fredag 19 februari 2010

Inför undervisning i psykoanalys i läroplanen

"Gör inte Ohly till skolminister!", skriver Ann-Charlotte Marteus i Var inte rädd för Jesus, Ohly. Bakgrunden till ledaren är en radiosänd debatt mellan Lars Ohly och Jan Björklund där den senare ville att kristendomen även fortsatt ska ha en särställning i religionsundervisningen. Ohly gillade däremot Skolverkets remissversion om religionsundervisning, som enligt Expressen inte vill ge kristendomen extra vikt. Men detta är fel: Skolverkets förslag innehåller elementet "Religion och samhälle", där man ska diskutera "Kristendomens ställning i skolan och i det svenska samhället förr och nu. Från enhetskyrka till religiös mångfald och sekularisering". (Under punkten "Religioner och livsåskådningar" ingår f.ö. följande formulering: "Livsåskådningar och livshållningar i Sverige, till exempel humanism, veganism, och feminism". Feminism? I ämnet religionskunskap? Kära nån.)

Jag vet: kristendomen är en viktig del av den svenska kulturen och bla bla. Den är så viktig att den anses utgöra en värdegrund på vilken hela skolans arbete ska baseras (i den nuvarande läroplanen). Men jag tycker att det är dags att ändra på det. Marteus skriver entusiastiskt om sin kristendomsundervisning:
När jag gick i skolan hette ämnet fortfarande "kristendom". 60-talister fick höra allt om Bergspredikan, Marta och Maria, Petrus och tuppen, den gode samariten. Vi blev inte fundamentalister. Men det var superspännande. Och vi blev allmänbildade. Vi fick redskap för att bemästra tillvaron och uppskatta kulturskatter som - "Life of Brian". Och vi inser att det står lika mycket stenåldersbabbel i Bibeln som det påstås göra i Koranen.
Re-he-he-heally? Vilka är "vi" som inser det? Jag skulle nog tippa att väldigt många svenskar varken inser eller anser att Bibeln innehåller stenåldersbabbel, medan de däremot ser Koranen som just stenålders. Det är dags att ändra på det med.

Egentligen tycker jag att vi ska lägga lektionstimmar på viktigare saker än religion. Låt religionen vara en privatsak. Om vi ändå ska undervisa om de tre stora ökenreligionerna, om hinduism, buddhism o.s.v. kan vi lika gärna börja undervisa om psykoanalys också. Tankegodset från Freud och hans efterföljare har ju ett lika stort grepp om gemene man som religionen. Eller låt oss belysa fenomen som parsamhet, charterresor, den heterosexuella matrisen, OS-feber eller Ikea som vithetens tempel. Om det nu är diskursens tyngd som ska avgöra.

Men okej, jag ska inte vara omöjlig. Lägg för all del några lektionstimmar på att förklara varför kvinnan ska tiga i församlingen enligt Paulus eller vad det kan bero på att katolska präster så ofta begår sexuella övergrepp mot barn. Berätta om religionens diskurser om kvinnors reproduktion, om homosexualitet och vördnad mot överheten. Så kan skolbarnen själva få avgöra om det här uråldriga tankegodset har någon bäring på deras tillvaro i dag. Men fimpa den där barmhärtige samariten, tack. Han är obehagligt lik Percy Barnevik.

9 kommentarer:

Sofia sa...

Grejen med den barmhärtige samariten (eller samariern) är att han går över sin tids främlingsfientliga normer för att hjälpa sin nästa. Det är det som är poängen med den historien, vilket går helt över huvudet på den som inte kan sin bibelhistoria. Jesus berättar liknelsen - som inleds med att både rättrogna präster och judar av mannens eget folk ignorerar honom där han ligger blödande - med frågan: vem av dessa stod närmast Gud? Vem av dem tjänade bäst livet, alltså. Och det visade sig vara den som värderats lägst av de tre möjliga. Den barmhärtige samariten är inte en berättelse jag vill att mitt samhälle ska vara utan.

Man får inte släppa religionen åt fundamentalisterna. För då är vi alla rökta.

Dock ser jag gärna Ohly som skolminister. Han vet det här.

Anonym sa...

Jag har kunnat jämföra med hur det är i andra länder där religion överhuvud taget inte lärs ut i skolan ... sånt föår man göra på fritiden ... och nej det blir sämre ... folk har alla möjliga prilliga idéer o fördomar i huvudet om varandras religioner ... "religionskunskap" snyggt enkelt neutralt ... placerar alla på samma bana för om religion kommer vi ändå att behöva tala de närmaste hundra åren ... vare sig vi vill eller inte
/dan

Anonym sa...

Niklas, my Hero! Jag vill läsa dina texter och dina tankar på heltid.
Förslag: Inrätta skolämnet Truism med fokus på truismernas historia. Exempel: Diskutera sammanhangen där en man skrev ned/ansåg att kvinnorna helst tege i församlingen - ställda mot våra nu levande kvinnors och feministers viskningar och rop. Vad är det vi tolkar och ser i dessa förheligade skrifter? Vad är det hör och ser och reagerar på när jämställdhet förs på tal ur munnarna på kvinnor? Vilka är perspektiven vi tittar fram ur och vilka är de gemensamma domänerna vi talar om? Existerar det under ytan dyningar av outtalade erfarenheter genom släktled som har levat i fred eller våldtagits och flyttat och blandats? Nu förlorar jag mig i sökandet efter någon formulering där jag troligen menar att vi i våra samtal behöver gå till en bestämd plats i rummet där vi kan skala av oss, skaka av oss våra fjäll och skal, hopp och tro och ta oss själva ordentligt i hampan och titta ner på vad vi har släppt från oss. Spåra truismerna! Granska dem!!! Återigen undrar jag så mycket över varför vi människor inte kan ordna till det lite Mänskligare och Klokare när vi har så många som ska komma efter oss.
Ligger där något uppenbart osynligt i våra begränsade ramar i huvvena (eller magarna eller var vi hyser allt "detta") som hindrar oss från att göra gott ifrån oss på strukturell eller organisatorisk nivå? På den personliga kan det ju vara lite knepigt ibland, (men bara ibland, he he). Och om vi levde i friskhet och sundhet i 200 år per skalle? Skulle mäktiga och kloka gamlingar råda världens skolor att erbjuda den goda ut/bildningen? Usch, jag blir så misantropisk ibland, Niklas. Och så hör jag ju så mycket viktigt i alla dessa viskningar omkring mig. Viskningar som borde övergå i talkörer...
Om du finner något av ovanstående av intresse - lägg ut det. Men annars är jag bara glad över att få skriva ner mina trubbiga tankar innan jag knoppar in.

Krama Montse och alla fem barnen (har träffat fyra) och MÅ din kagge ha stannat upp! MÅ väl!

Lennart

Niklas sa...

Sofia: Jo, jag känner till bakgrunden - jag har fått en kristen uppfostran och kan Bibeln någorlunda. Men nog finns det andra exempel på empatiskt beteende över de gränser som människor ställer upp, som religion. I mina ögon är det t.ex. mer givande att studera de soldater som har gått emot sina befälhavares order om massmord, bl.a. i Nazityskland. Varför vi ska hämta något slags värdegrund - i sig ett mycket tvivelaktigt begrepp - från flertusenåriga religiösa skrifter förstår jag inte. Folk i alla tider har samarbetat och haft moraliska ideal som är baserade på betydligt enklare och mer vardagsnära förnuft.

Niklas sa...

Dan: jag håller inte med dig. Varför ska barnen lära sig om andra religioner men inte om vetenskaplig metodik, filosofi, lärdomshistoria och etik? För att bara ta några exempel.

Niklas sa...

Lennart: Tack! Själv skulle jag bli glad om du började blogga! Jag ska fundera på det du skriver och återkomma i ämnet.

Sofia sa...

Niklas, därför att de är urgamla och väldigt mycket spridda. Därför att de håller. Den bibliskt förankrade kristendomen är outplånligt inbyggd i vår kultur, eller rättare vår kultur är rotad i den. Vi ska kunna den historien av samma skäl som människor i andra kulturer behöver höra sina förfäders berättelser för att förstå sin plats i tiden. När européerna kom till Australien och Amerika och slog sönder de människornas hela bakgrund. Ska vi ha det så? Vad är det som är så farligt med bibeln? Jag tycker att det är fruktansvärt spännande och viktigt att förstå hur de tänkte och kände som gick före mig där jag bor. Jag vill kunna förstå en bok, en målning, ett musikstycke, historiska skeenden överhuvudtaget. Allvarligt, vad är det som är så farligt med bibeln? Är det för att det finns en risk att det som står där på något plan kan vara sant?

Det finns en spridd missuppfattning att om bibeln 'inte är sann', vilket ju ingen tänkande människa kan tro att den kan vara (mirakler, änglar, osv), så måste den vara 'bara sagor' och därför helt meningslös. Men sagor är inte meningslösa. Myter och muntligt traderade berättelser och människors historieskrivning är inte meningslös. Det är därför Jesus berättade i liknelser, bildspråk, och inte verkliga exempel som han själv hört eller varit med om. Kraften i fiktionen håller. Det BORDE du som dramatiker känna i magen! Men vi är så upplysningsstyrda i vårt tänkande, helt programmerade sen skolåren att ifrågasätta alltings rationalitet. Därav hatet mot konsten och även religionen i vårt land. Det är inte nyttigt att utöva matritualer där man talar om en död gud som övervunnit döden, det är inte nyttigt att klä ut sig och spela teater. Det går inte att tjäna någonting på det. Men det är livsnödvändigt (ursäkta det hollywoodska känslodarret). Så förneka inte religionen, utan ta den i besittning! Det är en folkets historia, vår historia, inte de höga herrarnas. Ge inte bort vår historia åt maktmänniskor och fundamentalister, äg den, var en del i den.

Niklas sa...

Sofia: att berättelserna är urgamla gör varken från eller till. Tortyr är också en urgammal sedvänja. Att vår kultur är rotad i kristendomen är delvis sant, men den är också rotad i så mycket annat, som kungamakt eller nationalism. I dag kan vår kultur också sägas vara präglad av nyliberalism, etnocentricitet, könsmaktsordningen, heteronormativitet, kommersialism, konsumism, globalisering, främlingsfientlighet... Frågan är vad vi ska lägga krutet på. Jag tycker att väldigt mycket av talet om kristendomens betydelse för Vår Svenska Kultur är romantiserande och bakåtsträvande.

Vem är "rädd för" Bibeln? Inte jag. Jag tycker att dess värde som moraliskt rättesnöre, psykologibok eller som en rad vackra berättelser är perifer. Och vår historia, folkets historia, är inte bara vår, den är också historien om de andra folk på vilkas axlar vi har byggt vår välfärd - på samma sätt som vårt lands gränser är ristade i blod, gång på gång av en serie maktgalna kungar och härskande eliter.

Sofia sa...

Nu byter du argument mitt i diskussionen - frågan var varför just en berättelse om godhet som är urgammal är värd att berättas. Ingen har sagt att det vi anser vara dåligt (som tortyr) ska behållas.

Jag tycker inte att talet om kristendomens betydelse för vår kultur är överdriven. Men så är jag kulturvetare också.