Jag minns inte alla mina kvinnor eller varför de brukade ta på mig

I gränslandet mellan vakenhet och sömn, sömn och vakenhet, dök de upp, en efter en, alla de där kvinnorna som jag trodde var så betydelsefulla för mig. Men sett i backspegeln tycker jag mest att det var ett famlande efter nånting som jag inte ens nu kan definiera. Bekräftelse, kanske. Lite värme, sex och någon pervers form av romantik som inte var det men som i min dimmiga syn föreföll likna det.

Alla och alla, förresten - jag minns bara en liten del, därav titeln på blogginlägget. Viktigare än så var de visst inte. Jag hade säkert kunnat skippa de flesta utan problem men nehej, då. Jag skulle prompt hoppa från famn till famn i jakt på det stora Något. Och var det inte Något så var det väl vad som helst som fick mig att känna mig levande. Jag tror att det är det: jag ville känna mig levande. Ack, detta självbedrägeri. Jag utmålade dem som så viktiga när jag nu inte bara ville knulla. Viktiga? Re-he-he-heally? I så fall hade de nog varit färre, förhållandena hade varat längre.

Jag misstänker att jag inte bara inbillade mig att jag kände ditten och datten, jag sa det också, det vill säga narrades. Nu kan man ju tycka att den som inte vet att den ljuger heller inte gör det, men det är en tröst för tigerhjärtan. Hyckleri är vad det var. Åtskilliga kärleksbedyranden halkade ut mellan mina läppar av bara farten, Ibland var det för att nån sa att hon älskade mig, och det här har jag bestämt skrivit om förut, men jag har aldrig kunnat låta bli att återgälda det där "Jag älskar dig". Det vore ju pinsamt och dessutom taskigt.
"Jag älskar dig så!"
"Jaha, tackar, men själv känner jag inget särskilt. Fast det är ju trevligt att vara med dig."
Vilken märklig inställning, alltså att hyckla så där på grund av dåligt samvete. Ännu mer falskhet, om det nu inte vore så att det där "jag älskar dig" är en form av självuppfyllande profetia. Inte så att jag har börjat älska någon på riktigt bara för att jag har yttrat orden, men jag har åtminstone lyckats...inte lura mig själv, för det kan man inte. Men nåt åt det hållet. Gilla läget. Man kan stoppa fetvadd i öronen, efter bästa förmåga ignorera den där lilla rösten som säger åt en att get the hell out of Kansas. (Det var värst så mycket engelska jag slänger mig med. Tur att jag är så bra på att uttrycka mig att ingen kan misstänka att jag drar till med sånt för att min vokabulär tryter. Tur också att jag är översättare, för mer av samma konfekt.)

Hur som helst, om jag hade kunnat säga till mitt femtonåriga jag att Gosse, du kommer att knulla med tjejer i parti och minut, vänta bara. Så hade han inte trott mig, för han var övertygad om att han aldrig någonsin i hela sitt jävla liv skulle få göra det där som alla andra skröt med att de hade gjort även om det mesta säkert var bara skryt.  Hade jag dessutom sagt att Gosse, du kommer att ha sex med en skrälldus män också, så hade han nog bara sett ut som ett frågetecken. Han var nämligen inne på det där med TJEJER för att alla andra var det, även om han understundom hade fantiserat om annat. Sen han knappt var könsmogen. Eller ännu tidigare.

En del tycker att kvantiteten är viktig och statusbemängd. "Hur många har du legat med?" Jag har själv roat mig med att räkna efter, men mest i förundran över att det blivit så många. Och som sagt, jag hade lugnt kunnat hoppa över nio tiondelar - minst. Fåfängligheters fåfänglighet, etcetera. När det gäller alla karlar handlar det snarare om procenträkning. Behåll två-tre, fimpa resten. Ajöken! Mest sexualobjekt, med några lysande undantag. Inget att grubbla över. Med vissa undantag.

När jag tänker så här och försöker minnas alla de där kvinnorna undrar jag ibland vad de tänker om mig i dag om de mot förmodan skulle tänka på mig. Det vore kul att veta. Eller inte. Förmodligen inte. Fast jag hoppas ju att några kan minnas mig med viss värme. Lite bra var jag väl ändå? Snälla? Även om jag var en omogen och självcentrerad idiot skrämmande långt upp i åren. Det finns väl just inget som säger att jag inte är det fortfarande, förresten. Men jag tror att jag har bättrat mig något. Och jag har ju inte gått fram som en slåttermaskin och lämnat stickor och strån bakom mig - det är snarare jag som har körts genom en Massey Ferguson 1424 Super Combine (hittar på namn) (det här är min blogg) (googla kan du göra till din egen).  I alla fall ibland. Jag har varit en dörrmatta av guds nåde understundom. Inte för att det skulle vara bättre eller ge mig nåt slags frikort, men bara för balansens skull. Så ni vet.

Och naturligtvis är det dumt att tänka så här alls. Som om de inte hade nåt att säga till om eller ta ställning till, som om de saknade aktörskap. De valde mig lika mycket som jag valde dem, och de hade väl sina sinnessvaga skäl precis som jag. Så det är en fåfäng ringdans från båda håll, en regndans i förhoppning om att Något. Ibland har de älskat mig, åtminstone sa de att de gjorde det. Men jag ville bara säga att när jag ser tillbaka på det här så minns jag inte mycket, vilket får mig att tänka att det var betydelselöst. Men det kanske bara är en efterhandskonstruktion, jag vet faktiskt inte. Något facit gives icke, och mitt episodminne är legendariskt uselt. Jag minns ju inte ens min mors begravning, inte en sekund, så hur ska jag kunna minnas XX 1988 eller YY och ZZ 1989? Årtalen är gripna ur luften; jag har verkligen ingen aning om vad jag gjorde då. Eller i femte klass eller när jag var 21 eller 36. Jag får säga som Hasse Alfredsson: "Jag har beviljats amnesi."

Det var bara det. Men jag behövde skriva av mig lite, och det är roligt att skapa ett inlägg i denna annars tämligen stendöda blogg.

Kåta pussar

/Leffe

(har jag ibland tänkt att jag skulle underteckna samtliga mina mejl med, men det har inte blivit av)