Fördomsfull eller fördomsfri?

"Den största fördomen är att tro att man inte har några fördomar", brukar det sägas. En närliggande tankefigur är: "Ateismen är också ett slags religion". Men är det så? Jag tycker att det är att blanda bort korten och devalvera begrepp som "fördom" och "religion". För mig är ateism avsaknad av religion; jag tror inte på några högre makter, för det ligger inte för mig. Det är inte mer än så. Jag har inget behov av att till varje pris försvara vetenskapen eller det mänskliga förnuftet, och jag är inte intresserad av att rasa mot religionen. Någon skrev att tron är som en talang, något som kan liknas vid musikalitet. Jag saknar i så fall den talangen, men inser att andra har den. Väl bekomme! Religionen kanske är en konstart. Men ateism är baske mig inte samma sak som religion.

På samma sätt ogillar jag det där med att alla har fördomar och att den som hävdar något annat bara är blind för sina egna. Jag föredrar fördomsfria personer och räknar mig själv som en sådan. Och med fördomsfri menar jag inte en Jesusgestalt utan bara någon som reflekterar över sina attityder gentemot andra, en som är vaksam över sina reaktioner på ett visst beteende eller en fysisk gestalt, doft, beröring eller så.

På ett primitivt plan kan vi rygga tillbaka över någon som stinker gammal alkohol bredvid oss på tunnelbanan. Vi sorterar bums in den i kategorin "alkis" "a-lagare" eller nåt. Och jo, det kan ju hända att vi har rätt i vårt kategoriserande, men frågan är vad som händer sen. Tänker vi: "Jävla alkis", flyttar på oss eller vägrar att låtsas om vederbörande? Om personen tar till orda, tänker vi att allt den säger bara är bludder, eller finns det en människa bakom alkoholdimmorna, kanske rentav en mycket klok och sympatisk människa?

Ett annat exempel: Det finns en ung man som jag rätt ofta ser när jag åker tunnelbana in till stan. Han beter sig inte som vanliga passagerare, för han byter plats titt som tätt, ofta bara efter att ha suttit i några sekunder. Han går fram till dörrarna eller glasrutorna vid ståutrymmet och petar på dem. Hukar sig hastigt, rör vid golvet, mumlar nåt. Går fram och tillbaka i vagnen. Effekten: folk blir livrädda, tänker: "Ett sajko - mamma!"
Men han har bara Tourettes syndrom. Han gör inte en fluga förnär, men det tog mig ett tag innan jag kopplade. Första gången jag mötte honom reagerade jag också primitivt med obehag. Det är inget fel med det. Reaktionen och vad man gör av den är inte samma sak.

Men kan någon vara helt fördomsfri? Eller kan någon vara helt fördomsfull? Tja, det beror på vad man lägger in i begreppet fördom. Naturligtvis kategoriserar vi. Vi gör det automatiskt och ständigt. Det första vi lägger märke till när vi möter en annan människa är könet, brukade min förra lärare i pedagogik säga. Vad ska det vara bra för? Tja, säg det. Men så gör vi, och om någon så att säga inte sitter på samma stol hela tiden blir vi brydda. Är det en man eller en kvinna? Vi måste bara få visshet! Men här kan vi skilja oss åt på grund av våra erfarenheter. Jag har rört mig i så många år i Stockholms gaykretsar att jag är van vid alla möjliga sorters könsuttryck. Alltså hajar jag inte till på samma sätt som någon som aldrig har sett en transperson. Jag begär inga stilpoäng för det och fördömer inte den som reagerar. Men folk som stirrar, viskar eller öppet fördömer, hånar, trakasserar och misshandlar fördömer jag.

Att vara fördomsfull är att döma på förhand. Ofta gör vi det utifrån egna erfarenheter - det kan gälla våra syskon eller partners eller grannar, vara individuellt riktat. "Men va fan, nu börjar han så där igen", tänker vi - men ofta får vi korrigera oss. Det var inte alls det där vanliga, tjatiga. Vi dömde på förhand och får stå där med skammen. Det är bra, för då har vi lärt oss nåt. Och det är nog min poäng: Vi kan vänja oss av med att döma på förhand, lära oss att undvika våra slentrianmässiga reaktioner.

Samma sak gäller strukturella fördomar. Marty berättade om en dokumentär där man fick följa en Sd-sympatisör, en ung tjej. Ni kanske kan räkna ut vilka fördomar hon hade - eller är det att vara fördomsfull? Hur som helst började hon arbeta på en förskola, och där fäste sig en av småttingarna vid henne. Han ville alltid sitta i hennes knä och gosa, vilket hon först värjde sig mot, för han var icke-vit. Men amor vincit omnia och inte kunde hon hata honom. Hon hade lärt sig något mycket viktigt och slutade vara främlingsfientlig. Se där en solskenshistoria, men verkligheten bakom den är ju rätt bister. Att fördomar existerar behöver sannerligen inte bero på personliga erfarenheter - ofta är det just bristen på desamma som möjliggör fördomarna. I ett samhälle fullt med strukturella assymmetrier förleds vi att dela in världen i svart och vitt, hur ädla vi än anser oss vara. Man kan t.ex. kalla sig feminist och se ned på "bimbos", räkna dem som ett slags korkade, spacklade könsförrädare. Eller så kan man försöka se bakom ytan.

Jag tror att tankefiguren "alla har fördomar, även jag" har politiska rötter. Det handlar om privilegier och strukturellt förtryck, och ämnet blir desto mer laddat eftersom så många utsätts för negativ särbehandling, fördomar, diskriminering och i slutänden hat och öppet våld. När man är underordnad, t.ex. som hbtq-person, går det inte att frigöra sig från normen på annat vis än att definiera sig mot normen. Men även det är ju att styras av normen, den norm man på goda grunder avskyr. Samma sak gäller den som har en funktionsnedsättning, är fattig, har psykiska problem, ett eller annat stigma eller oönskad kroppsform. Det gäller den som är icke-vit, den som bor i fel stadsdel eller förort, den som talar med en viss brytning och mycket annat. Vi ställer upp dikotomier som man-kvinna, svensk-invandrare, frisk-sjuk, snygg-ful, smart-dum - och samhället delas in i elit, medelklass och allt skräp därunder. Strukturerna är både högst verkliga, ekonomiskt betingade och samtidigt sociala konstruktioner. Vi har internaliserat dem sen barnsben och de förstärks av främlingsfientlig retorik, homofobi, kvinnohat, islamofobi, antiziganism, funkofobi... Listan kan göras snart sagt oändlig.

Det är alltså inte att undra på att folk blir misstänksamma mot den som säger sig förstå dem. Det är lika icke-förvånande att jag som bisexuell värjer mig mot någon som vill tolka min situation, bara för att dra ett exempel ur högen. Vem har tolkningsföreträdet? Inte är det du, även om du är välvillig. Så du säger att du inte har några fördomar mot oss? Tillåt mig tvivla. Ja, och tyvärr visar det sig ofta att ens farhågor besannas. Förresten behöver egna erfarenheter av underordning inte alls leda till att man förstår andra former av strukturellt förtryck. Att jag är bisexuell innebär inte att jag förstår vad det vill säga att vara utsatt för den manliga blicken. Att jag är feminist innebär inte att jag förstår hur det är att vara en tjej vars föräldrar flytt hit från Somalia. Liksom. Och även om jag är feminist kanske jag råkar utnyttja mina privilegier som man för att ta för mycket utrymme, även om jag inte vill det. Jag kanske rentav tjänar på kvinnors kollektiva underordning, tjänar på att de lever under hot om sexuella övergrepp och våld. Det gör dem fogligare, tänk så bekvämt.

Så visst måste vi se upp. Som fan. Vi måste granska oss själva, erkänna våra privilegier i förhållande till andra. Det är också mycket nyttigt att bli påmind om hur det är bo på andra sidan staketet. Men allt det här måste inte innebära att vi ser oss själva som automatiskt fördomsfulla. Som någon påpekade på Twitter i går känns "alla har vi fördomar, och den som säger att den inte har fördomar är den mest fördomsfulle" lite grann som en sekulariserad syndabekännelse. Det ligger något behagsjukt i det här, tycker jag. Det är självsmekande, som om den som bekänner sig som en fattig, syndig fördomsfull människa förväntar sig en guldstjärna. Kanske är det också därför som folk kommer med krystade svar om man frågar exakt vilka fördomar det är de har. Ingen vill ju vara fördomsfull - på riktigt - alltså får man dra till med nåt i stil med "Jag har fördomar mot tanter med dvärgtaxar". Fördomar mot muslimer? Absolut inte. Mot bögar? O nej. Och så vidare... Det är så fånigt. Kan du inte kalla dig fördomsfri i stället? Åtminstone så gott som fördomsfri?

Fördomar går att bekämpa. På ett individuellt plan kan man lära om. På ett kollektivt plan kan man t.ex. informera om att hivsmitta faktiskt inte sprids med myggor eller så. Och som en del av arbetet mot strukturell diskriminering och negativ särbehandling behövs saklig information, även om den ibland verkar falla på hälleberget. En hel del människor är fördomsfulla. De har alla möjliga förutfattade meningar om det ena och andra och fnyser åt det tredje. En hel del människor är fördomsfria. De sprider inte en massa skitprat om bögar och blattar och brudar, för de har inte de fördomarna. Vilken kategori vill du tillhöra? Eller vill du vara någonstans i mitten? Jag vill vara fördomsfri och jag tror faktiskt att jag är det. Jag tycker att det är bra, jag. Så skjut mig.