#sakersominteärlika

Vad är det som är sig ständigt likt? Jag kan inte komma på nåt, så nu vädjar jag till min gigantiska läsekrets. Själv tycker jag att det mesta är sig olikt. I går var jag och min vän P. på Göken, den lilla übermüsiga gaybaren och restaurangen på Pontonjärgatan. Sötisen i baren var sig inte riktigt lik, för han hade klippt sig. Men det var okej ändå. Däremot befolkades stället av heteropar - vart har Familjen tagit vägen? Att schlagern dånade samtidigt som Moulin Rouge ljudlöst visades på teven var som vanligt, liksom handväsklamporna i fönstret, toaletten med parfym och andra utiliteter, dzinnåtånicken och dagens serverades i tjusiga glas och så. Mycket trivsamt, bortsett från ett drama med väninna tröstar väninna som relationskrisar, varpå upprörda telefonsamtal varpå fler tårar varpå en berusad man som såg ut som om man hade gjort kattmat av Dolph Lundgren kom och svepte bort sin moatjé. De skulle nog hem och försoningsknulla, kantänka. Jag har aldrig förstått mig på det där. Är det inte bättre att prata? Jag är så konventionell.

Jaha, sen tog vi trean till Slussen och gick på Paradise. Kolingsborg var sig likt, musiken var som den brukar vara - det vill säga lite sämre än på lördagar, men vafan - och alla homogeja var sig också lika. Men varken jag eller P. kände igen en kotte till att börja med. Gaypubliken förnyas underifrån, vilket är glädjande. Men borta var alla som man såg ute för sju-åtta år sen på Patricia, på Tip-Top, Häcktet (ja, det stavades så) Connection... Man får nog gå till Side-Track om man vill ha kontinuitet. Så småningom såg jag ändå en handfull bekanta nyllen och strax innan jag gick hem blev det kram- och pusskalas med en jag inte hade sett på länge. Men att publiken är en annan gör ingenting. Allt förändras (ja, om ni nu inte hittar någon orubblig konstant), men saker kan vara sig lika ändå. Jag känner trygghet när jag ser de där typiska små knubbiga butchflatorna, de surmulna bögarna med sina rakade skallar, de söta thaikillarna och så en och annan transa. Det kvittar att jag inte känner dem, för i deras sällskap känner jag mig trygg.

Det är kanske jag som har förändrats, tänker ni? Klart jag har. Vad nu "jag" är. Jag håller just på att jaga jaget i texter av olika briljanta teoretiker, ty det ingår i mina studier. Är jaget bara diskursivt konstruerat, finns det en "doer before the deed", hur undviker man den kartesianska uppdelningen i själ och kropp, vad säger Simone, Judith, Lois, Nancy, Pierre och gänget? Det är fanimej inte lätt ska ni veta. Men oerhört intressant. Klart står i alla fall att jag visserligen har förändrats men ändå är mig lik. Det är inte så svårt att förhålla sig till utom på ett teoretiskt-analytiskt plan. Det som är svårare är att inse att den man en gång trodde sig känna inte är sig lik annat än på en marginellt förändrad yta. Man blir lätt upprörd. Det känns så konstigt. Man sörjer den gamla personen som verkar ha sagt upp kontraktet eller är på väg någon annanstans, till en plats man inte vill besöka. Folk slits med åren, vilket blir väldigt tydligt när man ser dem stå och svaja i en bar på ett mindre muntert vis än Då, på den tiden, i det sammanhanget, när man hade så kul, när det var vi på väg mot framtiden. Nu är det nu, och det gör ont.

Jag bloggade inte på den tiden. Jag skrev dagbok på Qruisern och kastade mig in i diskussionsforumet med liv och lust och vrede. Genom min och andras dagböcker lärde vi känna varandra, vi träffades ute och fortsatte vänskapen. Jag fick en helt ny familj och flera av dem har varit oerhört viktiga för mig. Jag älskar dem för det de betydde för mig då - och vissa, som P. eller Marty, finns i allra högsta grad kvar i mitt liv. Mitt nya liv som sannerligen inte är sig likt även om det rymmer vissa nästan-konstanter från förr. Nu har jag nyligen avslutat mitt medlemskap i kära gamla tant Krussan, jag bloggar i stället för att skriva dagbok, jag har över 200 följare på Twitter varav en hel del i medievärlden, jag har skrivit en artikel i Bang och visst skulle jag kunna ge järnet för att bli mer inflytelserik. Men jag har ingen lust att lägga så mycket krut på det, för annat går före, både av tvång och lust. Jag har alla mina barn, jag har mina genusstudier och nu pluggar jag även historia på halvfart, en distanskurs från Högskolan på Gotland av alla ställen. Och det senare är ett bra exempel på varför allt förändras och ändå inte. Tipset om kursen kom från en mycket kär vän som jag lärde känna på Qruisern. Hon är en av de klokaste och roligaste personer jag vet, och jag ser henne som min mentor. Men jag har aldrig träffat henne och har ingen aning om hur hon ser ut. Alltså kan hon vara ganska konstant för mig, bortsett från hennes konstanta stöd. När jag en dag ligger på min dödsbädd kommer jag att minnas hennes fantastiska, stärkande och vackra råd till mig i diktform, under en tid när jag satt så fast i det konstanta och knappt vågade språnget in i förändringen.

Ja, och barnen blir större. Men de är sig väldigt lika - för mig. Hur det känns för mitt minsta gull, som nu har börjat på dagis, går inte att veta. Hon är glad och harmonisk för jämnan, det är inte det. Jag är fullkomligt trygg i det. Men det vore bra intressant att få krypa in för en stund i hennes medvetande och se vilket jag hon känner sig ha. Enligt Freud borde hon drabbas av penisavund endera dagen. Enligt Lacan har jag slitit henne från hennes moder, och inte nog med det: hon har lämnat symbiosen och är nu i symbolvärlden, den där hennes förmåga att säga "mamma" är hennes sätt att hantera sorgen över förlusten. Eller nåt i den stilen, jag orkar inte vara mer precis när det gäller sånt strunt. Är hon diskursivt konstruerad? Är jag det? Är min bisexualitet en omöjlig och förbjuden livsform som hotar att rucka den obligatoriska heterosexualiteten, ja hela jävla matrisen? Knappast. Jag tycker nog att folk år heterosexuella utan större bekymmer eller behov av reflexion även år 2010. Klart att synen på kön, genus, sexuell läggning etc. har förändrats ganska kraftigt efter alla dessa år. Det är väldigt glädjande att Sverige är ett av de mest hbt-vänliga länderna i världen. Men det finns en del andra moln på himlen, minst sagt. Sverige har förändrats oerhört, men är sig ändå likt. Sillsvansarna förföljer mig fortfarande, och flaggjäveln och juljäveln och kräftjäveln och påskhelvetet och klämdagarna och planeringsdagarna. Men jag är ändå väldigt fäst vid all denna småfjantiga svenskhet. Så länge den inte är värre. Men den som inte förstår att konstans och utveckling måste framförhandlas ligger risigt till, liksom den som drabbas av den sortens stelopererade utblick. Det finns gott om #sakersominteärlika - deal with it!