Det psykoanalytiska villospåret

Johan Asplund skriver i sin fantastiska lilla skrift "Om undran inför samhället" om det Wittgenstein kallar "aspektblindhet", oförmågan att se någonting som någonting, och Wittgenstein liknar det vid att vara tondöv. Detta apropå antropologen Malinowskis kritik av Freuds teori om kulturens ursprung. Freud menade att det fanns en "urtidshord" i tidernas begynnelse, ledd av en härsklysten och våldsam fader som kapade åt sig alla kvinnorna i hjorden och stötte bort sönerna. Men en dag slöt de utstötta sig samman, mördade fadern och åt upp honom; därmed fick de alla del av hans styrka. Men fadern var ju inte bara hatad, alltså fick de dåligt samvete eller snarare skuldmedvetande. Ja, farsgubben växte sig med tiden ännu starkare i deras sinnen än om han hade levat, och nu uppfann sönerna ett symboliskt substitut för honom. Denna fadersersättning var ett djur - och så uppstod totemismen. Dessutom bestämde sig de forna fadermördarna för att avstå från de numera befriade kvinnorna, och härifrån stammar förbudet mot incest och giftermål mellan syskon.

Det är i sanning en fantastisk teori, och Malinowski gjorde sitt bästa för att pulvrisera den i "Sex and Repression". Hade det bara förekommit ett enda fadermord, och i så fall var, eller var det månne en veritabel epidemi? Och varför skulle fadern fördriva sönerna - de brukar ju söka sig bort självmant? Dessutom måste man ju tänka sig att övergången från ett naturtillstånd till ett kulturtillstånd sker mycket långsamt och gradvis. Så Freud hittar bara på.

Ja, säger Asplund. Freud hittade verkligen på det där, och det var med flit. Det var för att åskådliggöra vissa drag i den mänskliga kulturen:

Kanske kan man tänka sig att det så småningom klarnat för Freud att "ambivalens", "skuldmedvetande" och "försoning" inte bara var nyckelbegrepp för förståelsen av neurotiskt beteende utan också för förståelsen av vad mänsklig kultur överhuvudtaget går ut på. Men, kan man vidare gissa, Freud kunde inte nöja sig med att bara konstatera att "neurotiskt beteende" och "kultur" hänger ihop eller är två sidor av samma sak: det vore alltför torftigt eller det vore rentav att röra sig i cirkel. Han behövde därför ett tredje, en bild eller vad som helst, som visar kontaktytan mellan neuroser och kultur. ... Och så uppfinner han, eller besvärjer han fram, berättelsen om urtidshorden och fadermordet. Det är en berättelse som klaffar; nu kan man se att neuroser och kultur hänger ihop.

Och denna berättelse utgör varken orsak eller historia - den utgör i stället en betydelse. ... Att inte kunna uppleva formeln "Kultur = ambivalens & skuldmedvetande & försoning" som ett storartat förslag - det är att vara aspektblind. Nu är detta naturligtvis inte vilket korsordslösande som helst. Ett särskiljande kännetecken är, tror jag, detta: lösningen eller betydelsen skingrar inte ett redan förefintligt mysterium, utan lösningen eller betydelsen bestämmer eller upprättar själva mysteriet. Problemet och lösningen, frågan och svaret, ges så att säga samtidigt, i en och samma komplexa skapelseakt.

Jag skulle verkligen önska att vi kunde läsa hela Freuds idéproduktion på samma sätt: som en rad bilder, åskådningsexempel, gåtor, liknelser och fabler. Men tyvärr gjorde inte ens Freud själv det, och ännu mindre hans efterföljare. Jacques Lacan, den i vår tid kanske mest inflytelserika psykoanalytikern, hävdar till exempel på fullt allvar och utan minsta sidoblinkning att små barn (godtyckligt definierade som barn mellan sex och arton månaders ålder), när de ser sig själva i spegeln, försöker identifiera sig med sin spegelbild. Här ska ni få teorin serverad av Per-Anders Sköld i senaste numret av Arena (#1 februari 2011):

Men spegelbilden är samtidigt en källa till främmandeskap. Bilden i spegeln verkar vara hel och sammanhållen, medan barnet upplever sig själv som fragmenterat, oförmöget att kontrollera sin kropp och genomkorsat av motstridiga behov. Bilden i spegeln påstås vara "jag", men samtidigt är den inte jag. Jag måste identifiera mig med den, men samtidigt kan den inte fånga allt jag är. Bilden stämmer inte fullt ut - den alienerar mig.

Ja, det låter ju oerhört tragiskt. Jag ångrar verkligen att jag har låtit mina sex barn växa upp i en miljö med speglar och därmed har orsakat dem ett livslångt lidande. Man får anta, om man ska ta Lacan på orden, att barn till vissa naturfolk där speglar är sällsynta slipper denna splittring. Men det är förstås inte slut på eländet där. Nästa alienation drabbar barnet när det inträder i den språkliga tillvaron och påtvingas det Lacan kallar "signifikanter", alltså etiketter som "pojke", "flicka", "duktig" eller så. "I jakten på en stabil identitet måste vi alltid underkasta oss signifikanten och tränga bort allt som vi inte är", fortsätter Svård. Och denna symboliska kastration gör att hela våra liv kännetecknas av saknad; att bli en hel människa går bara inte.

Ja, om vi nu inte är aspektblinda kan vi läsa Lacan som Asplund läser Freuds teori om kulturens ursprung. Men försök fråga en lacanian hur det är för barn som exempelvis växer upp utan speglar. Det kvittar, blir svaret. Eller fråga hur hans teori om fallocentrismen kan tillämpas på barn som växer upp med två mammor. Det kvittar; det här handlar om strukturer som genomsyrar hela vårt samhälle. Den som vågar säga emot avfärdas som en stelbent positivist. Man att vara aspektblind är en sak, att upphöja fabeln, liknelsen, bilden till verklighet är precis lika stelbent och fantasilöst.

I samma nummer av Arena skriver litteraturforskaren Carin Franzén om hur det splittrade jaget har sin parallell i gruppgemenskapens dynamik, ett tema som även Svärd behandlar. Gruppen behöver en yttre fiende för att hålla ihop, skriver Franzén, och det kan jag förstås skriva under på - liksom diverse diktatorer som vill söndra och härska. Men problemet med Franzén et al. är att de läser berättelsen från fel håll, så här till exempel: "När identitetsblivandets driftsmässiga komponenter återupprepas på den sociala nivån erkänns de sällan som en del av det egna identitetsblivandet. De institutionaliseras och stelnar i ideologiska stereotyper." Så rasism, främlingsfientlighet eller negativ särbehandling av invandrad arbetskraft beror alltså på att vi alla är spegelbarn, inte på exempelvis ekonomiska mekanismer. Nej, vi styrs alla av "omedgörliga drifter och begär", och det är det splittrade jaget i makroformat som är "drivkrafterna i all totalitär och segregerande politik". Jag blir alldeles matt. Ännu mattare blir jag av det eurocentriska medelklassperspektiv som genomsyrar det här tänkandet. "Man söker undfly det [bristen, min anm.] i jakten på det perfekta livet - i optimeringen av tillvaron som exploateras i en genomkommersialiserad värld där den fria marknaden upphöjts till en universallösning", skriver Franzén. Ja, säg det till en fattig fiskare i Bangladesh. Eller till en nordkorean. Eller till en psykiskt sjuk hemlös på väg att förfrysa tårna på en lastbrygga i Västertorp. Ni förstår, grunden till att ni har det dåligt beror på att vi alla är så splittrade. Det är synd om er, såklart, men visst är det lite synd om oss också? Och tänk så bräcklig vår solidaritet med varandra är. Det beror på vår oförmåga att hantera alla etiketter som man vill pådyvla oss.

Jag har sparat det bästa till sist, eller om det är det sämsta. Diana Mulinari, som har skrivit mycket om intersektionalitet tillsammans med Paulina de los Reyes och numera är professor i genusvetenskap i Lund, bidrar också till Tema: Psykoanalys i Arena. Hon säger sig skriva i affekt, och beskriver den maktlöshet hon känner

när antirasistiska/feministiska/queer-/vänsteraktivister och intellektuella hävdar att de inte tror på eller inte gillar psykoanalytisk teori. Som om det skulle handla om godis eller det nya märket på Systembolaget. Något man kan välja bort eller konsumera.

Jag antar att jag är en sån där i och med att jag tycker att psykoanalysen är ett tämligen värdelöst redskap för förändring, ett som jag gärna väljer bort. Jag och mina gelikar är inte bara ofattbart naiva, vi låter också "frågor om individuellt lidande och kollektiv mental hälsa hamna i händerna på nyliberaler och läkemedelsindustrin". Det var en salva som heter duga. Om man alltså i likhet med mig lika ogärna vill vara aspektblind som bokstavstroende blundar man för att psykoanalysen är ett användbart verktyg om man vill räkna sig som antirasist/feminist etc. Jag undrar vad föräldrar med autistiska barn tycker om att hon sätter det begreppet inom citationstecken, så här:

Som om frågor om kopplingen mellan normalitet och psykiskt lidande, mellan familjeformer och barnens "bästa", mellan migration, flyktingpolitik och "autistiska barn", frågor där det psykoanalytiska fältet bär en mängd svar, inte var antirasistiska [etc].

Autism förstås alltså bäst genom psykoanalytisk teori - om den alls finns. Där hör ni.

Mulinari skriver visserligen att "det turbulenta, fruktbara mötet mellan marxism och det psykoanalytiska fältet" inte "kan förstå det sociala", utan att det snarare är att se som inspirationskälla. Ja, "det kan erbjuda analytiska verktyg som gör oss mer systematiska, lyhörda, mindre dogmatiska, mindre (själv(goda." Men i nästa andetag anklagar hon postmodernister för att vara oempatiska och utgöra "en klubb för inbördes beundran", och "självutnämnda positivister" för att tro sig sitta inne med Sanningar och avfärda "den mäktiga humanistiska (och icke mätbara) kunskapen som teorin erbjuder." Det låter inte direkt som ett uttalande från någon som är lyhörd och mindre dogmatisk. Såväl postmodernister som antirasister, feminister och queeraktivister som inte skriver under på den psykoanalytiska teoribildningen är på väg att stjälpa ett projekt som bar på så mycket hopp. Ja, vi gör oss skyldiga till att "selektivt appropriera en rad tekniker så att alienationen kan regleras och vår ångest dämpas - i syfte att skapa fungerande och lydiga medborgare". Vi kanske inte är maktens yttersta utpost, men nog är vi ett slags nyttiga idioter.

Diana Mulinari skriver i affekt, som sagt. Hon ber på förhand på ursäkt för att hon kanske överdriver, romantiserar och polariserar. För all del. Jag förstår hennes djupa engagemang, som bottnar i egna erfarenheter från Argentina, och hennes kritik av svenska intellektuella. De är ur hennes synpunkt rädda för "svaghet, otydlighet och kluvenhet" och hyllar och romantiserar individers styrka och mod. Så här sammanfattar hon sin kritik av denna vilja att putsa upp verkligheten bland vänstern:

I detta sammanhang menar jag att motståndet mot psykoanalys kan förklaras av teorins fokus på ambivalens, som öppnar för andra (mer problematiska) läsningar av sociala rörelsers hjältar och hjältinnor. ... [de] lyfter fram våra dolda (infantila narcissistiska, auktoritära) motiv vi vårt (goda) politiska engagemang.

Visst kan vi behöva problematisera vårt engagemang. Visst kan vi behöva belysa vad som ligger bakom de utstötningemekanismer, den främlingsfientlighet och rasism som härjar i det senmoderna, nyliberala samhället. Jag tror inte att det räcker med strukturella analyser av makt och ekonomiska mekanismer. Inte heller jag tror att vi alltid är fullt medvetna om vilka våra drivkrafter är. Vi behöver därför en flerdimensionell analys som både omfattar sociologiska kartläggningar, intersektionella studier (av det slag som Mulinari och Paulina de los Reyes har gjort med sån bravur) och hållbara teorier om aktörskap och subjektstillblivelse, om människan i strukturen och strukturen i människan. Jag tycker att psykoanalysen ger en torftig och i sämsta fall deterministisk bild av den agerande människan, hur mycket jag än beundrar Freuds fantastiska kreativitet. Så jag ska be att få välja bort den.

Det finns annat man kan välja bort. Jag kan till exempel förstå och uppskatta religionens mycket starka bilder, och jag vet att många djupt religiösa människor kan stå mitt i samhället och utgöra en motkraft till nyliberala ideal om den starka individen. Men jag tycker inte att den är så mycket att hålla i handen om man vill förstå rasismens mekanismer eller agera mot privatiseringar av skolor och sjukvård. Det psykoanalytiska problematiserandet av människan som hel, solid och fri från inre, sinsemellan motstridiga diskurser har varit värdefullt. Men Freud var större än freudianerna, och Lacans teorier strider mot allt jag vet om barn - inte minst mina sex egna. I förhållande till dessa teorier tenderar jag verkligen att bli föraktfullt positivistisk och ropa: "Bevisa det! Var finns empirin?" Den finns inte. Det är dags att lägga Lacan och hans villospår bakom oss.

Uppdatering: Jag glömde visst att lägga in en länk till Stardusts blogg, som skriver om samma ämne under rubriken Intellektuella bedragare. Om jag är kritisk till Arena-artiklarna är det en västanfläkt jämfört med den här texten.