Gaydar, en sorglustig historia

Jag har en välutvecklad gaydar efter ett antal år i "branschen". Den slår väldigt sällan fel, vilket kan vara underhållande, men egentligen mest är sorgligt. Eller är det tvärtom glädjande?

"Gaydar" kan översättas med "bög-radar" ("bögdar"?), vilket är talande. På engelska står nämligen "gay" i allmänhet för just "bög", som i förkortningen LGBT; man gör en åtskillnad mellan "Lesbian" och "Gay" här till skillnad från vårt svenska HBT. Bisexuella och transpersoner klumpas ihop som hos oss, men även om "gay" har kunnat betyda "homosexuell" i största allmänhet används det sällan om kvinnor. Vilket innebär att även när det används könsneutralt, som "Gay Pride", får det en slagsida åt karlarna. Och så är det förstås även i praktiken, se bara på andelen bögar respektive flator på gayställen runtom i världen.

Men nog om det; jag ska nu förklara varför det är sorgligt att ha en gaydar. (Och därefter varför det kanske inte är så sorgligt när man tänker närmare på saken.) Det är sorgligt för att dess tillförlitlighet är beroende av stereotyper. Ta rösten, till exempel. Påfallande många bögar talar med ljus röst utan bukstöd. Det har jag verkligen ingenting emot, men påfallande många, för att inte säga de flesta heteromän, använder Mörka Rösten. Alltså låter en med ljus stämma "feminint" i deras öron; det feminint kodade är lika med att bögen egentligen är kvinna, det vill säga underordnad. Att tala med ljus röst innebär att positionera sig och bli positionerad i en underordnad ställning: kuksugarens, kvinnans, slavens, barnets ställning i patriarkatet. De höhöande karlakarlarna som hellre skulle dö än erkänna att de ibland fantiserar om ett manligt famntag, eller rentav praktiserar det i lönndom, ser den bukstödslöse som en "fjolla", en man inte behöver räkna med och så vidare. Och det kan för all del straight-actingbögarna också göra; det finns ju en hierarki även bland bögar vilket jag har skrivit om här.

Jag såg en intervju i nån morgonsoffa häromdagen. Intervjuobjektet var en ung kvinna som skulle uppträda i Melodifestivalen. Hon lade huvudet på sned när hon skrattade. Hon var ofarlig och söt och en smula tillgjord. Hon kastade med håret då och då, talade med ljus röst, nickade och log när hon fick en fråga. Efteråt testade jag att härma hennes stil framför spegeln. Perfekt: en riktig ärkefjolla. Ja, ni hajar. Visst är det sorgligt att vår beteenderepertoar ska vara så stelnad, en sån perfekt spegel av vår sociala position, så svår att variera? (Jag vet inte om ni har sett Carina Rydberg på tv nån gång, men om man skulle instruera henne att härma den här sångerskan skulle resultatet bli helt bisarrt.)

Ja, stereotypen av en "bög" är alltså en man som inte riktigt är en man. Så har det varit ända sen Freuds dagar, för han förklarade homosexualitet med att man så att säga är taskigt vaggad: man har fått det där med vem man ska identifiera sig med om bakfoten. En pojke identifierar sig med sin far och vill bli som han, men han vill även ha det pappan har: mamman, alltså en kvinna. Råkar grabben, ve och fasa, identifiera sig med modern i stället blir konsekvensen att han resten av livet kommer att begära män. Säger Freud. Att vara heterosexuell är alltså inte bara att ha rätt identitet och rätt utseende/beteende utan också att ha rätt begär. Orkar ni så kan ni läsa en utförlig analys av det här.

Jag skrev ovan att det var talande att det heter "gaydar" och inte exempelvis "homodar". Ja, för det är i allmänhet svårare att identifiera flator. Visst, tjejer med gällivarehäng, nyckelkedja och tuppkam som håller varandra i handen behöver man inte vara nåt geni för att identifiera som homosexuella, men i regel är det alltså knepigare, åtminstone för mig. (Vill ni testa er gaydar kan ni göra det här.) Vad kan det bero på att flator så att säga är osynligare? Troligtvis för att det är mer okej för en kvinna att anamma vissa maskulina drag än vice versa. Kvinnor kan ha kostym, till exempel. Män har sällan klänning, tyvärr. Småpojkar ska inte ha rosa, småflickor kan trots allt ha blått ibland utan att nån ropar på genuspolisen. En och annan tror nog fortfarande att homosexuella kvinnor är manhaftiga manshatare, men så ser inte verkligheten ut. Liksom. De flesta av mina lesbiska vänner är inte särskilt butchiga, men är de inte så feminina innebär det ändå inte att de automatiskt blir stämplade som flator.

Om det är något som är sorgligt så är det det alltså könsmaktsordningen, heteronormen och det trötta gamla skillnadstänkande som går igen överallt. Den är inte bara ekonomiskt och socialt förtryckande för kvinnor, det är utanförskapande för hbt-personer och snävar in barns möjlighet att själva välja hur de vill uppföra sig och se ut.

Det icke-sorgliga, då, som jag flaggade för inledningsvis? Jo, ta en titt utanför Sveriges gränser. Åk till exempel till Moskva och slå på er gaydar. Den kommer nog inte att ge utslag i första taget. I denna fantastiska stad (jag menar det) är homofobin monumental. Ryska män är inte fjolliga så det stör, för det har de inte råd med. Men i Sverige finns det trots allt ett stort antal homosexuella män som kanske inte precis har slappa handleder men som ändå går lätt att identifiera som bögar. För vi lever i världens kanske mest homovänliga, sekulära och individualistiska land, se till exempel The WVS Cultural Map of the World:

Om min gaydar funkar så pass bra kan man alltså se det som ett tecken på att det helt enkelt är tillåtet att vara lite fjollig här i den fjällhöga nord. Visst, det återstår massor att göra. Hatbrott mot homosexuella är ett utbrett fenomen, liksom diskriminering. (Jag har bara sett två män kyssa varandra på tunnelbanan en enda gång: efter att ett stort gäng från Lino vällde på i Gamla Stan tidigt på morgonen.) HBT-ungdomar från landsorten blir ofta så förtvivlade att de försöker ta livet av sig, transpersoner blir utstirrade, kommenterade och bespottade, flatpar får höra idiotiska kommentarer från fulla heteromän på krogen och så vidare. Men ändå: attityderna från det övriga samhället har förändrats väldeliga. Så hurra för fjollan, säger jag. Hurra för den som tillåter sig själv att inte vara så traditionellt maskulin - eller feminin. Det kräver ändå ett visst mod.

Gaydar kan vara lite kul. Det kan vara lite sorgligt. Jag kan skrocka åt att folk i min omgivning inte klykar att den där tjejen har tagit bussen åt andra hållet för längesen. Och jag kan undra när jag ser en gift fru och man: "Men kära du, vet du verkligen vad din man har för sig när han blir "sen på jobbet"? Det finns en fantastisk scen ur Angels in America (spola fram till 8:40 om ni är otåliga) där Louis, en öppen bög, träffar en man som inte vill kännas vid sin homosexualitet, mormonen och republikanen Joe. Tala om gaydar. Det är både sorgligt och roligt, precis som hela denna fantastiska film.

Men något som ändå är en smula beklämmande är att Joe är antingen eller. Han är först heterosexuell, men som vi alla förstår är det bara på ytan. Sen blir han det han egentligen är, d.v.s. homosexuell. Det är effektivt i filmens värld, men i verkligheten är det nog betydligt vanligare att människor faktiskt är bisexuella, eller att deras läggning varierar över tid. Någon "bi-dar" gives icke, och det är fortfarande utomordentligt viktigt för vissa män att dölja sin fäbless för lite kuk emellanåt. Vore det inte befriande om de kunde stiga ner från sina maktpositioner som hyllade skådespelare, ishockeyspelare eller så, och helt odramatiskt berätta att de inte är såna genuina häradsbetäckare som man kan tro? Jag tycker det. Men de vågar inte, för det skulle vara en sån oerhörd prestigeförlust. Jag skulle unna dem ett sånt möte som i "Angels in America", och jag drömmer om en värld där inte utseende, frisyr, kroppsspråk, klädsel och röst automatiskt placerar en i ett fack. En värld utan gaydar.