En prinsessa slipper könstest

Året är 1966, och Tamara och Irina press ställer inte upp i EM i friidrott, detta efter att tidigare ha satt 26 världsrekord och kammat hem fem OS-guldmedaljer för Sovjetunionen. Samma år har det internationella förbundet beslutat införa könstest, och systrarnas avhopp ses av västvärlden som ett erkännande att det var nåt fuffens med deras många medaljer. Var de i själva verket män?





Det är 1976 och OS i Montreal. Alla kvinnliga idrottare tvingas genomgå könstest utom prinsessan Anne som tävlar till häst. Anne är dotter till Elizabeth II, så det anses opassande att kika under kjolen på henne.














Det är sent 80-tal eller tidigt 90-tal (jag vet inte exakt), och min f.d. svärfar ser en show på After Dark med några kolleger. Efteråt tycker han att "de där tjejerna var duktiga".







Nu skriver vi 2009, och det är VM i friidrott i Berlin. Caster Semenya vinner guldfinalen på 800 meter i utklassningsstil. För mig är hon ingen kvinna, säger loppets sexa, Elisa Cusma Piccione från Italien. Semenyas tränare Michael Seme säger: " Jag skulle kunna ger er telefonnummer till hennes rumskamrater här i Berlin. De har redan sett henne naken i duschen och vet att hon inte har något att dölja. Samtidigt förstår jag att folk vill veta eftersom hon ser ut som en man." Att Semenya ifrågasätts beror delvis på hennes snabba väg mot VM-titeln, men som Len Johnson påpekar har detta hänt förut, och är inte alls speciellt märkligt. Att Caster Semenya ändå pekas ut är inte särskilt förvånande: hon ser ju inte "kvinnlig" ut. Hon kompenserar t.ex. inte sina muskler med långa naglar och svallande hår som vissa andra.







Nej, Semenya är en maskulin kvinna, en sådan som beskrivs i Judith Halberstams "Female Masculinity", och därmed blir hon automatiskt ifrågasatt. Har man kort hår, muskler, ger fan i manikyr och skippar lösögonfransarna så är man såklart man. Är man å andra sidan certifierad snoppbärare så kan man sminka sig till tänderna som Christer Lindarw, man är ändå man, om än inte särskilt maskulin. Är man blåblodig som vissa prinsessor kan ingen ifrågasätta ens kön. Är man en rysk proletär är det en annan femma, likaså om man är svart. Är man å andra sidan svart snoppbärare som Usain Bolt ses man som ett ståtligt djur från savannen, man är Den Primitive Hannen.

Är man USA:s president och ser ut som en rar tant frågar ingen heller efter könstillhörighet. Och ser man ut så som Mike och Sky måste man vara man. Eller är Mike och Sky nåt annat? Och varför är det så viktigt? Inom idrottsvärlden anses det oerhört viktigt att man tävlar på lika villkor. Därför tävlar man alltid i "herrar" och "damer". Det måste inte vara så. Man kan till exempel ha handikappsystem där man struntar i hormonbalansen mellan "manligt" och "kvinnligt" könshormon (vi har alla bådadera) eller könsorganens utseende och i stället bedömer exempelvis muskelmassa, reflexer, snabbhet etc inför tävlingarna - och kanske har en egen klass för idrottare som vill experimentera med allehanda kemikalier. Varför denna besatthet av kön?

(Som sportointresserad undrar jag förstås också varför folk tycker att det är så roligt att se sina medmänniskor hoppa över pinnar eller så, men det är en annan historia. Och som ni ser skulle en redaktör gråta av förtvivlan över min klumpiga bildredigering, men den såg okej ut i förhandsgranskningen, och jag orkar inte lägga ner mer krut på det här just nu.)

Uppdatering: här kan ni läsa en intressant artikel om varför det inte är så helt okomplicerat att fastställa någons kön. Minst sagt.

Stoppa avvisningarna av hbt-personer!

Just nu sitter "Ali" (fingerat) namn i Migrationsverkets fängelse (kallat "förvar") i Märsta i avvaktan på att utvisas till Irak. Ali fruktar på goda grunder att han kommer att bli mördad, men ska ändå tvingas i väg till ett land där bögar torteras och mördas. Men det struntar Migrationsverket, som rätteligen borde kallas Antimigrationsverket, i.

Tänk dig för en liten stund in i hans situation. Tänk dig att du sitter inspärrad i det land du trodde skulle erbjuda dig en fristad. Tänk dig att utanför pågår livet som vanligt för alla som är svenska medborgare. Tänk dig att du hade kunnat gifta dig med den du älskar - då hade du inte blivit avvisad. Men en teknikalitet stod i vägen: du saknade ett pass med inresestämpel. Tankarna snurrar, allt känns hopplöst. Snart - du vet inte när - kommer en läkare och ger dig en lugnande spruta, sen förs du med handbojor till ett flygplan och eskorteras till det land du flydde ifrån. Du har kanske bara några dagar kvar att leva, och detta på grund av en ännu teknikalitet, denna gång i din asylansökan som iskalla tjänstemän hänvisar till. Och tänk dig att det kanske hade funnits någon tjänsteman som hade visat ett uns av civilkurage för din skull - då hade du sluppit frukta för ditt liv nu. När planet landar är du fredlös och kan när som helst kidnappas och torteras till döds.

Det här är inget annat än medhjälp till mord. Migrationsverket drar skam över oss alla, över ett Sverige där man kan låsa in människor som inte har begått något annat brott än att de råkar tillhöra gruppen De Andra. Det är en spottloska i ansiktet på alla hbt-personer, på alla invandrare och flyktingar, på allt vad anständighet vill säga.

Må jag leva

Jag har jobbat klart för i dag, klockan närmar sig halv ett på natten. I dag fyller jag år, och jag kommer att få tårta och "Ja, må han leva", framförd av en barnkör och Marty. Just nu ligger hela kören och sover: Sturm och Drang på övervåningen, sida vid sida så som är deras vana sen de var små; lilla Lillan och Marty för sig i det rum som egentligen är stora Lillans nya; sagda stora Lilla uthälld på tvären i sin säng några steg från där jag sitter, i sitt gamla rum som hon nu sover i sen ett par nätter, och slutligen en mycket liten storebror som har blivit en ganska stor lillebror alldeles bredvid mig. Han är så oändligt vacker, den gossen, och i dag har varit en stor och händelserik dag för honom, så det blev bara tre mycket korta böcker och "Mors lilla Olle" innan han slocknade. Ja, här sitter jag och tänker att må jag leva, må jag verkligen leva länge till, för jag är så oändligt fäst vid vårt liv här.

Från början hade jag tänkt titulera det här inlägget "Mina tre sämsta självmord" eller nåt i den stilen, för en bild dök upp när jag var på balkongen och rökte nyss: stenbrottet i Stenhamra på Mälaröarna. Dit hade jag tagit min mammas Peugeot 204, så jag bör ha varit runt 18 år. Och nu stod jag och balanserade på kanten till avgrunden, hoppades att jag skulle våga ta språnget ner mot en tämligen bergsäker (!) död. Det var skrämmande, men en ganska skön och dramatisk känsla att allt skulle sluta här. Inte för att jag ville dö - jag orkade bara inte leva. Jag vet, det låter som en klyscha, men så var det. Jag orkade inte mer. Det hade ingenting att göra med våldtäkten två år tidigare eller min fars död året därefter, far som hade övningskört med mig i just den här bilen på ett litet flygfält på Öland. Jag sörjde honom faktiskt inte så mycket som jag kände att jag borde, och det gav mig dåligt samvete. Jag har saknat honom desto mer sen dess. Nej, det hade med min ensamhet att göra: jag hade inget och ingen, men tyckte mig se andra ha just det. Alla andra hade det där som jag aldrig hade haft och aldrig skulle få.

Ja, sen satte mig i bilen igen och körde gråtande därifrån, förbannande min feghet. Förresten var jag inte bara feg, jag var en jävla hycklare också, sa jag mig själv. Hade jag för ett ögonblick inbillat mig att jag verkligen skulle kunna ta livet av mig? Naturligtvis inte - ha! Andra gjorde slag i saken, inte jag. Jag kanske inte var tillräckligt olycklig, helt enkelt; jag ägnade mig åt ett slags lyxrunkande i olycklighet och borde verkligen skämmas. Men jag körde alldeles för fort på hemvägen, för lite satt den ändå i, tanken på självmord. Kanske skulle jag vrida på ratten och platta ut bilen mot ett betongfundament eller klyva den mot en stolpe. Kanske skulle jag bara tappa kontrollen över den utan att det egentligen var meningen. Nähä, inte det heller, tänkte jag när jag ställde in bilen i garaget. Fy fan så misslyckad jag var: kunde varken leva på det där självklara sättet som alla andra eller ta livet av mig som den verklige outsidern gör som en storslagen final med en viss ha ha-faktor. Där fick ni! Alla ni som kan.

Att de båda motpolerna ovan var en illusion såg jag inte klart, även om jag nog anade det. Jag föraktade de lyckliga, etablerade och enkelspåriga, men nog sjutton var de lyckade, både i sina egna ögon och andras. Och jag rös vid tanken på det som måste vara galenskap, att kasta sig framför spårvagnen som en jämnårig pojke hade gjort. Vad hade det med utanförskap att göra? Det fanns ingenting storstilat eller poetiskt över det, bara något ofattbart tragiskt och meningslöst. Men ändå, tänk på triumfen, modet att vägra allt. Nej, jag såg inte hur de lyckades liv skulle gestalta sig i framtiden, bara hur de kunde sola sig i glansen av sin framgång där och då. Nu vet jag ju. Om man promenerar förbi villorna i Äppelviken, Stora Mossen, Smedslätten, Ålsten, Höglandet, Nockeby - om man promenerar förbi dem med spetsade öron kan man ana ångestvrålen inifrån, hur Eva skriker in i kudden: "Jag vill inte leva! Jag står inte ut med Bertil!" - och hur Bertil skriker samma sak. Sen sitter de morgonsura och dricker kaffe innan de tar Tolvan till Alvik och därefter tuben in till sina fina jobb i stan. Jag ser dem välla av med självbelåtna miner även i dag, och jag känner igen en Brommabo på mils avstånd.

I Alvik ligger också Mallmoskén alias Salkhallen, där Stum och Drang spelar tennis på sin mammas bekostnad. Att sitta där inne och vänta på dem är outhärdligt, så jag brukar fika på Coffeehouse By Jove. Det är tyvärr inte stort bättre, bara lite - t.ex. kan man sitta på uteserveringen och röka. Demonstrativt bland tennispatrasket. Kaffestunden förpestas med jämna mellanrum av fläskkotlettskammade goddagspiltar med överstora tennisväskor (behöver de verkligen fem racketar?) och deras vältränade flickvänner med hästsvans och svindyra jackor. Och är det inte det så sitter det någon surögd villaägare och botar sin bakfylla, för på Kaffe För Satan serveras det starkt också. Jävla Sandhamn i miniatyr.

Men jag går vilse i mina tankegångar. Jag skulle skriva om självmordsförsök, var det visst. Men jag tror att jag hoppar över de andra. Det var betydligt mer substans i dem, mer av akut mörker och hopplöshet, och det senaste och sista hade kunnat sluta riktigt illa om inte P. hade kommit hem till mig oväntat. Men hela tanken på självmord känns så absurd i dag. Visst, jag kanske kan ta till det i en framtid som ett alternativ till kronisk och mycket svår smärta eller så, men egentligen tror jag inte att ens det skulle få mig att plumsa ner i Styx, Acheron, Phlegeton, Cocytos eller ens Lethe. Jag ska nog hålla näsan över vattnet in i det sista; ja, må jag leva.

Jag har just gjort en lite paus i skrivandet, för stora Lillan vaknade av en dröm och ropade på mig. "Pappa vet, pappa vet. Pappa är här. En dröm är bara en saga när man sover." Jag höll hennes lilla tass, smekte henne över tinningen. Pappa är här ännu en natt och ännu en dag. Jag hoppas få fortsätta så i många år till. Jag vill hålla min hand under mina barn och skydda dem från allt ont. Det är plågsamt att veta att det inte går, att även en lilla måste bli stor på det plågsamma vis som alla blir stora. Hon kommer att bli precis så besviken och ledsen, ensam och utsatt som det skoningslösa livet bestämmer. Men jag hoppas innerligt att hon och hennes syskon ska kunna ta emot vår hjälp när de behöver den. Jag tror faktiskt inte att mina barn ska behöva känna sig lika övergivna som jag eller Marty och många, många med oss har gjort. Men säker kan man aldrig vara.

Att reflektera över gamla självmordsförsök och ackumulerad olycka just nu, när jag befinner mig i den lyckligaste perioden i mitt liv, känns märkligt. Kanske tänker jag på den gamla onda tiden mest för att den är den totala kontrasten till min nuvarande tillvaro. Att skildra lycka är svårt, för av någon anledning är lyckometaforer och beskrivningar av hisnande kärlek mer banalitetsbemängda än sina svartvingade motpoler. Jag kan skriva att jag blir glad varenda gång jag ser Marty, och ni rycker väl på axlarna. Om jag skriver att jag tackar min lyckliga stjärna för ännu en dag med henne och barnen - varje dag! - så kan jag i andanom höra en viss misstrogenhet sippra ur läsarens porer. Så jävla lycklig är ingen. Finns det inte lite tomteolycka i tomtebolyckan? Eller ägnar ni er åt en folie à deux, är det en sjuk symbios, har ni helt tappat perspektivet? Det är väl ändå rätt jobbigt att ha så många barn?

Handen på hjärtat - nej, jag överdriver inte. Visst kan det vara lite svåradministrerat ibland. Visst ryker även vi ihop ibland när vi är trötta och irritabla och stressmomenten hopas. Men det är bara bisaker, lappri. När det gäller symbiosen så har jag levt den förut och gör aldrig mer om det, och mina antenner är väldigt känsliga för galenskap på två - och Marty har en radar som registrerar minsta neurotiska nattfjäril. Att administrera barn är något man bara gör, precis som man administrerar sig själv om man bor ensam. Det är ingenting man tänker på som en börda. Jag har tvättat tusentals barnstjärtar, sjungit "Trollmor" och läst "Max Balja" fler gånger än jag kan räkna. Jag tycker fortfarande att det är roligt och kommer att sakna det oerhört den dag jag tvingas inse att det inte blir fler bebisar.

Så må jag leva som jag lever i dag - fast annorlunda och utvecklat - i några decennier till. Jag har gjort så många omstarter i mitt liv att jag har blivit orädd för förändringar. Jag hoppas att varken jag eller Marty eller barnen ska "vara som vanligt", utan att vi ska fortsätta utveckas lika språngvis och oväntat som när ett barn plötsligt släpper tutten eller skippar blöjorna och aldrig ser tillbaka. Jag önskar ingen mitt gamla liv men alla mitt nya. Må vi leva, hörni - och då menar jag alla. Utan skygglappar och önsketänkande, utan självmordsförsök, "poetisk svärta" eller tillplattade bilar. Må vi aldrig bli lyckade och må vi aldrig bo i villa med åtföljande nattskräck.

Och så en personlig önskelista: må jag och Marty för evigt ha ont om stålar men klara oss ändå. Och jävlar i min lilla låda vilka intressanta samtal vi ska ha även i framtiden, och vad vi ska gnosa och flamsa och lära våra barn cykla och spana på brudar (och en och annan man, fast det är sällsynt) på torget tillsammans. Det ska vi göra. I morgon som redan är i dag ska jag fira min födelse i mitten på 1900-talet med att registrera mig på genusvetenskapen, ett ämnen som ingen hade kunnat drömma om på den tiden. Så där har ni min höst. Marty ska skriva klart flera pjäser i och ha premiär på Dramatens lilla scen. Det kommer helt enkelt att bli skitkul, och under tiden fortsätter det allra största dramat av alla: vardagslivet.

Den våldtagne kammaråklagaren

Tänk er att en manlig kammaråklagare, vi kan kalla honom Roffe, följer med en trevlig snubbe hem efter en blöt kväll på krogen. De ska kolla lite på Formel-1 eller så, avrunda med ett par öl. Efter ett tag sätter Göran, som äger lägenheten, på en p-rulle och båda blir lite småkåta. Göran gör vissa närmanden. Roffe, som nu är bra på örat, avvisar honom, men ganska kraftlöst - han är nästan på väg att tuppa av. Göran bryr sig om hans protester utan sliter av honom byxorna och våldtar honom.

Det går några dagar. Roffe skäms. Var han inte, innerst inne, medveten om Görans egentliga motiv för att be honom följa med hem? F-1, my arse, liksom. Eller snarare yours. Hade han inte varit lite kåt trots allt? Det här var första gången han hade gjort nåt sånt. Men han var ju så full. Roffe tänker på vad kollegerna ska säga, på vad familjen ska säga, han tänker på grannarnas blickar när de har läst kvällstidningarna. Så han dröjer.

Men till slut gör han ändå en polisanmälan och en förundersökning inleds faktiskt. I rätten möts hans berättelse med stor skepsis av den tilltalades advokat som ifrågasätter varför i hela friden Roffe hade följt med Göran hem. De kände alltså inte varandra sen tidigare? Och ändå gick han med på att "följa med hem på en pilsner"? Hans klädsel diskuteras: de där byxorna var ju väldigt tajta i grenen, brukar han gå klädd så? Han rodnar när han ska förklara varför han till och med hade satt på sig lite mascara. Han ville göra sig lite fin, bara. Inte för någon annans skull, egentligen, utan mest för sin egen. Och ja, han har haft vissa homosexuella möten tidigare, fast bara anonymt, på Blue Vision vid Fridhemsplan. De där porrfilmerna som Göran visade, vilket slags porr var det? Jaså, homosexuell porr? Mellan män? Ja.

Det blir ingen fällande dom. Det saknas stödbevisning i form av fysiska spår, inga vittnen finns, inga sms eller telefonsamtal bekräftar Roffes version. Han går därifrån och förbannar sig själv för att han ens brydde sig om att anmäla våldtäkten. Han borde ha kunnat räkna ut att det skulle gå så här! Förnedringen är total. Han inser också att kollegerna för evigt kommer att se honom, inte som Roffe, utan som "R.R". Vad det sista "r":et betyder är lätt att räkna ut.

Han ångrar inte bara att han följde med Göran hem utan också att han var så satans full - och dum som gjorde rättssak av det hela. Och något som gör saken etter värre är att en namne till homom, även han kammaråklagare, uttalar sig om våldtäkter som inte är överfallsvåldtäkter i medierna, så här: "Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse."

Läse även vad Helena Bergman skriver om det här. Artikeln hon refererar till hittar ni här.

Välkomna till familjen Skytte/Söderbaum!

Och så var Göran Skytte där med ännu en av sina käpphästar: kärnfamiljens helgd. Han ställer den brännande frågan "Varför se ned på kärnfamiljen?" som om någon gör det. Han påpekar att detta är den vanligaste familjetypen i Sverige, men nu vill Sahlin/Ohly/Wetterstrand införa begreppet "stjärnfamilj". Detta är ett det publikflörtande minoritetskramandets tyranni, sprunget ur föreställningen att kärnfamiljen måste bort. Tycker Skytte. Hade han frågat någon i trion om den ser ned på kärnfamiljen misstänker jag att han hade blivit besviken - bäst att inte fråga, alltså. Bäst att tillskriva Sahlin m.fl. en åsikt som de inte har för att sedan gå till storms mot den. Det här är förstås uppenbart för alla som inte genast rycks med av Skyttes förtrytelse, så frågan är vad han har för syfte med att bygga upp just denna halmgubbe.

Jo, det börjar ju dra ihop sig till val. Kristdemokraterna ligger snubblande nära strecket och måste hitta en fråga att driva, eller rentav en ny profil att torgföra. En gammal taktik som kanske kan fungera är att framställa sig som språkrör för människor som är trötta på att inte få vara som de vill, leva som de vill och bestämma själva över sina liv. Nej, jag menar inte homosexuella eller andra bortbytingar, utan den tysta men harmsna Majoriteten, även kallad Vanligt Folk. Om man lyckas övertyga Vanligt Folk om att deras ställning är hotad och att man är beredd att bryta en lans för dem så är saken biff: de är ju i majoritet, ergo vinner man valet. Kd måste alltså bli ett värdekonservativt parti för att kunna leva vidare i riksdagen, något som t.ex. Green Fluorescent Poirier livligt förespråkar.

Nu tror jag inte att majoriteten känner sig särskilt utsatt, alltså måste någon banka hårt på den retoriska tunnan för att få den att vakna. Hallå - har ni hört att den rödgröna röran inte gillar er?! De gillar bara minoriteter, de vill riva ner allt som är oss kärt i vårt blågula fosterland. Vill ni verkligen rösta på en sån allians, på några som ser ned på er? Klart ni inte vill! Men vi Kristdemokrater står på er sida. Om ni bara röstar på oss så kan ni få somna om sen.

Ja, familjen är så utsatt att det är rent hemskt, om man får tro vissa konservativa debattörer. Den är rentav utrotningshotad, och därmed hela vårt samhällsbygge. Det finns en Kristdemokrat, Jakob E:son Söderbaum, som gärna lägger ut texten om det här. Han har många punkter på sin agenda: återinföra sambeskattning, förmå kronprinsessan Victoria att abdikera om hon gifter sig med Daniel Westling, slopa Du-reformen och rädda våra barn från de förvaringsplatser de svage kallar dagis. Men han har fler strängar på sin lyra. För ett tag sen skrev han en just lyrisk hyllning med homoerotiska undertoner till KDU:s Charlie Weimers, vilket har fått Alliansfritt Sverige att utlysa en novelltävling där Jakob och Charlie verkligen får sammansmälta. Det första bidraget kan ni läsa här.

Jag tror att Söderbaum skulle bli eld och lågor även inför Göran Skyttes maskulina men ändå ödmjuka utstrålning. Fast kanske bleve Skytte något besvärad över detta svärmeri, för även om han i smyg skriver under på allt som Söderbaum står för, vore det otaktiskt att medge det. Jag menar, ska de båda ställa sig och bua längs paradvägen, som om det inte vore ett kungabröllop utan det årliga spektaklet för homomaffian? Med vänner som Söderbaum behöver en konservativ skribent i Svenska Dagbladet inga fiender. Men jag tycker att vi bör lyfta fram Kristdemokrater som Söderbaum. Ja, låt dem vädra sina unkna åsikter! Här kan ni höra Söderbaum lägga ut texten om den hotade familjen. Lyssna på den och fundera sedan på om ni verkligen vill rösta på Kd.

Och fundera gärna över i vilken mån Söderbaum kan sägas tillhöra gruppen Vanligt Folk som han alltså ska företräda. Han verkar en smula ovanlig för att vara vanlig. Kanske är det därför hans blogg är skyddad, för att inte genera partiledningen.

Förlusten av en generation

Jag tillhör den generation som såg sina vänner dö som flugor i aids. Men jag var inte där, generationen var egentligen inte min. Under 80-talet var jag nämligen fullt upptagen av det heterosexuella projektet och kände knappt någon som inte var strejt. Jag noterade att Sighsten Herrgård dog, mest för att jag själv hade varit patient på Roslagstulls sjukhus en lång period när man misstänkte att jag hade gulsot. Jag noterade de smaklösa skämten om honom, men upprördes inte särskilt mycket, för jag kände varken honom eller någon annan som var bög. Jag klippte mig hos Björn Axén några gånger och insåg förstås att de som jobbade där var bögar. Det sa mig ingenting särskilt, för jag var heterosexuell på ett slags målmedvetet vis, fullt upptagen av att definiera mig själv som heterosexuell trots att ingen pressade mig, ingen utom mitt minne av den där sjömannen som hade våldtagit mig tolv gånger (jag räknade) under några dygn när jag var sexton-sjutton år. Som heterosexuell var jag inte ifrågasatt, förlöjligad, diskriminerad eller förföljd, annat än av mina minnen, annat än av min analfissur som hade blivit kronisk och krävde flera operationer. Annat än av mina minnen av sexuella fantasier om mina killkompisar eller rentav alldeles färska sådana fantasier. Men jag tillhörde inte generationen som begravde sina döda vänner varenda månad. Det var inte min generation.

På 80-talet var min generation upptagen av att slutföra sina studier och börja göra karriär. Jag var inte där heller. Jag inbillade mig att jag var musiker, eller var jag en blivande filmmanusförfattare? Kanske var jag bara ett drivhusblomster som hängde med huvudet. Jag hade kastat mig ut i världen utan någon större entusiasm, åkt tåg eller liftat runt i Europa i tio års tid utan att uppleva något särskilt utom att jag inte hörde hemma i exempelvis Spanien eller Irland. Jag hade tagit färjan från Stranraer till Larne, fortsatt med bussen till Belfast och plötsligt hajat att det här visst inte var Sverige när soldater med automatvapen sökte igenom bussen, och alla blev visiterade i stora boxar på trottoarerna. Det skrämde skiten ur mig, men det var ju inte mitt krig. Jag reste därifrån och glömde alltihop, fast nog skröt jag en smula med erfarenheten. Jag kanske skryter även nu, kan det tyckas. Men jag ville bara påpeka att jag inte hörde hemma där heller. Jag tillhörde inte den generation som fick sina knäskålar sönderskjutna, för de var inte mina landsmän.

Jag tillhör en generation som satt på golvet i nån ruffig kåk och rökte på medan vi lyssnade på Doors och sörjde att vi hade missat Woodstock. Vi var som bandet Ten Years After, för unga för att ha varit mods som våra storasystrar, för unga för att ha varit hippies på allvar även om vi eftersläntrare gjorde tappra försök. Vi läste "Snacka inte bara" av Jerry Rubin och drömde om aktivism som aldrig blev av. Vi var fel generation. Mina generationskamrater som alltid hade inordnat sig i ledet påverkades såklart inte ett skvatt av sånt flum. De hade varit små tanter och farbröder redan i femte klass, och det tänkte de banne mig slå vakt om. Det är klart, en och annan revolterade mot sina föräldrar, bl.a. hade jag en klasskamrat som vägrade att bli jurist och i stället blev läkare. Glödhett, liksom. Top of the world, ma!

Nej, de var inte min generation och de är det fortfarande inte. Nu har de barnbarn medan jag har småbarn. Jag tillhörde den generation som läste Madame Blavatsky, intresserad sig för astrologi (själv lärde jag mig att ställa horoskop, men upptäckte att jag fuskade och tappade intresset), makrobiotik (jag stod ut i två dagar) och lyssnade på David Bowie. Det var egentligen inte min grej heller. Hade jag kunnat välja hade jag nog hellre ätit en god kanelbulle, klappat en hund och, tja...bara låtit tiden gå. Jag ville inte uppleva världen eller utvidga mitt sinne med droger eller spekulera om evigheten. Jag ville bara vara ifred, men ändå slippa sova ensam. Så jag sökte mig till kvinnor som vanligt. De hade varit mina första riktiga vänner i början på 70-talet, nu knullade jag så många jag bara kunde och förälskade mig i en del på köpet. Vilken Don Juan jag var, det var faktiskt skitlarvigt. Jag förförde aldrig någon, för jag har aldrig velat tränga mig på andra människor, så det blev bara som det hampade sig - och hampa sig gjorde det förvånansvärt ofta.

Det kändes rebelliskt att vara musiker. Det fanns en myt i min generation att man skulle vara konstnär, fast ingen jävla keramiker på Hornsgatspuckeln utan en genialisk målare, poet, musiker eller författare. Och som vi författade, målade, spelade och hade oss. Det var riktigt pinsamt, men inte begrep vi det. Eller jo, jag tyckte hela tiden att det var trams, men jag ville väl inte såra mina vänner, så jag ställde upp. Helst skulle man citera Hafiz eller Rumi eller Li Po, helst skulle man förakta alla som inte kunde Mothers of Inventions låtar framlänges och baklänges, helst skulle man ha rest - ensam, förstås! - till Indien. Kanske träffat en helig man, inte bara ett gäng holländare eller amerikaner med fånigt stora ryggsäckar som vanligt. Jag ville inte åka till Indien. Jag orkade inte. Vad ville jag göra av mitt liv? Inget särskilt, tror jag. Kunde man inte bara få läsa en bra bok, kanske glo lite på teve och sen sova, sova resten av livet eller tills det där uppenbarade sig som jag inte hade vetat att jag längtade efter? Nå, tills vidare fick det duga att kalla sig musiker, trots att bandet som jag skrev låtar för var ett av Sveriges sämsta, trots att vi bara hade en handfull spelningar innan vi upplöstes. Det var i alla fall något att klamra sig fast vid.

Det jag vill säga med allt det här är att jag aldrig tillhörde min generation, och inte någon annans heller. Jag var en lillgammal lillebror som ligger i sängen i sin chokladbruna syntetpyjamas med långa ärmar och läser "Fältskärns berättelser" av Zacharias Topelius medan mina storasystrar knullar äggstockarna av sig. Jag ligger kvar där medan discovågen uppstår, bedarrar och glöms bort, medan After Dark blommar och Syd är Stockholms hetaste DJ, medan byxbenen går från smalt till utställt till smalt, medan Erlander avlöses av Palme och Ingvar Carlsson. Jag ligger och längtar efter något som jag inte vet vad det är. Jag ligger och gråter krampaktigt för att jag inte "har en tjej" - vilket jag nog inte bryr mig så mycket om när det kommer till kritan. Lillebror vill nog mest ha det trevligt med sin familj och familjens hundar och så. Inte ge sig ut i en skrämmande och iskallt effektiv värld där alla är på väg någonstans, alla hör hemma någonstans. Lillebror vill bara sova.

Och sov gjorde jag. Jag sov mig igenom hela 60-talet, 70-talet, 80-talet och större delen av 90-talet. Nu är jag oförklarligt vaken. Jag har aldrig varit så vaken som nu, som i exakt denna stund. Jag vaknade gradvis, och för fem-sex år sen började jag bli alldeles klarvaken. Jag upptäckte att jag faktiskt ville leva och att jag kunde börja om. Och inte nog med det, jag kunde forma mitt liv själv, inte vara en dörrmatta eller ett rö för vinden. Så jag tog av mig min chokladbruna pyjamas (jag saknar den ibland), borstade av mig bullsmulorna och blev...tja, ung för första gången i mitt liv. Nyfiken, så där som ungdomar sägs vara men i praktiken sällan är. Full av livslust blev jag och är jag. Det är så dags nu, men vafan. Hellre sent än aldrig. Här ska levas!

Sade han och dog, tänker jag när jag skriver såna meningar. Manuset säger ju att mattan ska ryckas bort under fötterna på en när man äntligen tror att man har kommit nånvart, döden ska grina en i ansiktet och man ska drabbas av förlamande sorg när ens älskade och barn och hela världen dör. Döden skrämmer skiten ur mig, förstås. Jag vill inte skiljas från allt det här underbara. Men jag tröstar mig med att jag har rätt goda odds att faktiskt få uppleva några decennier till utan långärmad pyjamas, hur mysigt det än må vara när det drar lite kallt från fönstret.

Så att jag själv är förlorad för generationerna får de faktiskt hacka i sig i den mån de bryr sig om mig, vilket de knappast gör. Ibland tycker jag synd om mina generationskamrater som inte kan komma hemramlande på morgonen efter att ha dansat och horat natten lång, eller för att de har blivit så gamla att de inte längre får hålla en nyfödd bebis i famnen, i alla fall inte en egen. Inte fan läser de genusvetenskap heller - det vore dem fjärran. Tro inte att jag föraktar dem, det gör jag inte. Jag är inte ett piss bättre och jag har drällt bort mitt liv medan de har gjort en massa intressanta saker, tjänat pengar och fått barn och barnbarn. Men just "spännande" tror jag inte är riktigt rätt ord för deras liv så ofta så som jag föreställer mig det. Vilket bara visar att jag är fördomsfull. Jag har en fördom om att de Tillhör. Det må vara hur det vill med den saken, men jag hör inte till och det kommer jag aldrig att göra, tack och lov. Och inte tänker jag läsa igenom den här texten, så jag trycker på "Publicera inlägg" nu. God natt!

Den heterosexuella komedin

Det finns romantiska tragedier, som Brokeback Mountain eller Tomas Ledin, och så finns det romantiska komedier. Gemensamt för genrerna är att de är ett slags instruktionsfilmer i det Adrienne Rich skulle kalla "obligatorisk heterosexualitet", och Judith Butler "den heterosexuella matrisen". Filmerna bekräftar det alla vet, att det är meningslöst att försöka tänka sig en roll som t.ex. "Sekreteraren på ett ondskefullt företag i en hypermodern, blänkande byggnad med bistra vakter" eller "Den orakade hackern i en ruffig gammal kåk som vimlar av Engagerade Aktivister med temuggar och Jolt Cola". Rollerna måste nämligen ha ett könsprefix, alltså är det den kvinnliga sekreteraren, kanske Julia "Jag får in två Dajmstrut på bredden" Roberts och den manlige hackern, lämpligtvis Edward "Jag är alltid sympatisk, även när jag är en spasser à la Idioterna" Norton. Lägg märke till att filmen som jag har skisserat ovan inte är den gamla vanliga thrillern utan en historia om hur två personer som verkar vara varandras motsatser (de är kvinna resp. man) mot alla odds förenas av kärleken.

I dag kan man på Insidan i DN ta del av familjerådgivaren Anders Eklund Rimstens skrivarambitioner. Han vill nämligen också skapa en romantisk komedi, och bakgrunden är denna (jag tar det i manusform för att skapa lite stämning):

"ENSAMHETEN LEDDE TILL OTROHET"
FADE IN

INT. -- NATT

"LEDSEN OCH OROLIG" sitter i en ensam läslampas sken och skriver ett brev.

LEDSEN OCH OROLIG (V.O.)
Det är jag som har haft hand om våra barn - hämtat, lämnat, nattat, läst läxor, umgåtts med dem och också skött hushållet (och arbetet) för att få ihop min och barnens vardag. Jag känder mig mer och mer ensam trots att han dagligen har sagt att han älskar mig.

INT. -- KVÄLL
Ett dansgolv. ENSAM OCH OROLIG tar sig en svängom med EN MASKULIN MAN. De skrattar och verkar en smula berusade.

CUT TO:

INT. -- MORGON
Paret vaknar upp i en solbelyst säng. En maskulin man försöker kyssa Ledsen och orolig men hon avvisar honom, drar hastigt på sig kläderna och rusar ut.

INT. -- EFTERMIDDAG
Ett välstädat kök. Ledsen och orolig står och diskar medan hon lyssnar på TOMAS LEDIN. Teven står på i bakgrunden och TRE BARN springer omkring och busar. HERBERT kommer in och ser bister ut.

HERBERT
Jag vet att du har varit otrogen! Men en sak ska du veta, det har jag också varit, innan vi gifte oss.

LEDSEN OCH OROLIG
Men... Ja, okej. Jag har varit otrogen. Förresten anade jag att du också hade vänstrat.

HERBERT
Det är en helt annan sak! Vi var ju inte gifta då.

EXT. -- KVÄLL

ANDERS EKLUND RIMSTEN sitter på en parkbänk och suger på en blyertspenna med fingrarna lyfta över en Asus EEE. Han ser fundersam ut.

Äsch, jag överger manusformen nu - vilket är mer än man kan säga om Eklund Rimsten. Om ni inte tycker att det här verkar särskilt romantiskt eller komiskt har ni naturligtvis rätt; romantiska komedier kännetecknas i allmänhet av just dessa brister. Men vänta bara, för här kommer Den Unge Vuxnes råd, något sammanfattade:
1/ Var känslomässigt uppriktiga, annars kan ni inte bearbeta det här. Låt den drabbade (alltså inte Ledsen och orolig - hon har väl inte drabbats av nåt särskilt) få ställa frågor kring det inträffade (inte varför han har varit en ignorant mansgris, utan varför Ledsen och orolig sökte sig lite närhet).
2/ Förstå vad som ledde fram till otroheten. Något kanske saknas i relationen (No shit, Sherlock - som två vuxna personer).
3/ Åtgärda de brister i ert förhållande som gjorde att otrohet blev ett alternativ för dig (typ att han ständigt var frånvarande, lassade över allt hushållsarbete och all barnpassning på henne). Här måste jag nu citera honom direkt:

Det handlar om att skapa en gemensam vardag. Det handlar om att göra val som för er närmare varandra. Det vill säga val som främjar upplevelsen av ett ”vi” och motverkar återgången till det som varit fallet fram till nu: två individer med alltför lite inbördes kontakt.

Det blev plötsligt mer komiskt, inte sant? Eller tragiskt om man så vill. (Som bekant bör varje komedi innehålla tragedi och vice versa.) Det tragiska är inte att Ledsen och orolig har varit otrogen, utan att hon har varit så fullständigt övergiven av sin man. Det komiska är att en copystubbad ignorant är så övertygad om sin egen kompetens att han inte ser hur befängda hans råd är. Det tragiska är att Ledsen och orolig kanske lyssnar på hans råd och tar på sig skulden för att förhållandet inte fungerar.

Den romantiska komedin bygger på en serie komiska förvecklingar och missförstånd som alla vet bara är till för att ge romantiken lite tuggmotstånd. Den bygger på att det vi alla strävar efter är Ett Förhållande med någon av motsatt kön. Den har ett lyckligt slut som bekräftar att vårt sökande inte måste vara förgäves. Och den slutar alltid där förhållandet börjar, gärna med ett bröllop. En vanlig ingrediens är att någon byter yrke, bryter upp från den tråkiga reklambyrån för att i stället bli jurist eller arkitekt (men inte metallarbetare). En obligatorisk ingrediens är de töntiga vännerna, hopplösa ungkarlar som ger dåliga råd till mannen och/eller supersnygga men korkade väninnor som ger dåliga råd till kvinnan. Men det fina i kråksången är att det blivande heterosexuella paret kan strunta i råden och finna sig själva - och därigenom varandra. De kommer till insikt om sin innersta natur, precis som om de hade skrivit till en relationsrådgivare med för gott om självförtroende och frisyrgelé. Genom att de tu efter många vedermödor blir ett bekräftar de att de är en riktig man och en riktig kvinna. De har rätt begär, rätt beteende och rätt apparition: de lever med andra ord upp till den heterosexuella matrisens krav.

I verkligheten slutar inte manuset där förhållandet börjar. Nej, manuset är redan godkänt, filmen finansierad, rollerna besatta och replikerna skrivna när bröllopet stundar. Nu kapar nämligen Relationen åt sig huvudrollen och allt annat underordnas den. De olyckliga tu offrar allt för relationen, som sin utbildning och karriär (kvinnan). De dignar under hushållsarbete (kvinnan) och tvingas dubbelarbeta (kvinnan). Eh...det är naturligtvis jättesynd om mannen också. Kanske är det allra mest synd om honom, för han tvingas ignorera det mesta av hushållsarbetet, omsorgen om barnen och så. Å andra sidan kan han trösta sig med att han förlorar kontakten med sin partner och sina barn. Och han har ju alltid sina vredesutbrott och sitt surande som säkerhetsventiler när tillvaron blir alltför pressande.

Många kvinnor får nog av sina män med tiden. Det ger dem dåligt samvete, för de har ju faktiskt ansvaret för relationen - också. Kanske är de så utsvultna på lite närhet och någon som säger mer än "Uff" och "Eurosport" att de hoppar över skaklarna. Då blir deras dåliga samvete monumentalt och de vänder sig kanske till någon som kan hjälpa dem att hitta tillbaka till Relationen, till den närhet, ömhet och kärlek som deras underordning omöjliggör. På det lever vissa kvackare gott, och det är en tragedi. Det är nästan mer tragiskt än Tomas Ledin.

När skägget skaver

Bob Hansson är en hyvens prick, tycker jag. Jag har tyvärr ingen uppfattning om hans poesi, för den har jag missat helt, men hans engagemang för kulturen är bra, hans sätt att betona att den faktiskt kan vara livräddande. I dag är han intervjuad i SvD:s serie om män som det är synd om (i går var det en vresig kanotist) och klagar där över den snäva genuskostym som tvingats på honom. Det är mindre briljant, tyvärr. Nu hade jag väl inte tänkt mig att han skulle vara ett universalgeni, men ändå: just den här sortens åsikter gör mig lite trött. Han ställer sig här i kö bland de andra "goda män" som tycker att även män förlorar på könsmaktsordningen eller hur man nu vill uttrycka det. Alltså: det är jobbigt för oss med alla krav på stereotyp manlighet. Vi törs till exempel inte gråta, säger Bob - vad är det för trams? Se bara på "de sydliga länderna", där männen har en "mycket mer levande femininitet"! Vi svenska män är så tillknäppta. Därför borde vi slå oss ner vid närmsta lägereld och verkligen reda ut vad äkta manlighet egentligen är, eller som det står i artikeln: "Bob Hansson tror ändå att en manlig medvetenhetsrörelse som inte utgår ifrån det kvinnliga perspektivet kan vara på väg, parallellt med genustänkandets man." Eller, som han skriver i sin blogg: "Att det ska vara så svårt att diskutera manlighet på egna premisser."

Frågan är om det låter sig göras och om det över huvud taget är önskvärt. Går det att diskutera maskulinitet utan ett feministiskt perspektiv? Behövs ett ensidigt androcentriskt perspektiv som ett slags motvikt till det gynocentriska? Det verkar som om Bob Hansson tycker att feminismen är en dominerande diskurs som männen måste ruska av sig för att finna sig själva. Det är nog att ta i (för att uttrycka sig milt), inte minst för att det är just tack vare kvinnoforskningen som vi även har en mansforskning. Och tyvärr tror jag inte att det finns något att finna genom ett manligt medvetandegörande. Det finns ingen "god manlighet", ingen "klassisk maskulinitet" att "reclaima" som Hansson själv uttrycker saken. Det är helt enkelt tomt i det skafferiet. Och det är inte heller så att man vinner något på att spola "det kvinnliga perspektivet" - men det är förstås enklare att vinna över fler stiffa svenska män till de avslappnades sida om man leker att det är så.

Ja, det är tomt i manlighetens skafferi. Det finns nämligen inget sådant som "god" manlighet eller "klassisk" maskulinitet, och jag förstår inte varifrån Bob Hansson har fått den idén. Eller, jo, det gör jag ju. Han har helt enkelt sett sig omkring i sin lägenhet, kanske i badrumsspegeln, och dragit vissa slutsatser om världen. Han har betraktat sitt halvlånga hår och halsband och tänkt: "Det är väl sjutton att man inte ska kunna se ut som jag utan att behöva känna sig konstig på en bensinstation i Oskarshamn" (exemplet hämtat ur intervjun). Han tänker att om alla vore lite mer som han vore världen ett bättre plejs. Att andra män skulle kunna slita av sig kostymen är förstås en god tanke, och han beskriver också i intervjun hur han blev bättre bemött när han var korthårig, så han inser det där med hegemonisk maskulinitet även om han inte uttrycker sig i de akademiska termerna.

Men finns det en god manlighet måste i den så fall ha sin motsvarighet i en god kvinnlighet. Det finns alltså olika sätt att göra godhet på; det goda är inte universellt, inte en mänsklig egenskap, detta eftersom män och kvinnor är i grunden olika, verkar han resonera. På samma sätt förhåller det sig såklart med exempelvis brutalitet: manlig brutalitet är en sak, kvinnlig en annan. Detta är att tro på ett slags manlig eller kvinnlig essens och inte se att exempelvis "manlighet" är en konstruktion som har varierat i olika kulturer och tider. I går gick Thorstens Flincks fantastiska "Maskeraden" på tv. Är det manligt med pudrade och målade ansikte, peruker och trikåer? Knappast på en bensinstation i Oskarshamn 2009, men då och där var det så.

Eller ta exemplet med Gerai-folket på Borneo som Christine Helliwell* har beskrivit. Där är det arbetsfördelningen i risodlandet som avgör vem som räknas som man eller kvinna, inte genitalierna. Som en av dem sa till Helliwell: "Jo, jag har sett att du hade framstjärt (nåja, kanske användes inte just det uttrycket), men jag tänkte att västerländska män kanske var annorlunda." Vi här i Sverige sorterar däremot in människor i två kategorier, "man" och "kvinna" utifrån genitalierna och tillskriver dem olika egenskaper. Någon som har penis och är barnskötare är ändå en man, liksom, om än lågavlönad. Det kanske inte är så mycket stake i honom, liksom, men man är han ändå. Det kan vara svårt att se att det här är en social konstruktion eftersom den verkar så naturlig: vi ser de fysiska könsolikheterna och hur de motsvaras av olika "manliga" och "kvinnliga" egenskaper och drar slutsatsen att det senare beror på det förra. Men så är det inte. I själva verket är vi lika som bär psykologiskt. Att man så sällan ser svenska män i klänning beror inte på biologin. Liksom.

Visst förstår jag att många män känner sig trängda av krav på att uppföra sig i enlighet med manlighetsnormen. Och givetvis lider även män av diverse makthierarkier. Alla män är inte heller svin och kvinnoförtryckare eller höhöande homofober i omklädningsrummet vid fotbollsplanen. Det finns alltså en del män som är ganska okej, tycker jag. Men om vi ska försöka beskriva strukturer, mönster och diskurser så är det inte enstaka individer som är det intressanta. Män som grupp är överordnade kvinnor som grupp. Det betyder att män som grupp drar fördel av det som är en nackdel för kvinnor som grupp, även schysta killar som Bob Hansson tjänar på det. Vi får alltså vara beredda att maka på oss lite om vi vill ha ett jämställt samhälle. Men det finns det ingen anledning att gnöla över, tycker jag. Ta det som en feminist, vetja. Det kommer också att få goda konsekvenser för många män, men det viktiga är att arbeta för att över-underordningen försvinner. Här är genusordningen bara en av flera maktordningar som delar upp världen i exempelvis svensk-invandrare, heterosexuell-homosexuell, rik-fattig eller fysiskt välfungerande och funktionshindrad. Bob Hansson är inte precis konservativ, han står inte på Wallenbergarnas sida. Då borde han dra konsekvensen av det och inte basha feminismen. Den behövs, och personligen tycker jag att det är viktigare att driva krav som individualiserad föräldraförsäkring och högre löner i typiska kvinnoyrken än att pyssla om män som tycker att genuskostymen känns för trång. Inte för att det ena utesluter det andra, men var det inte lite naivt att ställa upp i Timbros språkrör och tro att de bara är intresserade av människor så där i största allmänhet? Är det inte ganska osynd om de goda männen? Jag tycker det, Bob.











* Helliwell, Christine (2000) ‘It’s Only a Penis: Rape, Feminism and Difference’,
Signs 25(3): 789–816.

Genusterapi

Svenska Dagbladet har inlett en serie om manligt lidande, tror jag det var. Först ut är hursomhelst en f.d. elitkanotist med många och långa resor, dåligt humör och total oförmåga att laga mat eller utföra andra hushållsgöromål. Till hans oförställda förvåning blev han till slut lämnad av sin fru som yttrade de magiska orden: "Jag älskar dig inte längre". Beskedet kom alltså som en chock för honom och han reagerade med att brusa upp. Många män gör det när deras marionetter klipper trådarna. Många män gör betydligt mer än så, men den temperamentsfulle kanotisten lyckades ändå behärska sig efter 5-7 minuter, berättar han själv. På den tiden hinner man säga en hel del, men till slut tänkte han: "Arne, värdighet!". Det var strongt gjort, tycker jag. Andra kan bergis skälla i 7-9 minuter, till och med 9-11 minuter eller varför inte tills stämbanden sviker, tårarna forsar fram och man ligger och vaggar fram och tillbaka i fosterställning. Jag säger inte att alla män är så, men vissa klarar bara inte att säga åt sig själva på skarpen, så där som Pippi gör när hon inte vill gå och lägga sig. Men det klarade Arne, för en riktig karl är väl rationell, för satan.

Ja, sen grät han ut hos vännerna och levde på rågbröd och bananer i några månader. Han kunde, som sagt, inte laga mat. Fast jag undrar om han inte narras en smula. Han köpte sig nog en rød med brød eller en dyrlegens natmad för att få i sig lite icke genusmodifierad kost ibland. Det var såklart synd om honom. Det är synd om många män som inte riktigt förstår varför de inte får strunta i alla hushållsgöromål, ha ett häftigt humör och många och långa resor utan att deras fruar ska börjar krångla och ha sig. De är i starkt behov av lite genusterapi, tror jag. Man tar några hårstrån, exempelvis från Yvonne Hirdman, utvinner naket DNA ur dem och klistrar sedan in det i den där instinktsplasmiden som Sofia Nerbrand säger går att identifiera hos mannen. New Scientist rapporterar att det får väldigt tydliga effekter på knockoutmän som saknar hushållsgenen.

Jag vill inte beskylla Arne för att vara särskilt naiv, men någonting kanske hans självbild lämnade att önska. Han säger själv: "Jag kunde inte föreställa mig att Dorthe inte var lycklig eller att hon inte tyckte att jag är fantastisk." Klart han var fantastisk! Jag menar, dåligt humör, ständigt bortrest, borttappad i köket - vem kan låta bli att älska en sådan liten spjuver? Även bekantskapskretsen var förvånad över att Dorthe kastade in handduken så pass tidigt. Där "fanns bilden att 'Arne och Dorthe är de sista som kommer att separera'. Deras hem var en samlingspunkt. En och annan vän var nog ledsen för att det skulle bli mindre 'hygge' och färre fester." Tror jag det. Hur mysigt kan man ha med några bananer och lite rågbröd? Inte särskilt, om ni frågar mig. Att Arne och Dorthe skulle vara de sista att separera visar ändå att bekantskapskretsen insåg det alla egentligen vet: de flesta äktenskap leder till skilsmässa. Vissa drar bara ut på det en smula, kanske i fasa för de stundande rågbrödsdagarna.

Män har svårare än kvinnor för att vara ensamma, tror Arne. "Det handlar om både trygghet och prestige. Vi har en beskyddargen. Dorthe längtade efter frihet och att vara för sig själv. Jag blev bara rastlös när jag var ensam hemma." Ja, där gick han och vankade bland disk och tvätt, dammråttor och obäddade sängar utan att veta vad han skulle ta för när inte Dorthe fanns där att beskydda. Kanske tog han sig en banan eller en skiva rågbröd, men någonting saknades. Stackars Arne!

Ja, så blev det alltså skilsmässa och hans manliga vänner försökte övertyga honom om att det egentligen var lika bra. "Sök dig en annan kvinna", sa de. Eller "Så attraktiv är inte Dorthe, hon har ju varit besvärlig på sistone, Arne." Jag undrar om hon hade bett honom bädda sängen, den lilla skökan. Någon ordnade en dejt åt honom, står det vidare, men Arne saknade ju Dorthe och pratade bara om henne hela kvällen, säger han: "Stackars tjej!" Ja, föreställ er själva att behöva umgås med honom en hel kväll. Det kräver nog en vilja av stål och en stor portion artighet. Det är nästan så att man hellre skulle umgås 5-7 minuter med Bill Öhrström och hans congas. (Men bara nästan. Personligen skulle jag självantända efter 1-2 minuter.)

Efter en tid hittade dock paret tillbaka till varandra. De gick i terapi, tog långa promenader och började äta tillsammans två gånger i veckan. (Gissa vad Arne bjöd på.) Så slutet gott, allting gott! Till och med en vresig kanotist kan komma till insikt, och det är ju uppmuntrande.

Nu har Arne skrivit en bok om sin svåra tid. Eller Arne och Arne...den är skriven av en psykolog och en författare. Arne kan konsten att delegera, som väl har framgått med all önskvärd tydlighet. Och inte nog med att han inte har skrivit en bok, han låter SvD:s läsare ta del av en rad goda råd om hur man hanterar en skilsmässa: 1/ Sök professionell hjälp, 2/ Välj dina förtroliga bland båda könen (men inte för många), 3/ Tänk över dina mål, 4/ Träna dig i att stilla din vrede, 5/ Ta hand om kroppen och 6/ Se krisen som en möjlighet till personlig utveckling. Det låter väl bra. Det enda man möjligen saknar är 6/ Gör hälften av hushållsarbetet, 7/ Res inte ständigt omkring och föreläs om personlig utveckling bara för att du har blivit "coach" och 8/ Skriv inte ännu en förutsägbar bok om kris och utveckling i äktenskapet. Det kan räcka med Jon Jeffersson Klingberg, Bob Hansson, Michael Wiehe och Dan Josefsson. Det räcker till nästa istid, minst, i alla fall om vi under tiden får läsa fler briljanta serier om manligt lidande i Svenska Dagbladet.

vēv-lä-dē-fā-räⁿs, liksom

Jag kunde inte låta bli att kolla hur Merriam-Webster låter uttala leve skillnaden på franska inför det här inlägget. Ja, ni kan höra själva. Är det en slump att det är en mansröst som läser upp frasen? Det brukar oftast vara män som framhäver att det är så härligt med denna könsskillnad. Thank Heavens for Little Girls, ni vet. Men nu är det Sofia Nerbrand från Neo som skriver att alla visserligen bör behandlas likadant oavsett kön i "ett empatiskt samhälle", men också att det kan gå för långt som när man klär sina telningar i unisexkläder. (Jag antar att hon aldrig handlar på Polaren och Pyret som framhåller att de inte gör kläder för pojkar och flickor, utan för barn.)

Upprinnelsen till Neobrands lilla kria är att hon kom att tänka på Pop, ett barn vars föräldrar inte vill avslöja om Pop har snippa eller snopp. Detta känns helt orimligt för Nerbrand:

Men nu är det ju faktiskt så att det existerar två olika biologiska kön, och Pop tillhör det ena. Pop vet vilket, men inte människor utanför den allra närmaste kretsen.

Är alla vi andra, vars könstillhörighet är publik, utsatta för ett gigantiskt experiment där vi formas till sociala konstruktioner? Eller är Pop ett resultat av en skruvad diskurs om genus?

Vad jag vet har Nerbrand fel. Det existerar snarare fem kön om man bara ska ta med biologiska faktorer. Pop kanske är intersexuell, till exempel. Samtidigt har hon faktiskt rätt: vi är utsatta för ett gigantiskt, inte just experiment, kanske, men säg en historiskt konstruerad diskurs, diskursen om könsolikheten. Men jag är inte så konspiratoriskt lagd, så jag ser ingen experimentator som håller i trådarna.

Nerbrand räknar upp några könsolikheter:

det finns onekligen skillnader som inte bara beror på vad vi lär oss under uppväxten: barnafödande, hormoner, fysiologi och instinkter. Vilket också ger oss olika upplevelser och referenser.

Eh...instinkter? Bevisa det, tack. Nerbrand slår fast att det är "lika bra att lära sig om sina inre egenskaper, dels för att förstå sig själv bättre, dels för att behandla andra adekvat". De inre egenskaperna är alltså hormonerna, fysiologin och instinkterna. Detta utgör vår kärna.

Och nu kommer ett sensationellt avslöjande: Katerina Janouche önskade sig en dotter när hon var gravid! Herre min je. Jag vet inte hur jag ska orka leva efter denna omvälvande nyhet. Men jag får väl trösta mig med att Sofia Nerbrands tycker att det är helt okej: "Det kan handla om en gemensam identitet som bygger på könsspecifika upplevelser och egenskaper". Jag skulle alltså kunna önska mig ett gossebarn nästa gång utan att ha dåligt samvete. Jag vill ju bara ha någon som har samma hormonuppsättning, fysiologi och instinkter som jag själv. "Det finns en utbredd, men felaktig, föreställning att vi bara kan behandlas jämlikt om vi är likadana och könlösa. Tankefiguren om behovet att avköna oss är i själva verket totalitär och fasansfull", tycker Nerbrandt. Jag undrar varifrån hon har fått den bisarra föreställningen. Det handlar om att behandlas lika och behandla andra lika, inte om att "alla ska vara lika", hur nu det skulle vara möjligt. Men jag antar att hon tillskriver exempelvis Gudrun Schyman eller andra feminister den åsikten. Tala om att bygga upp en halmgubbe.

Nerbrand avslutar. "Konsten är att uppskatta båda könens positiva särdrag istället för att skyla över dem som i Pops fall." För min egen del tycker jag att konsten är att inte bry mig så förbannat mycket om socialt konstruerade särdrag som att flickor ska hoppsa upp till sin faster i blommig klänning och en hatt med band, som i videoklippet från Gigi ovan. Det innebär inte att män och kvinnor inte har olika erfarenheter, delvis på grund av att vi upplever världen genom våra kroppar. Men den sortens unkna determinism som Nerbrand ger uttryck för borde ha dött ut med Maurice Chevalier.

Doermata

Ja, jag tänkte bara starta en grupp som heter så, samla ett gäng mänskliga dörrmattor och spela musik som är så bitter att långvärmt kaffe med galla är som den lenaste kompott i jämförelse. Fast helst utan text, för såna blir lätt så tjatiga och förutsägbara. Men vill ju inte vara någon Tom Waits-epigon och stå där med en hatt och en koskälla och en kavaj med fransiga ärmar. Men vill inte vara Malla Ronander (pinsamt bluesig) eller Jacques Werup (pinsamt poetisk)eller, gud förbjude, den där Kronärtscocco. Jag menar, "Hon är vild som vinden / Hon är varm som en sommarnatt / I hennes ögon glittrar en outtömlig skatt"... Snälla, rara, låt mig slippa träffa henne i ditt sällskap.

Ja, det finns mycket man betackar sig för, som att komma från Totebo men vara Alphabet City i själen. (En logoped jag känner jobbade på Västerviks sjukhus en period, och hon sa att Totebo var en diagnos. Och Olof Johansson kommer därifrån, så det ligger nog nåt i det.) Nej, ska man vara bitter får man tamejfan vara det utan ord. Att skriva om kärlek är som att skriva porrnoveller; att skriva om bitter kärlek är som att skriva porrnoveller i Tara. Försöker man vara lite tjusigt luggsliten och kvacka nåt om kroppen som ett landskap och kråkspark kring ögonen och pattar som hänger till knäna mogna frukter så framstår man som en självsmekande hycklare som i själva verket drömmer om en nybadad sjuttonåring. (Säga vad man vill om sjuttonåringar, de är i alla fall oändligt mycket snabbare i skallen än en halvblarig medelålders singer/songwriter med grandios självbild.)

Alltså: bitterhetens musik. Jag vet inte riktigt hur den låter. Balkan? Nej. Kletzmer? Nej. Det får inte vara så där vedervärdigt mustigt och livsbejakande som en Kustorica-film, inte födas ur smuts, elände och plågade hästkrakar med fulla kuskar och barn som föds på utedass och växer upp till små lortiga kvicksilverfigurer som ser Pappa vältra sig över närmaste oskuld och Mamma jaga honom med kniv bland husvagnarna medan tandlösa gubbar fäller dråpliga repliker. Det går fetbort, folks. Kanske en rostig grind som slår i vinden till ett övergivet scenbygge från "Lilla huset på prärien" skulle duga. Eller en samfälld suck från Finlands alla snopna dörrförsäljare. Nej, det blir för vokalt. (Min vän som är nästan helt, men inte totalt olik Jan Björklund, trodde att vokalmusik bestod av vokaler: Aaa-ooo-eeee...)

Fast egentligen är jag inte ett dyft bitter, bara en smula förundrad och gramse på mig själv för att jag under så många år vek mig som en skumbanan i Estremadura för andras vilja. Men inte ens det går att skriva utan att Björn Afzelius ska komma och förstöra alltihop: "Jag blir inte bitter, det är mot min natur / men jag undrar ibland hur den kvinna ser ut / som inser att i denna trygga figur bor ett kärleksdjur". Okej, okej, okej...! Jag är inte inte bitter på det viset, tror ni det om mig kan jag lika gärna gå och skjuta mig. Jag är inte melankolisk, ser inte tillbaka med illa dold och klädsamt framskymtande spleen på Mitt Liv. "När man fyller (vad det nu är) övergår livet från futurum till imperfekt" tror jag att Louise Boije af Gennäs skrev i "Stjärnor utan svindel". Det är så att man vill ge henne ett ömt slag över munnen med Runars manslem. Sicken blås! Jag tror aldrig att det har hänt så mycket i mitt liv som de senaste fem åren. Men nu ska jag försöka samla mig och berätta om min tillvaro som dörrmatta.

Jag antar att den här episteln, härifrån och nedan, är ett slags svar på min stora favorit Elins blogginlägg Duktiga flickor och struliga slackermän. Jag har själv varit omväxlande duktig flicka och strulig slackerman; i dag är jag nog lite av båda. Om Elin skulle ha oturen att vara tillsammans med mig skulle hon förmodligen konstant blöda näsblod av min oförmåga att betala räkningar i tid - om alls. Ja, så är det i dag. Men jag måste försvara mig med att det är en ren överlevnadsstrategi, parad med brakångest över mina gigantiska, obetalbara skulder. Jag skulle å andra sidan kompensera henne med att göra merparten av allt hushållsarbete, hur mycket nu det kunde bli i ett tänkt scenario där jag klev in på scenen utan en massa bagage i form av sex barn, till exempel. (Haha, stackars Elin! Jag är glad att det aldrig har varit tal om vi tu - vi har förresten inte ens träffats AFK eller IRL som det hette förr.)

Om jag alltså fortfarande bär på vissa slackerdrag när det gäller monetära liemän så är jag en ordningsam person i grunden, och det har jag varit sen barnsben. Att jag inte började studera förrän jag var runt 30 och fram till dess drömde om nåt slags Lennart Cohen-tillvaro (apropå slitna kavajer) förändrar inte saken. Jag hatar oreda, vilket man sannerligen inte kan tro om man ser hur vår lägenhet ser ut. Jag har bara nötts ner en smula av alla svårförenliga praktikaliteter. Men alltså, jag har under en lång rad år och flera förhållanden varit just den där som tänker mer på andra än sig själv. Och när jag läser Elins utlämnande och mycket tänkvärda text kommer jag på mig själv med att undra om man inte ofta är Den Givande (i brist på bättre termer) ur ett slags överläge. Så var det i alla fall för mig. Jag utplånade mig för att jag liksom tyckte att jag kunde bjuda på det. Det hade jag väl råd med, det var väl nästan min förbannade skyldighet? Oklart varför, höll jag just på att tillägga, men egentligen vet jag ju. Det beror på min uppväxt i en välbärgad villaförort med en Gudsomhaveristisk far och en radikal mor.

Som ung snorgärs i Bromma var jag och mina manliga (nåja) kamrater övertygade om att allting skulle fixa sig. Så var det även för många av tjejerna, men de var då liksom nu ändå flitigare och duktigare. De flitiga och duktiga pojkkamraterna var å andra sidan så inihelvete duktiga och blev läkare och jurister och affärsmän hela bunten, en av dem är t.ex. vd för ett stort Wallenbergföretag. Men jag och mina närmaste vänner och några till var bara övertygade om vår förträfflighet i största allmänhet - inte för att vi hade något att visa upp; vi var bara genier. Den här sortens tro på gott räkmackeglid in i en till stora delar okänd eller fiktiv framtid hade också en motsvarighet i dåtidens ofattbart tursamma tidevarv. Visst bodde vi i ruffiga rivningskåkar och så, men efter några år hade alla förstahandskontrakt. Arbetslöshet fanns inte, det var bara att köra taxi, jobba på posten, på Beckomberga mentalsjukhus eller som stuvare i Frihamnen: jobb gick faktiskt alltid att få. Det känns otroligt när man betänker hur det är för alla mambos i dag. Så: flyt, framtidstro. allt fixar sig. Och råkar man riktigt illa ut sticker mamma till en några tusenlappar. Man är ju så ung, bara 30 år eller så. Visst är det motbjudande? Men vi visste inte bättre. Tror jag.

Både far (vi är alla kuggar i ett stort hjul) och mor (kurator, terapeut, övervakare m.m.) lyckades ge mig och mina syskon kroniskt dåligt samvete för att vi hade det så bra. Det var alltid någon av mina systrar som gick fram och pratade med den där ensamma personen på festen (själv var jag den där personen). Och vi hade fadderbarn i Det Fattiga Afrika och unnade oss ingen lyx. Inte för att vi hade råd med nån, heller, att vi var sex barn märktes trots att far hade en advokatbyrå och mor yrkesarbetade till skillnad från nästan alla mina kompisars mammor. Inga Bognerjackor eller skidresor där, inte. Det gjorde ingenting, faktiskt. Men det dåliga samvetet satt i. Något lindrades det väl av engagemanget för Vietnams folk och vår kommunistiska kampglöd (som vi fick Gud för hemma av far). Jag tror i alla fall att det här blev mitt fall, så att säga, att jag plattade ut mig och lät mig beträdas allt framgent: jag var i överläge, och det skulle jag gudimej pröjsa för.

Så när någon säger "Jag älskar dig" har jag alltid (men inte längre) reagerat reflexmässigt med att säga detsamma, trots att det är lögn. Man vill ju inte såra. Den här sortens emotionell pingpong fortsätter sedan ett tag tills jag är hopplöst insnärjd i allehanda löften. Och mitt redan från början dåliga samvete är nu monumentalt eftersom jag är en sån feg lögnare. Hur tar man sig ur den knipan? Det gör man inte, höll jag på att säga. Men jo, på något sätt går det. Man kan t.ex. straffa sig ur förhållandet genom att bli en dålig människa. Det har den fördelen att ens moatjé slipper all skuld - det är ju jag som är ett svin. Praktiskt och bra att hänga upp ens dåliga samvete på nåt konkret, liksom. (Det är bara det att svinpoäng tynger.)

Så där har ni mitt lilla privata mönster. Jag antar ett en och annan känner igen sig i vissa detaljer, men på det hela är det förstås som Elin skriver att det för det mesta är just duktiga flickor och struliga slackermän:

På ett strukturellt plan är det här naturligtvis ett förbannat frustrerande mönster. Det är förmodligen i analogi med rapporter om att pojkar får allt sämre betyg i skolan och halkar efter, medan tjejer presterar bättre men också mår allt sämre. Det är i analogi med ett samhälle där flickor fått veta att de kan lyckas med allt, men inte fått det lika inbankat i sig att det också är okej att misslyckas ibland. Medan pojkarna inte haft särskilt många krav på sig alls, inte heller sådana av godo, de är ju ändå bara pojkar och de vet man hur de är.
Det är också samma gamla sunkmönster om män som går från morsan som städat deras rum till flickvänner som tar hand om dem. Kvinnor som fått lära sig att inte bara ta ansvar över sig själv utan också helt självklart ta ansvar för andra och se till så att andra mår bra.

Så vad gör man åt problemet på ett personligt plan? Jag kan inte med bibehållan självaktning skriva att "ett förhållande handlar om att ge och ta". Det är nämligen fel på flera sätt. För det första förutsätter det att det är förhållandet som är det viktiga. Sicket nys. Förhållandet? Fuck förhållandet. Man är väl inte tillsammans med ett förhållande. Man är (om man inte är som jag) tillsammans med någon som man älskar, och då vill man ofta få mer av den personen. Det leder tyvärr lätt till att det uppstår något som plägar kalla Ett Förhållande, och vips är tillvaron ett manus från helvetet där man ständigt måste bekräfta att man spelar enligt reglerna. Stryk det, tack.

För det andra handlar det inte om att giva och taga som något slags sirlig hovdans där man nickar och bugar, frammar och backar under fåniga krumbukter för den goda sakens skull. Det är ingen jävla förhandling mellan Metall och Teknikarbetsgivarna. Eller okej, då: det är det visst - i sämsta fall. I bästa fall handlar det om något helt annat, nämligen kärlek och omsorg. Om jag älskar dig så kan väl jag bjuda på det här, under förutsättning att det inte kostar mig mitt hjärteblod. Det gör jag gärna för din skull. Hur du gör är din ensak. Delar vi lägenhet så delar vi på hyran, förstås. Vi delar även på allt annat jämlikt, men räknar inte varenda avklippt tånagel som vi sopar upp. Du lagar kanske godare mat, kanske har du telefonskräck, kanske är jag en jävel på att natta barn, kanske ser du inte någonsin att fönster borde putsas, kanske ojar jag mig mer när jag har ont i huvudet. Det allra sämsta man kan göra är att börja väga och mäta och utkräva millimeterrättvisa. Det näst sämsta man kan göra är att ge den andre för mycket utrymme. (Att själv ta för mycket utrymme hamnar också högt på skitlistan, men det är nog alla överens om redan.)

För det tredje lever vi inte i ett vakuum. Vi har dels olika bagage med oss (jag hade en pråm med bråte), dels olika levnadsbetingelser beroende på om vi är män eller kvinnor, homo, bi eller hetero, är högutbildade eller inte etcetera, etcetera och etcetera. Det - också - måste vi kunna prata om. Det är som min gamle terapeut brukade säga: människan är en kommunicerande art, och det är väl lite synd om vi inte utnyttjar det? Så låt oss göra det, varför inte med en bra terapeut - redan när man lär känna varandra (jag skojar inte, fast själva parterapin kanske kan vänta lite) - eller med andra medmänniskor, vänner, bloggare. På nåt sätt borde det gå att undvika de värsta fällorna.

Jag minns när jag och Marty var på väg att amalgamera så smått. Jag förklarade för henne att när någon säger att vederbörande älskar mig, känner jag mig som världens största hycklare. På den vägen är det: vi har redan från början haft turen, vanan och för all del modet att ständigt prata om allt och vara totalt uppriktiga mot varandra, intet försköna, förtiga eller undanhålla. Det är något som jag älskar hos henne, och att vi törs visa våra skröpliga, fjantiga och själviska sidor gör faktiskt tillvaron väldigt mycket roligare. Sen har vi ett öppet förhållande, men det tänker jag inte tjata om här (den intresserade kan söka på "relationsbetänkande" i min blogg).

En gång för en sisådär fem år sen sammanstrålade jag och Marty på Babs för att gnassa och dricka lite vin. Jag kom direkt från Venhälsan och berättade att läkaren hade frågat om jag hade någon partner. "Ja, jag är faktiskt tillsammans med en kvinna just nu", blev mitt svar. Jag tyckte att Marty såg lite rörd ut när jag berättade det - och tänkte inte på att det var första gången hon fick höra hur jag såg på vår relation. Det är ett väldigt romantiskt minne, tycker vi båda. Det är så olika, det där, men är det något jag tror stenhårt på när det gäller att umgås med andra människor så är det att kasta alla preproducerade manus i papperskorgen. Och sen tömma den.

Nu låter det väl som om jag och Marty är så jävla förträffliga. Vi står där på scenen som ett par jazzande träslöjdsmagistrar (M:s liknelse) och knäpper med fingrarna, sjunger: "Spänn av, folks". Man vi hade helt enkelt en sjujävla flax som råkade träffa varandra. Vi visade oss vara förbluffande kompatibla. Det är alltså inte så jag menar. Men om man nu har turen att möta någon som är en pärla så är det värt att lägga lite krut på ("pratar" med händerna à la Malin Alfvén)...pratet.

Jag hoppas verkligen att du hittar en bra väg ut ur det här, Elin! Det kommer du säkert att göra, klok som du är. Och jag hoppas att alla ni som offrar er och tycker er ha råd med det i tid ska inse att det har ni inte. Men det är lätt hänt. Man tror sig ha ett kapital, men upptäcker att det är begränsat och krympande. Det skulle man kunna kalla för att man inte vet sitt eget bästa. Men man kanske inte ens vill sitt eget bästa. Så var det med mig. Tag er i akt, folks! Och har du orkat läsa ända hit, Elin, så lovar jag dig en Dubbeldajm om vi ses nån gång.

P.S.Även Helena Bergman och Gustav Almestad har kommenterat Elins inlägg. Väldigt läsvärt!

Årest sämsta förstasida?

Kombinationen känns inte helt okej, om man säger så.

När jämställdhet är en flört

Svenska Dagbladets ledarblogg uppmärksammar att Moderaterna efter rapporten om den dåliga jämställdheten i partiet (där t.ex. 70 % av länsförbunden styrs av män) nu tänker ta krafttag för att öka jämställdheten i partiet. SvD:s rubrik, "M fortsätter köra The Rules med borgerliga väljare" gjorde mig först förbryllad, men syftar på en handbok i konsten att locka till sig Den Rätte. Jämställdhet ses alltså av ledarbloggen som en flört med väljare, inte som ett ändamål i sig, vilket också framgår av slutklämmen:

Samtidigt skulle man önska att Moderaterna kunde vara lite mer varsamma med segmentet borgerliga väljare.

De kan ju liksom också få nog.

"Också" syftar här på att feminism och jämställdhet är något som vi allt är lite trötta på till mans (!). Om Maskulint initiativ sänker sig till en sådan simpel flört med väljarna riskerar man alltså att sjunka ner i den politiska korrekthetens träsk. The Rules huvudsakliga råd till kvinnor som vill snärja en karl är att spela svårfångade, och så bör inte ett parti göra, antar jag att ledarbloggen menar. Jag tycker nog att liknelsen är rätt misslyckad: ett parti ska inte vara populistiskt - genom att göra sig impopulärt?

Stackars Per Schlingman! Här försöker han rädda partiets ansikte, och så blir han hudflängd av det egna partiorganet. Det är nog bäst att stå för att de nya moderaterna i själva verket är Gösta Bohmans gamla moderater. Fast då måste man skrota den demarsch från de mörkblå ideal som partistrategen Schlingman har varit så framgångsrik med.

Inte längre anti-gay

American Psychologial Association har äntligen kommit fram till att terapi inte biter på homosexualitet, vilket bl.a. SvD skriver om i dag, och rekommenderar därför terapeuter att inte tuta i oroliga klienter att de kan bli av med sina hemska böjelser. Det var liksom inte en dag för tidigt.

Själv blev jag en gång tillfrågad om jag inte kunde söka hjälp för min dragning till män. Jag skrattade bort det - tanken är ju befängd - men uppenbarligen uppsöker fortfarande många amerikaner en terapeut när den hemska böjelsen hotar idyllen. Jag antar att många av dem är kristna på samma sätt som evangelisten Ted Haggard, som inför en jättepublik kunde säga saker som "Om du funderar på att gå någonstans mitt i natten, men inte vill att någon ska veta om det - gör inte det!" Själv gjorde han det, blev sparkad ur församlingen och portad i sin egen kyrka, och inte bara det: i en uppgörelse med församlingen gick han med på att gå i exil, d.v.s. hålla sig borta från sin delstat. Det kan man ju tycka är komiskt, om det inte vore för att hans barn också tvingades följa med. Och lilla frugan, som trots allt ställde upp på honom.
Men han blev botad och är nu helt heterosexuell, säger han. Vissa tvivlar på det.

I Sverige kunde man så sent som förra sommaren lyssna på Rickard Oostrom, som har skrivit boken Inte längre gay. Men någon terapeut som erbjuder hjälp mot homosexualitet torde vara svår att leta upp i dessa dagar, och det är väl ett friskhetstecken om något. Ändå finns det förstås väldigt många homo- och bisexuella än i dag som gärna hade sluppit sin läggning, eller rättare sagt: de hade gärna sluppit känna att det var nåt fel på dem. De hade gärna sluppit bli trakasserade och diskriminerade. Det var lätt för mig att avfärda tanken på terapi mot min bisexualitet, eller en viss persons oro över att våra söner skulle smittas av bögbacillen. Men även om jag skrattade åt det absurda förslaget var jag förstås förtvivlad, och det har kostat mig en del, om man säger så, att dra rätt slutsats och gå vidare. Många orkar inte göra det, utan försöker ta livet av sig, och detta i här och nu, i Sverige 2009. Det gör det lätt att hålla sig för skratt.

Världens tråkigaste sex

När jag var 25 år hade jag ett kortare förhållande med en mycket gammal kvinna - hon var 32. Det ville sig aldrig riktigt, delvis för att jag hade "snott" henne (patriarkat, någon?) från en barndomskamrat som egentligen inte ville vara med henne men drabbades av det s.k. Kalle Anka-syndromet. Ja, ni vet, när man låter någon annan ta över ens sönderlästa Kalle men genast drabbas av ruelse över den förlorade lektyren. Jag tror aldrig att han riktigt förlät mig för det där. Det skulle förklara diverse obegripliga utbrott genom åren trots att han vann henne åter (se parentes ovan).

Hursomhelst, hon velade mellan oss båda, ty på den tiden hade ingen läst "The Ethical Slut". (Det kan man tycka var en brist, men boken var inte ens skriven, så jag antar att vi är ursäktade för denna lucka i vår polyamorösa bildning.) Vi visste alltså inte att vi skulle kunna hantera våra stormiga känslor genom att ta fram pastellkritor och block och bara rita, Rita, RITA! Eller att vi egentligen levde i parallella universa där kärleken till en inte uteslöt att den andra fick lida (eller hur det är). Följaktligen vacklade hon mellan oss alfahannar betahannar gammahannar deltahannar omogna medelklassyngel på det mest plågsamma vis, tills hon en dag lät ett medium slita tvisten åt henne. Hon meddelade mig den sorgliga nyheten (jag var bortvald) med allvarlig uppsyn, och jag tog det som en man, kramade om henne, sa nåt lagom innerligt och gick småvisslande därifrån.

Den andra anledningen till att det inte funkade så bra var själva könsakten. Hon är den enda som har fråga mig "Är den inne?", vilket jag har fnissat åt då och då i snart 30 år. Det var, för att använda en kär gammal liknelse, som att slänga in en blyertspenna i Blå hallen. Min dyre barndomskamrat var tydligen bättre utrustad och jag undrar om det inte till slut fällde avgörandet. Medier i all ära, men ska man stöta kamomillfrön till en meditativ testund måste stöten passa i morteln. På den tiden hade jag en väldigt dimmig uppfattning om oralsex, annars hade jag kanske kunnat kompensera att jag bara var medium (det hade kunnat bli tungan på vågen, så att säga).

I dag är hon själv ett slags medium (om än large), eller i alla fall en underbar medmänniska , eller i alla fall någon som tar betalt för att prata, och känner in folks färger för att sedan ge dem goda råd om hur de ska finna sig själva (och kanske borttappade Kalle Anka-tidningar). Hon har, kort sagt, hittat kritorna. Detta konstaterade jag genom att googla nyligen, och när jag återsåg henne kom jag att tänka på alla dessa människor som ägnar sig åt tantrasex, och att detta måste vara om möjligt ännu tråkigare än att kasta in skrivdon i offentliga samlingslokaler.

Ja, tantrasex måste bara vara världens tråkigaste sex. Först ska man dricka kamomillte - eller kanske numera "chai-te", denna etymologiska katatoni - och därefter ska man massera varandra med en blandning av tistelolja och gud vet vad. Nåt med rosor eller citrus, kanske en basnot av mysk. Mannen, benämnd Han, ska vidröra kvinnan, benämnd Hon, enligt nåt schema som har ritats upp av en shaman från Tallkrogen, och ta det långsamt. Andas. Känna efter och känna in, men inte känna inuti. Inte än. Det ska vara kärleksfullt, sensuellt, ömt och varsamt, ja fritt, friskt och underbart som när två nakna naturbarn med hennafärgade rastaflätor springer i ultrarapid över en sommaräng i en reklamfilm för Gerdmans kontorsprodukter. Ett stilla klirrande vindspel, doftljus från Govindas och se: den nästan självlysande lingam släcker sin törst hos den fuktiga yoni med Bartholinkörtlarna inställda på MEDIUM.

Män som ägnar sig åt tantrasex har förstås hittat det perfekta raggredskapet - fast de raggar inte; de står över sånt. De är ute efter själarnas förening och det måste uppstå en naturlig samklang, en vibration som bara en strängteoretiker skulle kunna förmärka, en himmelsk men diskret doft, uppfattad av en ensam nattfjäril som ryttlar ovanför prinsessan Tuvstarr. Det luktar definitivt inte fitta, och ingen svettas och stånkar, nej bort det! Usch, nu blir jag deprimerad. Jag tycker så oändligt synd om de stackars kvinnor som umgås med såna här gottköps-buddhor. Tänk att vara kåt och vilja knulla, och så ska han hålla på och Andas och Känna och Ta Det Lugnt, timme efter timme. Och inte nog med det, efteråt ska man beundra hans grunda livsvisdom och sinne för Kvinnan, puh. Att prata med en sån människa är som att försöka spela Toccata och fuga i d-moll på mungiga. Han har säkert en didgeridoo, förresten, och om man inte aktar sig noga tar han fram den och ett paket tofuglass.

Som ni förstår är tantrasex det ultimata heterosexet, vilket gör det ännu mer motbjudande i mina ögon. Det är Ulf Lundell-versionen av att knulla, kallad Älskog. Jag har i alla fall ytterst svårt att frammana bilden av två kåta bögar som masserar varandra till tonerna av Enya, om de inte är djupt störda. Men kanske har jag fel. Och kanske har Ulla-Karin och Katrin låtit yoni och yoni svalka varandra i familjens radhus i Stuvsta med stor platt tomt, men då - och bara då - blir jag frestad att fråga vem som är mannen i förhållandet, detta för att veta vem jag ska undvika i fortsättningen. Nä, jag vet inte, jag. Jag vet bara att tantrasex är allt som jag aldrig har drömt om, och skulle någon man närma sig mig med ett fånleende, en flaska tistelolja och en didgeridoo, skulle jag ta fram min elektriska brödsåg. Sen får han ha hur snygga underarmar som helst.

Ett par jeans och en skribentlön

Timbro Kidz representant Johan Wennström har bara ett par jeans. Han skulle aldrig platsa i bögvärlden, med andra ord. Tänk att Svenska Dagbladet betalar så dåligt! Men han är glad och blå ändå, och föreslår nu att vi inte ska tjata så mycket om barn som har haft oturen att födas in i fattiga familjer, såna som bara har råd med ett par jeans till sina barn, till exempel. Nej, vi ska se det verkliga lidandet, tycker Wennström. Det finns minsann människor i Sverige som lever under broar.

Själv är jag tacksam att jag slipper arbeta i en diamantgruva i Sydafrika. Jag tänker på det jämt, faktiskt. Om jag t.ex. upptäcker på morgonen att jag har glömt att köpa kaffe, tänker jag: "Skönt att jag inte jobbar i en diamantgruva i Sydafrika." Och när jag under många år har sett arvodena för oss medieöversättare sjunka har jag tröstat mig med att jag i alla fall inte jobbar i en diamantgruva i Sydafrika. Det är faktiskt ett väldigt behändigt trick. Jag besökte en vän som fick elektriska kyssar på psyket för sin djupa depression och sa då: "Var glad att du inte jobbar i en diamantgruva i Sydafrika!" Redan samma dag blev hon utskriven. Och när min mamma dog tröstade jag mina syskon med samma ord.

Jag ska ta och skriva till Gustav, 14 år, som nämns i Wennstams kria. Förklara för honom att för det första finns det vuxna, välbetalda män som inte heller har mer än ett par jeans (men säkert ett par dyra kostymer), och för det andra ska han vara jävligt tacksam för att han inte bor under en bro eller, ännu värre, jobbar i en diamantgruva i Sydafrika. Då kanske han kan se det verkliga lidandet.

Som kanske framgår tycker jag inte att man ska jämföra lidande på det som Wennström gör. Men i valet mellan att jobba i en diamantgruva i Sydafrika och tillbringa en kväll på White Room med Wennström är valet lätt. Sydafrika, here I come!

Uppdatering: nu har även Katrine Kielos bemött Wennström.

Meteormodellen

Man ska ignorera det dåliga beteendet och belöna det positiva, har jag lärt mig. Förut delade jag ut svarta kryss om Stefan hade gjort nåt hyss och guldstjärnor om han till exempel hjälpte till att plocka upp sina kläder från golvet. Det var faktiskt ingen bra idé. Ni vet ju hur de ibland trilskas för att få uppmärksamhet eller testa ens gränser, och uppmärksammar man dem då blir det bara etter värre! Jag menar, hur många kryss kan man sätta? Kylskåpsdörren räcker inte till.

Det var min kompis Adriana som lärde mig tekniken, hon hade gått en meteorutbildning, tror jag den hette. (Var det i Norrköping?) Hon hade verkligen prövat allt, stackars människa, och var helt slutkörd. Jag vet att man inte ska prata illa om andras små killar, men hennes Karl-Johan var faktiskt odräglig: bara krav, krav, krav från morgon till kväll. Och som hon curlade! Men så gick hon den där utbildningen och nu är han som en omvänd hand, foglig och snäll för det mesta. Hon har format honom bra, tycker jag.

Den första tiden för oss var ganska svår. Att bara vända ryggen till när Stefan kinkar och tjatar känns inte naturligt, så jag fick jättedåligt samvete men tänkte att det faktiskt var för hans eget bästa. Och nu fungerar det jättebra. Om han till exempel sätter på sig sin klagande röst och säger "Eh, eh...ha den fnippan!" så säger jag att han får vänta tills mamma är färdig i badrummet. Och sen blir han alldeles själaglad över sin belöning! Efteråt ger jag honom flassan och låter honom titta på Eurosport. (Tips: låt dem sitta utan byxor på en frottéhandduk så att de får lufta sig lite. Det blir mjukt under stjärten och så fångar det upp de där sista dropparna.)

Nu låter det väl som det är rena idyllen här på Vinbärsvägen. Men meteormodellen är såklart inte lösningen på allt. Man måste även ta hänsyn till de olika utvecklingsfaserna och så vidare, vilket Addis inte verkar ha tänkt på. Just nu har t.ex. Stefan regredierat och är i den anala fasen, verkar det som. "Bit i kudden, älskling - nu flyttar vi upp ett pinnhål", säger han. Men se det går jag inte med på. (Ska man inte få ha sin baja för sig själv?!) Jag försöker skämta bort det (ignorera det negativa beteendet!), säga att då får han allt visa att han har lärt sig alfabetet först (jag tycker att "o" är skönast), men han envisas. Jag får nog bara vänta tills den där fasen är över. Det löser sig säkert. Nu är sommaren ändå över, och Stefan har fått träffa sina kompisar igen. Han brukar bli så trött av all stimulans efter en hel dag på "jobbet" och sen är det middag, en stunds tv-tittande, tandborstning och godnattsaga. I går läste jag hans favoritpassage av Pär Ström:

Vi har fått en maffia av genusproffs som ständigt försöker öka sina domäner. De vill förändra samhället allt djupare och på allt fler områden med sina tokiga teorier. Inget konstigt med det, denna genusmaffia bygger ju sin egen karriär, status och pengar på genushysterin. Det märkliga är att omvärlden accepterar det. Det är verkligen ett modernt fall av “Kejsarens nya kläder” när genusmaffian utvecklar sina teorier. När upptäcker folket att kejsaren är naken?

Han skrattade så att magen hoppade, som han brukar. Sen strök jag honom över hans flint och så somnade han sött - utan en tanke på analsex. Lilla gubben! I morgon ska jag visa honom hur man tar bort luddet från torktumlaren. Vi gör det till en lek, tänker jag.

Don't ask, don't tell?

Just nu kan det finnas runt 500 personer i Stockholm som inte vet om att de är hivpositiva, skriver Smittskydd Stockholm. Och av de personer som 2007 diagnostiserades med hiv på Karolinska Universitetssjukhuset hade var tredje redan aids. Under det första halvåret 2009 ökade antalet hivsmittade bland män som har sex med män till 64 från 51 samma period 2008, och 49 i genomsnitt de senaste åren. Detta var den enda grupp där man har noterat en ökning sedan 2004. I dag finns ca 5 000 hivpositiva i Sverige, alltså diagnostiserat hivpositiva, se juli månads nyhetsbrev från Smittskyddsinstitutet här.

Det här är dystra siffror (men en västanfläkt jämfört med läget i exempelvis Zaire). Frågan är hur man bäst förhindrar att fler blir smittade. Så sent som i mitten av 90-talet var hiv fortfarande en infektion som ledde till aids, med en överlevnadstid på ca 16 år, varav de sista fyra som aidssjuk. I dag leder hivsmitta i normalfallet inte till aids, men det är fortfarande en livslång och stigmatiserande sjukdom. Detta gäller, återigen, Sverige och stora delar av vår sköna västvärld. I andra delar av världen dör folk som flugor - och det är en del av problemet med vår attityd i Sverige: aids är något som De Andra får. Alltså nonchalerar vi risken för hivsmitta, och inte bara det, vi struntar i att kolla om flyktingar som kommer hit är hivpositiva. Alla flyktingar ska erbjudas så kallade hälsosamtal, men bara 40 % får det, och anhöriginvandrare omfattas inte av erbjudandet alls. En stor del av de (alldeles för) sent diagnostiserade är kvinnor från länder med hög hiv-prevalens, och dödligheten hos dem och andra som fått sin diagnos för sent är tolv gånger högre än hos hiv-kohorten, skriver återigen Smittskydd Stockholm.

Under tiden knullar folk runt utan att skydda sig. Verkligen begåvat, eller hur?
Men vad kan man göra åt saken? I dag är den som fått sin hivdiagnos skyldig att berätta det för sina sexpartners, och måste använda kondom under hela samlaget med någon som är osmittad. Det finns ingen logik i det, och det av flera skäl. Oskyddat sex mellan två hivpositiva är t.ex. inte alls riskfritt. Den som har en virusvariant som svarar väl på medicinering riskerar att få en aggressivare variant av sin partner. Och folk invaggas i en falsk säkerhet, tänker att den som är smittad ju måste berätta. Men för det första gör vederbörande inte alltid det. Och för det andra känner vederbörande inte alltid till sin hivstatus. Om man ens misstänker att man kan ha åkt på en könssjukdom är man enligt lag skyldig att testa sig - men tänk om man har hiv? Det är bättre att inte kolla, för det vore en sån fruktansvärd dom.

Jag, och många med mig, anser att det faller på mitt eget ansvar att skydda mig mot hivsmitta. Självklart har den som är hivpositiv också ett etiskt ansvar, men ska det verkligen vara juridiskt? Nej, inte om det är kontraproduktivt, och det är det i dag. Vill ni läsa en utförlig argumentation för ett avskaffande av informationsplikten och en begränsning av tvångsisoleringen, läs Vänsterpartiets uttalande, som jag fick nys om tack vare Bengt Held. Även Miljöpartiet vill avskaffa informationsplikten, skriver Held, och man ansluter sig därmed till den linje som drivs av RFSL, RFSU och RFHP (Riksförbundet för hivpositiva). Informationsplikten måste bort eftersom den invaggar folk i falsk trygghet, och den rättslöshet som utgörs av tvångsisolering på obestämd tid av vissa hivpositiva måste förändras. Smittskyddslagen bör alltså skrivas om, och dessutom måste rättsläget klarna; som det ser ut i dag dömer tingsrätter och hovrätter väldigt olika när det gäller smittspridning, vilket professor Madeleine Leijonhufvud rapporterar om på uppdrag av Socialstyrelsen:

Rättsläget i Sverige när det gäller HIV-positiva som har oskyddad sex och/eller inte informerar sin partner om smittan är mycket oklart. Detta trots att det alltså finns ett HD-fall som måste vara avsett att ha prejudicerande verkan, NJA 2004 s. 176, och som innehåller osedvanligt utförliga domskäl.
En genomgång av fall som avdömts i tingsrätter och hovrätter visar att bedömningen varierar starkt, utan att det går att urskilja några tydliga bedömningskriterier. Valet mellan ansvar för uppsåtsbrott – grov misshandel om smittan överförts, försök till grov misshandel om så inte varit fallet – och ansvar för oaktsamhetsbrott – vållande till sjukdom om smitta överförts, framkallande av fara för annan om så inte varit fallet - framstår inte som systematiskt hållbart och konsekvent.

Till dess rekommenderar jag varmt säkrare sex, även om det är tråkigare (vilket det är). För den som är beredd att ändå ta risken rekommenderar jag s.k. serosorting, d.v.s att man helt enkelt frågar först. Det är en ganska korkad strategi med tanke på att den du frågar antingen kan ljuga eller vara hivsmittad utan att veta om det. Men det är bättre än ingenting alls, antar jag. Är du en risktagande man så kan du studera informationen från Bareback Health. Men du? Begränsa ditt risktagande till dig själv, och testa dig regelbundet. Det är du faktiskt skyldig dig själv och din omgivning. För ett liv som hivpositiv är faktiskt inte så fullgott som vissa vill tro.

Timbro Kidz förklarar meningen med livet

Det är sommar, och vikariedags på SvD. Det märks knappt, vilket är en smula pinsamt för tidningen. Häromdagen gjorde Johan Wennström bort sig rejält när det gäller kraven på en förändring av namnlagen, i dag gör han sig till apostel för några nordamerikanska psykologers böcker om s.k. positiv psykologi. Detta, mina vänner, är Den Nya Psykologin, hittills bara upptäckt och uppskattad i Sverige av det avantgarde inom humanvetenskaperna som Wennström tillhör.

Vad går då denna "en av de mest bejublade psykologiska inriktningarna" ut på? Wennström förklarar:

Mycket av det som bidrar till att göra människor lyckliga, nöjdare med tillvaron och därmed starkare som individer är nämligen institutioner och sociala företeelser som entusiastiskt har övergivits. Dit hör exempelvis stabila familjeband, långvariga äktenskap och andra typer av varaktiga förhållanden.

Tänka sig. Kan man misstänka att homogejiga relationer inte räknas dit? Wennström lägger ut texten om hur den positiva psykologins banbrytande upptäckter har sin motsvarighet i Dygderna, och beskriver hur dessa förmodligen har utvecklats evolutionärt "för att stödja människornas trygghet och överlevnad på savannerna och i de karga landskapen." Wennström är inte bara insatt i modern psykologi och intresserad av "de breda samhällsfrågorna", han kan en hel del om evolutionen. Eller också ägnar han sig åt löst tyckande.

Att populära nordamerikanska lyckorecept inte är internationellt gångbara föresvävar aldrig Wennström. Föreställningen om vikten av en positiv självbild är till exempel inte relevant i Japan, vilket visas av Steven Heine, Darrin Lehman, Hazel Rose Markus och Shinobu Kitayama i "Is there a universal need for positive self-regard?" i Psychological Review, för att bara ta ett exempel ur högen. Och att ingen av de författare som Wennström citerar förefaller vara aktiva i PR eller andra psykologiska facktidskrifter att döma av en sökning i CSA (en referensdatabas med tusentals artiklar) säger en hel del. Är "positiv psykologi" verkligen en bejublad och ny form av psykologi, eller ännu en populärvetenskaplig trend från det stora landet i väster?
Svaret är givet, lika givet som orsaken till att Wennström utgjuter sig om behovet av sociala dygder.

Wennströms kria är lika förutsägbart konservativ som de deterministiska artiklar om varför män ska få vara män och kvinnor kvinnor som man ständigt kan få sig till livs i Svenska Dagbladet. Att den publiceras i samband med Stockholm Pride är inte heller det precis förvånande. När Timbro Seniors tar semester måste Timbro Kidz rycka in för att försvara heteronormen.

Uppdatering: teol. dr. Maria Liljas Stålhandske gör mos av Wennström i dagens SvD.

En knivslö analys

Barn använder ibland förstärkningsprefix på ett roligt sätt: kolvitt, isvarmt, skitnäpen. Som metafor passar det fenomenet bra på ännu en av Göran Skyttes HBT-fientliga krönikor i SvD i dag. I fjol hade vi förvandlats från underground till etablissemang, i år börjar Pride likna avgrundsvänstern, tycker Skytte. Vi är alltså ett avgrundsvänsteretablissemang, men exakt hur ett sådant ser ut vet nog bara Göran Skytte. Det har säkert något med uppmärksamhet i medierna att göra, för själv klagar han över att ingen utom den store gudens små publikationer uppmärksammar honom när han talar på Livets Ords Europakonferens i Uppsala inför hela 2 500 personer. Jag antar att det svider att vara ständigt inaktuell. Då måste man intala sig att man är en ropande röst i öknen. Det var förstås roligare att delta i en rörelse som kändes upprorisk och hade vinden i seglen. Att efter det umgås med en samling förnöjt skrockande ärkekonservativa kristna måste kännas lite som att gå hem från en Reclaim the City-aktion till familjens gillestuga i Rotebro och få småkakor och Festis av mamma, medan pappa fiser i den apdiarréfärgade skinnsoffan och vräker ur sig dumheter om invandrare och homosexuella. En sådan lyckad demarsch till och själen förtvinar.

Stackars Göran. Du tror att Pridefestivalen är till för de heterosexuella, för att vi HBT-personer ska visa er att vi är precis som ni - minus vissa rättigheter, förstås. Och en hel vecka om året är naturligtvis alldeles för mycket. Men hav tröst. I morgon börjar ännu en av de 51 heterosexuella veckorna, och med lite tur kanske du en av dem får vara med i något program av Sievert Öholm i kanal 37 och berätta om din nya bok. Ni kvasidissidenter måste hålla ihop.