Den där jävla Mahatma Gandhi

Jag vill att alla ska tycka om mig. Så är förstås inte fallet, vilket gör mig ledsen; jag ser det som ett misslyckande från min sida. Jag vet inte exakt vilka som ogillar mig, men blotta misstanken att jag har gjort mig till ovän med någon är väldigt obehaglig. Jag tänker att denna någon går och knyter näven i andanom när den där jävla Niklas Hellgren kommer på tal. Eftersom jag är lika bra som alla andra på att dra förhastade slutsatser och generalisera utan goda skäl, får tanken på den där vredgade personen mig att undra om vissa leenden möjligen är falska. Vem tycker genuint om mig och vem håller bara god min?

Att vilja att alla ska tycka om en brukar inte räknas som en god egenskap. Det är ett tecken på bristande kurage, på konflikträdsla och allmän mesighet. Det enda som är värre är att gå omkring och noja över att folk kanske inte tycker om en. Så gör bara någon som har dåligt självförtroende. Nej, man måste kunna sätta gränser kring sig själv, stå för sina åsikter och hacka i sig att världen inte är en pastoral à la Teletubbies där det värsta som kan hända är att någon gör något lite tokigt och säger ”oj då!” Det är en värld där man vet att om maskinen som tillverkar tubbiekräm är trasig är det bara en tidsfråga innan den blir hel igen, som genom ett himmelskt ingripande. Kanske har ett lamm gått vilse. Oj då! Vi måste trösta det lilla lammet. Sen kommer snart fårmamman. Så jävla förljuget, liksom. Vi måste slå på cynismgeneratorn.

Sen finns det en annan, självklar invändning. Den går ungefär så här: ”Inbillar du dig verkligen att alla ska kunna tycka om dig? Vem fan tror du att du är – Jesus? Gandhi? Moder Teresa?” Nä, det inbillar jag mig faktiskt inte. Den trion hade för övrigt sina fiender, varför argumentet klingar rätt ihåligt. Någon gick alldeles säkert omkring och tänkte: ”Den där jävla Mahatma Gandhi! Vem fan tror han att han är - Ganesha?” Men det brydde Gandhi sig inte om. Han var upptagen med att befria Indien, och vill man göra curry måste man krossa några kryddnejlikor. Nej, hans heliga image har limmats på honom i efterhand. Man ser en figur i ett vitt skynke och brillor som inte precis kommer från Synoptik på Bergsgatan 42-44 i Malmö. Kanske är brillorna igenimmade – det är ett sympatiskt drag. Tänk bara på Richard Dreyfuss, den hederspricken. Hans glasögon har immat igen i så vitt skilda filmer som ”Sa jag adjö när jag kom?”, ”Hajen” och ”Närkontakt av tredje graden”. Det är något väldigt sympatiskt med den sortens skenbar sårbarhet, för när det gäller vet vi att vi kan lita på Richard. Och jag som bara har läsglasögon. Från Åhléns i Vällingby centrum (198 kr). De immar sällan igen i rumstemperatur. Kan man lita på mig när det gäller? Det är ju själva definitionen av Trogen Vän. Men vad värre är: Kan man lita på någon som vill vara allas vän? Den hymlaren säger ju inte vad han egentligen tycker. Såna människor är de värsta.

Men riktigt så illa är det inte, jag lovar. Jag säger faktiskt vad jag tycker. Däremot kanske jag inte säger precis allt vad jag tycker och tänker, som att du ser blek och ämlig ut och har plitor kring munnen, så förmodligen har du mens. Inte för att det angår mig, men ändå. Eller att den där senaste kommentaren visar att du inte har en susning om X – du bara stoltserar med lånta fjädrar, vilket är rätt fjantigt. Ni ska vara glada för att jag håller inne med vissa saker, tro mig. Och jag är väldigt glad över samma taktfullhet från er sida. Att vissa saker gör sig bäst osagda är också lätt insett, för i samma stund som jag ler i mjugg över de där lånta fjädrarna kan en stark känsla av tillgivenhet uppstå hos mig. Det är ju så rörande och mänskligt att vilja briljera. Men försök att först påpeka fjäderlånet och därefter säga att sagda lån är mänskligt och rörande. Eh… Tror inte det, va? Kalla mig insiktsfull. Om man vill att alla ska tycka om en får man också inse att det inte kommer att ske per automatik.

Sen får man förstås skilja på sak och person. Det är en teori jag har. Jag har alltså inget emot att folk avskyr mina åsikter. Det är snarare tvärtom, vilket jag lärde mig av ordförande Mao när jag var 16 år. Man ska vara glad när någon skriver att man är en jävla idiot, för det visar att vederbörande otvivelaktigt är en tjockskalle av format. Jag minns inte riktigt om det är det som kallas motsättningarnas enhet och kamp, men låt oss kalla det en viss berättigad självgodhet. Och ja, jag tycker att världen är full av dumskallar som åsiktsskiter som kanadagäss för att nu citera Lars Noréns karakteristik av Cecilia Hagen. Sånt känns bra, men det förutsätter ett visst personligt avstånd. Lär man känna gässen kan man svårligen vara lika kategorisk. Om man inte är mycket goda vänner, för då vänder det igen. Min bästa vän och jag tycker till exempel olika om så gott som allt som vi inte är eniga om. Liksom. Hon föreslog nyligen att vi skulle göra en Östersjökryssning till Helsingfors och tillbaka under julen. Jag svarade att om jag fick välja på det och att äta en stor tallrik hundbajs skulle jag tveka. Ja, så där håller det på, men det gör inget. Jag skulle knappast formulera mig lika oartigt om jag fick samma fråga av en mindre nära vän.

Frågan är hur man gör om man möter en meningsmotståndare away from keyboard. Ska man ignorera vederbörande och framstå som en pansartax eller utbyta artigheter och känna sig foglig som en tax av vax (det här citatet kommer från ”Banne mig” av Povel Ramel, framförd av Brita Borg)? Jag vet inte, för jag har aldrig råkat ut för det. Om jag mötte Göran Skytte skulle jag nog vara trevlig, men jag skulle få svårt att inte slänga ur mig nån krok om hbt-rörelsen som makthavare eller så. Att sitta en hel kväll och dricka öl med honom utan att säga ett pip om vad jag tycker om hans åsikter vore obra för självkänslan. Och om Pol Pot återuppstod som en liten ond Jesus och föreslog en runda på den Gröne Jägaren skulle jag tacka nej rakt av, kalla mig rakryggad. Det är ju ett sånt sunkställe. Skämt åsido, även jag har mina gränser. Men häromsistens träffade jag en ledarskribent som jag ibland har kritiserat rätt hårt i min blogg. Det kändes lite konstigt först, men känslan avklingade så gott som omedelbart. Hon var nämligen en sån där person som det är alldeles omöjligt att inte tycka om, med en fantastisk, varm utstrålning. Så där som jag själv skulle vilja vara. Men då har vi alltså ett omvänt problem. Inte kan man väl skriva kritiskt om någon som man gillar? Det vore bättre om ens antagonister in spe vore ena riktiga praktarslen. Eller om man vore de bästa vänner. Det är mellanlägena som är svåra. Kanske går det att lösa upp den här knuten genom att föresätta sig att alltid vara sakligt kritisk, men aldrig elak. Då får man avstå från de där tjuvnypen som känns så tillfredsställande ibland.

Nej, nu måste jag ta mig själv i upprättelse lite, hörni. Ni har faktiskt inte monopol på att tycka saker om såna som jag. Att jag vill att alla ska tycka om mig är ett fint drag. Det tyder på att jag är en varm och kärleksfull person, och hör sen. (Å, nu börjar jag trassla in mig i det ironiska träsket, fan. Men jag får bita i det sura ollonet och gå vidare.) Skämt åsido 2, jag tycker faktiskt om nästan alla jag träffar. Jag har svårt att påminna mig att jag någonsin har mött någon som jag tyckt genuint illa om som person (alltså inte som exempelvis brödrost eller adverb). Jag rår inte för det. Jag ser sympatiska sidor hos alla, funderar över vad en viss kantighet kan bero på, känner ömhet (here we go again) för det mänskliga. Ja, jag eccehomar mig så det står härliga till. Ibland blir jag förstås besviken, som när vissa människor är semipermeabla som dialysslangar och allt kommer ut men inget tränger in. Det sätter jag faktiskt inte på mitt konto, men tråkigt är det. Men de och andra med liknande beteenden är undantag. Jag gläds åt att lära känna folk, som mina kurskamrater. Jag gläds jättemycket och vill förstås att glädjen ska vara ömsesidig. Tyvärr är vi alla rätt kassa på att uttrycka den glädjen. Det är tabu, rentav. Ingen säger: ”Gud, vad häftigt det är att lära känna dig!” Eller ”Jag skulle verkligen vilja lära känna dig, för du verkar så spännande.” Det är utvisning till Teletubbieland på sånt. Är inte det lite synd? Jag tycker det.

Jag har en gammal kollega som jag inte har träffat på åratal. Hon är ett geni på just det där, att säga hur bra folk är utan att det känns konstigt eller påklistrat. Jag önskar att jag vore sån, men det kräver en viss gåpåaranda som jag saknar. Av samma anledning är jag skitdålig på att mingla, även om jag försöker uppfostra mig själv på den punkten. Det är inte det att jag är blyg, för det är jag inte. Jag hatar bara att tränga mig på. Jag har heller aldrig förstått hur man raggar. Som när min ovannämnda vän och jag var på Tip-Top eller Patricia när jag var nyutkommen och hon kunde säga: ”Han där tittar på dig. Gå dit och prata med honom!” Aldrig i fucking livet att jag skulle göra det. Så mina första amorösa eskapader med andra män följde samma mönster som under min heterotid: det hela klaffade utan raggning. Det bara blev så (fast min första pojkvän tussade hon ihop mig med, helt skamlöst). Men folk raggar som tusan, ofta framgångsrikt. Jag förstår inte att de törs. Fordrar inte det att man är bra övertygad om sin egen förträfflighet? Liksom, här kommer jag – var stolt över min uppmärksamhet! Puh.

Att vara förälder innebär att i ena stunden vara världens bästa och i nästa inte vatten värd. Det är inget konstigt med det och det rubbar inte kärleken en nanometer. Jag vet ju att ilskan alltid går över och så är jag världens bästa pappa igen. Samma sak är det med min älskade Marty. Vi blir skitarga på varandra ibland, även om det är sällsynt. Och jag blir oerhört olycklig av det, men vet innerst inne att det kommer att sluta väl. Det är sånt som händer när båda blir utfrätta till silhuetter mot en bakgrund av stress och trötthet, men vi älskar ju varandra, vill dö i varandras armar. Konflikter är inte farliga även om de kan kännas rätt onödiga, särskilt i efterhand. Så det är okej. Det är en annan sak med mer ytligt bekanta. Risken finns att man aldrig försonas eftersom man inte träffas igen. Man skulle vilja be om förlåtelse – eller kanske få upprättelse – men det blir bara inte av. I stället ligger det där dåliga minnet och skaver, kanske i åratal. Det är faktiskt svåruthärdligt. Jag fick aldrig chansen, du fick aldrig chansen. Så nu ber jag dig och dig och dig om förlåtelse. Det var inte meningen att uttrycka mig så klumpigt. Ha, det här duger inte långt, märker jag. Det är och förblir en önskedröm, ett hjärnspöke, och det är synd och skam.

Slutligen: det kanske allra svåraste är när någon helt enkelt anser att man är tråkig. Det hände mig en gång att en person inte bara tyckte det, utan också påpekade det. Skadeglatt, till på köpet. Det kändes inte bara brutalt, utan också väldigt orättvist. Jag hade aldrig fått tillfälle att visa att jag inte alls var sån, eller att mina vänner minsann inte tyckte så. Det är väl som det sägs: man har lätt att förlåta någon som tråkar ut en, men inte någon som man tråkar ut. Ja, man vill bli omtyckt, och det är ingen struntsak. Det där gör fortfarande ont i mig. Det var en engångshändelse, men sen dess har jag fått svårt att värja mig mot misstanken att vissa uppfattar mig som tråkig. Tänk er då att ständigt få erfara vilken tråkmåns man tydligen är. Det måste vara fruktansvärt. Jag skrev ovan att den som vill bli omtyckt av andra kan tillskrivas egenheten ”dåligt självförtroende”. Nu ska jag än en gång citera vad min gamle terapeut sa när vi diskuterade det (och det gällde alltså inte mig, vill jag tillägga för att inte framstå som en sån total jävla loser). Så här: det är bättre att tala om förtroende för andra. Den som gång på gång får höra att den brister i ett eller annat avseende vågar till slut inte tro att den duger. Man har ju fått höra motsatsen; spotta på en sten tillräckligt länge så blir den våt. Man har alltså på goda grunder förlorat sitt förtroende för andra – och så kallas det för ”dåligt självförtroende”, som om det skulle vara en karaktärsegenskap. Fail på det, som min medbloggare Gustav väl skulle skriva. Han är en sån där som alla gillar, förresten. Jag har svårt att tro att någon skulle tycka att han var tråkig. Nej, han är ett bedårande barn av sin tid, och säkerligen har han den där integriteten som vissa av oss saknar. Eller också är han - och alla andra - precis som jag: en som vill bli omtyckt. Han bloggar ju, precis som jag. Vad är det om inte en enda stor bekräftelsenödighet? Ha! Jag kanske kan räta på mig.

Men nu vet ni. Jag vill att ni ska gilla mig. Pinsamt, eller hur? Ni får väl undvika mig i framtiden.