söndag 7 november 2010

Tribunalen triumferar

När man bokar biljett på Teater Tribunalens webbplats uppmanas man fylla i sin inkomst, för här betalar man efter förmåga. Det är en fin idé, men när jag väl står i foajén och ser mig omkring känns det nästan parodiskt. Visst finns det en och annan låginkomsttagare här, till exempel studenter från Södertörns filosofikurser. Men gemensamt för oss i publiken är att vi har tillgång till ett kulturellt kapital utan vilket vi aldrig skulle sätta vår fot på en av Stockholms källarteatrar, särskilt inte när föreställningen bygger på texter av en 1600-talsfilosof: Allas krig mot alla, eller Fuck You, Mr Hobbes. Det känns rätt motbjudande. Tribban har dessutom gjort något liknande nyligen, nämligen "Det kommunistiska manifestet" - är det här deras nya giv, att göra teater av mer eller mindre omöjliga förlagor? Jag såg inte manifestet, men det jag läste och hörde lockade inte. Så det är med ganska låga förväntningar jag bänkar mig bredvid Marty.

Efter en liten stund ser vi på varandra - chockade. Det här är ju alldeles fantastiskt! Och glädjen bara växer allteftersom föreställningen växer fram. Hobbes torra katalogiserande av människans emotioner gestaltas på den fyrkantiga scenen av en ensemble som är så exakt och så fri och så jävla rolig att man bara gapar och jublar. Spelet pågår förresten även utanför scenen, som i Sex.våld.blod.äckel för några år sen. Den gången hade Brunes scenografi en nyckelroll, här är den inte lika högljudd - och det är bara bra. Ändå är känslan liknande: allt kan hända och allt händer, på och av scenen. Skådespelarna saboterar för varandra och river scenografin, de talar in i en kamera som projiceras på en filmduk, de anställer auktion på ett minneskort, de ackompanjerar det berömda vindsvåningsreportaget med "sexig dans" så att vi vrider oss av skratt - kort sagt, de gör livet osäkert för publiken. Vad är det som händer, vad menas med Hobbes texter, vad har det med KD:s partiprogram att göra? Det hade kunnat bli pannkaka av alltihop, gestaltningen hade kunnat bli krampaktig, scenografi, ljus och ljud ett mål och inte ett medel. Tala om att ta risker.

Frida Röhl, teaterns konstnärliga ledare, gör här sin regidebut. Det känns otroligt. Vill ni veta vad genial regi är, gå och se den här föreställningen. Fem av skådespelarna är som sagt scenskoleelever - märks det? Nej, det känns som om de aldrig har gjort nåt annat än stått på scen, som Leif Zern skriver i sin recension. Det är så exakt att man baxnar. Men exakthet är en sak, liv är en annan. Det går inte att glädjas åt teknik om det inte finns något bakom. Stor teater kan aldrig vara ekvilibristik, man måste se människan, inte en marionett. Och här gör man det, här blir man alldeles förälskad i dessa vackra människor som ger allt för vår skull.

Allteftersom föreställningen går blir den allvarligare. Vad gör vi av makten? Vad gör vi med varandra? Om det här bara hade varit en skrattfest hade jag lämnat teatern nöjd och glad, men nu är det så mycket mer. Det är så oändligt gripande, det är liv, det ger hopp om liv, det ger lust att leva. Vi står upp och applåderar på slutet och springer fram på trottoaren utanför, rusiga av upplevelsen. Senaste gången jag upplevde samma kombination av livsglädje, djup och anarkistisk yra var på Staffan Westerbergs Selma och Ågust. Innan dess var det nog just ovannämnda "Sex.våld.blod.äckel", men den älskade jag med ett par stora förbehåll - det här är ännu bättre. Så här är teater nästan aldrig, men när den är det kan man bara kapitulera. Jag önskar att fler fick uppleva det, för det här är inte bara teater för de redan frälsta. Vem som helst som har en gnutta hjärta i kroppen eller är nyfiken på vad teater handlar om borde se den här föreställningen.

Så skynda er nu. Om några veckor är den här föreställningen historia. Det är det tragiska med teater - och samtidigt något väldigt vackert. En filmskådespelare gör ett antal tagningar, sen bevaras scenen på film för tid och evighet. På teatern är det här och nu som gäller, och det laddar upplevelsen med en kraft som är så oändligt mycket starkare. När teater är som bäst slår det allt annat i upplevelseväg. Det här är sådan teater.

1 kommentar:

Kerstin sa...

Åh vad roligt att den är bra, jag ska snart se den! Fantastiskt vad jag har att se fram emot.