"Effekterna av en generation som fått lära sig vad som är rätt och fel går inte att underskatta", skriver Kristdemokratiska Ungdomsförbundet på sin hemsida, där de presenterar ett förslag om livskunskap som obligatoriskt skolämne. Alltså: man lär en hel generation vad som är rätt och fel (förslagsvis med kristdemokratiska värderingar som grund). Men effekterna går inte att underskatta. Om man till exempel anser att undervisningen knappt får någon effekt alls har man tagit i för lite. Den måste anses vara försumbar. Anser man att den är försumbar är den i själva verket obefintlig. Anser man att den är obefintlig, tja... Då är väl hela frågan felställd.
Jag kan inte annat än hålla med. Det är ingen idé att säga "Det här är rätt" (enligt kristdemokratiska värderingar), till exempel äktenskap mellan Man och Kvinna och "Det här är fel" (enligt samma värderingar), t.ex. samkönade äktenskap. Visserligen går effekten av sådan "undervisning" inte att underskatta, men själva greppet att frikoppla etik från analys av samhälleliga maktstrukturer leder in i dimmorna. Men det är väl dit Kdu vill leda våra skolungdomar.
En som tidigare hade en milt sagt dimmig föreställning om kristen etik är KDU:s nuvarande förbundsordförande Charlie Weimers. Han var enligt Wikipedia som 17-åring med om att grunda det konservativa nätverket Engelbrekt, något som han numera ångrar. Jag antar att han i en eller annan form hade fått undervisning i livskunskap.
Nu vill Weimers, som var med om att peta den anstötlige puggan Erik Slottner från ordförandeposten, fördjupa Kristdemokraternas familjepolitik. Så här skriver han om KDU:s linje: "KDU vill se fler förändringar som breddar familjens handlingsutrymme och önskar att utvidga vårdnadsbidraget så att fler får en reell möjlighet att uttnyttja det. Frivillig sambeskattning är en annan väg att öppna fler alternativ för dagens föräldrar."
Ett ungdomsförbund brukar ha som uppgift att ligga steget före moderpartiet, vara lite radikalare och oräddare i sina förslag. Jag tycker att KDU är ett mycket bra exempel på det. De tydliggör vilka strömningar som ligger i tiden och vart Kristdemokraterna borde styra för att få med sig sina ungdomar. En kristdemokratisk fördjupning innebär alltså en ännu mer fientlig politik mot kvinnorna. Att Sveriges riksdag skulle återinföra sambeskattningen är förstås helt orealistiskt, men det ska nog ses som en markering. KDU vill vrida tillbaka klockorna. Jag hoppas att de så småningom lyckas få med sig moderpartiet på denna linje så att Kristdemokraterna försvinner för gott ur riksdagen. Deras kvinnoförbund lyckades inte "hotta upp" familjepolitiken som de hade önskat på rikstinget, och det är förstås också bra.
Tänk om Erik Slottner hade haft större inflytande i partiet. Då hade de kanske inte motsatt sig könsneutrala äktenskap. Då hade de funnits kvar i rikspolitiken även efter nästa val, och deras obetydliga inflytande på densamma hade kunnat växa. Men jag ska inte överdriva. Effekten av Kristdemokraternas demagogi går nog inte att underskatta.
söndag 29 juni 2008
lördag 28 juni 2008
EM i duschen
Jag läser stundom Johan Esks fotbollskrönikor i DN och tänker på all den idoldyrkan som han och andra ägnar manliga idrottare. Jag tänker på dessa supportrar som målar sig i ansiktet och gråter av glädje när deras förebild gör ännu ett mål. "Det gör ont att möta XX", hör man kommentatorerna säga, fradgande av homoerotiskt begär efter den stenhårda kroppen.
Det är nog förklaringen till att jag är ointresserad av Stokholm Snipers. Ett lag med bara bögar är ju en bra idé, men är det inte roligare att fantisera om intvålade skinkor i duschen när skinkbärarna säger sig vara strejta? Jo, mycket. Jag vet, det är den gamla trötta bögdrömmen om smygisen som proselyt - so shoot me. Men jag rår inte för det. Jag har blivit fotbollsentusiast, på mitt lilla sätt.
Det är nog förklaringen till att jag är ointresserad av Stokholm Snipers. Ett lag med bara bögar är ju en bra idé, men är det inte roligare att fantisera om intvålade skinkor i duschen när skinkbärarna säger sig vara strejta? Jo, mycket. Jag vet, det är den gamla trötta bögdrömmen om smygisen som proselyt - so shoot me. Men jag rår inte för det. Jag har blivit fotbollsentusiast, på mitt lilla sätt.
fredag 27 juni 2008
Människan och hans hustru
Såväl DN som Aftonbladet rapporterar från Kristdemokraternas riksting. Där har Göran Hägglund hävdat att de är det enda parti som verkligen försvarar familjen. Jojo. Som Aftonbladet påpekar är det den heterosexuella kärnfamiljen som åsyftas - såklart. Kd är ju det enda parti som fortfarande motsätter sig samkönade äktenskap, men tack vare sitt inflytande i den borgerliga regeringen (där nog många i tysthet håller med Kd) så lyckas man förhala en lagstiftning som till och med det annars så ärkekonservativa Norge har infört.
Är det kristet att vilja vrida klockan tillbaka? Man kan ju tänka sig att det borde vara tvärtom. Kd har flaggat för att man vill återinföra sambeskattningen, den som inte avskaffades helt i Sverige förrän 1987. Och nu ska vi ha gissningstävling: Vad tror ni att sambeskattning leder till, och varför är den avskaffad i Sverige? Äsch, jag ska inte förolämpa er intelligens. Om Kd vill ha tillbaka sambeskattningen så är svaret givet. Tänk vårdnadsbidrag. Tänk "käringarna tillbaka till spisen".
Om den kristdemokratiska analysen av väljarkårens sympatier i förstone kan tyckas förbluffande grund (vill de verkligen inte ha fler väljare?!) så är ändå förklaringen enkel: den är värdegrund, kristet värdegrund. Det finns ingen makt som inte utgår från Gud, som den gode Paulus skriver. Vad Gud tycker om bögar är lätt att läsa sig till. Och kvinnorna ska hålla snattran i församlingen. Så enkelt är det: med Paulus som rättesnöre och Bibeln som värdegrund ska Sverige återföras till, tja...50-talet? På den tiden visste både kvinnor och bögar sin plats. Och barn kom till världen på ett naturligt sätt vare sig kvinnan ville det eller inte. Det var en härlig tid för människan. Han har det inte lika bra nuförtiden, men rösta på Göran så ska det nog bli ordning på torpet, med Guds hjälp.
Är det kristet att vilja vrida klockan tillbaka? Man kan ju tänka sig att det borde vara tvärtom. Kd har flaggat för att man vill återinföra sambeskattningen, den som inte avskaffades helt i Sverige förrän 1987. Och nu ska vi ha gissningstävling: Vad tror ni att sambeskattning leder till, och varför är den avskaffad i Sverige? Äsch, jag ska inte förolämpa er intelligens. Om Kd vill ha tillbaka sambeskattningen så är svaret givet. Tänk vårdnadsbidrag. Tänk "käringarna tillbaka till spisen".
Om den kristdemokratiska analysen av väljarkårens sympatier i förstone kan tyckas förbluffande grund (vill de verkligen inte ha fler väljare?!) så är ändå förklaringen enkel: den är värdegrund, kristet värdegrund. Det finns ingen makt som inte utgår från Gud, som den gode Paulus skriver. Vad Gud tycker om bögar är lätt att läsa sig till. Och kvinnorna ska hålla snattran i församlingen. Så enkelt är det: med Paulus som rättesnöre och Bibeln som värdegrund ska Sverige återföras till, tja...50-talet? På den tiden visste både kvinnor och bögar sin plats. Och barn kom till världen på ett naturligt sätt vare sig kvinnan ville det eller inte. Det var en härlig tid för människan. Han har det inte lika bra nuförtiden, men rösta på Göran så ska det nog bli ordning på torpet, med Guds hjälp.
torsdag 26 juni 2008
Arvsyndens rike
Allt är vårt och bara vårt fel. Vi äter för mycket. Vi röker – det borde vi verkligen inte göra. Vi dricker inte ett enstaka, nyttigt glas vin – nej, vi super oss karatefulla. Vi motionerar inte tillräckligt. Vi svinar ner jorden med vår överkonsumtion. Vi struntar i att sätta på kondomen. Vi sjukskriver oss mot bättre vetande, fuskar med bidrag, går inte till valurnorna, drar inte med tandtråd, glömmer vårt Omega 3, kör för fort, svär i Bolibompa, tar inte krafttag mot brottsligheten, erbjuder inte tanten vår plats på bussen, kastar i smyg batterier bland soporna, betygsätter inte barnen (men snart är det slut med det), skyddar inte våra värnpliktiga, beträder gräsmattan, har det för varmt hemma, glömmer att vår mamma inte jobbar här, porrsurfar på jobbet, skiter i att lämna tvättstugan som vi själva vill ha den, surar helt i onödan, svarar inte på mejl, tittar för mycket på tv och lär oss visst aldrig att spela gitarr.
Vi borde ta oss samman. Verkligen. Vuxna människor…!
Varför kan vi inte kamma till oss lite? Tänk så mycket som vore vunnet om vi kunde ådagalägga åtminstone en gnutta självdisciplin, låta oss styras en smula av förnuftet, inte förvänta oss att stekta sparvar ska komma inflygande i våra ohygieniska gap. Men vi är rätt bra på att duscha och byta strumpor och trosskydd. Vi har inte mycket till religionsfrihet, apropå det, men på det stora hela är vi snälla mot muslimer och judar och hinduer. (Buddhister kan också gå an, men är de inte lite...loja?) Nåja. Vi har vissa bra egenskaper, men är totalt hopplösa när det gäller att tygla oss. Korv med mos och räksallad och Pucko och sen chips och lite lådvin och en cigg, visserligen på balkongen, men ändå. Det är vämjeligt. Våra kolesterolvärden skjuter i höjden, vi får svårt att andas, blir lågfertila och läser Aftonbladet Kviga i lönndom medan vi drömmer om Trissvinsten som aldrig kommer. Det är orealistiskt av oss. Vi borde veta bättre. Fan också.
Om vi lät bli att läsa Jens Lapidus och i stället gick en rask promenad. Om vi inte runkade oss till sömns utan i stället böjde tyska verb. Om vi gladde surkäringen på tvåan genom att ta bort luddet och sopa golvet i tvättstugan. Om vi dömde alla pedofiler till livstids fängelse, oavsett om de hade begått ett övergrepp eller inte. Om vi disciplinerade ungjävlarna, bytte kött mot kålrabbi, lät marknadens osynliga hand styra, slaviskt följde tio Guds bud... Tänk så frisk och ren världen skulle bli, som en trappa av bohuslänsk granit efter ett sommarregn. Inte för att någon skulle vilja leva där utom en handfull sjundedagsadventister, men ändå.
Vi borde ta oss samman. Verkligen. Vuxna människor…!
Varför kan vi inte kamma till oss lite? Tänk så mycket som vore vunnet om vi kunde ådagalägga åtminstone en gnutta självdisciplin, låta oss styras en smula av förnuftet, inte förvänta oss att stekta sparvar ska komma inflygande i våra ohygieniska gap. Men vi är rätt bra på att duscha och byta strumpor och trosskydd. Vi har inte mycket till religionsfrihet, apropå det, men på det stora hela är vi snälla mot muslimer och judar och hinduer. (Buddhister kan också gå an, men är de inte lite...loja?) Nåja. Vi har vissa bra egenskaper, men är totalt hopplösa när det gäller att tygla oss. Korv med mos och räksallad och Pucko och sen chips och lite lådvin och en cigg, visserligen på balkongen, men ändå. Det är vämjeligt. Våra kolesterolvärden skjuter i höjden, vi får svårt att andas, blir lågfertila och läser Aftonbladet Kviga i lönndom medan vi drömmer om Trissvinsten som aldrig kommer. Det är orealistiskt av oss. Vi borde veta bättre. Fan också.
Om vi lät bli att läsa Jens Lapidus och i stället gick en rask promenad. Om vi inte runkade oss till sömns utan i stället böjde tyska verb. Om vi gladde surkäringen på tvåan genom att ta bort luddet och sopa golvet i tvättstugan. Om vi dömde alla pedofiler till livstids fängelse, oavsett om de hade begått ett övergrepp eller inte. Om vi disciplinerade ungjävlarna, bytte kött mot kålrabbi, lät marknadens osynliga hand styra, slaviskt följde tio Guds bud... Tänk så frisk och ren världen skulle bli, som en trappa av bohuslänsk granit efter ett sommarregn. Inte för att någon skulle vilja leva där utom en handfull sjundedagsadventister, men ändå.
RFSU kritiserar gudsomhaveristerna
Jag är långtifrån ensam om att ha reagerat. Mer kritik riktas nu mot de kristna läkare och barnmorskor som anser att avhållsamhet är bättre än kondom. Läs vad Åsa Regnér, generalsekreterare för RFSU, säger om saken i ETC. Och begrunda hur det kommer sig att just högerkristna är så benägna att kasta första stenen.
onsdag 25 juni 2008
Arbetsgivaren Jesus
Tommy Lilja, föreståndare i Folkkyrkan Sölvesborg, skriver i Dagen att hans arbetsgivare är Jesus. Han arbetar minst 60 timmar i veckan, predikar 50 av årets 52 veckor och har aldrig tagit ut full semester. Ändå - eller kanske just därför - mår han prima. Men även om han skulle dra på sig magsår så vore det hans plikt att jobba så hårt tills "det bryter igenom till väckelse", och han manar andra att följa hans exempel, inte lyssna till fackligt engagerade pastorer. Här är det frestande att citera Jesu ord i Matt. 23:12 "Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd".
Vad har då Jesus för arbetsgivaransvar? Enligt Jämo:s hemsida så åvilar det mannen från Nasaret att aktivt arbeta för jämställdhet mellan män och kvinnor på arbetsplatsen. Har arbetsplatsen mer än 10 anställda (kanske ingen risk i Folkkyrkan) måste det till och med upprättas en skriftlig jämställdhetsplan. Nu är det förstås lite mycket begärt att Jesus ska sätta sig in i Word, men han kanske har några av Moses gamla stentavlor och Tippex?
Det åvilar också Jesus som arbetsgivare att se till att förhållandena på arbetet passar både kvinnor och män; att arbetstagarna kan förena föräldraskap och förvärvsarbete; att arbeta förebyggande mot sexuella trakasserier och trakasserier på grund av kön; att upprätta en beredskapsplan med namn på personer som kan kontaktas om sådana trakasserier uppstår; att verka för en jämn fördelning mellan män och kvinnor på arbetsplatsen samt att årligen kartlägga arbetsmiljön för att se till att inga osakliga löneskillnader existerar.
Ja, det är en diger lista, men är man arbetsgivare så är man. Jesus har förstås en oerhörd fördel av sin oslagbara simultankapacitet, men ändå. Tyvärr slutar dock inte hans arbetsgivaransvar där. Han måste ju också betala sociala avgifter, hålla ett öga på sjukdomar och frånvaro och mycket annat. Gör han inte allt det här så kommer han att drabbas av allehanda sanktioner från samhället. Som om han inte hade lidit nog för vår skull!
Man får hoppas att Tommy Liljas arbetsplats verkligen är jämställd. Man får hoppas att han inte drabbas av en arbetsrelaterad skada. Och för hans skull hoppas jag innerligt att väckelsen snart bryter igenom (fast bara i Sölvesborg) så att han kan slå av på takten lite. Han kanske har fru och barn som skulle vilja gosa lite med honom. Det kan nog både de och han behöva - särskilt han.
Vad har då Jesus för arbetsgivaransvar? Enligt Jämo:s hemsida så åvilar det mannen från Nasaret att aktivt arbeta för jämställdhet mellan män och kvinnor på arbetsplatsen. Har arbetsplatsen mer än 10 anställda (kanske ingen risk i Folkkyrkan) måste det till och med upprättas en skriftlig jämställdhetsplan. Nu är det förstås lite mycket begärt att Jesus ska sätta sig in i Word, men han kanske har några av Moses gamla stentavlor och Tippex?
Det åvilar också Jesus som arbetsgivare att se till att förhållandena på arbetet passar både kvinnor och män; att arbetstagarna kan förena föräldraskap och förvärvsarbete; att arbeta förebyggande mot sexuella trakasserier och trakasserier på grund av kön; att upprätta en beredskapsplan med namn på personer som kan kontaktas om sådana trakasserier uppstår; att verka för en jämn fördelning mellan män och kvinnor på arbetsplatsen samt att årligen kartlägga arbetsmiljön för att se till att inga osakliga löneskillnader existerar.
Ja, det är en diger lista, men är man arbetsgivare så är man. Jesus har förstås en oerhörd fördel av sin oslagbara simultankapacitet, men ändå. Tyvärr slutar dock inte hans arbetsgivaransvar där. Han måste ju också betala sociala avgifter, hålla ett öga på sjukdomar och frånvaro och mycket annat. Gör han inte allt det här så kommer han att drabbas av allehanda sanktioner från samhället. Som om han inte hade lidit nog för vår skull!
Man får hoppas att Tommy Liljas arbetsplats verkligen är jämställd. Man får hoppas att han inte drabbas av en arbetsrelaterad skada. Och för hans skull hoppas jag innerligt att väckelsen snart bryter igenom (fast bara i Sölvesborg) så att han kan slå av på takten lite. Han kanske har fru och barn som skulle vilja gosa lite med honom. Det kan nog både de och han behöva - särskilt han.
Ett moderat mirakel
Sten Nordin intervjuas i Stockholm Bygger, en annonsbilaga till DN. Efter allehanda floskler om hur viktig miljön är kommer följande påstående: "Genom att så konstgräs lyckades en övergiven grusig fotbollsplan på Södermalm bli en liten oas, dit de närboende hittade tillbaka."
Jag hade kunnat ge min högra arm för att få bevittna detta underverk!
Jag hade kunnat ge min högra arm för att få bevittna detta underverk!
söndag 22 juni 2008
Rid i natt
I dagens DN Debatt hävdar ett antal läkare från landsorten att sexuell återhållsamhet är effektivare än kondomanvändning för att minska antalet sexuellt överförbara sjukdomar. De refererar till några internationella översikter som visar att kondom bara ger ett 80-procentigt skydd för par där den ena är hiv-positiv. Varför då, undrar man. Går gummit sönder så ofta? Knappast. De chansar helt enkelt ibland. Som vi alla.
I Sverige används kondom bara i hälften av alla sexuella kontakter, uppger artikeln. Läkarna drar därför slutsatsen att vi borde bli mindre promiskuösa. I Uganda minskade hiv-spridningen när man fick folk att knulla runt mindre, skriver de. Så förvånande. Ju färre sexuella kontakter utan kondom, desto färre sexuellt överförda sjukdomar. Att kondom skyddar mot smitta är liksom ingen nyhet, och dess barriärfunktion har knappast blivit sämre med åren. Men om vi har ett stort antal knull utan kondom och sedan får dessa knull att bli färre så kan det säkert vara effektivare än att propagera för ökad kondomanvändning. Men mot högriskknullare hjälper ingenting.
Epidemiologisk kunskap ger vid handen att det alltid är ett relativt fåtal, "centralt placerade" individer som sprider smitta (eller modetrender, eller politiska budskap) och drar igång epidemier. . Tror ni mig inte, läs The Tipping Point av Malcom Gladwell (Abacus, 2000). Vill man begränsa smittspridningen så är det för all del en bra idé om dessa personer kan fås att tygla sig. Men att rekommendera en senare sexdebut eller monogami som DN:s debattörer gör är att försöka vrida klockan tillbaka. De här epidemiskaparna skiter i sånt.
Det finns tyvärr goda skäl att inte använda kondom. Det är så tråkigt, till att börja med. Har ni sugit av någon med gummi? Det är ungefär lika kul som att sitta av en högmässa. Och risken för smitta är relativt låg, trots allt. Även om man kör barbacka med en garanterat hivpositiv person blir man inte per automatik smittad - långt därifrån. Hiv har en ganska låg smittsamhet (se t.ex. Smittskyddsinstitutets information om detta). Och de flesta andra könssjukdomarna går att bota med medicin, tänker den kåte. Jo, det stämmer rätt bra. Men problemet är att exempelvis klamydia inte alltid ger några symtom. Det här borde fler känna till, kan tyckas. Och jag tror att många gör det, men chansar. Alla vet att kondom är lika med säkrare sex. Kondomer är lättillgängliga. Men de används alltså inte.
Den enskilt viktigaste orsaken till att man har oskyddat sex är att vi ställs inför ett val: kul nu, kanske tråkigt sen - eller tråkigt nu, förmodligen hyvens på sikt. Om vi vore förnuftiga skulle ingen av oss röka. Vi skulle bara se vältränade personer på gator och torg. Ingen skulle dricka mer än måttligt, ingen skulle knarka och alla könssjukdomar vore ett minne blott. Men vi är inte särskilt rationella varelser. I valet mellan kostnad nu och belöning senare eller belöning nu och (möjlig) kostnad senare väljer vi belöningen nu. Såklart. Det är bara mänskligt, och svårt att komma åt.
Vi är för sexuellt frisprättande för att det ska falla vissa läkare på läppen. Men tror de på allvar att det går att vrida klockan tillbaka? Det tror inte jag. Den traditionella, livslånga parsamheten har spelat ut sin roll. Det finns ingen anledning att begränsa sina sexuella kontakter. Däremot är det en bra idé att på förhand bestämma sig för vilken risknivå som känns acceptabel, och sen hålla sig till den, även om man blir på örat. I alla fall försöka - misslyckas gör vi alla.
Det bästa vore om alla som tycker om att knulla runt kunde fås att testa sig regelbundet. Många män som har sex med män gör det redan, men heterosexuella är sämre på det, särskilt ungdomar. Ta bort pinsamhetsstämpeln och skamstämpeln kring sexrelaterade sjukdomar, säger jag. Erkänn att det är mänskligt att fela, och påminn om att det inte är någon skillnad beteendemässigt på den som får klamydia och den som blir hivpositiv. Erbjud gratis tester och passa sen på att prata med den som sitter där med en provsticka i urinröret. Det tar skruv på ett helt annat sätt.
Och slutligen: ta bort informationsplikten för hivpositiva! Den är kontraproduktiv eftersom den kan invagga oss i säkerhet. Lite mer rädsla skadar inte, liksom ett större eget ansvar. Om jag skulle bli hivpositiv skulle jag veta vem som skulle klandras: jag själv. Men ingenting blir bättre av gammalmodiga doktorer som hötter med pekpinnen.
UPPDATERING: Jaha, de är kristna. Jag borde ha googlat (men var helt trasig av trötthet när jag skrev ovanstående), precis som man har gjort på den alltid lika läsvärda bloggen Skick.se. Det förklarar saken. De rider med den gammalmoraliska budkavlen, till storms mot den moderna lössläpptheten.
I Sverige används kondom bara i hälften av alla sexuella kontakter, uppger artikeln. Läkarna drar därför slutsatsen att vi borde bli mindre promiskuösa. I Uganda minskade hiv-spridningen när man fick folk att knulla runt mindre, skriver de. Så förvånande. Ju färre sexuella kontakter utan kondom, desto färre sexuellt överförda sjukdomar. Att kondom skyddar mot smitta är liksom ingen nyhet, och dess barriärfunktion har knappast blivit sämre med åren. Men om vi har ett stort antal knull utan kondom och sedan får dessa knull att bli färre så kan det säkert vara effektivare än att propagera för ökad kondomanvändning. Men mot högriskknullare hjälper ingenting.
Epidemiologisk kunskap ger vid handen att det alltid är ett relativt fåtal, "centralt placerade" individer som sprider smitta (eller modetrender, eller politiska budskap) och drar igång epidemier. . Tror ni mig inte, läs The Tipping Point av Malcom Gladwell (Abacus, 2000). Vill man begränsa smittspridningen så är det för all del en bra idé om dessa personer kan fås att tygla sig. Men att rekommendera en senare sexdebut eller monogami som DN:s debattörer gör är att försöka vrida klockan tillbaka. De här epidemiskaparna skiter i sånt.
Det finns tyvärr goda skäl att inte använda kondom. Det är så tråkigt, till att börja med. Har ni sugit av någon med gummi? Det är ungefär lika kul som att sitta av en högmässa. Och risken för smitta är relativt låg, trots allt. Även om man kör barbacka med en garanterat hivpositiv person blir man inte per automatik smittad - långt därifrån. Hiv har en ganska låg smittsamhet (se t.ex. Smittskyddsinstitutets information om detta). Och de flesta andra könssjukdomarna går att bota med medicin, tänker den kåte. Jo, det stämmer rätt bra. Men problemet är att exempelvis klamydia inte alltid ger några symtom. Det här borde fler känna till, kan tyckas. Och jag tror att många gör det, men chansar. Alla vet att kondom är lika med säkrare sex. Kondomer är lättillgängliga. Men de används alltså inte.
Den enskilt viktigaste orsaken till att man har oskyddat sex är att vi ställs inför ett val: kul nu, kanske tråkigt sen - eller tråkigt nu, förmodligen hyvens på sikt. Om vi vore förnuftiga skulle ingen av oss röka. Vi skulle bara se vältränade personer på gator och torg. Ingen skulle dricka mer än måttligt, ingen skulle knarka och alla könssjukdomar vore ett minne blott. Men vi är inte särskilt rationella varelser. I valet mellan kostnad nu och belöning senare eller belöning nu och (möjlig) kostnad senare väljer vi belöningen nu. Såklart. Det är bara mänskligt, och svårt att komma åt.
Vi är för sexuellt frisprättande för att det ska falla vissa läkare på läppen. Men tror de på allvar att det går att vrida klockan tillbaka? Det tror inte jag. Den traditionella, livslånga parsamheten har spelat ut sin roll. Det finns ingen anledning att begränsa sina sexuella kontakter. Däremot är det en bra idé att på förhand bestämma sig för vilken risknivå som känns acceptabel, och sen hålla sig till den, även om man blir på örat. I alla fall försöka - misslyckas gör vi alla.
Det bästa vore om alla som tycker om att knulla runt kunde fås att testa sig regelbundet. Många män som har sex med män gör det redan, men heterosexuella är sämre på det, särskilt ungdomar. Ta bort pinsamhetsstämpeln och skamstämpeln kring sexrelaterade sjukdomar, säger jag. Erkänn att det är mänskligt att fela, och påminn om att det inte är någon skillnad beteendemässigt på den som får klamydia och den som blir hivpositiv. Erbjud gratis tester och passa sen på att prata med den som sitter där med en provsticka i urinröret. Det tar skruv på ett helt annat sätt.
Och slutligen: ta bort informationsplikten för hivpositiva! Den är kontraproduktiv eftersom den kan invagga oss i säkerhet. Lite mer rädsla skadar inte, liksom ett större eget ansvar. Om jag skulle bli hivpositiv skulle jag veta vem som skulle klandras: jag själv. Men ingenting blir bättre av gammalmodiga doktorer som hötter med pekpinnen.
UPPDATERING: Jaha, de är kristna. Jag borde ha googlat (men var helt trasig av trötthet när jag skrev ovanstående), precis som man har gjort på den alltid lika läsvärda bloggen Skick.se. Det förklarar saken. De rider med den gammalmoraliska budkavlen, till storms mot den moderna lössläpptheten.
lördag 21 juni 2008
Hellre sann skritt än falsk galopp
Jag tror att jag ska skaffa mig en religiös kris. Det verkar så respektingivande. Först måste jag bara lägga mig till med en religion, men vilken? Henning Sjöström är buddhist, Lars Gustafsson katolik och Alexander Bard bekänner sig till zoroastrismen... De är så andliga. Har kommit längre. Rivit sönder de slöjor bakom vilken den sanna verkligheten dväljs. Jag vill också vara med och leka!
Sufismen är ju ganska skojfrisk; jag läste en del Rumi i min ungdom. Men är den inte lite passé och fjortisaktig? Jag skulle kunna bli hindu eftersom jag läser hindi och därmed kommer att kunna stava mig igenom heliga skrifter i sanskrit - visserligen utan att förstå mer än nåt enstaka ord, men har ju aldrig hindrat någon från att kalla sig religiös. Men måste jag måla gula streck mellan ögonbrynen då? De kommer att förta effekten av min Maybelline Perfect Definition som jag brukar sätta på när jag ska gå ut och ragga stake. Och inte får man väl böga loss som hindu? Jag vet inte, jag.
När vi var i 20-årsåldern var det ultracreddigt att ha en bok av Madame Blavatsky lite nonchalant uppslagen bland tekoppar och skorpsmulor. Eller kalla sig makrobiotiker; jag var hängiven makrobiotiker i flera dagar. Men en religiös kris ska helst pågå i åtminstone ett halvår, och det ska fan tillägna sig teosofins intellektuella geggamoja eller "Vägen till lycka och hälsa".
Schleiermacher kallade religion "en känsla av absolut beroende", läser jag i NE, och det är ju en central del i den religiösa krisens kravspecifikation: man ska rubbas i grunden. Ifrågasätta sitt förstånd, meningen med tillvaron, Guds existens. Och sedan, efter att ha vridit sina händer grundligt och länge, landa i en avklarnad, ödmjuk ny livssyn.
Det blir nog bra. Men jag måste hitta någon mer exotisk religion, en man inte kan krisa med utan att först förklara The Finer Points, liksom. Ändå ska den gå att plugga in på max en halvtimme. Förslag välkomnas!
Sufismen är ju ganska skojfrisk; jag läste en del Rumi i min ungdom. Men är den inte lite passé och fjortisaktig? Jag skulle kunna bli hindu eftersom jag läser hindi och därmed kommer att kunna stava mig igenom heliga skrifter i sanskrit - visserligen utan att förstå mer än nåt enstaka ord, men har ju aldrig hindrat någon från att kalla sig religiös. Men måste jag måla gula streck mellan ögonbrynen då? De kommer att förta effekten av min Maybelline Perfect Definition som jag brukar sätta på när jag ska gå ut och ragga stake. Och inte får man väl böga loss som hindu? Jag vet inte, jag.
När vi var i 20-årsåldern var det ultracreddigt att ha en bok av Madame Blavatsky lite nonchalant uppslagen bland tekoppar och skorpsmulor. Eller kalla sig makrobiotiker; jag var hängiven makrobiotiker i flera dagar. Men en religiös kris ska helst pågå i åtminstone ett halvår, och det ska fan tillägna sig teosofins intellektuella geggamoja eller "Vägen till lycka och hälsa".
Schleiermacher kallade religion "en känsla av absolut beroende", läser jag i NE, och det är ju en central del i den religiösa krisens kravspecifikation: man ska rubbas i grunden. Ifrågasätta sitt förstånd, meningen med tillvaron, Guds existens. Och sedan, efter att ha vridit sina händer grundligt och länge, landa i en avklarnad, ödmjuk ny livssyn.
Det blir nog bra. Men jag måste hitta någon mer exotisk religion, en man inte kan krisa med utan att först förklara The Finer Points, liksom. Ändå ska den gå att plugga in på max en halvtimme. Förslag välkomnas!
torsdag 19 juni 2008
Hindi-paus
All min lediga tid - och den är inte mycket att skryta med - går nu åt till att försöka banka in grunderna i hindi, som jag läser som en sommarkurs på universitetet. Devanagari-alfabetet är mycket logiskt ordnat och påminner om fonetisk skrift i sin strävan att göra varje språkljud rättvisa. Men det är omfattande och kringelikrokigt för den ovane, så bara elementa tar tid att tillägna sig. Många bokstäver liknar också varandra intill förvillelse. När man väl kan grunderna ska man lära sig hur vokalerna förkortas i skrift i kombination med konsonanter, och sen börjar det roliga: ligaturerna. En ligatur är en konsonantkombination som har fått ett eget, förkortat tecken. Vi fick just en lista på de 100 vanligaste.
Takten är hög och jag märker hur min hjärna saggar ihop mot slutet av de intensiva tretimmarspassen i Kräftiket (de där vackra tegelhusen Albano, f.d. Veterinärhögskolan). Det är buskul, men nytt, nytt, nytt, nytt - och väldigt krävande. På tisdag har vi den första tentan, sen börjar text och grammatik.
Så jag vet inte när jag ska ha tid att blogga på riktigt nästa gång, ta upp de stora samhällsfrågorna, ni vet. Ni får helt enkelt försöka bärga er. Det måste gå.
(Men jag kan ju alltid skriva små snuttar ur min rafflande vardag.)
måndag 16 juni 2008
Allians för demokratin
Jag minns en demonstration i min ungdom där vi tågade under parollen ”USA ut ur Indokina”. Demokratisk Allians, som sade sig vara för demokrati och mot totalitära rörelser över hela världen, höll en motdemonstration. När vi fick syn på dem skanderade vi ”Samma fascister här som där!”. Och det kändes som en seger. Vi var inte bara väldigt många fler som tog ställning mot USA-imperialismen, vi hade humor. DA var humorlösa mörkermän, såsom mörkermän brukar vara.
Hade vi rätt? Eller borde kampen ha gällt både den amerikanska krigsmakten tillbakadragande och ett stöd för den "demokratiska" Saigon-regimen? Det kändes helt uteslutet. Saigon var USA:s marionetter, och dessutom var en stor del av oss kommunister som hyllade Ho Chi Minh. Vi var ingalunda eniga om hur kampen borde bedrivas, vi var uppdelade i KFML, KFML-r, MLK, Clarté, VPK och gud vet vilka fraktioner som jag har glömt, men våra inbördes stridigheter fick föras internt. Vi var också eniga om att revisionister som Olof Palme minsann inte skulle komma och skära pipor i vassen. Palme och Geijer, Nixons lakejer.
Det känns avlägset. Jag sökte på DA och hittade knappt någon information. De blev i likhet med oss registrerade av Säpo som misstänkta för antidemokratisk verksamhet, och stämpeln hävdes först i början av 90-talet. Av MLK finns ingenting kvar utom vissa dokument. Clarté har väl några dussintal medlemmar, Sveriges kommunistiska parti (f.d. KFML) för också en tynande tillvaro, VPK blev V och många före detta kommunister har gjort avbön i skenet av Gulag och Maos massmord. Vietnam har dock återhämtat sig och är i dag en tigerekonomi, om än ingen demokratisk sådan, om jag har förstått saken rätt.
Men jag är inte besviken. Det var visserligen skönt att känna sig så rättfärdig, att ha så klara gränser för vem som är vän och vem som är fiende, att kunna luta sig mot en allt förklarande teori som marxism-leninismen och att känna att den framtid då den gamla ruttna kapitaliststaten Sverige skulle falla inte var alltför avlägsen. Men jag är glad att den gamla ruttna revisionist-demokratin fortfarande lever. Det är skönt att slippa vara den rättfärdige, att få hoppa över De Stora Förklaringarna och inse att världen är en smula mer komplicerad än att den låter sig analyseras genom motsättningarnas enhet och kamp som den förklaras i Maos stora röda.
”Med propaganda brukar man vanligtvis mena att man ger många idéer till ett fåtal (man vänder sig alltså i första hand till de mest medvetna).
Med agitation menas att man ger ett fåtal idéer till många (dvs man vänder sig till de breda massorna). ” Så står det i ett gammalt dokument från Marxist-Leninistiska Kampförbundet, apropå hur deras tidskrift Stormklockan bör förbättras. Båda delarna behövs, menar man. Själv hade jag ett fåtal idéer som jag tänkte mig var ett flertal. Men det var ”falsk medvetenhet”, haha.
Långt senare gick några av mina närmaste vänner och en f.d. flickvän med i Hare Krishna-rörelsen. Och jag slogs av hur totalt omöjligt det var att kommunicera med dem. Eftersom tron måste gå före intellektet så hade jag varit tvungen att bli munk, jag med. Och det ville jag verkligen inte, jag ville vara musiker och förförare. Jag fick ett ex av Ghitan en kväll på krogen, när några av mina kompisar hade hälsat på sekteristerna i Grödinge. Med den följde en hälsning att ”de väntade på mig”. O fasa. Lite senare på kvällen befann jag mig hemma hos en okänd kvinna som hade börjat råhångla med mig på sagda krog (Bäckahästen?). Hon kröp ner i sängen och ville ha mitt sällskap. Men hon behöll kläderna på, för hon gillade att ha kläder på sig i sängen, sa hon. Hm… Hur skulle jag tolka det? Jo, såklart: hon ville förstås knulla, men hade någon hämning som krävde att jag skulle sköta den besvärliga logistik som skulle föra oss till himmelens portar.
Jag hade just, med stor möda, dragit ner brallorna över rumpan på henne när jag insåg att hon inte låtsades sova. Hon sov verkligen. Vad skulle jag göra? Jag var kåt och full men mitt omdöme var gudskelov inte helt grumlat, så jag klädde hastigt på mig och gick därifrån. När porten på Grev Turegatan smällde igen bakom mig insåg jag att jag hade glömt Bhagavad-Ghitan, och föreställde mig hur hon skulle vakna nästa morgon, med bar stjärt och en helig skrift på nattduksbordet.
Se där en perfekt bild av mitt dåvarande politiska engagemang.
Hade vi rätt? Eller borde kampen ha gällt både den amerikanska krigsmakten tillbakadragande och ett stöd för den "demokratiska" Saigon-regimen? Det kändes helt uteslutet. Saigon var USA:s marionetter, och dessutom var en stor del av oss kommunister som hyllade Ho Chi Minh. Vi var ingalunda eniga om hur kampen borde bedrivas, vi var uppdelade i KFML, KFML-r, MLK, Clarté, VPK och gud vet vilka fraktioner som jag har glömt, men våra inbördes stridigheter fick föras internt. Vi var också eniga om att revisionister som Olof Palme minsann inte skulle komma och skära pipor i vassen. Palme och Geijer, Nixons lakejer.
Det känns avlägset. Jag sökte på DA och hittade knappt någon information. De blev i likhet med oss registrerade av Säpo som misstänkta för antidemokratisk verksamhet, och stämpeln hävdes först i början av 90-talet. Av MLK finns ingenting kvar utom vissa dokument. Clarté har väl några dussintal medlemmar, Sveriges kommunistiska parti (f.d. KFML) för också en tynande tillvaro, VPK blev V och många före detta kommunister har gjort avbön i skenet av Gulag och Maos massmord. Vietnam har dock återhämtat sig och är i dag en tigerekonomi, om än ingen demokratisk sådan, om jag har förstått saken rätt.
Men jag är inte besviken. Det var visserligen skönt att känna sig så rättfärdig, att ha så klara gränser för vem som är vän och vem som är fiende, att kunna luta sig mot en allt förklarande teori som marxism-leninismen och att känna att den framtid då den gamla ruttna kapitaliststaten Sverige skulle falla inte var alltför avlägsen. Men jag är glad att den gamla ruttna revisionist-demokratin fortfarande lever. Det är skönt att slippa vara den rättfärdige, att få hoppa över De Stora Förklaringarna och inse att världen är en smula mer komplicerad än att den låter sig analyseras genom motsättningarnas enhet och kamp som den förklaras i Maos stora röda.
”Med propaganda brukar man vanligtvis mena att man ger många idéer till ett fåtal (man vänder sig alltså i första hand till de mest medvetna).
Med agitation menas att man ger ett fåtal idéer till många (dvs man vänder sig till de breda massorna). ” Så står det i ett gammalt dokument från Marxist-Leninistiska Kampförbundet, apropå hur deras tidskrift Stormklockan bör förbättras. Båda delarna behövs, menar man. Själv hade jag ett fåtal idéer som jag tänkte mig var ett flertal. Men det var ”falsk medvetenhet”, haha.
Långt senare gick några av mina närmaste vänner och en f.d. flickvän med i Hare Krishna-rörelsen. Och jag slogs av hur totalt omöjligt det var att kommunicera med dem. Eftersom tron måste gå före intellektet så hade jag varit tvungen att bli munk, jag med. Och det ville jag verkligen inte, jag ville vara musiker och förförare. Jag fick ett ex av Ghitan en kväll på krogen, när några av mina kompisar hade hälsat på sekteristerna i Grödinge. Med den följde en hälsning att ”de väntade på mig”. O fasa. Lite senare på kvällen befann jag mig hemma hos en okänd kvinna som hade börjat råhångla med mig på sagda krog (Bäckahästen?). Hon kröp ner i sängen och ville ha mitt sällskap. Men hon behöll kläderna på, för hon gillade att ha kläder på sig i sängen, sa hon. Hm… Hur skulle jag tolka det? Jo, såklart: hon ville förstås knulla, men hade någon hämning som krävde att jag skulle sköta den besvärliga logistik som skulle föra oss till himmelens portar.
Jag hade just, med stor möda, dragit ner brallorna över rumpan på henne när jag insåg att hon inte låtsades sova. Hon sov verkligen. Vad skulle jag göra? Jag var kåt och full men mitt omdöme var gudskelov inte helt grumlat, så jag klädde hastigt på mig och gick därifrån. När porten på Grev Turegatan smällde igen bakom mig insåg jag att jag hade glömt Bhagavad-Ghitan, och föreställde mig hur hon skulle vakna nästa morgon, med bar stjärt och en helig skrift på nattduksbordet.
Se där en perfekt bild av mitt dåvarande politiska engagemang.
söndag 15 juni 2008
Bli en Münchausen by proxy light
Känns livet tråkigt? Verkar ingen lyssna på er? Då har jag ett kanontips: patologisera era barn! Ni kan till exempel förstora upp en harmlös hösvnuva till "fruktansvärd allergi" eller ett banalt böjveckseksem till en svår hudsjukdom som kräver upprepade läkarbesök och ett nitiskt smörjande av den eksematiske, åratal efter att de där prickarna har försvunnit. Eller ta med kidsen till en kinesisk "doktor", det finns gott om såna i Stockholm. Där kan ni få olika illaluktande pulver att tvinga i knoddarna eller rådet att ge dem enbart brysselkål i fjorton dagar. Doktorn lyssnar på ett sätt som de gamla vanliga evidensfundamentalisterna inte vill göra. Och den outgrundlige asiaten representerar trots allt flertusenårig kunskap. Att han varken är läkare eller får behandla barn bör därför inte orsaka er några samvetskval.
Se sedan till att få rikligt med uppmärksamhet från allehanda myndighetspersoner som dagisföretsåndare, skolläkare, klasslärare och skolpsykologer. Det kan ni göra genom att t.ex. påpeka för dem att er f.d. medförälder är - ve och fasa - bisexuell! Hur ska det gå? Ska barnen bli homosar? Man anar redan vissa tendenser i den riktningen.
Ett annat bra knep är att suggerera ungen att han inte kan stå på ett ben när ni följer med till skolsystern för rutinkontrollen. Har ni tur så får ni då en remiss till sjukgymnast. Eller ring upp ert ex och säg att bernet kliar sig på benet och att ni är så fruktansvärt rädd att han kan ha drabbats av RLS, restless legs syndrome. Det brukar mest drabba medelålders kvinnor, men man vet ju aldrig.
Det finns förstås oförstående personer som inte delar er oro - skolpsykologer, till exempel. Men då kan ni få stöd från likasinnade genom att anmäla ni er till en Kometkurs (för föräldrar till ostyriga barn som använder svordomar och säger emot sina föräldrar). Ja, det finns många härliga timmar när man kan vara en orolig förälder och därmed en bra förälder. En som tvingar på sina barn tröjor och mössor när det är för varmt - det kan ju ske ett väderomslag mitt i ett högtryck, och då förkyler sig de små liven! (Akta er förresten för korsdrag i lägenheten. Det som utomhus på sin höjd är en laber bris förvandlas inomhus till en bengalisk tiger.)
Eftersom ni alltid oroar er så är ni per automatik en bra förälder. En som förtjänar uppmärksamhet. En som man inte säger emot om trumhinnorna är en kära. En som alltid kan påpeka de mest fasansfulla brister hos sitt ex. En som kan hota med repressalier som att gå till rektorn eller skolspykologen (det går väl alltid att nöta ner även en sådan) om en fleecetröja glöms. I julihettan. Eller hota med enskild vårdnad, det är ju det optimala. Tänk er att få dra ert lidandes historia inför högutbildade personer som jurister! Det är grejer, det. Något att runka sig till sömns med. Nu blir tyvärr krutet lite blött efter ett antal såna tomma hot, men det låter ju alltid bra. För om man är upprörd så har man rätt. Man har rätt att flytta till ett annat land och ta med sig barnen. Man har rätt att ge dem skuldkänslor genom att smutskasta den andra föräldern. Om man har riktig tur får de verkligen allvarliga, psykiska problem av såna sjuka lojalitetskonflikter. Och då hade man ju rätt hela tiden.
Visst låter det frestande? Om än en smula ensamt. Men det får det vara värt.
Men jag tror att jag avstår. Jag vill inte vara en MBP-förälder ens i lightversion, och det är skönt att jag inte känner någon sådan. Tänk om till exempel något av mina ex skulle vara på det viset. Det vore ju rena mardrömmen.
----------
Jag har placerat min blogg i Vällingby.
Se sedan till att få rikligt med uppmärksamhet från allehanda myndighetspersoner som dagisföretsåndare, skolläkare, klasslärare och skolpsykologer. Det kan ni göra genom att t.ex. påpeka för dem att er f.d. medförälder är - ve och fasa - bisexuell! Hur ska det gå? Ska barnen bli homosar? Man anar redan vissa tendenser i den riktningen.
Ett annat bra knep är att suggerera ungen att han inte kan stå på ett ben när ni följer med till skolsystern för rutinkontrollen. Har ni tur så får ni då en remiss till sjukgymnast. Eller ring upp ert ex och säg att bernet kliar sig på benet och att ni är så fruktansvärt rädd att han kan ha drabbats av RLS, restless legs syndrome. Det brukar mest drabba medelålders kvinnor, men man vet ju aldrig.
Det finns förstås oförstående personer som inte delar er oro - skolpsykologer, till exempel. Men då kan ni få stöd från likasinnade genom att anmäla ni er till en Kometkurs (för föräldrar till ostyriga barn som använder svordomar och säger emot sina föräldrar). Ja, det finns många härliga timmar när man kan vara en orolig förälder och därmed en bra förälder. En som tvingar på sina barn tröjor och mössor när det är för varmt - det kan ju ske ett väderomslag mitt i ett högtryck, och då förkyler sig de små liven! (Akta er förresten för korsdrag i lägenheten. Det som utomhus på sin höjd är en laber bris förvandlas inomhus till en bengalisk tiger.)
Eftersom ni alltid oroar er så är ni per automatik en bra förälder. En som förtjänar uppmärksamhet. En som man inte säger emot om trumhinnorna är en kära. En som alltid kan påpeka de mest fasansfulla brister hos sitt ex. En som kan hota med repressalier som att gå till rektorn eller skolspykologen (det går väl alltid att nöta ner även en sådan) om en fleecetröja glöms. I julihettan. Eller hota med enskild vårdnad, det är ju det optimala. Tänk er att få dra ert lidandes historia inför högutbildade personer som jurister! Det är grejer, det. Något att runka sig till sömns med. Nu blir tyvärr krutet lite blött efter ett antal såna tomma hot, men det låter ju alltid bra. För om man är upprörd så har man rätt. Man har rätt att flytta till ett annat land och ta med sig barnen. Man har rätt att ge dem skuldkänslor genom att smutskasta den andra föräldern. Om man har riktig tur får de verkligen allvarliga, psykiska problem av såna sjuka lojalitetskonflikter. Och då hade man ju rätt hela tiden.
Visst låter det frestande? Om än en smula ensamt. Men det får det vara värt.
Men jag tror att jag avstår. Jag vill inte vara en MBP-förälder ens i lightversion, och det är skönt att jag inte känner någon sådan. Tänk om till exempel något av mina ex skulle vara på det viset. Det vore ju rena mardrömmen.
----------
Jag har placerat min blogg i Vällingby.
lördag 14 juni 2008
Miss Homebuy, den lyckliga horan
Var hemma hos min favvo-domina och hennes flickvän. De iscensätter en omvänd könsmaktsordning och får betalt för det. Eller gör de det? Den klassiska "analysen" går ut på att män i maktposition när en hemlig dröm om att underkasta sig och därför gärna pröjsar för att bli smiskade, bundna, instängda i burar och få leka hund. Sexuellt umgänge är det inte tal om, så det är svårt att likna vid prostitution. Ändå köper de ett slags sexuell tjänst, fast by proxy, liksom. Och det är ju deras önskemål som man utgår ifrån, så de kan sägas toppa from the bottom som det brukar heta i BDSM-sammanhang. Vem som är underordnad i den konkreta situationen går inte att ta miste på. Slavkräket ligger där och får slemmiga snoppisen massakrerad, tilltalar de stränga kvinnorna med "Mistress" och visar på alla sätt sin undergivenhet. Men sen kan han gå därifrån, och det är halva poängen. Mina väninnor gillar sin lilla hobby och visar mig stolt sina uniformer och redskap. De mår inte ett dugg dåligt av det här, tvärtom. Fast när de träder ut i den vanliga verkligheten så är de lika underordnade det gamla kåta patriarkatet som alla andra kvinnor.
Män som går till prostituerade leker också för en stund, kan man tänka sig. De iscensätter - även där, särskilt där - en traditionell könsmaktsordning och njuter av att betala den lilla horan. Nu är du min och bara min och du kanske inte vill det här, men det är jag som betalar, så sug, för helvete. Eller? Tja, jag vet faktiskt inte. För många är det säkert så. Jag tror att andra närmar sig kvinnan med en blandning av skamkänslor och upphetsning över att få knulla med en total främling. De betalar. De går därifrån. Men befinner de sig därmed automatiskt i ett överläge på just den sociala scenen?
Petra Östergrens Porr, horor och feminister (Natur och Kultur, 2006) har jag inte orkat läsa än. Jag vet ungefär vad den går ut på: att sälja sexuella tjänster kan vara hur hyvens som helst, och feminister som patologiserar hororna gör dem därmed en otjänst. Visst kan det vara så. Men därifrån till att påstå att utbyte av knull mot pengar är som vilken transaktion som helst är steget långt. Om jag går till Hemköp och kanske knorrar lite över priserna på osten men ändå köper den så visar jag att den är värdefullare för mig än kronorna den kostar. För Homebuy är mina pengar viktigare än osten. Kan man inte resonera likadant när det gäller ett knull?
Nej, det kan man inte. Östergrens och andras teorier om den lyckliga horan passar förstås som kuk i kondom för den som vill slippa se att människan som man just har tömt sig i kanske inte mår så bra. Hon kanske känner sig tvingad att hålla på med det här. Hon kanske känner sig så stigmatiserad att en återgång till något slags normalitet blir mycket svår att genomföra. Hon kanske inte bara känner sig tvingad, hon kanske är tvingad. När det gäller mig kontra krämarna är det inget snack om vem som har makten. Jag kan visserligen jämföra priser och gå till Coop i stället (där mellanlagrad Herrgård kan fås för 56, inte 93 kronor per kilo), men jag kan inte låta bli att handla mat. Jag är överordnad kassörskorna eftersom jag är man och kund och de är kvinnor, lågutbildade och underbetalda. Man skulle kanske kunna säga att jag reproducerar en maktordning där. Och jag kan gå därifrån när jag har handlat.
Men för miss Homebuy är det en annan femma. Hennes identitet påverkas inte ett smack av vår transaktion. Inga känslor är inblandade, ingen identitet och självbild kan påverkas. Hon toppar från toppen, i fullt dagsljus, utan så mycket som en homeopatisk dos tvång. Hon blir inte stigmatiserad av samhället, inte bortrövad till en storstad eller en låst lägenhet i något västland. Hon har inga barn och ingen släkt som ska försörjas, hon blir inte hivsmittad, misshandlad och mördad om hon försöker fly. Hon är en lycklig hora.
Män som går till prostituerade leker också för en stund, kan man tänka sig. De iscensätter - även där, särskilt där - en traditionell könsmaktsordning och njuter av att betala den lilla horan. Nu är du min och bara min och du kanske inte vill det här, men det är jag som betalar, så sug, för helvete. Eller? Tja, jag vet faktiskt inte. För många är det säkert så. Jag tror att andra närmar sig kvinnan med en blandning av skamkänslor och upphetsning över att få knulla med en total främling. De betalar. De går därifrån. Men befinner de sig därmed automatiskt i ett överläge på just den sociala scenen?
Petra Östergrens Porr, horor och feminister (Natur och Kultur, 2006) har jag inte orkat läsa än. Jag vet ungefär vad den går ut på: att sälja sexuella tjänster kan vara hur hyvens som helst, och feminister som patologiserar hororna gör dem därmed en otjänst. Visst kan det vara så. Men därifrån till att påstå att utbyte av knull mot pengar är som vilken transaktion som helst är steget långt. Om jag går till Hemköp och kanske knorrar lite över priserna på osten men ändå köper den så visar jag att den är värdefullare för mig än kronorna den kostar. För Homebuy är mina pengar viktigare än osten. Kan man inte resonera likadant när det gäller ett knull?
Nej, det kan man inte. Östergrens och andras teorier om den lyckliga horan passar förstås som kuk i kondom för den som vill slippa se att människan som man just har tömt sig i kanske inte mår så bra. Hon kanske känner sig tvingad att hålla på med det här. Hon kanske känner sig så stigmatiserad att en återgång till något slags normalitet blir mycket svår att genomföra. Hon kanske inte bara känner sig tvingad, hon kanske är tvingad. När det gäller mig kontra krämarna är det inget snack om vem som har makten. Jag kan visserligen jämföra priser och gå till Coop i stället (där mellanlagrad Herrgård kan fås för 56, inte 93 kronor per kilo), men jag kan inte låta bli att handla mat. Jag är överordnad kassörskorna eftersom jag är man och kund och de är kvinnor, lågutbildade och underbetalda. Man skulle kanske kunna säga att jag reproducerar en maktordning där. Och jag kan gå därifrån när jag har handlat.
Men för miss Homebuy är det en annan femma. Hennes identitet påverkas inte ett smack av vår transaktion. Inga känslor är inblandade, ingen identitet och självbild kan påverkas. Hon toppar från toppen, i fullt dagsljus, utan så mycket som en homeopatisk dos tvång. Hon blir inte stigmatiserad av samhället, inte bortrövad till en storstad eller en låst lägenhet i något västland. Hon har inga barn och ingen släkt som ska försörjas, hon blir inte hivsmittad, misshandlad och mördad om hon försöker fly. Hon är en lycklig hora.
torsdag 12 juni 2008
Björklund snubblar vidare
I DN Debatt 12 juni kan man läsa följande rubrik: ”110 miljoner till jämställdhet i skolan”. Det är Jan Björklund och Nyamko Sabuni som lättar på lädret i sin strävan att skapa "Europas bästa skola". Men det kan de inte göra om vi har "världens stökigaste klassrum" och "störst problem i världen med grovt och kränkande språkbruk". (Björklund och Sabuni har alltså granskat skolor i Bogotá, Lagos, Krasnodar, Antananarivo, Port Moresby och Antwerpen. Där sitter de stilla i sina skolbänkar och kallar inte varandra för hora och bög. Det var ett drygt arbete, men ska man påstå något måste man ha ett rejält faktaunderlag.)
Jämställdhet är ett så missuppfattat begrepp, skriver vår duo. Inte handlar det om att alla utbildningar ska fyllas med lika många pojkar och flickor (vem som nu har påstått det). Nej, ambitionen ska vara att alla elever ska utvecklas maximalt "utan att hämmas av könsroller". Med "könsroll" avser de nog de traditionella attityder som uppstår genom socialisation och inlärning. Dagens forskning har kommit lite längre än så, och ser skillnader mellan genus som uttryck för en maktordning. Men låt oss blunda för det - precis som Björklund och Sabuni - och se hur det visserligen gammalmodiga, men ändå hedervärda uppsåtet ska omsättas i praktik.
1/ Alla ska ges samma möjligheter oavsett kön
Det låter ju bra, men förutsätter en strukturell omvandling på makronivå. Traditionellt jämställdhetsarbete i skolorna kommer inte att ge några märkbara resultat så länge kvinnor är underordnade män på alla andra områden i samhället.
2/ Skolan ska vara en trygg arbetsplats
Exakt hur tänker de sig att ordna det? Genom att säga till eleverna att inte svära? Jag misstänker att de drömmer om mer disciplin, kanske rentav Nolltolerans mot oönskade beteenden. Men skolan kan inte bli en trygg arbetsplats med mindre än att den erbjuder alla förutsättningar för delaktighet. Det kräver i sin tur att skolan prioriteras och sätts i fokus när kommunalpolitiker fattar beslut på andra områden. Det kräver mindre klasser. Det kräver insikter i de mekanismer som skapar utanförskap och stigmatisering på grund av klass, genus, etnicitet, sexuell läggning, funktionsnedsättningar, religion etcetera. Det krävs, kort sagt, ett helt annat tänkande än gammamodig katederdisciplin.
3/ Vi måste lyfta flickornas resultat i matematik
Bra tänkt. Hur ska det åstadkommas? Hur analyserar man det bakomliggande problemet?
4/ Vi måste få pojkarna att prestera bättre i skolan
Bra tänkt. Hur ska det åstadkommas? Hur analyserar man det bakomliggande problemet?
Jo, analysen går ut på att det finns en "antipluggkultur" bland svenska pojkar. Djuplodande analyser som denna utmynnar såklart i något slags övertalningsverksamhet. "Ni får faktiskt skärpa er, gossar. Skolan är viktig!"
Lycka till, säger jag.
5/ Det behövs fler manliga lärare
Varför det? Det kanske kan vara bra om det blir fler manliga lärare i en kvinnodominerad miljö - men bara om det bedrivs ett aktivt genusarbete. Annars kommer de manliga lärarna i exempelvis förskolan att snickra och spela fotboll medan de kvinnliga lärarna läser sagor för barnen. Och allt har bara blivit sämre.
6/ Mer pengar ska anslås till fortbildningsinsatser för lärare
Lärarlyftet ska erbjuda 30 000 lärare fortbildning på högskolenivå. Endast behöriga lärare kommer ifråga. De obehöriga, som ofta är mycket bättre på att undervisa eftersom de är förankrade i ett yrkesliv utanför skolan, skulle säkert ha nytta av att få läsa lite didaktik. Men det får de inte. Hittills har 4 000 lärare anmält sig eller genomgått vidareutbildning. Satsningen är slut 2010. Ska 26 000 lärare knökas in på högskolorna innan dess? I höstens kursutbud på Stockholms universitet finns det restplatser kvar på 23 kurser. Intresset verkar inte precis överväldigande, och många av kurserna har mycket lite med verklig kompetenshöjning att göra.
7/ En särskild satsning ska göras för att motverka och bekämpa hedersvåld och förtryck
Exakt hur? Det sägs det ingenting om. Men låt oss gissa: Nolltolerans. Disciplin. Och en skvätt välment övertalning.
8/ Sex- och samlevnadsundervisningen ska stärkas
Den behöver inte stärkas. Den behöver göras om från grunden. Den behöver grundas i genusvetenskap, intersektionalitet, queerteori. Ingenting av detta lär hända.
9/ Högskoleverket ska försöka motverka snedrekryteringen till lärarutbildningen
Mm, men nu är det liksom så, förstår ni, att vi har en könsuppdelad arbetsmarknad på grund av kvinnors underordning. Ett yrke som från början är tämligen lika fördelat på genus får lägre status och sämre löneutveckling när det blir kvinnodominerat. Av de 30 vanligaste yrkena i Sverige i dag är det bara ett som är någorlunda 50-50, och det är Journalist/informatör. Alla andra är mer eller mindre uppdelade efter genus. Det är ingen slump och ingenting man kommer åt med utbildning och käcka kampanjer.
Sabuni och Björklund har säkert goda avsikter. Och de är inte precis blygsamma: "Steg för steg skapar alliansregeringen en skola där varje barns potential tas till vara." Tänk om det vore så väl. Men jag kan inte låta bli att se dem som Grevinnan och Betjänten. Ja, där ligger deras stendöda tiger på golvet.
-Same procedure as last year?
-Same procedure as every year.
Och så snubblar Björklund vidare, ad nauseam.
(Aftonbladets kommentar hittar ni här.)
Jämställdhet är ett så missuppfattat begrepp, skriver vår duo. Inte handlar det om att alla utbildningar ska fyllas med lika många pojkar och flickor (vem som nu har påstått det). Nej, ambitionen ska vara att alla elever ska utvecklas maximalt "utan att hämmas av könsroller". Med "könsroll" avser de nog de traditionella attityder som uppstår genom socialisation och inlärning. Dagens forskning har kommit lite längre än så, och ser skillnader mellan genus som uttryck för en maktordning. Men låt oss blunda för det - precis som Björklund och Sabuni - och se hur det visserligen gammalmodiga, men ändå hedervärda uppsåtet ska omsättas i praktik.
1/ Alla ska ges samma möjligheter oavsett kön
Det låter ju bra, men förutsätter en strukturell omvandling på makronivå. Traditionellt jämställdhetsarbete i skolorna kommer inte att ge några märkbara resultat så länge kvinnor är underordnade män på alla andra områden i samhället.
2/ Skolan ska vara en trygg arbetsplats
Exakt hur tänker de sig att ordna det? Genom att säga till eleverna att inte svära? Jag misstänker att de drömmer om mer disciplin, kanske rentav Nolltolerans mot oönskade beteenden. Men skolan kan inte bli en trygg arbetsplats med mindre än att den erbjuder alla förutsättningar för delaktighet. Det kräver i sin tur att skolan prioriteras och sätts i fokus när kommunalpolitiker fattar beslut på andra områden. Det kräver mindre klasser. Det kräver insikter i de mekanismer som skapar utanförskap och stigmatisering på grund av klass, genus, etnicitet, sexuell läggning, funktionsnedsättningar, religion etcetera. Det krävs, kort sagt, ett helt annat tänkande än gammamodig katederdisciplin.
3/ Vi måste lyfta flickornas resultat i matematik
Bra tänkt. Hur ska det åstadkommas? Hur analyserar man det bakomliggande problemet?
4/ Vi måste få pojkarna att prestera bättre i skolan
Bra tänkt. Hur ska det åstadkommas? Hur analyserar man det bakomliggande problemet?
Jo, analysen går ut på att det finns en "antipluggkultur" bland svenska pojkar. Djuplodande analyser som denna utmynnar såklart i något slags övertalningsverksamhet. "Ni får faktiskt skärpa er, gossar. Skolan är viktig!"
Lycka till, säger jag.
5/ Det behövs fler manliga lärare
Varför det? Det kanske kan vara bra om det blir fler manliga lärare i en kvinnodominerad miljö - men bara om det bedrivs ett aktivt genusarbete. Annars kommer de manliga lärarna i exempelvis förskolan att snickra och spela fotboll medan de kvinnliga lärarna läser sagor för barnen. Och allt har bara blivit sämre.
6/ Mer pengar ska anslås till fortbildningsinsatser för lärare
Lärarlyftet ska erbjuda 30 000 lärare fortbildning på högskolenivå. Endast behöriga lärare kommer ifråga. De obehöriga, som ofta är mycket bättre på att undervisa eftersom de är förankrade i ett yrkesliv utanför skolan, skulle säkert ha nytta av att få läsa lite didaktik. Men det får de inte. Hittills har 4 000 lärare anmält sig eller genomgått vidareutbildning. Satsningen är slut 2010. Ska 26 000 lärare knökas in på högskolorna innan dess? I höstens kursutbud på Stockholms universitet finns det restplatser kvar på 23 kurser. Intresset verkar inte precis överväldigande, och många av kurserna har mycket lite med verklig kompetenshöjning att göra.
7/ En särskild satsning ska göras för att motverka och bekämpa hedersvåld och förtryck
Exakt hur? Det sägs det ingenting om. Men låt oss gissa: Nolltolerans. Disciplin. Och en skvätt välment övertalning.
8/ Sex- och samlevnadsundervisningen ska stärkas
Den behöver inte stärkas. Den behöver göras om från grunden. Den behöver grundas i genusvetenskap, intersektionalitet, queerteori. Ingenting av detta lär hända.
9/ Högskoleverket ska försöka motverka snedrekryteringen till lärarutbildningen
Mm, men nu är det liksom så, förstår ni, att vi har en könsuppdelad arbetsmarknad på grund av kvinnors underordning. Ett yrke som från början är tämligen lika fördelat på genus får lägre status och sämre löneutveckling när det blir kvinnodominerat. Av de 30 vanligaste yrkena i Sverige i dag är det bara ett som är någorlunda 50-50, och det är Journalist/informatör. Alla andra är mer eller mindre uppdelade efter genus. Det är ingen slump och ingenting man kommer åt med utbildning och käcka kampanjer.
Sabuni och Björklund har säkert goda avsikter. Och de är inte precis blygsamma: "Steg för steg skapar alliansregeringen en skola där varje barns potential tas till vara." Tänk om det vore så väl. Men jag kan inte låta bli att se dem som Grevinnan och Betjänten. Ja, där ligger deras stendöda tiger på golvet.
-Same procedure as last year?
-Same procedure as every year.
Och så snubblar Björklund vidare, ad nauseam.
(Aftonbladets kommentar hittar ni här.)
onsdag 11 juni 2008
Vi måste börja dalta med brottslingarna
I dagens Expressen begrundar ledarskribenten Anna Dahlberg möjligheten att Mattias Flink kan få sitt straff tidsbestämt snart. Hon upprörs över detta och tycker att det stora felet med vårt rättsväsende är att straffen är för korta. Hon erkänner att de visserligen är hårdare i dag än på 70- och 80-talen, men det räcker tydligen inte för henne.
En vanlig hobby här i vårt land går ut på att tävla i förtrytelse över ”daltandet med brottslingarna” och kappas om vem som bäst uttrycker sin avsky över mördare och andra uslingar. Det kan tyckas en smula tjatigt, men belöningen består förstås i att ens oförvitlighet och höga moral framhävs. Jag ska ta ett exempel. På det dagis där mina söner gick förut uppdagades det en morgon att en manlig anställd i skydd av nattens mörker hade tagit fram den enögde djävulen tillsammans med ett tillfälligt ragg – i personalrummet. Det var kanske inte hans mest begåvade idé någonsin och resulterade förstås i omedelbar avstängning.
Föräldrarnas reaktioner på det efterföljande krismötet var intressanta: de krävde samfällt att personalrummet skulle saneras! Så blev det också. Och det var ju en himla tur, för tänk om de hemska spermierna eller allsköns baciller hade attackerat våra telningar. Exakt samma mekanism, alltså: utgjut dig maximalt på det att du må framstå som god. Anna Dahlberg är en mycket god människa.
Exakt vad som får en människa att begå ett grovt våldsbrott kan egentligen kvitta. Det finns en ocean av mer eller mindre banala förklaringar till att en människa går över gränsen för det förbjudna, otänkbara: psykosociala problem sen barndomen, personlighetsstörningar, sinnesförvirring, drogpåverkan, rädsla, vrede… Det är bara hypoteser kring enskilda händelsekedjor och säger ingenting om hur man ska förstå brottet och den situation som gärningsmannen har försatt sig i. För vad har hänt? Jo, på några sekunder har han utträtt ur mänskligheten. Han är inte längre den som begick brottet, han är brottslingen. Och nu ska han straffas för att han inte är som vi och för att vi ska kunna vara vi. Det är brottets betydelse.
Jag skrev till en annan bloggare häromdagen och citerade då Primo Levi. Så här skriver han om sin tid i koncentrationsläger i "Är detta en människa?": De personer som figurerar på de här sidorna är inga människor. Deras mänsklighet har begravts, eller de har själva begravt den, under en oförrätt som tillfogats dem eller som de tillfogat andra. De gemena och dumdryga SS-männen, kaporna, de politiska fångarna, de kriminella, de höga och låga prominenta och slutligen vi ourskiljbara och förslavade Häftlinge, alla klasserna i den vanvettiga hierarki som tyskarna byggt upp, är paradoxalt nog jämställda genom en gemensam inre förödelse.
Inre förödelse är just det som drabbar den som dödar. Dödar du mig så börjar du själv dö. Dödar du flera så dör du mer och mer tills du en dag är räddningslöst förlorad. Det här gäller även Mattias Flink. Inget fängelsestraff kan vara värre, inga murar högre. Jag tror att han på sätt och vis måste ha känt en viss befrielse i fångenskapen eftersom den ristar en konkret bild i brottslingens hjärna av utdrivningen från en gemenskap som han inte kunde delta i, eller ens uppfatta, utanför murarna.
Men kanske finns det ändå en väg tillbaka. Kanske kan brottslingen och vi återupprätta den gemenskap som han har uteslutit sig själv från. Jag tror det. När straffet är över har brottet sonats, är ju överenskommelsen. Brottslingen kan upphöra att vara brottsling och så småningom bli människa igen. Pappa är ett verb, brukar jag säga. Det gäller förstås även ”människa”: människa är ett verb. När man upphör att göra människa är man inte längre en människa i någon vettig mening, lika lite som en pappa är någon som gör en kvinna gravid. Vi är bara människor i performativ betydelse, när vi formar och formas av en gemenskap med andra. En isolerad mänsklig varelse är ingen människa.
Visst kan vi rehabilitera mördare. Kanske inte alla, inte de psykopater som saknar varje form av medkänsla med andra. Vissa måste förbli inlåsta på grund av sin farlighet, precis som vi inte skulle släppa ut en tiger på våra gator. Men de är undantagen. Vi kan göra det om vi vill, om vi lägger tillräckliga resurser på det, använder all vår klokskap, empati och kunskap om det mänskliga psyket. Men ju längre vi håller dem inlåsta, desto mer fjärmar vi dem från oss och desto svårare blir det.
Ett citat till från mitt svar till min medbloggare: ”Människa är ett verb, och bara den som ’gör’ människa kan känna den längtan efter förlåtelse du beskriver. Att längta efter förlåtelse är alltså att i djupaste mening längta efter att vara människa.”
Så låt oss göra dem till människor igen. Om det är att dalta så låt oss dalta. Då kan också Anna Dahlberg fortsätta att vara god - en win-win situation som amerikanerna skulle säga.
En vanlig hobby här i vårt land går ut på att tävla i förtrytelse över ”daltandet med brottslingarna” och kappas om vem som bäst uttrycker sin avsky över mördare och andra uslingar. Det kan tyckas en smula tjatigt, men belöningen består förstås i att ens oförvitlighet och höga moral framhävs. Jag ska ta ett exempel. På det dagis där mina söner gick förut uppdagades det en morgon att en manlig anställd i skydd av nattens mörker hade tagit fram den enögde djävulen tillsammans med ett tillfälligt ragg – i personalrummet. Det var kanske inte hans mest begåvade idé någonsin och resulterade förstås i omedelbar avstängning.
Föräldrarnas reaktioner på det efterföljande krismötet var intressanta: de krävde samfällt att personalrummet skulle saneras! Så blev det också. Och det var ju en himla tur, för tänk om de hemska spermierna eller allsköns baciller hade attackerat våra telningar. Exakt samma mekanism, alltså: utgjut dig maximalt på det att du må framstå som god. Anna Dahlberg är en mycket god människa.
Exakt vad som får en människa att begå ett grovt våldsbrott kan egentligen kvitta. Det finns en ocean av mer eller mindre banala förklaringar till att en människa går över gränsen för det förbjudna, otänkbara: psykosociala problem sen barndomen, personlighetsstörningar, sinnesförvirring, drogpåverkan, rädsla, vrede… Det är bara hypoteser kring enskilda händelsekedjor och säger ingenting om hur man ska förstå brottet och den situation som gärningsmannen har försatt sig i. För vad har hänt? Jo, på några sekunder har han utträtt ur mänskligheten. Han är inte längre den som begick brottet, han är brottslingen. Och nu ska han straffas för att han inte är som vi och för att vi ska kunna vara vi. Det är brottets betydelse.
Jag skrev till en annan bloggare häromdagen och citerade då Primo Levi. Så här skriver han om sin tid i koncentrationsläger i "Är detta en människa?": De personer som figurerar på de här sidorna är inga människor. Deras mänsklighet har begravts, eller de har själva begravt den, under en oförrätt som tillfogats dem eller som de tillfogat andra. De gemena och dumdryga SS-männen, kaporna, de politiska fångarna, de kriminella, de höga och låga prominenta och slutligen vi ourskiljbara och förslavade Häftlinge, alla klasserna i den vanvettiga hierarki som tyskarna byggt upp, är paradoxalt nog jämställda genom en gemensam inre förödelse.
Inre förödelse är just det som drabbar den som dödar. Dödar du mig så börjar du själv dö. Dödar du flera så dör du mer och mer tills du en dag är räddningslöst förlorad. Det här gäller även Mattias Flink. Inget fängelsestraff kan vara värre, inga murar högre. Jag tror att han på sätt och vis måste ha känt en viss befrielse i fångenskapen eftersom den ristar en konkret bild i brottslingens hjärna av utdrivningen från en gemenskap som han inte kunde delta i, eller ens uppfatta, utanför murarna.
Men kanske finns det ändå en väg tillbaka. Kanske kan brottslingen och vi återupprätta den gemenskap som han har uteslutit sig själv från. Jag tror det. När straffet är över har brottet sonats, är ju överenskommelsen. Brottslingen kan upphöra att vara brottsling och så småningom bli människa igen. Pappa är ett verb, brukar jag säga. Det gäller förstås även ”människa”: människa är ett verb. När man upphör att göra människa är man inte längre en människa i någon vettig mening, lika lite som en pappa är någon som gör en kvinna gravid. Vi är bara människor i performativ betydelse, när vi formar och formas av en gemenskap med andra. En isolerad mänsklig varelse är ingen människa.
Visst kan vi rehabilitera mördare. Kanske inte alla, inte de psykopater som saknar varje form av medkänsla med andra. Vissa måste förbli inlåsta på grund av sin farlighet, precis som vi inte skulle släppa ut en tiger på våra gator. Men de är undantagen. Vi kan göra det om vi vill, om vi lägger tillräckliga resurser på det, använder all vår klokskap, empati och kunskap om det mänskliga psyket. Men ju längre vi håller dem inlåsta, desto mer fjärmar vi dem från oss och desto svårare blir det.
Ett citat till från mitt svar till min medbloggare: ”Människa är ett verb, och bara den som ’gör’ människa kan känna den längtan efter förlåtelse du beskriver. Att längta efter förlåtelse är alltså att i djupaste mening längta efter att vara människa.”
Så låt oss göra dem till människor igen. Om det är att dalta så låt oss dalta. Då kan också Anna Dahlberg fortsätta att vara god - en win-win situation som amerikanerna skulle säga.
tisdag 10 juni 2008
Full fart bakåt!
Jag läser i Zaida Catalans blogg att de där satans morsorna som jämt ska vabba vi stockholmare nu ska få möjlighet att söka vårdnadsbidrag 1 juli. Hurra, liksom. Äntligen kan männen få ägna sig åt sina karriärer med gott samvete och kvinnorna passa barn så som de alltid har gjort. Men det är ju ett enormt framsteg om man betänker vilket lidande som dagisbarn utsätts för: kompisar, andra vuxna, stimulans och sånt. Får man för mycket av den varan blir man ju aldrig kristdemokrat.
Dagstidningarna, bl.a. DN, rapporterar - efter jättenyheten att nya iPhone släpps i Sverige i juli - att Allians mot Sverige nu har beslutat att införa skriftliga omdömen från första klass. Major Björklund tycker inte att utvecklingssamtalet och den skriftliga utvecklingsplanen räcker och förklarar att detta är för föräldrarnas skull. Tack så mycket, men själv tänker jag inte ta emot något skriftligt omdöme. Jag ska returnera det. Jag vill inte ha det. Jag behöver det inte. Hela tanken är motbjudande.
Förr talade man om inlärning, i dag använder pedagoger begreppet lärande i stället. Förstår ni skillnaden? Klart ni gör. Men det gör inte Björklund; han är kvar i den gamla inlärningsdiskursen där läraren har en tillbringare med kunskap som ska hällas in i elevens ack så tomma lilla käril. Därefter mäter man hur mycket som har runnit av vår Mats i skolan – tänk om han är som en gås! – och sätter betyg på honom. Så slipper vi ”flumskolan”, tänker majoren. Och märker inte att hela tanken på att få pli på det svenska skolväsendet genom att slå full back i det pedagogiska maskineriet är flummigare än Peps Perssons percussionist.
Dagstidningarna, bl.a. DN, rapporterar - efter jättenyheten att nya iPhone släpps i Sverige i juli - att Allians mot Sverige nu har beslutat att införa skriftliga omdömen från första klass. Major Björklund tycker inte att utvecklingssamtalet och den skriftliga utvecklingsplanen räcker och förklarar att detta är för föräldrarnas skull. Tack så mycket, men själv tänker jag inte ta emot något skriftligt omdöme. Jag ska returnera det. Jag vill inte ha det. Jag behöver det inte. Hela tanken är motbjudande.
Förr talade man om inlärning, i dag använder pedagoger begreppet lärande i stället. Förstår ni skillnaden? Klart ni gör. Men det gör inte Björklund; han är kvar i den gamla inlärningsdiskursen där läraren har en tillbringare med kunskap som ska hällas in i elevens ack så tomma lilla käril. Därefter mäter man hur mycket som har runnit av vår Mats i skolan – tänk om han är som en gås! – och sätter betyg på honom. Så slipper vi ”flumskolan”, tänker majoren. Och märker inte att hela tanken på att få pli på det svenska skolväsendet genom att slå full back i det pedagogiska maskineriet är flummigare än Peps Perssons percussionist.
måndag 9 juni 2008
DN om baksmällan efter 6 juni
På ledarplats i dagens DN beklagar sig redaktionen över den baksmälla som nationaldagsfirandet har orsakat - i alla fall hos dem. Ingen ville liksom vifta med fanor utom diverse fascister, och det är väl bra synd att låta dem shanghaja vår nationalism. Men det är som att kasta in ett rådjurskadaver i en vargflock och sedan förebrå dem att de äter. Nationaldemokrater och deras anhang är i själva verket de enda som har en korrekt uppfattning om vad nationaldagen är till för. Den ska blåsa upp nationalismen, den ideologi som säger att en kultur bör vara liktydig med ett land och vice versa. I den göl som inringas av våra gränser ska dessuom alla grodor kväka på samma mål: nationalspråket (en dialekt med en här i ryggen, för att citera Thomas Hylland Eriksen).
Det går inte att tänka sig en nation utan en annan nation, lika lite som det går att tänka sig en etnicitet utan en annan eller ett språk utan ett annat. Lika mycket som "svenskhet" är ett försök att ringa in vad som är typiskt för oss, är det ett uttalande om vad vi inte är. Det har fascister i alla tider tagit fasta på, och det gjorde de den sjätte juni. Exakt vad som är "svenskt" återstår att reda ut. Giuseppe Mazzini lär ha sagt, strax efter att Italien bildades: "Nu har vi skapat Italien. Nu återstår bara den svåraste uppgiften: att skapa italienare!"
Här i Sverige försöker vi fortfarande, förtvivlat, att skapa svenskar; nationaldagen är ett av många försök att odla en sån performativitet. Klubben Sverige har funnits länge - vem ska få vara med? När det gäller våra nordiska bröder och systrar så räcker det att de bor här i två år för att de ska få bli svenska medborgare. De svartmuskiga som talar barbarspråk får allt vänta i fem år. De måste först lära sig att bemästra vår obetydliga, nordiska munart och skriva under på våra paradisiskt jämlika värderingar. Därefter är de hjärtligt välkomna att städa våra trappor och byta våra blöjor, diska vår disk och kontrollera våra färdbevis. De har då blivit en del av det mångkulturella samhället. Men de gör klokt i att hålla sig undan när flaggviftarna nalkas. Och det gör de nog, för även de har insett vad vi firar på nationaldagen.
Det går inte att tänka sig en nation utan en annan nation, lika lite som det går att tänka sig en etnicitet utan en annan eller ett språk utan ett annat. Lika mycket som "svenskhet" är ett försök att ringa in vad som är typiskt för oss, är det ett uttalande om vad vi inte är. Det har fascister i alla tider tagit fasta på, och det gjorde de den sjätte juni. Exakt vad som är "svenskt" återstår att reda ut. Giuseppe Mazzini lär ha sagt, strax efter att Italien bildades: "Nu har vi skapat Italien. Nu återstår bara den svåraste uppgiften: att skapa italienare!"
Här i Sverige försöker vi fortfarande, förtvivlat, att skapa svenskar; nationaldagen är ett av många försök att odla en sån performativitet. Klubben Sverige har funnits länge - vem ska få vara med? När det gäller våra nordiska bröder och systrar så räcker det att de bor här i två år för att de ska få bli svenska medborgare. De svartmuskiga som talar barbarspråk får allt vänta i fem år. De måste först lära sig att bemästra vår obetydliga, nordiska munart och skriva under på våra paradisiskt jämlika värderingar. Därefter är de hjärtligt välkomna att städa våra trappor och byta våra blöjor, diska vår disk och kontrollera våra färdbevis. De har då blivit en del av det mångkulturella samhället. Men de gör klokt i att hålla sig undan när flaggviftarna nalkas. Och det gör de nog, för även de har insett vad vi firar på nationaldagen.
lördag 7 juni 2008
Lotta Fogde och ”normalfeminismen”
I dagens DN skriver Lotta Fogde att kvinnor i USA ”är som kvinnor är mest: splittrade i synen på könets betydelse för individens möjligheter” och därför inte gav den feministiska (?) Hillary Clinton sitt stöd. Analysen blir att såväl feminismens ”kollektiva angreppssätt” som Clintons oförmåga att framställa feminismen som en ”frihetsrörelse, för båda könen” har givit dem ”imageproblem” i vår individualistiska tidsålder.
Och sedan jämför Fogde med Sverige, där förr manliga partiledare ”tävlade om att kalla sig feminister”. Det gör de inte längre och vare sig Fredrik Reinfeldt, Nyamko Sabuni eller Linda Skugge är feminister. Bara Anders Borg, ekonomins Robert Wells, ”framhärdar i sin övertygelse att feminism handlar om individers frigörelse”, fortsätter Fogde.
Vem var det som sa: ”Med sådana vänner behöver jag inga fiender”? Jag minns inte, men bäva månde Sverige den dagen Reinfeldt kallar sig feminist. Att Sabuni, som ska föreställa jämställdshetsminister, blundar hårt för alla former av maktstrukturer är förstås en merit i en borgerlig regering och inget att sörja. Bockar som örtagårdsmästare har vi liksom sett förut.
Jag ska hoppa direkt till slutklämmen: ”När snart varenda idrottsgren och sexuella läggning har [sin] egen gala och prisar goda föredömen inom sin sfär, var är den breda, årliga feministkongressen?” Ja, var är det som Fogde kallar för ”normalfeminismen”? (Och var är den heterosexuella galan? Jo, den pågår 364 dagar om året.)
Tja, Feministiskt initiativ var ett försök att förena feminister ur alla läger. Men Ebba Witt-Brattström förstörde enormt mycket med sin borgerliga kritik av Tiina Rosenberg, som i sin tur demoniserades, förlöjligades och förföljdes i medierna tills hon inte orkade längre. Hon var väl lite för mycket som Hillary Clinton, kanske Fogde tänker, fast utan den senares stålar. Onödigt polariserande, fast pank. Jag tror att FI (och då menar jag inte finansinspektionen) har hämtat sig och kommer att bli viktiga i valet 2010. Ebba Witt-Brattström var inte precis oersättlig.
Att den ”normalfeminism” som Fogde efterlyser har tappat styrfarten beror kanske på att den helt enkelt inte duger? Lena Gemzöe myntar i sin bok ”Feminism” (2006, Bilda) begreppet ordboksfeminism: ”en person som anser 1) att kvinnor är underordnade män och 2) att detta förhållande bör ändras.” Den är bra, för den är något de flesta kan enas om. Men som Gemzöe påpekar preciserar den varken förtryckets struktur eller hur det kan avskaffas. Och detta är ”normalfeminismens” stora svaghet. Hur ska vi gå till väga för att uppnå ett jämställt samhälle? Ska vi knacka maktens män på axeln och försynt påpeka att det här, det är inte riktigt schyst? Försöka duger, men jag misstänker att de bara tar en hink bearnaise till och lovar att tänka på saken.
Fogde har tidigare skrivit en artikel med utgångspunkten att ”strukturerna och idealen i den produktiva respektive reproduktiva sfären inte går att kombinera”, och det har hon ju väldigt rätt i, men att därifrån dra slutsatsen att vi behöver ännu mer konsensus, ännu mer traditionellt jämställdhetsarbete och därtill hjärt-lungräddning av den borgerliga feminismen är nog lite…borgerligt. En feminism utan en genomarbetad, intersektionalistisk analys av maktens och normernas förtryck kan aldrig bli en elektrifierad strapon i häcken på patriarkatet. Det blir bara vanlijsex av alltihop. Trevligt, men till intet förpliktande, liksom.
Och sedan jämför Fogde med Sverige, där förr manliga partiledare ”tävlade om att kalla sig feminister”. Det gör de inte längre och vare sig Fredrik Reinfeldt, Nyamko Sabuni eller Linda Skugge är feminister. Bara Anders Borg, ekonomins Robert Wells, ”framhärdar i sin övertygelse att feminism handlar om individers frigörelse”, fortsätter Fogde.
Vem var det som sa: ”Med sådana vänner behöver jag inga fiender”? Jag minns inte, men bäva månde Sverige den dagen Reinfeldt kallar sig feminist. Att Sabuni, som ska föreställa jämställdshetsminister, blundar hårt för alla former av maktstrukturer är förstås en merit i en borgerlig regering och inget att sörja. Bockar som örtagårdsmästare har vi liksom sett förut.
Jag ska hoppa direkt till slutklämmen: ”När snart varenda idrottsgren och sexuella läggning har [sin] egen gala och prisar goda föredömen inom sin sfär, var är den breda, årliga feministkongressen?” Ja, var är det som Fogde kallar för ”normalfeminismen”? (Och var är den heterosexuella galan? Jo, den pågår 364 dagar om året.)
Tja, Feministiskt initiativ var ett försök att förena feminister ur alla läger. Men Ebba Witt-Brattström förstörde enormt mycket med sin borgerliga kritik av Tiina Rosenberg, som i sin tur demoniserades, förlöjligades och förföljdes i medierna tills hon inte orkade längre. Hon var väl lite för mycket som Hillary Clinton, kanske Fogde tänker, fast utan den senares stålar. Onödigt polariserande, fast pank. Jag tror att FI (och då menar jag inte finansinspektionen) har hämtat sig och kommer att bli viktiga i valet 2010. Ebba Witt-Brattström var inte precis oersättlig.
Att den ”normalfeminism” som Fogde efterlyser har tappat styrfarten beror kanske på att den helt enkelt inte duger? Lena Gemzöe myntar i sin bok ”Feminism” (2006, Bilda) begreppet ordboksfeminism: ”en person som anser 1) att kvinnor är underordnade män och 2) att detta förhållande bör ändras.” Den är bra, för den är något de flesta kan enas om. Men som Gemzöe påpekar preciserar den varken förtryckets struktur eller hur det kan avskaffas. Och detta är ”normalfeminismens” stora svaghet. Hur ska vi gå till väga för att uppnå ett jämställt samhälle? Ska vi knacka maktens män på axeln och försynt påpeka att det här, det är inte riktigt schyst? Försöka duger, men jag misstänker att de bara tar en hink bearnaise till och lovar att tänka på saken.
Fogde har tidigare skrivit en artikel med utgångspunkten att ”strukturerna och idealen i den produktiva respektive reproduktiva sfären inte går att kombinera”, och det har hon ju väldigt rätt i, men att därifrån dra slutsatsen att vi behöver ännu mer konsensus, ännu mer traditionellt jämställdhetsarbete och därtill hjärt-lungräddning av den borgerliga feminismen är nog lite…borgerligt. En feminism utan en genomarbetad, intersektionalistisk analys av maktens och normernas förtryck kan aldrig bli en elektrifierad strapon i häcken på patriarkatet. Det blir bara vanlijsex av alltihop. Trevligt, men till intet förpliktande, liksom.
fredag 6 juni 2008
Mångfaldiga barns dag
Äntligen dags för Sveriges nationaldag och ännu en dos kulturterrorism! Dags att fira att vi är ett enda folk som mangrant sluter upp bakom fanan, dags att hylla vår historiska kontinuitet, dags att rört begrunda hur trygga vi är i nationens famn och att den ljusnande framtid är vår. Med betoning på vår – inte er.
Den senmoderna världen är svår att överblicka. Samhällskontraktet är rivet och var och en får rädda sig bäst hen kan. Särskilt tydligt är det för ungdomar som står på tröskeln till vuxenvärlden. De någorlunda välanpassade drömmer om och planerar inför en framtid med jobb och bostad, kanske barn. Men till skillnad från tidigare generationer måste de rita sina egna kartor. Kollektivavtal och fasta anställningar är the old black och ersatta med the new black: konsultuppdrag, bemanningsföretag och provanställningar. Skolan är inte till mycket hjälp, eftersom den, på den svenska skolans vis, inte har snappat det här med senmoderniteten.
De mindre välanpassade ungdomarna, de som är i Statens institutionsstyrelses trygga famn, planerar inte sin framtid. De vill bara gitta från LVM- eller ungdomshemmet. De saknar framförhållning, skulle väl någon högerideolog på DN Chef säga. Vill inte ta sig i kragen.
Sen har vi ett mellanting, en annan sorts new black: ”invandrarkillen” och "invandrartjejen". Ni vet, de där som talar förortsvenska, har guldkedjor runt halsen och en tandlös farmor i svart huckle.
Men de kan väl också få vara med på nationaldagsfirandet, för Sverige är mångfaldens, delaktighetens, jämlikhetens och jämställdhetens hemvist på jorden. De kan få ha på sig sina smaklösa billighetsjeans och svarta slöjor om de bara viftar med vår flagga och tonar ner sin förortssvenska lite. Ett bögpar kan också vara klädsamt att visa upp på Skansen. För vi är ett folk, i ett land med skarpa gränser på kartan, en flagga och ett fotbollslandslagoch en Charlotte Perelli. Det måste firas. I dag, men inte i går och inte i morgon. Hatbrottets dag firas året runt.
Jag letar i minnets gömmor efter några urgamla traditioner denna dag. Få se… Gustav Vasa! Oj, vad han var svensk. Han blev vald till kung just i dag, sägs det. Lite senare slog han ner Dackeupproret med sinatyska legoknektar präktiga svenska soldater. Problemet är bara att vi på den tiden hade den julianska kalendern, inte den nuvarande gregorianska, så datumet är nog åt helskotta. Men vi kan ju alltid fira 1809 års författning som infördes 6 juni. Enligt den utser kungen statsministern i konselj. Äsch, det där stämmer ju inte längre. Men vår nya regeringsform kom också till denna dag, 1974. Och så blev kungen av med de sista resterna av sin makt, alltid något. Regeringsformen säger också att alla vita, heterosexuella medelklassmän utan några funktionsnedsättningar är lika inför lagen. Det kan vi väl fira? Sen har vi ju våra sillsvansar och midsommarstänger och våra fina traditioner som att våldta 18-20 kvinnor om dagen året runt. Det är det många som tar fasta på. Vissa nöjer sig inte med det utan firar med att slå ihjäl käringen. Det händer var tredje vecka i du vänaste land uppå jord.
Nej, ärligt talat så kommer jag inte på något att yvas över, kalla mig opatriotisk. Men jag kan väl trösta mig med Hugo av St. Victors ord: ”Den som tycker att hans fädernesland är härligt är bara en vekhjärtad nybörjare; den som tycker att varje land är som hans eget är redan stark, men bara den som ser hela världen som ett främmande land är fullkomlig.”
Den senmoderna världen är svår att överblicka. Samhällskontraktet är rivet och var och en får rädda sig bäst hen kan. Särskilt tydligt är det för ungdomar som står på tröskeln till vuxenvärlden. De någorlunda välanpassade drömmer om och planerar inför en framtid med jobb och bostad, kanske barn. Men till skillnad från tidigare generationer måste de rita sina egna kartor. Kollektivavtal och fasta anställningar är the old black och ersatta med the new black: konsultuppdrag, bemanningsföretag och provanställningar. Skolan är inte till mycket hjälp, eftersom den, på den svenska skolans vis, inte har snappat det här med senmoderniteten.
De mindre välanpassade ungdomarna, de som är i Statens institutionsstyrelses trygga famn, planerar inte sin framtid. De vill bara gitta från LVM- eller ungdomshemmet. De saknar framförhållning, skulle väl någon högerideolog på DN Chef säga. Vill inte ta sig i kragen.
Sen har vi ett mellanting, en annan sorts new black: ”invandrarkillen” och "invandrartjejen". Ni vet, de där som talar förortsvenska, har guldkedjor runt halsen och en tandlös farmor i svart huckle.
Men de kan väl också få vara med på nationaldagsfirandet, för Sverige är mångfaldens, delaktighetens, jämlikhetens och jämställdhetens hemvist på jorden. De kan få ha på sig sina smaklösa billighetsjeans och svarta slöjor om de bara viftar med vår flagga och tonar ner sin förortssvenska lite. Ett bögpar kan också vara klädsamt att visa upp på Skansen. För vi är ett folk, i ett land med skarpa gränser på kartan, en flagga och ett fotbollslandslag
Jag letar i minnets gömmor efter några urgamla traditioner denna dag. Få se… Gustav Vasa! Oj, vad han var svensk. Han blev vald till kung just i dag, sägs det. Lite senare slog han ner Dackeupproret med sina
Nej, ärligt talat så kommer jag inte på något att yvas över, kalla mig opatriotisk. Men jag kan väl trösta mig med Hugo av St. Victors ord: ”Den som tycker att hans fädernesland är härligt är bara en vekhjärtad nybörjare; den som tycker att varje land är som hans eget är redan stark, men bara den som ser hela världen som ett främmande land är fullkomlig.”
torsdag 5 juni 2008
onsdag 4 juni 2008
Sabuni säger nej till kvotering
"Vi måste uppmuntra fler kvinor att jobba inom näringslivet" säger Nyamko Sabuni i DN i dag (4 juni 2008). Men kvotering till börsbolagens styrelser är hon emot. Hon anser att kvotering är "ett för stort ingrepp i det fria näringslivet", däremot diggar hon att "den nya bolagkoden säger att man bör eftersträva fler kvinnor i styrelsen" och påpekar att bolagen från 1 juli måste förklara "varför de inte lever upp till en jämnare könsfördelning."
Såna förklaringar är inte svåra att få, men räkna med att de blir könsblinda. Kvinnor gifter sig och skaffar barn, till exempel. Det gör dem olämpliga för de högsta posterna inom en organisation där man inte utan vidare kan lämna över ansvaret till någon annan. Kvinnor är inte lika ambitiösa av naturen, eller också saknar de rätt kompetens. Nej, de är väl mer samlare än jägare, liksom. Föder och diar ungar och har lägre muskelmassa.
Tror någon att bolagsstyrelserna kommer att göra en genusbaserad maktanalys? Det tror inte jag. Tror ni att de kommer att visa hur kvinnliga chefer på högsta nivå inte bara får fortsätta att tvätta makens strumpor utan även blir avvikare i det grabbiga nätverket och tvingas representera inte bara sig själva utan "kvinnan"? Att de som avvikare måste visa sig dugligare än sina manliga kolleger - utan att överglänsa dem? Eller kommer bolagsstyrelsen kanske att läsa Calás och Smircichs analyser av ledarskap som homosocial förförelse? *
Skulle inte tro det.
Det Sabuni missar när hon inte vill kvotera är att kvotering redan sker. Det är män som kvoterar in män, och ju högre upp man kommer, desto viktigare är det att man ingår i The Old Boys' Network. Men det är inte konstigt att hon missar det, eftersom hon är liberal. Liberalfeminister tror på att man med hjälp av uppfostran, utbildning och lite god vilja, sådär, kan förbättra jämställdheten. De saknar därmed analysverktyg som genusbaserad organisationsforskning. Att tala om genus som konstruktion och sånt där vänsterflum vägrar de att göra. Så Sabuni, som inte ens vill kalla sig (liberal-)feminist, ser inte skogen för bara träd. Och räkna inte med att hon kommer att göra det i framtiden heller.
* Calás, M och Smircich L (1991). Voicing Seduction to Silence Leadership. Organization Studies, vol. 12, nr 4
Såna förklaringar är inte svåra att få, men räkna med att de blir könsblinda. Kvinnor gifter sig och skaffar barn, till exempel. Det gör dem olämpliga för de högsta posterna inom en organisation där man inte utan vidare kan lämna över ansvaret till någon annan. Kvinnor är inte lika ambitiösa av naturen, eller också saknar de rätt kompetens. Nej, de är väl mer samlare än jägare, liksom. Föder och diar ungar och har lägre muskelmassa.
Tror någon att bolagsstyrelserna kommer att göra en genusbaserad maktanalys? Det tror inte jag. Tror ni att de kommer att visa hur kvinnliga chefer på högsta nivå inte bara får fortsätta att tvätta makens strumpor utan även blir avvikare i det grabbiga nätverket och tvingas representera inte bara sig själva utan "kvinnan"? Att de som avvikare måste visa sig dugligare än sina manliga kolleger - utan att överglänsa dem? Eller kommer bolagsstyrelsen kanske att läsa Calás och Smircichs analyser av ledarskap som homosocial förförelse? *
Skulle inte tro det.
Det Sabuni missar när hon inte vill kvotera är att kvotering redan sker. Det är män som kvoterar in män, och ju högre upp man kommer, desto viktigare är det att man ingår i The Old Boys' Network. Men det är inte konstigt att hon missar det, eftersom hon är liberal. Liberalfeminister tror på att man med hjälp av uppfostran, utbildning och lite god vilja, sådär, kan förbättra jämställdheten. De saknar därmed analysverktyg som genusbaserad organisationsforskning. Att tala om genus som konstruktion och sånt där vänsterflum vägrar de att göra. Så Sabuni, som inte ens vill kalla sig (liberal-)feminist, ser inte skogen för bara träd. Och räkna inte med att hon kommer att göra det i framtiden heller.
* Calás, M och Smircich L (1991). Voicing Seduction to Silence Leadership. Organization Studies, vol. 12, nr 4
tisdag 3 juni 2008
Pride, bisexualitet och kulturterrorism
”När ska det bli möjligt – inte bara att ha en identitet, men att slippa?” Det frågar socialantropologen Thomas Hylland Eriksen (se länk i högerspalten) i sin pamflett Kulturterrorismen – en uppgörelse med tanken om kulturell renhet. Där skriver han också att ”det största problemet för dem som ’lever i två kulturer’ ligger i att en samlad offentlighet avkräver dem en kulturell identitet”.
Hylland Eriksen syftar här på dem som t.ex. är norskfödda barn till invandrare, men jag drar en parallell till oss bisexuella: vi misstänks ha lojalitetskonflikter och ses därför inte som pålitliga av vare sig hetero- eller homosexuella.Världen krymper och olika kulturer flyter samman, blandas och förändras. Mot denna kreolisering reagerar krafter som vill lägga sin "kultur" i formalin och sedan kasta burken på De andra. Men ”kultur är inte ett ting, även om ordet kultur olyckligtvis är ett substantiv” påpekar författaren . Och den som betvivlar att kulturterrorismen har ställt till med nog elände behöver bara se på det forna Jugoslavien. Är det något som behövs i dessa tider så är det lojalitetskonflikter, fortsätter författaren. De är nämligen fredsbevarande.
Häromdagen såg jag i ögonvrån ett par grisskära strumpbyxor under en tantig klänning. Men så höjde jag blicken och såg ett helskägg, och då blev jag glad, för jag gillar det socialantropologerna kallar anomalier. De tydliggör att exempelvis ”man” och ”kvinna” bara är ytterpunkterna på en glidande skala, precis som ”hetero” och ”homo”. Eller, för att åter citera Hylland Eriksen: ”Renhet och tydliga gränser är fantasifoster, skapade av offer för alltför sträng potträning. Världen är skitig och består av ett myller av gråzoner.”
Så till Prideveckan. Det som brukar slå mig när jag går runt på Tantolundens grusplan är alla dessa gränser. Här är moderata flator, där socialdemokratiska. Här har vi stolta transor, där SLM-bögar.
Det här påminner om när man blandar människor från olika ”stammar” i ett nytt sammanhang. Följden blir ofta att de överkommunicerar sina inbördes olikheter. Tidigare tänkte inte en kotte på om han var från X-folket eller Y-folket, men nu är det plötsligt oerhört viktigt. Vi har en egen kultur, och med den som ideologiskt vapen skapar vi en etnicitet, en skarp gräns mot andra.
Vi bisexuella är inte ett spår bättre, förstås. Vi har ett alldeles eget bitält: vi mot er. (Men alla älskar vi HBTQ-personer förstås schlager och damimitatörer). Är det inte lite synd att paraden som är en sån fantastisk manifestation av solidaritet och mångfald upplöses i sina beståndsdelar innanför staketen?
Det är ett slags kulturterrorism i liten skala, på samma unkna och skenbart harmlösa sätt som melodifestivalen är det med sitt flaggviftande. Nya stater som Serbien och Kroatien föds i blod och firas i blod. Inget nytt under solen: även Sverige har en blodig historia. Men varför ska vi fira det, varför fira exempelvis det "svenska"? Vad är det som är "typiskt svenskt"? Lutfisk? Säg det till norrmännen.
Jag såg på melodifestivalen med mina söner. De hejade på Ryssland. Och kommentatorerna drömde om en världsmelodifestival. Jag kan inte bärga mig. Om några år kanske vi får se Khalistan bli verklighet; sikherna måste ju få en egen stat eftersom den indiska regeringen förtrycker dem. Alla folk har rätt till en egen stat, lyder parollen. (Hur man sen definierar "folk" återstår att reda ut.) Sen kan väl de indiska muslimerna också kräva självständighet. Fine. De behöver bara mörda och fördriva de hinduer som då hamnar i minoritet i sitt forna land, sen är allt frid och fröjd och vi kan ha melodifestivalen i någon av de nya huvudstäderna, varför inte Amritsar?
Nå, jag överdriver kanske vådan av att ha ett tält på en dammig fotbollsplan en vecka om året. Det är inte precis synonymt med etnisk rensning. Men modellen bakom den här sortens etnicitetstänkande är densamma. Det är vi mot dem, vår kultur (som är bättre och mer unik) mot er, vårt schlagerbidrag mot ert, vårt fotbollslag mot ert, vårt landslag mot ert, vår armé mot er. Det är en värld fjärran från glidande skalor, gråzoner, kreolisering och fredsbevarande lojalitetskonflikter.
Visst ska vi tillerkänna olika kulturer deras rätt att existera, men lika viktig som rätten att vara olik eller rätten till lika värde, det Hylland Eriksen benämner ”skillnadsrättigheter” och ”likhetsrättigheter” är rätten att slippa definiera sig.
Det behövs mer bisexualitet i världen, kort sagt - utan tält och egen flagga.
Eller, som Gunnar Ekelöf skrev:
Varken moln eller bild
varken bild eller bild
varken moln eller moln
varken varken eller eller
men någonting annat!
Hylland Eriksen syftar här på dem som t.ex. är norskfödda barn till invandrare, men jag drar en parallell till oss bisexuella: vi misstänks ha lojalitetskonflikter och ses därför inte som pålitliga av vare sig hetero- eller homosexuella.Världen krymper och olika kulturer flyter samman, blandas och förändras. Mot denna kreolisering reagerar krafter som vill lägga sin "kultur" i formalin och sedan kasta burken på De andra. Men ”kultur är inte ett ting, även om ordet kultur olyckligtvis är ett substantiv” påpekar författaren . Och den som betvivlar att kulturterrorismen har ställt till med nog elände behöver bara se på det forna Jugoslavien. Är det något som behövs i dessa tider så är det lojalitetskonflikter, fortsätter författaren. De är nämligen fredsbevarande.
Häromdagen såg jag i ögonvrån ett par grisskära strumpbyxor under en tantig klänning. Men så höjde jag blicken och såg ett helskägg, och då blev jag glad, för jag gillar det socialantropologerna kallar anomalier. De tydliggör att exempelvis ”man” och ”kvinna” bara är ytterpunkterna på en glidande skala, precis som ”hetero” och ”homo”. Eller, för att åter citera Hylland Eriksen: ”Renhet och tydliga gränser är fantasifoster, skapade av offer för alltför sträng potträning. Världen är skitig och består av ett myller av gråzoner.”
Så till Prideveckan. Det som brukar slå mig när jag går runt på Tantolundens grusplan är alla dessa gränser. Här är moderata flator, där socialdemokratiska. Här har vi stolta transor, där SLM-bögar.
Det här påminner om när man blandar människor från olika ”stammar” i ett nytt sammanhang. Följden blir ofta att de överkommunicerar sina inbördes olikheter. Tidigare tänkte inte en kotte på om han var från X-folket eller Y-folket, men nu är det plötsligt oerhört viktigt. Vi har en egen kultur, och med den som ideologiskt vapen skapar vi en etnicitet, en skarp gräns mot andra.
Vi bisexuella är inte ett spår bättre, förstås. Vi har ett alldeles eget bitält: vi mot er. (Men alla älskar vi HBTQ-personer förstås schlager och damimitatörer). Är det inte lite synd att paraden som är en sån fantastisk manifestation av solidaritet och mångfald upplöses i sina beståndsdelar innanför staketen?
Det är ett slags kulturterrorism i liten skala, på samma unkna och skenbart harmlösa sätt som melodifestivalen är det med sitt flaggviftande. Nya stater som Serbien och Kroatien föds i blod och firas i blod. Inget nytt under solen: även Sverige har en blodig historia. Men varför ska vi fira det, varför fira exempelvis det "svenska"? Vad är det som är "typiskt svenskt"? Lutfisk? Säg det till norrmännen.
Jag såg på melodifestivalen med mina söner. De hejade på Ryssland. Och kommentatorerna drömde om en världsmelodifestival. Jag kan inte bärga mig. Om några år kanske vi får se Khalistan bli verklighet; sikherna måste ju få en egen stat eftersom den indiska regeringen förtrycker dem. Alla folk har rätt till en egen stat, lyder parollen. (Hur man sen definierar "folk" återstår att reda ut.) Sen kan väl de indiska muslimerna också kräva självständighet. Fine. De behöver bara mörda och fördriva de hinduer som då hamnar i minoritet i sitt forna land, sen är allt frid och fröjd och vi kan ha melodifestivalen i någon av de nya huvudstäderna, varför inte Amritsar?
Nå, jag överdriver kanske vådan av att ha ett tält på en dammig fotbollsplan en vecka om året. Det är inte precis synonymt med etnisk rensning. Men modellen bakom den här sortens etnicitetstänkande är densamma. Det är vi mot dem, vår kultur (som är bättre och mer unik) mot er, vårt schlagerbidrag mot ert, vårt fotbollslag mot ert, vårt landslag mot ert, vår armé mot er. Det är en värld fjärran från glidande skalor, gråzoner, kreolisering och fredsbevarande lojalitetskonflikter.
Visst ska vi tillerkänna olika kulturer deras rätt att existera, men lika viktig som rätten att vara olik eller rätten till lika värde, det Hylland Eriksen benämner ”skillnadsrättigheter” och ”likhetsrättigheter” är rätten att slippa definiera sig.
Det behövs mer bisexualitet i världen, kort sagt - utan tält och egen flagga.
Eller, som Gunnar Ekelöf skrev:
Varken moln eller bild
varken bild eller bild
varken moln eller moln
varken varken eller eller
men någonting annat!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
