Skillnaden mellan Sofia och Börje

Det här inlägget skulle också kunna heta "Den gråtande politikern". Det är ju en genre i sig, men det brukar inte heta att de gråter. Nej, de "bryter ihop". Att bara böla lite sådär i allmänhet gör inte den som är en hårt pressad, viktig person. Nej, här bryter XX ihop i direktsändning, knäckt, tillspillogiven, förtvivlad. Ecce homo! Att det till exempel är kvällspressens reportrar som får folk att ta till lipen är förstås en helt annan sak.

Så Sofia Arkelsten grät. Det är nu förevigat på samma sätt som strippande tonårstjejer på webcam. Med förevigat menas numera bokstavligen bevarat för all framtid i form av ettor och nollor eller kanske så småningom på en kvantdator nära dig när den dagen kommer. I ditt biochip, rentav. Om sextusen år.

Börje Ahlstedt gråter säkert också ibland. På scenen eller filmduken kan han fälla tårar lika bra som vilken välutbildad skådespelare som helst. Och det är förstås rart. Ronja Rövardotters pappa utbrister i ett "Han saknas mig!" om Skalle-Per och inte ett öga är torrt bland tittarna, för tårar smittar. Sorgen är i det här fallet något man bär inom sig, en så kallad "känsla". Och när den manifesteras i form av konvulsioner och så vidare har man lämnat över den till eventuella mottagare. Då kan de "identifiera sig", liksom. Känna samma sak by proxy. Så säger teorin.

Skulle Börje gråta i en intervju? Ja, kanske. Och då skulle alla gripas av sympati med honom. Stora karlen. Däremot värjer han sig mot anklagelsen att han lär vara svår att hantera i en replokal. Jenny Östergren samtalade om det med honom i en morgonsoffa nyligen. Så här refererar Aftonbladet det hela:

– När man läser framstår du som en jobbig typ att arbeta med, kan du dementera det, undrar hon.

– Ja definitivt. Tidningarna har sökt mig och jag har inte sagt halv sju till dem.

– Vad jag ägnar mig åt är att försöka gestalta en mycket svår roll i ett briljant stycke. Det tar all min energi på ett mycket roligt och givande sätt.

Goddag, yxskaft, någon? Att han inte säger halv sju kanske tyder på Stor Integritet, ni vet. Tycker han. Frågan är hur mycket Gunnel Fred ger för det svaret, eller att han lägger all sin energi på gestaltningen på ett roligt och givande vis. Det är inte han som har hoppat av produktionen, utan hon. Och detta är inget man gör utan vidare. Skådespelare är ungefär som översättare när det gäller sjukdom: den finns inte. Man kräks i en hink före entrén, man spelar vidare även om man har brutit foten. Man hoppar inte av för att det känns lite motigt. Produktionen kostar miljoners miljoner på en institutionsteater och varje dag utan föreställning är en smärre katastrof. (På Stockholms stadsteater har Benny Fredriksson löst problemet med tomma salonger vid mässfall genom att tvinga skådespelarna till ständig jour. Om föreställning A måste ställas in ersätter man den med föreställning B fort som ögat. Alltså kan en skådespelare i föreställning B inte ta ett påhugg nån annanstans under spelfria dagar eller uppehåll. Det är väl fint? Lite slaveri i modern form.)

Men alltså. Gunnel Fred hoppar av för att hon inte orkar med Börje. OBS! Detta är min teori och naturligtvis ren spekulation. Det är otvivelaktigt en ren slump att anonyma källor uppger för pressen att Börje är en jobbig jävel. Sambandet är alltså tillfälligt, inte kausalt. Så nu har jag intygat det, throughout the universe, in perpetuity. Men låt mig spinna vidare på denna fantastiska och osannolika teori. Tänk om det vore så att kvinnliga skådespelare liksom befann sig i ett slags underläge gentemot de manliga? Jag vet, det låter långsökt. Teatern är trots allt en arbetsplats som skiljer sig från Försäkringskassan eller Lambertssons mobilkranar. På teatern ägnar sig konstnärer åt en konstnärligt undersökande process tillsammans och i samförstånd. Men ändå. Anta att det vore sant. I så fall handlar det inte enbart om att en mindre viktig roll med vidhängande skådespelare drar sig tillbaka medan den viktiga rollen med vidhängande skådespelare blir kvar. Det handlar om något som man skulle kunna beskriva med en sån gammalmodig term som könsmaktsordning.

Och nu till Arkelsten, den gråtande. Hon tog till lipen för att hon läste peppande kommentarer, visar det sig. Anspänningen som mediedrevet hade orsakat var förstås svår, så när hon fick lite värme kom tårarna. Men det var inte precis så Expressen framställde saken på sin förstasida. Nej, hon var förstås skummisen som bröt ihop under trycket. Aftonbladet skrev att en fjärdedel av väljarna krävde hennes avgång. En fjärdedel av moderaterna? Det har jag faktiskt inte kollat, men det kan kvitta. Drevet mot henne har inte så mycket med sakfrågan att göra som med blodtörsten hos drevkarlarna. Vad jag än känner inför moderaternas politik tycker jag att den här sortens moderna skampålar är motbjudande. Jag hoppas faktiskt att hon står vid sitt ord och inte avgår. För om inte Carl Bildt ruckas en millimeter av sina affärer med Lundin Oil ska inte Arkelsten behöva avgå för något som faktiskt är struntsaker i jämförelse. Bildt har också givit henne sitt stöd på sitt pösande vis. Bjudresor är lappri, basta. Carl skulle aldrig, säger aldrig, gråta på bild. Frågan är om han någonsin gråter. Bryter ihop gör han definitivt inte. Han har inte tid med sånt, för han måste träffa världens ledare på någon exotisk plats och sen jäkta hem med regeringsplanet. Ska fan sitta och böla då.

Det handlar om makt. Börje tjänar visserligen långt mindre än Arkelsten, max 30 loppor i månaden. Men han har annat kapital. Börje har varit med sen 60-talet på Dramaten, han är en uppburen skådespelare och van att få som han vill. Han är också den stora konstnären. "Det är för det här som vi sviker våra barn", sa han på en av Dramatens höstsamlingar för några år sen. Konsten framför allt! Själv tycker jag att det vore bättre att inte svika barnen, men det är ju jag, det. Konstnärsmyten, och då förkroppsligad av en man, säger att folk som liksom inte passar in i det vanliga samhället kan få fritt spelrum för sina mindre tilltalande sidor i teaterns skyddade värld. Dramaten är, precis som teatervärlden i allmänhet, starkt mansdominerad, och det lär Marie-Louise Ekman inte rå på i första taget. Stjärnorna gör lite som de vill, åtminstone tills de gör sig helt omöjliga, som Michael Persbrandt häromåret. Eller Thorsten Flinck långt tidigare. Tålamodet med dem är mycket stort. Men ta en kvinnlig skådespelare som beter sig likadant som de stora grabbarna, med lite gatuboxning, drogproblem och sexuella trakasserier, och hon åker ut på arslet fortare än man hinner säga Leila K.

Eller ta de manliga moderaterna som fick sitta kvar trots svartanställningar och obetalda tv-licenser. Det ska väldigt mycket till innan man gör en littorinare. Stegö Chilò och Borelius? Bye bye. Och nu Arkelsten? Nej, jag hoppas inte det. Jag jublade när S-C fick avgå, men det var för hennes vidriga kultursyn. Jag har ingenting till övers för Maria Borelius heller, och Sofia Arkelsten är inte precis någon jag hyser varma känslor för. Men jag kan inte jubla över att de har fått känna på lite könsmaktsordning, trots att de kanske hade trott sig stå över den. Jag tror att Arkelsten är som många i de här kretsarna: det är alltid okej att roffa åt sig lite när man kan. Men det är bra naivt att tro att man inte kommer att granskas av medierna. Politiken är trots allt inte som teatervärlden - det kanske är den stora skillnaden mellan Sofia och Börje, förutom att de har olika kromosomuppsättningar och därmed behandlas olika.