Svartsjuka som social representation

Jag läser vad Elin skriver om svartsjuka och ett slags svar på hennes inlägg från Gustav, båda väldigt läsvärda som vanligt. Elin skriver bland annat så här:

Det underligaste med svartsjukan är att jag tillåtit den att få ett sådant egenvärde i sig. Jag vaknar upp med oro varje dag, sover dåligt på nätterna och gick genom hela min tonårstid med svåra ångestattacker. Jag vet allt om tankestrategier gällande ångestattacker, panikångest, sömnlöshet och oro. Jag kan både analysera känslorna och lugna mig själv. Varken fly de negativa känslorna eller låta dem få för stort utrymme.
När det gäller svartsjukan har ingen berättat för mig att jag kan göra samma sak. Att det inte finns något egenvärde i att känna svartsjuka, att den känslan som – när den är som intensivast – är fullt jämförbart med en ångestattack borde kunna hanteras med ungefär samma tankestrategier som alla de råd som jag fått gällande ångest och sömnlöshet.

Gustav gör ett försök att dekonstruera svartsjukan så här:

Vad jag känt: otillräcklighet, missunnsamhet, avund, konkurrens, utanförskap. Utöver det vill jag räkna in kontrollbehov, som jag också förstås känt men aldrig inom ramen för en kärleksrelation. För det är ju just det. Samtliga känslor är sina egna utanför svartsjukebegreppet och relationen, men som samlad enhet hamnar dem i en mytisk ställning där tvära kast går mellan att vara kontrollerande stalker och att ta kärleken för given – hela tiden pådrivande jakten efter det normala mellanläget. Alla dessa känslor som läggs i svartsjukan finns alltså på andra håll och där skulle inte en käft få för sig att kalla dem positiva i lagom nivå. Där kan vi hantera dem öppet och sunt.
Det är först när man hänger upp alla negativa käslor i ett samlat paket på en och samma person som förvirringen börjar. Då man riskerar att göra någon annan ansvarig för sin egen ångest med en dimridå över vilka känslor det egentligen rör sig om.

Kan man ana ett feminint respektive maskulint kodat synsätt här? Känslopjunk kontra cool analys? Hrm, jag tror inte att någon av dem skulle uppskatta såna etiketter, så därför ska jag låta bli att lägga dem på divanen för att i stället bli min egen analytiker/analysand.

Är jag svartsjuk? Inte egentligen, men vad betyder det? Kanske bara att insatserna inte har varit tillräckligt höga. Kanske bara att jag inte har varit tillräckligt rädd för att mista någon - eller är så självbelåten att jag inte tror att någon kan konkurrera ut mig. I likhet med Gustav vill jag nog se svartsjuka som ett paraplybegrepp och en social konstruktion. Det innebär inte per automatik att det är oanvändbart, vilket Elin också påpekar i en kommentar:

Fantastisk begreppsdekonstruering. Men menar du att begreppet svartsjuka bör upphöra att existera? Även om man dekonstruera begreppet och kommer fram till att det rör en röra av känslor, som inte helt enkelt kan hänvisas till "svartsjuk", är inte begreppet användbart ändå?
Begreppet "man" och vad det implicerar är ju till exempel helt nödvändigt i vår begreppsvärld, oavsett hur mycket vi försöker dekonstruera det, ifrågasätta det och bryta ner det.

Fast nej, jag tycker nog inte att begreppet svartsjuka direkt behövs. Det finns där och har vissa konnotationer, så det är svårt att blunda för, men det är en annan sak. Jag skulle föredra om vi kunde undvika att använda det så flitigt. Å andra sidan är jag inte säker på att det är så lätt att reducera till sina beståndsdelar, även om jag diggar tanken på att kalla en spade för en spade, en kuphacka en kuphacka och så vidare, alltså att inte sammanföra dem under beteckningen grävdon.

Är inte alla känslor sociala konstruktioner? Eller kanske vi ska ta ett begrepp från socialpsykologin i stället och kalla känslorna, eller snarare vad vi kallar känslorna, vilka etiketter de har, för ett slags sociala representationer. Ta ilska, till exempel. Hur vet vi att det är just "arga" vi är? Jo, det har vi fått lära oss sen vi var små. Ett viss beteende (som vuxna ofta anser är klandervärt) är att "vara arg". Om vi ska tala om den beteckningen som en social konstruktion behöver man bara se hur samma beteende benämns olika beroende på om man är snippfödd eller snoppfödd. En bebis i den förra kategorin är "ledsen", en i den senare är "arg". Så där fortsätter det: Gunvald Beck är kanske lite onödigt brysk, men han är bara sån. Lisbeth Salanders aggressivitet fordrar däremot en förklaring: hon är såklart en trasig typ som har utsatts för svåra upplevelser.

Här har vi alltså en analytisk uppdelning i något slags nebulöst inre tillstånd, vilket anses utlösa ett visst beteende som sedan får en etikett. Barnet lär sig snabbt att identifiera tillståndet som ilska, sorg, glädje och så vidare, och att en viss känsla också förväntas utmynna i ett visst beteende. När Matti alltså känner (det där som vi egentligen saknar ord för ity det är en "inre process", alltså i grunden ogripbar - sägs det) så kan Matti förslagsvis fälla tårar eller vräka ner sin tallrik från bordet. Responsen blir omedelbar och alltmer förutsägbar.

Vilka "känslor" som är acceptabla beror på den sociala kontexten. I en vit medelklassfamilj i Stockholms innerstad uppmuntras till exempel ett barns "självständighet". Familjen ser hur barnet gradvis vågar sig längre och längre bort från föräldern i Vasaparken genom att då och då komma tillbaka och "tanka trygghet". Målet för uppfostran är en individ som står på egna ben ("frigör sig från sina föräldrar") samtidigt som den visar tillbörlig hänsyn till sin omgivning. Ingen svensk dagisfröken eller barnpsykolog skulle drömma om att kritisera den här sortens syn på barns självständighet eller se den som något annat än "god socialisering" eller så. Men hos folkgruppen Chewong i Malaysias regnskog ser man annorlunda på saken (se Karin Normans "Kulturella föreställningar om barn" 1996). Barns personlighet har ingenting med föräldrarna att göra, den grundläggs redan under fosterstadiet. Personligheten kan man alltså inte göra någonting åt, och centrum för den är levern. Vissa personer har en energisk lever, vilket är helt okej, men inget man egentligen lägger någon värdering i. Att vara lat funkar alltså lika bra. Den andra sortens lever ger upphov till en ängslig personlighet, försiktighet och rädsla för främlingar. Och här kommer det fina i kråksången: den sortens ängslighet uppmuntras av Chewong, som ser det som tja...sin "nationalkaraktär". Det är bra att vara rädd för främlingar, vilket kanske beror på att Chewong har haft all anledning att vara det historiskt sett. Det här låter kanske som ett extremt exempel, men man behöver bara titta på ett hypermodernt samhälle som Japan för att se att inte heller där ses "självständighet" som någon särskilt positiv egenskap.

Även historiskt har förstås vad som anses vara socialt acceptabla beteenden varierat kraftigt. I dag är det fortfarande (när ska det upphöra?) "omanligt" att gråta i vårt avlånga land, men backa några århundraden så hittar vi män som både sminkar sig och bölar utan att någon kommer på tanken att kalla dem omanliga. Känslan, känslouttrycket, som social konstruktion alltså, som geografiskt, historiskt och geografiskt varierande. Men känslan som social representation, då? Jo, här får vi backa lite i konstruktionen och dessutom inkludera individen på ett annat sätt. Diskurser eller sociala konstruktioner är bra begrepp, men lämnar lite för dåligt utrymme för individuellt aktörskap.

Sociala representationer, skriver Sandra Jovelovich (se "Knowledge in Context" 2007) "är inte en spegling av den externa världen och inte enbart mentala konstruktioner hos individuella subjekt. De inbegriper ett symboliskt arbete som har sitt upphov i olika inbördes relationer mellan jaget, den andra och objektsvärlden, och som sådana har de förmågan att beteckna, skapa mening, skapa en verklighet". Klart som korvspad, eller hur? Jag ska inte djupdyka i social representationsteori, för då måste jag skriva fem inlägg till. Men om vi applicerar den på svartsjuka kanske vi kan säga (hukar mig för Jovelovich) att vi tillsammans skapar "svartsjuka" genom att enas om att det jag känner och det du känner är samma sak, om än med vissa variationer. Våra omedelbara erfarenheter är alltså både våra egna och gemensamma. De är ett nätverk av idéer och deras innehåll förändras alltså över tid. Vissa representationer påverkar individen mer, andra är mer eller mindre förhandlingsbara, och vilken identitet vi antar beror på vilken repertoar av olika identitetspositioner som vi har tillgång till, kan sträva emot eller motverka. Vi kan t.ex. urskilja positioner som Den lindrigt svartsjuka, Den patologiskt svartsjuka eller Den icke-svartsjuka. Vi kan vara Den manligt svartsjuka, Den kvinnligt svartsjuka eller Den genusoberoende icke-svartsjuka, Den som jobbar med sin svartsjuka och så vidare. Vi är alltså svartsjuka tillsammans, samtidigt som vissa "svartsjukeideal" sipprar ner från de samhälleligt sanktionerade, befästa och till synes orörliga och ideala representationerna.

Svartsjukan kan vara ett socialt kitt. Den kan göra det okända (t.ex. de "inre processerna") känt. Den kan ha en ideologisk funktion, skapa en social ordning. Titta t.ex. på valfri Hollywoodfilm så ser ni att ett visst mått av svartsjuka är hyvens, medan "patologisk", "svart" svartsjuka inte är comme-il-faut. Se på hur Den tredje kvinnan brukar skildras, äktenskapsbryterskan. Säkerligen har legitim svartsjuka fyllt en tvåsamhetsbevarande funktion i ett samhälle som behövde kärnfamiljen intakt. Den kan vara en utgångspunkt för kommunikation mellan oss: klagar jag över att min partner är svartsjuk kommer jag genast att få respons. Svartsjukan kan som sagt vara ett paraplybegrepp, och så beskrivs den också ofta av polyamorösa eller relationsanarkister. De brukar förespråka ett slags kokboksterapi mot svartsjukan, för den anses som ett ont som bör bekämpas. Och det kan man ju föreställa sig. Om både Gergil, Matti och Agneta är svartsjuka blir triaden lite svår att hålla vid liv. Svartsjukan ska alltså bort.

Vi är oerhört snabba med att etikettera varandra och oss själva. När någon uppvisar ett visst beteende "förklarar" vi det, om inte av födsel så av ohejdad vana, genom att genast kalla vederbörande för ogin/misstänksam/svartsjuk och så vidare. Kanske borde vi faktiskt hejda oss lite där, inse att den palett av känslor eller beteenden som vi tycker oss identifiera är en social representation - också. Vad vinner vi på att försvara oss med att "Du är ju bara svartsjuk" när vi har gjort någon illa? Vad är vunnet med att patologisera oss själva när vi inte tycks uppfylla tjusiga krav på "Fake it 'til you make it" eller andra kokboksterapier som är avsedda att utplåna det fula monstret inom oss? Kanske har vi något att lära oss av Chewong-folket? Det kanske inte är självklart att vi måste vara så förbannat autonoma. Förresten kanske vi ska fimpa Descartes en gång för alla och sluta klyva oss i kropp och själ, individ och omvärld, förnuft och känsla eller kön och genus. Jag tycker det. Det är inte helt säkert att vi har ett inre som är frikopplat från ett yttre. Det kanske snarare är så att vi upplever världen som helheter, genom våra kroppar, tillsammans med andra, att inte bara kroppen och själen sitter ihop utan också kroppar med kroppar.

Så om du har ont kan jag säga: "Vad kan jag göra för att hjälpa dig?" Det kan ju vara mitt beteende som skadar dig, det kan vara så att vi faktiskt behöver varandra. Man kan erkänna det, inte omedelbart fly skrikande upp i bergen när någon vill vara en nära, när någon faktiskt erkänner det: "Jag behöver dig." Att våga medge att vi behöver varandra måste inte vara synonymt med att böja sig för den traditionella tvåsamhetens alla ukaser, inte att ge efter för heteronormer och kärnfamiljkramande. Gustav skriver att vi i andra sammanhang aldrig skulle tycka att exempelvis känslor av otillräcklighet eller missunnsamhet var positiva i lagoma doser. Jag undrar om det inte delvis är det som är felet. Visst bör man på något vis hantera känslor som man själv tycker är irriterande, banala, som står i vägen för det man vill göra, för det liv man vill leva. Ett sätt kan vara att erkänna dem och sedan försöka bortse från dem. Men risken med en sån taktik är att man kan skada sig själv djupt genom att försöka kbt:a bort även stark smärta och ångest. I det läget behöver man snarare hjälp med att undanröja det hot som framkallar dem - och det kanske innebär att ställa hemska och kvävande krav på sin partner. Att vara osjälvständig kanske kan vara bra ibland.

Barn och matematik

"När jag hade ett barn tog det all min tid. När jag hade sex barn tog det också all min tid", brukade mor säga. Var det bara en klatschig formulering eller vad menade hon egentligen? Jag har anledning att fundera över det nu när jag själv har sex barn, varav fem finns i min vardag. Kan man inte räkna barn som man räknar tallrikar på middagsbordet? Nej, jag lutar nog åt att det uppstår en mätosäkerhet à la Heisenbergs obestämbarhetsrelation: för att se exakt hur mycket omsorg man ägnar dem i form av exempelvis köttbullstrillande, blöjbyten och konflikthantering och hur det är relaterat till antalet barn måste man göra en mätning över lång tid, säg 30 år. Och under den tiden hinner antalet barn variera. Barn är även på ett annat sätt mer som vågrörelser än partiklar, vilket alla som har haft småbarn kan intyga: de är faktiskt omöjliga att lägesbestämma utom när de sover. Det uppstår dessutom ett visst brus i tillvaron som tenderar att slå ut mätinstrumenten, vilket är anledningen till att de måste omkalibreras med kaffe på kvällen när relativt gynnsamma mottagningsförhållanden möjliggör kommunikation mellan moderkorten.

Lilla mamsen brukade spela ut moderkortet då och då, apropå det. Det ska man förstås inte göra, men hon drabbades väl av I/O-konflikter och så hängde sig systemet varpå skuldmissiler avfyrades av misstag. (Jag vet, man bör egentligen tala om "ballistiska robotar", men metaforen blir så klumpig.) Det var inte så lätt för henne att yrkesarbeta och samtidigt strunta i sina barn som tog all hennes tid, kan man säga. Alltså blev hon tvungen att martera sig och oss via tycksyndomande. Nu hör jag mina syskon protestera: hon brydde sig visst om oss! Jo, det är väl klart. Men mig orkade hon aldrig riktigt med. Jag fick klara mig utan henne i stort sett, och så tillhör jag ju den generation där papporna i princip var spermadonatorer. Det här gör att jag trots allt betraktar hennes uttalande om barn och tid med en viss skepsis. Inte för att jag saknar förståelse för hennes situation, hon gjorde säkert sitt bästa och älskade oss alla väldigt mycket. Men i praktiken funkade det inte så bra.

Det är klart att fler barn kräver mer energi, och har man fem barn så kan man inte ge alla full uppmärksamhet hela tiden. Men det behövs inte heller, för de har egna liv och planer. En vill gosa i ca 6-22 sekunder och berätta att Elsa, två år, har på sig gröna byxor med rosa prickar och halsfluss, en annan klär ut sig till prinsessa/slötittar på Bolibompa/ritar/häller ut Oboy i soffan (samtidigt), någon annan skriker åt sin storebror för att han missade genvägen i någon obegriplig Pokemon Diamond-manöver. Och så. Det tar all ens tid, men alla vill och behöver inte samma sak samtidigt. Vore det så skull man verkligen kunna tala om systemkrascher. Dessutom tror jag faktiskt att det är bra, med vissa självklara förbehåll, att föräldrarnas tid och simultankapacitet (och jag vet, det heter "attention shift") är begränsade. Det är bra på så vis att man inte älskar ihjäl dem, utan att de får vara lite mindre sönderkramade och uppmärksammade i varje sekund. Det är inte enbart av godo att vara enda barnet till två föräldrar som registrerar ens minsta rörelse likt alla tusentals potentiellt terroristpreventiva CCT-kameror i London. Man måste få andas lite. Stänga dörrren, ägna sig åt fantasilekar i splendid isolation.

Så mor hade både rätt (i teorin) och fel (i praktiken). Hon var en högeligen begåvad, intellektuell, kärleksfull, rolig och radikal kvinna. Det var bara det att hon var kvinna. Det var bara det att hon var instängd i ett parförhållande med en högkristen spermadonator. Han älskade oss mycket, och vi honom, och jag tror att han älskade henne med. Men för honom var det självklart att arbetet måste gå först och att hon skulle ha huvudansvaret för allt annat, förutom att hon yrkesarbetade även hon - en ovanlighet i den miljön på den tiden. Hon var liksom the leading lady hemma, visst. Men hon längtade nog hela sitt liv efter den frihet och personliga utveckling som hon hade förnekats av sina föräldrar. Hon hade så gärna velat bli läkare, men det skulle hennes storebror bli, så det gick inte. Hon fick anpassa sig efter far precis som mormor, även hon briljant och intellektuell, hade fått anpassa sig efter morfar. Det var liksom tradition. Och vad var alternativet? Det fanns inget. Skilja sig? Du skojar.

Det är andra tider nu. Vi har spermadonatorer även i dag, men av fler slag än förr. Kärnfamilj betyder inte nödvändigtvis mamma-pappa-barn. Kvinnoförtrycket består, men har ändå lindrats en smula. Det är inte bara tio procent längre som går i gymnasiet (läroverket), och man kan bli läkare utan att ens föräldrar ska betala det. Barnen slipper vara totalt utlämnade åt sina föräldrar utan kan ha andra viktiga vuxenkontakter via dagis, där de också får kompisar. De har tätare kontakter med sina släktingar än förr, till exempel med en mormor. Föräldrar kan gå ner i arbetstid under småbarnsåren. Det har, kort sagt, aldrig funnits så goda förutsättningar som i dag för barn och unga att leva någorlunda lyckliga liv. Jag undrar hur mina barns liv ska gestalta sig. De kommer säkert att träffas som vuxna och diskutera sin barndom. Jag hoppas att deras dom över oss inte ska bli för hård. Jag jobbar på det, tillsammans och i samförstånd med Marty genom att vi ger dem all vår tid och marinerar dem i kärlek. Och genom att vi inte glömmer bort att leva ett liv även utanför familjen och parsamheten, på det mest okristliga vis. I kärlek och utan skuldmissiler åt något håll.

Tännsjö tänker fel

Torbjörn Tännsjö lyckas i sin debattartikel om transplantation av livmödrar i DN i dag inte bara missuppfatta queerteori utan även de transsexuellas situation - och så finns det ett och annat att korrigera när det gäller biologin. Tekniken att transplantera livmödrar är tänkt att hjälpa kvinnor som saknar livmödrar att få barn. Här kan man dock invända, som gynekologen Lars Hamberger, att detta sker till en hög kostnad: den som får ett främmande organ måste som bekant få behandling som sätter ner immunförsvaret för att inte transplantatet ska stötas bort. Så det är bättre, tänker Hamberg, att använda sig av surrogatmödrar. Och visst har han rätt i att surrogatmödraskap borde vara möjligt även i Sverige - inte minst skulle det ge bögpar möjligheten att få barn. I'm all for it. Men om surrogatmödrar inte ska bidra med sina egna ägg (utan låta plantera in ett embryo som är resultatet av IVF med äggdonator+spermadonator) måste även de medicinera under hela graviditeten, vilket Hamberger glömmer. Detta är kanske en parentes, men varför ska det ena utesluta det andra? Låt uterusfria få uterus och tillåt surrogatmödraskap, tycker jag.

Men om Hamberger tänker lite fel tänker Tännsjö mycket fel. Han framställer transsexuella som personer som åtrår det andra könets egenskaper så till den milda grad att de vill karva och medicinera - men blir man lyckligare av det? Snälla Torbjörn, innan du ger dig in i debatten nästa gång, kolla lite fakta! Transsexuella vill inte alls "byta kön" - de är nöjda med det de har. Däremot är de inte nöjda med att vara instängda i en kropp som känns främmande för dem. De vill alltså korrigera sin kropp så att den överensstämmer med deras könsidentitet. Att beskriva transsexuella män som "besatta av tanken på att bli riktiga kvinnor" är väldigt nedlåtande, förutom att vara felaktigt. Det är inte heller svårt att konstatera någons kön, som Tännsjö påstår - tvärtom finns det en busenkel metod: man frågar exempelvis Caster Semenya om hon är kvinna. Blir svaret ja är saken klar. Det är inte hon som är problemet utan vetenskapen, medikaliseringen av våra kroppar, den heteronormativa och evolutionistiska besattheten av att dela upp mänskligheten i två åtskilda kön med vissa bestämda egenskaper. Och det är detta som queerteorin ifrågasätter. Men Tännsjö tänker sig att den går ut på att "alla ska få välja kön", vilket är ungefär som att påstå att antirasism går ut på att alla ska få välja vilken "ras" de tillhör. Suck.

Tännsjö som är filosof borde vara bekant med ett logiskt felslut som brukar kallas "slippery slope", alltså att om man tillåter A så måste man därmed tillåta B, eller i det här fallet att om man gör livmodertransplantationer möjliga som kommer alla att vilja ha en - och vart är samhället då på väg? Eller om en man efter hård kamp lyckas producera mjölk kommer snart alla män att vilja amma. Men så är det förstås inte. Det handlar om marginella avvikelser från en förhärskande norm - inga samhällsbyggen hotas liksom av det. Det är snarare tvärtom så att en avvikelse bara bekräftar normen som norm och avvikelsen som avvikelse. Kan vi komma bort från DET är mycket vunnet, kan vi baxa fram en värld som inte är besatt av dikotomier så kommer vår frihet att öka. Detta är queerteorins mål, att ifrågasätta det sällan eller aldrig ifrågasatta och visa att det är en historisk och situerad norm, att exempelvis heterosexualitet är vanligast, men därmed inte naturligast. Tännsjö är säkert välkommen att läsa samma grundkurs som jag på Centrum för genusstudier. Det vore kul om han gjorde det - och bra för hans verklighetsförankring.

Livet utan bruksanvisning

Måste varenda jävel som har haft det svårt skriva en bok om det för att lära oss andra hur vi ska hantera kriser, utveckla oss själva eller finna våra rätta jag? Jag vill inte förringa deras lidanden, jag inser att skrivandet kan vara terapeutiskt, men det är faktiskt inte helt bergsäkert att man blir en bättre människa av att ha blivit svårt brännskadad, ha varit gift med en oförstående tuareg eller förfryst tårna på nån alptopp. I de flesta fall orsakar lidande inte någon omedelbar insikt, utan snarare att en människas värld krymper. Såklart. Man får tunnelseende, men ser inte nödvändigtvis något ljus i änden. Tvärtom känns allt rätt hopplöst och man blir oerhört trött av att älta samma sak om och om igen, av att hela tiden bära omkring på det där lidandet som sägs adla men bara bryter ner. Det är förståeligt att man den dag man kvicknar till och ser världen i ett nytt ljus vill berätta om det för andra, men lidandet har inte per automatik gjort en till människokännare eller ens författare.

Det jag tycker sämst om med den här sortens litteratur ur det verkliga livet är alltså inte böcker som nöjer sig med att skildra ett tragiskt människoöde, en svår förlust eller så. Jag brukar visserligen aldrig läsa sånt - vill jag gråta kan jag bara titta ut genom fönstret och tänka en stund. Nej, det är kategorin "Kan jag så kan du". "Jag" föddes t.ex. utan armar och ben, genomled en fruktansvärd sjukdom, knarkade halvt ihjäl mig eller försmäktade i tre dagar på denna ö utan snus som det står i en av Pippi Långstrump-böckerna. Så nu har jag lärt mig vad som verkligen räknas här i livet, och nu kan även du skåda ljuset. Du tror kanske att du har problem. Ha! Läs min bok så får du lite perspektiv.

Men måste vi verkligen påminnas om livets bräcklighet? Räcker det inte med att ha gått i grundskolan för att inse att tillvaron inte är en oändlig rad kärleksmums? Jag tycker det. Inte ens om man heter Gyllenhammar är man garanterad en i allt guldkantad tillvaro, ja till och med grevar och baroner fäller en tår ibland, för att inte tala om generaldirektörer - de kan ha ett rent helvete ska ni veta. Min forne terapeut berättade om en av sina andra klienter för mig en gång. Mannen i fråga var en ytterst framgångsrik person, men när han fick frågan "När unnade du dig själv nåt senast?" började han gråta hjälplöst. Han och många andra flänger omkring och gör allt annat än korpar dagen, som Kaj Lundgren så snillrikt översatte "carpe diem" med. Är böckerna riktade till den sortens framgångsrika personer, måntro? Nej, knappast. De har säkert redan dyra terapeuter, personliga tränare och/eller kuvade hustrur som kan sluta dem i sin famn och elda dem till nya stordåd. Så till vem riktar sig den här sortens kombination av Mot alla odds och Nya testamentet? Kanske till vanlighetens folk, såna som plockar fästingar från sin sockersjuka tax och låter rubanken sjunga i snickarboden om sommaren. De är förmodligen sövda av all sin värdsliga lycka och behöver fistas med grovsalt för att riktigt vakna till. De ska, kort sagt, lära sig veta hut och tro på sig själva, för de har det liksom både för bra och för dåligt, stackars jävlar.

Det finns en passage i Georges Perecs "Livet en bruksanvisning" (ja, den heter just så) där en flicka sitter på sin kammare och gör upp noggranna kaloritabeller medan hon samtidigt mumsar i sig småkakor (tror jag det var). Såna skildringar gillar jag, kanske för att jag är exakt likadan. Jag har ett förnuft, men det väger i allmänhet lätt när det finns genvägar, omedelbara belöningar och behov eller önskningar som pockar på tillfredsställelse. Jag behöver inte lära mig att tro på mig själv, för jag är totalt desillusionerad på den fronten. I mitt fall försätter inte tron några berg, knappt ens en Ikeakasse med smutstvätt. Jag är en lätting, ett drivhusblomster och en sybarit med lika mycket viljestyrka som en manet på Imovan - i en mixer - som jag skrev en gång. Och är vi inte alla så? I alla fall lite grann? Snälla? Säg att ni åtminstone inte tror på Den Fria Viljan så blir jag glad. Säg att ni skiter i de där böckerna, att även ni tycker att livet är fantastiskt och vidrigt om vartannat utan att någon behöver upplysa er om det. Och lova att inte lära känna er själva eller tro på er egen förmåga. Livet är för kort för sånt managementstrunt.

Vem bär kulturbärarna?

Hur bär man ett samhälle? Som i en axelremsväska från Burberry, lite slängigt men skrytsamt? I ett par plastkassar från Vivo, med tunga och oömma förpackningar underst så att inte mandarinerna blir mos under tvättmedlet? I gullstol mellan ett fåtal upplysta individer med starka ben? Eller kollektivt, på axlarna? Svaret beror förstås på vem som bär och vad man bär. Roland Poirier Martinsson bär nog varken tvättmedel eller mandariner, det gör hans hemmafru. När han kommer hem från ännu en krävande dag på Timbro Medieinstitut har hon tvättat hans skjortor, skalat mandarinerna och stekt den marinerade kalvytterfilén. Jag är inte helt bergis på det där med mandarinerna, men jag tippar att Roland inte gillar att skala dem själv - det kan skvätta på kostymen och förresten ska det ändå bli fruktsallad av dem, för det har barnen beställt av mamma.

Belåten sätter sig Roland till bords och funderar på nästa dags goda råd till Göran Hägglund medan han med ett halvt öra lyssnar till lilla frugans redogörelser för sin dag. - Ja, jag ska be nån fixa mangeln, jo jag förstår att det är för jobbigt att stryka alla lakan för hand. Jaså, har hon lite snuva? Mm... Gott, det här! Blir det fruktsallad till efterrätt? Jag vet, jag ska likna Hägglunds nya konservatism vid ett middagsbord! Nä, det var inget, jag tänkte bara högt. Har du sett "Aldrig fucka upp", förresten? Jag läste den i soffan i går efter maten och nu är den borta. Nähä. Jag får väl leta själv. Typiskt. Har jag sagt hur stolt jag är över att ha dig, förresten? Jag skrev om det på Newsmill häromdagen. Newsmill, en debattsajt på nätet. Det är som en blogg, fast liksom mer och inte bara en massa tyck... Skitsamma. Ja, du har väl annat för dig.

Roland ser sig som en samhällsbärare. Det gör nog Robert Mugabe också, men han skiter i att mandarinerna blir mos och att det går hål på kassen så att hälften rasar ut och blir liggande och ruttnar i solen. De dyraste varorna har han ändå i kavajfickorna. Jag menar inte att RPM går att jämföra med en hänsynslös diktator, men när det gäller synen på vem som bär vad och hur finns det vissa likheter. "Staten, det är jag" är säkert Mugabes älsklingscitat. "Staten, det är vi" skulle Roland säga och tänka sig en härlig gemenskap där det är högt i tak och alla får sköta sig själva. Vissa tjänar mer, andra mindre. Vissa har barn på dagis eftersom de inte har råd med hemmafru, andra kommer hem till kalvytterfilé och fruktsallad. Den senare gruppen formar framtidens politik, släpper in lite luft och ljus i den forna stalinistkolonin Sverige. Det tjänar alla på, men för att det ska lyckas måste samhället bäras i gullstol av såna som Hägglund, Lars Ramqvist och Roland själv.

Men vem bär samhällsbärarna? Varifrån kommer till exempel den halva miljard som Dometics direktörer fick för att inte låta företaget gå i en säker konkurs? Underifrån, förstås. Den har slitits ihop av arbetare som aldrig kan drömma om att få 7,1 miljoner tillbaka på skatten som Ramqvist fick 2001. Det är alla som monterar kylskåp eller sparar småslantar på bankernas konton som betalar notan. Så har det alltid varit i vårt kapitalistiska samhälle och så kommer det att förbli. De är inte rika, men de är många och därför en stor resurs. Detta är "vanlighetens folk", inte diverse högerkristna eller ultrakonservativa potentater.

På samma vis förhåller det sig med kulturbärandet. Poirier Martinsson vill att man ska "samla ihop alla konstiga bidrag" och ge dem till "de samhällsbärande kulturinstitutionerna". Kulturen ska alltså bäras uppifrån och ner, av några få etablerade institutioner. Fria teatergrupper ska t.ex. inte få en spänn, för de bär sig inte; efterfrågas inte deras tjänster på en fri marknad så fyller de ingen funktion. Det här är en vanlig tanke bland konservativa och marknadsliberaler som inte förstår eller vill se att kulturen bärs underifrån. Det är på de fria gruppernas axlar som institutionsteatrarna vilar, det är de som förnyar teatern - och en sisådär tio år senare kan vi se Sarah Kane på Dramaten. Men det är klart, "My Fair Lady" är väl också kul att se, om och om och om igen.

Göran Hägglund har nu ett guldläge, tycker Poirier Martinsson och uppmanar honom att bli det ärkekonservativa alternativet. Ta bort bidragen till förskolan, stöd friskolorna (som om det skulle behövas) och låt ingen hålla på och gnälla om genus och andra obegripligheter. Så kan vi bygga forntidens framtidens samhälle! Ja, det är dags att riva upp den "värderelativism, som sedan 1980-talets första läten ute på universiteten om att kanon består av 'döda vita män' sakteliga urholkat den traditionella synen på kulturen" som Timbro Kidz Johan Wennström skriver i Var förs samhällsdebatten?. Johan och Roland, Göran och Lars, Dometic-direktörerna och alla andra som har ett klent kulturellt kapital men desto mer stålar och politiskt inflytande tycker nu att det är läge att trycka ner de intellektuella och kulturradikala i skorna en gång för alla. De kommer att vara så lagom malliga när högern slutgiltigt har segrat, tänker de medan de mumsar i sig sin fruktsallad.

Det är detta kampen handlar om, detta är förklaringen till den backlash vi ser på alla fronter, från angreppen på akademisk feminism och kamp för jämställdhet, till Göran Skyttes ständiga angrepp på "den nya eliten" eller till Göran Hägglunds yrande om att han är så marginaliserad. Ordning och reda ska skapas så att vi får ett samhälle där flyktingar sätts på plats eller där dårar som vill utbilda sig till lärare trots att de bär niqab får höra att "Här i Sverige (etcetera)". Vi ska ha ett Sverige där klyftorna mellan olika samhällsgrupper ökar och där de mäktiga ostört ska få stå på folkets axlar. Högern har vind i seglen, nu gäller det att inte slarva bort en stundande seger. 2010 löper de stora avtalen ut. 2010 är det valår. Räkna med att attackerna mot "eliten" kommer att tillta i styrka, samtidigt som arbetsgivarna lägger nollbud. Så bygger vi ett samhälle efter korporativa principer / och lär oss att respektera sånt vi inte begriper / Åt var och en hans beskärda del av det växande överflödet / Kapitalet åt kapitalisterna, åt understödstagarna understödet, som Blå Tåget en gång sjöng.

Det är så jobbigt med kärlek

Läser Christinas inlägg om föräldrar som klagar på sina barn, och häpnar ännu en gång över tesen att "det är så jobbigt med barn". Av någon anledning anses det legitimt att baktala personer i sin omgivning - helt hämningslöst - om de är under en viss ålder. De är liksom inte människor, inte på riktigt. De saknar integritet. De är i vägen. De kräver olika saker. Man får aldrig nån tid för sig själv. Jämför med om man skulle säga så om en vuxen:

- Det är så jobbigt med Berit. Hon är en veritabel kravmaskin, det tar aldrig slut! Jämt ska jag ta hänsyn till vad hon vill, och inte nog med det, jag måste låtsas att det är roligt att vara med henne. Hon ska ha frukost, lunch och middag, vi måste handla kläder och skor till henne, vitlökspressar och lattevispar, ny brödrost när hon drullat ner den gamla i golvet och gud vet vad. Ja, jag far som ett torrt skinn hit och dit hela dagarna och måste anpassa mig efter hennes schema, låtsas vara engagerad i hennes trista arbetskamrater, krama henne när vi träffas... Och inte får jag äta vilken mat jag vill, för hon gillar inte sotare på knäckebröd, svagdricka - tänk dig, svagdricka som är så gott! Och så kall pumpasoppa till efterrätt, mm...

Så går dagarna, i ett i ett, och det tar en evighet innan hon somnar så att jag får ha lite tid för mig själv. Gud, vad trött jag blir. Ibland funderar jag på om jag ska kasta ut henne från balkongen eller hoppa själv.

- Men varför skaffade du en Berit, då?
- Jag vet inte... Det kändes bra just då. Ja ja, jag får väl stå mitt kast. Men egentligen älskar jag ju henne. Hon är så söt när hon kissar och borstar tänderna samtidigt. Lilla gumman. Det är bara så jävla jobbigt att vara partner. Det vet alla som har en, och man måste ju få erkänna de negativa sidorna.

Nej, det vore kanske inte comme-il-faut att klaga så på en vuxen människa, men med barn går det bra. Man måste få erkänna de jobbiga sidorna, som sagt. Eller måste man det? Nej, det tycker inte jag. Att göra eller säga något i en älskad persons frånvaro som man vet att vederbörande skulle ta illa upp av är att visa förakt. Gör inte det.

Själv har jag aldrig förstått vad det är som är så "jobbigt" med att ha barn. Jag tycker att det är roligt med de ständiga kraven. Jag gillar att barn är fullkomligt likgiltiga inför vad deras föräldrar har för önskemål, att de vill ha en smörgås med mjukost - nu! - även om pappa läser DN. De äskar en massa saker dagarna i ända och jag gör mitt bästa för att antingen tillfredsställa deras behov och önskningar eller kanske avleda krav på en banan före maten eller så. Jag tycker om att byta blöjor på mina barn i den mån jag alls tänker på att jag gör det. Jag har tvättat barnarumpor många tusen gånger och hoppas få göra det länge till. Jag tycker om att laga mat till dem även om den är ÄCKLIG eller om man måste tillkalla mobila teamet för att man har råkat hälla ketchup över hela i stället för i en pöl - detta ofattbara övergrepp. Alternativet känns så färglöst, tanken på att bara administrera sig själv, vilket man ändå måste, och gå miste om kakafonin känns sorglig. Jag skulle aldrig byta, ens om det var möjligt.

I går hade jag min nattningsceremoni med min minste son. Vi tvättade händer, fötter och ansikte, borstade tänderna, tog på ren blöja, slängde kläderna i hans tvättkorg och valde omsorgsfullt ut ett par röda mjukisbyxor till natten. Han blev inte nöjd med tröjan, så jag föreslog en tomtetröja, vilket han godtog. Sen sa han stolt god natt till sin mamma och två av syskonen, tog mig i handen och travade in i sovrummet. Vi läste "Kågboken", som han kallar den, "Barnkammarboken" som innehåller många bilder av tåg, sen släckte jag och sjöng "Mors lilla Olle" för honom, vilket han alltid vill. Efter en liten stund kröp han tätt intill mig och jag strök honom över tinningen, betraktade hans vackra ansikte och höll sedan hans lilla varma tass i min medan han somnade. Den ofantliga lycka, den gränslösa kärlek jag känner i de stunderna går inte att ställa i kontrast till något annat. Jag älskar honom inte bara då, han är inte söt just då, inte mer värd att älska bara för att han snart ska somna. Jag får dessa lycko- och kärlekschocker hela dagarna, av alla mina barn, och av Marty. Var finns det jobbiga? Gör jag avkall på mig själv och mina behov genom att ingå i och uppgå i en gemenskap som är den största delen av mitt livsinnehåll under denna min lyckligaste tid av livet? Tanken är absurd. Inte nog med att min situation är självvald, den väljs åt mig av andra, de väljer mig om och om igen precis som jag väljer dem.

Efter att han hade somnat gick jag upp, rejält sömndrucken, och bäddade rent i två sängar, nattade hans storasyster genom att läsa en av Stina Wirséns fantastiska böcker och sjunga "Ryska sången" (Vo pole berjoza stojala, På ängen stod en liten björk) för henne som hon alltid vill. Storebröderna, för vilka jag ursprungligen brukade sjunga den (de har ryskt påbrå) var hos sin mamma den här kvällen. Hon somnade på min arm. Samma lyckorus. Jag pallrade mig upp en sista gång och drack kaffe med Marty, babblade om en massa intressanta saker (kulturvetenskaplig reflexivitet, olika sorters fittor, hennes kollationering på Dramaten på tisdag, "Gulag" som hon just läser, Laurel Richardsons "Fields of Play"...) och en lång stund höll jag en sjuveckors bebis i min famn, såg hur ansiktsuttrycken for över hennes ansikte som molnen över en himmel i drömmen. Lycka.

Jag förstår att många tvekar inför att skaffa barn. De vet inte hur det är att ha barn - hur skulle de kunna veta det? Det är faktiskt omöjligt att föreställa sig i förväg, lika omöjligt som att föreställa sig hur ett barn som ännu inte är fött kommer att se ut. När barnet väl är fött är det självklart. Det kunde inte se ut på något annat sätt! Det förändrar hela ens tillvaro för alltid, för in en parameter som är omöjlig att ens i teorin tänka bort utan att tanken fyller en med fasa. Att då hålla på och gnälla över att "det är jobbigt" är för mig obegripligt. Så låt er inte luras! Barn är ingenting man "bör" skaffa, de är ingen nödvändig ingrediens för att få ett fantastiskt och fullt liv. Men tro inte att det är jobbigt, för det är det inte.

Tricket med att sluta vara rädd för livet är att sluta vara rädd för döden, säger somliga. Så är det inte för mig. Tanken på att skiljas från allt jag älskar, eller från en enda av dem jag älskar, skrämmer skiten ur mig. Det måste vara så, och det är värt det - stoikerna kan ta sig i sina skenheliga arslen. Inte heller behövs det något Annat, något som har en definitiv permanens, vare sig inom eller utom oss själva. Just det att livet är förgängligt gör det så dyrbart. Jag tänker leva det till fullo så länge jag kan och sedan skiljas från det under sorg. För det är mig så kärt, och en väldigt stor anledning till det är mina barn.

För en tvetydighetens moral

Så här skriver Simone de Beauvoir 1947 (apropå Anna Anka) i "För en tvetydighetens moral":

Det finns varelser som lever hela sina liv i en infantil värld. Eftersom de hållits i ett tillstånd av underkastelse och okunnighet, så äger de inga medel att krossa detta tak som är uppspänt över deras huvuden. Precis som barnet kan de utöva sin frihet, men endast inom det universum som byggts upp före och utan dem. [...] Även i vår tid, i västvärlden, finns det många kvinnor som inte genom arbete lärt känna sin frihet, som söker skydd i männens skugga: De gör de åsikter och värderingar som deras män eller älskare omhuldar till sina utan diskussion. [...] Deras beteende definieras och kan bedömas endast inom denna givna situation, och inom den, begränsad liksom varje mänsklig situation, kan de möjligen förverkliga en perfekt bekräftelse av sin frihet. Men så snart en befrielse framträder som möjlig, blir det ett uppgivande av friheten att inte utforska denna möjlighet, ett uppgivande som innebär ond tro, vilket avgjort är ett fel.

Är Anna Anka en anomali 2009 i Sverige? Egentligen inte. Visserligen är hon ett exempel från normalitetens ytterkant, men det hon ger uttryck för är en identifikation med de dominerande (i det här fallet männen) som så många av oss i något skede av livet utövar. Jag har själv varit där, har hejat på det lag som inte ville ha mig, längtat efter den gemenskap som jag inte ville tillhöra, agerat dörrmatta i tron att jag därmed skulle bli älskad och bekräftad. Uppvaknandet blev smärtsamt, inte minst för att jag lyckades somna om gång på gång. Man blir lite groggy av den sortens sociopsykiatriska revelj-tapto-revelj-tapto-revelj...ad nauseam. En stor jävla kopp rykande hett kaffe, tack! Inte blunda nu. Inte inta horisontalläge. Inte krypa, svansa, gny och vända upp röven.

Insikten att man är totalt utlämnad till maktens godtycke kommer tidigt, och makten kan ha många ansikten: föräldrar, lärare, barnpsykologer, sadistiska kamrater, våldtäktsmän, iskalla före detta älskade. Man lär sig att det är ens eget fel, att man saknar värde, att ribban som man trodde sig nå över efter många försök nu har flyttats upp utom räckhåll. Man borde veta bättre. Man borde bättra sig. Man borde vara som de andra. Man vill inte vara som trollet på bilden, som står utanför och ser in i stugvärmen. Men där står man och fryser i snön. Trollet har inte varit snällt. Så går det. Och att försöka röra sig utanför de snävt uppdragna gränserna är ångestdrivande.

Jag skiter väl i Anna Anka. Jag behöver inte analysera de psykologiska orsakerna till hennes skogstokiga uttalanden, lika lite som jag lägger pannan i djupa veck när Elise Claesson uttalar sig om grottmänniskor, när Rigmor Robert definerar vad som kännetecknar en Riktig Kvinna, när Annica Dahlström dillar om könsbiologi eller när Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar menar att ett ömt slag över munnen kan vara kärlek. De är säkert väl fungerande och hyfsat lyckliga personer hela bunten. Så låt dem göra bort sig. Men låt oss försöka se de strukturer och mekanismer som gör deras uttalanden möjliga här och nu. Låt oss granska de diskurser som avgör vad som är möjligt och omöjligt att säga om "män" och "kvinnor".

Och nu ska jag citera lite igen, den här gången från Monique Wittigs "One is Not Born a Woman" från 1981:

When we discover that women are the objects of oppression and appropriation, at the very moment that we become able to perceive this, we become subjects in the sense of cognitive subjects, through an operation of abstraction. Consciousness of oppression is not only a reaction to (fight against) oppression. It is also the whole conceptual reevaluation of the social world, its whole new reorganization with new concepts, from the point of view of oppression. Is is what I would call the science of oppression created by the oppressed. This operation of understanding reality has to be undertaken by everyone of us: call it a subjective, cognitive practice.

Ja, det är nog så vi måste göra. Och låt oss granska oss själva, även om det är bekvämare att avfärda eller demonisera andra. Vi kanske alla bär en annan anka inom oss.

Det går inte att blogga

Anna Anka, Roland Poirier och Göran Hägglund vill visst väcka debatt. Jag orkar inte ens skumläsa deras dumheter. Vad försöker de göra - chocka oss till tystnad? Det lyckas de med i mitt fall, för hur ska man bemöta dem? Det är som att förklara Big Bang för en död mops.

Det här inlägget tänker jag inte ens pinga.

Bögemonisk mass-kulinitet

På allmän (nåja, enskild) begäran kommer här ett inlägg om hegemonisk maskulinitet som jag har som inlämningsuppgift på Genusvetenskapen. Det är sannerligen inte uttömmande, men man får uppgiften på måndagen och skulle i det här fallet lämna det till en medstudent för opposition i morgon torsdag, och det får bara vara två A4-sidor långt. Så ta det för vad det är, en hastig och föga underbyggd analys:


Hegemoniska manligheter i Stockholms bögvärld

Connells hegemonibegrepp baseras bl.a. på tanken om multipla maskuliniteter varav vissa är hegemoniska, andra ”medlöpande” och ytterligare andra nedvärderade och/eller ”rebelliska”. Jag ska här koncentrera mig på en subgrupp av det manliga kollektivet, bögvärlden i Stockholm. Jag vill påpeka att empirin är klen: texten nedan bygger bara på personliga erfarenheter och diskussioner med andra HBT-personer.

Jag översatte nyligen en dokumentär om gayklubben Madame Arthur i Köpenhamn. Programmet tog sin början i den homosexuella frigörelsen under 70-talet och slutade i 80-talets aidskatastrof som också innebar slutet för klubben. På Madame Arthur (som på After Dark i Stockholm) var drugorna (homosexuella dragshowartister) ett ideal och bögarna tilltalade ofta varandra med ”hon” eller flicknamn. Av det senare ser man inte ett spår i dag, i stället är det straight-acting bögen som är det hegemoniska idealet. Han är alltigenom ofeminin och positionerar sig på en fallande statusskala gentemot otränade och illa klädda bögar, mot fjollor, bisexuella män, bögar med asiatiskt ursprung (som man ofta ser på gayklubbarna) och inte minst transor. Drugan är underhållning, inte mer.

Vad beror detta förändrade ideal på? Jag gissar att det i takt med att homo- och bisexualitet blivit alltmer accepterat också har uppstått en allt starkare strävan att integreras om än inte assimileras. I går var det inte möjligt, så varför ge sig in i ett på förväg förlorat spel? I dag finns det många regnbågsfamiljer och samkönade par får gifta sig etc. I går fanns Stonewall där transpersoner, bögar och flator tillsammans stod på barrikaderna för att bekämpa homofobi och ett förtryck som de delade. I dag festar (manliga = ekonomiskt starka) bögar i Prideparken medan (kvinnliga = ekonomiskt svaga) flator och transpersoner deltar i seminarier på Pride House. Sammanhållningen har mer eller mindre upplösts och ersatts av separatism. Det är alltså dags att överge den gamla gemenskapen för en ny och större, som blivit möjlig genom lång kamp. Att allt som är möjligt kanske inte är bra är en annan sak.

Straight-actingbögen är förstås inte ensam; det finns andra hegemoniska maskuliniteter i bögvärlden, som Björnen eller Läderbögen (två kategorier som ofta överlappar varandra). Den skäggige och kraftige björnen leker Daddy-Boy-lekar med feminina och unga män, läderbögen leker över- och underordning på klubbar som SLM, där han dels smiskar, fistar och sätter på, dels ”tar det som en karl” utan att pipa. Samma hegemoniska maskulinitets ideal ser man i bögporren, som alltmer fokuseras på uniformer, barbackasex och disciplin/tvång. Den reproducerar ett hegemoniskt maskulinitetsideal som ett slags sorglig skrattspegel till den underordning bögarna fortfarande utsätts för, inte minst i småstäder och på landsbygden där unga homosexuella begår självmordsförsök. Men björnen och läderbögen har ändå inte riktigt samma status som byxbögen, därtill är de för avvikande i heterovärlden. Om man i analogi med Pierre Bourdieu (som kallar de intellektuella för ”de underordnade bland de överordnade”) kallar straight-actingbögen för den överordnade bland de underordnade, blir alltså Björnen och Läderbögen de underordnade bland de överordnade inom underordningen. Och som bisexuell man är jag underordnad bland de överordnade och underordnad bland de underordnade – jag kan så att säga kliva in och ut ur ett heterosexuellt hegemoniskt maskulinitetsideal, vilket gör att jag betraktas med misstänksamhet bland bögarna. Detta är inte bara en lek med ord från min sida utan ett försök att visa hur hegemonisk maskulinitet kan anta många ansikten, vara relationell – precis som genus i stort är relationellt.

Det vore fel att uppfatta Connells hegemonibegrepp som ett slags typologi, eller min uppräkning ovan som statisk. Även byxbögen lånar drag från fjollan när det passar honom, till exempel på en arbetsplats med många kvinnor där han inte vill framstå som den mansgris han kanske i hemlighet är. Hans normalitetskramande i offentligheten varieras med ett vidlyftigt knullande och risktagande (klassiska sätt att göra manlighet) i det fördolda. Fjollan på Patricia sminkar av sig och dämpar sitt kroppsspråk i offentligheten. Bisexuella män som jag själv gör sig ”bögigare” i gaysammanhang. Transvestiterna (som ofta är heterosexuella och därmed står ännu lägre i kurs i den homosexuella hierarkin) ses sällan ombytta i mataffären. De olika maskuliniteterna (eller ”antimaskuliniteterna” som i transvestiternas fall) är alltså inte bara historiska utan även lokala, och går att återfinna inom en och samma person som kompletterande eller motstridiga.

På samma sätt kan en man som drar nytta av hegemonisk maskulinitet i heterovärlden mer eller mindre strategiskt och medvetet låna eller assimilera drag från de underordnade maskulina positionerna och framställa sig som inte enbart en osympatisk karriärist utan även familjefader och jämställdhetsförespråkare – vilket kanske bara gör manskollektivets överordning ännu starkare. De ”i princip-män” som Lars Jalmert en gång beskrev ger också uttryck för en sådan dubbel praktik, fast kanske snarare som medlöpare. Ändå tror jag att även hegemoniska maskuliniteter faktiskt kan reformeras under påverkan från feminism och jämställdhetspolitik. Hegemonin är inte ett evigt och fast mönster som utesluter individuellt aktörskap eller sociala förändringar.

I HBT-världen kan man i dag skönja starkare motsättningar mellan bögar och flator än de redan existerande, som bygger på mäns överordning gentemot kvinnor (inkomster, platstagande i sociala rum, höger-vänster etc). De senare behöver inte längre lita till bögvänner för att inseminera utan åker till Storkkliniken eller adopterar. Mönstret där ett flatpar skaffar barn med ett bögpar har aldrig varit särskilt vanligt, men är alltså på utdöende. Bögarna får adoptera i teorin, men inte i praktiken, och är i stort sett hänvisade till surrogatmammor om de vill ha barn. Radhusidyllen är alltså lättare att förverkliga med två mammor än med två pappor, vilket torde ge upphov till en viss frustration bland bögar. Den klassiska heterosexuella kärnfamiljen har fått konkurrens av ”stjärnfamiljer” som ensamma föräldrar, ombildade/utökade familjer eller regnbågsfamiljer. Samtidigt har HBT-rörelsens relativt stora framsteg de senaste decennierna lett till att motsättningarna i samhället mellan hetero och homo kanske mer kan komma att handla om ”normala” familj- och parsamhetsmodeller kontra ”onormala” (swingers, öppna förhållanden, polyamorösa, relationsanarkister…). I det läget kanske strävan efter integration blir svagare, och bögar kan stå för att de t.ex. vill ha öppna förhållanden (vilket de i motsats till flatorna ganska ofta har). Om min teori nu stämmer, vill säga, vilket jag är långtifrån säker på…

350 sekiner - Madonna!

Björklund och kompani höjer studiemedlen och fribeloppet. Jag undrar vad Sakine Madon ska säga - hon brukar ju hävda att studenterna är så satans bortskämda. Eller, jag vet: hon kommer att kalla det populism. Ni får väl hålla kolll på Expressens ledarsida.

Den hopplösa universalismens melankoli

"Jag vill inte vara den andre, jag vill inte att den andre ska vara den andre" har Lars Norén sagt. Tanken är förstås vacker: ett slags universalism där vi äntligen ska upphöra att skapa vår identitet genom att skapa den andre. Men som avsiktsförklaring, handlingsprogram eller ens avlägsen utopi saknar den all slagkraft och är snarare ett uttryck för den melankoli som t.ex. Judith Butler har beskrivit som heterosexualitetens oundvikliga följeslagare. I Noréns fall är det kanske inte så mycket en förbjuden längtan efter Mannen som efter Juden.

Att citatet tydligen gäller gemenskapen med judar lär jag mig i Lena Anderssons artikel Längtan till minoriteten i DN 2009-09-03, där hon tar avstamp i Elisabeth Åsbrink nya bok ”Smärtpunkten – Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander". Åsbrink undrar lite varför Norén inte bara knackar på, liksom: "Välkommen in i lidandet" skriver hon enligt Lena Andersson, som inte förstår henne:

Givetvis är man utestängd från alla självmedvetna minoriteter man inte tillhör. De skapas ju i förhållande till den andre. Alla smågruppers förmån är att få peka ut sig själv som särskild och speciell och att ostraffat skilja ut dem som inte hör dit. Majoritetsmänniskan får inte odla samma sorts utestängande samhörighet eftersom den är kvalmig, farlig och obehaglig på nationell nivå.

Detta är också temat för Anderssons artikel, därav dess rubrik. Alltså: det är eftersträvansvärt att tillhöra en minoritet, för då kan man sitta och skjuta prick på den vita, heterosexuella medelklassmannen. Och inte nog med det - han är fanimej försvarslös! För i samma ögonblick som han försöker värja sig mot att allt han gör, säger och tänker är genomsyrat av hans maktposition bekräftar han sin blindhet inför denna, hävdar Andersson:

Om individer ur maktgruppen försvarar sina förehavanden med att de inte ser världen indelad så saknar de en adekvat maktanalys – rörande patriarkatet, det koloniala förtrycket eller något annat. Och det kanske de gör, likafullt bakbinder perspektivet dem helt. I samma stund som de säger att maktanalysen låser in i just de kategorier den vill upphäva bekräftas dess teser om den styrande gruppens blindhet för sin egen makt. Vad som krävs är underkastelse, i anden.

Ergo längtar alla efter att tillhöra en förtryckt minoritet, fortsätter artikelförfattaren. Men jag tycker att hennes analys är grund - och dessutom är den bara ett eko av Kajsa Ekis Ekmans pamfletter i samma ämne, Alla vill vara i minoritet och Vänsterns arena går åt höger. Frågan är vilka "alla" är. Jag har t.ex. ganska svårt att tänka mig att alla romer tycker att det är så roligt att få en svans av väktare efter sig inne på Kfem i Vällingby.

Nej, Ekis Ekman och Andersson syftar förstås på den senmoderna tidens intersektionalister, queerfeminister, poststrukturalister och andra hippa och svårbegripliga akademiker som enligt deras analys bär på samma sorts längtan som Lars Norén efter att få stoltsera med lånta fjädrar från en eller annan förtryckt subgrupp. Varför inte i stället ägna sig åt gammal god majoritetsfeminism av den sort som sakta började försvinna när Audre Lorde och andra svarta feminister i USA påpekade att förtrycket av kvinnor faktiskt tar sig olika uttryck i olika kulturer? Ingen jävel vill sjunga "Ååå tjejer" längre, liksom, nej, nu ska alla svänga sig med Gayatri Spivak eller Mala Htun, vältra sig i fettaktivism, crip theory och femmeinism, kort sagt förorena det gynocentriska perspektivet med en massa teoretisk bråte och ointressanta särintressen som inte hör hemma där, exempelvis HBT-personernas. Ett tydligt exempel på det senare är den gamla Grupp 8-kämpen Inga-Lisa Sangregorio som har frågat sig "varför hon ska känna större solidaritet med läderbögar än med sin make och sina söner", en fråga som min halvnamne Anna Hellgren besvarade i artikeln Solidaritet är ingen ändlig resurs. Ja, tala om melankoli. Ingenting är sig likt, särskilt inte kvinnokampen.

Jag förstår frustrationen över den akademiska feminismen - visst är Spivak nästintill obegriplig, och visst kan det vara svårt att få grepp om någon som tycker att burlesk är feministisk. Visst finns det en risk att vissa fastnar i ett teoretiskt navelskådande och glömmer klassperspektivet och de klassiska kvinnofrågorna. Men jag tror faktiskt att den tid är förbi då några frågor är enkla. Det duger inte att koncentrera sig på ett par-tre enkla (nåja) huvudfrågor och skjuta de andra på framtiden. Vi kan inte operera bort vetskapen om att olika förtryck samverkar, för det vore att återgå till forna tiders socialism som hävdade att kvinnans frigörelse lät som en bra idé, men allt skulle fixa sig när väl klassorättvisorna försvann. Det är liksom bättre att anpassa de teoretiska och politiska redskapen efter verkligheten än efter en tänkt verklighet.

Dessutom: de intellektuella måste få vara intellektuella. Kombinationen av akademisk eller kulturell kapitalansamling och samhällsengagemang har faktiskt visat sig vara en riktigt jävla bra idé från Zola och framåt. Det åligger akademikerna att föra ut sina teorier på ett begripligt sätt, men man kan inte gärna anklaga dem för att de är akademiska. Det enda sättet att värna om akademiskt eller kulturellt kapital är att ta vara på dem som tar vara på det, så skjut inte budbäraren, tack. Vi ska vara glada att det finns någon som ständigt är beredd att komplicera och ifrågasätta det självklara och enkla, att det finns någon som inte tror på allt som är sant, för att nu citera Nietzsche.

Det är också ganska läskigt att se Lena Andersson eller Ekis Ekman - eller Lars Norén - leka att främmandegörandet både är valbart och symmetriskt. Inget jag är tänkbart utan ett du, ingen heterosexualitet är möjlig utan homosexualitet, ingen överordning är tänkbar utan en underordning. Och det är alltid den dominerande som definierar den dominerade, inte tvärtom. Givetvis ska vi skärskåda dikotomier som svensk-invandrare, givetvis ska vi fråga oss varför nationalism är en bra idé, givetvis ska vi t.ex. förklara att ett språk är en dialekt med en här i ryggen, men vi kan inte tänka bort alla dessa uppdelningar i vi och de andra - och inte minst måste vi vara beredda att granska oss själva som granskare av de granskade. Men kom inte och påstå att det vi ska granska är enkelt eller att det är egalt vem som granskar vem.

Det intellektuella fältets autonomi behöver försvaras mot reaktionen, precis som det vetenskapliga fältet behöver försvaras mot kreationisterna. Men det finns alltid såna som har lägst anseende inom fältet, skriver Bourdieu i "Om de intellektuella" - och det är de som tenderar att liera sig med utomstående krafter för att angripa sina motståndare, som när gammelfeminister angriper akademiska feminister. Och det säkraste sättet att angripa en sådan motståndare är att tvinga vederbörande att försvara sin position med teoretiskt komplicerade resonemang inför den allmänhet som undrar varför allt måste vara så krångligt. Jag tror inte för en sekund att Ekis Ekman eller Andersson på allvar tycker att feminister ska blunda för andra maktordningar än patriarkatet, alltså är deras kritik djupt ohederlig. När de dessutom vill låta påskina att ett förtryck är lika illa som ett annat sätter de sig rakt i knät på Maud Olofsson, Alf Svensson eller Göran Skytte. Så var det med den klassanalysen.

När alltså Lena Andersson ömkar den heterosexuelle, vite medelklassmannen för hans omöjliga position undrar jag faktiskt var hennes solidaritet ligger. När Kajsa Ekis Ekman anklagar Arenagruppen för att positionera sig i ett konstlat utanförskap undrar jag vem hon avskyr mest: den som innehar makten eller den som studerar den från en position hon själv varken kan eller vill uppnå. Och när Lars Norén drömmer om att varken vara den andre eller skapa den andre undrar jag om det inte bottnar i hans törst efter nya grupper att exploatera på scenen, precis som han har exploaterat de kvinnor han har haft kärleksrelationer med. Nu är Norén förstås en bifigur i sammanhanget, men det är inte de journalister eller ideologer som bereds plats i våra morgontidningar med sina essäer. Det kan räcka med en allmän backlash mot feminism, det kan räcka med ökande hatbrott mot HBT-personer, det kan räcka med en jämställdhetsminister som inte är feminist utan att personer som pläderar för solidarisk kamp - på vissa snäva villkor - ska ge borgerligheten ytterligare ammunition. De borde skämmas att springa Alf Svenssons ärenden i stället för att försvara den akademi som de visserligen aldrig kommer att tillhöra, men som är själva grunden för det intellektuella samtal som de annars så gärna vill förmedla till allmänheten. Apropå lånta fjädrar.

Högerns vänster är ändå höger

Det finns en snäll morgontidning som bara är lite småborgerlig i största allmänhet, och så en stygg som är jätteborgerlig. Den förra inrymmer skribenter som Bengt Ohlsson, en schyst söderkis med glimten i ögat, den senare låter kvasidissidenter som Göran Skytte orera om att homolobbyn breder ut sig. Vilken läser ni helst? DN, såklart. DN är liksom Sverige förkroppsligat: förnuftig, liberal, sansad. DN har Maria Schottenius som låter feminister komma till tals, SvD får en fortfarande att tänka på Gösta Bohmans slidkniv. Ja, så där tänker nog många, men i dag visar DN sitt sanna ansikte i ledaren som hyllar Maud Olofssons jämställdhetspolitiska ställningstagande att inte ingripa mot diskriminering av kvinnor. Och man gör det med uppmaningen Diskriminera inte.

Diskriminering är alltid fult, alltså ska ingen diskriminera, tycker DN: "De flesta väljare anser med rätta att könsdiskriminering är ett ofog". Ja, det är, som Svenska Akademiens ordbok skriver, ett

klandervärt uppträdande osv. av mindre svår l. mindre upprörande art. α) om uppträdande osv. som är stötande för sunda förnuftet l. är ett utslag av dålig smak l. oförstånd l. beror på l. vittnar om bristande hänsyn till medmänniskorna o. d., oskick, osed.

Ett gammalt exempel från SAOB låter så här: "Ofoget att vara försedd med matsäck på en ångbåt"; det är också synonymt med "rackartyg, pojkstreck, hyss". Diskriminera inte, hörni, för då blir det snickerboa! I god mittemellan-anda riktar alltså Dagens Nyheter sitt aja bajande mot alla som inte inser att så där gör man bara inte, hotar att ta ifrån oss vår goda smörgås.

Men DN tycker att vi bara gör saken etter värre om vi från politiskt håll gör som i Norge, d.v.s. lagstiftar och därmed får 40 % kvinnor i styrelserummen, det dubbla mot Sverige. Nej, "Det fria näringslivet måste skyddas från politisk klåfingrighet, oavsett hur nobelt målet är". Lägg märke till ordvalet även här: "fria", "näringslivet". Finns det något så fint som något som närande, som näringar? Det är ju näringslivet som ger oss näring, ja som är själva grunden inte bara för vår välmåga utan för vår överlevnad! Precis som bröstmjölk för en bebis. (Det är rentav så att man borde döpa om näringslivet till moderlivet.) I näringslivets natur ligger också att det är fritt. Det är inte ett bundet näringsliv, det är inte begränsat, reglerat av en planekonomi i en naken lampas dystra sken; ingen säger åt vårt fria näringsliv vad det ska tycka. Det kanske inte är så fritt för kvinnor, men det är väl smällar man får ta. Man kan inte lära gamla hundar att sitta.

Vår jämställdhetsminister, Nyamko Sabuni, är som bekant inte feminist. Ändå lät hon skicka ut enkäter till 342 valberedningar hos våra blodsugare vårt fria näringsliv. Hur tänker ni, killar? Bara 77 svarade. De skäms väl, tänker DN, men skriver att "Rimligtvis måste börsbolagen vara medvetna om frågans känslighet". De borde vara lite schystare, som Bengt Ohlsson. Eller också borde de ha lite råg i ryggen, kanske inte lika mycket som Carl Lundström, alias Knäckebröds-Kalle, men ändå. Var inte så mjäkiga, utan stå för att ni vill slippa käringarna! Eller, nja. Säg inte det, utan säg att ni uppmuntrar kvinnorna att ta för sig. Annars kan det bli som i Norge. Och då har vi inte ett fritt näringsliv längre.

Frågan om kvotering i bolagsstyrelserna kan bli en valfråga, skriver DN, och föreslår ett alternativ till kvotering: "Den borgerliga politiken bör gå ut på att utöka poolen av kvinnliga styrelsekandidater medan respekten för individens rätt att göra sina egna val värnas." Det låter väl fint. Exakt hur man ska få ner fler kvinnor i bassängen framgår inte, men man får väl locka dem med att vattnet åtminstone är varmare där än uppe i styrelserummen. Kanske kan de ägna sig åt lite vattengymnastik under ledning av en Glad Tjej som satsar på sig själv. Hon tjänar inget vidare, men varför hänga läpp för en sån småsak? Hon kanske kan bli fitnessinstruktör en vacker dag.

"En del har gjorts", skriver ledarsidan, "såsom uppmuntran till kvinnligt företagande och privatiseringar inom den kvinnodominerade offentliga sektorn". Ja, ni läste rätt. Uppmuntran. I poolen står ett antal inbillningssjuka och överviktiga käringar och hejas på. "Kom igen, tjejer! Satsa på er själva!" För kvinnor behöver uppmuntran, bättra på sitt självförtroende. Så bygger vi ett jämställt samhälle - men på frivilliga insatser, såklart. Jag undrar hur uppmuntrade alla kvinnliga kontaktpersoner, kontaktsekreterare eller enhetschefer känner sig av att Capio eller Carema äntligen tar över och får lite ordning på verksamheten genom att sparka överflödigt folk.

Man brukar kalla de intellektuella för "högerns vänster", och DN ser sig gärna som en tidning där de intellektuella får debattera. Vissa låter sig säkert luras av det, och av den Benke Ohlsson-aktiga hyggligheten. Men man förblir förstås småborgare, även om man ägnar sig åt det Pierre Bourdieu kallar "kulturellt hetsätande". Man vill framstå som det intellektuella kapitalets språkrör, till skillnad från SvD som är det ekonomiska kapitalets. Att högerns vänster ändå är höger framgår med all önskvärd tydlighet dagen efter att Dagens Industris Gunilla Herlitz presenteras som DN:s nya publisher. Det finns anledning att befara att kulturredaktionen får göra en magsäcksoperation, och kanske är det klampet från det ekonomiska kapitalet som får ledarredaktionen att känna ett visst pirr i maggropen. Bäst att visa var man står.

Skolan för sära - en skola i särhället

Malin Siwe skriver i dag i DN Opinion om ett allt snävare normalitetsbegrepp som i kombination med kommunernas ekonomistiska terrorvälde över vårt skolväsende låser in de sära i ett livslångt utanförskap. Eller nåja, hon uttrycker sig inte riktigt så om kommunerna, utan så här:

Här kommer ekonomin in. Särskolan är en separat organisation med egen budget, om en rektor lyckas skyffla över en elev som kostar multum i stödinsatser till särskolan frigörs resurser för annan användning.

Men ett terrorvälde är det, utom för friskolorna, förstås. De låter ju lärarna jobba halvt ihjäl sig, drar ner på allt som går att dra ner på och kan sedan göra mångmiljonvinster att investeras i en expansion utomlands. Av rent ideella skäl, ska jag skynda mig att tillägga, för friskolorna drivs som bekant av eldsjälar som inte kan få nog av ny och spännande pedagogik.

Marty har sedan länge haft en fantasi: Vad skulle hända om man iscensatte en annan människas psykos? Om man t.ex. förföljde en paranoiker eller avlyssnade någon som tror sig vara avlyssnad? Det är förstås ett fasansfullt tankeexperiment, men det är exakt vad som hände under Stalins välde, slog det henne i dag när hon läste Martin Amis "Koba the Dread" (en bok jag verkligen rekommenderar). Amis beskriver här hur ett helt samhälle iscensatte Stalins vanföreställningar och paranoia, hur en hel parallell verklighet skapades. När det gäller särskolan och andra Gulagliknande institutioner och uteslutande diskurser i dagens Sverige handlar det om samma sorts parallella verklighet. Men vems psykos är det vi iscensätter? Vem tjänar på det här?

Vi lever i en värld där globalisering och utsuddade gränser, särskilt för kapital, ställs mot etnifiering och ny nationalism och stängda gränser, en värld där rasismen breder ut sig och där den internationella arbetsfördelningen återspeglas i mindre skala på vår hemmaplan. Om de snedögda tillverkar våra Happy Meal-leksaker medan vi äter hamburgarna är svenska arbeten som tidigare i historien haft ganska hög status, som läraryrket, i dag ett kvinnodominerat lågstatusyrke medan professorerna är män. Säkerligen kommer läkaryrket att gå samma öde till mötes när det blir lika kvinnodominerat som i Ryssland, för det är inte så att kvinnor liksom dras som av en magnet till lågbetalda jobb på grund av evolutionen, även om stora tänkare som Elise Claeson eller Per Gudmundson hävdar det. Själv hävdar jag att vår extremt könsuppdelade arbetsmarknad hänger ihop med en patriarkal maktordning, och detta är bara en av flera hierarkiska system som samverkar. På samma sätt delar vi t.ex. upp arbeten efter svenskar och invandrare. Det var inte längesen buss- eller taxiförare var ett ganska väl ansett yrke - nu innehas det nästan uteslutande av di svartmuskige, för att bara ta ett exempel ur högen. Och vem är det som städar trappuppgången i ditt hyreshus i Vasastan? Att sagda grupp ofta är högutbildad, fast på fel ställe, t.ex. i Syrien, ger vi helyllesvenskar fanken i.

Alltså: jag är ledsen om någon blir snopen av det obehagliga faktum jag nu ska formulera, men så här är det: vi lever inte i ett samhälle utan i ett särhälle. Särhället sorterar människor efter kön, "ras"/etnicitet, sexuell läggning, funktionsduglighet, religion, ålder, ekonomiskt och socialt kapital, utbildning och så vidare. I särhället hindras alltså exempelvis individer med neuropsykiatriska funktionshinder från att bänka sig vid köttgrytorna - de ska vara glada om de får mat från ett soppkök. För de är sära. De förtjänar inte bättre, de jävla miffona. Fast det säger vi förstås inte högt, för så gör man inte i ett samhälle. I ett samhälle gör man saker tillsammans och i samförstånd, så arbetar vi t.ex. gemensamt och under bästa möjliga stämning för att uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor. Detta är en reformistisk rörelse, precis som arbetet mot mobbning i skolan eller regeringens planer för att bättre integrera våra vänner invandrarna i det svenska...ja, samhället. Att kraven på språktest, förbudet mot fri bosättning (för att inte tala om fri invandring), eller avvisningen av svartskallebögar till Irak är djupt rasistiska praktiker vill man inte kännas vid, precis som man inte direkt skryter med att Festung Europa bygger upp gigantiska, subventionerade smörberg medan De Andra får hungra.

Det är i det här perspektivet man bör se det till synes märkliga faktum att andelen utvecklingsstörda i Sverige tycks ha ökat (vilket den inte har): någon tjänar helt enkelt på det. Och någon tjänar på att upprätthålla myten om två från varandra vitt skilda kön, på myten om invandrares olikhet, ja på myten om Sverige som en nation, på myten om vilka som är "intelligenta" respektive "dumma", på hotet om bögstämpeln för den som inte uppför sig som en riktig karl eller på att kreti och pleti hålls undan från högre utbildningar och politiska karriärer. Nu tycker ni kanske att jag låter lika konspiratorisk som Stalin, men när jag säger att någon tjänar på att dela in världen i vi och de andra tänker jag mig inte ett gäng övergödda nidingar som gnuggar händerna i ett slutet styrelserum (inte för att såna saknas). Nej, jag tänker mig snarare en stor mängd sammanflätade, samverkande maktordningar som skapar dubbla - minst - verkligheter, precis som under Stalinväldet, fast utan det nakna våldet och massmorden (i Sverige, vill säga). Det är en gestaltad, iscensatt, obscen och samtidigt kraftigt bortträngd masspsykos hos de besuttna av olika kulörer som tar sig alla dessa uttryck. Stalin lever än, fast något utspädd, bleknad och fragmenterad - och iklädd kritstrecksrandig kostym snarare än arbetsblus.

Och tänk så frestande det vore att säga att den som tjänar på det i alla fall inte är jag. Men du och jag bär denna skammens kritstreckskostym - är det inte dags att vi tar av oss den? Jag tycker det. Först då kan vi nämligen börja syna den i sömmarna, och se vem som är sömmerskan.

Tant Cyborg tar farväl

Som bekant ska Maria Abrahamsson sluta framföra sina stolligheter i Svenska Dagbladet och i stället slåss om en riksdagsplats som nybliven medlem i Moderaterna. Jag kan inte påstå att jag kommer att sakna henne, men det kanske är ett tecken i tiden att Timbro Kidz tar över snaskandet på empatilöshetens Piggelin. Nåväl, jag hade tänkt bjuda på ett urval av Abrahamssons åsikter, men ids faktiskt inte, märker jag. Den som vill läsa allt jag har att invända mot hennes åsikter kan klicka på länken här, det är en googling på min blogg. Som synes har hon spelat en ganska stor roll för mig, hon har nämligen retat upp mig och fått mig att genmäla. Jag tror att hennes inflytande som politiker kommer att vara lägre än som ledarskribent, så jag välkomnar hennes avhopp. Tack, Maria! Nu kan du ägna dig åt att bekämpa "otyget med symbollagar på jämställdhetsområdet" och andra antifeministiska hjärtefrågor av hjärtans lust. Fast just ingen kommer att lyssna.

Uppdatering: på knuff.se listas det här inlägget som ett av sju, men på ledarsidan har de tydligen tagit bort mig. Bra jobbat av yttrandefrihetens försvarare!