Förnuftets svarta pedagogik

Jag är glad att mina barn inte är särskilt förnuftiga. Jag har svårt att tänka mig något mer plågsamt än ett alltigenom förnuftigt barn som alltid gör sina läxor i tid, vårdar sina persedlar och äter enligt tallriksmodellen. Mina barn är visserligen kloka och reflekterande, såsom barn plägar vara, men de är också mycket känslomässiga – så där som barn också plägar vara. Så de fattar ett beslut, och ångrar sig. Intresserar sig för något, och tappar intresset. Kräver rättvisa, och är orättvisa när putt kommer till knuff. Är helt oförmögna att hålla masken. De är kort sagt barnsliga. Är det inte just det vi älskar? Men av någon anledning tänker sig många att vår plikt som vuxna är att fostra in våra telningar in i rationalitetens tvångströja. Vägen dit är föga förvånande våt av tårar, men de torkar väl, kantänka. Man måste ju ”våga sätta gränser”, ett mantra bland blivande föräldrar och förespråkare av sadistisk Nanny-pedagogik. Ignorera det dåliga beteendet, beröm det goda! Och låt ett vrenskande barn slå lite kallt vatten i blodet, som danskarna säger, på en för ändamålet utsedd skammens tron. Det är väl bara dumstruten och åsneöronen som saknas.

”Blivande föräldrar” skrev jag. De flesta brukar nog ge upp sina storstilade gränsdragningsplaner när de väl ställs inför ett alldeles närvarande och underbart litet liv. De orkar helt enkelt inte vara så förbannat hjärtlösa. Men det finns förstås undantag från den regeln. Om fyraåringen tappar bort sin dyra julklapp kan man till exempel låta den mot betalning utföra hushållssysslor i hemmet och varför inte hos andra? Det gäller bara att inte ge för mycket betalt för detta barnarbete; det ska ta tid att skrapa ihop till värdet av den förlorade leksaken. Först då får man lära sig pengars värde. Och nej, det här är inget påhittat exempel, tyvärr, utan något jag läste om nyligen.

Ja, vissa drar mycket skarpa gränser kring vad som är tillåtet och förbjudet. Inkorrekta beteenden följs av negativa sanktioner, inte bara i form av inskränkt rörelsefrihet, indragna ”privilegier” eller ekonomisk bestraffning. Nej, man låter också barnet förstå att man är besviken på det - mycket besviken. Metoden är lika gammal som effektiv. Barnet inser att det inte duger som det är, d.v.s. irrationellt och odisciplinerat, och att föräldrarnas beskydd är indraget på obestämd tid. Efter en längre tids inlärning blir det starkt ångestdrivande att överträda det godkända beteendets gränser och vi har skapat en mer eller mindre rigid människa.

Tänk er nu ett samhälle som är genomsyrat av den här sortens svarta pedagogik. Här råder preussisk disciplin, auktoritetstro och blind lydnad. Man får då soldater som ”bara lyder order”, experiment med rashygien och annan social ingenjörskonst på bekostnad av de svaga och avvikande. Vi har haft sådana samhällen, och det kan tyckas att spåren borde förskräcka. Men många verkar ha glömt. Det går en rak linje från Anna Wahlgrens råd om hur man får barn att sova till Nannypedagogik, till återinförande av kvarsittning i skolan, till bestraffning av långtidssjuka och -arbetslösa, till diskurser om ”offerkoftor” och rop om hårdare tag mot kriminella, till ”ställ krav på våra invandrare” och så vidare. Detta återtåg till förnuftets iskalla primat skrämmer mig. Hierarkier som har ifrågasatts och delvis raserats är på väg att återuppstå i en lätt uppsminkad version.

Men jag ser också den här tendensen i sammanhang som kanske är oväntade. Föreningen Humanisterna är ett sådant. De har vuxit kraftigt under några år och syns rätt ofta i medierna; senast raljerade de över den historielösa synen på julafton som kristen tradition. Jag är visserligen ateist, jag retar mig på att förskolan och skolan inte är så konfessionslös som den borde vara, jag avskyr new age-flum och så vidare. Men det är något med tonen hos Sturmark et consortes jag inte gillar. Den är inte bara självgod, den sätter det rationella och förnuftiga i högsätet på ett sätt som får det att krypa i mig av obehag. Klubben för inbördes beundran sammanträder och dömer ut allsköns vidskepelse – utan att se vilka diskurser den själv styrs av. Bakom och under ett säkerligen alldeles äkta engagemang anar man samma självbelåtna skrockande som när representanter för de s.k. hårda vetenskapsområdena dömer ut humaniora och samhällsvetenskap. Och detta från en förening som borde vara antiauktoritär.

Det förnuftets förespråkare verkar blinda för är den kvalitativa aspekten, tolkningen, eller låt oss kalla det för det mänskliga. Sådana personer kan till nöds gå med på att en sociolog räknar skallar, men inte att man undersöker vad ett fenomen betyder för skallarna i fråga. Själv ser jag saken ur en annan synvinkel. Det är inte det att naturvetenskapen lämnar mig likgiltig, tvärtom. Kunskap om hur örat och hjärnan bearbetar ljudintryck eller hur ljud produceras är väldigt intressant och viktig. Den säger dock ingenting om varför jag får tårar i ögonen när Jussi Björling sjunger ”Che gelida manina”. På samma vis kan man, med rätta, tala om hur stor skada religiös fanatism har haft, berätta om invisitionen, om sambandet mellan kungamakt och kyrka och så vidare. Men hur tron kan ge styrka och hopp i svåra situationer är det få utanför de religiösa kretsarna som vill kännas vid, eller allt gott som faktiskt gjorts och görs av troende människor. Religion är inte per automatik lika med dogmatism och förtryck. Och det trodde jag nog aldrig att jag skulle skriva, men jag blir så förtvivlad över den där föraktfulla tonen.

En alltigenom förnuftig person ser till att få i sig bästa möjliga näring, och bör därför inte låta några icke-rationella aspekter styra ätandet. Jag är inte sån. Jag äter till exempel inte häst eller hund. Det är förstås lätt att undvika eftersom jag inte bor i Kina eller andra länder där man äter hund, och hästkött (under den eufemistiska benämningen ”hamburgerkött”) ser man sällan på Coop. Men även om det fanns labradorfilé där skulle jag inte äta den. Skulle Christer Sturmark göra det? Om inte, varför inte? Det smakar säkert alldeles utmärkt och ger värdefulla proteiner. Att jag själv så att säga stegrar mig inför tanken på hästkött är alldeles irrationellt. Jag äter ju kor och grisar. Men jag har en personlig relation till hästar, och jag är uppvuxen med hundar. Jag äter alltså inte gulliga djur, kan man säga. Det är inte ett dugg förnuftigt, så var så goda att håna mig.

Vegetarianer och veganer ses ofta som lite halvsnurriga idealister som tror att de räddar världen med sin kost. De släpper väl ut minkar också, de jävlarna. Eller blir fruktarianer för att få vara riktigt extrema. Ja, där sitter de och knaprar på sina äpplen och nötter och har glömt att människan i alla tider (fyll i önskad kliché). Visserligen kan man försvara sitt köttmotstånd genom att hänvisa till det slöseri som spannmålsproduktion för djuruppfödning innebär, eller med att korna är på väg att fisa sönder ozonlagret. Men det är rationella argument av en mindre trovärdig sort, liksom. Det är obevisat, det finns andra förklaringar och kan vi inte bara slappna av lite, för fan.

Det här var ett omständligt sätt att säga att det kan finnas andra bevekelsegrunder för mänskligt handlande än de rationella. Men det var det jag ville få sagt, sen kan vi hoppa över hundarna och hästarna och nötterna. Att något inte är förnuftigt betyder alltså inte att det saknar värde. Att jag är ateist beror på att jag helt enkelt saknar känsla för Gud, inte inom mig kan identifiera den religiösa upplevelsen. Andra upplevelser av sammanhang, mening och det fantastiska i tillvaron kan drabba mig starkt. Kärleken till mina barn eller min älskade får det t.ex. att svindla för mig, och ingen kan plocka sönder den känslan i några rationella komponenter, även om analysen av kärleken som socialt fenomen är intressant. Jag tänker mig att troende människor upplever ungefär samma sak. Förnuftets fundamentalister skrämmer mig dock lika mycket som religiösa fundamentalister.

Den där raka linjen jag beskrev ovan är kanske krokigare än jag vill låta påskina. Och inte beskriver den precis orsak och verkan. Att långtidssjukskrivna och -arbetslösa förföljs är väl inte en direkt konsekvens av överdriven förnuftstro. Snarare beror det på den borgerliga alliansens nyliberala politik, där offentliga utgifter och skatter till varje pris ska minskas. I linje med det låter det inte särskilt nyliberalt att ge skattepengar till svart pedagogik i form av Kometkurser och liknande. Å andra sidan hyllas ju privata initiativ som när spekulanter får köpa kommunala skolor till vrakpris, för retoriken som är i farten här är en kombination av den heliga valfriheten och tal om excellens och högre effektivitet, ungefär som när man låter riskkapitalister ta över snart sagt hela vårdsektorn. Så lite skatteknuffar i rätt riktning är väl smällar man får ta initialt.

Men alliansens politik är om inte konsekvent så i alla fall hjärtlös. Gamla liberala paroller om allas lika rättigheter grumlas av libertarianska tankar om invididens absoluta ägande av sitt eget liv och blandas med nyliberal nedmontering av välfärdssystem och en skvätt värdekonservatism. Ja, det är en enda soppa, och åt vilket håll alliansen ska gå är svårt att sia om. Ska de gå ännu mer mot mitten eller steppa ut åt höger igen? Ska de påverkas av Liberaldemokraterna® – eller av Liberaldemokraterna™? Hittills tar även alliansens partier avstånd från prostitution och verkar inte särskilt frälsta på s.k. skademinimeringspolitik, alltså avkriminalisering av droger. Men man vet aldrig, se bara på Fredrik Federley. Någon feministisk politik värd namnet lär vi i alla fall få vänta på; det vi ser i dag är snarare hämningslös bashing av allt som inte är tandlös liberalfeminism.

Nej, det är inte lätt att analysera, särskilt inte för någon som står utanför den liberala debatten. Men jag tror ändå att man kan säga att det hyllande av individen som liberaler av olika schatteringar ägnar sig åt bygger på ett förnuftstänkande. Den klassiska liberalfeminismen försvarade kvinnans rättigheter med att hon också var en resonerande varelse och därför borde bli en likvärdig medborgare. Den har haft en enorm betydelse historiskt sett, och det saknas inte liberala feminister av värde i dag, till exempel Seyla Benhabib. Men den här sortens liberalism, eller den klassiska svenska socialliberalismen, verkar marginaliserad i dag. Jämför bara Bengt Westerberg med Jan Björklund. Jag skrev att liberalfeminismen är tandlös i dag, och menar att det beror på att den saknar en maktanalys. Men det finns liberaler med betydligt vassare tänder, tyvärr. De är emot positiv särbehandling, de kräver kvarsittning i skolan, de vill legalisera prostitutionen och myser vid tanken på en nattväktarstat även om de inte erkänner det öppet. Att den enes frihet inte ska få begränsa den andres tar de till intäkt för att montera ner välfärdssystemen. Vänstern, säger de, ser inte träden för bara skog. Strukturella analyser är trams – det finns bara individer, förnuftiga och självständiga individer.

Ska vi sätta förnuftet och individualismen i högsätet krävs det att vi alla är förnuftiga individer som både vet och vill vårt eget bästa. Men ska vi förbjuda allt som andas paternalism och t.ex. tillåta spritförsäljning på Coop kommer det att skörda offer. Det finns ett samband mellan systembolagets öppettider och statistiken över kvinnomisshandel. Det här är bara ett av många exempel på liberalismens paradox. Jag tror knappast att dagens liberaler vill se en återgång till den blinda lydnadens samhälle. Men de verkar ha en sjuk böjelse för kravpedagogik och vägrar att se strukturella förklaringar till exempelvis rasism. När vi ska ”ställa krav på våra invandrare” tänker de sig att invandrarna sövs till ro av ett daltande samhälle, och att var och en måste ta sitt ansvar för att få rätt att räknas som medborgare. Arbetet är alltså det som skapar en medborgare, varav följer att alla som är tärande inte kan räkna med samhällets beskydd.

Så socialt svaga, psykiskt sjuka, stukade och deprimerade, missbrukande och kriminella individer får ta sig i kragen. Annars blir det sanktioner, och vi blir besvikna på dem. Mycket besvikna. Det är en samhällets svarta pedagogik.