Att se rasism som en gåva

Jag läser Malin Ullgrens recension av Barbara Ehrenreichs "Gilla läget: hur allt gick åt helvete med positivt tänkande" där författaren bland annat skildrar hur hennes läkare uppmanade henne att se bröstcancern som en gåva. Jag slås av tanken att jag kanske borde se Folkpartisters alla rasistiska utspel på samma sätt: som en gåva. Men trots att jag försöker bär det emot. Om vi bodde i en värld där förnuftet härskade skulle krav på språktest, burkaförbud eller obligatorisk undervisning i jämställdhet mötas med ett leende. Minst. Inte behöver vi några skrattkurser när vi har såna clowner i vår mitt! Men tyvärr. Jag blir ändå smått deprimerad över alla dessa dumheter som det forna liberala partiet består oss nuförtiden. Det finns trots allt människor som tar dem på allvar.

De flesta av artikelförfattarna tillhör tankesmedjan Liberal Enfald, knuten till Fp (se kommentarsfältet). Den mest kända representanten för de enfaldiga är kanske Philip Wendahl som skrev ett försvar för Pim Fortuyn ("han var inte invandrarfientlig - han hade knullat med mörkhyade män"). I slutklämmen av sin artikel önskade sig Wendahl att Folkpartiet skulle gå i samma riktning som Venstre i Danmark. Det senare verkar gå fortare än Wendahl kunde drömma om. För vad är det Burklund och kompani säger? Jo, att mångkulturalism är ett gissel, att vi måste ställa krav på invandrarna, att de svenska värderingarna måste värnas. Detta, menar de, är att "tala klarspråk". Jag kallar det nyspråk.

Det går en rak linje mellan den unkna självhjälpsreligiositet som Ehrenreich skildrar och rasismen i de "liberala" utspelen. I det förra fallet handlar det om föraktet för svaghet och rädslan för offerrollen, i det senare handlar det om att bortse från den konkreta situation som asylsökande och invandrare befinner sig i. Jag skrev om Kajsa Ekis Ekmans "Varat och varan" häromdagen. Hon analyserar också offerbegreppet, här i talet om prostituerade. De nyliberala prostitutionsförespråkarna säger att de inte ser "sexarbetaren" som ett offer. Med denna språkliga krumbukt tror de sig prata om kvinnligt aktörskap: Kicki är en stark tjej som själv har valt att sälja sex. Hon ser sig inte som ett offer. Därmed blir förstås könshandeln inte en fråga om maktordningar utan om två vuxna människor som bla bla, you know the drill. Men som Ekis Ekman skriver är det ingen som har påstått att de prostituerade står där apatiskt med hängande armar och är ur stånd att hantera sin situation. Att falla offer för något är inte att vara ett offer. Men den obehagliga diskurs som verkar råda numera säger att ingen får vara utsatt för något - för då måste man ju analysera det och kanske rentav göra nåt åt saken. Den föraktade offerrollen är något som felaktigt tillskrivs den som utsätts för något: att vara offer blir en egenskap.

Om något skaver i tillvaron får man alltså inte vara ett offer. Går det åt skogen har man sig själv att skylla; det är nog en oförmåga att ta sig i kragen som är problemet, inte eventuella yttre omständigheter. Just den här oförmågan, eller ska vi säga oviljan, att ta sig i kragen är naturligtvis också roten till de svartmuskigas problem i vårt vackra land. De kan liksom inte frigöra sig från sin kultur, sina primitiva föreställningar och sin underlägsna religion. Och då kommer mjäkiga mångkulturalister och gör saken etter värre genom att säga sig vilja förstå dem! O fasa. I sin artikel fnyser folkpartisterna åt tanken att "ingen kultur kan anses vara bättre än någon annan". De vet minsann bättre och motiverar det med att "liberalismen får inte vara värdeneutral". Jag antar att de menar liberalism av den rätta ullen, inte exempelvis indisk dito. Att det skulle finnas universella värderingar om rättvisa och frihet har inte fallit dem in; nej, det är naturligtvis svenska värderingar och seder vi måste slå vakt om. Som att det är fint att supa sig drängfull på kräftskivan, eller vanan att knuffas och tränga sig före andra i tunnelbanan. Därmed fjärmar de sig från själva liberalismens idé om universella rättigheter och skyldigheter.

Mångkulturalism är ett svårt missuppfattat begrepp. Den handlar inte om att tillmäta människors kultur och grupptillhörighet ett överdrivet värde. Den handlar heller inte om att se människor som styrda av sin kultur eller om att alla ska få "ta med sig sin kultur" ograverad till främmande länder. Som om det vore möjligt. Ska vi kunna ta ställning till frågor om integration, kultur och religion ur ett mångkulturellt perspektiv måste vi diskutera den konkreta situationen. En muslimsk, invandrad kvinna i Vällingby befinner sig på en plats som inte har många likheter med Somalia. Det liv hon lever här beror på faktorer som är unika för just den här tiden och platsen. Den kultur hon var van vid i sitt hemland är här en minoritetskultur. Att visa respekt för hennes behov och särart innebär inte något slags slapp kravlöshet. Det är illa nog att hon möts av rasism på grund av sitt utseende utan att hon ska bli ständigt påmind om att hon inte duger om hon inte anammar svenska seder och bruk. Hon ska naturligtvis inte ses som ett "offer" och på henne kan man ställa samma krav som på vem som helst. Men att blunda för att hon befinner sig i en utsatt situation och implicera att hon bara har sig själv att skylla om det inte går henne väl i alla lägen är ren cynism. Liberalismens ideal kan inte heller pådyvlas en hel kulturell grupp. Att hävda den svenska kulturens primat och se de andra som underlägsna och geografiskt felplacerade är ren rasism.

"På samma sätt som man inte blir medlem i en organisation vars idéer man inte delar ska man inte bli medborgare i ett samhälle vars värdegrund man avvisar", skriver Liberal Enfald. Men ni är inga representanter för min värdegrund och skulle ni få råda skulle jag avsäga mig mitt medborgarskap. Vi behöver ert "klarspråk" ungefär lika mycket som vi behöver bröstcancer. Å andra sidan är förstås cancern behandlingsbar till skillnad från er enfald och rasism. Man skulle rentav kunna lära sig att gilla läget.

Livmoderskolonialism

I DN Kultursöndag Debatt kan man i dag (hittills ej på nätet) läsa ett bearbetat avsnitt av Kajsa Ekis Ekmans "Varat och varan" (tidigare recenserad av Ulrika Stahre i AB): "Kvinnan som behållare". Jag har börjat läsa boken, som i sin första del går till botten med den nyliberala retoriken kring prostitution på ett väldigt grundligt och övertygande vis. Så nöj er inte med artikeln i DN, är min rekommendation; "Varat och varan" är obligatorisk läsning för den som är intresserad prostitutionsfrågan och kostar bara knappt 200 kronor.

Men DN-artikeln handlar mest om surrogatmödraskap och den framväxande industrin i bl.a. Indien och Ukraina där fattiga kvinnor så att säga lånar ut sina kroppar till framförallt barnlösa heterosexuella par, men även till ensamstående män eller bögpar. Och det är just denna syn på kroppen som enbart ett kärl som Ekis Ekman vänder sig mot:

Mäns påstådda "rätt till barn" blir ju lika med rätten att använda sig av kvinnors kroppar för deras egna behov. Så enkelt är det. Och en sådan rättighet kan aldrig finnas, får aldrig etableras. För då gör vi kvinnan till ett redskap för mannen. Då reduceras hon till till en behållare, en vagina, en guldgruva som han kan ta och gräva ur när han behöver något och kasta ner några småmynt som tack.

Ser ni några likheter med prostitution här så ser ni rätt. Det handlar om exakt samma förvridna människosyn, om kroppen som vara och tjänst. Som Ekis Ekman skriver senare:

jaget blir till kropp
kroppen blir till sex
sexet blir till tjänst

Och modern blir alltså en livmodern som blir en behållare. Människan går upp i rök - vilket förstås är väldigt bekvämt för den som vill köpa sig tillträde till den andras kroppsöppningar eller livmoder. Skulle man se den fattiga indiska kvinnan som människa, skulle man se den prostituerade kvinnan som människa, blev det kanske svårt att behålla sin cyniska affärsblick. Ekis Ekman riktar också en förintande kritik mot exempelvis queerteoretikern Ulrika Dahl som skriver om sina upplevelser i Amsterdams Red Light District på ett romantiserande och självförhärligande vis. Hon bär "horan" som en medaljong runt halsen, för att framhäva sin egen förträffliga queerhet och fördomsfria syn på sex och kön. Det är faktiskt väldigt motbjudande.

Kolonialism är att erövra och kontrollera andra människor länder och tillgångar. Surrogatmödraskap är att erövra och kontrollera andra människors livmödrar, med hjälp av världens minsta kolonisatör: det embryo som inte är ens avlägset biologiskt besläktat med den livmoder där det planteras in. Följden blir förstås att kvinnan måste ta regelbundna sprutor för att inte hennes kropp ska stöta ut det främmande embryot/fostret. Hon bär på ett barn som får hennes mage och bröst att växa, som får henne att bli illamående och luckrar upp bäckenets fogar, som förändrar hela hennes hormonbalans. Hon genomgår en förlossning som kan vara utdragen och bli komplicerad, hon blöder, hon stöter ut moderkakan, hon är utmattad men lycklig över att det gick bra och nu är över.

Och där står nu den vite mannen som hon har skrivit kontrakt med. Rörd till tårar tar han emot en ljuvlig, fantastisk liten varelse. Och går därifrån. Föderskan går hem nästa dag med sin fortfarande svullna mage och sina bröst som var förberedda på amning. Hon har avslag i några veckor, magen krymper. Men efter en tid finns inget som påminner om de där nio månaderna, utom pengarna.

Handlar det här om en människa? Eller är det bara en kropp, bara ett kärl? Handlar detta om ojämlika maktförhållanden, eller är det bara en slump att surrogatmamman inte har pengar?

Kolonialismen var kapitalismens barnmorska. Dess epok tog slut när Angola och Mozambique blev fria på 1970-talet. I dag behöver man inte erövra främmande länder för att dominera och suga ut dem - var makten är koncentrerad är uppenbart. Och kolonialismens idé om att erövra och dominera de Andra lever vidare i synen på de prostituerade och surrogatmödrarna. Det är bara det att den ofta smyckar sig i queera och normbrytande fjädrar. "Världens äldsta yrke" har blivit världens modernaste, skriver Ekis Ekman i sin bok. Det förändrar inte sakförhållandena, inte det minsta. Processen att jaget blir till kropp förutsätter att kroppen inte räknas som viktig för jaget utan bara som jagets mer eller mindre besvärliga massa av kött och blod, som en transportmekanism för hjärnan. Att motsätta sig denna vansinniga dikotomi är inte att vara biologist eller sexualfientlig eller omodern och icke-queer. Det är att se människan som en helhet, att identifiera sig med denna andra människa och agera solidariskt med den. Det behövs fler som Kajsa Ekis Ekman som kan beskriva det så klart i denna nyliberala tid när allt ska vara till salu.

Liv och småbarnsliv

Lena Andersson kritiserar den likriktade barnafödarnormen i DN i dag:

Det sociala trycket på reproduktion är kolossalt, kallt och oreflekterat. Förebilder behövs för att bryta normen så att fler unga människor ser att liv utan barn inte är en skräckvision av ensamhet utan en reell möjlighet för både världen och individen.

Och visst, ett liv med barn är inte per automatik bättre än ett liv utan. Visst är det avskyvärt att andra ska lägga sig i, visst är det sårande för den som inte vill ha barn eller som vill men inte kan. När jag och min dåvarande partner hade ett barn fick vi hela tiden höra att "barn behöver syskon". När jag berättar hur många barn jag har i dag ojar sig folk. Och den som vill ha ett liv med barn men utan partner eller ett liv med två mammor eller pappor, eller fler än två "riktiga" föräldrar får också vänja sig vid alla frågor. Förälder är den som har avlat på det förväntade, godkända och sanktionerade sättet och även i övrigt är det tyskarna kallar stinknormal. Jo då, man kan vara adoptivförälder, fosterförälder eller bonusförälder. Det går an, men är såklart inte det riktigt riktiga, det fullkomnade och ljuvliga. Det är alltså inte nog med att den heterosexuella parsamheten ska krönas av barn för att en vuxen individ ska bli begriplig, det gäller att passa in på alla möjliga andra vis.

Hade Lena Andersson nöjt sig med att kritisera barnafödarnormen hade jag varit med. Men hon skriver om överbefolkning, fattigdom, svält och hotande klimatkatastrof som något vi borde tänka på innan vi förökar oss. Den sortens kvasiutilitarism fungerar inte. Problemen med undernäring, fattigdom, förtryck och torka eller översvämningar kräver helt andra politiska lösningar. Jorden kan försörja betydligt fler än i dag, på ett ekologiskt hållbart sätt, men inte så länge diktatorer som Robert Mugabe tillåts plundra ett land som har goda förutsättningar att uppnå välstånd – för att bara ta ett exempel. I förlängningen leder Anderssons resonemang till samma sorts lösning som Jonathan Swifts ”A Modest Proposal”: låt de fattiga sälja sina barn som livsmedel till de rika så förbättras deras ekonomi. Dra in alla bromsmediciner och all nödhjälp – världen är ju så överbefolkad.

Och sen blir Lena Andersson riktigt konstig:

Och i ett samhälle som det svenska där många i onödan blir trångbodda, isolerade och bidragsförsörjda för att de föder sex, åtta barn, och där medelklassen plågas av tidsbrist och statushets är det vettlöst att omhulda producerandet av bebisar.

Ursäkta? ”Sex, åtta barn”? Hur många är det som passar in i den beskrivningen? Är det här verkligen Lena Anderssons åsikt, eller har hon haft Jan Björklund som spökskrivare? Vad jag vet är genomsnittet barn per hushåll betydligt blygsammare än så. Jag tror faktiskt att folk i gemen känner till preventivmedel.

Det är ett större bekymmer att många skulle vilja ha fler barn men inte får ihop det med långa arbetsdagar, skiftarbete eller påtvingad omsorg om gamla och sjuka föräldrar. Det är reproduktionen, i vid bemärkelse, som borde ges företräde framför produktionen. Vi borde få kortare arbetsdagar, kvälls- och nattöppna förskolor och en äldreomsorg värd namnet. Bland annat. Vi borde få en individualiserad föräldraförsäkring så att männen blev lika ”opålitliga” som arbetskraft som kvinnorna, få män att utföra lika mycket obetalt som betalt arbete – som är fallet för kvinnorna. Och vi ska inte vältra över medelklassens behov av avlastning på underklassens kvinnor i form av rutavdrag. Men om detta säger Lena Andersson ingenting.

Det går att ha fler barn utan att ha skyhöga inkomster. Man får välja bort ständiga utlandsresor och kanske låta barnen ärva kläder och leksaker av varandra. Den livsstilen ger dessutom lägre avtryck på vår miljö. Vi lever i ett land där det finns utomordentliga förutsättningar för barn. Att välja bort dem av omsorg om barn som dör av diarré, malaria, tbc, undernäring och aids är ungefär lika ”klimatsmart” som att trampa på en taiwanesisk träningscykel på sin balkong och sen ta bilen till jobbet. Jag begriper inte att Lena Andersson kan vara så närsynt.

Våldtäkt, den perfekta metaforen

Ingen har väl undgått Sverigedemokraternas utspel om den så kallade våldtäktsvågen. Att deras "studie" är helt galen både till sina premisser (lyssna på Jerzy Sarnecki förklara metodfelen i Studio Ett) och sina slutsatser (se SvD:s faktagranskning) är föga förvånande. Ingen någorlunda reflekterande eller kritiskt tänkande människa köper alltså deras struntprat, men det bekymrar nog inte Åkesson. Han är inte dummare än att han själv förstår det orimliga i såväl analysen som det påstådda botemedlet: att kraftigt begränsa invandringen. Men han vet att just våldtäkt väcker starka känslor och att om man kan framställa problemet som att det är invandrarnas fel så kan han vinna röster.

Sverigedemokraterna talar på fullt allvar om "fäderneslandet" i sitt idéprogram. Det är de väldigt ensamma om, av naturliga skäl. Men det är ingen slump att det land man drömmer om - ett land som aldrig har existerat - har manligt kön. Män och kvinnor är till sin natur olika, slår Sd också fast, men går inte närmare in på skillnaderna. Åkesson skulle säkert säga att kvinnor är mer omvårdande (alltså känslomässiga) medan män snarare brinner för sin uppgift (är rationella). Fäderneslandet är en idé om förnuft medan hembygden, som de också vurmar för, har mjukare konturer. Som bekant är förnuft viktigare än känslor, och den som är känslig är också mjuk och därmed kvinnlig. Och inte nog med det; förnuftet är den moderna, vita och civiliserade människans adelsmärke medan känslor är primitiva och påminner oss om tidigare utvecklingsstadier. Ja, ni vet, såna som fortfarande dominerar i andra kulturer långt bort från vår.

Plats på scen för den pigmenterade penisen. Vad kan väl vara värre än att med våld bli penetrerad av en sådan? Den svartmuskige våldtäktsmannen förgriper sig inte bara på våra vita kvinnor just som de hade tänkt kärna smör och spela nyckelharpa; han sticker in sin svarta kuk i själva samhällskroppen och sprutar ut sitt gift. Fäderneslandet blir alltså penetrerat och därmed förnedrat. Stackars fäderneslandet! Hur ska man kunna vara rationell, hård, konsekvent och stark när man är reducerad till skälvande hull? Den smällen reser man sig inte från i första taget.

Men kanske har den primitives smitta redan gripit omkring sig i samhällskroppen, för hur ska man annars förklara dessa porösa gränser, denna mjuka attityd till de främmande, denna brist på rakryggad konsekvens? I sanning, nationen är besudlad av sodomiter, förblindad av feministiska och akademiska blå dunster, den är förslavad under groteska vanföreställningar om det politiskt korrekta! Men nu har det gått för långt, vi står inför en kris och sanningens banérförare är de enda som kan rädda oss. Vi måste ta vårt förnuft tillfånga och repatriera eller assimilera invandrarna. Sluta tjafsa, kort sagt.

Som sagt, ingen reflekterande människa kan ta Sd:s siffror och slutsatser på allvar. Men det finns nog en risk att retoriken och symboliken som jag skisserar ovan kan spä på föreställningar om "främmande kulturer" och de primitiva, svarta, överkåta, impulsiva och våldsamma personer som liksom bara inte kan bärga sig när de ser vackra svenska flicka.

Men en sak är bra med vackra svenska flicka. Hon är inte så dum att hon inbillar sig att Sverigedemokraternas utspel skulle ha något med hennes trygghet att göra. Och en överväldigande majoritet köper sitt smör på Ica och lyssnar inte ens på Åsa Jinder.

Hela Nyheter 24-redaktionen låter drogtesta sig!

Thomas Bodström är för frivilliga drogtester i våra skolor, läser jag. Hur frivilliga nu sådana tester kan vara. Man ska nog vara bra kaxig och ha koll på sina rättigheter för att stå emot om ens skola uppmanar en att gå igenom ett drogtest. Men Bodström tycker visst att det här är oproblematiskt och därför blev han tillfrågad av P3 Nyheter om han ville testa sig. Men Bodström vägrade drogtest, skriver Expressen. Han hade först tackat ja, men sedan insett att han inte ville pissa i en mugg inför en kvinnlig reporter. Jaha, nähä. Det ska en kvällstidning till för att göra en stor sak av detta.

Men nu har Nyheter 24 ett förslag till Bodström: han ska få testa sig utan att lämna urinprov, på KS eller Maria Beroendecentrum. Det räcker nämligen med att lämna saliv- eller hårprov. Om han inte går med på det kommer Nyheter 24 att skicka en hårtuss som man säger tillhör Bodström på analys. Ja, "förslag" råkade jag visst skriva, men det låter snarare som utpressning. Själva skriver de att det är en "utmaning". Så nu utmanar jag Nyheter 24: låt drogtesta er själva när ni ändå är i farten! Det blir ju mindre ensamt för Bodström då. Eftersom det är ni som vill tvinga honom till denna förnedring är det inte mer än rätt att hela redaktionen ställer upp. Följande ska alltså låta drogtesta sig:

Aaron Israelson, chefredaktör och ansvarig utgivare
Eric Rosén, nyhetschef
Quetzala Blanco, nöjeschef
Ehsan Fadakar, sportchef samt
Eva Kopito, den reporter som har skrivit artikeln om andra politiker som sägs ha använt droger, bland dem Mona Sahlin och Anders Borg.

Förresten vill jag nog se ett utdrag ur polisens belastningsregister också, och kolla om ni har skulder hos Kronofogen. Även era skolbetyg vore kul att ta del av. Ni är ju journalister - vad hade ni för betyg i svenska? Har ni gått på Poppius eller någon folkhögskola, eller är ni riktiga, utbildade journalister? Och hur har ni kommit dit ni har kommit? Är det uteslutande på egna meriter, eller har det gåtts en och annan sängväg? Jag tror att jag ska kolla med Flashback. Och så ska jag göra en slagning på upplysning.se för att se var ni bor, hur gamla ni är och vem ni sammanbor med. Ja, ni vet, göra lite journalistiskt grävarbete. Kanske er bättre hälft har haft drogproblem - eller något av era ex? Frågan är fri.

Nu kan läsaren invända att Nyheter 24 inte har tagit ställning för drogtester i skolan (vad jag vet). Om Aaron eller Eric använder droger är det alltså deras ensak. Men den dag redaktionen i fråga skriver negativt om droganvändning blir det upp till bevis. Jag tror att jag ska bevaka frågan.

Ärligt talat. Jag struntar blankt i om Thomas Bodström har rökt maja eller inte, eller om han skulle ta lite för många Citodon ibland. Jag är starkt emot hans syn på drogtester i skolan, även om de kallas frivilliga (påtvingade vore de olagliga). Om en vuxen person, tillika politiker, som Fredrik Federley föll till föga för trycket lär skolbarn också göra det. Men så länge han inte låter sitt omdöme grumlas av kemiska substanser eller andra omständigheter får han tycka vad fan han vill.

Några vilkas omdöme verkar starkt grumlade är däremot de ansvariga för den här mobbningen av Thomas Bodström. Att Maud Olofsson försvarar partiets behandling av Federley förvånar mig inte. Något rättrådigare och mer stinknormalt än Olofsson har jag svårt att tänka mig. Men journalister ska granska politiker, inte ägna sig åt den här sortens översittaraktig slaskjournalistik i sämsta brittiska tabloid-anda.

Mer pengar för att döda kreativiteten

Det finns en märklig uppfattning om vad en bra skola är, men den är i stort sett osynlig, och detta för att den är så vanlig att den tas för given. Det handlar förstås om betygsgenomsnittet. Många elever med goda betyg = en bra skola. En grundskola där en stor andel av eleverna inte uppnår gymnasiebetyg är enligt det resonemanget inte en bra skola. Ibland ursäktas en sådan skola med att den har ett stort antal elever med "problematisk bakgrund". Det är förstås lite enklare att bedriva undervisning i en skola där samtliga elever heter Lindberg, Strömqvist eller von Essen och bor i villa. Då är man inte problematisk bortsett från att man kanske sparkar varandra i magen, kallar varandra för hora och överdoserar alkohol. Sånt fixar sig i villaförorten. De sociala skyddsnäten är så starka att någon familjerättssekreterare inte får nåt att utreda. I de problematiska bakgrundernas skola blir det däremot utredning.

Vad mäter en mätning? Jo, det den avser att mäta (om den är välgjord) och absolut ingenting annat. Intelligenstest brukar t.ex. mäta förmågan att förutse vilken av figurerna A, B, C eller D som logiskt bör följa på ett tidigare mönster där man ser figurer följa på varandra. Det finns bara ett korrekt svar, och den som prickar in flest rätt är intelligentast. Ett IK-test mäter absolut ingenting annat, som empati eller musikalitet.

Vad är då ett slutbetyg från årskurs nio en indikator på? Jo, hur väl eleven har anpassat sig efter läroplanens och lärarnas edikt om vad som är sant och viktigt. Och absolut ingenting annat. Ju mer eleven fogar sig, desto bättre blir betygen. Skolan stryper gradvis den kreativitet som alla barn besitter, och har ni råkat glömma det sen er egen skoltid kommer ni att bli plågsamt påminda om det när ni har egna barn och läser deras lärares kommentarer. "Det där var en trevlig berättelse", kan läraren skriva när barnet lydigt rabblar upp allt det har gjort under påsklovet i sin dagbok. "Det där tyckte jag inte lät så trevligt", kan det stå när berättelsen är för fantasifull, rolig och drastisk. Samma sak gäller matematiken. Den som intuitivt kommer fram till rätt lösning bestraffas - för man kan ju inte göra på mer än ett sätt, nämligen först si, sen så och därefter så, uppställt och redovisat enligt mallen.

En "högpresterande skola" som Sten Nordin och Cecilia Brinck skriver om på DN Debatt / Stockholmsdebatt är alltså en skola med välanpassade barn. Den skolan ska ges extra pengar som uppmuntran. Men anta nu att samtliga Stockholms skolor blir högpresterande - eller varför inte alla Sveriges skolor? Ja, då får vi sannolikt väldigt många fler som läser vidare på våra universitet och högskolor. Och om även dessa blir högpresterande får vi väldigt många fler individer med kandidatexamen, magisterexamen, masterexamen och så vidare. Vilket innebär att dessas värde urholkas; det går inflation i betygen. I slutändan får vi ett samhälle med välanpassade huvudfotingar och noll kreativitet. Du sköna nya värld.

Vår dotter har just börjat i F-klass i en skola där de flesta inte heter Strömqvist och garanterat ingen von Essen. När vi berättar för andra dagisföräldrar vilken skola vi har valt blir reaktionen - ingen alls. De är liksom för artiga för att säga: "Men har inte den skolan dåligt rykte? Det går ju så många invandrare där." Så de säger ingenting och begriper inte att deras tystnad säger allt om deras attityd. Ja, det finns säkert barn med "problematisk bakgrund" där. Men vad jag har sett av vår dotters lärare är hon mycket bra, med sunda pedagogiska åsikter och 20 års erfarenhet. Jag tror att hon och de andra i teamet är väl skickade att ta hand om en klass där spridningen av språkkunskaper, nedärvt socialt kapital samt intellektuell och emotionell mognad är rätt stor. Men det kommer kanske inte att synas på betygen.

Många är bekymrade över att pojkarna halkar efter flickorna i den svenska skolan. De verkar inte bry sig om plugget, och det kommer att sluta illa. Men jag skulle vilja vända på resonemanget: föräldrarna borde sträva efter att deras flickor blev mer medelmåttiga. Det pojkarna har förstått intuitivt är inflationen i utbildningssystemet. De räknar med att det ska gå att ta sig fram på andra vis och eftersom de är pojkar kommer de att bli unga män och senare old boys som nätverkar. Om de nu tänker så långsiktigt och tydligt; kanske överdriver jag. De kanske bara skiter i skolan eftersom de kan göra det utan några fasansfulla konsekvenser. Men de som verkligen satsar på det livslånga lärande som Sten Nordin vurmar så för är medelklassflickorna, och de som har ont i magen av prestationskrav är återigen flickorna och de unga kvinnorna.

Jag vill inte att min dotter ska bli bäst i klassen. Jag vill att hon ska må bra, förlora så lite som möjligt av sin kreativitet och, framförallt, gradvis leta sig fram till vad hon vill göra av sitt liv. Om det senare innebär att hon måste fixa höga betyg och examina får hon väl hacka i sig det, om inte - desto bättre. Hon har gått från ett helvitt dagis till en invandrardominerad skola, och det ser jag som en rikedom. Sverige ser mindre och mindre ut som på 1950-talet och vad som krävs för att klara sig bra i framtiden - om, säg 20 år - vet vi faktiskt inte ett skvatt om. Men gissningsvis kommer det att bli allt viktigare att förstå sig på och skapa nätverk med människor från vitt skilda bakgrunder. Att någon som Sten Nordin inte begriper det, eller vikten av kreativitet, är föga förvånande. Han, Jan Björklund et al. vill se fler friskolor, elitklasser och välanpassade människor omkring sig. Skolor måste inte vara toppskolor betygsmässigt, bara de kan visa att de höjer elevernas betyg, d.v.s. får dem att anpassa sig bättre. Vad det här har med lärande att göra är höljt i dunkel. Ja, det är lika nebulöst som vad en doktorsexamen betyder eller vad ett IK-test ska vara bra för. Även idioter kan bli professorer, men du kan inte bli dansare utan kreativitet och en stark personlig vision.

"Jag vill se feta människor omkring mig, slätkammat folk som sover gott om natten", säger Shakespeares Julius Caesar. Just den sorten har vi för många av i Sverige nuförtiden. Jag hoppas på en värld av problematiska, kunskapshungriga och nyfikna, inte små välanpassade Sten Nordin-kloner. Ni vet, de där som gör alla sina läxor för att en dag själva blir lärare och rektorer och starta friskolor med en enda affärsidé: att håva in stålar på att lära barn av med att vara kreativa.

Tills vidare skulle jag vilja ge mina läsare ett råd. Nästa gång ni fyller i ett intelligenstest, gör som Kandinsky skulle ha gjort. Välj den intressantaste och vackraste figuren.

Fem minuter med Maud Adlercreutz

När jag var liten började jag läsa min mors damtidningar, och det fortsatte jag med långt upp i tonåren. Jag tror att det var Damerna Svärd som först fångade mitt intresse. Jag ville veta vilka de där damerna var. Besvikelsen över att det var Damernas Värld gick snabbt över; jag hade blivit biten. Femina var den andra damtidningen i vårt hem, och den var inte heller så dum. Femina var lite exklusivare och gick an att läsa för en feministisk medelklasskvinna även om den var lite glättig. Ja, så där som damtidningar är. Damernas Värld var lite skvallrigare, lite billigare och kanske mer aktuell. Den var mer min melodi. Sen fanns det förstås tidskriften Vi, men det var ju ingen riktig damtidning även om det förmodligen mest var damer som läste den. Den var för intellektuell för mig.

Om än Femina var lite för glossy så gillade jag den med. Jag tror att min mor framför allt läste den för att vår sommargranne på Öland, Gertrud Zetterholm, skrev kåserier i den. I alla fall var det nog så hon försvarade sig - om hon alls kände att hon behövde göra det. Det kan mycket väl vara en efterhandskonstruktion från min sida. Var Femina feministisk? Nja, inte så det störde, skulle jag tro. Men kanske hade den ett feminint eller kvinnligt perspektiv. Den var lite av ett eget rum i Virginia Woolfs anda. Här skildrades världen så som den uppfattades av kvinnor, och inte vilka kvinnor som helst. Det var visserligen matlagande, babypysslande och städande kvinnor, men också yrkeskvinnorna, och jag tror att jag kände en ganska stark samhörighet med dem. Jag var fäst vid det typiskt kvinnliga så som jag uppfattade det på den tiden. Och så var det nog det här med knepen. En stående spalt hette "Fem minuter med Maud Adlercreutz" och kunde innehålla alltifrån husmorstips till små humoristiska funderingar och råd om vett och etikett. Jag tror i alla fall att det var så, men om jag har några gamla Feminaläsare här så rätta mig gärna. För mig var nog själva titeln det mest fascinerande. Tänk er, en kvinna som heter Maud Adlercreutz lånar er fem minuter av sin tid. Det är en chans som bara måste tas tillvara.

Nu googlade jag på henne och hittade bl.a. en runa från Aftonbladet. Det visar sig att hon som reporter bevakade Hitlers besök hos Mussolini i Italien, att hon tillhörde samma generation som Barbro Alving och var en mentor för kvinnorna på Aftonbladets redaktion. Och se här presenteras "Solister i mångfalden", en avhandling om Bang, Adlercreutz och den för mig okända Astrid Ljungström. Bang var också en förebild för min mamma, vill jag minnas. Det var väl hon som sa de berömda orden att "intuition är när en kvinna tänker snabbt". Det tog jag till mig, precis som jag tog till mig mycket annat i damtidningarnas värld.

Jag tror inte att vare sig Femina eller DV hade så mycket underklädesannonser, men jag kanske minns fel. Men en och annan fanns det väl att titta på för en pojkvasker. Inte för att jag var någon PO Enquist som runkade till Åhlén & Holms katalog. Nej, jag var nog mest intresserad av själva tanken bakom. En annons som etsade sig in i mitt minne var "Playtex - det sköna krysset som lyfter och delar". Var det här långt senare? Jag vet faktiskt inte. Men jag funderade mycket på det där. Lyfter, jo det kunde jag förstå. Alla bröst sitter ju liksom bara fast mest upptill, och en stadig behå kan få fason på hänget. Annars blir det lite hipp som happ, särskilt om man som de flesta kvinnor har ett som hänger mer än det andra eller är större. Då blir det ingen byst. Damer ska ha byst, det är som ett slags spänstig, perfekt horisontell murbräcka med vilken man både lockar och avvisar karlarna. Tror du att det här är två bröst? Ha, tji fick du! Det är en byst, en perfekt enhet som är i stort sett avsexualiserad och snarast är att betrakta som en modeaccessoar. Ska det vara urringat så ska det vara med måtta, man är väl ingen Anita Ekberg. Och en så stor byst måste vara tung och besvärlig, hujedane.

Men "delar"? Det där var ett mysterium för mig. Var det ett utbrett problem med alltför tättsittande bröst? Och drog alltså de trångbröstade, om uttrycket tillåts, en lättnadens suck när de hade fått på sin Playtex-behå? Nej, jag begrep det inte. Delar man så blir det ju ingen byst. Det har nog nåt med sexualitet att göra. Att visa att man har två, säger två (2)! bröst med en motorväg emellan blir det förstås en helt annan sak.

Ja, så där funderade och resonerade jag. Att jag hade fyra storasystrar bidrog säkert till att avmystifiera kvinnligheten, även om jag minns med vilken fasa jag betraktade de blodiga bomullstussarna i ett par tåspetsskor en gång. Det var liksom självklart att världen var kvinnlig, och var den inte det så var det inte den riktiga världen. Visst förstod jag väl att det fanns världskrig, träslöjd, motorsport och andra manliga nöjen, men var de inte lite fåniga? Skulle inte Gertrud Zetterholm klappa Tor huvudet och kalla honom lilla gubben när de var i enrum? Det har jag förstås ingen aning om, men för mig framstod hon som en fullödig människa medan han var en vresig grubblare som inte fick bli störd i sitt skrivande. Hon brukade ta sitt morgondopp naken, för hon var okonventionell och oblyg av sig. Vid ett tillfälle hukade sig nån gubbe i blåelden på landborgen för att beskåda henne, men då bad hon honom träda fram så att han fick titta ordentligt. Sen skrattade hon glatt. Se där, en perfekt bild av den kvinnlighet jag beundrade så.

Och det fortsatte. Kvinnor var fiffiga, det var liksom deras essens. De kunde trolla fram middagar ur tomma intet, hitta på roliga lekar och låtsasvärldar, trösta sina män och engagera sig i problembarn. Manliga psykologer fanns inte på den tiden - i min föreställningsvärld, alltså. Nej, det krävdes allt en kvinna för att på riktigt förstå alltifrån krånglande busungar till moppeknyckande slynglar och... Sen tog min fantasi slut. Att vuxna skulle kunna behöva hjälp med psyket var jag ovanligt länge och lyckligt omedveten om. Det fanns ju dårar, förstås, men de satt på Beckis. Utvecklingsstörda fanns det också - en av mina kompisar på Öland var just det. Han var kul att leka med, inte minst för att han var så mycket större och starkare och hade ett sånt fantastiskt skratt. Men hustrumisshandlare, alkoholister och sånt, nej.

Visst beundrade jag männens värld också, men kanske mest på håll. Jag hade bra manliga förebilder i min bror och far och senare mina systrars olika pojkvänner - även om jag senare kom att förstå att de där vuxna men ändå lekfulla killarna kanske inte alltid var så snälla även om de hade stort tålamod med mig. Till saken hör att min pappa inte heller var så macho, precis. Han kunde byta däck på en bil och så, var ingen farbror Melker i Saltkråkan. Han kunde fiska i en fjällbäck efter en skidtur, han kunde läsa och rita kartor, han hade ett kontor... Men samtidigt var han ungefär som jag blev senare, mest kvinnornas vän. Och så var han kristen, vilket inte var så ultracreddigt alla gånger. Han sjöng otroligt vackert - jag kan fortfarande höra hans stämma om jag blundar, och vi sjöng i stämmor vid pianot. Skojfrisk var han också så det räckte. Jag älskade honom mycket även om han ofta var bortrest. Men det var han, det. Andra män var ofta så tillgjorda, hade attityder, d.v.s. var ytliga och självgoda. Sådan var inte damernas värld, nej den var förtrolig, insiktsfull och varm. Och så hade man spännande behåsorter och kunde laga god knäck till jul. Jag älskade det där.

I dag skulle nog Maud Adlercreutz ha varit en stor och orädd journalist precis som då. Hon skulle knappast ha twittrat och inte heller bloggat. Hon skulle ha noterat fenomenet men förhållit sig likgiltig till det icke-gedigna och tyckmyckna. Jag tänker mig att Maud (ja, jag vill kalla henne så nu, för hon var min vän) skulle ha uppskattat Gudrun Schyman för hennes mod och rakryggade hållning även om Maud själv inte såg sig som feminist. Hon kunde kanske också ha haft ett visst tålamod med sin namne i Centerpartiet och tyckt att det var strongt av en kvinna att bli partiledare. Men i smyg hade hon nog tänkt att Olofsson hade lite för mycket rouge. Mona Sahlin hade hon nog betraktat som vulgär och populistisk med sitt tal om att det är sexigt att betala skatt - hu! Sånt hör väl ändå till privatlivet.

Å, vad jag önskar att jag hade fått träffa Maud Adlercreutz. Vi hade kunnat diskutera så många intressanta saker, hon och jag. Hur man bör förhålla sig, vad man kanske inte har tänkt på, hur man kan lösa ett problem på ett fiffigt vis i stället för att köra runt, runt i gamla tankebanor. Kanske hade hon bjudit på en knäck också och lett småroat åt den där lillgamla pojken. Det finns inga som hon kvar i världen, vilket mest beror på att den har expanderat så ofanligt både geografiskt, medialt och mentalt. Ingen har längre fem minuter, och damtidningarna har helt förlorat sin charm. Men en gång levde jag i damernas värld och den var min stora trygghet.

Hårdare straff och okonventionell ojämlikhet

SvD har intervjuat antigrationsminister Nyamko Sabuni vars bok "Det nya Sverige" kommer ut i dag. Sabuni föreslår att föräldraledighet kan dras in för den som har fått uppehållstillstånd, detta för att bättra på integrationen. Man ska alltså inte gå hemma och lata sig, utan genast tvingas skaffa ett jobb, men inte vilket jobb som helst. Nej, det ska vara ett subventionerat jobb i tjänstesektorn eller en särskilt tillskapad låglönesektor. Såklart. Långa arbetsdagar till en mer eller mindre symbolisk lön gör människan fri och glad, för att inte tala om hur glada och integrerade barnen blir. Efter en tid på dagis kan de börja lära sina föräldrar svenska - vilket de senare inte har tid med då de måste röja undan bajskorvar i Edvard Unsgaards trappuppgång. Jo, det är väl lite kontroversiellt, skriver Svenska Dagbladet, och Sabuni inser att

hennes kritiker kommer att beskylla henne för att vilja skapa ett låglöneproletariat: –Skillnaden mellan den som har ett väl avlönat jobb och den som har ett lågt avlönat jobb är väsentlig. Men skillnaden mellan den som har arbete och den som inte har arbete är mycket värre.

Visst har hon rätt. Skillnaden är väsentlig mellan att vara svensk och osvensk. Och finns det något osvenskare än att inte jobba? Men liberala ideal om allas lika värde och allas lika rättigheter får inte stå i vägen för en integration på majoritetens villkor.

Jag håller med om att det är önskvärt att barn går på dagis. Det är nämligen bra för barn så länge förskolorna är bra, vilket har visats i många studier vid det här laget. Men att erbjuda bra dagis är inte samma sak som att tvinga föräldrar att sätta sina barn på dagis, tycker jag - kalla mig konventionell. Sabuni verkar dessutom glömma bort att hennes regeringskamrater Kd vill tvinga alla kommuner att införa vårdnadsbidrag, och att detta bidrag har hållit barn undan från förskolan. Att det skulle bli så varnade ETC.se för här, och konsekvenserna blev mycket riktigt som befarats, skrev bl.a. Dagen om tidigt i år.

Häromdagen propagerade Folkpartiet för symboliska löner för lärlingar, nu kommer Sabunis utspel om samma sorts lönesättning för invandrare. Det är bara en tidsfråga innan Folkpartiet följer sina danska kolleger som vill göra Danmark till världsmästare i integration.

Gemensamt för Folkpartiets och Alliansens olika förslag under valåret är en uppdelning i vi och dem. Justitieminister Beatrice Ask anser till exempel att det svenska folket stöder hennes krav på strängare straff, för det har Moderaternas egen opinionsundersökning visat. Men om man bemödar sig om att undersöka fakta i målet visar det sig att hon har helt fel. I dagens DN skriver Henrik Tham och Kristina Jerre att krav på skärpta straff saknar stöd hos svenska folket. Slutsatsen av studien är att

Oavsett skälen för den tilltagande straffrättsliga inriktningen av kriminalpolitiken, så föreligger tydligen ett glapp mellan politiker och allmänhet. De politiska kraven på skärpta straff tycks inte ha stöd i allmänhetens informerade och konkreta rättsuppfattning.

Nej, när folk får sätta sig in lite i sakfrågorna, inte bara svara på generella frågor, blir deras uppfattning om brott och straff betydligt mer nyanserade. Ja, jag tror faktiskt att de flesta skulle skriva under på att vi måste börja dalta med brottslingarna. Alla utom batongpolitiker och andra som hela tiden skjuter in sig på röstsvaga, missgynnade och diskriminerade personer. De ska banne mig styras med hårdhanskarna på. Det gör nämligen samhället bättre, på nåt slags voodooartat sätt. Bättre för de redan privilegierade.

Ett relationstest

Hur mår er relation? Expressen och andra tidningar brukar erbjuda sig att reda ut saken med ett webbtest. Så här ser en av frågorna ut, var god kryssa i rätt alternativ:

1/ Jag kan inte komma ihåg när vi senast var sexuella med varandra. Jag känner ingen attraktion längre och är/har varit otrogen.

2/ Vårt sexliv är inte som jag vill, och vi kan inte prata om det. Jag längtar efter något annat och fantiserar om att vara otrogen, men vill inte såra min partner eller skada vår relation.

3/ Ibland har en av oss inte så mycket lust. Det händer att vi smeker varandra fast en eller båda inte har lust till just samlag. Ibland kommer lusten av det.

Och där tar det slut! Att man kan ha det bättre än så här har inte fallit testmakaren in. Kanske räknar Expressen med att bara den som har en halv- eller helkass relation är intresserad av att testa den. Å andra sidan kan man förstås ha det sämre än i alternativ 1 - och verkligheten är mer mångtydig. Så jag ska ge några egna alternativ.

4/ Vi knullar jättebra och tillräckligt ofta för att båda ska vara helnöjda.

5/ Vi knullar jättebra men periodvis alltför sällan.

6/ Vi knullar jättebra men tyvärr alldeles för sällan.

7/ Jag tycker att vårt sexliv är finfint, men min partner har sagt att vi ska ta ett snack om det där med oralsex.

8/ Jag sprutar varenda gång och sen äter jag en ostsmörgås. Men jag undrar om det går för henne?

9/ Jag har lärt honom att slicka, men måste han alltid göra det före, aldrig efter penetrationen?

10/ Vi gör det skönt för varandra, men det är faktiskt ingen höjdare att suga av varandra i en 69:a, så det blir lite knöligt med turtagningen ibland.

11/ Min stora dröm är att ta henne i prutten, men det får jag inte. Annars är allt bra.

12/ Min stora dröm är att hon ska ta mig i prutten, men det vill hon inte. Annars är allt bra.

13/ Hon envisas med slicklapp "för att jag är fejkflata", säger hon. Annars flyter det på.

14/ Vi går på parklubb, vilket är kanoners. Men ibland blir någon av oss svartsjuk.

15/ Vi har ett bra sexliv, men ibland blir jag lite trött på min ljumsklambå och misstänker att han skulle vilja ha en rejäl köttkuk i röven.

16/ Vi har aldrig haft sex med varandra, och det är så vi vill ha det.

17/ Ibland ruttnar jag på alla förbannade lack-korsetter, gagballs och leg spreaders. Jag skulle vilja ha vaniljsex som omväxling, men det törs jag inte säga.

18/ Vi knullar som kaniner, två gånger om dagen sju dagar i veckan. Minst. Och det har vi gjort i fem års tid nu.

19/ Vi har ett prima sexualliv men jag stör mig på att han aldrig vill porrsurfa.

20/ Vi kan tala om allt som gäller det sexuella, men fanimej aldrig om disken.

21/ Båda har varit otrogna vid flera tillfällen, men det betyder bara att vi borde se över våra överenskommelser.

Tja, så där kunde en delfråga se ut. Vore det inte lite roligare, så säg. Återstår bara hur man ska poängsätta svarsalternativen. Det skulle nog behövas en paneldiskussion mellan olika terapeuter och sexologer för att bena ut vad som ska bedömas som bra eller dåligt. Och respondenterna borde också få ett ord med i laget. Nu är ingenting av det här möjligt, så då återstår bara en sak: att skita i kvällstidningarnas relationstest. Ni kan ju försöka prata med varandra i stället. Jag vet, det låter långsökt, men kommunikation är ett underskattat relationsknep.

Låt arbetarklassens barn slippa skolan!

Folkpartiet har i dag lagt fram sitt valmanifläsk (Expressen-artikel) där man bl.a. lockar pensionärerna med ytterligare några (oklart hur många) miljarder utöver de fem som man lovat i sin vårbudget. Och arbetarklassens barn ska få det bättre genom att slippa harva omkring på gymnasiet där de ändå inte hör hemma. De ska i stället få lärlingsplatser enligt valmanifestet (från Fp:s webbplats) med särskilt låg lön. Jag vet inte om Fp har tänkt sig sänka lärlingslönerna ytterligare från de redan låga nivåerna, men varför inte? Det ska inte löna sig att arbeta för ungdomar, nej de ska vara beroende av sina föräldrar. Upp till 23 år ska man vara för att få en lärlingsplats, tänker sig Folkpartiet. Väljer man att bli frisörlärling kan man då kamma hem (ja ja...) bortåt 4 500 i månaden. I dag, alltså. Fp vill nog sänka det där. Någon lagstadgad minimilön finns som bekant inte i Sverige.

Johan Pehrson (Fp) vill däremot införa en lagstadgad minimilön just för lärlingar. Detta är nu inte av omsorg om deras ekonomi, nej så här resonerar han:

Denna fråga ligger nu helt i kollektivavtalsparternas hand, vilket ger facket möjlighet att kräva vilka minimilöner som helst, utan tanke på arbetslösheten. Lagstiftade minimilöner skulle kunna vara bra för småföretagen.

Ja, ni fattar. Det är framförallt av omsorg om småföretagen som minimala löner bör kunna accepteras.

Nu är inte Folkpartiets förslag nytt, det presenterades i Riksdagen redan förra året, och flera andra har lagt fram liknande modeller. En sådan är Kristdemokraternas. De vill införa ett särskilt lärlingsprogram på gymnasiet, en utbildning som "inte nödvändigtvis är högekolsmeriterande". Maria Larsson (Kd) sa så här i debatten: "Jag tror att det kan vara en avhållande faktor för näringslivet om lärlingsutbildningen är omgärdad av alltför rigorösa bestämmelser." Ja, låt företagen bestämma vad de ska betala så blir allt bra. Undrar ni hur låg en lön kan bli så upplyser Maria Larsson också om det: "Eleven får från företaget en speciellt avtalad, symbolisk "lärlingslön" fr o m 2:a året i förhållande till den insats man gör i produktionen."

Att något är symboliskt brukar betyda att det liksom är i stället för något annat - som en liknelse, fast kopplingen är ännu svagare. En symbolisk lön ska alltså inte förväxlas med lön, och det lär nog inte de stackars lärlingarna heller göra om borgerliga politiker får sin vilja igenom. (Märkligt nog är Larssons motion även undertecknad av en Vänsterpartisten Lennart Värmby. Han kanske också är emot sånt där tjafs som högskolor, vad vet jag.) Tydligt är i alla fall att Folkpartiet vill se en mer skiktad skola, ungefär som förr i världen när det fanns en Teknisk-Praktisk linje för så kallade TP-idioter, eller kanske ska vi gå ännu längre tillbaka i tiden, till 1950-talet eller så.

Ja, ytterligare skattesänkningar för medelklassen i form av ökat RUT-avdrag (se valmanifestet) går hand i hand med ännu fler lättnader för företagen och usla villkor för arbetarklassens barn. Det är nästan så att man längtar tillbaka till 1950-talet. Då sa Folkpartiet ja till lika utbildningsmöjligheter för alla. Men det var kanske symboliskt menat även då. Folkpartiets allmänna hållning till samhällets starka och svaga grupper är ändå tydlig: Ni som inte har någon utbildning eller inkomst att tala om ska heller inte få någon. Medan de som har det bättre ställt på den fronten ska få det ännu bättre. De liberala idealen om individuell frihet får nämligen inte inkräkta på den ekonomiska liberalism som innebär att näringslivet ska ges så fritt spelrum som möjligt. Det är denna schizoida ideologi som kan få folkpartister att föreslå att medelklassens kvinnor ska få det städat hemma så att de kan ägna sig mer åt sina karriärer, det så kallade pigavdraget. Frihet för vissa, men inte för andra. Frihet för medelklassens barn att gå teoretiska utbildningar men bara en teoretisk frihet för arbetarklassens barn att välja.

Att Folkpartiet gång på gång kräver hårdare tag mot allehanda utsatta grupper (burkaförbud, obligatorisk föräldranärvaro för stökiga elever, skolk i betygen...) måste bygga på en valtaktisk kalkyl. Stöket och buset och muslimerna och invandrarna som ska språktestas, tas i örat, få strängare straff eller en obefintlig lön - röstar liksom inte på Fp. Då går det an att låta den liberala piskan vina. Föreställ er att Jan Björklund eller någon av hans gelikar i Alliansen skulle säga: "Vi måste ställa hårdare krav på våra pensionärer." Det vore politiskt självmord.

Kapten Klänning, Hitler och jag

Jag läser Julia Skotts kloka inlägg Förebilder (efterbilder?) och tänker att de här raderna gäller även mig:

Jag är inte en hycklare för att jag är en av alla som påverkas av de normer jag kritiserar — som jag kritiserar för att de påverkar folk, mind you.

Jag har skrivit mycket om barn, genus, feminism, rasism, om uppdelningen i ett vi och de Andra och så vidare. Jag försöker till exempel framhäva för min dotter att hon har en så stark kropp, är rolig, modig och smart. Och så köper jag en Barbie-dvd till henne med ett innehåll som är själva den mörkblå kvintessensen av allt jag avskyr med pojke möter flicka, riddare och prinsessor, skira klänningar och rustningar av stål. Att vi då har "Kenta och barbisarna" eller "Lill-Zlatan och morbror Älskling" i bokhyllan är en tröst för tigerhjärtan. Hon har fallit för samma trötta normer om hur flickor ska vara sen flera år tillbaka, och då är hon knappt sex år. Men visst ger vi henne motbilder, det är bara det att man får kämpa mot strömmen. Ibland ger man efter, och det gör väl alla föräldrar.

Nu handlar Julias Skotts inlägg inte riktigt om det. Nej, det handlar om att ses som en förebild och därpå misstolkas. Så här:

Jag ser inte mig själv som förebild — om någon annan gör det blir jag väl smickrad och glad, beroende på vilket slags förebild de menar. Om de menar GörSomJagSäger och tycker att det jag säger är ”försök att må bra och tycka om dig själv, ifrågasätt normer” så köper jag det. Om de menar GörSomJagSäger och tycker att det jag säger är ”må bra, tyck om dig själv i alla situationer annars har du misslyckats” så köper jag det inte.

Jag tror knappast att mina läsare ser mig som en förebild, tvärtom retar sig säkert många på den där tyckmyckna, självgoda jäveln som uttalar sig om allt mellan himmel och jord i överlånga inlägg. Fast inte alla, såklart. Men även bland dem som gillar det jag skriver men inte känner mig infinner sig kanske en Kapten Klänning-misstanke ibland. Undrar hur han är - egentligen? Skriver han om prostitution på dagen och köper sex på kvällen? Skriver han om kvinnans underordning och förtrycker sin fru? Skriver han långa epistlar om sina barn och är en skitdålig pappa? Jag kan ge lugnande besked på alla punkterna, men ändå. Tanken på att folk kan misstänka mig för att vara en hycklare gör att jag känner mig som en även när jag inte är det. Ungefär som att jag blir nervös i tullen trots att jag aldrig har smugglat så mycket som en limpa cigaretter i mitt liv.

Och det är kanske här mina funderingar har bäring på det Julia skriver. Ju längre man uttalar sig om sakernas tillstånd, desto mer pinsamt självmedveten blir man. Jag är på inget vis en offentlig person, min blogg har inte ett så stort inflytande om man räknar antalet läsare eller inlänkar (särskilt inte det senare eftersom jag inte vill Twingly-hora), men ändå. Jag känner mig beskådad och blir medveten om mina brister.

Jag skrev om den numera tingsrättsdömde Göran Lindberg tidigare, och frågade mig om allt det goda Lindberg har gjort nu har förlorat sitt värde. Nej, det tycker jag inte, men som jag skrev har både han och Littorin givit uttrycket "det personliga är politiskt" en ny innebörd. Lindbergs jämställdhetsarbete var bra, sånt behövs det mer av inom vårt polisväsende. Men de sexualbrott han har fällts för gör det lite svårt att hurra för hans dr Jekyllsida. Av detta kan man sluta sig till att ett visst mått av hyckleri kanske är förlåtligt, för att inte tala om hur storsinta vi ska vara mot varandra när det gäller att motarbeta en norm men ändå inte vara opåverkad av den i alla lägen. Men rent hyckleri är faktiskt ganska visset, och vi får inte tappa bort vårt sinne för proportioner. Marty sa en gång om Hitler att visst kan man ha synpunkter på vissa saker han gjorde, men han var ändå en jäkel på canasta. Och detta, kära läsare, är alltså exempel på två saker: ironi och sinne för proportioner.

Nu ska jag inte oja mig över att jag känner mig iakttagen. En av mina drivkrafter för att skriva min blogg är ju bekräftelsenödighet. Jag blir alltid väldigt glad och stolt när någon diggar det jag har skrivit. Men det räcker inte långt som drivkraft. Det som framförallt driver mig är ilska över allt förtryck, allt jävelskap, all inskränkthet och dumhet som solkar ner vår vackra och underbara värld. Så jag gör vad jag kan, även om jag kanske mest är en Wunderbaum i den akademiska djungeln (för att nu citera Marty igen). Och så försöker jag bli en bättre människa, och här ser man nu myntets framsida: skammen över att inte vara den där fullkomliga människan som jag skulle vilja vara, och medvetenheten om att ord och gärning faktiskt måste stämma någorlunda överens gör nog att mitt bloggande blir en lödkolv i arslet på mig själv. När jag inte sitter och gratulerar mig själv över min briljans, förstås. Det måste man ju också få göra, även om det inte tar många sekunder innan verkligheten gör sig gällande i form av något som går i kras och ett gallskrik som hävs upp, av ett "jag är färdig!" eller så. Om jag vore kung skulle mitt motto vara: "Familjen, mitt korrektiv". Skönt att man inte är kung utan bara en obetydlig bloggare, flerbarnsfar, översättare, genusstudent och bisexuell gubbslampa. (Se där, jag kunde inte låta bli att framhäva mig själv igen. Ni behöver inte bringa mig rökelse och myrra; jag fixar't själv.)

Men skänk gärna en tanke åt det Ludwig Igra har kallat "den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet", läs gärna Maria Carlshamres fina artikel om Igra om ni ändå är i läsartagen. Den gör det lättare att förstå en sån som Göran Lindberg - och varför han inte är unik. Jag låter Carlshamre avsluta:

Likgiltigheten är den frestelse som måste motstås, skriver Ludwig Igra. Vi får inte låta oss förföras av tanken att grymhet och brutalitet är något som bara inträffar på andra platser, i andra tider, hos andra människor. I vår tids passiva bekvämlighet har vi lätt för att intala oss att vi inte är ansvariga för de grymheter som sker, och att vi kan vända bort blicken inför den smärta som förorsakas av andra. Men det är en stor och viktig insikt att vi inte behöver vara ansvariga för lidandet för att ändå ha ett ansvar för vår egen passivitet inför detta lidande.

Etisk resning?

Vår hudpigmentering är ett resultat av evolutionen. Mycket pigment skyddar mot nedbrytning av folsyra, lite pigment underlättar upptag av D-vitamin. Vill ni läsa mer om det här, kan ni studera The Evolution of human skin pigmentation. Och är ni för lata för att läsa en kort artikel kan ni se Nina Jablonski föreläsa på ett mycket engagerande vis här (16 väl använda minuter). Tyngdpunkten i artikeln och videon ligger på evolutionen, även om Jablonski tar upp rasism – vill man ha ett bra argument mot kreationister räcker det med att peka på sin hud.

Som bekant bor det av historiska skäl mängder av svagt pigmenterade i exempelvis den forna straffkolonin Australien, och mänger av kraftigt pigmenterade i Nordamerika, slavhandlarnas stora avnämare. Det gör att de förra riskerar hudcancer och de senare d-vitaminbrist, enkelt uttryckt. Nu har vi för första gången fått en måttligt pigmenterad amerikansk president, som Jablonski uttrycker saken, men det tog några hundra år. Rasism som bygger på hudfärg och andra typiska drag hos vissa befolkningsgrupper, som formen på ögonen eller näsan, lever förstås vidare även om den inte anses rumsren. En form den tar sig är fetischeringen av det annorlunda, skulle jag vilja påstå.

Jag vet inte hur många bleksvenska män som får etnisk resning vid tanken på de där exotiska kvinnorna. Det är nog inget man gärna vidgår, annat än grabbar emellan. Och det är nog inte helt okej att t.ex. bara jaga svarta tjejer, va? Som om de vore nåt slags sebror och inte individer. Jag känner i alla fall ett visst obehag vid tanken, kalla mig sexualfientlig statsfeminist. Men det finns många varianter. En relativt vanlig syn är en svensk man med en thailändsk kvinna. Det kan vara kontroversiellt, men väcker ändå mindre uppseende än kombinationen svart-vit, där bådas ingrupper kan mobba ut dem.

En annan rätt vanlig kombo är en svensk man och en rysk eller polsk kvinna. Den är inte lika iögonenfallande, men är ofta problematisk ändå. Lissa Nordin har skrivit en fängslande bok om sin studie av ensamma norrländska män, ”Man ska ju vara två”. Här får vi bl.a. möta män som åker på kontaktresa till St. Petersburg. Det möts av förakt från omgivningen. Inte nog med att de stackars hopplösa gammpojkarna måste söka sig utomlands, de blir ju lurade av de där ryska halvfnasken. För vad i hela friden kan en kvinna se hos en kroniskt snusande luns i glesbygdsblazer från Helly Hansen? Inte nog med att han har fel manlighet, han har också fel begär och bor på fel ställe. Det är en lose-lose situation, liksom.

Det finns fler kombinationer som anses fel. En Medelålders karl™ med En 20 år yngre fru™. En Invandrarkille™ med en Blond bimbo™… Listan tar inte slut där, men jag ska koncentrera mig på aspekten överordning-underordning. Varför tycker folk att det är okej att raljera över den där medelålders karlen med sin importfru eller den åldrade rockstjärnan med sin unga kvinna? Märker de verkligen inte vilket förakt de ger uttryck för? Jag tycker att det är djupt ofeministiskt att frånkänna de där ”svaga”, ”desperata” eller ”omedvetna” kvinnorna en förmåga att fatta egna beslut, som om de skulle sakna autonomi.

Tänk dig att du är en relativt välutbildad men underbetald kvinna i Ryssland. Du ser hur den nygamla nomenklaturan roffar åt sig med båda händerna medan din farmor och farfar, arbetets hjältar, inte skulle överleva på sina ynkliga pensioner om de inte hade en datja. Du ser limousinerna på Nya Arbat, du ser på teven hur folk längre västerut har stora, välplanerade kök, ljusa och välstädade trappuppgångar, treglasfönster, fräscha dass, obegränsat med varmvatten… Och kontrasterar det mot din egen situation. Det är ett jävla hån. Du träffar en svensk man som verkar trevlig, tycke uppstår och ni beslutar er för att försöka tillsammans. Så du flyttar till ett land där du inte kan språket, inte känner en kotte, inte kan de sociala koderna, inte vet hur samhället fungerar, inte har ett jobb. Lätt som en plätt, eller hur?

Själv skulle jag aldrig i livet flytta utomlands om jag inte var absolut tvungen, därtill är jag alldeles för trygghetsknarkande och bekväm, för att inte tala om rotad. Jag gillar att kunna det här samhället på mina fem fingrar även om jag sannerligen inte gillar alla aspekter av Sverige. Och jag har mina barn att tänka på - skulle jag rycka upp dem? Inte i första taget. Så jag har faktiskt ingen förståelse för det där föraktet. Och om det är svårt att skutta västerut ett antal mil, tänk er att flytta tvärs över jordklotet och resten av livet få finna sig i att vara avvikande enbart på grund av sitt utseende.

Den där så kallade bimbon, sen. Är hon inte en femtekolonnare, ett hån mot allt vad medvetna kvinnor kämpar för? Ni kan se en bra illustration av den tanken här, i How to trick people into thinking that your’re good looking. Den är rätt kul, eller hur? Jenna Marbles är förstås ingen bimbo, tvärtom driver hon med alla som pimpar sitt utseende (pun intended). Men frågan är varför någon vill se ut så där. Jo, gissar jag, för att det är ett kapital. Och för att man kanske lider brist på annat kapital. Bimbon har inte gått på Lundsberg, liksom. Men det innebär inte att hon är dummare än du eller jag, lika lite som thailändskan är så insnöad på ett visst sätt att göra kvinnlighet på att hon inte kan förändra det.

Med detta sagt är det ändå inte oproblematiskt med över- och underordning, även om man aktar sig för att dra snabba slutsatser om den man ser som underordnad. För om jag ogillar bleksvenska män som enbart raggar på starka pigment är det ingenting mot vad jag tycker om samma mäns syn på Den svenska kvinnan™, hon som jämt har huvudvärk och kräver att han ska tvätta sina kalsonger själv. Sagda män brukar kontrastera det mot östisar av allehanda kulörer, de där som är så arbetsamma och aldrig knotar. Eller mot de sensuella asiatiskorna som gärna bjussar på en avsugning efter den kryddstarka middagen. Eller mot de unga och fräscha utan hängpattar och bristningar och en massa besvärande åsikter och, gud bevare oss, vidhängande ungar.

Sen finns förstås det omvända, och då menar jag inte bara exotism åt andra hållet, typ Robyn i Japan eller tjejer som eller bögar som. Nej, jag menar det creddiga i att vara kompis med en rullstolsburen flata från Peru eller en tvättäkta transman eller en superintellektuell iranska eller så. Ja, ni vet: berättelser om hur hans eller hennes mamma eller ännu hellre pappa föddes under en motorvägsviadukt och fick hiv av en torsk i Rio de Janeiro. Visst, det är frestande att stoltsera med lånta fjädrar, men jag tycker inte att mina medmänniskor ska vara ett slags accessoarer. Det är nästan lika motbjudande som när föräldrar försöker höja sin status genom att göra sina barn till nåt slags högpresterande, vandrande reklampelare genom att tvinga in dem i högstatusplugg, seglarläger och golfklubbar. Fast det är tvärtom: Se på mig! Jag har absolut inga fördomar, för jag känner en bög. En svart bög. En neurosedynskadad svart bög. Som snart ska dö, det måste jag blogga om.

Vi lever i en värld där evolutionen av den mänskliga arten antagligen har upphört. Vi är helt enkelt för många för att någon mutation i bättre eller sämre riktning kan få någon genomslagskraft – det är i alla fall vad jag har hört av folk som kan sånt. Men följderna av vår pigmenteringsevolution, och inte minst av kolonialism och folkförflyttningar i modern tid, lever vidare. Tänk dig att ständigt få frågan om vad du tycker om ordet ”negerboll” bara för att du är svart. (”Men ’neger’ betyder ju bara ’svart’, egentligen” och yada yada.) Eller tänk dig att du är thailändska och inte släpps in på nattklubben för att det vet man ju vad alla thailändskor har för yrke. Tänk dig att du inte kan gå och handla kläder utan att känna att du har ögonen på dig för att du har en vid sammetskjol. Eller tänk dig att du är den där trofén och maskoten som alla vill gulla med. Det räcker inte med att snällistiskt prata om att vi alla är individer, det behövs aktivism. Faktiskt. Och då menar jag inte att vi alla ska ta varandra i handen och sjunga Ebony and Ivory. Visst är det rart med Macca och Stevie, men också bra tandlöst. Nej, om man kan dansa till det är det baske mig inte min revolution (som en vän till mig hade som motto på Fejan förr). Det krävs lite etisk resning i motsats till den etniska resningen och alla dess underarter. Och då har jag ändå bara behandlat en liten del av den samlade rasism, det postkoloniala förtryck och den främlingsfientlighet som fortfarande är skrämmande utbredd, bara den så kallat "gamla" rasismen.

Ett flarn av glädje

I dag intervjuar Hanna Fahl Olle Ljungström i DN Kultur. Och jag kommer att tänka på replokalen Grillen på Birger Jarlsgatan 100 som vi delade för längesen. Förutom Reeperbahn var där bluesrockarna Grizzly (sångaren hette Björne), Yes-inspirerade Euterpe och så vi, Stora Operan. Tror jag att vi hette på den tiden. Eller om vi hade bytt namn till Rasa redan då. Det första namnet kom vår ursprunglige gitarrist på, liksom förslaget Övermänniskorna och Åsa (vilket ratades trots allt), det sistnämnda, Rasa, hittade jag på. Jag tror att jag hade sett nånstans att det betydde "smak" på hindi. Jämför själva - Rasa är ju det klart sämsta. Men kanske var det ett sånt där övergångsobjekt som det lilla barnets nalle sägs kunna fungera som även om jag aldrig har sett det, för P. hade lämnat oss och ersatts av M. Jag tror, men kan inte svära på kronologin här, att han hade blivit Hare Krishnamunk så dags.

Replokalen var byggd av en entusiast som aldrig blev klar med sitt projekt att göra en inspelningsstudio, men det fanns i alla fall ett kontrollrum bakom glas samt miljontals sladdar, mätare, förstärkare och annat som såg väldigt imponerande ut. Som en byggsats till en Porsche, kanske, men lika obrukbar som om jag hade varit bilbyggaren. Det gjorde ingenting, för själva lokalen var bra och ljudisolerad. Och vi repade för fulla muggar, allihop, och slogs om reptiderna.

Själva kåken ovanför källaren såg vi inte mycket av, men några av dess invånare strosade väl ner till replokalen. En av dem brukade intyga att han mådde hur bra som helst av att röka tio holkar om dagen. Denna hälsodeklaration tog bestämt lite tid. En annan visade sig senare ha langat heroin, vilket gjorde alla lika förvånade som upprörda. Han som verkade så trevlig! Naivitet, ditt namn är ungdom. Eller om det är vice versa.

Nu undrar förstås den intresserade läsaren hur vi lät? Tja, tänk er en blandning av Soft Machine, Popol Vuh, Samla Mammas Manna och tidiga Sex Pistols (länk behövs inte, va?) fast oändligt mycket sämre. Det lät helt enkelt förfärligt, och det hela blev inte bättre av de minst sagt bisarra låttexter som vår sångare D. hade snickrat ihop och jag tonsatt. Våra instrumentallåtar var nog det bästa med bandet, tycker jag så här efteråt, men det säger sannerligen inte mycket. Jag experimenterade med obligata basgångar, hypomixolydiska skalor och så - för ett gäng som inte kunde lira för fem öre, men som under visst knotande ändå läste mina noter. Vår sättning var (håll andan): trummor, bas, elpiano, den obligatoriska guran, altsax och tvärflöjt och vocals, haha. Screaming, kunde man också säga. Den första altsaxofonisten lät apa, men när hon slutade lämnade hon efter sig ett tomrum som helt enkelt måste fyllas. Ersättaren lät ungefär som när ett hängbuksvin har fastnat med foten i ett hål i marken, vilket man kan kalla ett fall framåt. Gitarristen, tillika schackgeniet M. var tekniskt driven (han kunde spela Revolutionsetyden av Chopin på piano, vilket säger en del) och läste noter lätt som en plätt, vilket var bra. Men hans solon blev tradiga, vilket solon är dömda att vara om man inte är en musikalisk gigant. Resten var lika illa, för vi var bara kompisar som hade fått för oss att vi skulle spela, och så tog vi oss vatten över huvudet. Men trummisen var faktiskt bra som fan, alltid något.

Nåja, nu vet ni min pinsamma hemlighet. Jag drömde om att bli Musiker. Det blev jag förstås aldrig, därtill saknade jag tålamod, omdöme, rätt medmusikanter och kanske rätt attityd. Och om jag var flitig med att skriva låtar var jag desto latare när det gällde att öva på mitt pianospel. Vi hade två spelningar, en på Medborgarhuset tillsammans med Aktiespaararna (de stavade så), senare Docent Död, och en i ensamt majestät på Mejan, som alltså var Konstakademins elevklubb - den kanske finns kvar. Den spelningen blev minnesvärd, i alla fall för mig. En tjej som var kär i mig hade nog tänkt sig att vi skulle gå därifrån tillsammans, men jag drog med mig En Tjej Som Hade Sjungit Med Ett Ganska Obskyrt Band, you know the sort. Hon var visst en smula berusad, för hon kräktes på golvet, och Tjej nr 1 halkade och satte sig i spyan. Det var ju tråkigt för henne, tänkte en tämligen ofeministisk ung man vid namn Niklas och sen gick han hem med sångerskan. Som morgonen därpå undrade vad jag hette nu igen.

Det fanns en gång planer på en diktsamling av Olle Ljungström, "Kända tjejer jag knullat". Den titeln hade jag uppskattat på den tiden. Och nog är den bättre än "Vinden vänder" eller "Ett flarn av glädje" som han tar som exempel på typiska titlar. Men ett flarn av glädje är ungefär vad jag känner när jag ser tillbaka på min tid som Runtknullande Rocksnubbe™. Inte för att det var rock, men det var ungefär den myten, fast med en lite kvasiintellektuell twist. Jag var en sån självupptagen bebis, och det höll i sig rätt många år till. Någon Olle Ljungström blev jag som bekant - och till min stora, senare lättnad - aldrig, och jag betvivlar att han minns mig eller att Danne lånade mitt elpiano utan lov en gång på Grillen. Men kul hade vi när vi inte vred oss av ytligt liggande ångest och allmän Lebenssmertz. Våra texter var i alla fall inte pretentiösa på det där svarta viset som många tycker är så tjusigt.

Grillen, då? Jo, många år senare förvandlades den till Stockholms första inomhusbana för boule och invigdes av prins Bertil. Jag hoppas att haschröken hade skingrats vid det laget, för annars hade nog prinsen tappat klotet.

Men heltäckande slöja är inget problem i skolan...

Jan Björklunds utspel som jag skrev om tidigare är ett slag i luften. Vilket jag också skrev. För något problem med heltäckande slöja i skolan kan inte uppdagas vid en undersökning som Svenska Dagbladet har gjort.

Inte för att sånt brukar störa Jan Björklund. Verkligheten, alltså. Han har ju tidigare påstått att den svenska skolan har störst ordningsproblem i världen - en uppgift gripen helt ur luften. Tvärtom känner sig svenska elever trygga och säkra i skolan, vilket Sveriges Radio har skrivit utförligt om här. Men det var väl innan det stora och växande problemet med heltäckande slöja hade uppdagats. I Jan Björklunds feberfantasi.

Populisten som ville förbjuda slöja

Jan Björklund vill nu göra det lättare att stoppa elever som bär heltäckande slöja skriver bl.a. Svenska Dagbladet och Sveriges Radio. ”Folkpartiledaren Jan Björklund vill ändra skollagen och högskolelagen så att en rektor för en skola eller universitet ska kunna förbjuda elever och lärare att ha burka eller niqab.”

Att Skolverket redan har givit rektorer rätt att stoppa heltäckande slöja, vilket man kan läsa om här, räcker inte för Björklund. Fallet med den kvinna som uteslöts från en barnskötarutbildning för att hon bar niqab gick till DO och har ännu inte avgjorts. Björklund vill alltså föregripa Diskrimineringsombudsmannens beslut och en gång för alla slå fast i såväl skollagen som högskolelagen att niqab och burka inte ska tillåtas. Därmed ansluter han sig till Sakine Madon, som i en ledare i Expressen i fjol ville förbjuda slöjor i grundskolan och skrev så här:

Varför pratar så få om barn som täcks från topp till tå? Förbud mot hindrande klädsel borde för länge sedan ha införts i grundskolor. Inklusive friskolor. Barn går i skolan för att utvecklas och lära sig saker, inte för att lindas in i tyg som hindrar deras rörelsefrihet eller för att representera föräldrarnas religiösa identitet.

I samband med Madons artikel gjorde Expressen en webbenkåt, där en majoritet av deras läsare ville förbjuda burka helt. Madon ser visserligen burka och niqab som utslag av ”en unken människosyn” men anser inte att vuxna människors klädsel är en fråga för lagstiftare. (Den som väljer att dölja sitt ansikte får däremot vara beredd att ta konsekvenserna av sitt val, skriver Madon). Men barn ”väljer inte att gå i heltäckande” och hindras i sina aktiviteter som gymnastik, och därför vill alltså Madon förbjuda slöja i grundskolan. Björklund vill gå alltså gå längre än Madon och förbjuda niqab/burka även på universitetet.

På Al-Azharskolan i Vällingby där jag bor går bortåt 400 elever, de flesta med somalisk bakgrund. Skolan är en friskola med muslimsk profil, vilket innebär en timmes undervisning per vecka i profilämnet islam. Varken lärare eller elever behöver vara muslimer, även om de flesta är det. Om Madon fick sin vilja igenom skulle samtliga flickor här tvingas ta av sig slöjan – i alla fall under skoltid. (Ingenstans antyder Madon att de skulle förbjudas bära slöja på väg till eller från skolan eller under sin fritid, varför man kan undra hur befriande ett slöjförbud i skolan skulle vara.) Men ”vanlig slöja”, d.v.s. hijab, anses alltså inte utgöra något hinder för en friskola att bedriva sin verksamhet enligt svenska myndigheter.

Beslutet från Skoverket motiveras med att burkan ”kan störa pedagogiken”, bl.a. genom att förhindra ögonkontakt. Man motiverar också sitt beslut med att ”eleverna inte anses ha rätt att utnyttja skolorna för religiösa manifestationer eller speciella kulturyttringar”. Här ligger man nära den kontroversiella dom från Frankrike där författningsdomstolen kom fram till att det inte i sig ska vara förbjudet för elever att visa sin religiösa tillhörighet, men

…denna frihet tillåter inte elever att bära tecken på religiös tillhörighet som genom sin natur, genom de förhållanden under vilka de bärs individuellt eller kollektivt, eller genom sin demonstrativa eller kravfyllda karaktär, skulle kunna utgöra en form av påtryckning, provokation, omvändelseförsök eller propaganda och hota värdigheten eller friheten för elever eller andra medlemmar av utbildningssamhället, äventyra deras hälsa eller säkerhet, störa undervisningen eller rubba lärarna i deras pedagogiska roll, kort sagt, rubba ordningen i skolan eller störa den offentliga tjänstens normala sätt att fungera (utdrag ur Avis du Conseil d’Etat du 27 novembre 1989).

Skolverket låter alltså de enskilda skolorna av avgöra om bärandet av en religiös huvudduk skulle kunna ses som en protest eller provokation, precis som i Frankrike. Inställningen att staten ska beskydda unga kvinnor från deras patriarkala kultur blandas här med tanken om att slöjbärandet kan vara självvalt och ha politiska syften. Detta förefaller mig något motsägelsefullt. Att som skolverket dessutom anföra att heltäckande klädsel kan medföra risker vid exempelvis kemilaborationer är ett resonemang i samma anda som Sakine Madons tal om ”det opraktiska”. Med tanke på att skolor i exempelvis Saudiarabien knappast har dessa problem förefaller sådana argument långsökta. Heltäckande slöja anses också enligt Skolverket försvåra identifikation – vilket är en paradox: antalet burka/niqabbärande elever i Sverige lär vara väldigt lågt. Om något bidrar burkan till att peka ut bäraren i en ”burkafri” omgivning. Hur utbrett är det här ”problemet” egentligen. Jag bor granne med Al-Azharskolan och ser eleverna varenda dag. Inte någon har niqab eller burka, däremot har jag sett en mamma i niqab och en i burka. Men inte en enda elev, alltså, och jag har nog sett de allra flesta.

Seyla Benhabib skriver apropå det franska beslutet att det ironiskt nog var ”det franska utbildningssystemets egalitära normer som förde dessa flickor ut ur hemmets patriarkala strukturer och in i den franska offentligheten och gav dem självförtroende och förmåga att ge bärandet av huvudduk ny betydelse”. Det hade varit rimligare, fortsätter hon, att föra en dialog med ungdomar om hur det är att vara muslim i det franska samhället i stället för att kriminalisera deras aktiviteter. ”Tyvärr fick vi inte höra rösterna från dem vars intressen påverkades mest av de normer som förbjuder bärande av huvudduk under vissa villkor.” En artikel i DN från 2007, Mamma var orolig när jag tog på slöjan kan tjäna som exempel på hur en sådan dialog skulle kunna inledas. Här berättar Majna, Hanna, Sara och Maria varför de valde att börja bära slöja i tonåren. Ingen av dem har gjort det på grund av yttre påverkan, och de kan alltså ses som exempel på det kvinnliga aktörskap som diskursen om den kulturellt styrda människan förbiser. Däremot innebär deras tro och dess uttryck i form av huvudduk andra problem: ”Det största problemet är att muslimer inte ses som ’riktiga’ svenskar, menar Maria, Sara och Hanna. Trots att de är födda i Sverige känner de sig inte helt accepterade i det svenska samhället.”

När Jan Björklund väljer att föra fram frågan i dag kan man undra vad det beror på. Om man är naiv, vill säga. För naturligtvis är det valet i höst som ligger bakom. Genom sin senaste piruett vill Björklund locka väljare som upprörs över muslimskt kvinnoförtryck. Detta är samma strategi som när Sverigedemokraterna vill framställa sig som hbt-vänliga genom att angripa muslimer. De riskerar att ta över Sverige, skriver bland annat Kent Ekeroth i sin blogg. Och alla vet ju hur muslimer ställer sig till homosexualitet, liksom.

Under Bengt Westerbergs tid var Folkpartiet ett antirasistiskt parti. Liberalismen har också stolta traditioner när det gäller att värna om individens frihet, en frihet som dock begränsas av att den inte ska få medföra negativa konsekvenser för någon annan. Men Jan Björklunds liberala kompass verkar snurra hej vilt, för vem drabbas av att svenska rektorer, myndigheter och lagar får förbjuda niqab och burka i undervisningssammanhang? Jo, den mycket lilla minoritet elever som av olika anledningar väljer – eller i värst fall tvingas – att bära heltäckande slöja. Det ”problem” man söker lösa är mikroskopiskt – nästan som om det skulle bli förbjudet i lag för gummifetischister att ha dykardräkt på sig i plugget. Nej, Björklund vill fiska röster genom att rida på vågen av främlingsfientlighet, rasism och islamofobi som sköljer igenom hela Europa just nu. En dag kommer han att bli ihågkommen som den som drog liberalismen och Folkpartiet i smutsen.

Egentligen är vi alla sodomiter

Ivar har skrivit ett roligt och träffsäkert svar på mitt inlägg om varför jag inte går på strejtställen, betitlat Heterosexualitet - kanske det mest perversa sen sodomi. Läs och jämför själva, jag tycker inte att jag behöver bemöta det. Däremot ska jag kommentera begreppet sodomi.

I London fanns det i början av 1700-talet ca 60 gayklubbar. Fast så kallades de förstås inte eftersom begreppet gay inte var uppfunnet, nej de kallades moll houses. Här hade män sex med män, men det var inte vilka män som helst. Sodomiter hade funnits förut, vilket inte minst visas av att lagen sedan länge förbjöd sodomi. Men de var bara män som knullade med andra män, en grupp som vi i dag kallar msm - män som har sex med män. Och sex hade man; det raggades i gränder och prång, på teatrar, latriner och pissoarer och andra undanskymda och mörka platser. Osedligheten var så utbredd att moralens väktare hade börjat patrullera och skriva upprop.

Men det hade aldrig varit en identitet att vara sodomit. Ingen var homosexuell eller för den delen heterosexuell, ingen hade en läggning. På sin höjd var man osedlig, hade dålig karaktär eller så. Tills the moll trädde in på arenan. I pubens bakre rum eller övervåning gavs han ett kvinnonamn och fick ett glas gin kastat i ansiktet som invigningsritual. Sen kunde det roliga börja. En moll var nåt jag i brist på bättre ord får kalla transbög, för "fjolla" ger fel associationer, liksom druga, även om det fanns inslag av parodi och självironi.
Det förekom också märkliga ritualer. Man iscensatte förlossningar där en var klädd som födande kvinna, en som jordemor och en som präst. Barnet som föddes under stora svårigheter var ofta en trädocka, men kunde också vara en ost eller en blåsbälg (!). Som alltså sedan döptes av prästen.

Samhällets överklass gick inte på de här gayställena, och inte heller kvinnorna, även om mollhusets ägare kunde vara en krogmadame. Och när de så småningom tvingades stänga efter polisrazzior och åtal och skampåle och hängningar fortsatte förstås adeln att göra som den ville. Inte för att det var helt okontroversiellt, vilket visas av att drottning Annes otaliga kärleksbrev till en kvinna väckte uppseende, eller att en av hennes rådgivare tvingades avgå efter att ha mer eller mindre gift sig med en man. Men det var förstås skillnad på folk och fä.

I dag har vi alla en sexuell läggning, och har vi ingen tillskrivs vi en. Upplever man sig som flata men knullar en och annan man är man inte äkta, utan en fejkflata, en bisexuell. Och alla de där radhuspapporna som går på videoklubb är smygisar och i själva verket bögar, bara att de inte vågar erkänna det. Vi har en identitet som bi, hetero, goldstarflata och så vidare. Och en karl i kvinnokläder är inte bara någon som gillar att klä om ibland, utan en transvestit. För man måste ju liksom förklara och definiera till varje pris.

Visst har identitetspolitiken haft en viktig funktion och den är långtifrån överspelad. Osynliggörande, diskriminering och hatbrott är realiteter än, inte minst i sammanhang där man kanske är the only gay in the village. Men jag drömmer om en värld där heteronormen och alla dess allierade normer och förespråkare ska vara ett minne blott. Jag har en vän som vägrar att se sig som homosexuell - han knullar bara med män. Se honom som en föregångare eller kalla honom svikare om ni behagar. Men jag anser att vi i grund och botten inte är våra praktiker eller böjelser. Vi är alla sodomiter eller kuk/fittfetischister eller vad ni nu vill. Det är bara samhället som förändras fram och tillbaka och hoppeligen fram igen. Det återstår mycket att göra, men låt oss se identitetspolitiken som ett historiskt bestämt verktyg, inte mer. Vi kan, som Gayatri Spivak säger, tillämpa ett slags strategisk essentialism så länge det krävs, även om slutmålet är ett annat. Som Marty brukar säga borde vi slippa alla etiketter, för vi är inga syltburkar.

Varför jag inte går på strejtställen

1/ För att det är män och kvinnor där. Bara män och kvinnor, d.v.s. bara kukfödda män som definierar sig som Män™, ser ut som män och alltid har gjort det, och bara fittfödda kvinnor som definierar sig som Kvinnor™, ser ut som kvinnor och alltid har gjort det. De kanske inte alltid kommer att göra det, men jag orkar inte vänta. Det finns alltså inga transpersoner där. Alls. Någonsin. Det är ett omvänt genderfuck, kanske vi kan döpa det till cis-unfuck.

2/ För att det är heterosexuella där. Heterosexuella kvinnor och heterosexuella män. Kanske inte enbart, men de utgör en överväldigande majoritet. Det finns alltså i stort sett inga homosexuella eller bisexuella där. Eller pansexuella, för den delen. De heterosexuella kanske inte alltid kommer att vara heterosexuella, men jag orkar inte vänta.

3/ För att jag hatar heterosexuella män som raggar på heterosexuella mäns vis. De raggar, föga förvånande, på heterosexuella kvinnor. Heterosexuella män raggar för all del på flator också, i alla fall på Qruisern, för att de hoppas att lebborna inte ska vara så kinkiga när det kommer till kritan. När det kommer till deras kritvita penisars lockelse. De har sett den sortens lesbisk porr där kvinnorna har långa naglar. Men ni vet förstås vad man kallar en flata med långa naglar. Singel. Heterosexuella män raggar naturligtvis också på bisexuella kvinnor och hoppas att dessa kvinnor hellre ska falla för deras mjälla manslemmar än för en mumsig murva. Där tror de fel nio gånger av tio, men det hindrar ju ingen. Luften är fri, liksom, och om jag håller mitt finger en centimeter från din näsa så har du inget med det att göra. Så där som man gjorde på mellanstadiet. Heterosexuella män i ett ständigt mellanstadium kan på fullt allvar fråga två kvinnor vid ett bord varför de sitter där alldeles ensamma. Annars nöjer de sig gärna med att vara det sista desperata valet för en kvinna som ändå har packat bortamatchbagen och är så full att hon lika gärna skulle gå hem med en surikat om han hade ännu en obehövlig öl och nån hjärndöd film och en säng att domna bort i. Surikater har den fördelen att de inte utnyttjar utslagna brudar.

4/ För att jag hatar att se heterosexuella kvinnor göra sig fina och till för de där självgoda fåntrattarna som tror att de är Guds gåva till kvinnan. Det är beklämmande och jag vill bara att de ska bli flator hela bunten. Det vore rätt åt heteropöjkarna. Har de ingen självaktning, tänker jag, tycker de verkligen verkligen att svarta Eccoskor med uppstickande tubsocka, tycker de faktiskt faktiskt att nån jävla tribalgaddning och rakad skalle och dåligt ölsinne ska vara nåt att ha. Upplysning: det är det inte.

5/ För att jag bara inte står ut med att se dyngraka heterosexuella kvinnor ragga på heterosexuella män. Jag förstår att man måste vara dyngrak för att orka, men ändå. De som bara är lite runda under fötterna och ändå raggar kan inte vara riktigt kloka, tänker jag. Kanske tänker de själva att de ska träffa en trevlig kille och sen ska det mot all jävla förmodan bli en fortsättning och de tu ska finna att de har något gemensamt förutom att de liksom är mutter och skruv. Jag törs knappt tänka tanken, men i allra värsta fall är dessa stackars heterotjejer så blåögda att de tänker sig att en mutter en dag ska bli Mutter. Förresten finns det förmodligen heterosexuella män som också drömmer om familj och därför går ut och dansar. Som det heter. Och visst kan man dansa sig till en relation bara man är lite mjuk i höfterna, sådär. I sina drömmar. Men i allmänhet träffas man på en kurs i azerbajdzjansk träslöjd eller så.

6/ För att jag inte gillar att vissa heterosexuella kvinnor tänker sig att det är en bra idé att se ut som kassler möter B-52. Det står dem naturligtvis fritt (tänka sig), men det jobbiga är att de ser så jävla desperata ut, som om omgivningen bara har en mikrosekund på sig att identifiera dem som Attraktiva Kvinnor, sen är tillfället förbi. Samma sak gäller förstås alla dessa deffade tribalgaddade piercade fånskäggiga tuppar: Kolla - en man! En maskulin man! Parningshormoner, rusa till! Trosor, bli blöta! Jag är din krigare. Förresten blir jag orolig när jag ser femtonåriga (max) tjejer dra ut på stan iförda praktiskt taget ingenting. De skulle inte behöva vara det, de och alla andra kvinnor borde kunna få klä sig hur lite de vill, men så är ju inte fallet. För den heterosexuelle mannan utgår från att kvinnan gör sig fin för hans och enbart hans skull.

6a/ Sen känner sig så gott som avklädda kvinnor så gott som avklädda ibland. Då måste de skyla sig på olika vis, göra akrobatkonster om de vill plocka upp en tappad mobiltelefon för att inte hela Härligheten ska titta fram. Och vissa tittar anklagande på tittarna, wassup wit dat, liksom. Du ska inte tro att alla tittar på dig bara för att du har tjusigt förpackade lökar. Men om du ändå tror det har du rätt. Heteromän måste helt enkelt titta, annars kan de glömma bort meningen med livet, nämligen att knulla - eller drömma om att göra det och sen gå hem och gråtrunka som vanligt och kolla på Knight Rider eller speedway.

7/ För att hela vitsen med ett heteroställe är att flicka möter pojke och pojke möter flicka eller för all del farbror möter tant. Det upphör aldrig. Nu kanske det är orättvist att skriva "hela vitsen", för visst finns det glada grabbgäng som liksom är mer realistiska och redan från början inser att det kommer att sluta med en runk framför Cum-sucking sluts. Men innerst inne hoppas de förstås var och en på en annan utgång av utgången. Tjejgäng är också glada, det hörs på namnet. Tänk er ett allvarligt tjejgäng. Det är lika osannolikt som att Ola Rapace skulle ha självdistans. Jag antar att ni har hört det där "träffa kompisar" vid flera tillfällen. Sånt gör man bara på gayställen. På heteroställen glömmer man sina vänner så fort man har skuggan av en chans att kvällen ska sluta med bortamatch.

8/ För att det är ålderssegregerat. Han 23, Hon 20, liksom. Eller Han 46, Hon 43. Men ingenting däremellan eller därutöver.

9/ För att det är kass musik i nio fall av tio. Buju Banton och andra marijuanarökande homofoba mansgrisar som sjunger om att döda batty bwoi. Hiphop-disco av klenast tänkbara kaliber. Eller kanske den odödliga kategorin Red House. Ja, sån är musiken på heteroställen, jag lovar. Bara sån.

10/ För att jag inte vill bli misstänkt för att vara en sån där heteroman som jag skisserar ovan.

10a/ För att jag inte kan ragga och aldrig har raggat eftersom jag hatar att tränga mig på okända människor, men här förväntas man göra det. Jag är och förblir the ragee, men ingen raggar på mig på heteroställen, vilket jag alltså heller inte vill men ändå. Bara känslan av att vara i den här Vi som gillar varandras olika hormoner-pölen är ångestdrivande för någon som en gång var blyg och full av längtan och osäker på sin sexualitet och egentligen inte alls ville vara där, utan bara tänkte sig Fortsättningen™ men ändå hade hängt med kompisar som lyckades sminka över all den där oron så att den såg ut som självsäkerhet och egentligen bara kunde välja och vraka, haha. As if.

Jag gillar gayställen för att jag älskar att kunna dansa med vem som helst utan att vederbörande per automatik tänker att jag måste vara kåt och ute efter att ragga. För att det är befriande att brudarna ger fan i mig där, och jag i dem. För att jag faktiskt kan gå ut med ja, kompisar, bara därför. Och om nån av oss får ragg och drar så önskar jag vederbörande lycka till. Musiken är bra när den inte är schlager, och folk blir skitfulla och raggar på varandra. En del raggar till och med på mig även om det är sällsynt och jag tackar nej. Men det är en annan sak, tro mig eller ej. Grundstämningen är helt annorlunda, och gayturistande heterovänner brukar tycka att det är fabulöst trevligt trots att de garanterat inte får napp, i alla fall inte av någon de kan tänka sig att knulla med. Eller också kanske de kan det och det tycker jag i min lilla personliga bubbla känns lite småkul och befriande.

Jag antar att jag är djupt orättvis. Men bli inte arga, alla ni som är strejta och gillar att gå på strejtställen. För det här är förstås de grövsta överdrifter, nonchalanta och dryga generaliseringar ur ett von oben-perspektiv. Eller kanske är det von unter. Men ett och annat korn av sanning kanske ni kan picka i er. Hörni, ha det så kul i kväll och alla andra kvällar, och bli inte så fulla och desperata att ni går hem med sista sämsta. Det brukar inte kännas nåt vidare dagen efter, det vet jag av erfarenhet eftersom jag var den sista och sämsta. Ja, jag var kort sagt själv en sån som ni en gång i världen, innan jag blev en bättre och lyckligare människa, d.v.s. bisexuell™.