En lisa för själen

I går såg vi äntligen Staffan Westerbergs "Elvaåringen" på Brunnsgatan. Det här är ingen recension; ni kan ju läsa vadMaina Arvas har skrivit om ni vill veta mer. Men något hon inte tar upp, och jag inte riktigt hade förstått, var vilken poet han är! Att berättelsen som ligger till grund för föreställningen är väldigt gripande är en sak, att han är typiskt och helt sig själv är föga förvånande. Att hans diabilder som ackompanjerar berättelsen visar vilken konstnär han är är en annan bonus för den som kanske inte visste det. Men när han mitt i det relativt sakligt och alldagligt återberättande spränger in sjok av svindlande skönhet blir det omöjligt att värja sig. Det kanske kan låta småtråkigt med högläsning och diabilder. Men i hans sällskap har man inte tråkigt en sekund.

Det var utsålt i går och det kan nog bli svårt att få biljett till de återstående föreställningarna. Men ta chansen, är min starka, varma rekommendation. Det här är stor teater i ett litet format för den som vill se utan skygglappar. Jag ska avsluta med några rader ur Lars Rings recension, för de sammanfattar upplevelsen så bra:

Till sist vill man mest gråta. Språket är så vackert. Staffan Westerberg är så egen, så anarkistiskt knäpp och fräck, glad som en sommaräng över att ännu leva. Att få del av detta euforiska livsfacit är en ljuv och sorgsen lisa.

Ja, det är en sannerligen en lisa.