En gång i världen var bögar och transor såta vänner. En gång i världen tilltalade bögar ofta varandra med "hon" eller flicknamn. En gång i världen var bögarna ett slags könsöverskridande alternativ till den heterosexuella manligheten. En gång var After Dark i Stockholm eller Madame Arthur i Köpenhamn en fristad för homosexuella män av alla kulörer, och för en del flator med. Men så började marschen in i machoidealet, och ingenstans är det tydligare än i bögporren. I nio fall av tio - minst - handlar bögporr om över- och underordning, om uniformer och tvång, om att ta den som en karl. Heteroporr frossar för all del också ofta i "cum-sucking sluts" och "gagging whores", i objektifiering och förnedring, men bögporren är fanimej helt besatt. Det är sällan man ser något som ens vagt påminner om ett jämställt förhållande där kärlek (plats för skratt) och ömsesidighet (mer skratt) ges något utrymme. Kyssar? Nä, om man inte räknar den där sortens kyss där man liksom kräks in sin tunga i den andre, äckelkyssen, sperma- och pisskyssen. Nej, det ska fistas och felchas och smiskas och tvingas på knä inför den svällande manbarheten. Det är långtråkigt så det förslår, precis som heteroporr. Men det är inte min egentliga invändning. Det jag har emot bögporren är att den är machoporr. Och det jag har emot bögar är att de i nio fall av tio är byxbögar, som Johanna M. på Qruisern en gång döpte dem till (kärlek till dig för det!). De är alltså "straight-acting", vill vara precis så maskulina, ofjolliga och svaghetsföraktande som de tänker sig att riktiga, heterosexuella karlakarlar är.
Fortfarande tar många homosexuella unga män livet av sig i diverse eländiga småstäder. De utsätts för samma underordning och förnedring som glorifieras i bögporren - kanske det borde stämma till eftertanke? Men nej, sånt får man inte ens antyda för då är man sexualfientlig eller pryd eller (gud bevare oss) feminist. Tom of Finland ska det vara för hela slanten, grymtande muskelpullor som smiskar och sprutar ner med samma varma själ. Det är Befriande. I bögporren får bögarna äntligen vara det de förnekas av samhället: riktiga män. Jag blir så trött.
Men är det inte bara bilder? Oförargliga fantasier? Jag är inte så säker på det. Vi påverkas av allt vi ser. Bögporren, SM-kulturen och offentliga läderbögerier gick i spetsen för den baklängesmarsch in i heterovärldens maktordningar som har resulterat i alla dessa stereotypa bögar jag möter på Libra och Side-Track, på Torget och Mälarpaviljongen och Göken och SLM och... Rutiga kortärmsskjortor, kort hår, platta magar, dyra jeans och ytliga samtalsämnen står mig upp i halsen. Jag kan inte skilja Thomas från Andreas från Stefan från Johan och snälla, snälla, snälla: Kan jag inte få byta bort er? Kan ni inte bli de bortbytingar som bögar var förr? Kan ni inte försöka vara lite, lite subversiva? Måste ni rösta på Moderaterna hela bunten? Drömma om radhus? Sola i Sitges? Det är lika långtråkigt att betrakta er som den femtielfte bögrullen med Den Stränge Militären.
Det finns undantag. Ljuvliga undantag som Marco. Roliga, spirituella och vidöppna (och då menar jag inte På Det Viset) män som faktiskt har dragit några slutsatser av att man än i dag i det toleranta Sverige kan bli nerknackad för att man håller sin pojkvän i handen på gatan. De är sorgligt få, men jag hoppas att de fortsätter att existera. Jag skulle inte byta bort dem för allt Crisco i San Francisco.
söndag 28 juni 2009
lördag 27 juni 2009
så dog sig-britt johansson
Sig-Britt låg död i sin säng i går morse. Det var inte oväntat eftersom Sig-Britt skulle fylla 84 år i augusti och länge hade varit skröplig och sängliggande. Hon efterlämnar en handväska, inköpt för över 20 år sen. Innehåll: en näsduk av bomull, ett slitet bröllopsfotografi från 40-talet, en kam av metall och några småmynt som för längesen upphört att gälla som betalningsmedel. Inga nycklar.
måndag 8 juni 2009
"Pappan, förlossningen och sexet"
Någon startar en tråd om detta på Feminetik, och jag blir ganska irriterad, så nu citerar jag mig själv:
Själv tycker jag att förlossningar är den mest fantastiska erfarenhet man kan gå igenom. Det är en hisnande känsla att först veta att nu är det obevekligt, det här tar inte slut förrän barnet är fött. Och sen att få se det barn man har drömt och fantiserat om i alla dessa månader, att få se dess ansikte, att få hålla i det där lilla kladdiga kräket med sina spinkiga ben och skrynkliga fötter, att få klä på det första gången, lägga det vid mammans bröst. Att få ligga bredvid det nyfödda barnet den första natten, känna hur det luktar lite som en hundvalp, ta dess lilla hand i sin. Och så veta att allt det här är tack vare kvinnan som har burit det under sitt hjärta under långa och jobbiga månader med hoppressade inre organ, taskig lungkapacitet, trötta ben och svajigt blodvärde, en kvinna som har pressat fram ett barn medan fogarna i bäckenet bokstavligen knakar och smärtan gränsar till det outhärdliga... Att sen få ligga tillsammans med den där lilla bebben mellan sig och tårarna aldrig vill sluta rinna för att man är så lättad och tacksam och rörd - allt det där är så fantastiskt och fyller mig med en sån kärlek till barnet och mamman och livet att jag inte kan begripa hur man som man kan tappa lusten. Faktiskt. Jag förstår det bara inte. JUST det att en födande kvinna INTE är nån jävla Barbie utan själva inkarnationen av kroppslighet med allt vad det vill säga av blod och smärta och skit och svett och LIV - just det är ju fullständigt fantastiskt! Ni män som ryggar inför själva livet när det erbjuds er på ett FUCKING SILVERFAT! går miste om hela poängen med vad det innebär att vara människa och att få barn och att älska den kvinna som föder fram det. Snälla, snälla, snälla - försök att tänka lite mindre på er själva och på er partners knullkoefficient.
Själv tycker jag att förlossningar är den mest fantastiska erfarenhet man kan gå igenom. Det är en hisnande känsla att först veta att nu är det obevekligt, det här tar inte slut förrän barnet är fött. Och sen att få se det barn man har drömt och fantiserat om i alla dessa månader, att få se dess ansikte, att få hålla i det där lilla kladdiga kräket med sina spinkiga ben och skrynkliga fötter, att få klä på det första gången, lägga det vid mammans bröst. Att få ligga bredvid det nyfödda barnet den första natten, känna hur det luktar lite som en hundvalp, ta dess lilla hand i sin. Och så veta att allt det här är tack vare kvinnan som har burit det under sitt hjärta under långa och jobbiga månader med hoppressade inre organ, taskig lungkapacitet, trötta ben och svajigt blodvärde, en kvinna som har pressat fram ett barn medan fogarna i bäckenet bokstavligen knakar och smärtan gränsar till det outhärdliga... Att sen få ligga tillsammans med den där lilla bebben mellan sig och tårarna aldrig vill sluta rinna för att man är så lättad och tacksam och rörd - allt det där är så fantastiskt och fyller mig med en sån kärlek till barnet och mamman och livet att jag inte kan begripa hur man som man kan tappa lusten. Faktiskt. Jag förstår det bara inte. JUST det att en födande kvinna INTE är nån jävla Barbie utan själva inkarnationen av kroppslighet med allt vad det vill säga av blod och smärta och skit och svett och LIV - just det är ju fullständigt fantastiskt! Ni män som ryggar inför själva livet när det erbjuds er på ett FUCKING SILVERFAT! går miste om hela poängen med vad det innebär att vara människa och att få barn och att älska den kvinna som föder fram det. Snälla, snälla, snälla - försök att tänka lite mindre på er själva och på er partners knullkoefficient.
onsdag 3 juni 2009
Folkpartiets barmhärtige samarier Utbult är abortmotståndare
"Jag är kristen, och mina kristna grundvärden är det som är min ledstjärna i livet", säger Roland Utbult (Fp) i sin reklamfilm inför EU-valet. "Man skulle kunna sammanfatta det här i Jesu liknelse om den barmhärtige samariern", fortsätter Utbult, och det är ingen slump att han väljer den nya bibelöversättningens samarier. Roland är nämligen en modern människa - och han vill inte framstå som en skrymtare genom att likna sig vid den barmhärtige samariten. Samtidigt vill han passa på att ge en känga åt den obarmhärtige sybariten, den som inte har förstått att sex "inte bara är njutning". Faktum är att ju att sex kan leda till graviditeter och därmed aborter. Därför bör vi få våra unga att besinna sig. Det här ligger i linje med påvens inställning att rätt sätt att bekämpa aids är att motverka knulleriet i folkdjupen.
Roland är med i Facebook-gruppen "Ja till livet" som är emot aborter, enligt en debattartikel av Gudrun Schyman i Aftonbladet i dag. (Jag försökte kolla, men FB krånglar just nu.) "Utbults kristna konservatism dödar kvinnor", skriver Schyman: 75 000 kvinnor dör varje år på grund av abortförbud. I Europa har vi länder som Polen, Irland, Malta och Litauen där det är svårt eller förbjudet att göra abort. Politiker där skulle naturligtvis välkomna ännu en abortmotståndare i EU.
Jag tycker att vi kan skicka Utbult till Litauen, där han kan få arbeta ideellt med de unga kvinnor han säger sig värna om. Men aborträtten måste värnas inom hela EU, så skicka Schyman till Bryssel!
(Uppdatering 16:10. Jo, Roland Utbult är fortfarande med i Facebookgruppen.)
Roland är med i Facebook-gruppen "Ja till livet" som är emot aborter, enligt en debattartikel av Gudrun Schyman i Aftonbladet i dag. (Jag försökte kolla, men FB krånglar just nu.) "Utbults kristna konservatism dödar kvinnor", skriver Schyman: 75 000 kvinnor dör varje år på grund av abortförbud. I Europa har vi länder som Polen, Irland, Malta och Litauen där det är svårt eller förbjudet att göra abort. Politiker där skulle naturligtvis välkomna ännu en abortmotståndare i EU.
Jag tycker att vi kan skicka Utbult till Litauen, där han kan få arbeta ideellt med de unga kvinnor han säger sig värna om. Men aborträtten måste värnas inom hela EU, så skicka Schyman till Bryssel!
(Uppdatering 16:10. Jo, Roland Utbult är fortfarande med i Facebookgruppen.)
Har feminismen gått för långt?
Om någon betvivlar att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp, kan jag rekommendera läsningen från FN: The Case for Advancing Women in the Global Marketplace. Av den framgår t.ex. att 70 % av alla som hungrar på vår jord är kvinnor och flickor, att var tredje kvinna blir misshandlad, tvingas till sex eller utsätts för andra övergrepp av sin partner, att var femte kvinna under sin livstid blir våldtagen eller utsatt för våldtäktsförsök, att två tredjedelar av världens 776 miljoner icke läskunniga är kvinnor, och så vidare.
Har feminismen "gått för långt"? Det verkar inte riktigt så.
Har feminismen "gått för långt"? Det verkar inte riktigt så.
tisdag 2 juni 2009
6 % har störst förtroende för Schyman som EU-parlamentariker, säger Sifo
Detta rapporterar Veronica Svärd. FI som annars mobbas ut i DN (där både Piratpartiet och Sverigeodemokraterna får vara med) kan alltså komma att skrälla rejält i EU-valet. Jag vet då vilka jag ska rösta på.
Tips: finns det inga valsedlar från FI i din vallokal, skriv "Feministiskt initiativ" på en blank röstsedel. Men skriv inget annat, för då riskerar den att ogiltigörklaras, även om valmyndigheten förnekar det.
Tips: finns det inga valsedlar från FI i din vallokal, skriv "Feministiskt initiativ" på en blank röstsedel. Men skriv inget annat, för då riskerar den att ogiltigörklaras, även om valmyndigheten förnekar det.
söndag 31 maj 2009
Att vara olik Jan Björklund
Jag har en vän som är nästan helt, men inte totalt, olik Jan Björklund i alla avseenden utom det utseendemässiga. Men där stridskuksmajoren är kategorisk är min vän den minst kategoriska person jag någonsin har träffat. Många gånger har jag varit på väg att gå i korinter av förtrytelse över att han aldrig kan säga något negativt om människor eller situationer. - Hur var det att sitta i en isoleringsell i Alcatraz i tio år? - Tja, det var ju lite... Man fick gott om tid att tänka. Rätt intressant, faktiskt. - Ja, och HITLER var väl ingen diktator, precis! - Jo, hoho, det är väl klart, men å andra sidan... - Å ANDRA SIDAN?!
Jag har svårt att tänka mig någon mer osannolik anhängare till några som helst totalitära regimer, men ändå. Man måste inflika något som modifierar det absoluta, tvärsäkra och glasklart svartvita. Tro inte på allt som är sant, som Nietzsche skulle säga.
Så där håller det på. Och visserligen kan det vara irriterande, men å andra sidan finns det ingen som är så beredd att alltid se något gott i en människa eller en situation. Han är inte bara intresserad av människor så där slentrianmässigt som du och jag kan kläcka ur oss som klyscha: "Människor är mitt största intresse." Nej, hans människointresse är verkligen genuint. Han har i hela sitt vuxna liv jobbat inom mentalvården, först ute på Beckis på den tiden när det fortfarande fanns en stormavdelning där, sen i mentalsjukhusets moderna motsvarighet som är nästan helt, men inte totalt olik forna tiders dårkista. Han gör det för att...tja, varför inte? Det är intressant. Det är inte så att min vän tar till stora ord om att existentialismen är en humanism eller att han vill Hjälpa människor som har det Svårt. Pressar man honom så kan han medge att jo, visst vill han väl hjälpa till. Det är ju bra om man kan bidra på något litet vis. Men han visar sitt intresse genom att vara där, finnas där, småprata lite, kanske leda arbetsträningen. Jag har mött honom som vårdare några gånger när jag besökte en annan vän som har åkt in och ut där för medicinering och elbehandling. Han var...precis som vanligt. Såklart.
Jag minns när jag berättade för honom att jag var bisexuell; jag tror att han var en av de första som jag kom ut inför. Den informationen tog han emot med artigt intresse, ställde kanske en fråga eller två och sen var det bra med det. Jag såg på hans näsa att han lade till den där lilla pusselbiten om mig i ett redan rikt förråd av bilder av Niklas, ackumulerade under ett fyrtiotal år. Möjligen skulle han sedan tänka på sin kammare att "Jaha, ja där ser man". Inte mer än så.
Hur många mentalvårdare är utbildade jurister? Kanske inte så många, men han är det. Fast han har aldrig arbetat med juridiken. Men den är ju intressant, och om man ställer något juridiskt spörsmål kan han lägga ut texten om principerna som styr en bedömning av ett visst fall. Men varför skulle han sluta inom mentalvården? Han trivs ju bra där. Den sortens anspråkslöshet är nog lika olik Jan Björklunds mentalitet som en brevduva är olik en skruv i Hubbleteleskopet. Brevduvan är sig själv, en total, restlös och allt förklarande teori om sig själv. Skruven, däremot, har alltid en annan funktion. Den ingår i något större, och om den skulle gänga ur sig kan det få konsekvenser för hela vår bild av universum - d.v.s. innan man kommer på förklaringen: det var bara en skruv som hade lossnat.
Jan Björklund är en sådan hyperfunktionalist, en människa som är inte bara är övertygad om att allt går att förklara med en viss tankemodell utan om att denna tankemodell är bäst och därför bör, nej ska, genomdrivas med till alla buds stående medel, skitsamma att det leder till att en tonårsflicka går hem och gråter. Tonårsflickor har ingen plats i major Björklunds värld, utom som skruvar som antingen ska hålla ihop en större struktur eller som eller som kan lossna och då rucka på världsordningen. Majoren brer sina smörgåsar med samma mentalitet. Det måste finnas en korrelation mellan brödtjockleken, diametern på salladsbladet och leverpastejens malleabilitet, och Gud nåde den smörgås som inte fogar sig i formeln! Jan är alltigenom rationell, så rationell att han inte ens kan se sina egna tankars brister i skenet av något annat än sina egna tankars brister.
Jan Björklund har ett stort, fyrkantigt ansikte med hög panna och något barnsligt över sig. Men bakom den barnsligt blanka pannan och de oskuldsfullt blå ögonen anar man ett den rationella vredens väloljade maskineri. Min vän har ett liknande ansikte, och ofta har jag funnit honom outgrundlig, rentav kryptisk och inte så lite irriterande. Men där slutar jämförelsen, för min vän är fanimej, jag tvekar inte att säga det, en god människa. Han lyckas vara smart som fan samtidigt som han är naivt oskuldsfull trots att han sannerligen borde veta bättre. Jag tror att han ofta har stött på människor som har vetat bättre, men han går sin egen väg. Han tänker egna tankar, upprättar egna teorier och prövar dem i bästa hermeneutisk anda mot verkligheten för att utveckla dem vidare - fast utan åthävor. Frågar du så säger han vad han tycker, rakt på sak om än inte alltid helt begripligt. Sånt kan reta gallfeber på vem som helst. "Man vet fanimej inte om man ska gå och dricka kaffe med honom eller bädda ner honom", som en kollega till honom lär ha sagt på Beckistiden. Det är en alldeles fantastisk egenskap, tycker jag, och vill skynda mig att tillfoga att det här inte har ett skvatt med sufism att göra. Min vän är inte kryptisk på grund av sin avancerade livsvisdom som bara kan förmedlas via paradoxer. Han är klok och rationell och väl fungerande i vårt moderna samhälle, precis som du och jag. Men han är inte engagerad i moderniteten eller senmoderniteten per se, han brinner inte för såna saker utan är snarare en anakronism, liksom uthälld i en tid där livet råkar se ut som det gör. Lite som Strindberg på sin tid, eller som när en brevduva med en liten vickning på sina roder elegant flyger runt en 3G-mast som inte stod där i går. Och bara för att det här inte har med sufism att göra tänker jag avsluta med en översättning från Dåren på S:t Lars, citerad i förordet till den svenska utgåvan av Edward Saids "Orientalism":
O huru ofta har ej skarpt förstånd, intelligens och lärdom
För Vägens vandrare, blifvit till stråtens röfvare och glupske
varulfvar!
De fleste af De Lyckosamme, som, för Paradisets Trädgård,
ha praedestinerats,
De äro enkla menniskor, FÖRUTAN lärdom, så att de fly,
från "philofophens" djefvul, bort.
Kläd af dig naken! Gör dig af med bok-lärdom och lögner!
Att Guds Barmhertighet må stiga ned på dig, i hvarje stund.
Ett snille är, till ett, förbråkadt och förkrossadt hjerta.
Motsaten;
Kör snillet ut. Med dårskap sitt tillsammans.
Vet: snillet är en snara. Den är en snara för att snärja åt sig
seger och triumph och överlägsenhet. Den är en snara
för att snärja till sig tillfredsställandet af vinningslystnaden
och njutningslystnaden och äregirigheten. Den är en sax,
att klippa åt sig guld, med andras svett
och blod.
Hvi skulle den, som spelar ärligt, önska snille?
De snillrike, med klipske funder, äro tillfredsställde;
De enkle hafva gått, från skapelsen, till Skaparen.
När det blir Ljusan Dag, skall Gud, vår Moder,
Ta det lilla barnet Hem till Sig, och lägga barnets händer, barnets fötter i
Sin Barm.
(Jalaluddin Rumi; "Masnavi" verserna 2369-2375, tolkade av Eric Hermelin.)
Jag har svårt att tänka mig någon mer osannolik anhängare till några som helst totalitära regimer, men ändå. Man måste inflika något som modifierar det absoluta, tvärsäkra och glasklart svartvita. Tro inte på allt som är sant, som Nietzsche skulle säga.
Så där håller det på. Och visserligen kan det vara irriterande, men å andra sidan finns det ingen som är så beredd att alltid se något gott i en människa eller en situation. Han är inte bara intresserad av människor så där slentrianmässigt som du och jag kan kläcka ur oss som klyscha: "Människor är mitt största intresse." Nej, hans människointresse är verkligen genuint. Han har i hela sitt vuxna liv jobbat inom mentalvården, först ute på Beckis på den tiden när det fortfarande fanns en stormavdelning där, sen i mentalsjukhusets moderna motsvarighet som är nästan helt, men inte totalt olik forna tiders dårkista. Han gör det för att...tja, varför inte? Det är intressant. Det är inte så att min vän tar till stora ord om att existentialismen är en humanism eller att han vill Hjälpa människor som har det Svårt. Pressar man honom så kan han medge att jo, visst vill han väl hjälpa till. Det är ju bra om man kan bidra på något litet vis. Men han visar sitt intresse genom att vara där, finnas där, småprata lite, kanske leda arbetsträningen. Jag har mött honom som vårdare några gånger när jag besökte en annan vän som har åkt in och ut där för medicinering och elbehandling. Han var...precis som vanligt. Såklart.
Jag minns när jag berättade för honom att jag var bisexuell; jag tror att han var en av de första som jag kom ut inför. Den informationen tog han emot med artigt intresse, ställde kanske en fråga eller två och sen var det bra med det. Jag såg på hans näsa att han lade till den där lilla pusselbiten om mig i ett redan rikt förråd av bilder av Niklas, ackumulerade under ett fyrtiotal år. Möjligen skulle han sedan tänka på sin kammare att "Jaha, ja där ser man". Inte mer än så.
Hur många mentalvårdare är utbildade jurister? Kanske inte så många, men han är det. Fast han har aldrig arbetat med juridiken. Men den är ju intressant, och om man ställer något juridiskt spörsmål kan han lägga ut texten om principerna som styr en bedömning av ett visst fall. Men varför skulle han sluta inom mentalvården? Han trivs ju bra där. Den sortens anspråkslöshet är nog lika olik Jan Björklunds mentalitet som en brevduva är olik en skruv i Hubbleteleskopet. Brevduvan är sig själv, en total, restlös och allt förklarande teori om sig själv. Skruven, däremot, har alltid en annan funktion. Den ingår i något större, och om den skulle gänga ur sig kan det få konsekvenser för hela vår bild av universum - d.v.s. innan man kommer på förklaringen: det var bara en skruv som hade lossnat.
Jan Björklund är en sådan hyperfunktionalist, en människa som är inte bara är övertygad om att allt går att förklara med en viss tankemodell utan om att denna tankemodell är bäst och därför bör, nej ska, genomdrivas med till alla buds stående medel, skitsamma att det leder till att en tonårsflicka går hem och gråter. Tonårsflickor har ingen plats i major Björklunds värld, utom som skruvar som antingen ska hålla ihop en större struktur eller som eller som kan lossna och då rucka på världsordningen. Majoren brer sina smörgåsar med samma mentalitet. Det måste finnas en korrelation mellan brödtjockleken, diametern på salladsbladet och leverpastejens malleabilitet, och Gud nåde den smörgås som inte fogar sig i formeln! Jan är alltigenom rationell, så rationell att han inte ens kan se sina egna tankars brister i skenet av något annat än sina egna tankars brister.
Jan Björklund har ett stort, fyrkantigt ansikte med hög panna och något barnsligt över sig. Men bakom den barnsligt blanka pannan och de oskuldsfullt blå ögonen anar man ett den rationella vredens väloljade maskineri. Min vän har ett liknande ansikte, och ofta har jag funnit honom outgrundlig, rentav kryptisk och inte så lite irriterande. Men där slutar jämförelsen, för min vän är fanimej, jag tvekar inte att säga det, en god människa. Han lyckas vara smart som fan samtidigt som han är naivt oskuldsfull trots att han sannerligen borde veta bättre. Jag tror att han ofta har stött på människor som har vetat bättre, men han går sin egen väg. Han tänker egna tankar, upprättar egna teorier och prövar dem i bästa hermeneutisk anda mot verkligheten för att utveckla dem vidare - fast utan åthävor. Frågar du så säger han vad han tycker, rakt på sak om än inte alltid helt begripligt. Sånt kan reta gallfeber på vem som helst. "Man vet fanimej inte om man ska gå och dricka kaffe med honom eller bädda ner honom", som en kollega till honom lär ha sagt på Beckistiden. Det är en alldeles fantastisk egenskap, tycker jag, och vill skynda mig att tillfoga att det här inte har ett skvatt med sufism att göra. Min vän är inte kryptisk på grund av sin avancerade livsvisdom som bara kan förmedlas via paradoxer. Han är klok och rationell och väl fungerande i vårt moderna samhälle, precis som du och jag. Men han är inte engagerad i moderniteten eller senmoderniteten per se, han brinner inte för såna saker utan är snarare en anakronism, liksom uthälld i en tid där livet råkar se ut som det gör. Lite som Strindberg på sin tid, eller som när en brevduva med en liten vickning på sina roder elegant flyger runt en 3G-mast som inte stod där i går. Och bara för att det här inte har med sufism att göra tänker jag avsluta med en översättning från Dåren på S:t Lars, citerad i förordet till den svenska utgåvan av Edward Saids "Orientalism":
O huru ofta har ej skarpt förstånd, intelligens och lärdom
För Vägens vandrare, blifvit till stråtens röfvare och glupske
varulfvar!
De fleste af De Lyckosamme, som, för Paradisets Trädgård,
ha praedestinerats,
De äro enkla menniskor, FÖRUTAN lärdom, så att de fly,
från "philofophens" djefvul, bort.
Kläd af dig naken! Gör dig af med bok-lärdom och lögner!
Att Guds Barmhertighet må stiga ned på dig, i hvarje stund.
Ett snille är, till ett, förbråkadt och förkrossadt hjerta.
Motsaten;
Kör snillet ut. Med dårskap sitt tillsammans.
Vet: snillet är en snara. Den är en snara för att snärja åt sig
seger och triumph och överlägsenhet. Den är en snara
för att snärja till sig tillfredsställandet af vinningslystnaden
och njutningslystnaden och äregirigheten. Den är en sax,
att klippa åt sig guld, med andras svett
och blod.
Hvi skulle den, som spelar ärligt, önska snille?
De snillrike, med klipske funder, äro tillfredsställde;
De enkle hafva gått, från skapelsen, till Skaparen.
När det blir Ljusan Dag, skall Gud, vår Moder,
Ta det lilla barnet Hem till Sig, och lägga barnets händer, barnets fötter i
Sin Barm.
(Jalaluddin Rumi; "Masnavi" verserna 2369-2375, tolkade av Eric Hermelin.)
tisdag 26 maj 2009
Dagens nonsensvers
Miljonären när en närig miljonär
När en närig miljonär är kär
är miljonären miljonären när
När en närig miljonär är kär
är miljonären miljonären när
torsdag 21 maj 2009
Helgeflundra
Först kräver han att vi ska fira hans födelse. I tvåtusen år, annars blir han förtörnad. Törnekronan och golgatavandringan ska vi också fira. I 2 000 år! Minst. Annars blir han stött och faktiskt väldigt sårad. Vi ska helst fira minsta tilldragelse, som när han klappade en get och den mirakulöst nog sa bä. Ty de minsta av fän hava lättare att säga ett sanningens bä än de största hava att säga bu. Herr Lättstött uppmanar oss att fira Kristi Nysen alltid i armvecketdagen, den fjärde söndagen efter Pinjekottdagen (ja, han plockade upp en pinjekotte när han var ett och ett halvt och sa nåt rart till sin mor). Vi ska fira Kristi Stötte i tåndagen, Kristi Utlyser en klämdag-dagen, Kristi Äter vaktelägg med halwa-dagen (fast det låter som en äcklig kombination), Kristi Glömmer sina anteckningardagen och så vidare ad nauseam. Det är svårt att tänka sig någon mer självupptagen person. Tänk om alla skulle göra så! som min slöjdlärare Börje brukade säga om vi inte sopade upp hyvelspånen. "Här har jag suttit uppe hela natten och klippt ut en rolig tupp!" som det står i en Staffan Göthe-pjäs. Den sortens självcentrerade harmsenhet ska vi alltså vara klavbundna av. Dagis och skola håller stängt för att ALLA, HELA DAGEN, ska fira att den lilla anden till himlen for. Dagen innan stänger fritids tidigare och dagis försöker med diskreta antydningar få oss att låta barnen gå halvdag, för sen är det ju helgdag, klämdag och helg, så personalen får ledigt fyra dagar i rad - varför inte fyra och en halv? Strängt taget kan man införa halvdag varje fredag utifrån samma princip. På torsdagen blir det då kvartsdag och onsdagen blir helt ledig. På tisdagen är det alltså dag före ledig dag, med andra ord halvdag, och då blir måndagen ett slags klämdag som vi lika gärna kan hålla stängt. Vi säger det, tycker jag. Strängt taget kan vi lika gärna lägga ner hela verksamheten och i stället göra vårt yttersta för att Jesus inte ska gå med myrsteg för att han är purken för att ingen bryt sig om honom. Vi skiter i att jobba, hörni! Saliga äro de luspanka, för det är lättare för en uppsagd Volvoarbetare att få en avsugning av Jenna Jameson än för en laserskrivare att förvandla sig till en hälleflundra.
tisdag 19 maj 2009
*snip*
Citerar mig själv: "Det är faktiskt väldigt tröttsamt att läsa argument som går ut på att en strukturell analys av över- och underordning bottnar i att den som är underordnad är "svag". Det är (ett uselt, men vanligt) försök att rycka bort mattan under fötterna för den som ser orättvisor och förtryck som något som bör bekämpas, och det är antifeministiskt till sin essens. Och inte bara det: i själva verket omöjliggör det all solidarisk kamp för utsatta grupper och folk. I sin självsmekande attityd att "vi ser minsann människor som starka, inte som offer" lyser paradoxalt nog just det förakt för "svaga" människor fram som bärare av argumentet säger sig bekämpa."
Så det så.
Så det så.
måndag 4 maj 2009
Ballad om en löpsedelsrubrik
De var på fest - sen strypte han Marie
På några ögonblick
var hennes liv förbi
Hon hade väl sagt något dumt
inte bara suttit där stumt
Så när porten slog igen
åkte hon på en nit
Det bara small, så sa han i Sal 5
Jag var så ruskigt full
när vi kom hem igen
Hur kunde hon såra mig så
trampa på min ömma tå
Jag såg rött, sen minns jag inte
vad som hände sen
De var på fest, så blir det aldrig mer
Det var rätt roligt där
och det kom fler och fler
Kalas kan väl spåra ur ibland
Man är ju inte mer än man
Man har väl känslor som kan såras
Det går upp och ner
Han lever vidare, men inte hon
Tänk vilken ljudvolym
det var på stereon
Persiennen hade han fällt
Ja, men det var ju ändå kväll
Man vill inte ha nån insyn
i sin egen zon
De var på fest, sen strypte han Marie
Och nu är även hans
normala liv förbi
Klockan åtta varje kväll
blir han inlåst i sin cell
Och han drömmer om den dag
han äntligen blir fri
Han är en vanlig man, som du och jag
Han har problem
men de är nog av samma slag
Vi tar förstås avstånd från hans sort
Såna som han ska hållas kort
Vi är friska, han är sjuk
Natten förbyts i dag
På några ögonblick
var hennes liv förbi
Hon hade väl sagt något dumt
inte bara suttit där stumt
Så när porten slog igen
åkte hon på en nit
Det bara small, så sa han i Sal 5
Jag var så ruskigt full
när vi kom hem igen
Hur kunde hon såra mig så
trampa på min ömma tå
Jag såg rött, sen minns jag inte
vad som hände sen
De var på fest, så blir det aldrig mer
Det var rätt roligt där
och det kom fler och fler
Kalas kan väl spåra ur ibland
Man är ju inte mer än man
Man har väl känslor som kan såras
Det går upp och ner
Han lever vidare, men inte hon
Tänk vilken ljudvolym
det var på stereon
Persiennen hade han fällt
Ja, men det var ju ändå kväll
Man vill inte ha nån insyn
i sin egen zon
De var på fest, sen strypte han Marie
Och nu är även hans
normala liv förbi
Klockan åtta varje kväll
blir han inlåst i sin cell
Och han drömmer om den dag
han äntligen blir fri
Han är en vanlig man, som du och jag
Han har problem
men de är nog av samma slag
Vi tar förstås avstånd från hans sort
Såna som han ska hållas kort
Vi är friska, han är sjuk
Natten förbyts i dag
fredag 1 maj 2009
Åke Green hetsar vidare - nu utanför Sveriges gränser
Läs Tor Billgrens intressanta artikel i dagens Expressen om hur pastor Åke Green har utvidgat sitt korståg mot homosexuella runtom i världen!
Tor Billgren har alldeles rätt när han skriver: "Vi får aldrig luta oss tillbaka och tro att allt är frid och fröjd. De är nu den verkliga utmaningen börjar - den internationella."
Tor Billgren har alldeles rätt när han skriver: "Vi får aldrig luta oss tillbaka och tro att allt är frid och fröjd. De är nu den verkliga utmaningen börjar - den internationella."
måndag 27 april 2009
En kvasidissident ryter till
Elise Claesson skriver i SvD en en kolumn om Timbros frihetsvecka och förvånas över hur mycket det har talats om "familj, barn, föräldrar – och fruar". Förvånande, med tanke på den manliga dominansen, antar jag att Claesson menar; det gick enligt henne minst tio män på varje kvinna.
Huvudnumret var kanske debatten mellan GFP, Green Fluorescent Poirier, och Johan Norberg, en debatt som DN:s Håkan Boström refererade nyligen. Detta bryr sig nu inte Claesson om att göra, utan nöjer sig med att skriva att en "[i]deologiduell mellan manlig högerfilosof och manlig högeridéhistoriker med manlig högerchef- redaktör som domare är ingen tjejtjusare". Nä, tjejer är väl inte så intresserade av politik och sånt.
Claesson skriver däremot om hur Sverige har blivit "världens singeltätaste land med världens högsta skatter – och kanske världens mest olyckliga barn". Men tro inte att det ligger några värderingar bakom ett sånt uttalande. Det är bara ett konstaterande av faktum. Att exempelvis antalet hungrande och undernärda människor steg från 923 miljoner 2008 till 963 miljoner i december 2008 enligt FAO betyder inte att de barn som drabbas är särskilt olyckliga. Inte som i Sverige.
Nåja, Claesson tröstar sig med att
Dags för samling kring lägerelden, alltså. Där sitter redan Johan Norberg, skriver Claesson. Jag längtar verkligen dit.
Huvudnumret var kanske debatten mellan GFP, Green Fluorescent Poirier, och Johan Norberg, en debatt som DN:s Håkan Boström refererade nyligen. Detta bryr sig nu inte Claesson om att göra, utan nöjer sig med att skriva att en "[i]deologiduell mellan manlig högerfilosof och manlig högeridéhistoriker med manlig högerchef- redaktör som domare är ingen tjejtjusare". Nä, tjejer är väl inte så intresserade av politik och sånt.
Claesson skriver däremot om hur Sverige har blivit "världens singeltätaste land med världens högsta skatter – och kanske världens mest olyckliga barn". Men tro inte att det ligger några värderingar bakom ett sånt uttalande. Det är bara ett konstaterande av faktum. Att exempelvis antalet hungrande och undernärda människor steg från 923 miljoner 2008 till 963 miljoner i december 2008 enligt FAO betyder inte att de barn som drabbas är särskilt olyckliga. Inte som i Sverige.
Nåja, Claesson tröstar sig med att
trots intoleransvarning för kärnfamiljen har vi bröllops- och babyboom. Skilsmässorna ökar inte längre, trots att singellivet ständigt förhärligas och uppmärksammas. Likt obstinata tonåringar trotsar vi våra medie- och politikerföräldrar och bildar motståndsrörelsen Familj.Ja, familjen är verkligen en motståndsrörelse. Den har alltid fått stryka på foten i Sverige, plågad av idiotiska påfund som dagis. Men lyssnar vi? Nä! "När barnen i världens bästa välfärdsland skär sig och sparkar ihjäl varandra ropar de på – change" skrev Elise Claesson en gång. Men ingen drar som hon den självklara slutsatsen att vi ska skippa det där med dagis.
Dags för samling kring lägerelden, alltså. Där sitter redan Johan Norberg, skriver Claesson. Jag längtar verkligen dit.
söndag 26 april 2009
Så här ska det göras, Malena Rydell!
Nä, jag har ingen patentlösning på hur feminismen ska kunna få en nystart - såklart. Jag tillåter mig dock att ha vissa funderingar i ämnet. Men först lite 1800-tal:
Jag har just börjat läsa en bok av Saul Newman, Power and Politics in Poststructuralist Thought, där ett avsnitt ägnas Max Stirner, som på 1800-talet beskrev något han kallade "liberalismens janusansikte". Jag har som sagt bara börjat läsa, men tycker att hans tankar verkar intressanta. Jag ska försöka sammanfatta (om någon är bättre insatt än jag får ni gärna korrigera mig):
Upplysningen försökte befria människan ur religionens klor, och filosofer som Feuerbach hävdade att människan blev alienerad genom att begrepp som godhet, kärlek och visdom projicerades på en gudom. Guden stod alltså för allt det som den syndiga människan saknade. Feuerbach ville vända på detta och så att säga återerövra det gudomliga - det var inte i någon gud vi skulle finna vårt ideal, utan i människan. Men den här sortens humanism, där man alltså tillskriver människan gudens kvaliteter, gör enligt Stirner att det i stället är individen som blir alienerad i förhållande till ett abstrakt, humanistiskt och ouppnåeligt ideal. I stället för att förhålla sig till Gud tvingas man förhålla sig till ett slags mänsklig essens, den goda, fria och rationella Människan.
Feuerbach har alltså inte lyckats avskaffa Gud utan gjort människan till Gud. De religiösa auktoriteterna och därmed följande förtryck har nu placerats inom människan, vilket bara innebär ett annats slags förtryck. Den mänskliga essensen, som människan enligt Feuerbach hade alienerats från genom religionen, har själv blivit en alienerande abstraktion. Stirner ser alltså humanismen som en diskurs som till synes befriar människan, men som i själva verket får individen att knäa under tyngden av universella ideal. Och det politiska uttrycket för denna filosofiska syn identifierar Stirner som liberalismen.
Liberalismen, skriver Newman, är en sekulär politik i en sekulariserad tid och bygger på förnuft och lagstiftning. I den moderna staten ska lika rättigheter råda, som likhet inför lagen och allas tillträde till politiska ämbeten. Liberalismen är den logiska motsvarigheten till Upplysningen genom att den förutsätter en rationell, autonom individ med medborgerliga rättigheter. Men Stirner ser flera problem med det här. För det första är liberalismen mer eller mindre blind för individuella olikheter. Han ser inget fel med jämlikhet i sig, men risken finns att individen reduceras till en "vara". Staten ser dig inte som en individ utan bara som en politisk enhet, "medborgaren". I stället för att ge individen frihet från staten ger man henne tillträde till staten - eller snarare staten tillträde till individen - vilket gör henne lättare att kontrollera. Gamla strukturer som gillen och skrån är borta, vilket är bra för den som till exempel vill bli skomakare, men samtidigt fungerade de som en buffert mellan stat och individ, och denna buffert är nu borta. Precis som Marx hävdade att religionsfrihet bara gör det enklare för religionen att dominera individen i det civila samhället menar Stirner att "politisk frihet" gör individen omedelbart tillgänglig för staten.
Medborgarskapet ställer krav på individen att till exempel vara en rationell, hårt arbetande och solidarisk person, menar Stirner. Nu har staten blivit det som först Gud, senare Människan stod för: det ideal som vi alla måste rätta oss efter, på bekostnad av individuell variation och frihet. Bakom fagra ord om frihet döljer sig en rad normaliserande diskurser, kan man säga, som gör individen till ett underordnat subjekt, den goda medborgaren. Därmed stöts också avvikande kategorier ut, skriver Stirner: "vagabonder, prostituerade, lösdrivare, ruinerade spelare, föräldralösa", människor "utan något att förlora" - eller det Marx skulle kalla trasproletariatet. Liberalismen har alltså blivit en sekulär, rationell religion där den moderna staten har tagit Guds plats, en religion vars lagar har blivit lika absoluta och förtryckande som religiösa påbud. Det är alltså paradoxalt nog just liberalismens idéer om allas likhet och frihet som gör individen alltmer dominerad av statens ideal och normer, menar Stirner.
Stirner för analysen vidare till det han kallar socialliberalismen (som vi i dag snarare skulle kalla socialism). Här domineras individen ännu mer av staten, eftersom inte bara politisk frihet och jämlikhet eftersträvas, utan även ekonomisk och social. Om människor ska vara socialt och ekonomiskt jämlika måste man avskaffa det privata ägandet och låta staten distribuera de ekonomiska tillgångarna. Om individen en gång arbetade för sin egen vinning måste han nu arbeta för samhällets. Bara genom att offra individen kan mänskligheten befria sig själv och utvecklas fullt ut. Det stora spöket i kampen för allas jämlikhet har blivit egoismen. "Vi måste göra egoismen omöjlig! Alla måste äga ingenting på det att 'alla ska få ha allt'", skriver Stirner. Staten är här ännu mer förgudligad och förtrycket är ännu värre.
Nu kommer det sista steget i Stirners dialektiska analys av liberalismen. För den "humanistiska liberalismen" duger nämligen inte ens en liberal eller socialistisk stat som gudom. De står trots allt mellan individen och det högsta goda. I den socialliberala staten är individen fortfarande fast i materialism, även om frukten av hennes arbete tillfaller staten. Därmed kvarstår risken för att en sådan materialism blir lika med egoism. Nej, i stället måste vi alla sträva efter att förverkliga våra interna ideal, den mänskliga essens som vi alla bär inom oss, så att vi alla kan bli verkligt fria. Det är bara det, skriver Stirner, att då får ingen vara en individ. "Kasta av dig alla särdrag, kritisera bort dem. Var inte jude, var inte kristen, utan var människa, enbart människa". Det här sista steget i människans frigörelse är också det slutliga förnekandet och avskaffandet av individen. Etniska, nationella eller religiösa skillnader tillskrivs ingen betydelse, allt som förhindrar oss att vara enbart människor ska bort. Och då försvinner också individens särart.
Men det finns en mörk sida av denna glorifierade människa: "omänniskan". Denna omänniska är det som blev kvar, det som inte låter sig infogas, slasket, avvikelserna. Och omänniskan, det vill säga den avvikande, egoisten eller den som inte uppför sig som idealet bjuder, är just det som låter människan definiera sig själv som Människa. Liberalismens stora svaghet, som Stirner ser saken, är att den är humanistisk och essentiell. Det finns i själva verket ingen mänsklig essens. Lika lite som det finns en gud utanför människan bor det en gud i människan eller i samhället. Stirner monterar så att säga ner hela dialektiken och visar hur den goda, rationella och upphöjda Människan bara är en vålnad, och hur alla system som bygger på en sån essentialisering leder till förtryck av individen.
Puh. Det här var alltså ett försök att kort sammanfatta mina hittills ganska osmälta läsfrukter. Om Saul Newman gör Stirner rättvisa undandrar sig min bedömning. Men jag tycker att Stirners tankar har bäring på den debatt om liberalism, ny eller gammal, som enligt Malena Rydell har sjanghajat feminismen och försett med prefix som exempelvis ”i-” som ”individualfeminism”. Rydell recenserar en bok av den amerikanska feministen Nancy Fraser som uppmanar till en nystart för feminismen och varnar för dess dubbelgångare i form av en ”så fruktansvärt liberal, småborgerlig och mer självgod” feminism. Den mer materiellt inriktade feminismen från 1970-talet har ersatts av en identitets-insnöad symbolisk dito, verkar Fraser mena, och frågar sig ”varför identitetspolitikens framgångar [ska] ske på fördelningspolitikens bekostnad”. Nej, det är dags att låta feminismen handla om rättvisa igen, och då inte bara i förhållande till kön.
En annan skriver så här: "När man vill att människor faktiskt ska vara fria så argumenterar man rimligtvis för att människor ska vara lika fria att vara hemmafruar som de är att vara VD. Man argumenterar för friheten att vara könsrollskonservativ OCH för friheten att inte vara det. Konstigare än så är det inte."
Ni får läsa tråden själva om ni vill ha en rättvis bild av argumenten, det här var bara ett axplock som kanske är missvisande för skribenternas intentioner. Jag tycker hursomhelst att diskussionen är intressant. Den liberala synen på människan brukar beskrivas som ett ställningstagande för individens frihet från förtryck. Men vilken människosyn ligger bakom den? Jag får i flera sammanhang höra att exempelvis prostituerade ”måste få välja själva” om de vill ägna sig åt en ”frivillig och ömsesidig överenskommelse” att suga av en torsk mot betalning. Själva denna frivillighet är betingad av en syn på individen som en rationell och suverän enhet.
Ja, det låter ju som en fin tanke, men kanske är det alltså den humanistiska/essentialistiska människosynen som redan Stirner beskrev som spökar. Liberalismen talar om två sorters frihet: frihet från tvång och valfrihet. I’m all for it, folks! Men valfrihet förutsätter att valet verkligen är fritt i praktiken, att det t.ex. inte finns strukturer som är mer eller mindre tvingande. Visst, ingen (med undantag av X antal miljoner prostituerade runtom i världen) är tvingad att prostituera sig. Innebär det att valet är gjort av en rationell individ som alltså vet sitt eget bästa? Eller kan man sänka kraven på oss människor en smula och säga oss att vi inte alltid gör det? Att vi ibland handlar mot bättre vetande? Eller att vi inte ens alltid vill vårt eget bästa? Talet om den fria viljan räknar liksom inte med mänsklig skröplighet och inte heller med den psykologiska mekanism som får oss att i valet mellan belöning nu och kostnad senare, eller kostnad nu och belöning senare, i allmänhet välja det förra alternativet. I en ideal värld väljer vi det senare alternativet, för vi är ju rationella. Alltså finns det t.ex. inga överviktiga rökare, utan alla motionerar, äter rätt kost och avstår från stundens njutning till förmån för ett långt och hälsosamt liv. Ja, tänk om det vore så.
Jag tror inte att vi hjälplöst sprattlar i diskursernas eller maktordningarnas garn. Jag tror på möjligheten till agens, och jag tror tyvärr också att vi delvis är medskyldiga till att upprätthålla de strukturer som förtrycker oss. Men lösningen är knappast att ta avstånd från ”kollektiviserande” eller ”paternaliserande” tankegångar och hylla en voluntaristisk människosyn. Den har nämligen en tendens att offra individen på den fria viljans och individualismens altare. Jag tror att feminismen måste verka på flera fronter samtidigt, bekämpa sexism, rasism, homofobi och klassförtryck. Det är lätt sagt, förstås. Jag säger det med en känsla av lätthet i hjärtat, för det låter så bra! Men hur ska det göras? Jo, jag tror att man måste kombinera flera olika teorier. Det är en teori jag har. Exakt vad jag menar återkommer jag till.
Jag har just börjat läsa en bok av Saul Newman, Power and Politics in Poststructuralist Thought, där ett avsnitt ägnas Max Stirner, som på 1800-talet beskrev något han kallade "liberalismens janusansikte". Jag har som sagt bara börjat läsa, men tycker att hans tankar verkar intressanta. Jag ska försöka sammanfatta (om någon är bättre insatt än jag får ni gärna korrigera mig):
Upplysningen försökte befria människan ur religionens klor, och filosofer som Feuerbach hävdade att människan blev alienerad genom att begrepp som godhet, kärlek och visdom projicerades på en gudom. Guden stod alltså för allt det som den syndiga människan saknade. Feuerbach ville vända på detta och så att säga återerövra det gudomliga - det var inte i någon gud vi skulle finna vårt ideal, utan i människan. Men den här sortens humanism, där man alltså tillskriver människan gudens kvaliteter, gör enligt Stirner att det i stället är individen som blir alienerad i förhållande till ett abstrakt, humanistiskt och ouppnåeligt ideal. I stället för att förhålla sig till Gud tvingas man förhålla sig till ett slags mänsklig essens, den goda, fria och rationella Människan.
Feuerbach har alltså inte lyckats avskaffa Gud utan gjort människan till Gud. De religiösa auktoriteterna och därmed följande förtryck har nu placerats inom människan, vilket bara innebär ett annats slags förtryck. Den mänskliga essensen, som människan enligt Feuerbach hade alienerats från genom religionen, har själv blivit en alienerande abstraktion. Stirner ser alltså humanismen som en diskurs som till synes befriar människan, men som i själva verket får individen att knäa under tyngden av universella ideal. Och det politiska uttrycket för denna filosofiska syn identifierar Stirner som liberalismen.
Liberalismen, skriver Newman, är en sekulär politik i en sekulariserad tid och bygger på förnuft och lagstiftning. I den moderna staten ska lika rättigheter råda, som likhet inför lagen och allas tillträde till politiska ämbeten. Liberalismen är den logiska motsvarigheten till Upplysningen genom att den förutsätter en rationell, autonom individ med medborgerliga rättigheter. Men Stirner ser flera problem med det här. För det första är liberalismen mer eller mindre blind för individuella olikheter. Han ser inget fel med jämlikhet i sig, men risken finns att individen reduceras till en "vara". Staten ser dig inte som en individ utan bara som en politisk enhet, "medborgaren". I stället för att ge individen frihet från staten ger man henne tillträde till staten - eller snarare staten tillträde till individen - vilket gör henne lättare att kontrollera. Gamla strukturer som gillen och skrån är borta, vilket är bra för den som till exempel vill bli skomakare, men samtidigt fungerade de som en buffert mellan stat och individ, och denna buffert är nu borta. Precis som Marx hävdade att religionsfrihet bara gör det enklare för religionen att dominera individen i det civila samhället menar Stirner att "politisk frihet" gör individen omedelbart tillgänglig för staten.
Medborgarskapet ställer krav på individen att till exempel vara en rationell, hårt arbetande och solidarisk person, menar Stirner. Nu har staten blivit det som först Gud, senare Människan stod för: det ideal som vi alla måste rätta oss efter, på bekostnad av individuell variation och frihet. Bakom fagra ord om frihet döljer sig en rad normaliserande diskurser, kan man säga, som gör individen till ett underordnat subjekt, den goda medborgaren. Därmed stöts också avvikande kategorier ut, skriver Stirner: "vagabonder, prostituerade, lösdrivare, ruinerade spelare, föräldralösa", människor "utan något att förlora" - eller det Marx skulle kalla trasproletariatet. Liberalismen har alltså blivit en sekulär, rationell religion där den moderna staten har tagit Guds plats, en religion vars lagar har blivit lika absoluta och förtryckande som religiösa påbud. Det är alltså paradoxalt nog just liberalismens idéer om allas likhet och frihet som gör individen alltmer dominerad av statens ideal och normer, menar Stirner.
Stirner för analysen vidare till det han kallar socialliberalismen (som vi i dag snarare skulle kalla socialism). Här domineras individen ännu mer av staten, eftersom inte bara politisk frihet och jämlikhet eftersträvas, utan även ekonomisk och social. Om människor ska vara socialt och ekonomiskt jämlika måste man avskaffa det privata ägandet och låta staten distribuera de ekonomiska tillgångarna. Om individen en gång arbetade för sin egen vinning måste han nu arbeta för samhällets. Bara genom att offra individen kan mänskligheten befria sig själv och utvecklas fullt ut. Det stora spöket i kampen för allas jämlikhet har blivit egoismen. "Vi måste göra egoismen omöjlig! Alla måste äga ingenting på det att 'alla ska få ha allt'", skriver Stirner. Staten är här ännu mer förgudligad och förtrycket är ännu värre.
Nu kommer det sista steget i Stirners dialektiska analys av liberalismen. För den "humanistiska liberalismen" duger nämligen inte ens en liberal eller socialistisk stat som gudom. De står trots allt mellan individen och det högsta goda. I den socialliberala staten är individen fortfarande fast i materialism, även om frukten av hennes arbete tillfaller staten. Därmed kvarstår risken för att en sådan materialism blir lika med egoism. Nej, i stället måste vi alla sträva efter att förverkliga våra interna ideal, den mänskliga essens som vi alla bär inom oss, så att vi alla kan bli verkligt fria. Det är bara det, skriver Stirner, att då får ingen vara en individ. "Kasta av dig alla särdrag, kritisera bort dem. Var inte jude, var inte kristen, utan var människa, enbart människa". Det här sista steget i människans frigörelse är också det slutliga förnekandet och avskaffandet av individen. Etniska, nationella eller religiösa skillnader tillskrivs ingen betydelse, allt som förhindrar oss att vara enbart människor ska bort. Och då försvinner också individens särart.
Men det finns en mörk sida av denna glorifierade människa: "omänniskan". Denna omänniska är det som blev kvar, det som inte låter sig infogas, slasket, avvikelserna. Och omänniskan, det vill säga den avvikande, egoisten eller den som inte uppför sig som idealet bjuder, är just det som låter människan definiera sig själv som Människa. Liberalismens stora svaghet, som Stirner ser saken, är att den är humanistisk och essentiell. Det finns i själva verket ingen mänsklig essens. Lika lite som det finns en gud utanför människan bor det en gud i människan eller i samhället. Stirner monterar så att säga ner hela dialektiken och visar hur den goda, rationella och upphöjda Människan bara är en vålnad, och hur alla system som bygger på en sån essentialisering leder till förtryck av individen.
Puh. Det här var alltså ett försök att kort sammanfatta mina hittills ganska osmälta läsfrukter. Om Saul Newman gör Stirner rättvisa undandrar sig min bedömning. Men jag tycker att Stirners tankar har bäring på den debatt om liberalism, ny eller gammal, som enligt Malena Rydell har sjanghajat feminismen och försett med prefix som exempelvis ”i-” som ”individualfeminism”. Rydell recenserar en bok av den amerikanska feministen Nancy Fraser som uppmanar till en nystart för feminismen och varnar för dess dubbelgångare i form av en ”så fruktansvärt liberal, småborgerlig och mer självgod” feminism. Den mer materiellt inriktade feminismen från 1970-talet har ersatts av en identitets-insnöad symbolisk dito, verkar Fraser mena, och frågar sig ”varför identitetspolitikens framgångar [ska] ske på fördelningspolitikens bekostnad”. Nej, det är dags att låta feminismen handla om rättvisa igen, och då inte bara i förhållande till kön.
Sedan feminismen fick sin dubbelgångare har det helt enkelt varit tabu att göra skillnad på feminism och det som inte är feminism. Dubbelgångaren har därför lugnt kunnat hävda att allt ordnar sig om fler kvinnor blir chefer som Annica Falkengren. Den pratar på om att avdrag för hushållsnära tjänster är feminism. Den hävdar att Sarah Palin är feministisk eftersom hon är kvinna.Det här får en säkring att gå hos i-feministen Louise Persson, som talar om ”postmarxistisk gegga” och att radikalfeminismen minsann bara var en marginell företeelse i rörelsens utkant på 1970-talet:
Den säger att Percy Barnevik är feminist eftersom han gör kvinnor i Indien till entreprenörer medelst mikrolån. Dubbelgångaren är vår jämställdhetsminister, som inte är feminist.
Frasers tes är att "feminismen" kan få ett uppsving och kämpa ned sin dubbelgångare genom finanskrisen. Tanken är att genom krisen blottas alla orättvisor tydligt. I själva verket hävdas att feminismen är en enhetlig rörelse som per definition har ett vänsterperspektiv på rättvisa. På så vis kan man friskt och ogenerat prata om dubbelgångare och "fruktansvärt liberalt" och blanda ihop det med det som faktiskt inte är liberalt. Den liberala kritiken mot finanskrisen kan bortses från, och det går också utmärkt att bortse från feministiska liberaler som kritiserar denna typ av postmarxistiska gegga. Sedan, eftersom man gör det så enkelt för sig så kan man förstås hoppas att denna postmarxistiska feminism kan få ett uppsving genom finanskrisen, fungerar det för andra vänsterkrafter att använda sig av finanskrisen för att attackera marknadskrafterna, borde det fungera för dessa feminister. Kan man baila ut bankvärlden så kan man nog baila ut feministerna.På ett feministiskt forum nära dig, Feminetik, diskuteras nu artiklarna i tråden ta tillbaka feminismen?, och en deltagare skriver t.ex. så här: "Det är alltså den liberala feminismen och den breda feminismen som är ett hot mot den 'riktiga' feminismen? Är det smal vänsterfeminism som ni ska återvända till? Det låter lite konservativt och bakåtblickande. Är det menat så?" och "den liberala kritiken vi rätt nyligen hört om kvinnors rätt till lite egoism utan skam var väldigt intressant. Jag vet iaf många kvinnor som hade behövt det. Med en likriktad, kollektiviserad och vänsterinriktad feminism hade den tanken nog aldrig framförts på det sättet."
En annan skriver så här: "När man vill att människor faktiskt ska vara fria så argumenterar man rimligtvis för att människor ska vara lika fria att vara hemmafruar som de är att vara VD. Man argumenterar för friheten att vara könsrollskonservativ OCH för friheten att inte vara det. Konstigare än så är det inte."
Ni får läsa tråden själva om ni vill ha en rättvis bild av argumenten, det här var bara ett axplock som kanske är missvisande för skribenternas intentioner. Jag tycker hursomhelst att diskussionen är intressant. Den liberala synen på människan brukar beskrivas som ett ställningstagande för individens frihet från förtryck. Men vilken människosyn ligger bakom den? Jag får i flera sammanhang höra att exempelvis prostituerade ”måste få välja själva” om de vill ägna sig åt en ”frivillig och ömsesidig överenskommelse” att suga av en torsk mot betalning. Själva denna frivillighet är betingad av en syn på individen som en rationell och suverän enhet.
Ja, det låter ju som en fin tanke, men kanske är det alltså den humanistiska/essentialistiska människosynen som redan Stirner beskrev som spökar. Liberalismen talar om två sorters frihet: frihet från tvång och valfrihet. I’m all for it, folks! Men valfrihet förutsätter att valet verkligen är fritt i praktiken, att det t.ex. inte finns strukturer som är mer eller mindre tvingande. Visst, ingen (med undantag av X antal miljoner prostituerade runtom i världen) är tvingad att prostituera sig. Innebär det att valet är gjort av en rationell individ som alltså vet sitt eget bästa? Eller kan man sänka kraven på oss människor en smula och säga oss att vi inte alltid gör det? Att vi ibland handlar mot bättre vetande? Eller att vi inte ens alltid vill vårt eget bästa? Talet om den fria viljan räknar liksom inte med mänsklig skröplighet och inte heller med den psykologiska mekanism som får oss att i valet mellan belöning nu och kostnad senare, eller kostnad nu och belöning senare, i allmänhet välja det förra alternativet. I en ideal värld väljer vi det senare alternativet, för vi är ju rationella. Alltså finns det t.ex. inga överviktiga rökare, utan alla motionerar, äter rätt kost och avstår från stundens njutning till förmån för ett långt och hälsosamt liv. Ja, tänk om det vore så.
Jag tror inte att vi hjälplöst sprattlar i diskursernas eller maktordningarnas garn. Jag tror på möjligheten till agens, och jag tror tyvärr också att vi delvis är medskyldiga till att upprätthålla de strukturer som förtrycker oss. Men lösningen är knappast att ta avstånd från ”kollektiviserande” eller ”paternaliserande” tankegångar och hylla en voluntaristisk människosyn. Den har nämligen en tendens att offra individen på den fria viljans och individualismens altare. Jag tror att feminismen måste verka på flera fronter samtidigt, bekämpa sexism, rasism, homofobi och klassförtryck. Det är lätt sagt, förstås. Jag säger det med en känsla av lätthet i hjärtat, för det låter så bra! Men hur ska det göras? Jo, jag tror att man måste kombinera flera olika teorier. Det är en teori jag har. Exakt vad jag menar återkommer jag till.
fredag 24 april 2009
Nu blir till och med jag förbannad
Jag har inte tyckt att det är så oerhört angeläget att få ladda hem musik från TPB. Jag förstår såna som gör det, och under en period när jag hade ännu mindre pengar än vanligt gjorde jag det själv. Med viss skamkänsla, mot mina principer, men ändå.
Däremot blir jag väldig illa berörd av tanken att farbror Sony och tant Warner med flera ska få göra razzior i mitt vardagsrum. Jag beklagar inte att Knäckebröds-Kalle får punga ut med 30 millar, det kan han gott ha. Men domen är absurt hård. Ett års fängelse?!
Nåja. Nu läser jag dock i SvD att Ifpi försöker tvinga danska operatörer att blockera TPB och andra fildelningssajter, och samma krav framför de i Norge. Danskarna har redan vikt sig, men Telenor har överklagat till danska HD. Jag hoppas att de vinner! Det är väl för fanken inte internetoperatörernas ansvar vad deras användare har för sig! Och vad blir nästa steg? Den här sortens ingrepp får mig att resa borst. Bort med tassarna, era jävla imperialistsvin! Internet är livsviktigt för mig och ingen ska försöka snöpa det så att allt som återstår är nåt slags reklamkanal. Vad jag och andra användare gör av det är vårt och bara vårt ansvar.
Däremot blir jag väldig illa berörd av tanken att farbror Sony och tant Warner med flera ska få göra razzior i mitt vardagsrum. Jag beklagar inte att Knäckebröds-Kalle får punga ut med 30 millar, det kan han gott ha. Men domen är absurt hård. Ett års fängelse?!
Nåja. Nu läser jag dock i SvD att Ifpi försöker tvinga danska operatörer att blockera TPB och andra fildelningssajter, och samma krav framför de i Norge. Danskarna har redan vikt sig, men Telenor har överklagat till danska HD. Jag hoppas att de vinner! Det är väl för fanken inte internetoperatörernas ansvar vad deras användare har för sig! Och vad blir nästa steg? Den här sortens ingrepp får mig att resa borst. Bort med tassarna, era jävla imperialistsvin! Internet är livsviktigt för mig och ingen ska försöka snöpa det så att allt som återstår är nåt slags reklamkanal. Vad jag och andra användare gör av det är vårt och bara vårt ansvar.
torsdag 23 april 2009
Förbön för The Pirate Bay
På väg hem från Coop passerar jag det stånd på torget där man säljer svensktoppsartister och hör "Med den allsmäktige Guden har jag blivit du och hej". Det kan vara värt ett blogginlägg tänker jag och googlar textraden när jag kommer hem. Men jag blir besviken för det är Gånglåt från Knutby av Ewert Ljusberg, och fortsättningen lyder: "Skit i alla tio buden för de gäller inte mej". Att jag kunde tro att texten var allvarligt menad beror kanske på låtar om att ta spårvagnen till himmelen (med Gud som kör och Jesus konduktör). Gränsen mellan ironi och allvar är ibland hårfin när det gäller vissa yttringar av kristenheten, så vad sägs om följande rubrik: Kristna bad för Volvo i Umeå? Nej, här är det faktiskt allvar: det är Pingstkyrkan som har gripit in. "Vi kan inte gå in med krispaket eller pengar, men vi kan be, säger Roland Laestander, initiativtagare till bönekvällen, till Svenska kyrkan i Umeås tidning Spira", meddelar Dagen.
Och det kanske funkar. Den amerikanske fartygsbefälhavaren Richard Phillips blev ju fri efter en förbön i hans församling. Nu kan den skeptiskt sinnade hävda att sambandet inte nödvändigtvis var kausalt, men man vet ju aldrig.
Jag vet inte om Unni Drougge har lagt bort titlarna med Gud, men hon lägger i alla fall ut en titel, Boven i mitt drama kallas kärlek, i ett slags profan förbön för Pirate Bay, vilket hon motiverar både i sin blogg och på Newsmill. Boken kostar som ni ser 39 spänn på Adlibris, så hon förlorar kanske inte så mycket på den här gesten. Jag har inte läst den, så jag vet inte om den är värd att ens laddas hem, men den orsakade ju duktigt med debatt när den kom ut. Protagonistens baneman, tillika Jan Guillous agent, Niclas Salomonsson, skrev till exempel den här artikeln i SvD där han hävdar att alltihop är ljug. Därefter stämde han tidningen Svensk Bokhandel på en halv miljon kronor för förtal. Hur det gick eller vem som talar sanning vet jag inte, men jag håller nog en slant på Unni Drougge, som styrker sina påståenden med utdrag ur läkarintyg i den här artikeln på SvD Brännpunkt.
Kristna håller förbön för Volvo. Piratpartiet och alla arga fildelare håller förbön för TPB. Lyssnar den allsmäktige Guden? Ska till exempel Leif Johansson, som framhöll Volvos finansiella stabilitet och goda likviditet så sent som den första april i år, få ett sms från Gud där han framhåller det allvarliga i att göra så många arbetslösa? Fan tro't. (Fast lägg märke till datumet: det kanske bara var ett aprilskämt.) Ska Tomas Norströmlossa tungans band lagom till pingst och erkänna att han faktiskt var jävig? Jag betvivlar det. Men domen stärker inte direkt tilltron till vårt rättsväsen, vilket också f.d. överåklagaren Sven-Erik Alhem påpekar på Newsmill. Och Sven-Erik är ju Sveriges 98:e viktigaste opinionsbildare enligt den "officiella listan" som publicerades i december i fjol. (Där kritiseras också Aftonbladets skugglista som hade tagits fram av en jury som bl.a. bestod av Sven-Erik Alhem.)
Men jag tror inte att Alhem är så viktig som opinionsbildare, egentligen. Långt mäktigare är till exempel Filip & Fredrik på plats 74. Jag brukar kasta mig fram och tillbaka i sängen numera och undra vad Filip och Fredrik skulle tycka om exempelvis fildelning och hur jag ska förhålla mig till till The Pirate Bay. Jag tror att jag ska skriva ett mejl. Eller be en bön.
Och det kanske funkar. Den amerikanske fartygsbefälhavaren Richard Phillips blev ju fri efter en förbön i hans församling. Nu kan den skeptiskt sinnade hävda att sambandet inte nödvändigtvis var kausalt, men man vet ju aldrig.
Jag vet inte om Unni Drougge har lagt bort titlarna med Gud, men hon lägger i alla fall ut en titel, Boven i mitt drama kallas kärlek, i ett slags profan förbön för Pirate Bay, vilket hon motiverar både i sin blogg och på Newsmill. Boken kostar som ni ser 39 spänn på Adlibris, så hon förlorar kanske inte så mycket på den här gesten. Jag har inte läst den, så jag vet inte om den är värd att ens laddas hem, men den orsakade ju duktigt med debatt när den kom ut. Protagonistens baneman, tillika Jan Guillous agent, Niclas Salomonsson, skrev till exempel den här artikeln i SvD där han hävdar att alltihop är ljug. Därefter stämde han tidningen Svensk Bokhandel på en halv miljon kronor för förtal. Hur det gick eller vem som talar sanning vet jag inte, men jag håller nog en slant på Unni Drougge, som styrker sina påståenden med utdrag ur läkarintyg i den här artikeln på SvD Brännpunkt.
Kristna håller förbön för Volvo. Piratpartiet och alla arga fildelare håller förbön för TPB. Lyssnar den allsmäktige Guden? Ska till exempel Leif Johansson, som framhöll Volvos finansiella stabilitet och goda likviditet så sent som den första april i år, få ett sms från Gud där han framhåller det allvarliga i att göra så många arbetslösa? Fan tro't. (Fast lägg märke till datumet: det kanske bara var ett aprilskämt.) Ska Tomas Norströmlossa tungans band lagom till pingst och erkänna att han faktiskt var jävig? Jag betvivlar det. Men domen stärker inte direkt tilltron till vårt rättsväsen, vilket också f.d. överåklagaren Sven-Erik Alhem påpekar på Newsmill. Och Sven-Erik är ju Sveriges 98:e viktigaste opinionsbildare enligt den "officiella listan" som publicerades i december i fjol. (Där kritiseras också Aftonbladets skugglista som hade tagits fram av en jury som bl.a. bestod av Sven-Erik Alhem.)
Men jag tror inte att Alhem är så viktig som opinionsbildare, egentligen. Långt mäktigare är till exempel Filip & Fredrik på plats 74. Jag brukar kasta mig fram och tillbaka i sängen numera och undra vad Filip och Fredrik skulle tycka om exempelvis fildelning och hur jag ska förhålla mig till till The Pirate Bay. Jag tror att jag ska skriva ett mejl. Eller be en bön.
onsdag 22 april 2009
Rubrik saknas
Här i Vällingby bor man ett par stenkast från Mälaren. Korsa Bergslagsvägen, gå över det stora Grimstafältet och därefter en kort bit genom skogen så är du nere vid Kaananbadet. Mor brukade åka dit och bada med mig när jag var liten. Det är väldigt vackert, med gräsmattor och böljande kullar. Från Blackeberg har man ännu närmare till vattnet, och när vi bodde på Sigrid Undsets gata gick vi ofta dit. Man kan fika i annexet till snuskungens villa, man kan följa gångstigen ända bort till Hässelby, det är faktiskt mycket trevligt.
En dag i början av september går jag där ensam, och på promenadstigens högsta punkt stannar jag och ser ut över vattnet. Det är något mycket märkligt som pågår. Visst, utsikten är vacker som vanligt och synen är välbekant, men... Jag drabbas av svindel och måste sätta mig, för jag har just slagits av en sak: det är den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag har varit med om det ofattbara. Någon som jag har väntat på och längtat efter under mycket lång tid har äntligen kommit, någon vars namn jag inte kände, någon vars ögon jag aldrig hade skådat in i. Glädjen och förvåningen när huvudet äntligen kommer fram, när jag ser att här, här kommer hon ju! Så här ser hon ut! kan bara beskrivas som chockartad, överväldigande.
Min dotter. Min dotter, min dotter, min dotter. "Dotter"? Vilket konstigt ord. Men ja, faktiskt. Ingenting kan vara mer konkret och samtidigt så ofattbart.
Jag minns inte resten av den där promenaden för snart 23 år sedan. Jag minns inte mycket alls av det året, för mitt minne är nästan skrämmande uselt, men just de där båda ögonblicken kommer aldrig att utplånas. Jag kommer ihåg spridda skurar av hennes tidiga barndom, men jag har nästan inga fotografier kvar, för de togs i beslag av hennes mamma. De var otaliga, såklart. Lilla E tittar ut ur sin vagn på Drottningholm, Lilla E matar änderna en stund senare. Lilla E sitter och ser in i kameran vid ett restaurangbord i London, med huvudet lutat i händerna: en av mina absoluta älsklingsbilder.
Hon lever kvar någonstans där ute. Hon lever kvar inom mig. Jag tänker på henne varenda dag, och smärtan och saknaden lämnar mig aldrig.
En dag i början av september går jag där ensam, och på promenadstigens högsta punkt stannar jag och ser ut över vattnet. Det är något mycket märkligt som pågår. Visst, utsikten är vacker som vanligt och synen är välbekant, men... Jag drabbas av svindel och måste sätta mig, för jag har just slagits av en sak: det är den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag har varit med om det ofattbara. Någon som jag har väntat på och längtat efter under mycket lång tid har äntligen kommit, någon vars namn jag inte kände, någon vars ögon jag aldrig hade skådat in i. Glädjen och förvåningen när huvudet äntligen kommer fram, när jag ser att här, här kommer hon ju! Så här ser hon ut! kan bara beskrivas som chockartad, överväldigande.
Min dotter. Min dotter, min dotter, min dotter. "Dotter"? Vilket konstigt ord. Men ja, faktiskt. Ingenting kan vara mer konkret och samtidigt så ofattbart.
Jag minns inte resten av den där promenaden för snart 23 år sedan. Jag minns inte mycket alls av det året, för mitt minne är nästan skrämmande uselt, men just de där båda ögonblicken kommer aldrig att utplånas. Jag kommer ihåg spridda skurar av hennes tidiga barndom, men jag har nästan inga fotografier kvar, för de togs i beslag av hennes mamma. De var otaliga, såklart. Lilla E tittar ut ur sin vagn på Drottningholm, Lilla E matar änderna en stund senare. Lilla E sitter och ser in i kameran vid ett restaurangbord i London, med huvudet lutat i händerna: en av mina absoluta älsklingsbilder.
Hon lever kvar någonstans där ute. Hon lever kvar inom mig. Jag tänker på henne varenda dag, och smärtan och saknaden lämnar mig aldrig.
torsdag 16 april 2009
Hederskultur i Kamomilla stad
Rapporten om ”hederskulturen” som blossade upp igen efter genomgången av tonåringars situation i Stockholm fortsätter. I dagens DN Debatt skriver Ulf Kristersson, Carin Götblad, Per Unckel och Catharina Elmsäter-Svärd om ”hedersförtryckta”. De vill starta ett ”Stockholms hedershus” som ”ett nav för insatser mot hedersrelaterade problem”. Artikeln andas alarmism: ”Om inte vi (…) förmår skapa en samlad strategi mot hedersförtrycket kommer problemen snart att bli ohanterliga. Situationen är alltså på väg att gå överstyr. Problemet har inte bara visat sig ha en oanad omfattning, det ökar.
Men är det verkligen så? Ökar det eller har det tvärtom minskat över tid? Man skulle kunna tänka sig en motsatt strategi: om vi inte gör nåt särskilt så kommer problemen så småningom att avklinga. Ju längre en minoritet lever bland en majoritet, desto mer börjar deras sedvänjor lika majoritetens – det är en teori jag har. Det enda sättet att förhindra det är (inifrån) att starkt sluta sina led eller (utifrån) att stöta ut minoriteten, t.ex. genom segregation, där det mest extrema fallet är getton. Ta amishkulturen i USA, den tillämpar den förra strategin (men även där ser man numera vuxna män använda mobiltelefon). Eller ta det judiska gettot i Warszawa. Ingenstans har väl den judiska traditionen varit så levande och ”oblandad”, trots vidriga omständigheter. Ta Israels behandling av palestinierna: genom att fösa samman dem i muromgärdade enklaver säger man sig förhindra terrorism, men vi inser nog alla att det bara föder hat och motstånd.
”Om vi inte gör nåt särskilt”, skriver jag. Jag vill skynda mig att tillägga att övergrepp ska beivras och drabbade erbjudas hjälp. Det är en självklarhet och gäller alla familjer oavsett härstamning eller vistelseort. Här vill jag citera överkonstapel Bastian i ”Folk och rövare i Kamomilla stad”:
Jag är överkonstapel Bastian
och är en vänlig man
för det ska man alltid vara om man kan
och jag går omkring och passar så att alla har det bra
för det tycker jag att alla borde ha
Jag har skrivit ihop en egen lag för denna staden vår
och uti min Kamomilla-lag det står:
Man får inte plåga andra,
man ska alltid bjuda till,
men för övrigt får man göra som man vill
Just det: alla ska lyda lagen, men för övrigt får man göra som man vill. Några som gör som de vill är till exempel de familjer i Bromma eller Djursholm som kräver att barnen ska gå på Handels, pingstvänner som sätter sina barn i bibelskola eller diplomater, musiker i filharmonin och hitflyttade ryssar som sätter sina barn i Europaskolan eller Lilla Akademin. Hur mycket jag än ogillar denna form av elitism, strikta regler och synen på barn som troféer vill jag inte förbjuda den. Artikelförfattarna verkar ana att man kan tänka så, för de skriver att ”[f]öräldrar som tillämpar konservativ barnuppfostran ska inte misstänkliggöras”. Detta är även Nalin Pekgul inne på i sin artikel i Newsmill. Och jag har svårt att tänka mig att exempelvis Ulf Kristersson vill misstänkliggöra familjen Bernadottes barnuppfostran, vilken sannerligen skulle kunna ses som ett exempel på hederskultur.
Ja, i övrigt ska man få göra som man vill – det gäller även tonåringar. Undersökningen som Stockholms stad lät genomföra riktade sig till 2 399 niondeklassare. Av dem anses alltså 11 % av flickorna och 4 % av pojkarna leva ”under hedersrelaterade begränsningar”, som Lisa Bjurwald uttrycker saken. Det är naturligtvis inte bra. Kristersson et al. hävdar dock att siffran snarare är ”minst 3 000 tonårsflickor” eftersom ”hedersingreppen i flickornas liv varken börjar eller slutar vid just 15 års ålder”. Exakt hur de har räknat fram siffran får ni fråga dem själva, men det är orimligt att dra en sådan slutsats av enkäten. Femtonåringar är för all del redan ganska självständiga, men de är ändå barn. Om man skulle göra om undersökningen några år senare skulle man nog finna att de har utvecklat sin självständighet, eller vad tror ni?
Artikelförfattarna är ute i ett gott syfte, de är oroade och vill göra nåt. Det ska de ha all heder för. Men de är omedvetna om (hoppas jag innerligt) ur vilket perspektiv de skriver. Så jag ska saxa några partier:
tvingas ändra sitt beteende
Därför har vi ett gemensamt ansvar
hindrar dessa tonåringar
förövarna ska upphöra med sitt beteende
vi ska samarbeta med de frivilliga krafter
introduktionsutbildningen för nyanlända
ställa fler till svars
traditionella sociala problem
ingripa i familjer
Invandring (…) ställer (…) krav på ny (…) kompetens
vissa unga människor med invandrarbakgrund
ideal om demokrati
ett mål för många invandrares resa
Det kanske verkar oskyldigt. Men det är ”vi” som ska göra något. Det är inte våra tonåringar utan ”dessa”. Vi ska ”ställa folk till svars” så att de ”upphör med sitt beteende”, för de har inte ”traditionella sociala problem” (dem fixar man utan några hedershus). Vi ska ”ingripa i familjer” och ”ställa fler till svars”, men först måste vi ”skapa ny kompetens” på grund av ”invandring”. I det här landet har vi ett ”ideal om demokrati” som gör det till ”ett mål för många invandrare”. Och så vidare. Det är ett vitt vi mot ett svartmuskig de. Det här handlar om De Andra.
I senaste Mana (1-2 2009) beskrivs hur de båda kommunala fritidsgårdarna i Rosengård förbjuder barnen att tala sitt modersmål med varandra. Det är svenska som gäller, säger man, trots att nästan ingen har det som modersmål. Tidigare har man sagt att barn som bryter mot regeln ska stängas av, men efter medial uppmärksamhet lovar en stadsdelspolitiker att ingen kommer att straffas för att den t.ex. talar farsi. Hyvens, va? Men så finns motbilden: Mixgården i Hammarkullen, där barn får prata hur de vill, där personalen arbetar för att integrera barnen med varandra. Pia Ibarra och Paula Aracena som har skrivit debattartikeln (båda jobbar på ett av fritidsen i Rosengård) skriver om Mixgården att ”[d]eras sätt att arbeta påminner om empowerment, som syftar på ett sätt att stärka ungdomar att själva handla och inte finna sig i att bli stigmatiserade av majoritetssamhället”. Jag tror att detta är en av flera metoder som kan motverka isolation. Alla ska erbjudas delaktighet, och vill man ersätta det kulturella kapital som hedern utgör så måste ett nytt kunna byggas upp. Det förenklar man inte genom att främmandegöra människor från andra kulturer. Man gör det inte genom att dela in befolkningen i "svenskar" och "invandrare" och därmed tro att man kan säga något om dessa grupper.
Lisa Bjurwald frågar sig "om man inte gör kvinnorna en björntjänst genom att sortera in alla typer av förtryck i en gigantisk låda märkt 'patriarkatet', i stället för att belysa de specifika problem som existerar – och därmed ha en reell chans att bekämpa dem". Hon gör detta för att kunna bränna upp halmgubben hon konstruerar i inledningen: "Vissa feminister anser att man inte bör göra skillnad på hedersförtryck och övrigt kvinnoförtryck, och varnar för att idén om hedersvåld medverkar till rasism". Hon har missuppfattat saken. De flesta feminister kan nog enas om att det inte finns några maktordningar som inte inbegriper kön, och att man inte kan se exempelvis etnicitet som frikopplad från klass och kön. Självklart ska vi "belysa specifika problem", men inte isolerat.
Till sist: Innan ”vi” vill ”integrera invandrarna” så kanske vi ska fråga dem om, och i så fall hur, de vill bli integrerade. Alla ska lyda lagen, men låt oss tänka lite mer som överkonstapel Bastian. Heders!
Men är det verkligen så? Ökar det eller har det tvärtom minskat över tid? Man skulle kunna tänka sig en motsatt strategi: om vi inte gör nåt särskilt så kommer problemen så småningom att avklinga. Ju längre en minoritet lever bland en majoritet, desto mer börjar deras sedvänjor lika majoritetens – det är en teori jag har. Det enda sättet att förhindra det är (inifrån) att starkt sluta sina led eller (utifrån) att stöta ut minoriteten, t.ex. genom segregation, där det mest extrema fallet är getton. Ta amishkulturen i USA, den tillämpar den förra strategin (men även där ser man numera vuxna män använda mobiltelefon). Eller ta det judiska gettot i Warszawa. Ingenstans har väl den judiska traditionen varit så levande och ”oblandad”, trots vidriga omständigheter. Ta Israels behandling av palestinierna: genom att fösa samman dem i muromgärdade enklaver säger man sig förhindra terrorism, men vi inser nog alla att det bara föder hat och motstånd.
”Om vi inte gör nåt särskilt”, skriver jag. Jag vill skynda mig att tillägga att övergrepp ska beivras och drabbade erbjudas hjälp. Det är en självklarhet och gäller alla familjer oavsett härstamning eller vistelseort. Här vill jag citera överkonstapel Bastian i ”Folk och rövare i Kamomilla stad”:
Jag är överkonstapel Bastian
och är en vänlig man
för det ska man alltid vara om man kan
och jag går omkring och passar så att alla har det bra
för det tycker jag att alla borde ha
Jag har skrivit ihop en egen lag för denna staden vår
och uti min Kamomilla-lag det står:
Man får inte plåga andra,
man ska alltid bjuda till,
men för övrigt får man göra som man vill
Just det: alla ska lyda lagen, men för övrigt får man göra som man vill. Några som gör som de vill är till exempel de familjer i Bromma eller Djursholm som kräver att barnen ska gå på Handels, pingstvänner som sätter sina barn i bibelskola eller diplomater, musiker i filharmonin och hitflyttade ryssar som sätter sina barn i Europaskolan eller Lilla Akademin. Hur mycket jag än ogillar denna form av elitism, strikta regler och synen på barn som troféer vill jag inte förbjuda den. Artikelförfattarna verkar ana att man kan tänka så, för de skriver att ”[f]öräldrar som tillämpar konservativ barnuppfostran ska inte misstänkliggöras”. Detta är även Nalin Pekgul inne på i sin artikel i Newsmill. Och jag har svårt att tänka mig att exempelvis Ulf Kristersson vill misstänkliggöra familjen Bernadottes barnuppfostran, vilken sannerligen skulle kunna ses som ett exempel på hederskultur.
Ja, i övrigt ska man få göra som man vill – det gäller även tonåringar. Undersökningen som Stockholms stad lät genomföra riktade sig till 2 399 niondeklassare. Av dem anses alltså 11 % av flickorna och 4 % av pojkarna leva ”under hedersrelaterade begränsningar”, som Lisa Bjurwald uttrycker saken. Det är naturligtvis inte bra. Kristersson et al. hävdar dock att siffran snarare är ”minst 3 000 tonårsflickor” eftersom ”hedersingreppen i flickornas liv varken börjar eller slutar vid just 15 års ålder”. Exakt hur de har räknat fram siffran får ni fråga dem själva, men det är orimligt att dra en sådan slutsats av enkäten. Femtonåringar är för all del redan ganska självständiga, men de är ändå barn. Om man skulle göra om undersökningen några år senare skulle man nog finna att de har utvecklat sin självständighet, eller vad tror ni?
Artikelförfattarna är ute i ett gott syfte, de är oroade och vill göra nåt. Det ska de ha all heder för. Men de är omedvetna om (hoppas jag innerligt) ur vilket perspektiv de skriver. Så jag ska saxa några partier:
tvingas ändra sitt beteende
Därför har vi ett gemensamt ansvar
hindrar dessa tonåringar
förövarna ska upphöra med sitt beteende
vi ska samarbeta med de frivilliga krafter
introduktionsutbildningen för nyanlända
ställa fler till svars
traditionella sociala problem
ingripa i familjer
Invandring (…) ställer (…) krav på ny (…) kompetens
vissa unga människor med invandrarbakgrund
ideal om demokrati
ett mål för många invandrares resa
Det kanske verkar oskyldigt. Men det är ”vi” som ska göra något. Det är inte våra tonåringar utan ”dessa”. Vi ska ”ställa folk till svars” så att de ”upphör med sitt beteende”, för de har inte ”traditionella sociala problem” (dem fixar man utan några hedershus). Vi ska ”ingripa i familjer” och ”ställa fler till svars”, men först måste vi ”skapa ny kompetens” på grund av ”invandring”. I det här landet har vi ett ”ideal om demokrati” som gör det till ”ett mål för många invandrare”. Och så vidare. Det är ett vitt vi mot ett svartmuskig de. Det här handlar om De Andra.
I senaste Mana (1-2 2009) beskrivs hur de båda kommunala fritidsgårdarna i Rosengård förbjuder barnen att tala sitt modersmål med varandra. Det är svenska som gäller, säger man, trots att nästan ingen har det som modersmål. Tidigare har man sagt att barn som bryter mot regeln ska stängas av, men efter medial uppmärksamhet lovar en stadsdelspolitiker att ingen kommer att straffas för att den t.ex. talar farsi. Hyvens, va? Men så finns motbilden: Mixgården i Hammarkullen, där barn får prata hur de vill, där personalen arbetar för att integrera barnen med varandra. Pia Ibarra och Paula Aracena som har skrivit debattartikeln (båda jobbar på ett av fritidsen i Rosengård) skriver om Mixgården att ”[d]eras sätt att arbeta påminner om empowerment, som syftar på ett sätt att stärka ungdomar att själva handla och inte finna sig i att bli stigmatiserade av majoritetssamhället”. Jag tror att detta är en av flera metoder som kan motverka isolation. Alla ska erbjudas delaktighet, och vill man ersätta det kulturella kapital som hedern utgör så måste ett nytt kunna byggas upp. Det förenklar man inte genom att främmandegöra människor från andra kulturer. Man gör det inte genom att dela in befolkningen i "svenskar" och "invandrare" och därmed tro att man kan säga något om dessa grupper.
Lisa Bjurwald frågar sig "om man inte gör kvinnorna en björntjänst genom att sortera in alla typer av förtryck i en gigantisk låda märkt 'patriarkatet', i stället för att belysa de specifika problem som existerar – och därmed ha en reell chans att bekämpa dem". Hon gör detta för att kunna bränna upp halmgubben hon konstruerar i inledningen: "Vissa feminister anser att man inte bör göra skillnad på hedersförtryck och övrigt kvinnoförtryck, och varnar för att idén om hedersvåld medverkar till rasism". Hon har missuppfattat saken. De flesta feminister kan nog enas om att det inte finns några maktordningar som inte inbegriper kön, och att man inte kan se exempelvis etnicitet som frikopplad från klass och kön. Självklart ska vi "belysa specifika problem", men inte isolerat.
Till sist: Innan ”vi” vill ”integrera invandrarna” så kanske vi ska fråga dem om, och i så fall hur, de vill bli integrerade. Alla ska lyda lagen, men låt oss tänka lite mer som överkonstapel Bastian. Heders!
onsdag 15 april 2009
Är det vår i himmelriket?
Barnen har fått i uppgift av skolan att försöka hitta årets första tussilago. De har lärt sig att blomman även kallas hästhov och att bladen av den förr såldes på apoteken och användes som dekokt mot hosta. Namnet hästhov kan alltså vara en förvrängning av det dialektala hosthäva, eftersom släktnamnet Tussilago kommer av latinets tussis "hosta" och ago, "fördriva". NE upplyser också om att växten även använts mot brännskador och hudåkommor.
Jag visar dem mors dödsannons med två små tussilagoblommor överst, och dikten:
Är det vår i himmelriket?
Står det hästhovar i diket?
Hör jag själaringning hemma i vår by?
Herren Gud på porten gläntar,
vinkar åt mig, ler och väntar.
Och jag nalkas på en snövit sommarsky.
Och så gråter jag en stund av saknad, och för att hon skulle ha glatt sig så enormt över alla mina barn. Nu hann hon bara träffa min äldsta dotter. Lilla Snäckan, kallade hon henne. När vi hälsade på hos farmor brukade hon leka med hennes lilla samling av prydnadssköldpaddor.
Jag öppnar DN och kastas tillbaka till tiden för Vietnamkriget. Vi som var aktiva i FNL-grupperna fick ibland se journalfilmer, dels från japanernas krigsförbrytelser i Vietnam - som bilder på människor som begravs levande - dels från USA:s. En amerikansk soldat står nära en vietnamesisk man som bara har shorts på sig. Soldaten sprutar något på honom och i nästa sekund brinner mannen som en fackla. Napalmbrända barn. Människor som har stora, rykande köttsår efter brinnande fosfor.
Sätt på spisen. Försök lägga ett finger på plattan. Nej, det går inte, man rycker automatiskt undan det från hettan. Vi vet alla det här. Har man råkat bränna sig, om så bara på en fingertopp, gör det vansinnigt ont en lång stund efteråt. Att bli bränd levande sägs vara den värsta av dödar. Man kan inte ens svimma eftersom den intensiva smärtan signalerar att man på något sätt måste fly. Men någon flykt gives inte.
Läkaren Nafiz Abu Shaaban berättar om Israels fosforbombningar av Gaza:
- Det var första gången vi hade sett brännskador från vit fosfor. Ingen väntade sig att israelerna skulle använda ett sådant medel, och vi hade ingen aning om vilka effekter det hade. Vi skickade hem sårade patienter varje dag efter inledande behandling, de hade inte så stora brännsår. Men vi märkte att de återkom några dagar senare med betydligt djupare skador som ätit sig ända in till skelettet. Vi började inse att någonting inte stämde. Egyptiska och jordanska kolleger gav oss några ledtrådar; de kände igen skadorna från kriget i Libanon 2006. Då tog vi de sårade till operationsrummet direkt. Det brann fortfarande i deras sår, och vi var tvungna att skära bort allt kött som brann. Det fanns inget annat sätt att stoppa branden.Dikten i mors dödsannons skildrar en gammal människas fromma förhoppning om att få bäras, utan smärta, in i den andra världen. Den andas frid. Verkligheten för Sabah Abu Halimas man och fyra barn som brann upp inför hennes ögon var en annan. I fem dagar ropade hon efter sina barn medan hon nödtorftigt behandlades för sina egna, stora brännskador. "Hjälp mig! Mina barn brinner!" Till slut, skriver DN, tog en psykiater med henne till en begravningsplats för att hon skulle förstå att de faktiskt var döda.
Då var det USA. I dag är det Israel. Då som nu är det civilbefolkningen som får lida. Det gällde att röka ut FNL-soldaterna som hade dolt sig bland vanligt folk, hette det. Det gäller att röka ut Hamas-soldater som döljer sig bland vanligt folk, heter det. Det är samma brott mot allt vad liv och mänsklighet vill säga.
tisdag 14 april 2009
Antag att de handlar rationellt
Helt kort: Barbro Hedwall skriver i dag i DN om pojkar i underläge. Det är känt sedan länge att flickor presterar bättre i skolan på alla nivåer, men vad beror det på? En teori är att pojkar och unga män känner att akademiska meriter har börjat bli ointressanta. Och kanske har det gått inflation i utbildningar. Kanske är det flickorna som måste kvalificera sig akademiskt till de jobb som pojkarna kvoteras in i? Män har ju av tradition kvoterat in varandra i bolagsstyrelser och på andra högre befattningar.
Antag att pojkarna handlar rationellt. Tja, då finns det väl inget skäl till oro.
Antag i stället att de handlar irrationellt, på bred front. Då bör något göras. Hedwall tycker det senare, och hennes recept är ungefär den gamla vanliga folkpartistiska: "fler lektioner, mer handledning, tätare kunskapstest". Som om det skulle hjälpa.
Och nu ser jag att rottingmajorenvill göra det lättare att stänga av störande elever i grundskolan från undervisning. Så förvånande. Som vanligt målar han med stora, svarta penseldrag upp en skräcksituation i våra skolor. Men jag har ett tips: om man vill undvika att elever stör undervisningen kan man pröva med att ge skolan större resurser, inte mindre. Man kan göra klasserna mindre och kanske återinföra numera bortglömda personalkategorier som kuratorer, skolpsykologer och speciallärare. Fast det kostar pengar, förstås. Att införa straff kostar inget särskilt - utom enskilda elevers psykiska hälsa.
I en bisats nämner Hedwall att antalet män som är professorer fortfarande ligger på 82 %. Tar man områden som ekonomi eller teknik är trenden ännu tydligare. Jag tycker att det här är ett större problem än att färre pojkar väljer att gå vidare till högre studier. Men jag tycker inte att pojkar, oavsett om de handlar rationellt eller inte när de väljer bort högre studier, ska behöva gå ur grundskolan eller gymnasiet med sämre kunskaper. Jag är inte libertarian.
Man kanske skulle undersöka vad pojkarna själva anser. Jag tycker det.
Antag att pojkarna handlar rationellt. Tja, då finns det väl inget skäl till oro.
Antag i stället att de handlar irrationellt, på bred front. Då bör något göras. Hedwall tycker det senare, och hennes recept är ungefär den gamla vanliga folkpartistiska: "fler lektioner, mer handledning, tätare kunskapstest". Som om det skulle hjälpa.
Och nu ser jag att rottingmajorenvill göra det lättare att stänga av störande elever i grundskolan från undervisning. Så förvånande. Som vanligt målar han med stora, svarta penseldrag upp en skräcksituation i våra skolor. Men jag har ett tips: om man vill undvika att elever stör undervisningen kan man pröva med att ge skolan större resurser, inte mindre. Man kan göra klasserna mindre och kanske återinföra numera bortglömda personalkategorier som kuratorer, skolpsykologer och speciallärare. Fast det kostar pengar, förstås. Att införa straff kostar inget särskilt - utom enskilda elevers psykiska hälsa.
I en bisats nämner Hedwall att antalet män som är professorer fortfarande ligger på 82 %. Tar man områden som ekonomi eller teknik är trenden ännu tydligare. Jag tycker att det här är ett större problem än att färre pojkar väljer att gå vidare till högre studier. Men jag tycker inte att pojkar, oavsett om de handlar rationellt eller inte när de väljer bort högre studier, ska behöva gå ur grundskolan eller gymnasiet med sämre kunskaper. Jag är inte libertarian.
Man kanske skulle undersöka vad pojkarna själva anser. Jag tycker det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
