När samlag är särlag

Förr i världen kunde "samlag" betyda "samhälle" kan man läsa i SAOB. Den betydelsen är numera utdöd, men visar hur nära begreppen hänger samman. Man ligger i samma säng, så att säga. Samhället är som gruppsex, skulle den djärve kunna påstå. Men just det gemensamma saknas alldeles för ofta, både i samhället och samlaget. Tycket uppstår ensidigt och samlaget genomförs utan samtycke. Men då är det inte längre ett samlag utan ett särlag, ett övergrepp. Om detta handlar #prataomdet, även om berättelserna inte alltid skildrar penetrationer. Det gemensamma för dem är just att samtycke saknas. I SVT:s mer än lovligt usla program "Debatt" i går framhöll flera av deltagarna att #prataomdet inte handlade om gråzoner i juridisk mening. Nej, det handlar om alla de gånger vi misslyckas med att dra gränser kring oss själva. Frågan är bara varför det är så svårt - och om det verkligen ska behövas, vill jag tillägga.

Förr kunde man tala om "tyst samtycke" i juridisk mening, och innebörden var förstås att något var okej så länge den ena kontrahenten inte protesterade. Jag vill tro att vi har kommit en bit på vägen sen dess, men fortfarande verkar många män skriva under på den gamla definitionen när det handlar om sex. "Jag trodde att hon var med på det", liksom. "Hon sa ju inte åt mig att sluta." Nej, hon gjorde inte det. Hon var för full, för trött, ville inte bråka, kände att hon borde ställa upp, var rädd för dig, ville inte bli lämnad, förstod inte bättre för att hon var för ung... Exemplen uppvisar en stor mångfald utom på en punkt: det är för det allra mesta kvinnor som har "samtyckt" och män som har förgripit sig. Är nu detta en fantastisk slump, eller kan man se det som ett mönster? Jag tror på det senare alternativet, låt oss kalla det "könsmaktshypotesen".

Om man vill kan man se män som lite allmänt fumliga och känsloanalfabetiska. De klampar på i ullstrumporna på sitt okänsliga vis, för såna är karlarna. Ja, de är buffliga, men innerst inne är de snälla och menar väl. De har bara lite otur när de tänker. De blir bara så ivriga. De har svårt att hantera alla starka känslor. De går dit kuken pekar. De blir bara så kåta. De var bara så fulla. De kunde bara inte låta bli.

Jag önskar verkligen att vi kunde fimpa den där synen på män. Kan man inte begära en viss allmänmänsklig lägstanivå? Jag tycker det. I så fall är det hög tid att avliva myten om mannens pockande sexualitet, för den är negativ för oss alla. Den är negativ för män som tror att de måste och för kvinnor som tror att de måste för att männen måste. Måste klä av med blicken, måste tafsa, måste komma med inviter, måste tränga sig på, måste känna lite här, känna lite där, känna lite inuti, måste tränga in. Måste le, måste säga ifrån snällt för att inte såra, måste prata - vi tjejer sitter ju alldeles ensamma vid vårt bord - måste fösa bort handen, måste knipa ihop benen men till slut sära på dem. Gå med på det där man inte vill, för man har ju liksom lovat i sin egenskap av sminkad och sexigt klädd och på örat och att ha följt med hem. När det man egentligen ville var nåt annat.

Myten om sexualiteten som likt brevbäraren måste fram i snö och regn, myten om ejakulationen som alltings mening och mål och slutpunkt, är lika urgammal som falsk. Den är lika trött som myten om det passiva ägget och den aktiva spermien, om mannen som jägare och kvinnan som samlare, eller varför inte i modern tappning: mannen som rocksnubbe och kvinnan som serietecknare. Och myten har inte uppstått i ett vakuum, utan ur det förhållandet att män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet. Så återigen: nej, det är ingen fantastisk slump att det just är kvinnor i allmänhet som skriver om övergrepp från män i allmänhet i #prataomdet.

Kvinnor måste lära sig att sätta gränser kring sig själva, heter det. Jag håller inte med. Jag tycker inte att de ska behöva göra det, och det vore heller inte nödvändigt i en värld där män i allmänhet hade den där lägstanivån. Precis som hela ansvaret för ett övergrepp måste läggas på förövaren ligger ansvaret för att kvinnor ska få dricka sig fulla, ha korta klänningar och hänga med nån hem utan att behöva oroa sig för att bli våldtagna - eller faktiskt bli det - på männen. Det har framförts förslag på en samtyckesregel när det gäller våra lagparagrafer om sexuella övergrepp. Det är egentligen absurt, det borde inte vara nödvändigt. Egentligen är lagen tydlig, det är bara det att hela den rättsliga hanteringen från anmälan till rättegång sköts så erbarmligt illa. Men om det är det som krävs för att fokus i rättegången äntligen ska hamna på mannens beteende, inte kvinnans, kanske det vore värt att pröva.

På samma sätt krävs det ett samtyckestänkande utanför rättssalarna. Män måste uppenbarligen läras innebörden av "sam" i "samlag" och att allt som föregår eller ersätter samlaget också ska avgränsas av "sam". Här kan #prataomdet fungera folkbildande. Texterna borde vara obligatorisk läsning i grundskolan, de borde användas i högskoleprovets LÄS-del, de borde tapetsera landets alla lunchmatsalar. För så här kan vi ju inte ha det.

Låter det naivt? Förvisso. Det krävs så mycket mer för att förändra något som på ytan kanske bara ter sig som ingrodda genusmönster. Vi behöver förändra de maktstrukturer som ligger bakom hela denna sjuka, skeva särsamhet. Men någonstans måste man börja, och varför inte ta tillvara på det här tillfället? Om det inte är en slump att just kvinnor utnyttjas sexuellt av just män är det kanske inte heller någon slump att de utnyttjas ekonomiskt, att de sköter det mesta av hushållsarbete och omsorg om barn och gamla, att de tvingas till deltidsarbete, har de tyngsta lyften i arbetslivet, att de nedvärderas, tystas och misshandlas. Det hänger ihop. Liksom. Och ju fler som får upp ögonen för en aspekt av denna maktordning, desto fler kan se andra delar av den och desto fortare kan vi förändra den. Att det går visar historien. 1864 förlorade mannen sin lagliga rätt att aga sin hustru. 1872 fick hon bestämma själv vem hon ville gifta sig med. 1919 fick kvinnor rösträtt, 1921 blev gifta kvinnor myndiga vid 21 års ålder, 1927 kom de första statliga läroverken för kvinnor. Ja, så där kan man fortsätta. En dag kommer kanske #prataomdet att framstå som hisnande omodernt. Då kanske vi också har ett samhälle värt namnet.