Världen tillhör mig inte

Jag bläddrar under stigande obehag igenom Jon Rafmans bildgalleri som han satt samman från Googles evigt cirkulerande kamerabilar. Det är något som skrämmer mig här, men vad? Kanske det dubbla lagret cynism. Detta är bilder tagna av en utomstående betraktare, ett främmande, niohövdat väsen utan allt engagemang i de människor som befolkar fotografierna. Detta är ett urval gjort av en betraktare med samma iskalla blick, men nu med ett stänk av förakt: "Titta, här råkade hydran ta folk på bar gärning." Ja, människorna är ömkliga: fångna i sina lustar, sin misär, sin vrede, sin fattigdom och trötthet. De prostituerade i gathörnen, gängmedlemmarna upptryckta mot väggen av polisen, fåntrattarna som roas av ett fångat djurs krumsprång. Och naturen är ingen natur. Den är stendöd, ett stilleben. Det här är jorden strax före en apokalyps. Så här såg vi ut, detta byggde vi, detta raserade vi. Vi förstod inte vår plats, vi förintade vår värld. Aldrig har väl fotografikonstens starka inslag av död varit tydligare. Allt är nature morte.

Men jag skräms också för att alla dessa platser saknar mening för mig. Husen framstår som de dödsmaskiner de egentligen är. Deras funktion är att ett tag hysa levande varelser som sprattlar till under några ögonblick och sedan är borta. Maskburkar, akvarier, cirkusar. Här levde en gång några människor. De kokade kaffe, målade väggar, bytte blöjor på sina barn, såg på tv, åt middag, insjuknade och fördes till vidare till nästa anhalt - ett sjukhus, ett vårdhem, en grav. Nu blev en cell i dödsmaskinen visst ledig. Nya varelser flyttar in, kokar kaffe, målar väggar, byter blöjor på sina barn, insjuknar och bärs ut.

Det finns ingen mening, ingen alls. Ändå ilar folk förbi, fullt upptagna av sina planer, målinriktade och därför hemma i en miljö där jag vore en anomali, en utomstående betraktare, ett kameraöga. Kanske sitter de och betraktar mig, främlingen. De kommenterar mina kläder som omisskännligt är från en annan del av världen. De funderar på vad jag gör där. Kanske kan vi klämma honom på en slant? Kan vi utnyttja honom, leka med honom, hetsa upp honom, mörda honom? Han hör inte hemma här.

Att se denna bildsvit är att inte se sin egen kropp, att inte känna igen sig, att inte höra till, att inte förstå språket, symbolerna, vardagen, betydelsen av en gest som är välkänd för alla i dessa kvarter. Det är att ta en väg rakt ut på en iskall tundra och ana att om bensinen tar slut kommer man att frysa ihjäl, för ingen hjälp finns att få. Men förevigad kan man bli där man ligger vid vägrenen utan att se, känna eller höra hur den niohövdade hydran stannar till ett ögonblick, och klick, klick, klick. Sen kör bilen vidare.