måndag 18 oktober 2010

Våldtäkt som hatbrott

I går kväll stod jag på balkongen och rökte när jag fick sen en granne på en balkong snett nedanför mig stirra på sin mobiltelefon och därefter kasta den i asfalten. Han vände på klacken och drog igen sin balkongdörr med en smäll. Händelsen är måhända trivial, men den fick mig att fundera på hur hat uppstår. Att hat inte är detsamma som vrede är en gammal observation. Vrede kan uppstå ur just ingenting, särskilt när man är labil. Hat kräver något mer, nämligen en mer långvarig relation till det hatade objektet. Jag vet inte om det var just mobiltelefonen min granne hade kommit att hata. Kanske var det personen i andra änden. Själv har jag varit svårt frestad att kasta ut ett antal av mina datorer genom fönstret, men hittills avstått. Det krävs ändå något slags impulsgenombrott för att det ska vara möjligt. Hejdar man sig och tänker efter inser man det futila i att ta ut sin vrede på döda föremål. Men hellre det än att ge sig på något levande; jag hoppas att det var telefonen grannen hatade, för annars riskerar någon sin hälsa nästa gång vederbörande träffar honom.

På Twitter läste jag nyligen att någons bästa vän hade blivit rånad, nerslagen och våldtagen i ett skogsparti. "Vad är det för jävla samhälle vi lever i?" frågade sig vännens vän. Det är naturligtvis en retorisk fråga, ett annat sätt att skrika: "Jävla skitsamhälle!" Men frågan går att ta på allvar. Vad är det alltså för samhälle vi lever i? Varför blev den här kvinnan utsatt för de här grova övergreppen? Jag tror att svaret på den andra frågan är att hon föll offer för ett hatbrott. För förövaren fick hon representera gruppen kvinnor, på samma sätt som den enskilde bögen eller invandraren blir nedsparkad eller till och med mördad som representant för en hatad grupp. Hon var inte en individ med speciella personlighetsdrag, en historia, en familj, utan en för tillfället sårbar representant för alla kvinnor. Och förövaren hade en lång och smärtsam historia av misslyckade relationer till kvinnor.

Detta kan verka paradoxalt. Varför hata någon man inte känner, om nu hat kräver en långvarig relation? Sanningen är att det räcker med en föreställning om det hatade objektet. Marty berättade om en dokumentär hon hade sett om en ung kvinna som var djupt rasistisk och umgicks med andra av den ullen. Men så fick hon ett beredskapsjobb på ett dagis, och när tv-teamet besökt henne där några veckor senare satt hon med en liten i sin famn, någon som hade tytt sig till henne och som hon själv hade fäst sig vid. Det var (förstås, säger dramaturgin) ett ”invandrarbarn”, och numera hade hon ändrat uppfattning. Inte kunde hon hata det här barnet eller dess föräldrar. Närheten botade effektivt hennes rasistiska vanföreställningar.

Rasister och främlingsfientliga personer behöver alltså inte vara nära de avskyvärda utlänningarna. Främlingsfientligheten är ofta störst i tämligen "oblandade" befolkningsgrupper. Nej, det räcker med att xenofoberna känner de Andras närvaro som ett hot, som om de plötsligt blivit medvetna om sin sårbarhet, sin mjuka hud som de främmande hotar att penetrera. Ja, invandrarna hotar att ta över hela samhället och därmed utplåna själva grunden för hatarnas trygghet, gemenskap och närhet till varandra. Att detta är fiktion spelar ingen roll; för xenofoberna och rasisterna är det verklighet. På samma sätt tränger sig bögarna på de ”riktiga männen”. Närheten hotar att ta ifrån dessa män deras manlighet, för de visar hur den bara är en konstruktion och därmed ett bräckligt bygge. Det är nämligen ytterst få män som verkligen känner sig som riktiga, lyckade och fullödiga karlar – det manliga hegemoniska idealet är ouppnåeligt för de allra flesta. Och ju mer man misstänker att man är dålig på att göra sin manlighet, desto mer sårbar blir man. Varenda kotte, inklusive alla andra riktiga karlar, vet ju innerst inne att det höhöande manliga machobrölet är en fasad, att bög- invandrar- och kvinnoföraktet är ett spel för gallerierna. Och de längtar efter närhet – både till kvinnor och till andra män – vilket gör dem ännu mer sårbara.

Jag inser att parallellen mellan överfallsvåldtäkter och hatbrott mot exempelvis invandrare haltar något. I det första fallet (är min teori) bottnar hatet ofta i en utebliven närhet eller i personliga misslyckanden med nära relationer. I det andra fallet är den upplevda närheten ett hot. Men gemensamt är att våldet riktas mot en lika oskyldig som obekant individ som får symbolisera sin grupp. En andra invändning är att överfallsvåldtäkterna trots allt bara utgör en mindre del av den totala andelen våldtäkter. De flesta begås inte i osäkra offentliga miljöer utan i till synes trygga sammanhang. Det finns kvinnor som våldtas och misshandlas av sina män i åratal. Ibland lyckas de till slut ta sig ur sin destruktiva relation, ibland slutar de på bårhuset. Här är hatet sannerligen fött ur närheten, ur långvarig frustration. Käringen gör inte som jag säger. Käringen kränker mig. Jag har ju sagt till, ska det vara så svårt att fatta?! Och när väl det första slaget har fallit är tabut brutet och oavsett om mannen ångrar sig och gråter, bönar om förlåtelse och ber henne stanna kvar kan nästa slag falla när som helst. Jag tror att ångern är äkta och bönen om förlåtelse uppriktig. Det gör inte våldet ursäktligt, men ändå. Och det gör att den slagna och våldtagna hoppas att hennes baneman ska bättra sig. Det håller bara ett tag, sen upprepas mönstret. Så de bör gå efter det första slaget. Vilket de själva vet.

En annan och växande typ av våldtäkter begås mot unga kvinnor av ytligt bekanta, kanske någon man har träffat på krogen, kanske en kompis kompis. Ofta är de inblandade parterna berusade och omdömet grumlat hos kvinnan (hon känner sig löjligt nog trygg fast hon borde akta sig, veta bättre) - och hos mannen är tröskeln för impulsgenombrott sänkt. Frågar man männen som har förgripit sig på kvinnor i såna situationer om orsaken blir svaret ”Jag trodde att hon var med på det”. Om de nu inte säger rent ut att hon var med på det, det är förmodligen vanligare. Detta är givetvis lögn, men om stödbevisning saknas räcker det så gott som alltid för att mannen ska slippa påföljd. Ja, att det är lögn är uppenbart, åtminstone för mig. Ingen som är vid sina sunda vätskor, oavsett om andra vätskor har tillförts, kan misstolka en situation som sexuell och attraktionen som gemensam så till den milda grad som förövaren påstår. Att kvinnan anser sig utsatt för ett övergrepp räcker som bevis för att ett övergrepp har skett. Känns det som våldtäkt är det våldtäkt. Att någon kvinna skulle okynnesanmäla någon som hon har haft samlag med för att ”hon ångrar sig” eller så är en myt. Alla kvinnor vet hur svårt det är att få någon dömd för våldtäkt, alla kvinnor vet vad de kommer att tvingas genomlida på vägen mot detta i stort sett hopplösa mål. Ja, alla kvinnor vet att någon upprättelse inte står att få. Och alla kvinnor vet att de kommer att ifrågasättas. Varför följde du med? Borde du verkligen ha varit full? Var du inte utmanande klädd, hade du inte skickat sexuella signaler? Hånglade ni inte lite på bussen? När jag alltså skriver att hennes omdöme var "grumlat" menar jag att hon för ett ögonblick kanske tänkte sig att hon hade samma rätt som alla andra. Alltså som en man. Att hennes värld inte skulle vara kringskuren av hot, att hon faktiskt har rätt att ta genvägen genom parken. Att det aldrig kan vara hennes fel att män förgriper sig på henne, att hon har all rätt att vara "naiv" och lita på sina medmänniskor.

Men handlar den här sortens våldtäkter också om hat? Är det inte bara kättja, parat med alkoholintag och dåligt omdöme som får mannen att förgripa sig på den där fulla tjejen? Nej, vill jag påstå. Det övergrepp han begår rymmer alltid en portion hat, knullet är alltid ett straffknull, avsett att återupprätta kvinnan som underordnad och honom som överordnad. Impulsen att sätta på, dominera och straffa kanske inte skulle ha blivit verklighet utan spriten och de övriga omständigheterna som ”underlättar” våldtäkten. Men grunden är densamma som vid övriga våldtäktstyper. Någonstans på vägen har maktordningen rubbats, nu ska den återställas - eller bekräftas. Sätter jag på dig när du är utslagen gör jag det för att det är min rätt, för att du är ett objekt, mitt objekt. Detta sker alltid efter en viss planering, det är alltid medvetet. Många kvinnomisshandlare har förklarat sig i rätten med att ”det bara small”. Just det. Det bara small efter att mannen hade dragit ner persiennerna, höjt volymen på teven och lindat knogarna. Överfallsvåldtäkten är också planerad och inte resultatet av ett plötsligt infall. Våldet följer alltid ett visst mönster och bottnar i en könsmaktsordning, även när det "bara" är ett nyp i rumpan eller en kuk mot ryggen på dansgolvet.

Vad är det nu för samhälle vi lever i? Jo, det är ett samhälle där könsgränserna nogsamt patrulleras – försök till exempel att gå in på ”fel” toalett ska ni få se. Det är ett samhälle där man som individ bara blir begriplig om man har rätt uttryck i förhållande till sin fysiska kropp och har rätt begär, d.v.s. till det ”motsatta” könet. Ni kanske tycker att vi har kommit så långt här i vårt norra hörn av världen. Och visst, Sverige är ett land där jämställdheten är ganska utbredd och rättigheterna för hbtq-personer tillgodoses i allt större utsträckning. Men skrapa lite på ytan och tänk efter. Hur ofta ser ni två män hålla handen? Hur många personer med utländsk bakgrund ser ni på teatern? Om jag säger ”professor”, är er första tanke en man eller en kvinna? Vilka är de verkligt mäktiga i samhället? Tja, man kan lika gärna fråga vad deras fruar heter. Det är ett samhälle som genomsyras av asymmetriska maktrelationer.

Mäns våld mot män är också betydande. Detta anförs ibland som ett argument mot en feministisk maktanalys: ”Männen, då?! Det är ju fler män som utsätts för våld än kvinnor!” Men om man höjer blicken kan man med lite tur få syn på två saker: för det första är det sexuella våldet mot kvinnor betydligt mer omfattande och kvinnor utsätts även för andra former av våld, våld som tar sig mer indirekta uttryck, som sexuella trakasserier. För det andra är våldet mot kvinnor inte väsensskilt eller väl avgränsat i relation till våldet mot män. I båda fallen handlar det om makt, om hotade gränser, om att sätta någon på plats. Och att det är just män som står för våldet beror till stor del på att män blivit betingade att lösa konflikter med maktmedel, ytterst våld. När sedan hatet blossar upp, ur ett verkligt eller föreställt hot från en verklig eller inbillad fiende. När någon kommer för nära. När någon avvisar närhet. När någon behöver sättas på plats. Ja, då är våldet lösningen.

Men vad är lösningen på våldet? Hur får vi bukt, dels med männens lågintensiva krig i form av sexuella trakasserier, dels med de rena våldshandlingarna i form av våldtäkt och misshandel? I samband med #metoo framförs att vi män måste visa nolltolerans mot sexism och så vidare. Bra där, men det är faktiskt en självklarhet, eller borde vara en självklarhet, en lägstanivå. Och tyvärr tror jag att all nolltolerans och alla Killmiddagar i världen båtar föga om vi inte får bukt med mäns faktiska och/eller föreställda överordning. Risken är att vi bara predikar för de redan frälsta, blundar för att även vi "goda" män i mångt och mycket tjänar på kvinnors underordning och sen nöjer oss där. De hopplösa fallen når man ändå inte fram till och nu har vi ju gjort vad vi kan, eller hur?

Men nej, det har vi inte. Vi både kan och måste göra mycket mer. Till exempel angripa problemet vid roten. Så länge vi lär småpojkar att höjda röster och hot om våld eller faktiskt våld lönar sig kommer de att växa upp till killar och män som känner sig överordnade. Så länge vi lär våra söner att det är okej att ta upp allt syre i en diskussion kommer de fortsätta att göra det. Och så länge vi män inte tar ett jämlikt delat ansvar för barn och hushållsarbete som en självklarhet, så länge kommer vi att befästa och stärka vår överordning.

Jag tror att vi behöver två verktyg för att få bukt med allt det som #metoo visar: 1/ genusarbete från tidig ålder och sedan konsekvent och obligatoriskt upp i åldrarna och 2/ lite gammal hederlig feministisk kamp för lika löner och lika rättigheter. För naturligtvis hänger faktisk och föreställd överordning ihop. Hade den där snubben som förgrep sig på dig inte levt i ett samhälle där män var överordnade så hade kan kanske inte sett det som harmlöst eller självklart att utnyttja och kränka dig. Han kanske inte hade haft några privilegier att hota. Och hade han i det nuvarande samhället sedan barnsben fått lära sig att inte lösa konflikter med våld eller nedvärdera det kvinnligt kodade, hade han kanske också låtit bli att trycka sig mot dig på dansgolvet, trots att kvinnor i allmänhet fortfarande är underordnade män i allmänhet.

Slutligen: Är du en av alla dessa personer som har blivit våldtagna och/eller slagna vill jag råda dig samma sak som min terapeut rådde mig en gång i tiden: att se det som en olyckshändelse. Det fråntar inte gärningsmannen ett uns ansvar. Men det fråntar dig all eventuell skuld. Vem som helst kan drabbas och du kunde faktiskt inte förutse vad som skulle ske. Det man inte kan förutse kan man heller inte lastas för - olyckan är till sin natur oförutsägbar. Det enda vi kan göra är att inte stå i vägen när gärningsmannen är där - och det är faktiskt ogörligt om vi inte vill låsa in oss i en bunker. Vi måste våga lita på varandra, trots allt. Samtidigt som vi arbetar för ett bättre samhälle.

4 kommentarer:

Jacob sa...

”Jag trodde att hon var med på det.” Jag är inte lika säker på att det alltid är en medveten lögn. Tänker mig att det finns män i dessa situationer som inte tar någon större notis (och i förlängningen inte bryr sig) om kvinnan är med på det eller ej. Kalla det själviskt (empatistört/narcisstiskt/oerfaret) sex utan våldtäktsuppsåt - även om det såklart är en våldtäkt under de omständigheter som här diskuteras.

hakan.johansson sa...

Lysande text (men jag blir upprörd över att du oförblommerat avslöjar att du står på balkongen och RÖKER.)

Niklas sa...

Tack, Håkan! Ja, jag vet att det är hemskt att röka. Ska ta efter ditt exempel.

Anonym sa...

Sista stycket ska jag kopiera och rama in och sätta upp någonstans där jag tvingas läsa det varje dag, den dag jag kan omfatta det totalt kommer jag att vara dig tacksam väldigt väldigt länge!

P.S. Det finns nikotintplåster för nästan alla sår. D.S.