Död åt familjen? Ja, men inte på det viset.

Göran Skytte skriver triumferande i SvD i dag att Gudrun Schymans paroll "Död åt familjen" tas emot med döva öron av svenskarna. Vi svenskar gillar våra traditioner, nämligen, och gifter oss så det står härliga till. Det finns bara tre fel med det resonemanget (inte mycker för att vara Skytte). För det första ökar antalet skilsmässor nästan lika mycket - och fortfarande slutar varannat ingånget äktenskap i skilsmässa. Så här skriver SCB i sin befolkningsstatistik för första halvåret 2008:

Antalet ingångna äktenskap har ökat med 5 procent från 19 293 till 20 205 jämfört med första halvåret 2007. De flesta bröllopen, 10 894, firades på en lördag. Antalet skilsmässor har ökat med 4 procent eller 356 stycken jämfört första halvåret 2007. För övrigt gifter sig allt färre i kyrkan, vilket inte borde glädja Skytte.

För det andra så var Schymans avsiktligt provokativa uttalande inte riktat mot familjen i sig, utan mot det faktum att kvinnor och barn lever farligt där:

Den största delen av det våld som kvinnor och barn utsätts för sker i familjen. Under hösten provocerade jag till debatt om just det här under rubriken "Död åt familjen". Orden "död åt familjen" tycks konstigt nog uppröra mer än den verkliga döden i familjen. Vi vet att det statistiskt sett är farligare för en kvinna att var hemma, än på krogen, en fredagskväll. Vi måste våga se och diskutera allt det våld som finns, i just den traditionella kärnfamilj som man från borgerligt håll så liderligt [sic!]försvarar. (Hela talet hittar ni här.)

För det tredje så måste man inte vara gifta för att vara en familj. Liksom.

Så Skytte narras som vanligt.