Mångkulturalism utan kultur

”Mångkulturalism”/”multikulturalism”/”kulturell mångfald”… Kärt barn har många namn. Men det här barnet är inte särskilt älskat nuförtiden, utan ses i bästa fall som naivt och i sämsta fall som ett hot mot samhället. Så här skriver t.ex. Natan Schachar i artikeln ”Multikulturalism leder till elände” (Dagens Nyheter 2008-04-18):

Rasismen och multikulturalismen har olika avsikter, men de utgår från samma grundantagande: Att du, och dina eventuella rättigheter, är en funktion av din grupptillhörighet. De bägge ideologierna har samma rötter och de leder mot samma elände: segregation, extremism och slöseri med mänskliga resurser.

Dilsa Demirbag-Sten sällar sig till raden av mångkulturmotståndare i Expressen och menar att "liberalismen är den ideologi som sätter individuella fri- och rättigheter i främsta rummet". Hon kritiserar såväl vänstern som högern för att "kollektivt klumpa ihop muslimer till en kropp med gemensamma intressen, behov och mål" där högern fixerar sig vid de militanta islamisterna medan vänstern "indirekt tar ställning för islam" eftersom den ser USA som den store satan.

Sverigedemokraterna å sin sida skriver så här på sin webbplats: ”Den mångkulturella samhällsordningen är i dag ett allvarligt hot mot den inre sammanhållning och stabilitet som utgör grunden för hela den solidariska svenska välfärdsmodellen.” Utöver denna kritik av mångkulturalismen som blind för individen eller balkaniserande, splittrande för samhället, förekommer feministisk kritik som går ut på att överdriven respekt för kulturella grupper tenderar att gå ut över kvinnor. I Sverige har t.ex. debatten rasat om vården bör bistå unga invandrarkvinnor med så kallade hymenrekonstruktioner. Är det inte att ge efter för kvinnoförtryck? I Belgien och nu senast Frankrike har man förbjudit niqab och burka på offentlig plats, Storbritannien och Danmark har särskilda åldersgränser för giftermål med personer utanför EU. Samtidigt har motsättningar mellan majoritets- och minoritetskulturer hårdnat i Europa, och islamofobin breder ut sig på ett skrämmande vis. Det finns anledning att granska hur vi bäst ställer oss till det här problemkomplexet. Kan man motverka rasism utan att hänfalla åt ett mekaniskt sorterande av människor i grupper, eller bör man fokusera på individen som Dilsa Demirbag-Sten vill? Jag tror att det är för tidigt att skrota mångkulturalismen, för det är att kasta ut barnet med badvattnet. Men den behöver nyanseras, och därför måste vi först bena ut vad vi menar med kultur.

Ordet kultur har som bekant en väldigt vid användning. Det kan beteckna kulturella yttringar (och delas in i exempelvis finkultur och populärkultur) eller användas som synonym för ”rörelse”, ”grupp”, ”tänkesätt”, ”strömning” etc. I dag får kultur ofta ersätta begrepp som etnicitet, religion eller nationell tillhörighet. Seyla Benhabib skriver i ”Jämlikhet och mångfald” (2004) att det i politiken, medierna eller våra domstolar förutsätts ”att varje grupp av människor ’har’ ett visst slag av ’kultur’ och att gränserna mellan dessa grupper och grunddragen i deras kulturer kan specificeras och är relativt lätta att beskriva”. Benhabib kallar detta en ”reduktionistisk kultursociologi” som bygger på några felaktiga premisser:

(1) Att kulturer är klart avgränsbara helheter; (2) att kulturer sammanfaller med befolkningsgrupper … och (3) att även om det inte råder en full överensstämmelse mellan kulturer och grupper … så utgör detta inget problem för den politiska teorin eller praktiken.

En sådan reduktionistisk kultursociologi gör det svårt för oss att tänka klart när det gäller frågor om orättvisor och mångfald, skriver Benhabib. Detta för att den är essentialistisk: den gör kultur till något statiskt, stelnat och medfött. Den överbetonar också olika kulturers särart och avgränsning men även deras inre homogenitet, vilket kan leda till krav på konformitet från de dominerande inom gruppen.

Även Thomas Hylland Eriksen påpekar i sin pamflett "Kulturterrorismen – en uppgörelse med tanken om kulturell renhet" (1999) att kultur inte är ett ting.

Men ideologer och politiska entreprenörer av många slag [har] kastat sig över detta kulturbegrepp. ”Kultur” och kulturell identitet har faktiskt under loppet av de senaste åren blivit viktiga redskap för att uppnå politisk legitimitet och inflytande i världssamhället. Det används politiskt både av dem som lägger stor vikt vid att de själva har en stolt och rik kultur, och av dem som hävdar att andra har en mindervärdig och skurkaktig kultur.

Susan Moller Okin skriver i "Is Multiculturalism Bad for Women?" (1999) att tanken på att assimilera minoritetsgrupper numera ses som förtryckande (av personer som inte är rasister, alltså). I stället försöker man ta hänsyn till varje kulturell grupps särart. Detta ser Moller Okin som en olycklig utveckling eftersom man då riskerar att glömma bort kvinnorna. Alla kulturer är mer eller mindre patriarkala, men minoritetskulturerna är det ofta i högre utsträckning. När samhället försöker tillgodose dessa kulturella gruppers krav bör man därför fråga sig vem som tjänar och förlorar på det inom gruppen. Moller Okins svar är att det ofta är de äldre männen som får ökad makt på de yngre kvinnornas bekostnad. Och nu ska jag låta Moller Okin definiera mångkultur, inte för att jag ställer mig bakom hennes tankar helt, men för att definitionen är rätt bra:

Multiculturalism" is harder to pin down, but the particular aspect that concerns me here is the claim, made in the context of basically liberal democracies, that minority cultures or ways of life are not sufficiently protected by ensuring the individual rights of their members and as a consequence should also be protected with special group rights or privileges.

Denna definition av mångkulturalism är tämligen okontroversiell. Men för att mångkulturalismen ska vara försvarbar kräver alltså Moller Okin att man måste beakta gruppens inre maktstrukturer. Det räcker inte att som Will Kymlicka, en av mångkulturalismens främsta banerförare, kräva att en grupp inte ska diskriminera inom sig för att åtnjuta statens stöd. De orättvisor som drabbar kvinnor äger nämligen ofta rum inom familjens ram och är därför svårare att få syn på.

Anne Phillips skriver i "Multiculturalism without Culture" (2007) att Moller Okins feministiska kritik av mångkulturalismen är befogad. Okin har dock anklagats för att inta ett västerländskt etnocentriskt perspektiv, som om icke västerländska kulturer automatiskt måste vara patriarkala. Phillips finner även denna kritik befogad, men menar att den har avskräckt många från att falla i samma fälla så att deras kritik av minoritetskulturer nästan har tystnat. Ingen vill framstå som den som kommer utifrån med pekpinnar och talar om för minoriteten hur den bör uppföra sig. Ett annat problem som Phillips identifierar beskriver hon som i det närmaste en spegelbild av det första: att till synes feministisk kritik av minoritetsgrupper framförs för att demonisera dem.

People not previously marked by their ardent support for women’s rights seemed to rely on claims about the maltreatment of women to justify their distaste for minority cultural groups. … But with the equality agenda hijacked to promote cultural stereotypes, and feminists curbing their criticisms in order not to support this move, it looked as if things were going badly wrong.

Det Anne Phillips ser som en av de största farorna med ett mångkulturellt synsätt är frånvaron av en syn på aktörskap: individer från icke-västerländska kulturer framställs som om de är sin kulturs marionetter. ”A defensible multiculturalism will put human agency much more at its center; it vill dispense with strong notions of culture.” En ”mångkulturalism utan kultur” står både i motsättning till gamla assimilationstankar och till den framväxande nationalismen och uppdelningen i Vi och Dem som har accelererat efter elfte september.

Jag håller med Dilsa Demirbag-Sten om att synen på individer från minoritetskulturer är förvrängd. Kvinnorna konstrueras som oupplysta, snärjda i primitiva hederskulturer, ”styrda av vidskeplighet och dogmer” som när Eduardo Grutzky, en självutnämnd "expert på hederskultur" skrev om hymenrekonstruktion i Expressen 2008. Ja, de är svaga och rädda offer för patriarkala strukturer. Och är de inget av detta ses deras manifestation av sin religion som ett potentiellt hot mot ordningen eller som en provokation. Att kvinnor kan bära huvudduk av pietetsskäl och fri vilja framkommer sällan i debatten, eller att den kan vara ett sätt att slippa bli betraktad som ett sexualobjekt.

Att olika patriarkala maktordningar är en realitet (män behöver t.ex. inte vara oskulder på bröllopsnatten) hindrar inte att kvinnor alltid äger ett visst mått av autonomi. Att vissa unga kvinnor pressas att gifta sig mot sin vilja, bära huvudduk eller visa upp blodiga lakan innebär inte att alla gör det. Jag anser i likhet med Anne Phillips att vi måste försöka urskilja vad som är tvång, vad som är fritt val och vad som kanske är en form av begränsad valfrihet. Att kvinnor uppvisar aktörskap i en patriarkal struktur innebär däremot inte att strukturen inte existerar och bör bekämpas. Det är alltså lika illa att hemfalla åt voluntarism, alltså att överbetona överbetona individens valfrihet.

Att se minoritetskulturer som homogena och skarpt avgränsade från majoritetskulturen gör oss blinda för deras inre variationsrikedom och det manöverutrymme som kan finnas för individerna. Man måste inte se dem som slitna mellan två kulturer. I stället kan man se hur deras hybriditet (”bindestrecksidentitet”) berikar deras liv. Eller, som Hylland Eriksen skriver, ”Det största problemet för dem som ’lever i två kulturer’ ligger i att en samlad offentlighet avkräver dem en kulturell identitet” Detta är svårt att få syn på om man bara framställer dem som de Andra. Att dessutom exempelvis likställa oskuldsbegreppet med islamsk sed är att blunda för att flera andra kulturella och religiösa grupper också kräver att kvinnan ska vara oskuld på bröllopsnatten.

Citaten från politiker och debattörer som uttalar sig om ”hederskulturer” och ”patriarkat” andas en otålighet med det mångkulturella tänkandet. Den svenska idédebatten kan bland annat representeras av antologin ”Befria oss från mångkulturalism” (red. Rasoul Nejadmehr, 2008). I den skriver t.ex. Dariush Moaven Dust att mångkulturalismen inte är en lösning på något problem utan tvärtom själva problemet. Ett annat exempel är Aleksander Motturis ”Etnotism” (2007) som skrevs i samband med Mångkulturåret 2006 och kritiserar mångkulturtänkande som ett förtäckt skillnadstänkande, en ”postrasism”. Det är alltså knappast så som Dilsa Demirbag-Sten hävdar, att mångkulturalistiska tankar är på väg att bre ut sig i Europa - tvärtom. Och i praktiken återspeglas denna reträtt från mångkulturalismen genom de regler som försvårar för kvinnor från minoritetskulturer att exempelvis få gifta sig med utomeuropeiska medborgare (se exemplet Danmark), eller att manifestera sin religiositet eller få en hymenrekonstruktion betald via landstinget. Sverige har inte infört burkaförbud på allmän plats som Belgien och Frankrike. Riksdagens konstitutionsutskott har också motsatt sig ett sådant förbud. Men många, t.ex. Sd önskar sig förstås ett sådant förbud. Att Skolverket låter rektorer förbjuda burka och niqab i skolan kan enligt min mening förstärka den sortens intolerans.

Kritiken mot det mångkulturella tänkandet kommer som sagt inte bara från feminister som Susanne Moller Okin. Värnandet om utsatta kvinnor från minoritetskulturer kan ofta maskera främlingsfientlighet och intolerans. Att feminister här får oönskade ”sängkamrater” för tankarna till de amerikanska radikalfeminister som fann sig stå sida vid sida med den kristna högern i kampen mot pornografi. Den feministiska kampen är knappast betjänt av den sortens reduktionistiska kultursociologi som Seyla Benhabib kritiserar.

2007 var Chandra Mohanty i Sverige för att tala om sin bok ”Feminism utan gränser”. I en intervju med Stefan Jonsson får hon ge sin syn på slöjdebatten: Hur hanterar hon den oheliga alliansen med konservativa västerlänningar som plötsligt upptäckt slöjan och tolkar den som tecken på hela den muslimska världens barbari?

- Jag upprepar, gå till kärnan. Det första vi måste inse är att saken handlar om specifika kvinnor. Det andra vi måste inse är att debatten skrivs på dessa kvinnors kroppar. Det blir allt svårare, ja, nästan omöjligt att höra vad dessa kvinnor själva önskar sig, därför att andra är så snara att tala om vad de vill, hur de känner sig eller hur förtryckta de är. Dessa kvinnor är i dag en förevändning för en större kamp mellan olika ideologier. … Just därför ska vi avvakta med utslaget tills vi åtminstone hört de kvinnor som är berörda. Och innan vi hört dem kan vi fråga oss själva varför vi plötsligt är intresserade av slöjan? Varför har den seglat upp som en storpolitisk fråga? I vilkas intressen?

Ja, varför? En sak framstår i alla som klar för mig: det är inte främst i kvinnornas intresse debatten förs. Att peka ut minoritetskulturer som väsensskilda från vår, kanske hävda att de ges privilegier (som ”onödiga medicinska ingrepp”) och kräva absolut likhet inför lagar, förordningar och normer gör inte samhället mindre polariserat, tvärtom. Självklart bör vi ta avstånd från förtryck där det förekommer. Men som Seyla Benhabib skriver: ”Vi kan ogilla någon aspekt av deras moraliska, etiska eller evaluativa praktiker utan att avfärda eller ringakta deras livsvärldar helt och hållet”.

Diskursen om den Andre som fångad i och bestämd av sin kultur har sin antites i synen på Oss som befriade från omoderna tankemönster, som rationella och autonoma. Konstruktionen av det normala och förnuftiga kräver en stigmatisering av annanheten. Att detta sammanfaller med en reträtt från mångkulturalismen som tar sig uttryck i heltäckande förbud mot exempelvis slöja eller särskilda åldersgränser för giftermål med en partner utanför EU är knappast en slump.

Dilsa Demirbag-Sten kritiserar vänstern i Sverige för att "se mellan fingrarna med religiöst förtryck", vilket jag ställer mig frågande till. Det borde inte finnas någon motsättning mellan att kämpa mot diskriminering och kolonialistiska synsätt på de Andra och att vägra att godta religiöst förtryck. Liberalismen, å andra sidan, mässar om de universella värdena, skriver hon, "men förmår sedan inte att stå upp för dem och försvara dem, inte heller att presentera ett alternativ till den identitetspolitik som får allt starkare fäste i hela Europa." Kanske det. Men anledningen till liberalismens allt svagare inflytande inom exempelvis feminismen beror på den svaga maktanalysen. Det duger inte att enbart hålla individer ansvariga för sina egna handlingar men inte andras för att motverka diskriminering. Man måste kunna se att personer ur minoritetsgrupper särbehandlas negativt på sätt som är typiska för just den gruppen. Att lösa problemet genom en förlegad form av mångkulturalism tror jag knappast att "vänstern" (vilka nu det är) förespråkar. Men kanske behöver denna vänster fortsätta och förnya den feministiska debatten om strukturellt förtryck kontra aktörskap, en debatt som sannerligen inte är ny, se till exempel Lois McNays "Gender and Agency" (2000) för en översikt om hur Judith Butler och Pierre Bourdieu kan användas för att analysera frågan.

Så jag håller med debattörer som Demirbag-Sten att olika religiösa grupper exempelvis inte ska ges rätten att själva avgöra skilsmässoansökningar och krav på underhåll. Liberala förespråkare för mångkulturalism, som Will Kymlicka, ansåg att det var en framkomlig väg, vilket hon verkar ha glömt. Nej, däremot måste vi motverka de strukturella, institutionaliserade former av förtryck som drabbar vissa grupper. Kampen mot diskriminering, rasism och islamofobi måste föras parallellt med en kamp mot patriarkala, sexistiska och homofoba maktordningar. Här har partier som Feministiskt initiativ eller Vänsterpartiet väldigt mycket mer att komma med än välvilliga högerkrafter eller liberaler. Att som Demirbag-Sten hävda att "den minsta minoriteten i ett samhälle är individen" är faktiskt en riktigt usel analys. För övrigt undrar jag hur påläst en så kallad samhällsdebattör är som kan döpa om Paulina de los Reyes till "Rejes". Man tar sig för pannan.

Finkulturens personliga assistenter

Någon pratar högt på min gård, fast ordlöst. Att man kan uttrycka mycket utan ord vet den som har haft spädbarn, men all kommunikation kräver avkodning. Ju mer idiosynkratiskt någon uttrycker sig, desto större personlig kännedom krävs. Vissa människor har också en talang för att uppfatta mönster och strukturer där andra överväldigas av brus; det är som musikalitet eller språkbegåvning, två områden som föga förvånande hänger ihop. Jag tänker mig att den som råmar ute på gården förstås av sina föräldrar om de nu lever, eller av en personlig assistent eller motsvarande. Men förutsättningen är alltså den personliga relationen och ett intresse av att tolka. Som förälder tolkar man sin alldeles nyfödda bebis oupphörligt; det är livsavgörande. Och det fortsätter förstås, tolkandet upphör inte i och med språkinträdet. Jag ser på en bråkdel av en sekund hur något av mina barn mår, om något är fel, om det har hänt något som jag ännu inte har fått veta. Ibland övertolkar jag förstås, precis som hundägare begår antropomorfa felslut och läser in en tanke eller känsla som faktiskt är omöjliga för hunden att hysa, för att inte tala om att uttrycka. Men hellre det, mycket hellre det än motsatsen. Jag önskar alltså att den utvecklingsstörde på min gård har tillgång till någon som förstår vad han uttrycker. ”Oj, vad det blåser!”, till exempel. Eller att det här är roligt – men inte det där. Det här vill jag ha, hit vill jag gå. Och nu blev jag ledsen, men inte arg. Nu är jag frustrerad, för du förstår mig inte, din dumme satan.

Det är som med kultur. Kristdemokraterna vill sänka momsen för att göra dansbandskulturen mer tillgänglig. I dag tvingas man som bekant uppsöka skumma små stånd i Västerås souk för att komma över en cd med Lasse Stefanz. Men finkultur, den ser man fan överallt. (Fast ”fan” skulle nog kristdemokraten bara tänka för sig själv.) Ja, det finns en rädsla för finkulturen; den är obegripligt råmande, kaotisk och potentiellt aggressiv; den går inte att avkoda utom för dess personliga assistenter och närmast anhöriga.

Jag läser just nu Patricia Cornwells senaste bok, ”The Scarpetta Factor”, en som vanligt mycket rafflande, trovärdig och psykologiskt inträngande historia. Jag tar minsta tillfälle i akt att kasta mig över den igen, för jag vill veta hur det går. I morgon har jag nog till min stora förtret läst ut den, men det kan inte hjälpas; spänningslitteratur bör slukas. Samtidigt väntar mig läsning av en annan sort: Per Olov Enquists ”Ett annat liv”, Marcel Prousts ”Swanns värld” och Nancy Frasers ”Adding Insult to Injury – Nancy Fraser Debates her Critics”. Ingen av dem vill jag sträckläsa.

Enquists självbiografi gör mig helt salig. Precisionen i språket är så oerhörd och väcker så många tankar och associationer i mig att jag måste lägga ifrån mig den efter ett par sidor för att samla tankarna. Att plöja den vore som att gå på en fantastisk restaurang och kasta i sig deras sjurätters avsmakningsmeny på tio minuter. Extremfallet på närläsning är när jag tog över ett år på mig med ”Historien om Lissabons belägring” av Saramago, en bok som blev mitt livs största litterära kärlek. ”Ett annat liv” har inte riktigt den digniteten, men spelar ändå på samma olympiska arena, en där banorna är minutiöst välskötta och gräset vårdas som vore det ett spädbarn.

Så vad är det för skillnad mellan ”The Scarpetta Factor” och någon av böckerna i min väntande trio? Handlar det inte bara om genrer? Nej, jag kan inte riktigt nöja mig med det lakoniska konstaterandet. Cornwell är en spänningslitteraturens mästare, kanske den allra bästa vid sidan av Michael Connelly och möjligen Jeffery Deaver. Hennes sinne för detaljer är fenomenalt, som när hon beskriver förkolnade fönsterramar som ”alligatored” eller frammanar lukten av brandrök, glödgad asfalt och bränt människokött så att man på ett ögonblick förflyttas till brottsplatsen, känner fasan när dr Kay Scarpetta inser att den svårt sargade, oigenkännliga spillra av en människa som ligger där är hennes älskade. Men Cornwells skildringar går rakt in i mig, motståndslöst. Hon trycker på knappar i mitt psyke på ett sätt som nästan kunde kallas manipulativt. Det är inget fel med det – tvärtom är det en stor styrka. Jag har läst ca två rader av pseudonymen Lars Keplers ”Paganinikontraktet” som går som följetong i DN i sommar, och var tvungen att återupplivas med luktsalt och därefter våldtäktsduscha i en timme efteråt. Något så till den milda grad pinsamt var det i jämförelse med Cornwell. De trycker inte på en enda knapp, och språket lämnar mig helt likgiltig. Att bunta ihop all spänningslitteratur är lika trubbigt som att dela upp litteratur i kategorierna populär och fin.

”Swanns värld” är som bekant den första delen i ”På spaning efter den tid som flytt”, en romansvit som anses ha hög imponatorfaktor. Tänk att ha läst hela den! Men jag kan faktiskt inte ta någon hänsyn till det. Inte vet jag om jag kommer att läsa hela sviten, men hittills är jag djupt fascinerad. Precis som i ”Ett annat liv” är språket makalöst, men där Enquist är sparsmakad är Proust framvällande. I en passage beskriver han klocktornet på en kyrka sida upp och sida ner. Det borde inte vara möjligt, det borde bli långrandigt. Jag häpnar under läsningen; jo, det fortsätter faktiskt! Och fortsätter och fortsätter. Lyckan är total, inte minst över hur någon vågar ta en sån fabulös risk i sitt skrivande. Jag uppslukas och försvinner bort till en annan tid, en annan plats, ett annat temperament. Men även här märker jag att jag måste ta en paus då och då för att smälta intrycken. Och Saramago ska vi bara inte tala om. Jag har aldrig fröjdats så mycket som i hans knä, men likt ett barn blir jag ibland överstimulerad av den roliga leken och måste göra nåt annat.

Vad är det här? Hur kan någonting vara så bra på så totalt olika sätt?

Nu tänker ni kanske att det har att göra med tolkning. Litterära alster som lirar i Nobelklassen måste läsas av någon som har förmågan att tolka dem, som besitter en viss förförståelse, kanske rentav har läst litteraturvetenskap. Det senare hör man faktiskt i litteraturdebatten ibland. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Finkulturens personliga assistenter finns bara som en fantasi hos dess belackare. Det finns inget facit, för det är att förväxla språket med individen. Eller för att uttrycka sig med Martys ord: den goda boken är som en människa. Ja, den lever sitt eget liv, obekymrad av kristdemokrater och dansband. Att den kanske inte är omedelbart tillgänglig är inte en svaghet utan en styrka. Vem förväntar sig att förstå och lära känna en medmänniska efter ett ögonkast eller ens ett par timmar? Ändå är det så många vill ha sin litteratur, sin konst, sin musik. Det här blir ännu tydligare när vi talar om en viss sorts poesi eller konst. Ta ”Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med” av Marcel Duchamp. Konstverket åtföljdes av en grön låda med instruktioner för hur det ska läsas, men de är tvetydiga och fulla med ordvitsar. Ta världens mest avancerade superdator och mata in alla kända fakta om konstverket. Det kommer inte att resultera i ett jota. Men ta en konstkritiker som Ulf Linde och låt honom skriva ”Spejare” så får vi en tolkning som är rena detektivhistorien och väldigt övertygande. Linde har just den där musikaliteten jag beskrev i början. Men det är fortfarande bara en tolkning av tusentals möjliga. Konstverket står kvar där på Moderna museet och är antingen slutet eller öppet för betraktaren. Slå er ner framför det en halvtimme. Inte behöver ni ha läst ”Spejare” för att umgås med det. Det finns inga rätta svar.

Erik Beckman har skrivit några rader som jag har som mitt motto på Facebook: ”Inte orden, inte det de pekar på men själva näsorna de pekar med är meningen.” För mig är det helt genialt, men jag tänker inte berätta varför. Jag vet inte om jag kan, eller snarare, jag vill inte omformulera Beckmans ord, av rädsla för att något då dör. Men det individuella konstverket, den enskilda dikten, boken eller teaterpjäsen är inte bara en uppdiktad individ, den är högst verklig. Den kanske råmar nåt som ni inte förstår. Det går ändå an att känna på dess näsa.

Så långt skönlitteraturen, men jag hade ju en tredje bok, Nancy Frasers. Vill jag inte sträckläsa den heller? Nix. Jag vill faktiskt inte sträckläsa någon akademisk litteratur, men tyvärr tvingas jag göra det under terminerna. ”Adding Insult to Injury” är gudskelov inte kurslitteratur, däremot är den akademisk litteratur när den är som bäst. Jag ska inte ge mig in på dess innehåll, för då blir jag aldrig färdig med det här blogginlägget. Men långsamt bör denna bok läsas, för även den kräver att man smälter innehållet i lagoma portioner. Till skillnad från de skönlitterära verken är den inte en solitär. Fraser står på någons axlar, och dessa axlar tillhör tänkare vilkas teorier i sin tur vilar på andras. Man kan utan besvär följa linjen bakåt till de första liberalerna och marxisterna om man vill, eller fortsätta läsa där Frasers bok slutar. Den akademiska traditionen är fantastisk på så sätt: den är helt genomskinlig och vem som helst som har tid och tålamod kan sätta sig in i den. ”Adding Insult to Injury” kräver inte mycket mer än att man är hyfsad på engelska. Skillnaden mot exempelvis Judith Butler eller Iris Marion Young är milsvid.

”Solitär”, skrev jag. Det är nu inte helt sant. Visst ingår Enquist i en tradition, och det gör även Proust. Men det är ändå mycket mer sällsynt att en akademiker skapar något helt nytt, och framförallt måste det hen skriver ingå i det vetenskapliga cocktailpartyt, annars blir verket på sin höjd en kuriositet. Jag undrar just vad Göran Hägglund skulle tycka om Nancy Fraser. Han skulle förmodligen reagera ungefär som jag reagerar på Lars Kepler, med avsky. Han skulle stå främmande inför själva grundförutsättningarna i hennes teser, eftersom hans verklighetsbild är en helt annan. Hägglund är kanske inte anti-intellektuell, men hans inställning till den så kallade finkulturen är djupt problematisk.

Lasse Stefanz, slutligen. Behöver de en lägre momssats för att klara sig, och vem skulle tjäna på det? De själva, förmodligen, men även alla de utvecklingsstörda som älskar dem. För av någon anledning är det mest Lasse Stefanz et al. som gäller när FUB anordnar dans. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske tänker de utvecklingsstördas föräldrar att dansband är det mest normala som finns och vad kan väl då vara bättre lämpat en dansafton? Att Lasse Stefanz har enkla melodier med enkla texter innebär också att vem som helst kan lära sig dem utantill. Men den house jag brukar dansa mig halvt fördärvad till på diverse gayklubbar är inte precis som en stråkkvartett av Bartók. Jag gissar alltså att det handlar om normaliteten, men kanske har jag fel – det kan faktiskt kvitta. För det här gör ju inte dansbandsmusik sämre.

Tanken att det till synes lättillgängliga är lika mycket värt som det till synes svårtillgängliga är alltså inget jag kan invända mot. Men bakom Kristdemokraternas dansbandsvurm ligger förstås föreställningen om verklighetens folk, viket är direkt förolämpande mot dansbanden, de utvecklingsstörda och andra som diggar den musiken – och mot såna som jag som ibland föredrar ”finare” kulturyttringar. Det är den andra sidan av idén om kultur som kräver förkunskaper, om konst med ett facit och om finkulturens personliga assistenter och närmast anhöriga. Ja, det är ett ohöljt förakt mot Proust-läsarna, konstmusikälskarna och källarteaterpubliken, mot de intellektuella och tillgjorda, de som liksom vill vara förmer än andra. Kristdemokraterna ser sig som pojken som avslöjar att den queere och normbrytande kejsaren är naken. Och bakom dansbandsmomsens avskaffande döljer sig en nyliberal agenda. Kulturutövning ska vara folklig, annars ska den inte stödjas. Tecknet på att den är folklig är att den är självbärande. Endast självbärande kulturyttringar har ett existensberättigande; om en teater inte går runt på sina biljettintäkter får den skylla sig själv och inte springa till staten för stöd. Allt hänger ihop: verkligheten är lika med det lättfattliga och omedelbart igenkännliga medan det svårpenetrerade (som inte alls behöver vara det) är ett utslag av tillgjordhet och hotande normupplösning, vilket inte har något verkligt stöd eftersom det kräver livsuppehållande åtgärder för att alls finnas. Det har, kort sagt, gått för långt med vårt samhälle.

Det lustiga, påpekar Marty som jag diskuterar det här med, är att källarteatrarnas repertoar må vara av det svårare slaget: ”Caligula” av Albert Camus, ”Artauds rekviem” etc. Men vad säger regissören och skådespelarna? Jo, det ska vara rått, direkt och drabba publiken som en smäll i solar plexus. Efter att ha sett en föreställning fick hon en gång frågan: ”Hur såg publiken ut efteråt? De verkade väl inte lyckliga?” Nej, teatermänniskor är för det mesta inte intellektuella för fem öre. De är tvärtom just det verklighetens folk som Hägglund tänker sig ska lyssna på dansbandsmusik. Queera är de bara undantagsvis, även om få av dem röstar på Kd. Men de är alltså parasiter på samhällskroppen lik förbannat, tänker den som är värdekonservativ, nyliberal – och historielös. Om vi bara ser till kortsiktiga vinster och det kommersiellt bärkraftiga kommer den teater, konst och litteratur som inte genast bär sig att självdö. Kvar blir då Lars Kepler, Lasse Stefanz, och ”My Fair Lady” på Oscars. Skulle inte den kosten kännas en smula ensidig i längden? Jag tycker det. Jag tycker att det är bra synd att kristdemokrater och andra i stort sett oemotsagda får fortsätta att sprida myter om vad kultur är och bör vara bara för att de själva har en sån beröringsskräck och nattstånden kultursyn. Den repertoar vi ser på institutionsteatrarna i dag vore inte möjlig utan källarteatrarna, den konst vi kan se på Moderna hade inte funnits om allt alltid skulle ha varit kommersiellt gångbart. Marcel Proust och Marcel Duchamp känns kanske varken svåra eller farliga nuförtiden, men en gång hade de större likheter med Sarah Kane eller Anna Odell än vad en kristdemokrat skulle gilla. Och Lasse Stefanz hade varit bespottade rebeller 1950.

Alla dessa prostituerade män

På flera håll hävdas det att prostitution minsann inte är något som bara kvinnor ägnar sig åt, nej det är lika vanligt bland män. Ibland hänvisar man då till en undersökning bland gymnasieungdomar från 2004. Den ingår som bilaga 5 i SOU 2004:71 och visar att av 3 344 18-åringar har sammanlagt 60 sålt sex någon gång, och det är en liten övervikt för pojkarna. Jag är ingen statistiker men skulle nog akta mig väldigt noga för att generalisera till befolkningen i dess helhet. Den som inte har SOU som källa hänvisar i stället till rapporten "Prostitution i Norden". Där, på sidan 376, kan man läsa att fyra män och fem kvinnor har sålt sex, av sammanlagt 732 tillfrågade. Och de fyra männen hävdar att de har sålt sex till kvinnor, vilket inte låter särskilt trovärdigt. (I Ungdomsstyrelsens rapport om sexualvanor bland nätanvändare från 2009 är andelen kvinnor som säger sig ha köpt sex väldigt låg, för att nu bara ta ett exempel.) Som sagt, att generalisera är vanskligt. Regeln är att alla resultat "endast kan generaliseras till den population utifrån vilken man hämtat sitt sampel", för att nu citera Alan Brymans "Samhällsvetenskapliga metoder". Men såna finesser ska man nog strunta i om man vill driva en tes. Bengt Held skriver t.ex. först i ett inlägg att det är lika vanligt att hbt-personer köper sex som att heterosexuella gör det:

När man gjort enkäter har det visat sig att det är ungefär 14-15 % både bland homomän och heteromän som köpt sex. Men det budskapet tiger givetvis Feministiskt initiativ, radikalfeminister och för övrigt även en del politiker från riksdagspartierna om. För det skulle "förstöra" deras teorier om att prostitution främst handlar om att män vill förtrycka kvinnor.

Lite senare korrigerar han sig efter att ha läst om rapporten han refererar till men tillägger: "Och radikalfeminsterna har fel trots det här. För de låtsas som att bara heterosexuella män köper sex, jag vet själv många bögar som berättat att de köpt sex och andelen är nog som bland heterosexuella, 14 %." Mm, andelen är "nog". Och han "vet många som". Man tar sig för pannan. Nu är Bengt Held i allmänhet en hyvens prick och har under lång tid bedrivit opinionsarbete för hbt-personer, inte minst i form av egna enkäter till våra riksdagspartier som han redovisar på sin blogg. Men här trampar han rejält snett.

Om Bengt Held trampar snett är det dock ingenting i jämförelse med Isabelle Ståhls praktvurpa som ni kan avnjuta här: Sexsäljaren inget offer. Även Ståhl använder sig av anekdotisk bevisföring; hon har nämligen träffat "flera män i högt uppsatta positioner" som har sålt sex både till kvinnor och andra män. Ja, tänka sig. Själv är jag f.d. klasskamrat med en man som är vd för ett av Wallenbergsfärens toppföretag. Han var rätt tjålig mot mig i andra klass en gång, vilket bevisar min tes att bristande empatisk förmåga hos unga pojkar ses som en tillgång i storfinansen. Turligt nog använder sig Ståhl även av kalla fakta; hon är en av dem som lutar sig mot de fyra männen i "Prostitution i Norden". Så män säljer sig skitofta, liksom, och mår inte dåligt av det, för det säger Isabelle ståhl:

Till skillnad från kvinnor som säljer sex så är de tydligen inte alls rädda för att bli betraktade som offer som säljer sin värdighet. Det tyder på att samhällets så kallade omsorg om prostituerade kvinnor snarare är unken, skuldbeläggande moralism som stigmatiserar.

Den enda riktigt intressanta studien jag har hittat, sexmänsäljer.se/x - nöje blir funktion av Niklas Eriksson och Hans Knutagård är en kvalitativ undersökning om fyra homosexuella män och en bisexuell och deras aktiviteter. Jag har bara hunnit skumma den, men en sak är ganska tydlig, och det är att informanterna visst är "rädda att bli betraktade som offer som säljer sin värdighet". Ingen av dem kan vara öppen med sin verksamhet som är stigmatiserande, och samtliga har upplevt trakasserier på nätet. En har blivit våldtagen fem gånger under kort tid, en annan har haft en hallick som har behandlat honom illa, flera vittnar om hur deras kunder försöker gå över gränsen på olika sätt, t.ex. genom att kyssa dem trots att kyssar inte ingår. Även om männen i studien på många sätt avviker från gamla negativa bilder av prostituerade män sitter horstigmat kvar. Stigmat uppfanns liksom inte i och med den svenska sexköpslagstiftningen, vilket många prostitutionsliberaler vill låta påskina - det har funnits där i långeliga tider.

Hur många är alla dessa prostituerade män? Det går faktiskt inte att säga. Förmodligen är de fler än vad man tidigare trott. Få eller inga män går på gatan i Sverige, och de sociala myndigheterna och polisen har inte samma inblick i verksamheten. Eriksson och Knutagård påpekar att det är svårt att dra några säkra slutsatser av undersökningarna jag refererar till ovan (som de också beskriver kortfattat). Mer forskning behövs alltså. Men frågan är om det spelar så stor roll. Antag att det finns ett ganska stort antal prostituerade män som säljer sex till män. Antag att deras situation delvis skiljer sig från deras kvinnliga motparter. Antag att de i allmänhet mår bättre. På vilket sätt påverkar det vår bild av de kvinnliga prostituerades situation? Rubbas heterosexuella normer och patriarkala maktordningar av "den lyckliga böghoran"? Förändras könsköpande heteromäns kvinnosyn? Jag kan inte inse att det skulle vara så. Så här skriver Ståhl:

I vår kultur finns det en idé om att män vinner och kvinnor ger upp något när de har sex. Att kvinnor frivilligt kan välja att sälja sina kroppar betraktas som otänkbart eftersom sex ju är så heligt och speciellt för dem, något som de bara kan ge bort till särskilda personer som de har känslor för.

Visst är det hög tid att demontera bilden av kvinnors och mäns väsensskilda sexualitet - men vad har det med prostitution att göra? Det är inte feministiskt att ha en moraliserande syn på "lösaktiga kvinnor" - och det är heller inte därför (de flesta) feminister är emot prostitution. Det är inte feministiskt att frånkänna kvinnor autonomi och aktörskap. Det är inte feministiskt att hävda att ingen kvinna frivilligt skulle kunna sälja sex. Men det är banne mig inte feministiskt att bortse från maktstrukturer heller. Och det är bra korkat att tro att vår sexualitet, vår integritet, vår nakenhet och våra könsdelar inte skulle ha någon särskild laddning alls. Är det så svårt att förstå?

Nu ska jag citera Bengt Held igen:

Sedan ÄR prostitution ofta ett socialt problem. Mycket tyder på att majoriteten prostituerade använder droger och-eller har blivit sexuellt utnyttjade och har svårt att avgöra sexuella gränser.

Men det betyder inte att alla egentligen skulle vilja lämna sexsäljandet. Det är paternalistiskt och oförskämt att låtsas som att de sexsäljare (män och kvinnor) som gillar sitt jobb inte vet sitt eget bästa och ljuger.

Right on. Låt oss inte frånkänna individer aktörskap. Men återigen: är detta ett argument för prostitution? Ska vi inte tänka efter lite vilka konsekvenser prostitutionen i stort har, eller vilken människosyn den är ett uttryck för? Ska vi tänka bort de utländska kvinnor som prostituerar sig i Sverige? Ska vi strunta i att för varje "lycklig hora" går det hundratals olyckliga? Ska vi låtsas som om valfriheten aldrig har begränsningar, att det som på ytan ser ut som ett "fritt" val inte är så fritt alla gånger?

Prostitutionens förespråkare älskar att leka att vår lagstiftning gör livet till ett helvete för de duktiga och starka kvinnor som väljer att sälja tillgång till sina kroppsöppningar. Men de håller väldigt tyst om att de företräder någons rätt att köpa sig denna tillgång. De vill liksom inte se att prostitution till syvende och sist handlar om att allt ska vara till salu. Kajsa Ekis Ekman beskrev det här väldigt bra en gång. Om jag går på krogen, kan jag då säga till servitrisen: "Du, jag vill nog inte ha den där biffen. Kan jag inte få spotta dig i ansiktet i stället?" Kan jag inte få köpa vad som helst - din fitta, din röv, din mun?

Prostitution är inte vilken affärsverksamhet som helst. Det är inte vilka som helt som köper sex. Visst är det heteronormativt att blunda för att det förekommer homosexuell prostitution, så låt oss belysa även den. Men i grund och botten förändrar inte (det osäkra antalet) bögar som säljer sex samhällets patriarkala strukturer. Att, som Isabelle Ståhl påstår, en kvinna skulle ta makten över sin situation genom att ta betalt för det sex hon annars "gav bort" frivilligt är en väldigt märklig logik. "Alla som utför arbete säljer sin kropp. Varför ska sex betraktas som något heligt, upphöjt som måste hållas utanför arbetets domän med samhällets våldsapparat?", frågar sig Ståhl. Tja, gå och sug av en gubbe i en hiss om det nu inte är nåt särskilt. Det kan väl bli en bra artikel.

Uppdatering: Nu har Gudryn Schyman skrivit ett svar till Isabelle Ståhl. Den som ifrågasätter min uppgift om hur många olyckliga det går på en "lycklig hora" kan här få lära sig något.

Inte med en smäll, utan med en snyftning

Captain Frock - he dead

A penny for the Old Guy

Vi är de ihåliga sägs det; vi är därför de uppstoppade. Denna tomhet plågar oss sen barnsben, dovt ilande som en fantomsmärta, ett minne av en förlorad pastoral. Detta är vår tragedi: vi förblir ihåliga, amputerade, drömmande om en helhet som aldrig blir vår. Som Kapten Klänning, eller nu senaste Kapten Arbetsmarknad. Något viktigt måste saknas sådana män. Ingen kvinna kan förstå dem, därför måste de tolkas av någon som visserligen inte är kvinna, men som genom idog självrannsakan kan passera som hel: en så kallat god eller riktig man. Ni vet, i brist på äkta infödingar kan man alltid fråga en Ostindienfarare. Ja, det är egentligen bättre, ty de inföddas munart kunna vi icke förstå.

Plats på scen alltså för en manstolk. Han förklarar:

Män har en gång varit pojkar. Pojkar har svårare än flickor för att knyta an. De får ofta inte gosa, så de brottas. Sen blir de tonåringar och förnekas ännu gosandet. I stället ska de lära sig analsex. Analsex är fel och gör ont. Flickor och sedan kvinnor blir bara njutningsmedel, objekt att behärska och instrument att spela på. Men längtan, ack! Den värker i de eviga pojkarnas bröst. Eller för att nu bli lite mindre högtravande: Lindberg fick inte fortsätta som länspolismästare i Uppsala. Då blev livet tråkigt. Därför sökte han spänning i form av sexuella eskapader och så gick det som det gick. Littorin mådde dåligt på grund av en utdragen strid med sitt ex, därför tröstade han sig med sex och så gick det för honom. Som för Lindberg.

De stora rubrikerna i Lindbergs fall beror inte enbart på att han är polis. Nej, det är för att han i sin egenskap som Kapten Klänning har engagerat sig starkt i jämställdhetsarbete. Det här tolkas i våra medier som att han har varit en dubbelnatur. Inte kan man vara feminist och torsk på samma gång? Inte kan man vara för kvinnors lika representation och samtidigt knulla med minderåriga eller begå andra sexuella övergrepp? När det gäller Littorin undrar allmänheten hur man kan vara högt uppsatt politiker och inte respektera våra lagar.

Men för det första finns det en hel del feminister som inte är emot prostitution, i varje fall inte som princip. Jag tycker att deras argument är dåliga, men tänker inte ge mig in i den diskussionen just nu. För det andra tror jag inte att det ena behöver utesluta det andra. För att ta ett extremt exempel: man kan tortera en fånge med skendränkning på dagen och läsa saga för sina barn på kvällen. Det innebär inte att man lider av något slags personlighetsklyvning. Att man torterar någon gör en inte till en alltigenom ond människa, lika lite som sagoläsning gör en till en alltigenom god dito Man kan alltså vara feminist och prostitutionskund även om kombinationen känns lite svårsmält - i alla fall för mig. Men frågan är om allt det goda Lindberg har gjort nu har förlorat sitt värde. Jag tycker inte det. Däremot har både han och Littorin gett uttrycket "det personliga är politiskt" en ny innebörd.

Jag tror att man vet vad man gör när man ger sig in i diverse sexuella eskapader, och vad omgivningen skulle säga om man blir avslöjad. Men man låter sig falla för frestelsen, för belöningen i stunden är starkare än rädslan för eventuella konsekvenser i framtiden. Jag tror inte på teorin att man måste vara ensam och tom för att fly in i ett destruktivt sexliv. Människor är inga tillbringare som kan eller måste fyllas med ett innehåll. Tanken att sex är nåt man tar till för att (fyll i vad ni vill) är faktiskt rätt mossig. Däremot är det en finfin ursäkt, framförd av män med hjälp av manstolkar. Jo, jag mådde så jävla dåligt och då började jag gå till horor. Det var liksom inte själva det sexuella som var viktigt. - Nähä, så du hade lika gärna kunnat gå på ishockey? Titta på lampor på Belysningshuset vid Fridhemsplan? Spela bingo? - Nej, du fattar inte! Man är liksom ihålig och då försöker man fylla tomrummet med sex. Man är ångestriden och då blir man så omåttligt pilsk fast inte på det vanliga viset utan man blir liksom kåt utan att vara kåt, det är svårt att förklara. - Mm, det är visst det. Det låter inte särskilt övertygande. Förresten tror jag att du hade varit i farten långt innan du drabbades av den där stora krisen.

Och snälla, kom inte och säg att du "lurade dig själv". Vi kan inte lura oss själva; vi kan bara lura andra. Nog fan vet vi vad vi håller på med. Att vi inte alltid har kontroll över våra beteenden är en annan sak. Jag inbillar mig att alla former av beroendeskapande beteenden riskerar att leda till tillvänjning. Man behöver alltså starkare grejer för att fortsätta reagera, till exempel med sexuell upphetsning. Den kicksökande kan alltså hamna i en situation när kicken inte vill infinna sig. Då gör man avkall på allt vad heder och samvete vill säga, får sin kick och därefter dåligt samvete. Det är inte vackert, men det är ganska mänskligt. Detta om Lindberg, alltså. När det gäller Littorins påstådda sexköp kanske det inte är något accelererande kicksökande det handlar om. Det kan vara bekvämlighet, eller kanske bara en fetish för köpesex. Det var straffbart, men är preskriberat. Det var ett utslag av dåligt omdöme men mänskligt. Det är klandervärt men inte nödvändigtvis diskvalificerande för en politiker. Politiker har åkt dit för rattfylla och fått fortsätta.

Jag läser just nu "Punishment and Culture" av Philip Smith. Han vill ta tillvara på och modernisera några av Emile Durkheims teorier om bestraffningens kulturella och meningsskapande avspekter. Durkheim såg inte straffet primärt som ett sätt att bestraffa brottslingen eller återupprätta disciplin och ordning. Nej, han såg det som ett slags samtal som samhället för med sig självt. Det är performativt, en talakt. Tvärtemot vad Foucault hävdar har inte allmänhetens inflytande över rättskipningen avtagit i takt med att bestraffningarna gått över från att vara offentliga till privata. Straffen är inte bara samhällets sätt att disciplinera sina medlemmar, det är inte bara så att vi integrerar domstolarna inom oss som Foucault säger. Nej, vi påverkar i hög grad vad som ska vara straffbart, och straffet är ett sätt att markera vilken konsensus som råder just nu. Brottet rubbar tillfälligt ordningen, som därför måste återställas - så har det ju alltid varit. Ett samhälle vill skapa ett visst överskott av ordning, kan man säga. Att kampen ofta får märkliga följder är en annan sak, som att en förseelse blir ett brott i ett samhälle av änglar, som Durkheim skrev.

Vi har en konsensus kring vad sexualitet bör vara och inte bör vara i Sverige. Här är idealet den goda sexualiteten. Lindbergs (påstådda, får jag väl säga för att gardera mig) fetisch för SM-sex är inte acceptabel här. Män som dominerar och kvinnor som är undergivna är inget svensken vill kännas vid. Är rollerna omvända är det kanske lite lättare att svälja såna sessioner,  men bara lite. Själv har jag inga synpunkter på det. Jag tycker inte att det är queer, jag tycker att det är att sexualisera en maktordning, det är inget som jag kan identifiera hos mig själv. Men folk får förstås binda och plåga varandra om det gör dem lyckligare. Däremot har jag synpunkter på tvång som inte är resultatet av en sån överenskommelse. Det finns inga flytande gränser eller utrymme för tolkning. Känns det som ett övergrepp är det ett övergrepp. Och sex med minderåriga... Jag borde inte behöva skriva ut att jag är emot det, men kanske ska jag ha det som underrubrik till min blogg:

JAG ÄR EMOT ALLT SOM ÄR NEGATIVT.

Det är bara det att gränserna blir flytande helt i onödan när kvällstidningar och andra samhällsbärare börjar slaska med det här. Littorin hade sexchattat, minsann. Oj, oj, oj! Och vad hade Kapten Klänning i sin väska? Handklovar! Piskor! Ja, just det, precis som vilken domina eller master som helst på Kinks & Queens. Kan vi inte hålla isär tillåtna sexuella fetischer och otillåtna sexuella praktiker blir det omöjligt att föra en vettig diskussion om det här. Kan vi inte se att den halvt religiösa straffmentaliteten och förbudsivern tenderar att göra förseelser till brott (och då menar jag inte att förringa sexköp) så får vi just ett samhälle med fler änglar och fler brottslingar. Drömmen om det totalt goda och homogena samhället är i bästa fall kontraproduktiv, i sämsta fall fascistisk. Drömmen om den homogena människan är lika falsk den. Det finns inget förlorat urtillstånd att gå tillbaka till. Den västerländska civilisationen skapar inte tomma människor, vad T.S. Eliot än påstår. Men det är klart att det låter tjusigt att världen ska gå under i en snyftning, i ett kvidande och inte med en smäll. Stackars alla ihåliga män.

Och lyllo dig om du har hittat din nisch som manstolk. Du kommer att ha jobb till döddagar.

Chartermonster

Jag ser henne bakifrån på planet från Arlanda till Grekland. Två mycket solbrända händer med tjocka fingrar och gulrosa nackellack krafsar i håret. Kliar det? tänker jag ett ögonblick men ser att det är en frisyråtgärd. Håret ska stå rakt ut och därför klöser hon liksom ut det från skalpen. "Gulrosa" skrev jag - finns den färgen ens? Den ser barnslig ut, godisaktig, tjock och halvblank. Men det är ingenting emot håret som är svartvitt på något slags hårdrockaktigt vis, men 20 år för sent och totalförstört av upprepade blekningar och färgningar. Svart med vita rötter och vitt med svarta rötter och så sprej eller gelé eller vax eller alltihop. Krafs, krafs. Det reser sig en sista gång, utmattat som en nästan förintad här på ett antikt slagfält innan spartanerna hugger ner allt motstånd.

Sen vänder hon huvudet i profil och jag ser att hon är medelålders. Det ultrabruna fejset säger nåt till grannen tvärs över gången - jamen, det är ju han! Såklart är det han som luktade sprit redan vid incheckningen före klockan sex. Liksom Stikkan Andersson med charterbränna och slokmustasch fast levande (nåja, bara nätt och jämnt). Såklart. Linne, håriga axlar som är ja, just det, solbrända. Så in i helvete.

Paret dricker nu gin & tonic och därefter öl. Det är en mycket tidig morgon. Han har ring i örat och är nog 58 år och egen företagare. Det är hon med, vem skulle anställa henne, ett chartermonster? Hon trimmar hundar eller säljer prydnadssaker, han säljer bilar eller är VVS-entreprenör. De bor i ett obehagligt hus på landet med emaljerade tavlor och en skitstor plasmateve och egen bar som de kommer att fylla på lite mer när de kommer hem från Grekland igen.  Den här gången blir det femtjärnig metaxa som smakar lika mycket rakvatten som den nollstjärniga. Eller oljig ouzo i en förpackning som ska föreställa en grekisk gud i form av en klocka i form av en katt i form av en väderkvarn i form av en sjöjungfru med en PHALLOS heter det som sticker ut, sa guiden.

De tycker att folk har det för bra i våra fängelser. Det är ju inget riktigt straff. I morgon om en vecka kommer Jeanette och Robin, ja dottern och mågen alltså. Flintastek blir det och så ouzo och metaxa. Jävla långsam bagageutlämning, Fotios och Spiros gick väl och tog en röka och en bira efter de första 25 väskorna, tänkte: "Turistjävlarna kan gott vänta". Såna är grekerna, det är lite manjana över dom. Fin du är i håret i dag. Tack, och du är jättebrun.

Ja, eller så är det helt enkelt så att det handlar om smak. De ser inte ut som och beter sig inte som mina vänner eller andra som jag känner eller tycker är lagom hippa och intellektuella och twittrande. De kanske är fördomsfulla och inskränkta - eller inte. De kanske bygger något som kommer många till glädje. Emaljtavlor hit eller dit spelar faktiskt ingen roll. Och varför skulle de inte ta en drink fast klockan är sju på morgonen? De har inte småbarn i knät och de har semester. Han står och håller om henne i nästa incheckningskö en vecka senare. Det är gulligt och han har snälla ögon och låg hipphetsfaktor. Lyssnar säkert på musik som jag inte står ut med. Det är fullständigt okej, och ömsesidigt. Det är för sorgligt med det där håret, tycker jag. Men det tycker inte hon.

En idealisk gärningsman

Nya numret av Bang har just lämnat tryckeriet, och finns nu att läsa i valda delar på Bang.se. Det verkar vara ett mycket spännande nummer - köp det! Min artikel finns redan utlagd på nätet, här.

Expressen som Vår vapendragare

Expressens ledarredaktion skriver i dag att tvångsäktenskap bör kriminaliseras. Tanken är inte precis ny, men Expressen vill återuppliva den - det är ju valår. Att äktenskap som ingåtts under tvång kan ogiltigförklaras räcker visst inte, inte heller att vi redan har lagar om olaga hot och olaga tvång. Nej, vi måste markera mot hederskulturen, tycker Expressen. Sedan skriver de att Ungdomsstyrelsen beräknar att 8 000 ungdomar är rädda för att bli gifta mot sin vilja. Hur de får fram denna siffra är obegripligt (och förresten läser Expressen slarvigt, siffran är 8 500). Migrationsverket kom i kontakt med 14 fall under 2008, Skatteverket ett enda, medan de 14 verksamheter som riktar sig till unga hade kontakt med 248 unga som sökte stöd för att slippa bli gifta mot sin vilja, skriver Ungdomsstyrelsen. Visst, mörkertalet kan vara stort, men att man "uppskattar" att 70 000 unga lever "med begränsningar och villkor i förhållande till äktenskap" och av dessa 8 500 "ofta eller då och då är oroliga över att inte få välja partner" är uppgifter som borde granskas noggrannare. Att beskriva det här som att "8 000 är rädda att bli bortgifta mot sin vilja" gör bara den som slarvar. Med flit.

Tvångsäktenskap är inte detsamma som arrangerade äktenskap. Ungdomsstyrelsen använder formuleringen "arrangerade äktenskap mot någons vilja" - Expressen drar till med det enklare "tvångsäktenskap". Det låter ju mycket hotfullare. Men vilja/tvång är faktiskt inte så enkla begrepp när det gäller arrangerade äktenskap och tvångsäktenskap. Gränsen är flytande. Vissa har starka önskemål eller krav från sin familj på vem som är lämplig att gifta sig med. Andra får en begränsad lista med alternativa personer medan åter andra tvingas att gifta sig med just den där personen. Att inte gifta sig alls måste förstås vara ett alternativ, allt annat är oacceptabelt. Samma sak gäller förstås barn till överklassen, Livets ord-medlemmar eller på olika vis heliga, rättfärdiga och homofoba. Alla har rätt att träda ut. Fast ingen gör undersökningar om de senare grupperna.

Det sämsta med Expressens ledare är inte att de inte kan läsa en rapport. De hade väl bråttom. Nej, det sämsta är att de åberopar en självutnämnd expert, Rasool Awla från nätverket "Män mot hedersförtryck" - ännu en av dessa organisationer för Goda Män, som "Vi som definitivt är emot våldtäkt i Härnösand och hurra för oss". Awla har gjort sig känd för sitt försvar av Pernilla Ouis, som skrev en rapport åt Rädda Barnen som inte höll måttet. De forskare hon åberopade ansåg nämligen inte att deras material tillät de slutsatser Ouis drog. Ouis forskning har även sågats av Paulina de los Reyes och Diana Mulinari i senaste numret av Mana. Hennes forskning är helt enkelt undermålig. Men sånt bryr sig inte Expressen om. De tar Awlas debattartikel och gör den till sin.

Det finns alla skäl att bevaka problemet med tvångsäktenskap, en praktik som för övrigt saknar stöd i islam, i alla fall om man får tro Islam svarar. (Jag har kollat även med andra muslimska källor och alla vänder sig emot tvångsäktenskap.) Om vi ska göra som Danmark och Norge och ändra i Brottsbalken vet jag däremot inte. Det finns många andra fall där vi inte bör göra som våra grannländer - t.ex. höja äktenskapsåldern generellt för den som vill gifta sig med någon utanför EU-området. Denna och liknande lagstiftningar har kommit till mindre av omsorg om förtryckta kvinnor än av ren och skär rasism. Man kan liksom bli lite misstänksam när grupper som inte har gjort sig kända för sitt feministiska engagemang plötsligt vill värna om kvinnorna, och heltäckande förbud är inte rätt väg att motverka att vissa drabbas.

Expressen talar om hederskulturen, ett begrepp som var populärt för några år sen, men som har urholkats något sen det har visat sig att samma hederskultur finns bland etniska svenskar. Som alla andra begrepp som ska peka ut de Andra som marionetter, viljelöst styrda av sin Kultur, faller det samman vid en närmare granskning. Ändå fyller det förstås en funktion: det förlägger förtrycket någon annanstans samtidigt som det fritar oss själva från skuld. Vi har minsann ingen hederskultur. Vi har liksom ingen kultur alls, utan fattar enbart rationella och autonoma beslut. Expressens ledarredaktion tänker nog att den är rationell och autonom när den säger sig värna om utsatta grupper. Det är den inte. Och effekten blir den motsatta mot den man säger sig vilja ha.

Vilks, Hillersberg och Serrano i "vänskapssamhället"

Lena Andersson har skrivit om yttrandefrihet och hänsyn i Vänskap eller friktion i DN i dag. Här driver hon tesen att "friktionsidealet måste råda" i ett "idésystem som styr människor och samhällens liv". Mot detta friktionssamhälle ställer hon vänskapssamhället, och definierar vänskap så här:

Vänner kan inte säga vad som helst till varandra och förvänta sig fortsatt vänskap. Man raljerar och ironiserar inte över varandras inställningar om man vill förbli vänner. Kritik framförs varsamt. Om en vän blir sårad hänvisar man inte till sin yttrandefrihet.

Det är en konstig åsikt. Vad är det för vänskap som inte tål motsättningar? Vänskap bygger på tillit, känslan att du aldrig skulle såra mig eller ifrågasätta mig utifrån en fientlig position. Den tilliten måste erövras och ibland återerövras.

Internt kan tetraplegiker kalla varandra tetrapak, uteliggare säga "hörru, din jävla luffare" eller homosexuella män säga bögjävel utan att det är illa ment. Som bekant är det en annan sak om samma tillmälen kommer utifrån. Som strategi för att återerövra nedsättande beteckningar kan det också diskuteras; många svarta amerikaner vänder sig t.ex. starkt mot niggaz and hoes-jargong. Vad är internaliserat förtryck och vad är frigörelse? Är identitet lika med gemenskap lika med vänskap? Klart är i alla fall att tillit är en förutsättning för kritik och kanske till och med att kritiken är nödvändig för vänskapen, inte bara tolerabel.

Men är Vi vänner med Muslimerna och vice versa? Kan De förutsätta att Vår kritik av Deras religion är gjord i all vänskaplighet och bara är lite skoj som man får tåla? Finns tilliten där? Knappast. Lena Andersson talar om "De aningslösa yttrandefrihetskritiker som inte tror att islam och muslimer tål det som kristendomen och kristna har fått tåla i århundraden". Som om inte kristenheten de senaste århundradena snarare har varit den koloniserade och förtryckande majoriteten. Som om det inte vore skillnad på Andres Serranos "Piss Christ" och Lars Vilks rondellhundar. Som om Lars Hillersbergs nidbilder av israeliska makthavare som Moshe Dayan inte är väsensskilda från nazisternas judekarikatyrer. Som om det inte är skillnad på att sparka uppåt och att sparka nedåt.

Det finns anledning att diskutera kulturella eller religiösa sedvänjor som halal- eller kosherslakt, som att kvinnan ska vara oskuld på bröllopsnatten eller att hon kan kidnappas och våldtas för att sedan bli gift, med hänvisning till att detta är bruket bland Hmong-folket (ett autentiskt och mycket omdiskuterad exempel på "kulturellt försvar" från USA). Det finns goda skäl att stat och religion ska hållas åtskilda, ja man kan nog hävda att sekularisering i allmänhet är av godo. Sverige är inte "ett kristet land" längre. I det kristna gamla landet hade inte kvinnor rösträtt och homosexualitet var straffbart. Detta kan vara värt att hålla i minnet när vi häpnar över och fördömer hur "muslimska länder" behandlar kvinnor och homosexuella. Det är inte religionen i sig, det är hegemonin och fundamentalismen som är problemet. Om Åke Green och Sverigedemokraterna finge råda skulle de vrida klockan tillbaka. Det kommer gudskelov (!) aldrig att hända. Men när jag skriver att Sverige inte är ett kristet land menar jag inte att det är fritt från religiösa föreställningar. Inte heller är det fritt från nationalistiska, invandrarfientliga och patriarkala värderingar. Eller fritt från kulturella, etniska eller religiösa minoriteter som drabbas av negativ särbehandling.


Visst behöver vi en livlig diskussion om hur vi bäst organiserar vårt samhälle efter demokratiska principer. Här måste alla ha rätt att diskutera och vara beredda att deltaga. Så här definierar Seyla Benhabib demokrati i "Jämlikhet och mångfald":

Demokrati uppfattar man, enligt min mening, bäst som en modell för att organisera det kollektiva och offentliga utövandet av makt i ett samhälles centrala institutioner på grundval av principen att beslut som påverkar ett kollektivs välbefinnande ska kunna ses som resultatet av fri och förnuftig deliberation mellan individer som betraktas som moraliska och politiska jämlikar.  

Vill man lösa mångkulturella dilemman krävs det Benhabib kallar egalitär ömsesidighet. Det krävs också "frivillig självtillskrivning", d.v.s. att ingen ska tillskriva dig en identitet utifrån. Och den som "tillhör en kultur" (ett mycket tvivelaktigt begrepp som Benhabib demonterar grundligt) måste vara fri att träda ut ur den - eller ansluta sig till den. Ingenting av det här underlättas av ett ängsligt konsensustänkande; vi måste givetvis föra en fri debatt. Men ett "friktionssamhälle" i Lena Anderssons tappning förhindrar och fördröjer just en fri och förnuftig dialog där alla ses som moraliska och politiska jämlikar. Vi har redan den sortens samhälle där man i yttrandefrihetens heliga namn är fri att sparka på utsatta grupper.

Regel 1A för en ståuppare lyder: försätt dig själv i underläge till publiken, inte tvärtom. Sen kan du säga nästan vad som helst. Man kan sparka på sig själv eller sparka uppåt - ja, man kan till och med sparka nedåt om bara det här kontraktet har etablerats med publiken. Det handlar om tillit. Utifrån den kan man sedan öppna publikens ögon och få den att skratta åt sina egna och andras fördomar och inkrökta tankebanor. Den som tror att det bara är att gå ut på scenen och vräka ur sig provokationer blir aldrig nåt annat än en Lennie Norman - eller Lars Vilks. Det blir inte roligare än att lägga baconskivor i judiska skolkamraters bänkar eller skriva "Palme är bög" på svarta tavlan i klassrummet i Östra real. Det är ungefär lika rebelliskt och effektivt som att runka i tvättstugan.

En ädel vilde läser regeringsformen

I DN skriver Erik Amnå, regeringens särskilde utredare, att nyanlända måste utbildas i grundläggande värderingar:

Det ligger i allas intresse att staten först orienterar om samhällets grundläggande värden. Utan den kunskapen saknas en viktig förutsättning för att kunna leva och verka i det nya samhället. Vilka dessa normer är framgår av regeringsformen.

Här avses förmodligen framförallt det andra kapitlet, länk till det här.

Frågan som infinner sig är förstås vilket problemet är som Amnå erbjuder en lösning på. Jag kan se två i Amnås artikel: 1/ de nyanlända, som alltså hittills inte fått någon undervisning i medborgarskap, saknar "viktiga förutsättning[ar] för att kunna leva och verka i det nya samhället" och 2/ de saknar kunskap "om samhällets grundläggande värden". Ett problem som också antyds är att alla inte har "jämlika kulturella, ekonomiska och sociala förutsättningar", vilket Amnå skriver är något som staten "strävar efter".

Utredningen, som i dag överlämnats till integrationsminister Nyamko Sabuni, har sina poänger. Amnå tycker till exempel inte att kursen i samhällsorientering ska vara ett villkor för medborgarskap. Inte heller bör utbildarna undervisa exempelvis somalier för sig och kurder för sig. Nej, den ska ge "utrymme för en individanpassad reflektion och dialog". Bra där. Men hur ska det ordnas rent praktiskt? Här antyder Amnå bara att länsstyrelserna ska samordna kommunernas insatser och att lärarna "behöver stöd från universitet och högskolor". No shit, Sherlock. Ska vi ha blandade klasser krävs det nog mer än "kompetens i samhällsfrågor, pedagogik och modersmål". Jag ser framför mig legioner av tolkar och hemspråkslärare - och inte minst hur lärarutbildarna kommer att slita sitt hår inför den omöjliga uppgiften. Satsningen beräknas av Amnå kosta 90 miljoner per år för 15 000 nyanlända (såna som får uppehållstillstånd på minst ett år). Det låter som en glädjekalkyl. Det låter som om Erik Amnå med entusiasm och idealism har utrett en fråga som Sabuni och kompani bara kommer att använda som valfläsk och därefter glömma bort (om de mot förmodan blir omvalda - i annat fall lär utredningen hamna i papperskorgen ännu fortare).

Om förslaget alltså innehåller vissa sympatiska tankar är själva grunden det vilar på allt annat än sympatisk. För vilken syn förmedlas av den nyanlända? Jo, det är någon som inte kan antas dela våra "svenska" värderingar, någon som inte vet vad begrepp som demokrati och yttrandefrihet innebär. Säg det till någon som har flytt för sitt liv undan förföljelser.

För övrigt kan man undra om det inte gradvis kommer att bli rätt uppenbart för nyanlända vilket samhälle man har hamnat i. Det är knappast rättigheterna gentemot statsmakten som hamnar i fokus, utan de problem alla som kommer till ett nytt land får med bostad, språk och försörjning. Att regeringsformens andra paragraf stadgar att ingen medborgare får "missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör minoritet" är kanske inte så trösterikt när det är så gott som idiotsäkert att man får uppleva just den sortens negativ särbehandling. I det nya, fria landet.

"Hur ska vi inleda berättelsen om Sverige för de 40 000 flyktingar, anhöriga, arbetskraftsinvandrare och andra vuxna nyanlända som varje år kommer hit för att bosätta sig?", frågar Amnå. Tja, vi kan väl börja med att stryka berättelsen om invandraren som den ädle vilden, i grunden god men hopplöst oupplyst. Vi kan försöka sätta oss in i varför dessa vildar har tagit sig till den här frusna utkanten av Europa. De saknar inte precis dådkraft. De drömmer om ett bättre liv, vilket i många fall är lika med att slippa bli beskjutna, bombade, fängslade och torterade. De kanske tycker att deras barn förtjänar tillgång till tak över huvudet, rent vatten, mat, skola och sjukvård.

Berättelsen om Sverige är också berättelsen om det som inte är Sverige. Berättelsen om svenskarna är berättelsen om "de nyanlända", om "invandrarna", om personer som är primitivare än vi. Inte förrän vi slutar dra den där valsen kan vi börja tala om respekt, demokrati och likabehandling. Och vill vi veta vad vi inte bör göra kan vi väl kasta en blick söderut. I Danmark ska invandrare poängsättas efter sin anpassningsförmåga, vilket jag skrev om i Världsmästare på hjärtlöshet. Skillnaden mellan Alliansens politik och den danska är tyvärr inte kvalitativ. De har bara hunnit lite längre.

Hur kan befrielsekampen bli en tvångströja?

Ann Heberlein har recenserat Ebba Witt-Brattströms "Å alla kära systrar". Hon känner en viss avundsjuka över att inte ha varit med på den tiden det begav sig, men samtidigt har hon svårt för begreppet systerskap: "...som om det faktum att kvinnor ser likadana ut mellan benen gör att de tillhör ett särskilt sällskap." Jo, den kritiken kan nog den som i likhet med Heberlein är "skolad i åttio- och nittiotalets antibiologistiska, antiessentiella, antiuniversalistiska, pluralistiska och konstruktivistiska feministiska tänkande" instämma i. Heberlein själv instämmer i att det andra könet är underordnat i hela världen, vilket Witt-Brattström skriver ("Kokar du ner din personliga erfarenhet tillsammans med andras så får du fram en generell underordning"), och menar att den inställningen är helt nödvändig för att uppnå förändring.

Men så kommer nästa mening: "De alltmer partikulära feministiska teoribildningarna, den språkliga och kulturella dekonstruktionen av kvinnan är en instabil grund att bedriva konkret kvinnokamp ifrån". Hur var det med den där skolningen - tar Heberlein avstånd från den, alltså?Det kan bara hon själv svara på, men jag tycker att hela recensionen andas vankelmod.

Tills vidare har vi alltså två problem att ta ställning till: 1/ Är kvinnor en grupp i någon vettig mening? och 2/ Är dekonstruktion bra för "konkret kvinnokamp"? Frågorna kan lika gärna ställas om grupper som homosexuella eller invandrare. På vilken grund räknar vi dem som grupper? Är det meningsfullt för dem hämta styrka ur en gemensam identitet, eller vore de mer betjänta av ett tänkande där skarpa gränser och motsatspar som exempelvis man-kvinna eller svensk-invandrare upplöses? Vad får det i så fall för konsekvenser för den konkreta kampen?

På fråga 1 svarar Heberlein att hon i egenskap av kvinna kanske förstår andra kvinnor bättre när det gäller det rent kroppsliga, som menstruation eller barnafödande. Men i övrigt verkar hon alltså vända sig mot "Å tjejer-tanken", systerskapet som Witt-Brattström hyllar i sin bok. 70-talets feminister har blivit grundligt kritiserade för sin snäva utblick och naiva tro på att de talade för alla. Det här är väl allmängods, men Ann Heberlein exemplifierar med sin uttröttade arbetarklassmamma som knappast hade tid för Grupp 8, och med Marit Paulsen som sa att hon hade mer gemensamt med arbetarklassmän än med de där medelklassbrudarna. I USA betackade sig svarta feminister i liknande tongångar för medelklassens omsorg, från Syd kom en motsvarande, postkolonialt feministisk kritik och så vidare. I skenet av den här utvecklingen känns en titel som "Å alla kära systrar" som en anakronism, även om det i rättvisans namn ska sägas att boken är en återblick.

Men det var inte slut där. För nu kom dekonstruktionens era där själva begreppet kvinna ifrågasattes. Queerteorin växte sig allt starkare och inte ens bögarna gick säkra längre i sin strävan efter erkännande. Var inte bög snarare ett verb än ett substantiv, precis som ordet kvinna? Vad var det i så fall för mening med att sluta sig samman och hylla sin unika kultur? Identitetspolitik blev något av ett skällsord. Och där står vi i dag. Röken från de värsta bataljerna har kanske skingrats, men fortfarande letar folk i spillrorna av det gamla och enkla efter användbara redskap. Ska vi kanske trots allt ta tillvara på identiteter som "kvinna", "homosexuell" eller "invandrare"? Gayatri Spivak har talat om en "strategisk essentialism" som en möjlig väg framåt. Jag vet inte, jag. Det borde gå att se problemet från ett annat håll.

Jag tror att vi måste hitta fram till en feminism utan kvinnor, en invandrarpolitik utan invandrare, en hbt-politik utan hbt-personer. Se erkännandet som en övergångsfas där upplysning krävs - ett bra exempel är transpolitik. Politiker i allmänhet (för att inte tala om allmänheten i allmänhet) vet ofta ingenting om ens det mest elementära. Här behövs rejäla doser Trollhare och Lukas Romson. Transpersoner har fortfarande inte skydd av vår hetslagstiftning, och de omfattas inte av straffskärpningar för hatbrott. Det här beror nog inte så mycket på ovilja som på okunnighet om en grupp som politiker anser är marginell. Jag tror att de här missförhållandena kommer att rättas till så småningom. Men är allt bra sen, alltså? Självklart inte. Det kommer fortfarande att vara behäftat med stigma att vara transperson, och den som är det kommer att diskrimineras i vården, i arbetslivet och så vidare även om vi får en mer adekvat lagstiftning.

På samma sätt ser det ut med kvinnokampen. Sverige är ett av de mest "feministiska" länderna i världen, men diskrimineringen av kvinnor fortsätter, liksom våldet. Antalet kvinnor i bolagsstyrelserna är fortfarande försvinnande litet. 25 000 kvinnor våldtas varje år. Och som Kajsa Ekis Ekman skrev i gårdagens DN är bilden av kvinnan fortfarande deprimerande sexistisk och stereotyp i våra medier och i reklamen. Kvinnor utsätts alltså både för ett ekonomiskt och kulturellt förtryck; Sveriges arbetsmarknad är fortfarande en av Europas mest könsuppdelade, kvinnor tar fortfarande nästan allt ansvar för barn och hushållsarbete, kvinnor i vården har de tyngsta lyften. Samtidigt får de veta att de inte bör åldras om de ska vara attraktiva på köttmarknaden. Det råder alltså knappast någon brist på uppgifter för den som vill bedriva konkret kvinnokamp.

Det här ordnar vi liksom inte genom att påpeka att kvinnor är lika mycket värda som män. Vi löser heller ingenting genom att betrakta kvinnor som en grupp, som ett subjekt - med tillhörande identitet - vars krav måste tillgodoses. För vad är en kvinna, och vilka ska föra gruppens talan? Om man t.ex. kräver inkvotering av kvinnor i börsbolagens styrelser är det inte för att vi behöver fler kvinnliga styrelseledamöter (även om bättre kvinnorepresentation har visat sig ha fördelar i Norge). Nej, kravet måste vara att ingen ska diskrimineras för att hen sorteras in i en grupp som tillmäts lägre status.

Så fort vi börjar tala om grupper och identiteter hamnar i paradoxer. Vi hbt-personer vill inte ses som annorlunda och därmed nedvärderas. Alltså kräver vi lika behandling, för vi är ju lika mycket värda. Och hur ska vi visa att vi inte är annorlunda och mindre värda? Genom att sluta oss samman, tala om vår gemensamma identitet, stödja oss på varandra, gräva fram goda förebilder ur glömskan, skapa gemenskaper som Qruiser, upplysa om att vi inte är pedofiler... Resultatet? Den annorlundahet som vi från början tog avstånd ifrån har förstärkts. Bögen på arbetsplatsen har blivit alla sina kvinnliga kollegers maskot. Folk tror att vi vill visa dem att vi är stolta och att det är därför vi går i Prideparaden. (Att paraden inte är till för åskådarna förstår de inte.) Det som från början var en kamp mot negativ särbehandling och kulturellt (och därmed också ofta ekonomiskt) förtryck har blivit ett enda identitetskramande. Samtidigt fortsätter unga hbt-personer att ta livet av sig i våra småstäder, samtidigt blir vi misshandlade på väg hem från Prideparken eller bespottade av homofober. Var det dit vi ville komma?

Eller ta gruppen "invandrare". Vem är invandrare? En norsk möbeldesigner på Mio? En irakisk bög på Migrationsverkets förvar? En syriansk-ättad förskolelärare? En riskkapitalist från Singapore? Ska de sluta sig samman och kräva sina rättigheter, precis som en gång tjejerna i Grupp 8? Jag tror inte att det är en framkomlig väg. Nej, de måste påvisa hur människor utsätts för institutionaliserade former av negativ särbehandling och kräva att de upphör. En invandrare är aldrig bara en invandrare, en kvinna är aldrig bara en kvinna, en hbt-person är aldrig bara sin sexualitet. Maktordningarna flätas samman och samverkar, producerar bilder av en Annan, en mindre värd, en svagare - eller en farligare, mer främmande, styrd av sin "kultur" eller sexualitet, av sitt kön eller hudfärg eller funktionshinder. Dessa bilder måste dekonstrueras så att maktens och majoritetens perspektiv förlorar sin legitimitet. Det här kan aldrig stå i någon motsättning till att kräva lika behandling, varje gång.

Makten fungerar genom att uppfinna en grupp och förtrycka den. Darwinisterna uppfann Kvinnan. Kolonialisterna uppfann de Primitiva. Kapitalisterna uppfann Arbetaren (kanske den allra mest lyckade uppfinningen i världshistorien - i alla fall sett ur kapitalistens perspektiv). I Sverige uppfinns Invandraren, Muslimen eller "Sexarbetaren" varenda dag. Här uppfinns Curlingföräldern som borde gå på kurs för att lära sig plåga sina barn tills de lyder. Här uppfinns Statsfeministen som borde sluta kräva och kräva. Att bekämpa dessa på samma gång heterogena (falskt homogena), fiktiva och strukturellt förtryckande konstruktioner är i sanning en konkret arbetsuppgift. Men den som tillhör en negativt särbehandlad grupp kommer att hela tiden tvingas förhålla sig till majoriteten, normen, makten. En i grunden negativ gruppidentitet är en bräcklig grund att bygga på.

Ann Heberlein tycker att den nya kvinnan som uppfanns av Grupp 8 är ett ohållbart ideal. "Är det inte så, tänker jag, att det kvinnoideal som sjuttiotalets kvinnokamp skapade också är orsak till de problem jag och mina 'systrar' kämpar med?" Hon skriver att boken visserligen är fylld med härliga och livsbejakande budskap. Men själv känner hon inga kvinnor som syster Ebba. Visst bakar de bröd, snyter ungar och skriver artiklar om vartannat, "men vi har också bultande huvudvärk, sömnproblem och lider av kronisk trötthet. Någonstans på vägen blev det fel. Befrielsen till kropp, naturlighet och karriär; ja, till allt, blev en tvångströja." Heberlein ser alltså inte bara medelklassfeministen som ett uteslutande ideal om jag förstår saken rätt; hon menar att detta ideal trots allt har spritt sig. Men är inte det att skjuta på pianisten? Sakfrågorna som Grupp 8 drev, som rätten till sin egen kropp, är lika aktuella i dag. Gruppidentiteten var falsk, men den har ju dekonstruerats nu. Och det duger inte heller, enligt Heberlein, om man ska föra en konkret politik. Gruppen är en vålnad som upplöses inför våra ögon när vi dissekerar den. Det beror på att den är en utifrån- och uppifrån-konstruktion. Det är alltså kompositörerna till detta illa klingande pianostycke som ska skjutas.

Jag tror att man kan bedriva kamp i konkreta frågor utan vare sig en ideal persona eller gruppidentitet. Att man inte kan bedriva kampen ensam är en annan sak. Solidaritet och nätverksbyggande krävs om vi ska kunna åstadkomma förändring. Vi är inte bara skyldiga att föra en dialog över gruppgränserna, det är ofrånkomligt eftersom vi påverkar varandra allt mer i denna globaliseringens tidevarv. Vi måste visa den där utvisningshotade bögen att han inte är ensam, avslöja Kristdemokraternas familjepolitik som slår mot de svaga, kräva en individualiserad föräldraförsäkring, kortare arbetsdag och stopp för alla våldtäkter. Bland mycket annat. Dekonstruktionen är ett av många vapen i kampen. Kampen mot utsugning och miljöförstöring (som drabbar kvinnor i Syd hårdast) förs nog bäst med andra vapen, men det ena utesluter inte det andra.

Ingenting är så praktiskt som en god teori

Ämnen som genusvetenskap eller queerteori skylls ibland för att vara alltför teoretiska, d.v.s. sakna koppling till något som brukar kallas Verkligheten. Ska det där vara nåt att lära ut på våra universitet, ska man verkligen kunna få en doktorshatt på något så ovetenskapligt, säger kritikerna. Det här är ingen ny tanke; samma kritik har riktats mot humaniora i stort eller mot diverse samhällsvetenskapliga discipliner. Den bakomliggande tanken är att vetenskap studerar den verklighet vi alla kan observera - i alla fall om vi utrustas med rätt verktyg, som teleskop eller mikroskop. Riktig vetenskap är inget flum, så det så. Den är objektiv, och med tiden får vi en alltmer korrekt och heltäckande bild av världen.

Om du nickar igenkännande åt dessa tankar kanske du ska sluta läsa här, så slipper du irritera dig. Eller också kan du sätta dig in i fenomenet singulariteter i svarta hål eller plugga på om strängteori. Kom sen och kalla queerteori teoretisk eller verkligheten verklig.

Men motsättningen mellan "hård" och "mjuk" vetenskap är bara skenbar, liksom den mellan praktik och teori. I själva verket är ingenting så praktiskt som en god teori, för att nu citera sociologen Johan Asplund. Vetenskap är ett cocktailparty, sa en professor till vår klass i pedagogik en gång. Vill man vara med måste man alltså mingla lite, haka på ett samtal. Utan någon förankring i det redan etablerade kommer ingen att lyssna, sen kan det vara hur briljant som helst. Inte heller nya strömningar eller idébyggen kommer från ingenstans. Det gäller både fysik, praktisk filosofi, matematik, kulturstudier, kvantmekanik och postmodernism.

Alla är förstås inte inbjudna till det akademiska cocktailpartyt. För att få delta måste man visa att man accepterar spelets regler, d.v.s. underkasta sig en grundutbildning och sedan bygga vidare på den. Man måste lära sig att skriva på rätt sätt om rätt ämnen, förankra dem i tidigare diskussioner och föra dem vidare. Framförallt måste man skriva under på att det samtal som pågår är viktigt och värt att föra.

Den som står med näsan tryckt mot fönsterrutan in till det roliga kalaset kan förstås bli purken och fråga sig: "Varför är inte jag inbjuden?" Svaret är att ingen är det utom de redan etablerade. Man måste bjuda in sig själv. I princip är alltså akademin öppen för vem som helst. Att den inte är det i praktiken beror på de gamla vanliga orättvisorna. För bara några decennier sen var det t.ex. en nackdel att vara kvinna om man ville studera på högre nivå. I dag är det - fortfarande en nackdel. Visserligen är det en övervikt av kvinnliga studenter, men börjar man räkna antalet docenter och professorer har inte mycket ändrats. Antalet studenter som har utländsk bakgrund är inte heller direkt överväldigande, och det är framförallt medelklassens barn som läser vidare efter gymnasiet. (På Stockholms universitet finns det hissar, elektriska dörröppnare, breda toaletter och så vidare. Det är alltså inte konstigt att man ser så många som sitter i rullstol där. På alla mina år har jag bergis sett två eller tre. Ja, det där var ironi.)

De som har makten inom akademin är, föga förvånande, de som har prestigefyllda titlar och arbetsuppgifter. En av deras främsta uppgifter är att slå vakt om sina positioner och göra allt för att mota bort tronpretendenter. De senare försöker störta det gamla gardet och lyckas ofta med det så småningom. Därefter gör denna nya elit, som sina föregångare, allt för att bevaka sina positioner. Ibland, men det är sällsynt, lyckas någon vända uppochned på hela fältet. Nya vetenskapliga discipliner befinner sig i ungefär samma sits som tronpretendenterna/upprorsmakarna. De måste visa att det de ägnar sig åt är vetenskap och att även de deltar i cocktailpartyt. Men det tar tid. I Stockholm kan man t.ex. fortfarande inte doktorera i genusvetenskap eftersom universitetsledningen behandlar ämnet eh...styvmoderligt.

De gamla vanliga orättvisorna, skrev jag ovan. Vi känner alla till dem - men känner dem kanske inte alla. De har förstås studerats länge var för sig. Pedagogiken har studerat frågor om lärande för individer som inte erbjuds delaktighet, fenomenologer har studerat exempelvis blindas livsvärld, kvinnoforskare har undersökt sambandet mellan kön och klass, och detta långt innan genusvetenskapen fanns. I dag ägnar sig allt fler åt intersektionella analyser. Ämnet utforskar samband mellan en rad olika maktordningar och försöker därigenom ta ett mer heltäckande grepp om "de gamla vanliga orättvisorna". Grundantagandet är alltså att man inte kan isolera begrepp som kön, klass, funktionsduglighet, "ras", ålder, sexuell läggning etc. från varandra. De glider in i varandra, modifierar, förstärker eller försvagar varandra. Låter det här akademiskt? Klart att det är - enbart själva ordet intersektionalitet kan få folk att rygga. Men det har högst konkreta användningsområden, är en mycket praktisk teori.

Vissa tackar nej till det akademiska cocktailpartyt. Det känns inte angeläget, det förefaller elitistiskt, insnöat, verklighetsfrämmande. Är inte den konkreta kampen i fackföreningar, på kvinnojourer eller i praktiskt solidaritetsarbete viktigare? Har sjuksköterskor någon nytta av poststrukturalistisk feminism? Bör en hamnarbetare sätta sig in i frågor om könsidentitet eller kräva helgöppna dagis? Förlorar inte kvinnosaken på att begreppet "kvinna" ifrågasätts? Debattörer som Göran Greider eller Daniel Suhonen tycker att vi inte ska spilla så mycket tid på "kulturella" frågor om utanförskap eller sexualitet. Nej, vi ska spotta i nävarna och ta fram den gamla hederliga spade med vilken våra föregångare fördelade om i penninghögarna. Politiken är inget cocktailparty, minsann.

Men motsättningen är falsk. Vi behöver kämpa för ekonomisk och maktmässig omfördelning. Vi behöver slåss mot diskriminering och nedvärdering av vissa identiteter och grupper. Vi behöver ge de tystade och förföljda en röst. Vi måste bekämpa rasismen i alla dess skepnader. Då har vi inte råd att käbbla inbördes. Låt oss i stället reda ut motsättningarna och se vilka som kanske bara är skenbara, som den mellan teori och praktik eller omfördelning och erkännande. Det går faktiskt att hålla två tankar i huvudet och att slåss på flera fronter samtidigt. Kunskapen från det akademiska cocktailpartyt kan vara emancipatorisk.

Det finns ett parti som verkar ha förstått det här, och det är Feministiskt initiativ. De är mig veterligen de enda som försöker omsätta intersektionell teori i praktiskt arbete. Det finns många anledningar att rösta på dem i höst, men den här är en av de viktigaste. Den pekar nämligen på en väg framåt, bort från gamla låsningar vid doktriner och käpphästar.

Det politiska fältet är faktiskt inte så annorlunda mot det akademiska. Även här finns grindvakter och etablerade eliter som klamrar sig fast vid taburetterna. Det behövs med andra ord lite friskt blod. Vi behöver ett riksdagsparti som vågar förena akademin med verkstadsgolvet. Och vi behöver ett konsekvent intersektionellt perspektiv på de gamla vanliga orättvisorna, för de har inte precis åldrats med behag.

---

Uppdatering: Veronica Svärd har vidareutvecklat det här på ett mycket intressant sätt!

Åke Green och Lars Vilks

Så här uttryckte sig pastor Åke Green 2003 (korrfel och grafiska konstigheter i original):

Genom att legalisera då partnerskap mellan män och män och mellan kvinna och kvinna, så kommer det att skapa katastrofer helt enkelt. Utan dess like. Vi ser följderna redan av det här. Vi ser det genom AIDS som sprider sig. Nu är inte alla AIDSsmittade homosexuella, men det har uppstått på grund av detta en gång i tiden och sedan kan naturligtvis oskyldiga människor bli smittade av denna hemska sjukdom utan att för den skull ha någonting med det som ligger bakom i detta vad gäller homosexualitet.

Bibeln tar upp här och undervisar om dessa abnormiteter. Och sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen. Herren vet att sexuellt förvridna människor kommer till och med att våldta djuren. Inte heller djuren går fria från människans sexuella behov och branden som är tänd i en människa. Utan till och med det kan man ägna sig åt.

Gosseskändare. Redan då bibeln skrevs visste Herren vad som skulle ske. Vi har upplevt det här och upplever det och vi förfasar oss över det. Och Paulus talar i första korintierbrevet ett och tio om perversa människor. Och perversa människor är översatt från grundtexten som säger ’en som ligger med pojkar’. En som ligger med pojkar är perversa människor som då bibeln talar om. Nu vill jag understryka att alla homosexuella är inte pedofiler. Och alla homosexuella är inte perversa. Men man öppnar ändå porten till förbjudna områden och låter synden få fäste i tankelivet. Och den som är pedofil i dag börjar inte som sådan. Utan började helt enkelt med att byta sitt umgänge. Det var så det började. Och att vara trogen i ett homosexförhållande är inte på något sätt ett bättre förhållande än där man byter partner varenda dag. Det är inget bättre förhållande. Utan det är lika föraktligt i Guds ögon.

Frivilligt lämnar jag renheten och tar emot orenheten. Medvetet bytte de säger Paulus. Homosexualitet det är någonting sjukt. Det är alltså en frisk och ren tanke som blivit utbytt mot en besmittad tanke. Där ett friskt hjärta som blivit utbytt mot ett sjukt hjärta. Det är så man har gjort. Där en frisk kropp som har blivit ödelagd på grund av ett byte säger Paulus… Är homosexualitet något man väljer, svar ja. Man väljer det. Man är inte född till det. Man väljer det här helt enkelt. Man byter ut det. Det är absolut på det sättet för annars skulle det vara svek mot människor.

Var det här hets mot folkgrupp? Högsta Domstolen ansåg inte det i sin dom:

Vid en samlad bedömning av omständigheterna – mot bakgrund av Europadomstolens praxis – i ÅGs fall är det till en början klart att det inte är fråga om sådana hatfulla uttalanden som brukar kallas hate speech. Detta gäller även det av hans yttranden som får betraktas som mest långtgående där sexuella abnormiteter beskrivs som en cancersvulst eftersom uttalandet, sett i belysning av vad han sagt i samband med detta i sin predikan, inte är sådant att det kan anses uppmuntra till eller rättfärdiga hat mot homosexuella.

Green talar om "oskyldiga människor" som blivit smittade. De homosexuella som blivit hivsmittade är uppenbarligen skyldiga. För man är ju inte född till det, man väljer det, säger han. De har liksom valt att bli "en cancersvulst på hela samhällskroppen". Att han nämner pedofiler i samma andetag ska inte tolkas som att alla homosexuella är pedofiler. Nej, han råkar bara nämna homosexualitet och pedofili i samma andetag. Och så säger han att ett homosexuellt förhållande bör likställas med inget förhållande alls, men någon som byter partner varenda dag.

Åke Green friades eftersom yttrandefriheten ansågs gå före lagen om hets mot folkgrupp - visserligen inte enligt svensk praxis, men på grund av Europadomstolens avgöranden när det gäller "hate speech". Många blev förstås upprörda, inte minst jag. Var inte det här en hatpredikan så kan man undra vad som är det.

Lars Vilks har inte ens blivit polisanmäld för hets mot folkgrupp, vad jag vet. Det är inte precis förvånande i ljuset av HD:s dom ovan, och säkert helt rätt. Men jag ser ingen kvalitativ skillnad på hans så kallade provokationer och Greens predikan, bara en kvantitativ. Båda uttrycker en stark ringaktning mot en utsatt grupp. Om Green hade predikat mot muslimer hade han kanske blivit fälld, förutsatt att han inte bara ville upplysa vad Bibeln har att säga mot orättfärdiga. I all oskyldighet. Hade han i stället använt samma ord om funktionshindrade hade ingenting hänt, för de är ingen "samhällsgrupp".

Föga förvånande vill Sverigedemokraterna avskaffa lagen om hets mot folkgrupp. Detta motiverar Jimmie Åkesson med att han "som svensk" inte kan omfattas av lagen, och då är den "trams". Att lagen är till för att skydda redan utsatta grupper har han inte förstått, eller så tycker han verkligen att "vi svenskar" är utsatta. Ja, det senaste förefaller faktiskt troligt, för säga vad man vill om Åkesson, men korkad är han inte. Han vill nog bara få lite mer svängrum för att uttrycka sina åsikter.

Men alltså, det här med yttrandefrihet... I dag berättar t.ex. Helsingborgs Dagblad att Vilks bostad har utsatts för ett misslyckat brandattentat. Detta får ledarredaktionen att skriva så här:

Det är naturligtvis helt oacceptabelt och i yttrandefrihetens namn måste Lars Vilks få allt det skydd han behöver. Att många upplever honom som provocerande och känner sig kränkta av det han menar är konstnärlig frihet är en annan sak. De måste möta Lars Vilks med argument. Men han har rätt att säga det han säger och göra det han gör. Samhället måste vara tydligt med att man inte med våld kan tysta sådant man ogillar.

Är alltså ett antal islamistiska fanatiker lika med "samhället"? Det var sannerligen en nyhet för mig. Yttrandefrihet definieras så här av Nationalencyklopedin: "frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Varje medborgare är enligt regeringsformen (RF) gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet" (min kursivering). Yttrandefriheten är alltså till för att skydda den enskilde mot staten. Det verkar många ledarskribenter inte förstå. Åke Green åtalades och fälldes i lägre instanser, och utsattes alltså därmed för en potentiell kränkning av yttrandefriheten av staten. Vilks är inte åtalad, ens för förolämpning eller förtal.

Att muslimer är en utsatt folkgrupp går inte att betvivla. Det man kan ifrågasätta är om de därmed ska tillerkännas särskilda rättigheter som grupp, ungefär som samerna. Ska de ges en viss autonomi, till exempel rätten att själva avgöra skilsmässoansökningar och krav på underhåll? Liberala förespråkare för mångkulturalism, som Will Kymlicka, anser det. Jag håller inte med, däremot måste vi motverka de strukturella, institutionaliserade former av förtryck som drabbar vissa grupper. Kampen mot diskriminering, mot patriarkala och andra maktordningar måste föras med alla till buds stående medel. Vilks ser sig nog som en rebell, en underdog. I själva verket bidrar han bara till det strukturella förtrycket av muslimer. Det är inte ett dugg bättre till sitt innehåll än Greens avskyvärda predikning mot homosexuella. Jag tänker inte ge mitt liv för hans rätt att framföra sina åsikter. Inte heller tänker jag bryta min lans för Sverigedemokrater, för självutnämnda helare och medier, för kreationister, rabiata vaccinationsmotståndare eller Jehovas vittnen som är beredda att offra blödarsjuka barn på religionens altare. De behöver inte mitt stöd, för de är inte utsatta grupper. Andra kan få citera Voltaire och röras till tårar av sitt ädelmod. Men att förfäkta idiotiska idéer är inte ett dugg förbjudet i sig. Det har det aldrig varit.

"Föräldrar vet bättre än politiker"

Jag tog emot ett flygblad i morse.

Nej till tvångsdelad föräldraförsäkring!

FÖRÄLDRAR VET BÄTTRE ÄN POLITIKER <-- ritade 3d-bokstäver à la skolbarn

8 av 10 säger NEJ till tvångsdelad föräldraförsäkring. Det bryr sig inte vänsteroppositionen om. De vill inte låta föräldrarna bestämma själva. För oss har politiken sina gränser. Vi vill ge familjerna mer makt och mer frihet. Makt att ta egna beslut och frihet att styra över sin egen tid. Därför säger vi nej till tvångsdelning. Gör det du också. Rösta på Kristdemokraterna den 19 september. Göran Hägglund partiledare för Kristdemokraterna

Kristdemokraterna
ETT MÄNSKLIGARE SVERIGE

Om Göran Hägglund är politiker vet föräldrar bättre än han. Det är den första slutsatsen man kan dra av det här flygbladet. Men jag antar att det borde stå "Föräldrar vet bättre än vissa politiker". Det blir inte lika klatschigt, men stämmer bättre överens med Kd:s budskap. Ska man vara petig borde det rentav stå att vissa föräldrar vet bättre än vissa politiker. Att det är så går faktiskt inte att ifrågasätta. Vissa regnbågsföräldrar vet t.ex. bättre än vissa landstingspolitiker som tar ut avgifter för insemination av lesbiska par, men inte av heteropar som slipper undan med vanlig patientavgift.

Om vi så backar bandet till tiden före lagen som förbjuder barnaga kan man med samma argumentation hävda att föräldrar borde vara fria att själva avgöra om de vill slå sina barn för att de ska lyda. Det var förstås också ett vanligt argument på den tiden, men känns det inte en smula mossigt i dag? För att uttrycka sig snällt. Ibland behöver alltså politiker besinna sitt ansvar och gå före opinionen, inte bara hålla upp ett vått finger i luften.

"Vi vill ge föräldrarna mer makt och mer frihet", skriver Hägglund. Vilka föräldrar vill han ge mer makt och frihet? En stor del av kvinnorna i LO-kollektivet arbetar helger, kvällar och nätter. Vilken frihet har de att välja barnomsorg när det (med några få undantag) inte finns förskolor som är öppna då? Vilken makt över sin situation har de när de måste ta hand om gamla och sjuka föräldrar och tvingas sluta jobba? För dem har sannerligen politiken "sina gränser" - de upplever dem inpå bara kroppen.

Tanken bakom en individualiserad tvångsdelad föräldraförsäkring är att motverka institutionaliserade orättvisor som till övervägande del drabbar kvinnor. Kalla mig konventionell, men jag tycker att det är ett bra syfte. Kristdemokraternas vårdnadsbidrag har visat sig förstärka sådana orättvisor genom att försena eller omöjliggöra för redan diskriminerade kvinnor av utländsk härkomst att ta sig in på arbetsmarknaden. Och diskrimineringen går därmed i arv till deras barn som försenas i sin språkutveckling. "Men tryggheten går före språkutvecklingen", säger Kd. Som om det vore tryggare att inte gå på dagis. Kristdemokraterna vill nog ge vissa föräldrar mer makt och mer frihet. Det handlar närmare bestämt om pappor i heteroförhållanden, eller för att vara mer precis, kristna, vita, högavlönade heteropappor i karriären - Kd:s främsta väljarbas. Alla andra får välja att halka efter i karriären eller varför inte sluta jobba helt. Och barnen får välja att se sina pappor som ett slags reservföräldrar.

Kristdemokraterna
Ett omänskligare samhälle

Maktlekar

Någonstans i USA sitter en prydligt klädd ung man och styr ett förarlöst flygplan över Pakistan.
Någonstans i Sverige sitter en prydligt klädd ung man och styr tolvåriga "flygare".
Någonstans i Frankrike sitter en prydligt klädd ung man och gläder sig åt det kommande burkaförbudet.

Sjuka, dumma eller helt vanliga

Lena Andersson skriver i DN om de borgerligas skatteretorik i Tillbaka i det gamla. Ett slags omvänt simborgarmärke, Lågvattenmärket, erövras av Centerns ekonomiska talesperson Roger Tiefensee som beskriver höjd skatt på inkomster över 40 000 som "Janteskatt". Kanske talar han i egen sak; det svider väl när man genom rätt kontakter, karriärism och en från början privilegierad position gedigen utbildning, stor flit och hög begåvning har lyckats få ett jobb där man kammar hem 55 loppor i månaden. Vad är tacken? Högre skatt. Det är ju för hemskt. Lena Andersson beskriver diskursen så här:

I en mer konservativ era skulle han ha talat om skatt på begåvning, men det är opassande i en liberal tid, så han använder ordet ansträngning i stället. Som om det var det som avgjorde lönen. Som om klassamhället inte fanns. Som om alla hade samma förutsättningar. Uttalandet är närmast desperat i sin hånfullhet.

I ett helt annat sammanhang sa moderaten Lars Lindblad så här: "Herr talman! Om verkligheten skulle se ut som Roger Tiefensee säger skulle den vara oerhört farlig. ... Men verkligheten ser helt annorlunda ut än Roger Tiefensees verklighet." Nu gällde det här förbränning av sopor, men ändå. Tiefensees verklighet ser onekligen rätt...annorlunda ut. Och Lena Andersson beskriver i resten av sin artikel just klass, eller kalla det ekonomiskt, socialt och symboliskt kapital.

Marty berättade nyligen för mig om ett tv-program som följde tre förortstjejers stora dröm om att få gå på Spy Bar. De gjorde allt, verkligen allt, för att lyckas. Med rätt kläder, rätt smink, rätt frisyrer och så vidare kunde det gå. Sedan var den stora kvällen inne. Pirriga av förväntan stegade de fram till dörrvakten. Han kastade en blick på dem och sa: "Tyvärr, det är fullt." Och släppte sedan in några andra, såna som verkligen hörde hemma där. Tjejerna vädjade, men det var förstås meningslöst. Så de åkte hem till en av dem och försökte leka att de var på Spy Bar, med drinkar och allt. Apropå ett av Jantelagens påbud: Du ska inte tro att du är nåt (som du inte är). Jag skrev "förortstjejer" med flit ovan. Ni fattade direkt att jag inte menade förorterna Djursholm eller Äppelviken, eller hur? Vi vet alla hur det är, men somliga vill inte kännas vid verkligheten.

I Beverly Skeggs "Att bli respektabel" finns ett annat exempel. En av hennes informanter berättar om en dagsutflykt till Manchester och varuhuset Kendalls:

...du vet, de har sån där riktigt fin mat, och vi flamsade om all chokladen och om hur mycket vi skulle kunna äta - om vi hade haft råd - och då var det en kvinna, hon bara tittade på oss. Om blickar kunde döda. Liksom, vi bara stod där. Vi gjorde inget som var fel. Vi var inte illa klädda eller nåt sånt. Hon bara tittade. Det var liksom att det där var hennes ställe och vi hörde inte dit. Och vet du vad, vi bara gick allihop. Vi borde ha klappat till henne. Vi sa ingenting förrän efter ungefär en halvtimma. Kan du tänka dig det? Riktigt ordentligt satta på plats... Det är sånt som gör att man tappar lusten att åka bort. Det känns bättre om man håller sig häromkring.

Det här är den verklighet som Tiefensee inte bebor, inte förstår, inte bryr sig om. Tjejerna i Skeggs studie strävar efter att uppnå den vita medelklasskvinnans respektabilitet och självklarhet. De är inte okritiska till detta samhällsideal, försöker inte anamma alla aspekter av det. Men de vet att de måste kämpa hårt för att åtminstone erövra en liten del av det som är så självklart för medelklassen. Samtidigt som de alltså känner inpå bara kroppen att klass inte är något man kan "byta". Så här skriver Michel Foucault (citatet är från Skeggs bok):

Klass handlar inte bara om hur man pratar, eller klär sig, eller inreder sitt hem; det handlar inte bara om vad man jobbar med eller hur mycket pengar man tjänar på det; det handlar heller inte enbart om huruvida man har A-nivåbetyg eller har gått på universitetet, inte heller om vilket universitet man gick på. Klass är något därinne under kläderna, under huden, i reflexerna, i psyket, i själva kärnan av det egna varat.

"I stället för att 'de duktiga' och 'de som anstränger sig' hela tiden tänker på hur värda de är just den lön de tilldelats och hur hemsk skatten den medför är, kan de som omväxling öva sig i att prisa att de inte föddes som sämre lottade existenser. Sjuka, dumma eller helt vanliga", skriver Lena Andersson. Ingen av tjejerna i exemplen ovan är sjuka eller dumma. De är helt vanliga. Och de vet det du och jag vet, det Lena Andersson vet. Ja, de vet det även Roger Tiefensee vet men inte vill kännas vid. Skillnaden är att han inte behöver leka Spy Bar hemma eller tänka på hur man beter sig på en restaurang. Han är en helt vanlig, vit manlig riksdagsledamot, så för honom är allt självklart.

Gårdagens sämsta formulering

En ledare i gårdagens Expressen, Rädda pojkarna, skriver att "pojkarnas misslyckande i skolan är ett problem som inte längre kan ignoreras". Som om någon nu har ignorerat det. Frågan varför flickor och unga kvinnor genomgående presterar bättre i skolan har varit under debatt länge. Jag tänker inte ge mig på att förklara det här och nu, utan nöjer mig med en intressant formulering:

Även om jämställdhetsarbetet i arbetslivet går tröstlöst långsamt på många sätt, kan man tänka sig att kvinnors högre utbildning och större ambitioner börjar kompensera för könsfördomar och barnafödande, förr än vi tror. Redan nu är 67 procent av dem som tar ut högskoleexamen kvinnor. Och när en tipping point väl har nåtts - går vi mot ett energiskt surrande matriarkat där många män har reducerats till birollsinnehavare?

Läs den sista meningen en gång till. "Ett energiskt surrande matriarkat", står det. Man kan riktigt se kallsvetten bryta fram på ledarskribentens panna. Som motvikt ska jag citera Nationalencyklopedin:

matriarka´t, samhällsordning där den sociala, politiska och ekonomiska makten innehas av kvinnor och där religionen är centrerad kring kulten av en modergudinna. Begreppet lanserades under senare hälften av 1800-talet av de evolutionistiska antropologerna J.J. Bachofen och L.H. Morgan, som ansåg att matriarkatet hade varit vanligt i forntida primitiva samhällen. Emellertid har antropologerna inte lyckats hitta ett enda exempel på faktiskt matriarkat, vare sig i historien eller i nutiden.

Nej, just det. Ingen har hittat några matriarkat, i alla fall inga renodlade sådana. Och vägen till ett samhälle där den sociala, politiska och ekonomiska makten innehas av kvinnor känns rätt lång, tycker ni inte det? Det ska liksom mer till än att kvinnor i gemen blir mer välutbildade än män.

Men jag kan inte släppa den där sista formuleringen. Vad menas med "energiskt surrande"? Att kvinnor är flitiga som bin? Duktiga, liksom? Ja, det brukar ju vara kvinnans lott, att vara duktig. Talang, rentav genialitet, är förbehållen snoppbärarna. Som nu alltså riskerar att bli förpassade till "birollsinnehavare". Kvinnliga bin och manliga biroller... Jag undrar vad rn biodlare skulle säga om den beskrivningen. Själv säger jag att det sexistiskt sagda är det sexistiskt tänkta.

Jenny Diski om Roman Polanski

Här kan man läsa åtalsjuryns förhör med den 13-åriga flicka som Roman Polanski förgrep sig på. Tänk att han var så omtänksam att inte ville göra henne på smällen. Så han avslutade med att ta henne analt.

Jenny Diski skriver väldigt bra om det sjuka kändisuppropet till Polanskis försvar och beskriver en liknande våldtäkt som drabbade henne själv när hon var 14.

Läs de här båda texterna och fråga er sen om ni tycker synd om Roman Polanski.

Barnkonventionen gäller visst inte i Sverige

Sverige vill skicka tillbaka fler "minderåriga utan skyddsskäl", skriver DN. Det handlar alltså om ensamma asylsökande barn som antingen anses ljuga om sin ålder eller som gott kunde ha stannat där de var - enligt myndigheterna. Hur man kommer fram till att någon är över 18 år är oklart. I flera länder i Europa röntgar man deras handleder och undersöker deras tänder. Det har man slutat med i Sverige eftersom undersökningen har en felmarginal på plus/minus två år. Alltid något. I vårt käcka grannland Norge är det nu på förslag att man dessutom ska kontrollera deras könsorgan. Stor kuk och du åker ut, liksom. Att många faktiskt inte själva vet när de är födda hör inte hit. De ska behandlas som bedragare.

Tidigare har FN:s barnrättskommission kritiserat Sverige för att utvisa de här barnen till det första EU-land de hamnade i. Vi skickade dem till Grekland, men där var förhållandena bedrövliga, så det upphörde. Sedan skickade vi dem till Malta, där förhållandena är bedrövliga. Jag vet inte om det senare har upphört, men man kan konstatera att Sverige struntar i FN:s konvention om barns rättigheter så länge det bara är möjligt. Vi får samma kritik år efter år utan att något händer, vilket Rädda Barnen har påpekat. Men kritiken gäller inte bara flyktingbarn utan också svenska barn, till exempel såna med funktionshinder. Ni kan själva läsa vad kritiken går ut på här, men låt mig ändå citera ett stycke:

The Committee reiterates its previous concern that, despite the adoption of legislative guarantees, including the new Anti-Discrimination Act, the principle of non-discrimination is not fully respected in practice, and it is particularly concerned about de facto discrimination against and xenophobia and racist attitudes towards children of ethnic minorities, refugee and asylum-seeking children and children belonging to migrant families.

Ja, kommittén upprepar alltså sin tidigare kritik. Ingenting händer. Vilken slutsats bör man dra av detta, tro?

Tobias Billström vill skicka tillbaka minderåriga till barnhem i Irak och Afghanistan. Men det ska inte vara så farligt, säger han. "Kraven är ett bra boende och säker tillgång till utbildning och sjukvård." Visst låter det bra? Jag tycker att regeringens alla ministrar ska skicka dit sina egna barn på kollo i en månad - det vore väl ett bra sätt att kontrollera standarden? Men även här sätter sig Rädda Barnen på tvären: "Dessa barn har absolut inget att återvända till. Många kommer att försöka bege sig till Europa igen", säger Eva Bellander. Den uppgiften litar inte Billström på, skulle jag tro. Därför ska personal från Migrationsverket träffa myndigheter i Bagdad och Kabul, skriver DN. Om myndigheterna lovar att barnen får det bra är det väl bara att skicka tillbaka dem, liksom. Det är klart att det kommer att bli så.

Hjärtlösheten och fantasilösheten, den stelbenta byråkratin, föraktet för människor som inte är som vi - allt det återspeglas i hur vår fjällhöga nord behandlar människor i nöd. Bengt Held skrev häromdagen om hur Amnesty kritiserar Sveriges flyktingpolitik. Tror ni att det kommer att ta skruv? Det tror inte jag. Sverige kommer att fortsätta utvisa bögar till en mer eller mindre säker död, precis som jag skrev om här i augusti 2009. Ingenting händer. För regeringen struntar i även den kritiken. Det är dags för nya aktioner, med andra ord.

---

Uppdatering: på grund av alla rasistiska kommentarer stänger jag av funktionen. Så slipper ni bli frustrerade över att jag "censurerar" er.