Det bisexuella motjucket

Det bästa med att vara bisexuell är att man får så mycket mer att säga nej till. Jag ska förklara.

När jag träffar en attraktiv kvinna noterar jag att hon är attraktiv, sen går jag vidare. Med attraktiv menar jag förstås attraktiv för mig - jag gör inga anspråk på att vara en lika ofelbar smakdomare för skönhet som Stig Larsson är för litterär kvalitet. Eller gör jag det? Jag är ju inte dummare än att jag ser att bruden där har goda möjligheter att dra till sig någon som är sugen på en uppsättning regelbundna anletsdrag, strategiskt placerat underhudsfett, personlig hygien i toppklass, trevliga paltor, humor, intelligens och sånt där som får folk att prata om utstrålning. Visserligen är det olika vad folk poängsätter, men det råder ändå en konsensus om vad som är eftersträvansvärt i vår snöiga nord. Vi vet alla vem som är SNYGG och vem som är mer alldaglig. Med jämna mellanrum publicerar kvällstidningarna sensationella forskningsrön: avståndet mellan näsa och mun, proportionerna mellan haka och pannhöjd, läpparnas storlek och bredden mellan ögonen är lika med Naomi och Helena och Cindy och femtielva andra som man kör i en mixer och varmgräddar i Vogue. Idealkvinnan.

Ja, jag går vidare, och det är skönt. Jag slipper pavlovskt dreglande och halvbånge under kafébordet; jag trillar, kort sagt, inte dit. Inte per automatik. Jag kan till och med, TILL OCH MED, hinna tänka tanken att den här människan kanske inte är ett skvatt intresserad av mig. Hur otroligt det än kan låta. Hon kanske är flata, rentav. Hon kanske ser det här som ett samtal som inte per automatik måste föras med dubbla agendor, en vardagligt hej svejsig och en i lönndom dolskt savande. Jag önskar i alla fall att det vore så. Jag skulle vilja utstråla just det, att här sitter vi och äter en toscabit och det är faktiskt inget mer med det. Men det är en konst att förmedla det och inte alltid går det fram, förstås. Det är få män som kan låta bli att halka med blicken. Även jag kan halka fast jag inte vill. Men det är en väldig skillnad på det och på att tvångsmässigt klä av någon för sin inre syn, se varje medmänniska som potentiellt gnuggmaterial.

Samma sak gäller för män, fast med delvis andra förtecken. De flesta heteromän tänker sig nog inte att jag sitter där och drömmer om erektila vävnaders glatta koreografi. Inte för att jag gör det heller, inte i allmänhet. Men de ser sig sällan som objekt av den enkla anledningen att de sällan är det. Att vara man är att vara mer eller mindre osynlig i sin egenskap av man, men desto mer synlig i kraft av sina tjusiga åsikter och allmänna briljans eller så. Kvinnor blir ständigt mätta, vägda och befunna för lätta eller tunga eller, om de har "tur", godkända och därmed potentiella villebråd. Karlarna anar icke oråd. Det finns dock undantag. På stadens homogejställen finns det oerhört självmedvetna snyggingar, muskelpullor och exotiska skönheter som sannerligen vet sitt värde. Jag noterar det med och tänker att visst, det skulle vara kul att se dig naken. Men jag orkar inte. Jag behöver inte just dig just nu. En annan gång.

Nu finns det förstås heteromän som ser sig som guds gåva till kvinnligheten. Att de kanske är krumbenta peruaner på en och femtiofem eller ser ut som nåt slags tatuerade gödkycklingar på cellgiftsbehandling är en annan sak. Själva är de övertygade om sin förträfflighet. Och sen finns det såklart alldeles vanliga, gulliga och hemvävda killar som tjejerna faller för. Jag borde kanske inte uttala mig om det här, för jag går inte på heteroplejs och känner bara ett fåtal strejta. Men jag leker att det är så. Det jag vill få fram är att heterosexuell manlighet faktiskt är ett slags särart, om än en vanlig sådan. En heteroman vill ha heterokvinnor och lägger gärna manken till för att det ska bli så. Det är inget fel med det. Men den här energin blir lätt en smula enkelriktad. Tro mig - jag har själv varit där. Oj, så många drömmar jag har jagat, och aj så jobbigt det har varit ibland. Att gå ut som en enda värkande längtan och sen gå hem igen som en enda berusad misär är fan ingen lek. Ja, energin är enkelriktad, det vill säga utåtriktad. Heterotjommar blir inte så ofta uppraggade, och om någon tjej limmar på dem blir de ofta osäkra. Hupp - det är ju inget motstånd! Vafan, hon vill ha mig! Tala om drömläge, men är det riktigt okej? Är hon inte lite väl full eller gränslös eller rentav psykopat? Det är nog så lagom kul för den raggande tjejen att erfara den sortens misstänksamhet och skräck. Själv blir jag gärna uppraggad (bara så ni vet, for future reference som amerikanerna säger). Men i stort sett alla sänghalmsliga aktiviteter jag har upplevt har sprungit ur möten i vardagen, inte i raggsammanhang. Det tycker jag känns mycket roligare.

Om ni tycker att det verkar komplicerat att vara bisexuell så har ni både fel och rätt. Personligen tycker jag att det är synnerligen okomplicerat, ja befriande. Jag tänker inte så mycket på könet på den jag dras till. Jag blir lika kär i och/eller kåt på kvinnor som män. Eller inte, och det är här den befriande känslan infinner sig.

Men rätt har ni i att det kan vara krångligt att vara bi. Jag tror framförallt att det drabbar kvinnor. De blir accepterade av heterosexuella män, för vilken man har nåt emot tanken på att hans tjej stångar lite mus ibland? Tänk, här har vi ett gyllene tillfälle till den där trekanten som annars verkar så ouppnåelig. Att bisexuella tjejer inte precis lever för att ha trekanter tänker inte tjommarna på. Men det är svårt att vara bitjej bland lesbiska. Flatorna ser dem som opålitliga, inte riktiga flator - vilket de heller inte är. De tänker att rätt vad det är så hoppar hon i säng med en man, för varför är hon annars bi? De måste vara löpska på ett helt annat sätt, de kan inte nöja sig med det ena eller andra utan knullar allt som har en puls. Eller så säger de bara att de är bisexuella, för det är liksom enklare och inte lika hotfullt. Och om det inte är en lögn så är det en övergångsfas. På Qruiser skapas det med jämna mellanrum den här sortens föraktfulla diskussionstrådar om "fejkflator" och yada yada. Även bisexuella män kan råka illa ut i homonormativa sammanhang. Jag känner en kille som blev mer eller mindre utfryst när han blev ihop med en man som hade barn och en f.d. fru. Ingen riktig bög; det kan ju alla fatta hur det skulle gå. Men det gjorde det inte, för de är fortfarande tillsammans många år senare.

Att man är bisexuell betyder inte att man ständigt måste leva ut sitt intresse för båda könen. Många bisexuella lever i åratal i monogama förhållanden. Om "åratal" inte låter så imponerande kan det vara skäl att påminna om att halveringstiden för ett förhållande vilket som helst är bra kort i dessa dagar. Men det är alltså inte särskilt komplicerat att vara bisexuell i sig. Komplikationerna uppstår ur omgivningens fördomar. Det är som att vara tvåbent i en värld av trebenta och enbenta. Återigen: det är lättare för mig att vara bi än för en kvinna. Det framförs ibland att det skulle vara tvärtom, eftersom kvinnor kan kyssas och hångla med varandra på fyllan utan att bli stigmatiserade. Och visst, i just det ögonblicket och i den inramningen ligger det nåt i det. Men om man tänker efter lite är det samma trötta attityd även där, som om kvinnors sexualitet skulle vara lite fnissig, som om det där de gör under täcket bara är tjejmys. Som om kvinnors sexualitet inte skulle vara lika vrenskande, pockande, komplicerad och underbar bara för att det är mer acceptabelt med ömhetsbetygelser mellan dem. Att det på ett personligt plan kan kännas okomplicerat att vara bisexuell innebär inte att man tar lätt på sexualiteten. Jag kan inte hångla upp en man på dansgolvet på ett strejtställe, men ingen avfärdar heller min kättja med att den inte är på allvar.

Nå, finns det ingen bisexuell liten värld där vi kan äta våra toscabitar i fred, samtidigt som vi gottar oss åt vår allmänmänskligt vittomfamnande sexualitet? Nej, det är inte mycket bevänt med bivärlden. Jag har varit några gånger på särskilda bidagar och biställen. Man kan tycka att jag skulle känna mig hemma där, men är det någon gång jag har upplevt främlingskap så är det i de sammanhangen. Männen där måste liksom vara så bisexuella®. Det är för mycket "Titta, mamma - jag är bi!" över det hela. Tvärrandiga tröjor med båtringning, lite puder och mascara och tjolahopp så fria vi är. Och hippie-femmiga brudar med hår på benen och konstig dansstil. Include me out. Jag tror inte att det finns några såna klubbar längre, och skönt är väl det. De behövs faktiskt inte heller. Vi kan gå på helt vanliga homogejställen, för vi är rätt många som inte är monosexuella - och det tänker vi inte skämmas för längre. Hör ni det, era monosar? Men jag skulle önska att heteronormen en dag hade försvagats så mycket att vi även kunde gå på heteroställen utan att riskera en smocka. Tills vidare får vi finnas oss i att vara en subkultur i såväl normkulturen som subkulturen.

Trots allt är det ändå så som jag skrev i inledningen. Jag tycker att det är skönt att kunna säga nej, om än i andanom, till dig och dig och dig. Unfuck you, liksom. Det är inte okomplicerat att vara monosexuell, alla har vi väl våra små problem. Men själv är jag glad att jag har ett stort smörgåsbord att rata - eller att välja från om andan faller på. Det bisexuella motjucket som jag flaggar för i rubriken är alltså till stor del ett antijuck, eller låt oss i mitt fall kalla det världens svagaste motståndsrörelse.