Bär alla sorgen gemensamt?

Dagens Nyheter har medverkat vid begravningen av den mamma och de sex barn som dog i en brandolycka nyligen. Ingress:

En bild av Sverige, 2009: Yusuf Mahmoud Mohammed begraver sin fru, sina fem döttrar och deras kusin till kamerasmattret av ett medialt uppbåd. Sju olika stora kistor, tusentals sörjande, män och kvinnor åtskilda. Och så den paradoxala insikten om att tragedin i Rinkeby kan leda till att två olika kulturer faktiskt möts.

Hur möts kulturerna, menar DN? Genom att ett medieuppbåd fotograferar den mycket stora uppslutning av anhöriga, sörjande, släkt och vänner som "står handfallna av gråt"? Ja, för så här går inte en svensk begravning till, där är det bara de närmast sörjande som tyst står runt graven. Men se här: en främmande kultur, den somaliska. Den är exotisk eftersom de visar så mycket känslor, tycks DN tycka.

I en bisats nämns att kvinnorna har tilldelats en plats "vid sidan om", och "De säger att de förstår att de inte får vara så nära kistorna, de är ju så känsliga och de vill inte störa ceremonin med sin gråt." I en bildtext (ej i nätupplagan) säger islamologen Jan Hjärpe att "den offentliga religionen är männens angelägenhet". Sen var det klart.

Nu vill jag veta vad DN hade skrivit om Englas kvinnliga släktingar hade fösts åt sidan vid hennes begravning. Hade det också blivit några lakoniska rader om att kvinnan förstås ska tiga i församlingen eller så? Missförstå mig rätt: jag menar inte att DN gullar med en minoritet som förtjänar att kritiseras för sin kvinnosyn. Inte heller har jag för avsikt att raljera med den kollektiva sorg som de här människorna ger uttryck för. Det inträffade är en tragedi. Men det är också tragiskt att någon kan tänka att det som hände var "något som Gud hade bestämt", vilket pappan säger. Måhända är det ett sätt att söka tröst. Att det faktiskt var en serie tillfäligheter blir kanske för outhärdligt att tänka.

Det som är en tragedi som inte bara är tillfällig, utan ständigt pågående, är hur kvinnor över hela världen hänvisas till åskådarplats, räknas som en andra rangens medborgare och underordnas Gud och Mannen. Hade DN velat nalkas ämnet i syfte att förena två kulturer, hade de kunnat jämföra patriarkala maktordningar här som där. De hade kunnat problematisera begrepp som kultur, etnicitet och nationalism. Nu anlägger man i stället ett Vi och Dem-perspektiv under sken av att göra motsatsen. Det är faktiskt rätt motbjudande.