Jag vill inte komma hem

Jag sitter och läser kyrkoherde Bengt Inghammars griftetal över Ingemar Johansson. Det är vackert, tänkvärt och välformulerat, men jag kan inte värja mig mot sorgen som hans ord framkallar. Allt detta tal om att komma hem - till vad? Jo, till en förlåtande gud, en som inte ser "till vad vi gjort utan till vad vi innerst vill vara. Som en älskande förälder sluter sitt förlorade barn i famnen så är var och en som vill och längtar välkommen hem. Också den mest förnedrade!"

Är detta "hem"? Nej, det är bort. Är mina föräldrar hemma, är den lilla flickan som dog i en hjärntumör innan hon knappt hade hunnit börja leva hemma, är min systerson hemma? Nej, de är borta, borta för alltid. Det finns ingen älskande superförälder som väntar på oss, hela tanken på ett kretslopp är ingenting annat än en hjärtskärande illusion. Finns det en mening, säger Inghammar, eller är vi "bara stoftpartiklar i en meningslös rymd"? Nej, Ingemar som ligger där i kistan är "någon som är älskad av en vilja och en Skapare". Det är hans tro, och den respekterar jag. Själv är jag övertygad om att rymden verkligen är meningslös, men det innebär inte att våra liv är meningslösa. Att de slutar med att vi förintas, oåterkalleligt och för evigt, ser jag dock som självklart. Om jag ser en överkörd katt tänker jag inte att den har "kommit hem". Men den har ju ingen själ, säger ni. Måhända. Men vad är det som säger att vi har en? Ingenting alls.

Så jag blir bara ledsen. Alla vackra ord till trots, alla vackra psalmer till trots är det bara skalet av en människa som ligger där. Som Ruben Nilsson skriver i sin "Sjukbesök":

Och blomsterdoften kittlar ej din näsa
Du hör ej orgelns brus, du kan ej läsa
Den text man satt på kransars röda band
Du märker ej ens blomman i din hand

Livet är skört, men inte meningslöst. Mina barns liv är inte meningslösa bara för att de är byggda av stjärnstoft, inte av en guds andedräkt. Mitt liv är synnerligen meningsfullt för mig och, vill jag hoppas, för vissa andra. Men döden är sannerligen meningslös; döden är den stora fienden. Inga vackra ord eller tankemodeller duger som tröst när jag tänker på att skiljas från mina älskade. Jag vill inte komma hem, för det hemmet saknar allt det jag älskar på jorden.