Dags att summera 00-talet

Jag gör det på en gång: 00-talet finns inte. Det har aldrig funnits. Det är bara en social representation, en social konstruktion. Eh... Så det finns visst. Men inte i mig. 00-talet har inte format mig och jag formar det inte tillsammans med någon annan, inte vad jag vet i alla fall. Förresten tror jag inte på tiden. (Eh igen. Jag formar såklart 00-talet genom att skriva om det. Jag kan inte låta bli att förhålla mig till det. Men ändå: jag tycker att fixeringen vid jämna årtal eller årtionden är så meningslös. Fast jag bidrar förstås till även den sociala representationen genom att skriva om den. Jag slipper inte ur det här resonemanget, märker jag.)

Det var det, nu till mina decennier.

50-talet. Äsch, jag minns just ingenting. Jag hade två lekisfröknar, Saga Stål och Tant Gulli. Saga Stål var en skinntorr och sträng tant på 60 år. Säger vi. I själva verket var hon kanske 33. Tant Gulli var gulligast, det hörs ju på namnet. Hon hade nog ett runt ansikte och kastanjebrunt hår. Hon var i alla fall inte flintskallig och försedd med emaljöga, det kan jag nästan ta gift på.

En gång rymde jag hem från lekskolan - det var hur lätt som helst bara man kom på tanken, vilket man sällan gör. Ingen var hemma. I trädgården till vår villa i Stora Mossen stod en rund kakburk av plåt. Fanns det kakor i den? Det kan jag inte svara på, men att den stod där var löftesrikt och en smula skrämmande. Jag var hemma, men ändå inte. Kakburken var ett vittnesbörd om den sociala samvaro som jag förmodligen hade längtat hem till. Hammocken i blå boj (nej, nej, nej...boj är lätt filtat, men jag är fäst vid ordet, så tyget får heta boj) med vita, djuphäftade noppror gungade bara helt lätt i en laber bris. Huset borde ha kräkts ut något, kanske en förebrående och orolig mamma eller ett par halvt obegripliga syskon. Åtminstone en hund. Men det stod bara där. Tomt, med de båda olvonbuskar som far planterade långt senare, kanske på 60- eller 70-talet. Jag kan inte tänka bort dem, så där är de nu. Och "Du lindar av olvon" och allt det där, associationer som betyder något för mig och mina syskon om jag påminner dem, men det gör jag inte eftersom vi sällan eller aldrig ses. Det är sorgligt, och för varje år rör sig bilderna allt mindre, i brist på näring från oss. Dåtiden blir statisk och urblekt.

60-talet. Jag vill minnas att jag började hata skolan i andra klass. Eller vill och vill, helst skulle jag vilja minnas något annat. Och hata är kanske för mycket sagt. Känna en viss leda, då? Nja. Främlingskap, ensamhet. Undran. Varför är alla mina klasskamrater så barnsliga? Undrar lille farbror Niklas. Enstaka lärare fladdrar in och ut i mitt medvetande. Margareta som hade små plitor runt munnen när hon hade mens. Det visste jag inte då, såklart, men så var det nog. När jag såg på henne föreställde jag mig att hennes andedräkt skulle lukta som en smula härsken ost. Jag är rätt säker på att jag redan behärskade ordet "mejeriprodukt", men vad vet jag; det ordet kanske inte var uppfunnet 1962, eller i alla fall inte i svang. Hursomhelst så bestämde jag mig plötsligt för att andas in hennes andedräkt när hon lutade sig över min bänk. Det var en hemsk upplevelse, för det var verkligen som om någon hade glömt en spann mjölk ute i solen, kanske med en död råtta i. Och ändå: så sexuellt och vuxet. Där och då började jag drömma om mogna kvinnor. (Och inte var det så farligt med den där andedräkten. Jag har förstorat upp det nåt enormt. Det gör sig bättre så.)

Ja, sen gick åren i skolan och jag minns knappt någonting. I femte klass fick jag tics. Inte så konstigt med tanke på mitt psykiska tillstånd. Mor tog mig till en läkare som skrev ut Siqualone, nåt slags lugnande dårpiller, de var rosa tror jag. Klas gav mig örfilar utanför syslöjdsrummet. Om du blinkar när jag viftar med handen framför dina ögon så får du en örfil. Sen gör vi om det. Blinka inte! Du blinkade, så du får en örfil till. De ofrivilliga blinkningarna är en parallell till mina tics, ser jag nu. Först nu, faktiskt. Jag får väl införliva den här bilden till samlingen och leka att jag hade den redan då. Jag tog bara ett eller två piller, sen sket jag i det och ingen kom ihåg det. Det var liksom åtgärdat redan, tror jag.

Det fanns annat, förstås, annat än skolan. Låt se. Jag måste ha lekt ganska mycket med mina kamrater David och Sten-Göran. Jo. Jag tog tunnelbanan till Alvik och sen tolvan till Höglandstorget. (Där ser man: jag kunde inte låta bli att fortsätta på ämnet skolan.) Leda, plåga, utanförskap och så hem igen för att rannsaka hyllor och skåp efter någon gömd kanelbulle som aldrig fanns där. Men vi hade myror i bullådan. Tänk, en brödlåda och en bullåda, ganska stora, utdragbara saker i plåt, med röd respektive blå knopp. Jag hoppar upp på diskbänken och fångar kanten i maggropen, vrider på kranen och dricker vatten. Aldrig var vattnet så gott som i köket på Mårdvägen. Jag är fortfarande fäst vid att dricka kallt vatten ur kranen.

Nej. Det finns inte så mycket mer att förtälja. Bilderna kommer och går, men vill inte fastna i någon särskild epok, och årtal ska vi bara inte tala om. De existerar inte. Tiden en tunn pöl av mannagrynsgröt som ingen har orkat torka upp. Jag antar att vi hade hushållspapper.

Jag slutar där. Jag blir bara melankolisk av den här övningen.