Jag tycker att det principiellt är fel. Det finns ju inga andra områden där man får en garanterad lön livet ut. Däremot tror jag på längre stipendier, på cirka fem till tio år. Skapandet tar tid.2006 lät det annorlunda:
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth säger på söndagen till DN.se, via sin pressekreterare, att hon i nuläget inte har några planer på att avskaffa eller förändra den garanterade författarpenningen.Att hon har ändrat sig är kanske inte så uppseendeväckande: hon ville väl ligga lågt till en början. Men jag begriper inte det här pratet om "livstidslön", som alltid kommer upp när man diskuterar den garanterade författarpenningen. Visst, den utgår tills vidare, men hur mycket pengar handlar det om? Jo, 166 500 kronor per år. Det här är skattepliktigt och författaren ska betala egenavgifter på summan. Det blir inte så stora summor för författaren och inte så stora utgifter för statskassan. Dessutom beräknas summan på biblioteksersättningen, och den som alltså är mycket utlånad ett år får inte mer än maxgränsen 166 500 kr.
Ska vi ha kulturstipendier alls? Klart vi ska, i alla fall om vi vill ha någon kultur. Vitsen med allt kulturstöd är inte att göda ett antal bortskämda konstnärer. Nej, vitsen är att göra kultur tillgänglig för dig och mig. Här kan ni läsa Jacob Hirdwalls tal på "En samling för kulturen" där han bland annat säger:
I ett samhälle som präglas av mätbarhet - allt ska kunna mätas i kronor - så är det inte så lätt att tala om de värden som är svåra att mäta nationalekonomiskt, de immateriella värdena. Ändå är det just de värdena - som man skulle kunna benämna ett lands andliga infrastruktur - som utgör en av ett lands verkligt stora tillgångar. Det är de andliga värdena som gör att det kan uppstå en nationell samling när ett passagerarfartyg sjunker på väg över Östersjön eller när en stor våg långt borta sköljer bort allt i sin väg: Hur ska empati och medkänsla mätas i kronor och ören? Det går inte. De måste mätas på annan richterskala.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar