Biologi är studiet av de levande organismerna, som bekant. Men vad är biologism? Jo, det är diskursen som förklarar människans beteende som ett resultat av nedärvda biologiska faktorer. Martin Ingvar på DN:s Insidan kommenterar serien om mäns våld så här: "Visst kan det sociala och det kulturella spela in, och alkoholen har en viktig roll. Men det är ändå generna och testosteronet som är de allra viktigaste orsakerna till att män använder mer våld än kvinnor." Och vidare: "Kvinnors hjärnor badar inte i testosteron - men det gör männens." Ja, och sen kommer den biologistiska klassikern att "aggressiva hannar har gynnats under evolutionen".
Martin Ingvar är givetvis inte ensam om att förklara skillnader i beteenden med biologi. En annan biologist är Tomas Eriksson, som bland annat skriver att "[v]id den kromosomavvikelse som brukar förknippas med vad som har kallats 'supermän' (supermale syndrome), föreligger i stället en (eller ibland flera) extra Y-kromosomer (47, XYY). Dessa män är ofta långa, har ofta 'maskulint' utseende och de har rapporterats vara överrepresenterade bland vålds- och sexualförbrytare".
Ja, det låter ju bestickande. Men det är fel. Teorin om dessa "supermän" är vederlagd, vilket man lätt kan läsa sig till, bl.a. här. Däremot blir vissa av dem långa men inte muskulösa, utan ger ett "klumpigt" intryck. De får oftare svår akne och har oftare inlärningssvårigheter. Ja, vad är arv och vad är miljö i det här fallet? Skulle man kunna tänka sig att någon som är stor och klumpig, full med finnar och inte får tillräckligt med stöd i skolan riskerar att få det lite svårare i livet? Ja, det låter inte otroligt. Det låter inte heller otroligt att föräldrar som satsar på att deras söner ägnar sig åt lite extra motorikträning, får läxhjälp och Roaccutan kommer att finna att det går bra för dem. Och de allra flesta "supermän" går inte att skilja från vanliga XY-män. De är så svåra att urskilja att de allra flesta går igenom ett helt liv utan att känna till sin extra Y-kromosom.
Och så har vi det här med den testosteronindränkta manshjärnan. Att den teorin är felaktig kan man bl.a. läsa sig till här. Om män blir aggressiva av testosteron så borde de bli mindre aggressiva genom att man kastrerar dem kirurgiskt eller kemiskt. Fausto-Sterling redogör för ett sånt experiment. Det ledde dock bara till att nio av sexton snöpta män dog i en våldssituation. Och för övrigt vet man inte vad som är hönan och ägget: det kan mycket väl vara så att en våldsam livsstill eller en fängelsemiljö kan ge upphov till ökad testosteronproduktion.
Själv har jag mer östrogen än de flesta kvinnor, eftersom jag är över 50 år. Har jag blivit mer omvårdande de senaste åren? Nej, jag är precis samma blödiga typ som jag var när jag var 15 - eller 12. Däremot har jag blivit lite klokare med åren, och har lättare att lägga band på mitt humör i dag när jag är stressad. Det tror jag att jag delar med de flesta femtioplussare. Att vi också delar dalande testosteronnivåer säger ingenting mer än att det finns en samvarians.
Visst finns det biologiska skillnader mellan XX och XY. Och visst finns det personlighetsdrag som vi ärver. Ett sådant är resiliens, d.v.s. förmågan att klara påfrestningar: en del av oss är lite känsligare än andra. Det kan spela en viss roll, men långt viktigare är hur vi har det när vi är barn och unga. Teorin om maskrosbarn är lika förlegad som teorin om supermän. De flesta maskrosbarn har haft någon vuxen som har stött dem när föräldrarna svek.
Men varför uppstår såna här teorier? Varför är biologisterna så övertygade om att biologin är viktigare än miljön? Tja, vad är biologi - egentligen? För att svara på det kan man lika gärna fråga vad geometri är. Geometrin studerar olika figurers egenskaper bland annat genom att utgå från vissa geometriska objekt, som cirkeln. En perfekt cirkel existerar inte i naturen, alltså är cirkeln ett slags idealfigur, en abstraktion. Men vi leker alltså att den existerar och ställer upp vissa axiom om dess egenskaper. Det funkar jättebra. Det går till och med att utifrån geometri och algebra etcetera konstruera ett fantastiskt teoribygge kallat matematik. Och inte nog med det: matematiken och vetenskapen fysik kan låta oss bygga hållfasta broar och höghus. Men vardagsvärlden är oändligt mycket mer komplicerad än vetenskapen. Vetenskapen springer ur vardagen och kan på många sätt förklara vardagen, så länge man nöjer sig med att studera isolerade fenomen. Men även om vi använder hållfasthetslära och psykologiska tester så kan vi få klantiga brobyggare. Eller så får vi en perfekt bro, men den blir påseglad av en mobil lyftkran. Sånt är livet: komplicerat.
Att bron blir påseglad är förstås inte ingenjörernas fel. Att någon står och drömmer om Blondinbella på jobbet är inte den psykologutbildade personalrekryterarens fel. Men betongblandningen kan bli risig lik förbannat. Det lustiga är att framförallt naturvetare tror att de studerar "den objektiva verkligheten", när det de studerar är en idealbild av verkligheten. Det lustiga är att vetenskapen, som är sekundär till livsvärlden, vänder på steken och hävdar att den där irriterande imperfekta verkligheten är sekundär till vetenskapen. Men sån är väl människans natur (det har bergis med nåt hormon att göra). Och det är samma sak med biologer och biologism. Biologi är jättebra, det är jag den första att skriva under på. Men biologism är bara pinsamt.
onsdag 26 november 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
22 kommentarer:
fy fan vad bra! cirkeln och bron och KLOKHETEN.
tack tack,
kram.
Åh, tack! Alldeles nyss var jag yr och mådde illa, men nu är jag rofylld och glad. Ibland skriver du bara bäst, Qolle!
Påstår du att det inte finns några medfödda egenskaper som kommer att ha stor påverkan på hur du blir som individ? Som sätter ramar för dina möjligheter? Och att inget medfött är av betydelse för ditt beteende? Påstår du att det inte finns några medfödda skillnader mellan män och kvinnor som i vissa fall ger oss olika förutsättningar i livet?
I så fall är du helt fri att skapa dig själv som person. Du borde kunna göra om dig lite när det passar dig. Men då är du också totalt ansvarig för hur dan du är, och för allt vad du gör. Du kan inte skylla på några andra orsaker.
Eller vad hör jag? ”Nej jag är oskyldig. Det är patriarkatet! Maskuliniteten och mansrollen!” Medelålders vita män i styrelserummen har skapat mentala virus som håller oss fjättrade. Vi är alla hjärntvättade! Av makten och strukturerna, lömska ogripbara andekrafter.
Men alltså…
Bara för att man vill väl, så får man inte blunda för det som kan vara obönhörligt.
Biologism är när man utifrån biologiska fakta säger hur samhället BÖR vara organiserat, något som ytterst få naturvetare ägnar sig åt. (Det kan finnas sådana tendenser bland medicinare, de har ofta något av rollen som hjältar som räddar folk i nöd.)
Att syssla med hur saker och ting BÖR vara, det brukar kallas politik.
Vad vetenskapen sysslar med är att försöka BESKRIVA tillvaron, avgöra vad som är betydelsefullt och vad som inte är det, att finna mönster.
En beskrivning kan överensstämma med verkligheten, eller så kan den vara felaktig, men i sig förändrar den inget. Om någon säger att jag börjar bli gråhårig, så kan det vara sant eller falskt.
En beskrivning är heller ingen besvärjelse, den är inte magisk. Inte annat än att om någon påstår att jag är kutryggig, så kanske jag rätar på ryggen, alternativt blir ledsen och blir ännu krummare.
Vetenskapen är objektiv i så måtto att jag finner det jag finner, oberoende vad jag tycker om det. Det är i sig inte bra eller dåligt, men det kan vara bra för min karriär om jag gör en betydande upptäckt. Verkligheten är objektiv i det att den finns där ute oberoende av mig.
Vetenskap är inte åsikter. Vetenskap är inte en berättelse byggd på fria fantasier.
Vetenskapens metod är att först fråga sig: Kan det vara på det här viset? Sen undersöker man om det stämmer. Förhoppningsvis får man då ett ja eller ett nej.
(Att vetenskapen skulle studera ”en idealbild av verkligheten” är ett synnerligen okvalificerat svammel!)
Varför är det för vissa en förbjuden tanke, att biologiska faktorer är av en avgörande betydelse för våra liv. Som att för en man KAN ansträngningen för att föra släktet vidare, inskränka sig till fem minuter behaglig gymnastik. Så enkelt kommer aldrig en kvinna undan. Att mängden fysisk styrka och hormoner som påverkar aggressiviteten, är av stor betydelse för hur framgångsrik man kommer vara om man vill slå någon på käften? Och om man är framgångsrik på det så kanske det ökar benägenheten att göra det igen?
Sen finns det också typer av våld som bara har sociala och kulturella orsaker, som kvinnlig omskärelse.
Är kulturella, sociala och genusrelaterade beteenden helt godtyckliga? Är de helt frikopplade från biologin?
Varför finns det absolut inga kvinnor som arbetar med att resa byggnadsställningar?
Nej, jag förnekar inte att det finns medfödda egenskaper som påverkar oss som individer. En sådan är det barndomsprykologer kallar resiliens, d.v.s. vår varierande förmåga att klara av påfrestningar i uppväxtmiljön.
Men det som barndomspsykologer ser som det avgörande för barns utveckling är det psykosociala sammanhang som påverkar barnet – och påverkas av barnet. Barn med lägre resliiens är alltså känsligare för yttre påfrestningar, men det går inte att operera bort en parameter ur sammanhanget, utan man får studera samverkande (risk-)faktorer. De så kallade maskrosbarnen är inga superbarn, utan har haft skyddande faktorer i sin omgivning som har kompenserat för en supande mamma, till exempel.
När det sedan gäller psykologiska skillnader mellan män och kvinnor så visar all tillgänglig forskning att vi är lika som bär. Detta har konstaterats under de mycket stora metastudier av sådan skillnads/likhetsforskning som har gjorts under de senaste decennierna, nu senast av Claudia Steele. Det finns vissa skillnader, som att män onanerar mer, men de är mycket små. Däremot kan fördomar som att ”pojkar är bättre på matematik” (vilket det alltså saknas stöd för) påverka flickor att prestera sämre, för att bara ta ett exempel.
Därmed är vi självklart inte helt fria att skapa oss själva som personer. Vi är alla starkt påverkade av de diskurser om (bland annat) maskulint och feminint som genomsyrar vårt samhälle. Men om vi gör oss medvetna om alla de diskurser som genomkorsar oss kan vi undvika att helt styras av en av dem – till exempel diskursen att kvinnor är mer omvårdande och män mer aggressiva ”av naturen”. Det finns alltså strukturella förklaringar till olikheter mellan könen – inte minst är vårt samhälle präglat av olika makthierarkier - men det finns också en möjlighet till agens. Vår personlighet är inte huggen i sten, utan varierar över tid och rum. Genom att dekonstruera diskurserna får vi alltså ett visst spelrum att verkligen vara unika individer.
Det här medför också ett stort etiskt ansvar, det har du rätt i. Om vi verkligen ser våra medmänniskor så inser vi att vi är beroende av varandra, skapar varandra och skapas av varandra samtidigt som vi alla påverkas starkt av rådande diskurser. Det gör också kampen mot diskriminerande behandling på grund av kön, sexuell läggning, hudfärg, ålder, etnisk tillhörighet, fysisk funktion religion och så vidare desto mer angelägen. Det gör det viktigt med ödmjukhet och insikt om att våra livsvärldar är olika beskaffade, till exempel för stigmatiserade grupper som personer med neuropsykiatriska funktionshinder, blinda eller dyslektiker, och det blir imperativt att vi som är neurotypiska, seende eller icke-funktionshindrade erbjuder dessa grupper delaktighet på deras egna villkor.
Det här är raka motsatsen till att ”blunda för det som kan vara obönhörligt”, som du nog märker. Det är att försöka göra det som synes vara obönhörligt mindre obönhörligt eller rentav irrelevant. Och visst – det handlar om politik, både på ett personligt och samhällligt plan.
Vetenskapen existerar inte heller den i ett vakuum. De forskningsfrågor som ställs och de vetenskapliga metoder som används beror på de enskilda forskarna, på vilken del av världen de befinner sig i och under vilken tidsperiod. Forskare är som alla vi andra påverkade av diskurser om verkligheten. Det finns en sådan mycket stark diskurs, nämligen den om de stora psykologiska sklilnaderna mellan män och kvinnor. Den får forskare att göra ytterligare studier om t.ex. skillnader mellan mäns och kvinnors humor, studerade med magnetröntgen, trots att man kan tycka att den känns bra överflödig i skenet av metastudierna.
Vetenskapen försöker beskriva tillvaron och finna mönster, som du skriver, men den bidrar också till att skapa tillvaron och skapa mönster, oavsett om forskningen är relevant eller inte. Att vetenskapen är neutral och beskriver en objektiv verklighet är med förlov sagt en mycket naiv inställning.
Män och kvinnor - lika som bär?
Som krusbär och och körsbär? Eller som vildhallon? Har du sett ett hallon som liknar ett annat?
Om det är något som kännetecknar naturen så är det variationen.
Om du säger att ALLA tillgänglig forskning säger att vi är lika som bär (om du med det menar att det inte finns några skillnader), så har du bara läst de som bekräftar din idé. Pröva att läsa någon annan , som Steven Pinker. Fast visst, i det stora hela är könen lika varandra. Men det finns en del skillnader, och i bland kan de ha stor betydelse. Som att de flesta kvinnor inte vågar gå ensamma när det är mörkt, till skillnad från mig som nästan aldrig är rädd trots att sannolikheten att utsättas för våld är större för mig. Jag är till skillnad från töserna hyfsat säker på att kunna freda mig själv.
(Och vad det gäller matematik och flickor, om du tänker på den undersökning som det skrevs om i DN för något år sedan, så skulle man ur det som beskrevs där, fram för allt dra slutsatsen att flickor är känsligare för negativt prat.)
Strukturella skillnader mellan könen, ok visst. Men det gäller att ha proportionerna klart för sig - strukturerna är sekundära fenomen till det individuella.
Om de här "västerlandets mansroll" och "manligheten" skulle vara så hemska och framför allt så genomgripande som Per Isdal&Co påstår, borde vi då inte ha mycket mera öppet våld i samhället? Jag som inte varit i slagsmål sedan tredje klass i början på sjuttiotalet, jag kanske ska tänka att jag har ett stort tillgodohavande på mitt våldskonto?
Er argumentationsmässigga återvändsgränd formuleras av James Garbarino i DN-artikeln: "egentligen är biologin ointressant, tycker han. -Det är ju det sociala och det kulturella man kan göra något åt." Blunda och förneka bara.
Vetenskapen är i sig mekanisk. Den säger på sin höjd: Ja eller nej, mer eller mindre. Och den har faktiskt inte svar på så himla mycket. (Som Bertrand Russel sa: Fysiken är inte matematisk, vi kan bara se dess matematiska egenskaper.)
Vetenskapen är pragmatisk, den är inte godtycklig. Och det är därför den är så framgångsrik. Den är ett verktyg, ett verktyg som växer. Ett verktyg att utöva makt med. (Som någon rätt gammal filosof ska ha sagt: Det existerar i universum ingenting annat än makt av olika styrka. Och makt, det möjlighet att realisera sina intentioner.)
Men vetenskapen rättfärdigar ingenting. Den är utan själ och hjärta, de har ingenting med etik eller moral att göra.
Den ger oss bara fler saker att beakta, när vi ska agera och göra val. Möjlighet att göra förnuftiga val.
Att säga att vetenskapen är beroende av den värld den existerar i, är en väldigt vidöppen dörr att slå in. Men man måste för tusan kunna betrakta dom var för sig. Bygget av exempelvis acceleratorn CERN var ett hiskeligt mångmiljardprojekt, fullt av räv och rackarspel, det är en sak. Men vad fysikerna sen faktiskt kom fram till är en annan sak. Och som inte sätts ifråga. Man måste kunna tala om smaken på brödet, utan att blanda in bagarens vandel.
Om du utgår från att verkligheten inte är objektiv, då måste du mena att den är subjektiv, att verkligheten runt dig är annorlunda än den jag befinner mig i. Vilket låter som att världen styrs av magiska krafter.
Men jag är helt med på att du kanske ser andra saker än jag.
Ps. Kanske jag låter som en urbota materialist, och ja, jag har licat i teknisk mikrobiologi. Jag håller C.S. Lewis som en av de skarpaste analytiska tänkarna under 1900-talet, även om han politiskt hör till 1800-talet. Men jag har skolat om mig till skådespelare och clown. Och jag har varit med på en schaman-workshop. Men det funkade inte, jag hittade inget hål. Ds
Du är välkommen att granska några av de stora som har gjorts av psykologisk skillnads- eller snarare likhetsforskning, som Jaffee, S. och Shibley Hyde, J. (2000): "Gender differences in moral orientation: a meta-analysis" i Psychological Bulletin 126: 703-26
eller
Fairweather, H. (1976): "Sex difference in cognition" i Cognition 4: 231-80
eller
Maccoby, E. och Jacklin, C. (1975): The Psychology of sex differences, Stanford University Press
eller
Hogrebe, M. et al. (1985): "Are there gender differences in reading achievment?" - an investigation using the High School and Beyond data" i Journal of Educational Psychology 77:716-24
eller läs DN-artikeln som redogör för Janet Shibley Hydes aktuella metastudie här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=639317
Samtliga dessa undersökningar visar att psykologiska skillnader mellan män och kvinnor är minimala där de alls förekommer.
(Återkommer om resten om jag hinner under helgen.)
Jag saknar länkar till neurologiska studier i dessa frågor? Som du vet har neurologin och neuropsykiatrin gjort oerhört stora framsteg de senaste 5-10 åren och det är, för mig som både "genus-ideologisk" och naturvetare, en stor smärtsam sorg att genusvetenskapen har så svårt att ta till sig nya neurovetenskapliga rön och studier som komplicerar men också utvecklar dess frågeställningar.
( alltså, neurovetenskap från 2000-talet är väldigt mkt mer givande än psykologiteorier från 1975-85, även om dessa är historiskt intressanta.)
Psykologin ligger inte utanför människans biologi. Tvärtom. Mänsklig psykologi är en följd av den flera miljoner år långa utvecklingen av människans hjärna. Sak samma med språket och allt annat som kan kopplas till mänsklig "kultur". Kliniskt hjärndöda människor har varken psykologiska problem eller ägnar sig åt queer-analyser. Människan är enbart biologi och allt som kallas "psykologi" eller "kultur" är enbart en effekt av vår mänskliga hjärna. Så biologister är (dess värre) de som har rätt. Förakt mot biologister ändrar inte på detta förhållande.
hillevi: Neurologi och neuropsykiatri är mycket intressanta områden, tycker jag, även om min kunskap om dem är begränsad. Oliver Sachs har skrivit väldigt bra om människor med olika neuropsykiatriska symtom/syndrom i bl.a. "En antropolog på Mars". Men forskning om vilka områden i hjärnan som är aktiva vid olika tidpunkter säger väl inte så mycket om huruvida män och kvinnor är olika? Även om det finns studier med PET-kamera etc. som visar att att olika områden i mäns och kvinnors hjärnor aktiveras när de får titta på "roliga" serier, så inser jag inte vad det ska bevisa. Något som neuropsykiatrin har visat är ju hur en del av hjärnan som slås ut av en skada kan få andra delar att mer eller mindre ta över den skadade delens funktion. Det innebär att det går att trampa upp nya kostigar i hjärnan, och frågan om vad som är arv och miljö blir därför inte så mycket klarare.
Det de stora metaundersökningarna visar är att psykologiska förmågor som matematiskt tänkande är jämnt fördelade mellan könen. Olikhetsforskningen bör därför snarare benämnas likhetsforskning, men likheter är ju inte särskilt spännande, därav fascinationen för forskning som antyder att vi är olika - trots att beläggen är väldigt svaga.
Anonym: Dina argument är väldigt svaga, tycker jag. Om "mänskilg psykologi" restlöst går att förklara med den evolutionära utvecklingen av vår hjärna så skulle en människa i Sverige 2008 reagera exakt likadant som en renjägare under slutet av istiden. Och det är ju tänkbart, men frågan är på VAD. Vi har liksom ett mer komplicerat samhälle i dag, och om vi ska studera skärningspunkten mellan människa och samhälle så blir dagens situation intressantare än renjägarens. Liksom.
Nils Davoust: Tack för dina utförliga kommentarer - det är roligt att du engagerar dig så. Vad gäller psykologiska skillnader mellan män och kvinnor så hänvisar jag som sagt till ovanstående studier. Men din tes om att du som man är mindre rädd för att vistas ute på nätterna än kvinnor säger faktiskt mer om hur vårt samhälle ser ut än om biologiska skillnader. De flesta män som blir misshandlade blir det av okända män utomhus, medan kvinnor blir misshandlade av kända män inomhus. Beror det på biologiska skillnader i muskelmassa? Jag får inte den ekvationen att gå ihop.
Och ja: jag påstår att den värld jag omges av är annorlunda än den du omges av. Det ligger inget magiskt tänkande i det, bara ett konstaterande att mitt perspektiv är annorlunda än ditt. Vi har olika livsvärldar, och det pågår ett ständigt, ömsesidigt påverkande växelspel mellan individ och omvärld. Det här går att forska om med socialpsykologiska metoder som kan ge en förståelse för hur exempelvis blindas livsvärld skiljer sig från seendes (läs t.ex. Gunnar Karlssons "Leva som blind"). Sådan forskning kan man betrakta som ett slags grundforskning. Därefter behövs kvantitativa studier av vilka särskilda problem som är vanliga för blinda, och i vilka situationer etcetera. Med hjälp av dem kan man få fram att den samhälleliga strukturen reser hinder i vägen för att blinda ska kunna vara fullt delaktiga. Därefter kan man forska om orsaken, t.ex. vilka diskurser som gör att blinda eller andra grupper med olika handikapp stigmatiseras, och varför. Man kan granska hur företag eller myndigheter diskriminerar handikappade, och man kan vidga perspektivet ytterligare och se om det finns politiska strömningar som bidrar eller motverkar till sådan diskriminering.
Ja, det här var bara ett förenklat exempel på hur jag försöker tänka. Men jag är alltså för en så bred kunskapsinhämtning som möjligt. Naturvetenskaplig forskning är givetvis oerhört viktig, men den måste kompletteras med samhällelig forskning för att vi ska komma nånstans. Därför är det beklämmande när vissa biologer försöker reducera vår oerhört komplicerade verklighet och dessutom positionerar sig som nåt slags kvasidissidenter som har "en obehaglig sanning" att framföra, men som ingen vill lyssna på. Vanligtvis stormar de mot sånt som feminism och queerteori, som de missuppfattar som politiskt korrekt enögdhet och ett försök att "styra debatten" eller "bortse från biologiska skillnader". Men exempelvis queerteori handlar om att bredda vår syn på människan, inte begränsa den - just för att vi som individer inte ska behöva sitta fast i vanföreställningar som begränsar vår rörelsefrihet.
Om 90 % (hugget ur luften) av alla kvinnor uppvisar en viss hjärnaktivitet på ett visst stimuli, anser du då att det är precis lika troligt (eller troligare) att det beror på inlärning som på biologin?
Hjärnan kan ju trampa upp vilka kostigar som helst.
Det innebär att om jag blir av med mina fingrar och börjar peta mig i näsan med tårna så är det precis lika naturligt som att använda fingrarna. Eller hur? Mina kostigar lär ju i alla fall förändras. ;-)
Ulla
Jag och Marty åt på Sala Thai för några veckor sen. Vid ett bord bredvid oss satt en kvinna som hanterade bestick och glas med fötterna. Det gick alldeles utmärkt. Så ja, det kan förstås vara precis lika naturligt att peta sig i näsan med tårna som med fingrarna - med den skillnaden att de enskilda tårna antagligen är lite mindre "självständiga" än fingrarna.
Och om nu olika delar av vuxna kvinnors och mäns hjärnor aktiveras när de får läsa seristrippar så vet man inte om det är medfött eller inte, eller hur? Det skulle krävas att man testade bebisars sinne för humor för att det skulle gå att säga med säkerhet. Men inte nog med det: det är alldeles oerhört ointressant, tycker jag, ett bra exempel på skräpforskning.
Visst, och i de blindas rike är den enögde kung.
Ja, varför ska man studera hjärnan? Det är helt onintressant.
Bättre kan du, Niklas!
Ulla
Du undrade om man kunde peta sig i näsan med tårna. Ja, det kan man. Det exemplet visar att det går att plöja upp kostigar i hjärnan som i vanliga fall inte finns där. Du och jag skulle inte kunna äta med fötterna på Sala Thai, till exempel. Och oskadda delar av hjärnan kan ta över funktioner från delar som har skadats av en hjärntumör - inte i alla fall och i full utsträckning, men i vissa fall och i viss utsträckning. Det visar att hjärnan är påverkbar av sociala faktorer, inte en urklump som har sett likadan ut sen vi blev sapiens och som styr vårt beteende så att vi agerar som våra tidigaste förfäder. Exemplet är alltså i högsta grad relevant.
Och forskning som visar att "humorcentrum" i kvinnors och mäns hjärnor befinner sig på olika ställen visar inte att skillnaden är nedärvd så länge den inte utesluter motsatsen. Vilket - i fallet med humorläsning i magnetkamera - den inte gör. Samma sak gäller för testosteron/östrogennivåer, som man vet kan påverkas av miljöfaktorer och som dessutom ofta varierar mer inom könen än mellan dem.
Och jag har inte skrivit att det är ointressant att studera hjärnan - det är din tolkning - bara att det besatta letandet efter könsskillnader är det.
Bättre kan du, Ulla!
Korr till ovanstående:
Det visar att hjärnan är påverkbar, bland annat av sociala faktorer ...
Att hänvisa till att "barndomspsykologer anser" med hjälp 10-30 år gamla studier inom området visar antingen på vetenskaplig inkompetens eller en desperat önskan att belägga sin egen ståndpunkt snarare än att utmana den. Och att sen när neuropsykiatrin kommer på tal dra upp en bok som tretton år gammal och fortfarande tro att det som står där är relevant måste vara fullständigt blind för forskningsutvecklingen.
En enkel sökning i till exempel psycINFO kanske skulle vara en idé?
Men det är klart, politik är alltid roligare (och lättare) än vetenskap.
Anna: 10-30 år? Du kan ju läsa Dion Sommers bok "Barndomspsykologi", andra, reviderade, upplagan från 2005.
Jag hittade hit via DN:s blogglänkar, och ville bara säga att det var skönt att få läsa en så välskriven och genomtänkt text, som visar på det farliga i att se världen enbart ur det perspektiv man blivit utbildad till att utforska - som biolog eller något annat. Tack!
Roaccutan (isotretinoin) resulterade i hjärnskador hos samtliga försökspersoner
länk till bild från studie, hjärnscanning
http://ajp.psychiatryonline.org/cgi/content-nw/full/162/5/983/F3
länk till studie
http://ajp.psychiatryonline.org/cgi/content/full/162/5/983
Nej, de resulterade i en förändring i frontallobsaktivitet hos vissa. Detta är för det första inte samma sak som "hjärnskador" (som för det mesta är irreparabla), utan något som är övergående när medicinen sätt ut. För det andra så resulterade den lägre aktiviteten i huvudvärk och en viss retlighet. Jag tror nog att de flesta skulle vara beredda att ta det för att slippa ett ansikte fullt med kratrar. För övrigt skriver forskarna själva att detta är en pilotstudie. Sådana studier brukar vara behäftade med ganska många brister, vilka forskarna själva räknar upp. Man ska alltså akta sig för att dra för långtgående slutsatser av den - du drar VÄLDIGT långtgående, och felaktiga, slutsatser.
Skicka en kommentar