Otrohet, en dålig idé

Det ögat inte ser, lider inte själen. En gång är ingen gång.
Alltså kan du äta kakan och ha den kvar. Din partner blir inte lidande och du får hoppa i säng med, tja…din kollega. Du får förstås lite dåligt samvete, men det är väl överlevbart. Och skulle det tynga dig för mycket kan du alltid berätta. Det var ju bara sex; du blir säkert förlåten.

Men tänk om din älskling tappar förtroendet för dig? Det skulle kännas hemskt. Kanske bäst att hålla tyst ändå; du vill ju inte såra någon i onödan. Och det var ju bara den här gången. Eller? Det kändes inte så dumt, det där. Du får väl se hur du gör nästa gång. Fast inom dig anar du nog hur det blir. Hm… Det här var inte så lätt.

Så låt oss försöka bena upp problemet. Stämmer till exempel de inledande talesätten? Anta att du gör affärer med en kompanjon. Varje vecka stoppar hen ett antal tusenlappar i egen ficka. Men det får du aldrig reda på, så det gör ingenting, eller hur? Det ögat inte ser, lider inte själen. Man kan strängt taget göra vad som helst mot en annan människa så länge vederbörande inte vet om det: ljuga, stjäla, bedra och manipulera. Ja, det finns verkligen personer som anser det. Man brukar kalla dem psykopater.

Jag hör dina protester: Du är väl ingen psykopat bara för att du är otrogen en enda gång?! Nej, naturligtvis inte. Men argumentet om ögat och själen verkar inte vara mycket till försvar. Kalla mig gammalmodig, men jag tycker inte att man ska svika den man älskar. Och att göra något som du vet att din älskling skulle ha starka invändningar mot är ett svek.

”En gång är ingen gång”, då? Tja, vi är inte mer än människor. Ett enstaka snedsteg må väl vara förlåtet. Om du nu är säker på att det är en engångshändelse. Men det är det här med samvetet. Du har valt en kortsiktig vinst och fått en långsiktig förlust på kuppen. Samvetet tynger dig. Kanske känner du ändå att du vill berätta.

Men man kan ifrågasätta vad som är vunnet med det. Sveket blir ju inte mindre för att du berättar om det. Du har gjort något som du visste att din älskade skulle ha motsatt sig, och du gick in i det med öppna ögon. Du kan förstås åberopa förmildrande omständigheter: Du var full, du blev bara så kåt, du blev förförd... Men någonstans längs vägen fattade du ett beslut; du lät dig falla. Eller är du kanske helt viljelös, ett rö för vinden? Skulle inte tro det.

Nej, du begick ett svek och nu vill du få absolution. ”Ja, men jag vill vara ärlig”, säger du. Men det har du alltså inte varit. Din partner kommer sannolikt, med rätta, att tappa förtroendet för dig och det lär ta lång tid att reparera, om det alls är möjligt. Vad är det som säger att du inte kommer att göra om det? Att du ger ditt ord på det? Ursäkta, men det har du liksom redan gjort en gång.

Och om du nu vill vara ärlig, varför ringde du inte hem från puben och sa:
- Hej, det är jag. Jo, jag tänkte bara tala om att jag nog kommer att vara otrogen mot dig i kväll. Det ligger i luften. Du skulle se vilka blickar jag har fått. Och så har vi redan kysst varandra.
- Men hallå, jag vill inte att du ligger med nån annan!
- Nej, jag vet. Men det tänker jag sätta mig över. Vi ses i morgon bitti. Puss, puss!

Jaså, det känns inte som ett alternativ? Varför inte? Du vill ju vara ärlig.
Tyvärr, jag tänker inte ge dig absolution. Du får bära ditt kors själv. Eller berätta, för all del. Men inbilla dig inte att det är för din partners skull, och var beredd på att förtroendet mellan er därmed är rubbat, kanske för all framtid.

Är din otrohet återkommande är det en annan sak, för det är väldigt svårt att ursäkta. Tro heller inte att du kan bedra din partner under en längre tid utan att det får konsekvenser. Det förakt för din älskades vilja som du visar kommer att färga av sig på dig själv. Du är inte längre någon som lät sig falla för en enstaka frestelse, du är en fullfjädrad bedragare. Hur känns det?

Tänk dig att din partner kysser dig och säger: ”Min finaste, vad glad jag är att jag har dig.” Och så har du knullat med någon annan dagen innan. Din partner tror att ni delar allt, men du vet bättre. I själva verket är du någon annan. Eller tänk dig att du, mot all förmodan, har lyckats hålla ditt vänstrande hemligt under ett helt liv tillsammans. Nu ligger din älskade för döden och kommer att dö utan att någonsin ha känt dig på riktigt. (Det är liksom inte läge att lätta ditt hjärta nu.) Hur ska du någonsin kunna se dig i spegeln efter det?

Men du har kanske inte tänkt vara otrogen till döddagar, bara… Ja, hur länge? När ska du bryta mönstret? För varje månad, för varje år som går känns det allt svårare, för att inte säga omöjligt. Omöjligt att sluta vara otrogen, omöjligt att berätta om det. Men du behöver nog inte oroa dig för att din älskling ska dö i dina armar utan att ha fått veta sanningen. Den brukar nämligen alltid uppdagas förr eller senare. Och frågan du då kommer att få är: ”Men vad har du för syn på mig, egentligen?!” Det är inte den fysiska otroheten som är det värsta, utan ditt förakt för din partner. Dubbelspelet, ljugandet under hela denna tid.

Du har velat vara fri att vara med andra. Nu har du sannolikt fått den friheten en gång för alla. Det är väl bara att gratulera.

Det öppna förhållandet

Jag och min älskling lever i ett öppet förhållande, och det har vi gjort sedan vi träffades. När vi berättar om det brukar de omedelbara reaktionerna bli två: ”Jaha, så ni knullar runt” eller ”Jaha, men det är förstås bara Niklas som utnyttjar den där friheten. Det låter så fint i teorin, men se bara på Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, som…”

Jo, visst har vi sex med andra. Men för oss innebär öppenheten så mycket mer än att ”knulla runt”. Och nej, vi är inte Simone och Jean-Paul; vårt förhållande går inte ut på någon patriarkal, ensidig frihet. Det handlar inte heller om någon ”sexuell bulimi”, inte om att vi är rädda för att satsa på vårt förhållande. Det handlar om att ge varandra frihet.

Vi älskar varandra - villkorslöst och utan förbehåll. Ingen av oss har tidigare varit i närheten av den kärlek som vi badar i sen vi träffades. Vi vill dö i varandras armar. Är det något på denna jord som vi vill satsa på så är det vårt förhållande, våra barn, vår fantastiska gemenskap. För oss är kärleken det största och mest omistliga vi har, och det är för att slå vakt om den som vi lever i ett öppet, eller om man så vill, fritt förhållande.

Friheten är skön när man som vi har levt i mer eller mindre kvävande förhållanden tidigare. Men den är, som vi ser det, ingenting man roffar åt sig på den andres bekostnad. Den är något man ger, av kärlek. På samma vis är öppenheten inte heller begränsad till det sexuella och amorösa. Den är en öppenhet för alla aspekter av vårt förhållande och för varandra, för framtiden. Jag låter dig vara allt det du är utan att försöka begränsa eller censurera dig. Jag älskar dig, alltså vill jag att du ska vara så lycklig som möjligt – även om den yttersta konsekvensen skulle kunna bli att du gick ifrån mig. Det kanske låter otryggt, men det är i själva verket den största tryggheten: jag väljer dig och du väljer mig. Alltid.

Den deprimerade kejsaren i H.C. Andersens saga fick en näktergal som skulle muntra upp honom. Den sattes i den finaste bur av guld, men som bekant ville den inte sjunga i fångenskap. Alltså: öppna buren och sträck ut din hand så kanske näktergalen kommer tillbaka och sätter sig på den. (Nu har väl en näktergal en smula mindre komplicerade livsuppgifter än en människa, men den kloke läsaren förstår nog.)

Vi diskuterar ofta olika ”manus” hemma hos oss, alltså oskrivna (eller rentav skrivna) regler för hur man bör bete sig i olika situationer. På midsommarafton, till exempel, ska man enligt manuset äta sill och dansa runt en majstång. Många gillar sånt, och det får de gärna göra, men över vår tröskel slipper inte den minsta sillsvans eller midsommarkrans
Ett annat manus säger att man just vid midsommar och liknande helger ska sitta en skara tillkämpat muntra personer vars enda gemensamma nämnare är att alla vill slippa därifrån snabbast möjligt. Det manuset ställer vi inte heller upp på. Blod må vara tjockare än vatten, men vatten är klarare. Vi har en alldeles egen, vald familj som består av våra kära vänner och älsklingar. (Ibland tänker vi att vi är så manusbefriade att man skulle kunna kalla det för ett manus.)

På samma vis är det med alla färdigskrivna relationsmallar: vi har rivit dem. Det är för oss ännu ett sätt att bevara förhållandet öppet. Principer och självdisciplin i all ära, men vi vill inte ägna oss åt hunddressyr. Överenskommelser har vi förstås, det är bara det att de diskuteras fram utifrån vad som känns angeläget för stunden. De är överenskommelser, inte regler. De är inte huggna i sten utan gäller tillsvidare. Vi förstår liksom inte vitsen med att försöka cementera nuet. Om något börjar skava så ser vi vad vi kan göra åt saken. Ska vi försöka lite till med den här situationen, eller ska vi ta ett steg tillbaka? Kom ihåg: friheten är inte något man roffar åt sig på den andres bekostnad. Det viktiga är inte allt man kan göra av sin frihet, utan att man låter kärleken till den andre styra. Det kräver en viss känslighet, att man inte i alla lägen sätter sig själv i första rummet – och det kräver ständig kommunikation och total uppriktighet.

Fagra ord, minsann. Och hur ser praktiken ut? Jo, vi hade en lång period när undertecknad satte sig själv i främsta rummet. När min älskling plågades för min skull, av rädsla för att min kärlek till henne skulle ”naggas i kanten”, av en ovilja att vara en begränsning för andra. Jag ångrar mig djupt att jag inte besinnade mig tidigare. Men vi klarade den krisen också, och vårt förhållande som redan var så fantastiskt är det i dag i ännu högre grad, mest tack vare hennes kärlek och klokskap. Klarade vi det, klarar vi allt.
Jag vill ogärna skryta, men vårt förhållande känns fanimej totalt okrossbart.

Framtiden låter vi också vara öppen. Det finns nämligen en föränderlig sida av det mest kontinuerliga: se bara på hur det är att ha barn. På ytan är de desamma år efter år, men de utvecklas i rekordfart och går igenom olika faser och kriser som alla andra. Vi tror alltså inte på en konsekvent barnuppfostran i meningen ”bete dig alltid likadant mot ditt barn”, ”sätt tydliga gränser” etcetera.. Nej, konstanta är bara kärleken, omsorgen, lyssnandet – konsekvenserna yttrar sig på olika sätt beroende på var barnet befinner sig just nu, vem det är och vad det vill vara just nu. Det finns ingenting värre än att få höra att någon minsann känner en. Barn drabbas ofta av det i sina familjer och i skolan; det blir som en tvångströja.

Så jag drar mig för att påstå att jag känner dig. Jag är väldigt fäst vid allt det som jag uppfattar som typiskt för dig, men jag vill inte att du ska ”vara som du är”. Jag vill att du ska vara fri att utvecklas och förändras – om och när du vill, på dina villkor. På samma vis vore det fasansfullt om vårt förhållande skulle ”vara som det alltid har varit”.

Ibland hör man folk sucka över att de har ”utvecklats åt olika håll”. Jag undrar varför. Om vår kärlekshistoria inte står rycken för en sådan utveckling så måste vi helt enkelt ha bedragit oss själva hela tiden. Vi ser det i stället som en alldeles underbar utmaning att utvecklas åt olika håll – tillsammans. Vi kan väl hålla det öppet, helt enkelt? Prata om saken, ni vet. Människan är ju en kommunicerande art – det vore synd att inte utnyttja det, som min gamla terapeut brukade säga.

Bara sex

- Hen betyder ingenting för mig. Det var inte alls som när du och jag älskar, inget av det där fina, innerliga, ömsinta. Vi kysstes inte ens. Eller…bara lite grann, i början. Det där man brukar känna: rysningarna, upphetsningen när man ser någon naken för första gången, det blodfyllda, bultande, ivriga… Av det fanns ingenting alls.

Och när vi låg omslingrade efteråt, såg varandra i ögonen, flätade in fingrarna i varandras fingrar, strök den andres svettiga lock ur pannan… Nej, det gjorde vi inte, så var det inte! Vi knullade en kort stund – det var inget vidare – sen klädde vi genast på oss och mumlade ett generat hej då. Det var allt.

- Jaså. Verkligen. Men om det nu var så innehållsfattigt, varför var det så viktigt för dig att du trots allt var otrogen?
- Det bara blev så. Jag…blev väl kåt.

Mm. Ni bara råkade se varandra djupt i ögonen. Era underarmar snuddade vid varandra av misstag, visserligen gång på gång, men ändå. En hand landade på ett lår av en ren slump och innan ni visste ordet av låg ni där nakna i sängen, ledda dit på Gud vet vilka mystiska vägar. Det var inte så att ett beslut mognade fram, kalkyler ställdes upp, olika scenarier prövades och förkastades. Nej, viljan var satt ur spel och slutet kunde bara bli ett. Och allt detta på grund av denna billiga kättja.

Vilka djur vi är! Visst är det lite skrämmande? Otaliga män har i tingsrätten berättat om hur de inte kunde hejda sig när den där kvinnan vippade med brösten, hur hennes korta kjol fick dem att tappa all sans, eller att de bara var tvungna att genomföra ett samlag med den av sprit halvt medvetslösa tonåringen. Nej, när driften sätter in far allt vad förnuft och medkänsla vill säga all världens väg. Så bekvämt. Och häpnadsväckande ofta anses dessa omständigheter förmildrande.

I rättvisans namn ska sägas att inte alla män är sådana. Vissa är mogna och ansvarsfulla, ”trygga i sin manlighet” som det brukar heta. För dem är sex utan känslor lika främmande som för kvinnorna. Kvinnor brukar som bekant inte våldta. Det beror nog på att deras sexualitet är annorlunda beskaffad. ”För män är sex ett yttre skeende till ett inre ackompanjemang, för kvinnor är sex ett inre skeende till ett yttre ackompanjemang”, eller hur? Ja, utom när kvinnor är otrogna, förstås – då är de precis som män. Eller rättare sagt: som de där männen som inte har satt sig själva på piedestal och blivit lika inkännande som de riktiga kvinnorna. Kanske är den otrogna kvinnan värd ännu lite mer förakt för att hon gör våld på den kvinnliga principen och låter den låga lusten styra. Riktiga kvinnor och riktiga män kan inte ha sex utan känslor. De knullar inte, de älskar, gärna med tända ljus, rosenblad utströdda i sängen och Enya i stereon.

Det finns alltså berömvärt sex och klandervärt sex: sex som är oupplösligen förenat med kärlek, gemenskap, innerlighet och ömhet, den sorts sex som man har i ett nära förhållande med en enda person. Och så bara sex, den klandervärda och primitiva sorten. Den senare brukar alltså utövas av män, och den kvinna som t.ex. njuter av att ha sex med flera män samtidigt, som utövar BDSM eller har anonyma och säkerligen alltför många sexkontakter, måste vara allvarligt skadad. Kanske har hon utsatts för övergrepp i barndomen, kanske söker hon förtvivlat efter bekräftelse. Vi måste lägga pannan i djupa veck och försöka hjälpa henne!

Men doftkrus och sensuella massageoljor i all ära: jag känner faktiskt Såna Där Kvinnor, och de verkar må hur bra som helst, tackar som frågar. De är harmoniska, lever i nära och kärleksfulla relationer, en del har till och med barn som de tar hand om på bästa vis, tänka sig. De vet både priset på mjölk och sitt eget värde och känner sig inte ett dugg förnedrade eller utnyttjade. Och kanske är de där männen som de har sex med inte alls män utan kvinnor. Eller både och.

Märkligt. Det är något som inte stämmer här. Sex verkar vara både överskattat som förblindande drivkraft och underskattat som okomplicerad glädjekälla. Kan det vara så att sex inte är så bara? Det vore onekligen glädjande för många som då skulle slippa att bli patologiserade av omvärlden – och besvärande för den otrogne som mister sin undanflykt.

Jag ställer mig också frågande till konceptet ”sex utan känsla”. Hittills har jag aldrig lyckats ha sex utan att känna något. Visst kan ackompanjemanget klinga olika, men en kapellmästare utan orkester…? Nä.
Sex väcker tvärtom alla möjliga känslor till liv, frammanar minnen (och skapar nya), upplöser tid och rum, är en läromästare och befriare, får oss att vilja ha mer. Inga känslor? Skulle inte tro det.

Vissa förfasar sig över de gaysaunor, videoklubbar eller parker där företrädesvis män har sex med varandra. Samma sak gäller fetisch- eller swingersklubbar: de stackare måste vara desperata, avtrubbade eller psykiskt störda som frivilligt söker sig till dessa iskalla miljöer där man har sex utan känsla. Men ingenting kunde vara felaktigare; folk där är precis som du och jag: vanliga, snälla och ibland lite blyga. Och steget mellan att i ena stunden sätta på en fullständig främling och att i nästa plötsligt drabbas av ömhet för denna medmänniska är kortare än man kan tro. För sex blottlägger också människan; det är inte bara en fysisk, utan en psykisk nakenhet. Ecce homo: se människan. Även på videoklubbar kan man alltså pussas och kramas. Tänka sig.

Sex med någon man älskar kan vara alldeles fantastiskt. Sex med andra kan också vara alldeles fantastiskt, men på ett annat sätt. Det ena utesluter inte det andra. Kan vi inte skrota de där konstlade motsättningarna mellan sex och känsla, mellan fint sex och ofint sex, mellan kvinnlig och manlig sexualitet? Jag tycker det. Och visst: sex kan vara rätt misslyckat också. Tråkigt, en plikt mot en partner man inte längre dras till, pinsamt och taffligt med ett överförfriskat hemsläp från krogen. Men det är aldrig ”bara”, så om din partner kommer dragande med den där trötta undanflykten, kanske du kan be att få höra den där om Snövit och de sju dvärgarna också.
Eller säg så här: ”Så roligt för dig med ett litet äventyr!”

Det senare är min rekommendation.

Var Jesus bög?

Tja, fråga Pat Condell

Intelligens är en klassfråga

Vad är en duktig elev? Det är, vill jag påstå, som att fråga vad hög intelligens är, och på den senare frågan vet vi alla svaret: förmågan att klara ett intelligenstest väl. Den som exempelvis i upprepade försök kan räkna ut vilken geometrisk figur som bör följa på de tre tidigare figurerna är ”intelligent”.

På vad beror då denna förmåga att klara ett psykometriskt test? Tvillingstudier har visat att genetiska faktorer är viktiga. Men studier visar också att om ett syskon från en fattig familj tidigt adopteras av en välbärgad familj så kommer det syskonet att få högre intelligenskvot än sina syskon och sina föräldrar. Hur går det här ihop? Jo, tydligen är miljön viktigast för IK när miljön är dålig, medan genetiken är viktigare när miljön är god. (De studerade tvillingarna har tidigare hämtats ur relativt goda till mycket goda uppväxtmiljöer.) Intelligenskvot är alltså ytterst en klassfråga. Tror ni mig inte, läs hur Eric Turkheimer har kommit fram till det här resultatet i en mycket omfattande studie.

Åter till den duktiga eleven, och nu kommer mitt andra påstående: en duktig elev är någon som kan bete sig som en ”duktig elev”. Den som i upprepade försök kan räkna ut vilket beteende som premieras, och anpassa sig efter det, är ”duktig”. Är det naivt att tro att även detta är en klassfråga?

Man kan fråga sig om det är så viktigt att någon klarar ett intelligenstest väl. Det kanske finns andra parametrar i en människas liv som är nog så viktiga för att sagda liv ska uppfattas som uthärdligt, kanske meningsfullt eller rentav ganska hyvens? Så länge mina barn inte verkar vara lika dumma som Carola verkar ha stora svårigheter att följa med i enklare resonemang behöver jag nog inte gå till psykologen med dem.

I analogi med ovanstående resonemang kan man undra om det är så viktigt att någon är en duktig elev. Min äldste son har fått kritik av sin lärare för att han pratar för mycket under lektionerna. Så gör inte en ”duktig elev”, och först om detta oönskade beteende kan hämmas kommer han att kunna betraktas som duktig. Hans lärare är, på lärares vis, inte direkt fåmäld, men det är ju en annan sak. Bland det första en duktig elev måste lära sig är att relationen elev-lärare inte är symmetrisk. Nu är barn så barnsliga att de lätt får för sig att föräldrar och lärare ingår i ungefär samma kategori: ”Snälla vuxna som jag har mycket att göra med”. Det tar oftast lite tid innan de når den plågsamma insikten att så ingalunda är fallet.

Goda föräldrar är auktoritativa men skolan är i allmänhet auktoritär. Skillnaden är betydande. en auktoritativ förälder är en auktoritet för sitt barn men förhandlar med det, behandlar det kärleksfullt och låter det vara delaktigt i familjens beslut. En lärare är också en auktoritet för barnet men behöver inte förhandla om hur undervisningen är upplagd (och även om ett sånt intresse skulle finnas från lärarens sida så är hens handlingsutrymme begränsat av läroplan, rektor, skolans tradition, egen ork, brist på tid, klassens storlek etcetera). En lärare behöver inte heller vara kärleksfull så länge vederbörande inte är direkt hånfull och aggressiv (gäller ej högre utbildning).

Min son har också fått kritik för att han gör det roligaste först i en av sina läroböcker. Meningen är att man ska göra den tråkiga uppgiften först; sedan kan man få färglägga lite. Signalen är alltså: ”Den här boken är tråkig, men du måste göra uppgiften ändå. Om du är snäll (anpassar dig) så får du göra något som barn brukar gilla.” Lite plåster på såren, alltså. Någonting säger mig att det sker en glidning här. Jag misstänker att andelen barnsligt och trevligt pyssel i läromedlen gradvis minskar med åren. I årskurs 8 behöver vi inte gulla så förbannat med barnen längre. Dels är de verkligen inte särskilt gulliga längre, dels har de antingen vant sig vid att göra som vi säger eller så har de visat sig vara hopplösa fall och då ska fan locka med Lille Skutt och färgkritor.

Min son hade två klasskamrater som nu har fått lämna klassen. De går i en särskild klass för barn med behov av särskilt stöd, som det heter. Det är bra att de kan erbjudas det, tycker jag. En positiv sidoeffekt av att de omplacerades är också att det har blivit lugnare i klassen med vanliga elever. På skolans webbplats kan man läsa att i mongoungarnas klass den särskilda undervisningsgruppen går barn som ofta har svårigheter med:

• koncentration
• socialt samspel
• att tolka intryck
• överaktivitet/underaktivitet
• arbetsminne
• att "läsa av" situationer
• att orka fullfölja en uppgift
• planering
• att förstå instruktioner
• tidsuppfattning
• gränslöshet

Nej, jag skojar. Det är inget skojigt skoj, men ändå. Jag tycker inte att det är bra att det har blivit lugnare i den ”vanliga” klassen med ”vanliga” elever. Jag tycker att skolan inte har förstått vad som menas med delaktighet. Eller också ger man helt enkelt fan i det, för den här lösningen är billigare och enklare. Att vissa barn och deras familjer blir stigmatiserade är smällar man får ta. De här kidsen kommer nog ändå aldrig att bli duktiga elever – lika bra att sortera bort dem direkt.

Men min son kan nog fortfarande bli en duktig elev. Han kan nog lära sig att det smartaste är att göra som man ska – annars riskerar man ju att bli En Sån Där. Detta är också skolans uppgift: att skapa duktiga elever. Duktiga elever kan därefter bli duktiga studenter och duktiga samhällsmedborgare. Vissa har goda förutsättningar att bli det, andra har sämre. C’est la vie.

Vad är alternativet, då? Tja, man kunde ju börja med att minska skolklassernas storlek till låt säga tolv elever (tolv, för det är den största grupp vi kan hantera enligt hjärnforskare). Eftersom detta skulle ge lärarna möjlighet att ägna sig åt var och en och inte bara vara något slags ordningspolis med konstant dåligt samvete så kunde man också korta skoldagen rejält. Det skulle inte behöva bli så mycket dyrare. Och barn med olika funktion kunde bli delaktiga i stället för stigmatiserade om de integrerades och fick tillgång till speciallärare i en klass som var till för alla. De ”vanliga”, kanske rentav ”duktiga” eleverna skulle också tjäna mycket på en social miljö där alla fick vara delaktiga. De kanske inte skulle bli så okritiskt duktiga.

Men det här kräver pengar. Det kräver vidareutbildning. Det kräver självkritik från pedagogernas sida, en stor medvetenhet om exakt vad det är vad vi vill lära ut och varför; en insikt om vilken diskurs och vilka maktförhållanden som råder i skolans värld; kunskaper om hur vår sociala identitet skapas och hur gruppbildning, kategorisering, normativitet och stigmatisering fungerar, och mycket, mycket mer.

Så om du läser det här, Jan Björklund, hoppas jag att du vaknar ur din våta dröm om en skola där ungarna lär sig veta hut, blir ordentligt betygsatta och välanpassade.

Nej, nu skojar jag igen. Det är inget skojigt skoj.
Det är tragiskt

Göran Skytte och ondskan

Ondskan må vara obegriplig. Våra förklaringar räcker inte, förnuftet slår bakut vid tanken på bebisarna i frysboxen eller de instängda barnen i källaren. Vi vill inte tro att någon kan göra så, ändå vet vi att det sker ofattbara grymheter, för vittnesmålen är legio. Men ondska är ett oanvändbart begrepp. Vad ska vi ha det till? Som motpol till godhet? Som en kvast med vilken vi sopar undan det plågsamma, ångestframkallande, hjärtskärande, säger oss att sådana är ändå inte vi?
Det duger inte. Om vi vill förstå verkligheten måste vi först skåda den i hela dess praktfulla vidrighet utan att blunda. William Burroughs förklarar titeln på sin bok Den nakna lunchen så här: det är när vi ser vad vi har spetsat på gaffeln.

Göran Skytte häpnar i en kolumn i SvD över att vi under de många massmordens 1900-tal har ”avskaffat tanken på den individuella ondskan”. Därmed, menar han, står vi också handfallna inför mordet på Engla eller inför monsterpappan Fritzl. Vi borde inse att ondska, även personlig ondska, är en realitet, skriver Skytte. Vi ska inte försöka förstå den ”enbart med psykologi, beteendevetenskap, sociologi”, för de förklaringsmodellerna räcker inte till. Nej, låt oss lägga korten på bordet, tycks Skytte mena, ty: ”Tron på ljus och godhet leder också till medvetenhet om ondska och mörker.”

Som om det skulle förklara något. Som om ”godhet” är ett analysverktyg och inte en värdering. Som om vi skulle stå bättre rustade att orka med mörkret genom att kalla vissa människor för onda. Vart leder en sådan syn, och på vilket sätt kan vi minska ondskan i världen genom att blanda in en metafysisk dimension? Har vi månne prövat det här ontologiska illusionsnumret förut? Ja, till leda – och spåren förskräcker.

”Anamnesen är halva diagnosen” är en maxim som läkarstudenter tidigt får lära sig. Genom att studera en patients sjukdomshistoria kan vi alltså lättare se vad som fattas honom. Detsamma gäller vårt samhälle och våra värdesystem, vill jag påstå. Massakern i Song My var ofattbar i sin grymhet, men den lärde oss en del om vilka mekanismer som kan få soldater i krig att så fullständigt spåra ur. Beteendevetenskapen har hjälpt oss att minska risken för att helt vanliga ungdomar på det viset ska förvandlas till de monster de framstod som. Barndomspsykologin visar hur vissa barn kan klara av svåra situationer medan andra barn inte gör det utan bestående men. Historiska analyser av sovjettiden, Hitlertyskland eller Maos Kina – är de värdelösa? Naturligtvis inte.

Vi kan inte alltid ”lära av historien” eftersom vår tid antagligen är lika obegriplig för oss som medeltiden, samtidigt som den är alltför bekant för att vi ska kunna se den med klar blick. Och vi ska inte förledas att tro att det finns en historisk utveckling som obönhörligt röjer undan mörkret och tar oss från klarhet till klarhet. Men låt oss inte blanda bort korten genom att låtsas som om ondska och godhet är bättre förklaringsmodeller. Det, om något, gör oss handlingsförlamade! Eller ska vi bara sitta där med vår måttstock och säga att den där avvisningen av den iranske bögen var ”ond”? Den ledde inte till att han avrättades, men han blev torterad, dömd till piskrapp och fängelse, så vi ger avvisningen två döskallar av fem. Den amerikanska arméns vattentortyr av ”terrorister” får en döskalle av fem, medan Herr Fritzls dåd får fyra döskallar. Kvällens vinnare, med fem dödskallar blir…trumvirvel…Pol Pot! Välkommen upp på podiet för prisutdelningen.

Och sen? Hur kan vi förhindra andra övergrepp och mord? Genom att tala om för människor att de ska välja att vara goda?

Nej, vi kan inte förklara allt. Garvade psykiatriker ruskar på huvudet åt Fritzl. Det går att förstå att han inte öppnade sin källare frivilligt: det hade ju blivit hans undergång, men hans personlighet är gudskelov så ovanlig att den undgår en heltäckande ”förklaring”. Det går att förstå att det är ”lättare” att döda barn två när man har dödat barn ett, även om galenskapen hos mamman är väldigt svår att identifiera sig med. Man kan inte förklara allt, men man får väl försöka att förklara det man kan och säga om resten: ”Vi vet faktiskt inte.”

”Kunskap producerar makt och makt producerar kunskap”, säger Foucault, som jag just håller på att stava mig igenom.* Så fort vi ger oss på att beskriva och kartlägga någon, försätter vi oss i ett överläge till den studerade. De gamla imperialiststaterna kartlade koloniernas flora och fauna enligt ett ”objektivt och globalt” system, förklarade de gärna. Men det var deras egna, specifika, tidsbundna och ideologiska system, och deras systematisering ledde till att de inhemska systemen där man t.ex. gav vissa växter namn efter deras läkande förmåga, förföll, varpå de underkuvades underläge förstärktes. På samma vis förhåller det sig med den kristna dogmen om godhet-ondska, skulle jag vilja påstå. Den är en maktdogm som kan användas för att rättfärdiga de ”goda” staternas övergrepp på ”ondskans axelmakter”, ”terrorister” och ”illegal combattants”.

”Reagan var inte så dum när han kallade Sovjetunionen Ondskans imperium”, skriver Skytte. Jag håller med: Reagan var inte dum alls. Han var en slipad maktspelare.

Jag minns när Göran Skytte spelade med Kabaretorkestern. Nu spelar han åt ett annat gäng.

* Mills, Sara (2003) Michel Foucault, Routledge Critical Thinkers.

En prövad mamma skriver av sig

”Och mina barn, de hoppas att de ska ses som de individer de faktiskt är. Inte som de personer som de ’borde vara’, så som det tyvärr har varit alltför ofta i deras liv.” Så säger Marija Håkansson i en intervju i DN i dag. Hon har skrivit en bok till och om sina barn, som i många år har dragits med adhd och depressioner, en bok som handlar om kampen för att som ”besvärlig mamma” kräva att även hennes barn skulle få vara delaktiga i skolan och samhället. En bok om hur det känns när man tror att man är en dålig förälder.

Vill du bli sedd som den du faktiskt är? Förmodligen. Men vem är du – och vad menas med faktiskt? Troligtvis menar Marija (och många med henne) att det är individen själv som sitter inne med sanningen, med det faktiska jaget. Kanske får också de mest närstående tillgång till denna äkta bild, medan omgivningen misstolkar personen ifråga. De förväntar sig ett typiskt beteende från en individ som tillhör en viss kategori. När beteendet avviker från det typiska, och individen alltså inte är som hen ”borde vara”, sätter stigmatiseringsprocessen igång. Vilket leder in oss på Erving Goffman.

Goffman brukar räknas som stigmateorins fader; hans Stigma – Notes on the Mangagement of Spoiled Identity är visserligen en smula åldrad i sina exempel (den kom ut 1963), men är höggradigt aktuell och används fortfarande som kurslitteratur. Enligt Goffman är stigmat ingenting som är inskrivet i vårt kött, utan en social process mellan människor. Stigmat kan finnas här, men inte där, då men inte nu, mellan dig och mig men inte mellan dig och honom. Stigmat kan vara iögonenfallande och uppenbart (t.ex. ett deformerat ansikte), eller visa sig först efter en tid och/eller i ett speciellt sammanhang. Ett sådant senare exempel på stigma kan vara NPF, neuropsykiatriska funktionshinder som adhd.

Den stigmatiserade tvingas ofta använda strategier för att antingen undvika att bli röjd, eller för att hantera sitt stigma när det väl är uppenbart. En person som t.ex. åldras och börjar glömma bort sina vänners namn kan undvika att träffa dem och därigenom slippa genansen, skriver Goffman. Vad som är normalt respektive avvikande är dessutom gemensam kunskap: behärskar man den ena rollen så behärskar man förmodligen den andra. Båda vet alltså vad som är normalt och vad som är avvikande, vilket gör stigmatiseringen så plågsam.

Det låter rimligt, eller hur? Goffman är bra. Charles Horton Cooley, en föregångare till Goffman, är också bra, hör bara på hans spegeljagsteori i Human nature and the social order från 1902: ”På samma sätt som vi ser vårt ansikte, vår kropp och vår klädsel i spegeln och intresserar oss för dem därför att de är våra, och är nöjda med dem eller inte, beroende på om de svarar eller inte svarar mot vad vi önskar att de vore; på samma sätt ser vi i fantasin i en annans medvetande något slags tanke om vårt utseende, vårt sätt, våra avsikter, våra handlingar, våra vänner och så vidare, och vi påverkas på olika sätt av detta. (…) Vi föreställer oss alltid, och delar i föreställningen den andra personens bedömning av oss.”

Med andra ord: Jag har en föreställning om hur jag ter mig inför dig. Jag föreställer mig också hur du bedömer det du ser, och det resulterar i exempelvis stolthet eller skam. Marija skämdes för att hon var en ”dålig mamma” tills hon insåg att hon inte var det. När hennes barn hade blivit utredda och diagnostiserade (tack vare att hon var en "besvärlig mamma") fick hon plötsligt höra att hon var en ”stark mamma”. Det hade hon, av naturliga skäl, lite svårt att ta till sig i början. Men vilket var då hennes faktiska jag? Vilket var hennes barns faktiska jag? Finns det något sådant alls? Har vi en kärna? Många hävdar motsatsen, talar om ”subjektets död”. Teoretiker som Foucault, Heidegger, Kristeva eller Habermas menar att identiteten är en social konstruktion, och inte bara det. Kanske är identiteten bara en språklig konstruktion? Den som vill kan upplösa allt i ett postmodernistiskt moln av subjektspositioner och förhandlingar, eller så kan man kanske säga sig att visst har vi en identitet. Men den är inte av det där gamla storvulna, uppsvullna och pretentiösa slaget, utan en lite tilltofflad och ödmjuk varelse som inser att den inte är särskilt kontinuerlig och inte särskilt autonom. Jag lutar, ödmjuk och klok som jag är, åt det senare.

Åter till Marijas barn som det här skulle handla om. De var inte bara några okoncentrerade bråkstakar; det var och är inte deras faktiska jag, säger hon. De var och är något mer och annat. De var hennes gullisar, såklart, och hon blev förtvivlad när hon märkte hur svårt de hade det. En barnomsorg och skola som befolkades av kunniga personer skulle inte ha stigmatiserat dem och henne, men det gjorde de. En barnomsorg och skola som hade adekvata resurser skulle kunna rymma även den som inte passar in i mallen, men så är det inte. Den som är sär ska särbehandlas, är snarare mottot. Men den som är sär är det i förhållande till något. Den som har adhd kanske fungerar alldeles utmärkt, eller åtminstone väldigt mycket bättre, i rätt miljö, i relation till rätt person, till någon socialt responsiv person.

För vi finns egentligen bara i förhållande till andra. Vi kan bara kommunicera med andra. Som Johan Asplund skriver i Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet: "Innebörden av ordet "jag" är social. Ett jag förutsätter ett du. Endast i en social situation är jag jag och du du." Och: "I genuin kommunikation råder alltid en genuin osäkerhet. Jag vet inte vad jag har sagt innan du har svarat. Du visar mig vad jag har sagt och jag visar dig vad du har sagt." Allt detta förutsätter en social responsivitet, och om man utvidgar Asplunds resonemang något kan man säga att den som blundar med öronen, bara ser det avvikande och inte försöker förstå, föra en dialog, faktiskt förintar den som försöker kommunicera. Eller, för att ta ett citat lite längre fram: "Motparten framhärdar i att sträcka sig ut efter den andra men finner sig varje gång famla i ett tomrum. (...) Motpartens predikament utgörs av den ofattbara motsägelsen i att en medmänniska inte uppträder som en medmänniska. Hade motparten från början insett att den andras medmänsklighet är helt illusorisk så hade inga komplikationer behövt uppstå."

Alla ungar som inte kan sitta stilla eller göra som läraren säger har inte adhd, men en del har det verkligen och behöver hjälp. Förmodligen sker det både en överdiagnosticering och en underdiagnosticering parallellt. Vissa barns beteenden patologiseras, och det är illa, för det är möjligt att adhd-ungen alls inte är något bokstavsbarn utan att det är läraren och hela den övriga sociala miljön som är upfuckad. Men minst lika illa är det när man inte i tid kan fånga upp den med NPF, erbjuda en utredning och behandling, kanske med läkemedel. Marijas barn fick det så småningom, tack vare sin kämpande och kärleksfulla mamma.

Skoltiden ska inte behöva vara en golgatavandring. Och ingen ska behöva känna sig som en dålig eller besvärlig förälder för att omgivningen är så snabb med att sätta stämplar. Marijas barn var inte som de ”borde vara” – för barnomsorgen och skolan. För henne var de bara hennes barn som hon älskade, barn som behövde lite extra resurser, extra hjälp för att få vara delaktiga i det samhälle som alla vi ”normala” självklart är, och känner oss, delaktiga i.

Döda skådespelare är bra skådespelare

Allan Edwall. Margareta Krook. Ernst-Hugo Järegård. Edvin Adolphson. Keve Hjelm. Men inte Heath Ledger.

Audrey Hepburn. Katharine Hepburn. Glenn Ford. Spencer Tracy. Anders Ek. Georg Rydeberg. Kent Andersson. Men inte John Candy.

Tor Isedal. Inga Tidblad. (Och ett dött skämt: "Vet ni varför de inte har stämpelur på Dramaten? De har ju inga tidblad.") Gunn Wållgren.
Men inte Sten Åke Cederhök. Och inte Mimmo Wåhlander.

Carl-Gustaf Lindstedt. Gunnar Björnstrand. Dagmar Ebbesen. Sigge Fürst. Greta Garbo. Men inte Git Gay, va? Åke Söderblom! Man kan inte låta bli att älska Åke Söderblom. Han var bra på ett obra sätt, på ett förlegat sätt, i en "daterad" (som det heter numera) genre. Jag avskyr det uttrycket och älskar Åke.

Ja, så där kan man hålla på. Signe Hasso. Det är något vemodigt med döingar som inte vill dö. Som Eva Remaeus. Varje gång Hilda sätter på Fem myror blir jag förälskad i Eva. Rentav lite småkåt. Hon är så fantastisk. Och så oerhört död - hur kan man kåta upp sig på någon som är död? Men det är hon ju inte. Inte där och då, i en för eftervärlden bevarad sekvens. Hon är totalt levande, minst lika levande som Magnus och Brasse. Att se dem känns mer overkligt. De har gjort en massa skit genom åren och kommer aldrig, aldrig att bli lika bra som de var då. Det hade varit bättre om de hade dött, tänker jag nästan.

Vissa är så bra på nåt sätt just för att de är döda. Som Georg Rydeberg eller Anders Ek. De har fått en patina som gör dem ännu bättre. Döda skådespelare är bra skådespelare.

Kanske till och med Heath Ledger ska få patina en dag. Det är möjligt, för "Brokeback Mountain" är en vacker pastoral. Men en sak är säker, och det är att det är döden som vannar Teaterförbundets listor så att trycksvärtan yr. Bort yr de förglömliga. De flesta, med andra ord.

Sexnovell: Alex Schulman är Blondinbella naken

Eller: 50-åringen frikändes
Eller: Svenskarna vill ha kvar Posten
Eller: Sanna Bråding
Eller: Sexblogg
Eller: Carolina Gynning
Eller: Swingers
Eller: Björn Gustavsson
Eller:
De manliga dygderna, del 4: självdisciplin

Ja, ni får ursäkta, men jag vill bara ha lite mer trafik till min blogg, så jag har hämtat några populära sökord från bloggportalen.se.. Ämnet för dagen är den sista (?) delen i min serie om de manliga dygderna, och vem vill läsa om sånt? Knappt någon. Det kan jag emellertid inte ta någon hänsyn till, så nu ska jag ägna mig åt just självdisciplin.
En sexnovell, för att inte säga en SEXBLOGG, brukar sällan handla om självdisciplin, nej just den varan förekommer enbart i homeopatiska doser. Jag ska inte påstå att sexnoveller är kemiskt befriade från självdisciplin: trots allt har någon som vill kåta upp sig själv och sina läsare ägnat sig åt denna numera ganska anakronistiska företeelse. Och den som skriver sexnovellen är en man, för det allra mesta. Så här kan det se ut:
”Linda säljer jultidningar

I mitt jobb som kringresande försäljare var jag en kväll i december på ett hotell, låt oss kalla det "Quality Hotel Ekoxen", i en mellansvensk stad, låt oss kalla den ”Linköping”. Efter en blöt kväll i hotellbaren, där jag hade firat ett kontrakt med ett av företagen i en företagspark, låt oss kalla den "Mjärdevi Science Park", satt jag på sängen och drog av mig mina strumpor. Det var ett par djärvt äppelgröna strumpor i mjuk, mjuk bomullsbouclé, som jag hade köpt i en butik för kvalitetsunderkläder, låt oss kalla den "May’s Shop". *

Då knackade någon på dörren.

Jag öppnade, utan att tänka på att mina fötter var nakna. Och utanför stog (sexnovellförfattare skriver sällan ”stod”) en sjuttonåring som såg ut att heta Linda. Det skulle senare visa sig att hon faktiskt hette Linda också, vilket bevisar att såna metalitterära diskurser inte är förbehållna författare som J.M.G. Le Clezio, även om man kan tro det. Hursomhelst, tjejsingen som såg ut att heta Linda (och verkligen gjorde det också!) hajade till när hon fick se mina nakna fötter. – Förlåt, vill du köpa jultidningar? sa hon. Hennes toppiga bröst under den blöta t-shirten fick henne att se ut som en pilsk igelkott, eller varför inte BJÖRN GUSTAVSSON. Hon darrade av kättja och snyftade till: - Jag vill att du tar min oskuld!

Vad skulle jag göra? Gamla karln, jag skulle ju kunna vara hennes pappa, tänkte jag. Men kuken stod som CAROLINA GYNNING innanför brallan och jag kände hur det svartnade framför ögonen. Märkligt nog svartnade det inte bakom ögonen, men en sak var säker: jag ville knulla! Att jag ville knulla hade karaktären av ett episteme, inte av en doxa. Vart hade min självdisciplin tagit vägen? Jag blev barsk i tonen och sade med en röst som var grötig av kåthet (hur nu det går ihop): - Lägg dig på mitt knä! Linda drog darrande av sig sina Hello Kitty-trosor och lade sin lilla kropp över mitt knä. Och hon som bara ville sälja jultidningar!

Då knackade någon på dörren.

Försatsen strömmade ur mig, men jag öppnade dörren ändå. Och där stod en FRIKÄND 50-ÅRING, SANNA BRÅDING, några SWINGERS samt BLONDINBELLA. De hade varit på POSTEN. Och ingen av dem verkade se att jag inte hade några strumpor på mig. – Vi vill att du tar vår oskuld, sa de unisont. Och då gjorde jag det. Slut! Om ni har några synpunkter, skriv gärna till mig! Jag är öppen för kritik. Kåta pussar, Leffe.”

Nu undrar ni nog vad allt detta har med självdisciplin att göra. Fråga Blondinbella, säger jag bara. Det är hennes fel. I min jakt på läsare har jag blivit sladdrig, osammanhängande, odisciplinerad. Omanlig. En man ska vara disciplinerad. Äsch, jag får skriva om disciplin senare.

* Samtliga namn är hämtade ur den linköpingska verkligheten, tro det eller ej. Jag skulle aldrig kunna bo där. Jag tycker att man bör resa en säkerhetsbarriär runt Linköping. Och runt Värmland, så man slipper se dem smörja in varandra med solkräm på tunnelbanan.

De manliga dygderna, del 3: ordning

”Gud skapar, Linné ordnar”, kan man läsa (på latin) på tunnelbanehållplatsen Universitetets vägg. Men allt sorterade han inte, svamp till exempel. Linné hatade svampar. De passade inte in i hans system och han förstod inte hur de förökade sig. ”Ett vandrande pack” kallade han dem till och med. Det fanns annat, som maskar, som inte heller passade in, därför skapade han en slask-kategori, ”Vermes”, där allt sånt överblivet kunde placeras.

Är inte detta en underbar bild av manligheten? Jag tycker det. Först sorterar man allt enligt vissa principer, därefter döljer man det som inte lät sig sorteras så att systemet ändå ska framstå som fullkomligt. Och man sorterar inte hursomhelst, å nej. Man utgår från systemet, börjar från toppen som Aristoteles. Vi har vissa principer som måste vara heliga och sanna. Låt se – vad får de för konsekvenser? Jo, om A är si, är Aa så. Vi har också B och C, därför måste vi skapa kategorierna Bb och Cc, och så vidare. Sen är det bara att försöka klämma in verkligheten i den här mallen.

Det finns en annan vetenskaplig metod som börjar i andra änden. Man går liksom ut och undersöker verkligheten på ett någotsånär förbehållslöst vis. I bästa fall är man till och med medveten om sina egna brister och förutfattade meningar och väger in dem. Ja, sen kollar man om det finns några mönster. Kanske kan Cc hänga ihop med C? I så fall kanske vi kan formulera en teori. Jag diggar den här metoden. Den känns inte så manlig.

(Förenklar jag nu? Ja, ovanstående resonemang är i bästa fall en vetenskapsteoretisk My Little Pony-variant. Tyvärr. Mina ord tryter. Jag borde gå och lägga mig och sova i stället.)

Alltså: manligheten sorterar. Dikotomier är bra. Dualism är bra. Man-kvinna. Kropp-själ. Barn-förälder. Sverige-Polen. Psykoanalysen är bra, för den är en hierarkisk katedral till tankebygge . Det bräckliga barnet. Det onda bröstet. Smygbögen inom oss. Och apropå katedraler: kyrkan är bra. Ja, inte lika bra som Gud, men nästan. Det finns ingen makt som inte är given av Gud. Och du kan gärna vara smygbög, det är bara mänskligt, men böga helst inte loss i praktiken. Och låt oss inte fröjdas för mycket, för då blir Gud ledsen.

Nationalstaten är bra. Nationalismen är bra. Ett folk, ett språk, en kultur, ett land. Sånt är bra. Men bara när det gäller vårt folk, vårt språk, vår kultur och vårt land, såklart. Ja, sen kan vi bli lite metaforiska: själens centralbank. moralens statsobligationer, etikens reporänta. IN MED HELA SKITEN I ETT SYSTEM! IN MED UNGARNA I SKOLFABRIKERNA , IN MED DERAS MORSOR I OMSORGSFABRIKERNA OCH IN MED LITE LAGOM MÅNGA SVARTSKALLAR I PORTUPPGÅNGARNA SÅ ATT VI KAN FÅ SVENSKA DAGBLADET I BREVLÅDAN I TID! VI VILL NÄMLIGEN HA LÄST SVENSKAN SÅ ATT VI VET VAD VI SKA TYCKA NÄR VI SITTER I VÅRT PLANERINGS- OCH SORTERINGSMÖTE. Där vi sorterar bort och ut allt oönskat. Där vi avfärdar bögen och kvinnan och njutningen och svampen och masken och den som tackar nej till etnicitet och tvångrunkande ”kulturtillhörighet”. System här. Vermes där. Det är manligt.

De manliga dygderna, del 2: rationalitet

En man är rationell. Notera att jag inte skriver ”en riktig karl”. Det vore en smula överdrivet. Det vore, skulle en man säga, att skjuta över målet. Låt oss vara måttfulla. Det är värdigt. Kyligt och precist som Ockhams rakkniv, nyanserat som RGB-skalans alfanumeriska hexadecimalitet.

Carl Bildt är en av de främsta representanterna för den manliga dygden rationalitet. Han tappar sällan eller aldrig fattningen. Carl bevarar överblicken. Jo, han har känslor, vi ska inte överdriva; ett olympiskt lugn vore ju lite fånigt att försöka bevara i varje läge. Man kan både ha och visa känslor och ändå vara rationell. Man kan till exempel vara glad, hjärtlig, bussig, kamratlig, skojfrisk, spefull, mästrande eller jovialisk. Känslor är bra, låt oss slå fast det en gång för alla. Men huvudregeln är dock följande:
I motgång, var rationell! I medgång, var rationell! Känn dina pappenheimare. Inta en avslappnad, balanserad men ändå stridsberedd hållning, den ena foten ca 30 cm bakom den andra, lätt fjädrande knäveck, kroppstyngden jämnt fördelad på båda fotbladen, armarna böjda i armbågsleden, uppmärksamheten riktad framåt, hudkostymen stram men följsam, penisen omsorgsfullt tillrättalagd i en luftig bomullstrikå. Snart kommer attacken. Snart kommer käftsmällen, pungsparken, påhoppet, den orättvisa kritiken från käringen inom dig eller käringar utanför dig. Tänk då: ”Vad skulle Carl säga?”

Ta emot, lyssna, väg för- mot nackdelar, le gärna lite - men bevara din rationalitet till varje pris. Säg: ”Får jag ge dig lite respons på det där?” med neutralt men ändå varmt röstläge. Var inte rädd för att ta plats när du känner att balansen mellan er så tillåter. Kvinnor tycker om att någon tar de där kanske lite obekväma besluten. De vet att det är för allas bästa, för mannen är rationell till sin natur. Mannen sår, driver upp, odlar, vattnar, beskär och bestryker med ympvax det måttfullt balanserade så att det får växa sig starkt och suckulent, friskt militärgrönt, med kraftig stjälk och feta blad. Förnuftet. Inte kroppen, inte själen, inte sexualiteten, inte begäret, inte böjelsen, inte oförmögenheten, inte vantron, desperationen, inte uppgivenheten, inte hulkandet, hukandet, ynkandet. Inte rädslan. Inte känslan. Inte barnet. Inte vätskan, inte rynkan, inte varet, inte mjölken, inte nagelbandet, inte självsprickan, inte den flyende hakan, inte den mjälliga axeln, inte den våpiga gesten, inte det echaufferade, inte det skrikiga, inte det högljudda, bögiga, vampiga, glittriga, högklackade, spacklade, kacklande. Inte det brustna, utflytande, bräckta, amorfa, förspillda, urvattnade, ömkliga, taffliga, hasande, skälvande, fjällande, motbjudande, krassliga, rinniga, inte det multnande, sipprande, svagsint bevekande.

Nej och åter nej. Det rationella är det manliga; en man är rationell.

De manliga dygderna, del 1: allvar

Allvar är en väldigt manlig egenskap, tycker jag. Allvaret kan i sina bästa stunder till och med vara maskulint. Att älska under tystnad: tänk spända käklinjer, tänk muskeltonus. Å, jag blir så kåt. Jag vill falla i det brädhårda famntaget, låta mig föras bort till de finska tonerna av en borrhammare från Hilti. Men jag rycks med – låt mig förklara vad jag menar. Med allvar menar jag alltså inte allvar i största allmänhet, utan manligt allvar. Kvinnor kan vara allvarliga, det ska villigt erkännas, men kan ni tänka er en konstruktion som ”kvinnligt allvar”? Nej, vi lämnar kvinnorna därhän och koncentrerar oss på människan. Allvaret som dygd, för allvar är en dygd, i alla fall är manligt allvar en dygd för manligt allvarliga eller allvarligt manliga män. (Maskulina män är ofta lite ytligare, hos dem blir allvaret inget som man måste ta på så blodigt allvar. Nej, i det fallet är det lite mer som Börje Salming eller nån träslöjdsmagister, tiokampare eller Vi Som Tar Avstånd Från Våldtäkt I Härnösand. Manlig maskulinitet med vidhängande allvar: lite ytligare, lite underklassigare. Man kan den till leda.)

Manligt allvar tillhör medelklassens män. Det kan vara unga män som uttrycker allvarliga tankar om konsten och livet, eller äldre män. Är allvarliga män över 76 år räknas de som visa. En gång var de allvarliga unga männen förmodligen arga unga män, men nu tar de det lite mer piano (inte för att de FÖR SITT LIV skulle använda uttrycket ”ta det piano”). De har slutat flamsa, och när de dricker så klappar de inte brudarna i rumpan, för de umgås inte med brudar, alltså finns det inga brudrumpor att klappa eller göra allt det där andra sköna med som de trängtar efter när allvaret får brunstblandade molltoner. Nej, manligt allvarliga män umgås med kvinnor, såklart. Men det är egentligen inte heller sant, för de umgås nog snarare med Kvinnan. Och Kvinnan förstår de sig på, den ene bättre än den andre. Sånt skänker status. – Jag tycker om starka kvinnor, säger Jens och Hannes nickar allvarligt. Sen går båda hem och totar ihop (skulle de ALDRIG säga) ett stycke centrallyrik där Kvinnan står i centrum. Diskar gör allvarliga unga män gärna, säger de. Man tänker så bra när man diskar, serru (skulle de ALDRIG säga).

Sex, då? Har allvarliga män sex? Nej, haha, det var förstås en dum fråga. En allvarlig man älskar. Med sin kvinna. Och han är faktiskt (skulle han nog säga med viss emfas om han var på örat) heterosexuell. Inte så att han har något emot bögar – han känner flera stycken. Men han är homosocial, inte homosexuell. Kvinnan ler, det är förspelet. Hon flabbar inte, gud förbjude, men ler sensuellt, nej vänta…sinnligt! Hon ler sinnligt medan de mörka ögonen faktiskt är allvarliga och sen möts de i en kyss – ja, inte ögonen, det vore ju både svårt och faktiskt ganska äckligt, nej munnarna. Mannens och kvinnans mun. En kyss som smakar vin och en viss sötma (metaforisk eller faktisk). Därefter älskar de under tystnad. En cigarett. Den sista slurken (skulle han ALDRIG säga) av en vit Bourgogne, sen - nej, därefter – sätter han sig – nej, slår han sig ner vid sin Mac om det inte finns någon skrivmaskin till hands. Han har funderat på om han skulle börja säga ”ordbehandlare” men kom fram till att det vore lite väl professorsaktigt. Nåväl, han slår sig ner vid sin Mac. Och analyserar ett kvinnoöde.

"Hemskt om jag skadat några svaga"

”Jag vägrar att förfoga över någon som helst makt”, säger Lars Norén till DN Kultur i dag (24 april 2008, apropå att hans självbiografi släpps i morgon. I den kritiserar Sveriges mest kände dramatiker, enligt förhandsreklamen, åtskilliga kolleger på ett skoningslöst sätt, vilket såklart är ett bevis på att Norén inte har någon makt.
Som man har han ingen makt gentemot kvinnor.
Som svensk har han ingen makt jämfört med en eritrean.
Som rik har han ingen makt jämfört med en fattig.
Som kulturpersonlighet har han ingen makt över bokutgivningen.

”Den enda makt man kan få”, säger Norén, ”det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre.” Mugabe hade inte kunnat uttrycka saken bättre. Ingen kan tillskansa sig makt - den är något man får av andra. Och det är ”ju” bara den maktlöse som kan uttrycka sig fritt, ergo är Zimbabwe yttrandefrihetens egentliga hemvist på jorden. Tack, Lars, för att du klargör sambanden.

Äsch, jag känner att jag inte gör Noréns maktfilosofi rättvisa. Jag gör ett försök till: å ena sidan har vi alltså den maktlöse Lars Norén. Å den andra har vi ”svaga människor” som det vore hemskt om han skulle ha skadat genom att skriva om dem, som han säger i intervjun. (Inte för att han har några egentliga skrupler: ”Ska jag inte kunna säga att någon är en dålig yrkesmänniska?”) Nu kan den naive få för sig att Norén har mer makt än de svaga, men det är bara en illusion! Norén har ingen makt att göra någon illa. ”Den enda makt man kan få, det är den som andra ger en.” Alltså: de svaga är svaga för att de ger andra makt.

Ja, jag tror att det börjar klarna nu.

Kom ihåg: krossa patriarkatet

Vi ska krossa patriarkatet. Vi ska inte pomadera patriarkatet. Vi ska inte frankera, eftersända eller assurera patriarkatet. Vi ska inte trumla patriarkatet! Det är ingen jävla ädelsten! Vi ska inte polera eller putsa patriarkatet! Vi ska inte rykta, mjölka, sadla eller klövja patriarkatet, nej! Vi ska krossa patrarkatet. Det är krossa det vi ska göra! Vi ska inte skölja, ondulera eller föna patriarketet. Vi ska inte smörja, kyssa eller bedåra patriarkatet – nej, det är krossa det vi ska göra. Försök förstå. Vi ska krossa, krossa, krossa patriarkatet! Vi ska inte sålla, rensa, barka, kvista, snida, svarva eller fräsa patriarkatet – vi ska krossa patriarkatet! Vi ska inte brässera, panera eller ciselera patriarkatet. Vi ska inte tryffera, besmöra eller råröra patriarkatet. Vi ska krossa det! Det är krossa det vi ska göra. Krossa patriarkatet är det vi ska göra! Vi ska inte epilera, vaxa eller raka patriarkatet – vi ska helt enkelt krossa det! Vi ska inte tolka patriarkatet, inte hugsvala det, inte torka dess svettiga lock ur pannan, blåsa på dess tinning, vi ska förhelvete inte nynna för patriarkatet. Vi ska inte bädda ner patriarkatet, inte gifta oss med patriarkatet, inte förlåta patriarkatet. Vi ska inte steka köttbullar åt patriarkatet, inte plocka rabarber åt patriarkatet, inte viska i dess öra. Vi ska inte röja patriarkatets kraftgator, inte eliminera dess rotvältor, inte dosera, bombera eller lutskölja patriarkatets bruna skogsvägar. Vi ska inte mjöla patriarkatet, inte blanka av patriarkatet med lite smör mot slutet. Vi ska inte finhacka, strimla eller fritera patriarkatet. Nej och åter nej. Ni vet mycket väl vad vi ska göra med patriarkatet. Jag vet det också, och jag ska säga det en gång till: VI SKA KROSSA PATRIARKATET!

Invandrartjej is the new black

Begreppet "invandrartjej" har tagit över efter "ungdom" som metafor för social förändring, läste jag nyligen. Och visst är det så. Vild ungdom? Motorcyklar och James Dean? Skejtare? Glöm det. Nu är det invandrartjejen som gäller.

Scen 1:
- Vi måste hitta på nåt bra teaterprojekt om Kulturförvaltningen inte ska dra in vårt anslag.
- Jag vet: vi sätter upp några pjäser om invandrartjejer!

Scen 2:
- Fan, vi har ingen snackis i dag. Jävla nyhetstorka...
- Jag vet: vi skriver om "Så här blir din dator snabbare på 20 minuter"!
- Nej, för helvete...! Snälla.
- Okej, okej... Men vad sägs om en artikelserie om Starka Invandrartjejer?
- Perfekt!

Scen 3:
- Vad ska vi har för tema i nästa antologi?
- Är du dum, eller?
- ?
- "Invandrartjejer om hora/madonnakomplexet"!
- Tänkte inte på det. Du har så rätt.

Scen 4:
- Hej, har du nåt uppslag till min c-uppsats?
- Tja... Vad sägs om "Invandrartjejer och delaktighet i psykosociala processer"?

Tror ni mig inte? Googla lite, så får ni se. Nedan har jag klippt in diverse träffar.

INVANDRARTJEJ SOM EGOMASSAGE I FÖRÄNDRINGENS TID

"Invandrartjejer & svenska killar

För att göra en lång historia kort: jag är ihop med en invandrartjej sedan knappt två år tillbaka och visst förekommer det tjafs mellan oss som med alla andra, men på det stora hela funkar det bra och jag har en liten teori ang detta "fenomen", svenska killar med invandrartjejer, får se om ni håller med.

I ett sådant här förhållande har båda parter något att "vinna". Invandrartjejen får större frihet och killen får en bra mycket mer trofast, lojal och omhändertagande tjej. Ganska lyckad kombination alltså. Visst finns det undantag, men som alltid med såna här saker pratar jag i generella termer.

Många av dessa invandrarkillar som har en nedsättande attityd gentemot kvinnor i allmänhet och i synnerhet sina döttrars/systrars leverna, och i många fall även sina flickvänners, vem vill ha dem i slutänden? Inte undra på att jag ser mer och mer förhållanden som mitt eget."

INVANDRARTJEJ SOM SLAV UNDER ETNICITETEN

"Anonym

Jag har en kompis som är född i Sverige av arabiska föräldrar. Nu har hon träffat en arabisk kille, dock inte från samma land.

Hennes föräldrar vill inte att hon träffar denna kille och gör hon det har mamman sagt att hon skulle kunna döda sin dotter.
Tjejen är 24 år född och uppvuxen i Sverige.

Vad ska hon göra?

Hon har svårt att ta över sitt liv för föräldrarna har förbjudit henna att flytta hemifrån. Flyttar hon har hon för all framtid brytit med sin familj, det är ett drastiskt steg.

Tänk att personer som hennes föräldrar kommer hit och får en fristad i Sverige för att de inte kan bo i sitt hemland och vägrar rätta sig efter de regler vi har i vårt land. Barnen är födda och uppvuxna i Sverige men får inte bete sig som svenskar.

Hur kommer man tillrätta med en sådan situation?


1 2 3
Tor 28 nov 2002 - ID: 195035

Lill Anna (-03 el -04)

Hej!!

Jag är inte en invandrare, men har många vänner som är muslimer. Och jag kan förstå att en "svensk" reagerar starkt på detta.. Men det är deras kultur.. Så har dessa levt i hundratalsår.. Visserligen lever de i Sverige, men att bryta ett mönster är svårt.. Speciellt kulturellt betingade mönster.
Mycket bygger på familjen och dess heder. Vi alla har väl hört om "hedersmord", som svensk undrar vi om det finns nån heder i att mörda..

Nu vet jag inte nånting om varken tjejen eller killen.. Men är de från olika länder så kan det ju vara så att de är från länder som upplevt krig mot varann. Jag har vänner vars föräldrar flytt från hemlandet för att kunna vara tllsammans..

Som jag sa.. Jag tror ingen svensk kan förstå. Och att lägga sig i kan få förödande konsekvenser.. Jag vet att man alltid vill sina vänners bästa, men ibland går det helt enkelt inte att lösa själv. Som nån sa, skaffa hjälp från annat håll.. Men jag har svårt att förstå hur nån annan kan påverka tjejens föräldrars åsikter.. Det handlar ju om familjens heder..

Hoppas verkligen att det löser sig för tjejen.. Och du anonyma tjej, glöm inte bort att vara hennes vän.. Hon lär behöva det!!

// en tjej uppväxt ett stenkast från Rinkeby.."

INVANDRARTJEJ SOM HYBRDIDITET

"Sitter i soffan här hemma hos mig själv, lyssnar på Rihanna - Breaking Dishes (bra låt) by the way. Studentfest idag, temat är studio 54, men jag är inte där. Om jag skall vara helt ärlig så brukar jag inte gå på fester särskilt ofta, orsaken är djupt rotad i min uppväxt och personlighet…skulle du vilja veta varför? Du kanske känner igen dig?
Mina tankar går till min strikta uppväxt, även om jag idag insett att mina föräldrar ändå var ganska liberala i jämförelse med andra föräldrar som tar livet av sina barn för att upprätt hålla “hedern”. I mitt fall var det aldrig tal hedersmord, jag visste att mina föräldrar aldrig skulle skada fysiskt mig men de kunde bli arga…riktigt ARGA!
Det var aldrig tal om pojkvänner och sådant, sådana samtal förekom ytterst sällan och särskilt inte i närheten av föräldrar eller bröder. Det var “fult” att tala om sådant.Allt sånt fick vänta tills efter att man gått klart sin utbildning, typ vid 18 och då hade man ju universitetet kvar.
Mamma var dock lite mer liberal än pappa, hon älskade att klä upp och sminka mig vilket jag också tyckte var jättekul. Men det var ju den där känslan jag fick när pappa kom hem och gav mig den där blicken som fick magen att vända sig in och ut. Han brukade säga kort och bestämt; “- Vad är det för något? Gå och tvätta av dig. Sånt vill jag inte se igen. Kvar blev en känsla av skam, en känsla av att man gjort något riktigt fult som inte var passande… jag borde skämmas. Och det gjorde jag.
Men något jag är dock tacksam för att jag hade en far som ändå var mån om sina barns känslor så det dröje inte länge förrän han kom in till mig och började skoja och skämta vilket fick mig att glömma det som hänt. Men jag sminkade mig aldrig efter det…
I 13 års åldern hade många jämnårigatjejer i min omgivning börjat sminka sig till skolan, till fester osv… och det ville jag också..vid 15 års ålder hade jag fortfarande inte vågat ta upp frågan om jag fick lovat att sminka mig eller inte. Jag brukade låsa in mig i badrummet och låtsas duscha, men egentligen stod jag framför spegeln och provade på allt smink som mamma hade i badrumsskåpet. Jag drömde mig ofta bort om hur andra, särskilt killar, skulle tycka att jag var söt om hade fått gå till skolan sminkad!

Det hela slutade med att mamma tröttnade på mina 2 timmars långa “duschar” och sa rakt ut; - Om du vill så får du gärna låna min rouge ibland… och på den vägen fortsatte det. Men pappa vara alltid skeptisk fastän han insåg att jag blev allt äldre. Han drog dock gränsen vid att jag inte fick vara för sminkad, var jag det fick jag veta det ganska snart och så var mag- och skamkänslan tillbaka.
Men ju äldre jag blev dessto bättre kunde jag hantera kommentarerna och säga ifrån. Men ännu idag när jag besöker släktingar så väljer jag att tona ner sminket så de inte skall börja “snackas” bakom ryggen på en, det sitter i bakhuvudet liksom. Idag kan jag sitta och skratta åt saken och själv skulle jag inte heller vilja att min dotter (om jag hade en)skulle sminka sig vid 9års ålder, särskilt inte i dagens utseendefixerade samhälle. Men jag skulle heller inte att hon upplevde den skamkänsla som jag kände.
Men varför sitter jag här istället för att gå på festen då? Jo, det har med den där magkänslan att göra, vad som anses vara passande och inte passande som avgör ifall jag går eller . Jag kommer återkomma till det i mina kommande inlägg varje vecka.
Till du som läser vill jag ställa följande frågor; Har du upplevt något liknande och hur var det för dig? Är det rätt bra eller dåligt att ha dessa regler? Du som inte upplevt detta, känns det underligt att läsa om det? Är det verkligen bara invandrartjejer som upplever detta eller även svenskar?

Kommentarer (0)
Yes! Du tittade in, jag har väntat på dig…
Sparat under: Diverse — svenskainvandrartjejer at 10:13 e m on lördag, april 5, 2008
….idag är första dagen för denna blogg! En blogg där vi SVENSKA INVANDRARTJEJER kan dela med oss av våra erfarenheter och tankar kring livet, kärleken, killar, tjejer, smink, kläder, design, politik, religion och framförallt KARRIÄR OCH FRAMTID!
Själv är jag en 22 år och invandrartjej med föräldrar från Iran, född och uppvuxen i Sverige. Varje dag i mitt liv har mer eller mindre varit en balansgång mellan 2 olika kulturer. Känner du igen dig?
Privata tjejsnack med kusiner och nära tjejkompisar var i mitt fall ett av de få tillfällen då jag faktiskt talade om tabubelagda ämnen som killar, kärlek osv. Men även om man är svensk invandrartjej, eller norsk eller dansk för den delen, är man intresserad av dessa saker och vi älskar också att prata om kläder, design, karriär och framgång och killar eller hur?
Hur diskussionerna utvecklar sig beror på dig, ja, just du och vad du tycker och vågar skriva! Så sätt igång - jag ställer frågorna… du står för svaren! Utmana mig och de övriga läsarna!
/Mvh Svenskinvandrartjej"

INVANDRARTJEJ SOM SAMHÄLLETS PROBLEMBARN

"Fotbollen har misslyckats med att locka till sig tjejer med invandrarbakgrund.
Medan exempelvis mer än var fjärde svensk tjej i mellanstadiet är medlem i en fotbollsförening, är siffran för invandrartjejer noll procent.
Diana ”- Det är synd, det finns många jätteduktiga”
- Oberoende av hur vi definierar invandrare så deltar invandrartjejer mycket mindre än svenska flickor i fotbollsföreningar och vi kan också se att det inte spelar någon roll var de kommer ifrån, det är lika illa säger forskningsledare Ulf Blomdahl.
Andelen flickor i fotbollsföreningar
Svensk fotboll har varit mycket duktiga på att fånga upp invandrarpojkar och det märks också i de högre serierna och i de olika landslagen, där allt fler har invandrarbakgrund.
Betydligt sämre har man lyckats med invandrartjejerna. Det är bara att titta på ”våra” damlag här i länet där andelen invandrartjejer är mycket, mycket liten.
- Det är väldigt få tjejer som spelar och det är synd, det finns många duktiga tjejer säger Diana Samano. Hon är själv från Irak och spelar fotboll i Husqvarna FF, där en ledare sökte upp henne och frågade om hon ville vara med.

Diana Samano, fotbollsspelare i Husqvarna FF. (foto: David Westh)
- Jag tror det blir lättare om de lockar, säger hon och menar att föreningarna borde söka upp invandrartjejerna på exempelvis skolturneringarna.
Det finns olika förklaringar till att tjejerna i stort missat fotbollen, i motsats till invandrarkillarna. Tradiotionens makt är stor menar Ulf Blomdahl.
- Att spela fotboll är för de flesta invandrarflickor något mycket manligt. Det upplever även deras släktingar och deras mammor och pappor. Det har de med sig i ryggsäcken, det är pojkar som spelar fotboll.
Det är en av orskakerna, men även här i Sverige påverkas de, eftersom fler killar spelar fotboll även här. Samtidigt menar både Ulf och Diana att det vore bra om föreningarna blev mer aktiva."

Vad muggen betyder

Ja, här sitter jag med min kaffetermosmugg. Och styrker mig lite inför en hektisk dag, sitter liksom en smula inskjuten i mig själv som en byrålåda med slinkiga underkläder. Ungarna, ni vet. Inte en lugn stund. Visst är de underbara, men det har ju sina randiga att man kommer till jobbet med en maska på strumpbyxorna. Hoppsan, Kerstin! Mm… Jobbet ställer också sina krav. Många som drar i en under dagens lopp. Och kaffet, sen… Det går bara inte. Så nu sitter jag här med en kopp nybryggt. Kachongo är min senaste favorit. Vilka toner! Man känner hela det kenyanska höglandet svettas fram på ytan av bönan.

Så ni får ursäkta. Jag hinner inte. Känner ni åtrå eller avund? Tyvärr, kaffet måste gå före. Kanske till sommaren, när vi ändå ska rensa ut byrålådorna och fundera på hösten. Det kan bli ett annat karriärval. Ett tag kanske jag går utan underkläder, ja i stugan på Ingarö, alltså. Inte hemma i Saltis. Jag kanske till och med tar en kopp te. Ungarna är på språkläger, gubben ute och slöseglar med Swedish Match-Gunnar i hans nyrenoverade skärgårdstolva. Då hinner jag nog. Kom till mig då, så ska jag administrera dig. Men nu har jag inte tid. Ville bara att du skulle veta det.

Tänd ett ljus för Engla - också

Tänd ett ljus för Engla om det får dig att må lite bättre. Jag tänker inte göra det, men det är inte för att jag är oberörd av hennes öde eller kallsinnig inför det lidande hennes anhöriga nu genomgår. Jag är själv förälder. Det inträffade är givetvis fasansfullt. Att nationen samlas för att hedra henne eller för att ta avstånd från våld eller så, säger jag heller ingenting om. Det är en vacker gest. Men för mig personligen känns inte den gesten särskilt meningsfull.

Det kanske är det där med proportionerna. Om alla som tänder ett ljus för Engla i dag också kunde tänka på andra barn så vore mycket vunnet. Det går att göra bådadera, det är jag alldeles säker på. Var åttonde sekund dör ett barn för att det inte har haft tillgång till tjänligt vatten. Det är som om tolv jumbojetplan fyllda med barn skulle krascha varje dag, utan en enda överlevande. Lägg till det alla barn som dör i malaria och aids och... Ska vi tänka på dem? Är de möjliga att tänka på?

Nej, det går nästan inte. Världen är full av obegripliga siffor. Hur många människor dör t.ex. i Zimbabwe varje månad? Tretusentolv, sa du det? Jag minns inte riktigt. Men det är fler än någon annanstans i världen - och då råder det ändå inte krig där. Det är bara Mugabe och hans anhang som mejar ner folk med fattigdom och sjukdomar som vapen.

Vem får alla de där jumbojetplanen att störta? Det är allsköns diktatorer. Det är allsköns orättvisor. Det är såna som du och jag, såna som inte bryr sig. Vi bryr oss inte för det är för avlägset, för abstrakt. Det är inte våra barn. Det är inte Engla eller David eller Petter eller Anna som dör i malaria eller långsamt svälter ihjäl eller blir föräldralösa för att staten skiter i att bekämpa hiv/aids. Katastrofen slår till i Arboga och Stjärnsund och ondskan känns ofattbar. Kristeam sammankallas. Folk tänder ljus och ägnar sig åt sorgearbete. Det är säkert läkande och bra.

Men varje dag störtar tolv jumbojetplan, fullproppade med barn. Och då talar vi bara om följderna av otjänligt vatten. Vi kanske kunde skänka även dessa barn en tanke? För att tända ett ljus var åttonde sekund är nog uteslutet.

"I'm not gay, but my boyfriend is"

1972 kastade Idi Amin ut samtliga asiater, 70 000, ur Uganda (”vilket fick svåra följder för landets ekonomi” skriver NE). En stor grupp var av indisk härkomst, och de som hade valt ugandiskt medborgarskap vid självständigheten tio år tidigare blev nu statslösa. (De mer lyckligt lottade hade brittiskt pass och äter i dag fish & chips, men det är en annan historia. Ett intressant ämne för en studie vore annars om inte den brittiska mathållningen kan få vem som helst som inte är infödd att krisa.) Ungefär 800 av dessa hamnade via insatser av FN i Sverige. I kursen ”Delaktighet, identitet och makt – konstruktion av normalitet, genus och etnicitet” läser vi nu bl.a. ett kapitel av Catarina Nyberg i boken Meningsskapande och delaktighet. Kapitlet heter ”Identitetskonstruktioner i ett svensk-uganda-indiskt sammanhang” och handlar alltså om dessa uganda-indier i diasporan. Hur kategoriserar de sig själva, hur ser de på sin sociala identitet? Och vad ska man kalla den? Gamla uttryck som ”bindestrecks-identitet” eller ”dubbel identitet” bygger ju på en binär, statisk och essentiell syn på såväl identitet som etnicitet.

När informanterna i Nybergs studie, barn till de ursprungliga flyktingarna, ombeds definiera ”det indiska” så tar de upp ursprunget, språket (oftast gujarati), religionen, maten, den urgamla kulturen, Bollywood-filmen etcetera, alltså det indiska som de bär med sig överallt. De har också ett stort, internationellt nätverk som består av indier i förskingringen. Men när de har besökt Indien har de känt sig som de turister de de facto har varit (jag älskar såna där slumpmässiga upprepningar som ”de de”).
De hör helt inte hemma där.

På frågan om sin personliga identitet svarar de att de är svenska. ”Jag känner mig som svensk, även om jag inte ser svensk ut. Jag är född och uppvuxen i Sverige, talar perfekt svenska, har många svenska vänner, älskar Sverige… Mina indiska vänner säger att jag är mer svensk än indier – och det gör mina svenska vänner med.” (Citat fritt ur minnet. Fy på mig.) Den geografiska, vardagliga identiteten är alltså ”svensk”. Samtidigt behandlas de ibland som ”invandrare” och tvingas förklara sig, så att säga komma ut som uganda-indier, förklara att de är födda här och t.ex. inte är adopterade. Vad kallas en sådan identitetsblandning? Nyberg påpekar att begrepp som hybriditet och mosaik-identitet inte riktigt duger; hennes informanter värjer sig mot att bli kategoriserade som ”svensk”, ”indier”, ”uganda-indier”, etcetera. De är varken eller - och både och; den påtvingade kategoriseringen leder samtidigt till identifikation och utanförskap. En hybrid borde ju vara en lyckad blandning, ett amalgam som är starkare än sina ingående beståndsdelar.

Men man kan se dessa kategoriseringar som flerkulturella och dynamiska, föränderliga i tid och rum. Och den individuellt svenska identiteten och den kulturellt indiska kan ses som komplementära. De kan säga: ”Jag är svensk, men vi är indier.” Coolt, va? Man är en svensk, men en annorlunda svensk. Irving Goffman har ett underbart uttryck för det här: ”normala avvikare”.

Om ni tycker att det här verkar komplicerat så har ni rätt. Min redogörelse ovan däremot är kraftigt förenklad, oredig och säkert missvisande på många sätt. (Catarina Nyberg skulle, med rätta, ge mig smisk big time om jag försökte prångla ut det här i en uppsats.) Men det här är faktiskt bara en ytlig blogg. För ytliga läsare, får man förmoda.

Nå, varför tar jag alls upp ett ämne som jag inte ids ge en värdig representation? Jo, för att jag känner igen mig i uganda-indiernas situation – fast tvärtom. Jag upplever hybriditetsdysfori, kväljs av ett mosaikemetikum, lider av idiopatisk identitetsidioti. Stackars mig: jag är en bisexuell i förskingringen! Vilken är då min kulturella hemvist? Otvivelaktigt HBT-rymden. Jag identifierar mig med Familjen. När jag går ut, går jag på gayställen – alltid, om jag får råda. Med andra bin eller HBT-personer känner jag en självklar gemenskap och solidaritet. Så gott som alla mina och Martys vänner är icke-heterosexuella. Även mitt småbögiga nätverk är rätt stort, och det ingår i ett HBTQ-nätverk som sträcker sig över hela världen.

Och min personliga identitet? Tja, om jag måste välja något så svarar jag nog att jag framförallt är pappa. Mina barn är ju det centrala i mitt liv. Som pappa till fem barn och sammanboende med en kvinna, ser jag på ytan ut som vilken heterosexuell person som helst. Och jag är ju liksom inte en ”bisexuell pappa” – min sexuella läggning har ingenting med pappandet att göra. Skillnaden mellan mig och Nybergs informanter är att jag slipper förklara mig. Min bisexualitet syns inte, något som kan få homosexuella att ogilla oss bin. Vi har det ju så bekvämt, kan gulla med våra bögar och flator och sen gå hem och gömma oss i den olikkönade parsamheten. Vi är båda bisexuella och vi lever i ett öppet, om än inte fullt ut polyamoröst, förhållande samtidigt som vi står med ena benet i garderoben (tycker vissa). Gömmer vi oss? Nä, inte på minsta vis. Men vad ska vi göra – tråckla fast biflaggor i pannan? Jag har drömt om att göra det ibland.

Om jag nu vore den sexuella läggningens motsvarighet till uganda-indier så borde jag känna främlingskap inför den konkreta HBT-platsen, t.ex. Lino, men trygghet i den heterosexuella parsamheten. Ja, Lino borde vara mitt Indien där jag kände mig som turist. Men det är precis tvärtom. Det jag känner mig helt främmande för är den utpräglat heterosexuella miljön: radhusträdgården där de grillar (alla heterosexuella par grillar – jämt) och diskuterar sina tråkiga jobb (alla heterosexuella har tråkiga jobb), segling (alla heterosexuella seglar) eller golf (en oerhört heterosexuell sport). Och besöker jag nån gång de heterosexuellas lekplatser en lördagskväll så går jag därifrån med lättnad och kroppen full av rysningar. Jag är till synes som de, men under ytan dväljs något annat.

Fast ibland blir jag så där etniskt solbränd: under Prideveckan. I parken, vid barntältet, där jag sitter med mina barn och min älskade Marty, känner jag mig betraktad. Jag undviker att kyssa henne nere på grusplanen. Sitter jag i tältet med mina barn och några bögpappor så leker jag att jag också är bög. Jag vill inte vara en dykedude, ett ”förstående” och ”accepterande” hetero, ingen strejting på homosafari, ingen jävla Annika Lantz med en fjolla som maskot. Min bisexualitet syns inte. Stackars mig! Verkligen.

I somras hade jag på mig en regnbågsfärgad knapp med texten ”Jag är inte bög, till skillnad från min pojkvän”. Och det var ju sant, även om C kanske inte är en pojkvän i vanlig bemärkelse. Högt älskad är han, men geografiskt nästan lika avlägsen som en indier i Uganda. Han saknas mig så.

Man vänjer sig

Pappa är ett verb

Hör på: en individualiserad föräldraförsäkring är av nöden! "Individualiserad" betyder här att man inte ska se familjen som en individ, som en "juridisk person" om man så vill. Så var det förut, när vi hade sambeskattning. En gift kvinnas inkomst slogs då ihop med mannens, varpå skatt drogs på hela summan. Först 1987 var sambeskattningen borta och en kvinnofälla av format försvunnen. I dag, 21 år senare, har föräldraförsäkringen fortfarande starka drag av den gamla...samsynen. Visst, var och en av föräldrarna har rätt till föräldrapenning under halva tiden, men man kan överlåta det mesta av dagarna på den andra. Observera att jag inte skriver "andre" - det har liksom sina skäl.

Alltså: pensionsrätten är individuell. Man beskattas individuellt. Men med barnen är det visst en annan sak. KD vill för övrigt göra pappadagarna fler, alltså de tio dagarna i samband med förlossningen. Det är ett steg bakåt (så förvånande), för det gör det lättare för pappan att slippa ta ut sin halva föräldraledighet.

En individualiserad föräldraförsäkring, däremot, är det enskilt bästa sättet att skapa större jämlikhet på arbetsmarknaden. Just det - det här är faktiskt primärt en fråga om kvinnans jämställdhet, inte om barnens behov av båda föräldrarna. Det vore bra för barnen om papporna ville ta hand om dem. Det vore bra för papporna att få bättre kontakt med barnen. Men framförallt är det här en jämställdhetsfråga. Arbetsgivarna måste få se att det faktiskt kostar något att anställa en förälder, även om han råkar ha testiklar. Det ska inte gå att dribbla bort hans krav med att han kan ta ut sin föräldraledighet vid jul och på sommaren. (Och det ska inte heta att en man som vill vara hemma inte trivs på jobbet.)

Barn ska kosta, för barn kostar. Men just nu kostar de kvinnorna ett arbetsliv värt namnet. De ska kosta hela samhället, precis som de gamla ska kosta hela samhället. Förr sköttes barn och gamla obetalt av kvinnor. Nu sköts de lågbetalt av kvinnor. I framtiden ska reproduktionen gå före produktionen! Vi ska alltså fråga oss vad som är centralt för ett samhälle och därefter anpassa produktionsapparaten efter det, inte tvärtom som i dag.

Det finns problem med en helt individualiserad lösning, t.ex. så funkar det inte för flatpar som inseminerar med en bögkompis. Men sånt går att lösa, kanske med Maria Ferms förslag som utgångspunkt.

(Men du, Maria? Är det inte ett jävla feltänk av Miljöpartiet att gå samman med borgarna om att tillåta arbetskraftsinvandring? Jo, det är det. Att vi har de demografiska problem som vi har i dag med att kvinnor föder för få barn beror ju på vår ojämställda arbetsmarknad. Och då är lösningen inte att importera en ny underklass även om Alliansen fantiserar om det.)

"Pappa är ett verb", då? Det här är ju ingen pappafråga? Nej, inte i huvudsak, som sagt. Men för mig är det ändå en stor pappafråga. Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan vilja avstå från att vara med sin bebis. Varför i hela friden skaffar du barn om du inte vill vara med det? Om du inbillar dig att du kan kompensera för vardagligt umgänge genom "kvalitetstid" så bedrar du dig. Kvalitetstidsbegreppet är nonsens. Och man blir lika lite pappa genom att runka i en plastmugg som att tömma sig i en slida. Man blir pappa genom att vara pappa - från dag ett.

Det andra könet och den femte kvinnan

”Fortfarande är bara var femte kvinna”, lyder rubriken i DN Ekonomi. Jag tycker att det är bra. Det är ju en taktik som vi kukbärare har tillämpat länge - se t.ex. på Mikael Persbrandt. Han ska nu spela en omstridd professor i straffrätt (Madeleine Leijonhufvud?) ”som hjälper oskyldigt dömda att få resning”. Det kan tyckas lite tyngande, men Micke har läget under kontroll. Skulle han forska i ämnet för att liksom kunna gestalta sin rollfigur? Äsch. ”Jag har levt mitt liv, säger han och ler.” Han är bara, precis som var femte kvinna.

Synd att de är så få. 80 procent flänger alltså omkring som äggsjuka höns – se t.ex. på Helena af Sandeberg. Hon har slitit som, eh...ett djur: ”Några av mina vänner har studerat juridik, så jag har kunnat inhämta kunskaper från dem.” (Vad är det där frasande ljudet? Jo, Stanislavskijs aska som applåderar i sin grav.) Men det beror kanske på att hon är som sin rollfigur Anna Sjöstedt, som går i lära hos professorn, ”en strebertjej från överklassen” med ”kaotiskt inre” och ”mörka hemligheter”.

Ja, där har vi regeln: kvinnor är flitiga och ärbara, män är bara. Med ett leende. Skulle de till äventyrs vara kaotiska så brukar de inte undanhålla oss det – utom när det gäller beroendeproblem, förstås. Man vill ju vara karl. Stå för sin hatt. Ha styr på sitt eget liv. Gud, nu får jag snart resning. Tack, kära könsmaktsordning.

Ny lag gör att förskolan blir mer som en vanlig...förskola

I DN Debatt i tisdags (18 mars 2008) lovar Fredrik, Maud, Jan och Göran att även barn som inte går på dagis ska få bättre tillgång till pedagogisk stimulans. Det kanske inte är meningen att man ska lägga märke till just den lilla passusen (den är nog bara inklämd för att inte Göran ska bli vresig) men jag börjar där ändå. Rubriken blir alltså:

REGERINGEN VÄRNAR OM UTSATTA MINORITETER

Jag tycker att det är ädelt av alliansledarna att tänka på de barn som riskerar en psykologisk felutveckling genom att ingå i minoritetsgruppen Barn till hemmafruar. De är förvisso få, de saknar förvisso rösträtt och är inget vidare på att galoppera fram med flygande manar i det livslånga lärandets egenföretagande - ännu. Men vi måste tänka på dem och på deras mammor, för en dag ska dessa barn styra vårt land. (Papporna kan vi som vanligt lämna därhän - någon måste ju försörja familjen.)

Hm... Var var vi nu? Jo, även barn som inte går på dagis ska få ta del av den ökade pedagogiska stimulans som i framtiden radikalt kommer att förändra förskolans verksamhet, och detta tack vare den borgerliga regeringens krafttag! Fredrik, Maud, Jan och Göran ser framför sig hur horder av välutbildade (och säkert synnerligen välavlönade) förskolelärare, anförda av förskolechefer SOM JÄMSTÄLLTS MED REKTORER kommer att få våra telningar att bli just de universalgenier som fordras i det nya Europa med ljushylt omnejd. Alla ska med, kort sagt. "Denna fortbildningssatsning blir unik i sitt slag", skriver den konservativa kvartetten stolt.

Ja, det är verkligen skitbra. Alla vi som har barn på dagis vet ju vilken ofantlig skillnad det är på förskolelärare och barnskötare. De senare kommer i allmänhet från arbetarklassen, bara en sån sak. (Ja, arbetarklassen, ni vet: såna som har behå, jobbar deltid, har osäkrare villkor och sämre betalt, lyfter tyngre och dör yngre.) Men bland förskolelärarna finns det faktiskt en och annan som har gått på teater helt frivilligt, och då menar jag inte på Oscars. Så heja, regeringen! Nu kan vi som tänker oss att våra barn ska bli bäst i klassen andas ut. Bort med arbetarbrudarna, in med (lägre, mycket lägre) medelklassbrudarna. Låt sedan ekonomins osynliga hand föra ner de där kossorna i Maria Borelius och hennes kompisars källare. (Nog är det trevligare med en svensk hand som vaggar barnen och stryker kläderna än med en thailändsk, åtminstone för mor?) Om de till äventyrs ser dagsljus ibland så kan de ta med barnen till någon pedagogisk verksamhet. Fast inte på förskolan, förstås. Gud förbjude det.


Den ogine kunde kritisera denna satsning vars motsvarighet "inte står att finna under tidigare regeringar". Man kunde t.ex. tänka sig att det vore angelägnare att höja lönerna för dagispersonalen. Minska barngruppernas storlek. Införa obligatoriska genusutbildningar. Eller så. Man kunde också tänka sig att satsa på en individualiserad föräldraförsäkring så att papporna inte längre kunde avsäga sig föräldraansvaret. Men vafan. Nu ska vi inte vara negativa. Låt oss se familjerna som en enhet som man inte tafsar på. Låt oss återinföra sambeskattningen, rentav. Äsch, jag vet inte. Något säger mig att det här inte kommer att bli så fantastiskt som Fredrik, Maud, Jan och Göran har tänkt sig det. Men vem är väl jag att lägga sordin på den goda stämningen?

Kurvig genusvetare sökes

Jag borde väl svara på Martin Ingvars genmäle, men jag hinner bara inte. Så nu får vi sitta här och tycka saker om varandras åsikter utan att göra något särskilt åt det. Låt oss kalla det interaktiv tystnad. Eller jo, en reflektion hinner jag med, och det är att den tragedi som Ingvar ser i att pojkar (företrädesvis av arbetarklass och från vischan) betygsmässigt halkar efter flickorna inte är den tragedi jag ser. Jag tycker att det är tragiko-dikotomiskt att den befolkningsgrupp som i huvudsak har XY-kromosomer, testiklar och manlig fenotyp socialiseras på ett vis, medan en annan stor grupp (ni anar nog vilken) socialiseras på ett annat vis. Och att man bara ser dessa båda ytterändar av en glidande skala där vi alla kavar omkring lite på måfå. Det är med andra ord tragiskt att vi har "pojkar" och "flickor", för det får så negativa konsekvenser för så många, helt i onödan.
Kanske inte tragiskt, men bra synd, är att i övrigt excellenta forskare ofta myopiskt slinter över i något som närmast borde kallas vetenskeplighet: en övertro på sitt forskningsområdes förmåga att förklara fenomen som ligger utanför det.

Den kurviga genusvetaren, då? Jo, jag läste en kontaktannons där en man sökte en "svart, intellektuell kvinna". Ähum. Och apropå det: har ni tänkt på det putslustiga i att en domina kan ta pröjs av manliga slavar medan en master knappast får några betalande slavinnor? Nå, det är nu ren spekulation från min sida - om ni vet bättre så säg bara till. Men anledningen till denna skevhet, om det nu stämmer, torde vara att det liksom vore befängt att pröjsa för att bli förnedrad och kanske spöad när man blir det gratis varenda dag. Apropå negativa konsekvenser av att vi skapar två kön.

Larmrapport: hjärnforskare blir yra i mössan

När en hjärnforskare kommer upp i åldrarna så börjar det tydligen klia i fingrarna. Är det kanske forskarvärldens slutenhet och brist på hyllningskörer? Borde vi inte göra mediekändisar av våra forskare? Nå, resultatet är detsamma oavsett om cerebrologen heter Dahlström eller Ingvar. ”Jag vet ju så mycket om hjärnan – dags att tillämpa det på politiken!” På det där nebulösa, icke-stringenta, flummiga och ovetenskapliga som kallas humaniora. En hjärnforskare beklagar att barn är mjuka men bilar hårda. Helst skulle barnen också vara hårda, för då skulle de gå att uppgradera med lite chipstrimning.

Martin Ingvar ägnar sig alltså i DN (9 mars 2008) åt ett generalangrepp på den svenska skolan under rubriken ”Skolan struntar i ur barns hjärnor fungerar”. Det är för lite matte, alltså. Och ”missriktade jämlikhetsmål” har varit styrande i en ”ideologisk ratatouillle”. Arbetarpojkar har kommit på undantag och detta för att pojkar ”ligger 18-24 månader efter flickor i den biologiska utvecklingen”. Ja, denna ”flummiga centrala dogmatik” som gör vår skola dyrast, men långtifrån bäst i världen. ”Att lära sig något nytt kräver arbete och insats från eleven”, skriver Ingvar. Jojo. Betyg är inte accepterade. Se där!

Eh… Martin? Hur fungerar din hjärna? Vad är det du försöker leda i bevis, förutom dina mossiga gamla bioloismer och högerhjärnspöken? Att skolan inte är anpassad till barnens hjärnor? Men snälla, försök då göra det på ett lite mer vetenskapligt vis. Fast det är klart – du godkänner nog inte kunskapsområden som pedagogik, sociologi och psykologi. De är nog lite för flummiga för dig.

P.S.
Egentligen hade jag tänkt skriva om den liberalfeminist i gårdagens DN som vill råda bot på kvinnors underordning - inklusive utsatthet för våld - genom att instifta ett pris för mest jämställda företag. Men nu har jag inte kvar tidningen. Den som är sugen på att dunka skallen i väggen i förtvivlan kan nog hitta artikeln på nätet.

"Alla vill vara i minoritet"

I dagens DN (7 mars -08) skriver Kajsa Ekis Ekman en betraktelse över ”majoritetsfeminismen” och dess ack så trendiga belackare. Den utgör ett angrepp på de senare, kanske med Zarembas artikelserie om Lärarhögskolan som förebild. Ekman störs av att queertänkare relativiserar precis allt i postmodernistisk anda, tills det ”inte finns någon sanning alls”. Ett exempel på en sådan undanskuffad sanning är att det kvinnor har gemensamt är ”brist på tid och dåligt med pengar”. En annan är att begreppet majoritet oförtjänt har fått negativa konnotationer när det ”…bara betyder att det är många som har det som en själv”.

Nej, varför ska man bry sig om intersektionalitet och queerteori? ”Vi lever ju i trendernas diktatur och när en åsikt gått ut, då är det ingen som vill ta i den med tång”, skriver Ekman. Lägg märke till det lilla ordet ”ju” i ovanstående citat. Vad betyder det? Jo, det betyder ”som bekant”, ”som alla vet” – och den här sortens retoriska grepp har med förkärlek använts av exempelvis sovjettidens maktmegafoner: ”Som bekant är XX kontrarevolutionär och därför…” eller ”Det är ingen slump att YY och ZZ är judar”. Här används ”ju” för att få läsaren att nicka instämmande. Queerfeminism? Äsch, bara ännu en trend.

Och vem är egentligen ”majoritetsfeminist”, undrar Ekman vidare. Ingen verkar ju vilja vara det, ”alla hävdar med bestämdhet att de inte passar in, och att majoriteten är ’de andra’”. Monica Amante har skrivit att hon inte ”kan inbegripas i den vita, heterosexuella, medelålders, medelklass, funktionsdugliga och kristna normen”, vilket får Ekman att fnysa. Hur många procent av svenskarna passar in där? Eh… Det är rätt många, skulle jag vilja påstå. Titta på en genomsnittlig villaförort om ni inte tror mig.

Det finns en majoritet, det finns en norm, det finns en normativitet – och den har funnits även inom kvinnorörelsen och HBT-rörelsen, om än med delvis andra attribut.

Kajsa Ekis Ekman hävdar att queerfeminister tycker att vi inte ska ha ”någon sanning alls”, eftersom de mäktigas rätt att definiera den nu ifrågasätts. Visst är vi olika, skriver hon, men skiljelinjen går inte mellan olika identiteter, utan mellan tankeströmningar som materialism och postmodernism. För enkelhetens skull klumpar hon samman dem under beteckningen ”ideologier”. Men det är ändå lite luddigt, va? Jag ska hjälpa dig, Kajsa, så här: ”Som bekant är både materialism och postmodernism ideologier.” Och ”postmodernismen är JU en trend.”

Jahapp, då är allt klappat och klart. Genom att stycka upp de trösterika stora berättelserna i mindre beståndsdelar omöjliggör man inte bara all kamp för gemensamma mål, man anser sig dessutom för fin för att vara som alla andra. ”Det är just ordet medel i medelklassen föraktet riktas mot, mer än ordet klass.” Åhå. Jag förstår att Ekman har känt en ”befrielse när marxisterna säger till oss: Det går att förstå världen!” Och en besvikelse ”när postmodernisterna säger: Det är inte som ni tror, vad ni än tror – det är inte på något sätt alls.” För det är JU det de säger. Som bekant.

Själv är jag rätt glad över att tillvaron kan få vara svårtolkad och mångfasetterad. Jag är glad över utvecklingen av queerteori, intersektionalitet, Crip Theory. Postmoderna tankesätt kanske gör det lite mer komplicerat att bedriva en identitetspolitik som den för könsneutrala äktenskap, men det är smällar man får ta, kära ni. Det går att förena krav på sex timmars arbetsdag med en kritik av urvattnad liberalfeminism. Man kan glädjas över andelen kvinnor i riksdagen och vara emot en jämställdhetsminister som inte vill kalla sig feminist – alls. Det finns ingenting ”trendigt” över queerteori, därtill är den nog lite för svårsmält, särskilt för såna som Kajsa Ekis Ekman.

Och jag tror faktiskt inte att alla vill vara i minoritet. Jag själv är nog rätt glad att jag inte är en cp-skadad lesbisk somalier, hur creddigt det än skulle vara.

Begärets alkemi

Haha - nej, jag tänker verkligen inte bli högbrynt. En fjantigare titel på vilket verk som helst än "Begärets alkemi" har jag svårt att tänka mig. Ordet begär är larvigt. Fenomenet alkemi är ännu larvigare, och lika föråldrat som psykoanalys. Ja, psykoanalys - ni vet, den där mycket kostnadskrävande hobbyn där man medelst fri association tränger allt djupare in i sin egen stolgång. Psykoanalysens syn på barns utveckling har visat sig ha noll predikativt värde, sa en föreläsare häromdagen (och hon är ändå positivt inställd till analys). Så förvånande. Tänka sig att den ojfatala eller eklektiska fnasen bara är hittepå. Tänka sig.

Inte desto mindre verkar Daniel Stern rätt vettig. Och han är omåttligt citerad och diskuterad. Vi ägnade ett helt seminarium åt delar av hans "Spädbarnets interpersonella värld". Jag ska läsa hela boken, tror jag. När jag får tid. Just nu ägnar jag mig åt "Mångfald på minerad terräng" och lite annat som ingår i delämnet interkulturell pedagogik. Helt okej, fast inte på långa vägar lika intressant som barndomspsykologi.

Begäret, då? Äsch, jag är helt enkelt röksugen.

Moderna myter

"Föräldrar klarar inte av att ta hand om sina barn längre."
Svar: Inga studier finns som tyder på det.

"Barn har ingen kontakt med sin släkt nuförtiden."
Svar: Barn har aldrig haft så många fasta kontakter med släktingar.

"Föräldrar har inte tid med sina barn."
Svar: Föräldrar har aldrig haft så mycket tid med sina barn.

"Småbarnsföräldrar är så jäktade. Ekvationen går inte att få ihop."
Svar: Ca 40 % uppger att de är jäktade. Bland par utan barn är siffran 30 %.
(De som är jäktade är nyblivna småbarnsföräldrar i karriären i en storstad.)

"Små barn mår inte bra av att vara på dagis."
Svar: Barn som börjar på dagis i ettårsåldern blir mindre allergiska. De får en bättre skolstart. Och de goda resultaten håller i sig, vilket man har konstaterat genom uppföljningar med barn i 13-årsåldern.

"Småbarnsmammor har så dåligt samvete för att de slits mellan jobb och barn."
Svar: Kanske det. Och hur är det med småbarnspappor?

"Svenska män är så jämlika och tar hand om sina barn."
Svar: De tar ut ca 14 % av den samlade föräldraledigheten. Och det gör de framförallt under sommaren samt vid jul och nyår. Heja!

"Det är mycket svårare att vara barn i dag."
Svar: Det är varken svårare eller lättare - det är annorlunda.

Ja, se där några läsfrukter. Det är intressant med pedagogik.

Den manliga erfarenhetens epiker

Egentligen är det rätt åt Doris Lessing att Horace kallade henne ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”, tänker jag när jag läser dagens intervju med henne i DN. Hon säger där att hon alltid har avskytt ”den feminism som föddes på 60-talet”. Kan tänka. Hon är liksom mera liberalfeminist. Det sunda förnuftets apostel: Kvinnor är också rationella varelser, så varför inte bereda oss plats? Det finns ju ingen vettig orsak att förneka oss detta.

Nu är inte jag så såld på delar av radikalfeminismen heller, som särartstänkandet, att vända på det essentiella perspektivet. Men det är fan så mycket roligare att liksom mensa ner hela Mensa, och betydligt mer produktivt att tala om patriarkat än att som Ellen Key propagera för ”samhällsmoderlighet”. Lessing låter så förtrytsam när hon säger att 60-talisterna ”inte brydde sig om sin historia, om alla dem som gått före dem”. Men det kanske är svårt att lugnt och nyanserat argumentera för sin sak när man har en kuk i munnen och två tummar om luftstrupen. Liksom.

Ja, sen är det en lång artikel om Hemingway, apropå rubriken på den här bloggen. Jag orkade inte riktigt läsa den och har aldrig orkat med Ernests macholitteratur, men inledningen till "Farväl till vapnen" som citeras i början är fantastisk. Vilket får mig att än en gång tänka på det obehagliga faktum att även vedervärdiga personer kan skapa stor konst, sen må de vara den manliga eller kvinnliga erfarenhetens epiker. Om man nu ska envisas med den där gamla trötta dikotomin. Jag tycker inte det - kalla mig konstruktionist.

Livets bruksanvisning

Jag har just fått Erik Beckmans samlade dikter av min älskling. Det ska bli så fantastiskt att läsa den. I går satt jag och babblade om världens kanske allra bästa filmsekvens, den i "Pianisten" där Isabelle Huppert är på videoklubb. Och om min absoluta favoritförestälning på teater, nämligen Martys uppsättning av "Huset": de magiska, MAGISKA bilderna spungna ur hennes hjärna och för evigt fastetsade i min. Om en installation på Galleri Arton A (var det Sarah Schwartz?): ett litet rum helt täckt i bivax; på väggarna lappar med personliga berättelser från ett slumpmässigt antal människor fastnålade; i golvet, under vaxet, fler lappar; i fonden ett akvarium med två sniglar och ett kålhuvud. Den är också för alltid inbränd i min hjärna. För att den talade till mig som om jag vore ett vuxet spädbarn, på ett obegripligt språk men ändå så oändligt bekant och betydelsedigert. Ja, eller dessa skräckmättat vackra avsnitt ur Bartoks musik, eller Maya Eizins silkscreentryck eller stämningen som uppstod i mig när jag började läsa "Livet en bruksanvisning": små punkter som blir strängar som ljudlöst börjar vibrera innerst inne i benmärg och amygdala. Man anar dem bara. Men med tiden börjar de suddas ut, växa, fläta ihop sig och förflytta sig tills de bildar ett slags mentalt Bose-Einstein-kondensat som kan bromsa själva ljusets strålar. Och detta tröstekoncentrat är livet och kan i sin oförklarlighet förklara det man inte visste att man inte förstod.

Eller som Erik Beckman skriver:

Inte orden, inte det de pekar på
men själva näsorna de pekar med är meningen.