Lite genusmedvetande skulle inte skada

1/ Jag fick ett brev från skolan där man berättar att pojkar och flickor har delat upp sig i lag i ett annars individuellt tänkt bollspel på skolgården. Det har rentav lett till våldsamheter - och vad tusan kan det bero på?

2/ En vän till mig arbetar på en förskola där personalen berömmer flickorna när de har söta kläder. Vad kan man dra för slutsats av det, om någon?

3/ På en annan skola i vår närhet är pojkarnas toalett utmärkt med ett blått hjärta och en sån där klassisk herrsymbol, flickornas har ett rosa hjärta och en damsymbol. Där står också skrivet "pojkar" respektive "flickor", (men alla sexåringar kan ju inte läsa). Att jag nämner pojkarnas toalett före flickornas beror på att pojkarnas är den närmaste från dörröppningen. Tänka sig. Och tänka sig att de allra flesta som talar om pojkar och flickor gör det i den ordningen - som läraren ovan.

4/ Hanne Kjöller förespråkar i DN att vi inrättar särskilda flickskolor så att flickorna ska slippa störas av "mindre begåvade och mer störande pojkar". Detta efter att det visat sig i en undersökning i Stockholm att flickor blir mer störda i skolan än pojkar. Som om det vore en nyhet.

Alla skolor, inklusive förskolor, är skyldiga att upprätta en likabehandlingsplan. Men det finns ingen skyldighet att damma av den med jämna mellanrum. Att man kanske stolt berättar om den på föräldramöten gör inte så stor nytta. Det är snarare tvärtom: den fungerar som ett avlatsbrev. Nu har vi en likabehandlingsplan, då kan vi andas ut och slippa tänka mer på saken.

Men genusarbete och annat antidiskrimineringsarbete behöver inte vara svårt. Man kan till exempel fråga sig varför flickorna behöver gå fem steg extra till sin toalett. Det är ingen stor sak i sig; barn brukar ha rätt pigga ben. Det är heller ingen medveten diskriminering utan beror helt enkelt på att vi alltid säger "pojkar och flickor" i den ordningen, precis som vi säger "svenskar och invandrare". När skolan bestämmer att dassen av någon anledning ska vara könsuppdelade tänker man först på pojkarna, och det första dasset tillfaller alltså dem. Tänker man alls, kanske man tänker att pojkar är otåligare och därför måste få kortast möjliga avstånd till sin toalett.

Jag förstår att flickor inte vill gå på pojktoaletter, precis som kvinnor inte vill gå på herrtoaletter. Men motsatsen gäller inte - varför då? Jo, för att pojkar, och senare män, pissar ner, glömmer att fälla ner fisringen och/eller att spola. Det är en naturlag, inte sant? Nej, det är inte sant att det är en naturlag. Lösningen är att slopa de könsuppdelade toaletterna och uppfostra pojkarna. Med lite tur kanske vi då så småningom slipper vuxna män som absolut inte kan hålla sig utan skvätter i närmaste port. Det vore ingen liten vinst, tycker jag. Låter det som en omöjlig uppgift? Tja, fråga hushåll som har två eller fler toaletter. Är de könsuppdelade, och om inte, varför inte? Varför ska pojkar och män grisa ner så fort de slipper familjens ögon på sig?

Lösningen på stökiga lektioner är inte den Hanne Kjöller inbillar sig. Visst tycker jag att flickor inte ska behöva bli störda under lektionstid. Men felet är att pojkar alls är störande och att flickor alls är skötsamma, vilket är samma sak fast tvärtom. Varför ska flickorna finna sig i att bli störda, finna sig i att vara duktiga och skötsamma? Varför är det stigmatiserande för pojkar att framstå som skötsamma? Om vi hade en genusmedveten förskola skulle vi slippa väldigt mycket av det här. De barn som kom från de numera berömda förskolorna i Gävle (där personalen började filma sig själv och såg hur kapitalt olika de behandlade barnen utifrån kön) togs emot med förundran när de började skolan. Vilka konstiga pojkar som kunde samarbeta! Vilka högljudda och kaxiga flickor!

Som sagt, genusarbete behöver inte vara så märkvärdigt. Men det måste bedrivas konkret och kontinuerligt i enlighet med lagstiftarens intentioner. Man identifierar problem, gör upp en handlingsplan och följer upp med kontroller. Och man försöker se lite längre än näsan räcker, till exempel genom att fråga sig varför man har skilda dass eller berömmer flickornas kläder eller varför pojkarna är så bryska mot flickorna på rasten. Man kan läsa förskolans böcker eller skolans läroböcker på jakt efter stereotyper. Vem är hjälten, vem är berättaren? Varför samlar Arnes pappa på frimärken medan Annas mamma "samlar på relationer"? Sen kan man gallra ut och köpa nytt, i alla fall på sikt.

Barn reagerar spontant på orättvisor. När jag berättar vad en diktator är eller varför så många barn runtom i världen dör av diarré blir mina barn upprörda. När jag berättar om diskursen "invandrare begår fler brott" blir de också väldigt arga. Så varför accepterar de att pojkar har det bättre förspänt än flickor? Jo, för att den orättvisan inte syns, och i den mån skillnaden ens uppfattas framstår den som naturlig. Inte att undra på med tanke på att den cementeras redan på förskolan. Vi har alltså en maktordning som sopar igen spåren efter sig själv och därmed inte ifrågasätts, kan man säga med risk för att låta konspiratorisk. För att citera Pierre Bourdieu lite slarvigt: det är just för att folk inte är helt medvetna om vad de håller på med som deras handlingar har en större betydelse än de inser. Därför behöver vi någon som ser och som kan lära andra att se.

Nu har jag koncentrerat mig på maktordningen mellan könen, men även barn med utländsk bakgrund blir diskriminerade i skolan, liksom barn med någon form av funktionsnedsättning eller barn/ungdomar med andra sexuella preferenser än genomsnittet, eller barn till samkönade par eller barn med slitna kläder eller fel religion. Allt det är faktiskt inte bara beklagligt, utan förbjudet i lag. Medlet för att komma tillrätta med det är antidiskrimineringsarbete. Det är olyckligt att det redskap som förskolor och skolor har fått kallas likabehandlingsplan. För vi behöver behandla folk olika - på rätt sätt, enligt var och ens förutsättningar - för att ens kunna drömma om jämlikhet och jämställdhet.

Men om du som läser det här råkar arbeta inom skolväsendet föreslår jag att du tar fram det där dokumentet och jobbar för att det ska bli levande. Du kommer att få jobba i motvind, men det får det vara värt.