När hus gör ont

Jag har lämnat barnen i skolan och har ingen brådska till universitetet i dag, så jag bestämmer mig för att ta Fyran vid S:t Eriksplan och inte vid Odenplan som jag brukar. Så slipper jag trängas, tänker jag. Men när jag står vid busshållplatsen är det nåt som skaver – vad? Det är inte att det är kallt, även om jag fryser lite. Nej, det är åsynen av Birkastan på andra sidan om Torsgatan. Det var där mor tillbringade sina sista år i livet, det är där mina systrar har bott, liksom jag själv. Men inte längre. Ja, jag har gått just här på nätterna när Byléns Livs hade varuautomater som vi rädade för att tugga i oss nåt, men kanske mest för att det var roligt med varuautomater – som var omoderna redan då, en relik liksom herr Bylén själv i sin blågrå rock när butiken var öppen. Jag har suttit hemma hos D. i hans slummiga och trivsamma lägenhet på Norrbackagatan och druckit te. En natt vid tretiden hördes ett blodisande vrål någonstans ifrån. Huset var från 1885, med långa korridorer där lyset sällan funkade och där det fanns vedlårar och vattenhoar och dass. Jag var alltid livrädd när jag gick därifrån på natten. D:s lägenhet hade bebotts av en pundare som hade ritat meterhöga seriefigurer med tjyvslang i pratbubblorna, och det fanns säkert en och annan kvart i kåken. Nu är den riven för längesen och i dess ställe finns posten – höll jag på att säga. För det finns väl inga postkontor längre.

Jag bodde hos M. i hennes likaledes ruffiga lägenhet längst ner på Karlbergsvägen, i ett hus som var marginellt yngre än D:s, men på sätt och vis värre. Lägenhet efter lägenhet bommades igen med skivor för fönstren, bommar och hänglås. Det hindrade väl tjackpundarna från att bryta sig in igen, men ingen längre tid. Golvet i hennes lägenhet var fullt med spikar efter en bortsliten linoleummatta, men jag trivdes. Något badrum hade varken hon eller D. Det var inte så noga med sånt. Diskbänken var av zink och skulle skuras med Björnpulver och mjölk. Dasset målade jag i bästa op-stil med vita väggar och svart handfat och toa. Färgen skrynklade sig och flagnade, förstås, särskilt inne i toastolen. Förarbetet var kanske inte det bästa. Hennes uråldriga farmor drev en lite butik bredvid, där det kom ungkarlar och köpte laxpudding, stekt strömming och diverse annan otäck husmanskost. Tvärsöver gatan öppnade så småningom Stockholms första makrobiotiska restaurang. Där var vi aldrig, för vi hade inte råd.

De där ruffiga kåkarna saknas väl av ingen. Men jag kan ha fel; jag är kanske inte ensam om att känna smärta över det förgångna, den nostalgi som Tarkovskij kallade en sjukdom. Ja, jag blir sjuk när jag står här på busshållplatsen. Det vore inte möjligt att återvända ens om husen hade stått kvar, men det händer att man grips av en impuls och försöker tränga in i moderlivet igen. En gång flyttade jag till Smedslätten av diverse dumma anledningar, decennier efter att jag hade rymt från Bromma. Vägarna och stigarna och husen var sig lika men ingenting annat. I Ålstensskolan stötte jag på gamla klasskamrater som också hade barn där, och det var hemskt. Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger, som bekant, så frågan är varför man ens försöker. Jag ska inte gå in på varför, men en sak är säker: Bromma hade förändrats i grunden. Visst, det var snobbigt redan på den tiden, men där bodde inte bara de välbärgade och malliga. Det fanns halvpanka akademiker som min familj, gamla gummor i små förfallna träkåkar, till och med kollektiv. I dag får man väl inte en villa under sju miljoner, och alla de halvpanka radikalerna har dött ut eller flyttat. Malligheten är total och stinkande och jag skulle inte flytta tillbaka ens om jag kunde bo gratis.

Men det gör ont ändå. Det gör ont i mig på Karlbergsvägens busshållplats trots att jag inte längtar tillbaka. Livet har inte bara gått vidare, det har gjort de mest bisarra och oväntade krumsprång som har fört mig hit, till en tillvaro som jag älskar och inte vill rubba en millimeter på. Jag har aldrig varit så lycklig som nu, men ont gör det vid S:t Eriksplan och ont gör det när jag tänker tillbaka på allt som inte går att återskapa och inte heller längtar efter. Det är nåt med livet, att det är större än summan av sina beståndsdelar och minnen, att det går vidare, inte obönhörligt i väl avgränsade tidssjok men på det stora hela ändå framåt på ett diffust vis. Barnen blir större, jag blir äldre, det finns just ingen permanens att tala om. Och det är helt i sin ordning, men jag börjar skönja ett slut då jag ska skiljas från allt som jag älskar. Det går några decennier och en dag står något av mina barn vid en busshållplats och tänker på sin för längesedan döda pappa. Jag skulle vilja fatta denna framtidsmänniskas hand. Säga att det kommer att bli bättre även om det blåser lite kallt i dag. Känna mig säker på att detta barn som nu har blivit vuxet ska klara sig bra. Men jag vill inte bo i den där världen där jag inte skulle känna igen mig och där en gigantisk skräphög av tomma hus bebos av urblekta andeväsen från det förgångna.

Det jag vill, det jag så gärna skulle vilja, vore att bebo nuet, bara nuet.