Det är intressant att se denna hätskhet, och ganska obehagligt. Det är knappast några svindlande summor det handlar om: 18 000 kronor i månaden. För staten är det en spottstyver, för den enskilde skattebetalaren likaså. Anslaget till hovstaten är ca 57 miljoner om året: 40 miljoner mer; Slottsstaten får ca 54 miljoner. Småpengar, faktiskt.
Nej, det handlar om något annat: hat mot konstnärer som "borde kunna försörja sig själva". De är så lata och bortskämda, vill få allt på en räkmacka. Mm. Det är därför de i allmänhet har levt under existensminimum under decennier.
Ja, verklighetens folk har härmed slagit näven i bordet. Synd bara att sagda folk inte tänker längre än näsan räcker. Det handlar nämligen inte om att subventionera en hoper latmaskar. Statliga bidrag till kulturen går inte ut på att gynna kulturskaparna, utan folket. Just det, verklighetens folk. Utan dessa i sammanhanget (statsbudgeten) blygsamma summor får vi ingen möjlighet att se teater som inte är smälla i dörrar-farser på Oscars, för att bara ta ett exempel. Att säga att all kultur ska bära sig själv är att säga att endast de kapitalstarka ska producera kultur, och detta endast för folk med stålar. Jag säger det en gång till: bidragen är till för att du och jag ska kunna gå på teater utan att det kostar tusenlappar och för att vi ska kunna läsa annat än Liza Marklund. Det handlar om en kulturell infrastruktur, jämförbar med de motorvägar vi bygger.
Göran Rosenberg har råkat skriva om tanken på att allting ska bära sina egna kostnader i DN i dag. Han avslutar så här:
Med respekt för att verksamheter som främst motiveras av sin betydelse för samhället inte alltid kan bära sina egna kostnader vill jag ... tillstyrka en renässans för samhällsintressets kalkyler.Kultur är ett bra exempel på detta samhällsintresse. Alla måste inte älska vartenda ändamål som våra skattekronor går till, och jag inser att många tycker att "finkultur" är skit. Men hatet och föraktet som alla dessa bloggare uttrycker är faktiskt riktigt pinsamt.
Samhällsintresset är ett fint gammalt ord som pockar på en renässans.
3 kommentarer:
Hej Gull.
Men verklighetens folk vill inte ha den konstproduktion som konstnärer idag ägnar sig åt: kritik mot högkulturen med dekonstruktion av jaget och nedmontering av kärnfamiljen. Det är därför verklighetens folk vill svälta ut konstnärerna.
Och verklighetens folk behöver inte ens tänka lika långt som näsan räcker, det räcker med att de avstår från att tänka och låter sin könshabitus tala. Det är den gamla världens könsstrukturer som är inskriven i deras kroppar och hjärnor som talar. Patriarkatet.
Kram, Kristina
Kristina sätter fingret på huvudfrågan: det "konstnärer" ägnar sig åt idag är okunnigt, destruktivt trams i hög utsträckning - just nedmontering av kärnfamiljen och attacker mot "könshabitus". Varken "verklighetens folk" och människor med någon typ av kunskap om reell vetenskap, historia, kultur och etik vill att en enda krona skattepengar ska gå till grundligt okunniga postmarxistiska revolutionärer - oavsett om de verkar i kulturrummet eller i annan offentlighet.
Folk vill inte betala människor för att angripa positiva delar av deras identitet - för könsroller, etnicitet, kärnfamilj och diverse annat från den "gamla världen" är nämligen i grunden positiva företeelser, medan deras negativa sidokonsekvenser är parantetiska för alla utom vissa minoriteter, vilka man av logiska skäl varken kan eller bör sätta normen efter. Det är med andra ord riktigt fint att se hur vänster och kulturelit tappar greppet och slungas ut på historiens soptipp.
Nyliberalismen kommer givetvis att fortsätta deras förstörelsearbete, men med kommers istället för kulturelitism och sannolikt ännu effektivare, så lite fastnar allt skadeglädjen i halsen. En framtid av könlösa, relationslösa och ensamma, men kollektivistisk likriktade, människor som desperat knullar och väljer sig fram i ett postmodernt rum kan ni nog räkna med ändå, så jag tycker inte ni behöver vara så ledsna. Ondskan segrar ju ändå, fast på lite annat sätt.
Tyvärr är det många som tycker att "det är ju bara medelklassen som går på teater/opera/etc ändå, & de har minsann råd att betala utan våra subventioner!" etc etc... det är få som förmår ha en helhetssyn & orka förstå att alla tjänar på ett i sann mening pluralistiskt kulturliv även om vissa bara gör det s a s indirekt...
Jag har haft den här diskussionen så många gånger på min blogg och den tröttar ut mig lika mycket varje gång. Det handlar nog iofs litegrann om att konstnärslönen delvis motiveras på ett sätt som får den att framstå som ett uttryck för ojämlikhet. Den är en belöning för särskilt framstående verksamhet, eller hur det nu formuleras. Jag kan litegrann förstå att det kan sticka i ögonen. Men, som du säger, motviljan vilar ju också, eller kanske framför allt, på ett avgrundslikt förakt på kulturarbete, något vilket många anser vara att definiera som "hobbyverksamhet" snarare än "riktigt arbete"...
Skicka en kommentar