Att vara primitiv på ett civiliserat sätt

Ibland blir jag så primitiv. Jag gormar och surar över just ingenting fast jag borde veta bättre. Förklaringen är i 99 fall av 100 att jag är nermald i en kvarn av stress, till exempel på grund av barn som bråkar med varandra samtidigt som jag försöker skicka i väg ett försenat jobb via ett obefintligt trådlöst nätverk. Jag antar att läsaren känner igen sig i det här mönstret även om de konkreta orsakerna till stresspåslaget varierar. Det är förståeligt att man klappar igenom ibland. Men bra är det inte; idealet vore att ha en så hög stresströskel att man alltid kunde bete sig civiliserat, och självklart ska man jobba på det. Men samtidigt är ett kanske mer realistiskt alternativ att försöka vara primitiv på ett civiliserat sätt. Jag ska försöka förklara – inte minst inför mig själv – vad jag menar med det, men vägen dit blir slingrig och lång. Ja, den blir så lång att de flesta av mina läsare nog ger upp halvvägs, men det kan inte hjälpas. Posten måste fram!

En del tycker att det inte spelar så stor roll med periodvisa vredesutbrott. Man måste få släppa ut sina känslor, annars ligger de där och sjuder som i en tryckkokare, säger de. En dag exploderar hela eländet, med katastrofala följder. ”Bråka aldrig med en aggressionshämmad person”, sa en bekant till Marty en gång, och något kanske det ligger i det. Men jag menar nog att tryckkokarmetaforen är rätt misslyckad. För vrede som släpps fri kan lätt bli ett mönster, sänka tröskeln för det tillåtna och i stället eskalera.

Andra menar att man bör behärska sig i vrede men inte i sorg. Det är ju så terapeutiskt att få bryta ihop ibland och liksom känna känslan fullt ut. Åter andra ser gråt och snörvlande som ett tecken på svaghet. Man ska inte lämna några blottor, för då äter omvärlden upp en. Jag tror dock att den senare attityden är om inte precis utdöd så i alla fall ovanlig eller åtminstone inget man skyltar med. Det senmoderna idealet i Sverige är snarare att känslor är något bra – det vill säga vissa känslor, uttryckta på rätt sätt och i ett lämpligt forum. Det finns därför en känslornas hierarki där medlidande eller empati ses som ett tecken på ”emotionell intelligens”, där sorg kan föra oss närmare varandra medan kättja (om det nu kan räknas som en känsla) ofta är en rent egoistisk drivkraft. Skräck är förståelig så länge den är befogad, men den som lider av panikångest eller social fobi bör skärpa sig eller gå i terapi – vilket tyvärr inte anses som något statushöjande utan oftare som en skam, den svages sista livboj. Längst ner i känslopyramiden hamnar nog svartsjuka, okontrollerbar vrede och hat. Kärleken, å andra sidan, är så upphöjd att den inte kan ifrågasättas. Visserligen kan den få oss att agera dåraktigt, d.v.s. icke-rationellt eller primitivt, men det är oss förlåtet. Vi blev ju så medryckta, och det bultande hjärtat vill bara väl, vill bara närhet.

Jag skrev att jag blir primitiv ibland. Med det menar jag att jag reagerar oreflekterat, ungefär som en retad hund. Jag lägger alltså ingen värdering i ordet. Att exempelvis bli rädd är också att reagera primitivt, vilket är särskilt tydligt när vi reagerar med skräck innan vi ens har identifierat faran. Ingen klandrar oss för det. Vi delar grundläggande känslor som glädje, sorg, skräck och vrede med varandra och med många andra arter. Vi älskar våra hundar för att de är så lika oss i det här avseendet, d.v.s. känslosamma, trots att de tillhör en annan art. Putte viftar på svansen, skäller entusiastiskt och verkar skämmas när han har gjort något förbjudet. (Att denna skam snarare är en inlärd rädsla för bestraffning tänker vi inte på.) Och vi lägger huvudet på sned och skrockar. Det är ju så gripande att Putte uttrycker sina känslor och till skillnad från oss aldrig håller inne med nåt. Jag undrar om det möjligen är det som känns så skönt med en hund, att den är totalt avläsbar. Så vi förlåter Putte när han har ätit upp den inkokta kummel vi skulle bjuda våra gäster på. Han kan ju inte resonera som vi, nej han är mer som ett litet barn.

Apropå det frestas jag säga att vi bör uppfostra våra barn ungefär som vi uppfostrar hundar. Rättelse: som vi borde uppfostra hundar. Vi bör alltså hela tiden använda oss av positiv stimulans i stället för att bestraffa, samtidigt som vi är tydliga med vad som är absolut otillåtet. Om ett litet barn envisas med att göra nåt farligt som att klättra upp på bordet får vi själva vara ännu envisare. Säga: ”Nej, farligt.” och lyfta ner barnet, gång på gång. Det är frestande att ta till stränga rösten, men då lär vi ju barnet något helt annat, nämligen att den vuxne av någon anledning är fientlig. Det är skrämmande, och kopplar man det till bordsklättrandet tar förstås den sortens uppfostran skruv. Men vill ni framstå som skrämmande (och därmed främmande) för ett barn? Nej, det är bättre att hålla i minnet att barnens förmåga att resonera är begränsad av deras ringa erfarenhet, att de alltså är mer primitiva än vi. Tids nog har de hunnit längre i sin utveckling, och då går det bättre att resonera med dem (till skillnad från hundarna). Men ta det här för vad det är. Barn är inte hundar.

Nu måste vi nog dra in Darwin i det här. För känslorna, det primitiva i oss, har sedan hans tid setts som en rest från vår dunkla forntid:

Hos människan är vissa uttryck, som när håret reser sig under extrem skräck, eller när tänderna blottas i vilt raseri, knappast möjliga att förstå som något annat är att människan en gång existerade i ett mycket lägre och djurlikt tillstånd.

Här har vi alltså en helt annan, och mycket värdeladdad, definition av ordet primitiv. Känslorna är inte bara hierarkiskt ordnade, de är underställda förnuftet. På Darwins tid sågs överdriven känslosamhet ses som en svaghet. Att kontrollera sina känslor och erfara rätt känslor vid rätt tillfälle var däremot den civiliserade och högt utvecklade människans adelsmärke. Denna triumf var också kulturellt kodad: lägre stående folk från diverse mörka kontinenter var inte upplysta som vi, och därmed var de både hotfulla och lämpliga att underkuva – om man inte anlade en mer humanistisk/imperialistisk syn på dem och ville skola dem i vårt tänkande. Den vite mannens börda, ni vet.

Det har gått en halv evighet sen Darwin skrev det där om att resa borst, men fortfarande är begreppet ”primitiv” färgat av den tidens syn på arternas utveckling och människan som skapelsens krona. I västvärlden florerade många myter om de koloniserade folken, som att de afrikanska kvinnornas ”abnormt uppsvällda bakdelar” var ett tecken på liderlighet. Och liderligheten var ett potentiellt hot mot mänskligheten eftersom den kunde leda till överbefolkning, ett nyligen upptäckt hot. Alltså skulle även arbetarklassen tuktas eftersom den i grund och botten var lika promiskuös som di svarte. (Om detta och framväxten av sexhandböcker i väst har Pia Laskar skrivit en intressant avhandling.) Men det primitiva var även kvinnligt kodat och, omvänt, det rationella manligt kodat. Kolonin var en kvinna som skulle odlas upp av mannen-kolonisatören. Att detta mönster med (manligt) förnuft kontra (kvinnlig) känsla hänger kvar även i dag behöver man bara läsa valfri hjärtespalt för att konstatera.

Även i makrosammanhang lever diskursen kvar i form av postkoloniala, ömsesidigt förutsättande begreppspar av Vi och De. Ett exempel är den populära föreställningen hos vår tids rasister om det alltför mjuka västerländska samhällets flykting- och invandringspolitik. På grund av missriktad välvilja och allmän blödighet släpper vi in kreti och pleti när vi borde sortera, säger de. Det finns ju alltid folk som fuskar och åberopar falska asylskäl, långt fler än det är politiskt korrekt att erkänna. Eftersom vi dessvärre inte har något idiotsäkert sätt att mota oönskade ollar i grind är det bäst att betrakta alla asylsökande som lycksökare. När vi borde vara manligt hårda och rationella. Detta hot från de främmande är alltså en realitet just för att vår samhällskropp har blivit porös och kvinnlig, öppen för penetration. Detta måste vara ett steg tillbaka i utvecklingen, något som för oss obehagligt nära de primitiva samhällenas nivå förutom att det rent konkret konfronterar oss med primitiva individer därifrån. En sådan onaturlig och påtvingad kontakt känns klibbig och påträngande, ja själva närheten som är den sanna kärlekens väsen blir här ett hot och ur hotet växer avsky, ungefär som när Glenn Hysén fick en hand på rumpan i duschen och reagerade med att dela ut en smocka. Homofobi och xenofobi går hand i hand.

Jag skrev ovan att det än i dag gäller att visa rätt känslor vid rätt tillfälle om man vill räknas som modern. Det går bra att fälla en tår på teatern eller under en begravning, men i fikarummet känns tårar liksom malplacerade, för där ska man vara trevlig och liksom kunna se på tillvaron med en viss distans – det är kanske fikarumspratets egentliga betydelse. Rätt känsla på rätt ställe är också en parallell till rätt begär på rätt plats. Freuds tankar om kärlek och identifikation går igen i Judith Butlers tankar om den heterosexuella matrisen, kan man kanske säga om man vill vara kortfattad. Men nu ska jag bli lite långrandig i stället.

För Freud var kärleken av två slag, narcissistisk och anaklitisk. Det lilla barnet är "polymorft perverst", d.v.s. omedvetet om gränsen mellan arter, om incestförbudet, om det olämpliga i kärlek till det egna könet (och lite till). Under utvecklingens gång könsdifferentieras denna oskolade och primitiva sexualitet. Pojken börjar identifiera sig med sin far och vill bli som han, ta hans plats. Ännu är han alltså inte som sin far, så hans strävan bottnar just i denna motsats mellan något han vill vara men inte är; den bygger på ett subjekt och ett objekt. Det gäller för pojken att gradvis utplåna denna distinktion även om han aldrig kan bli sin far, bara bli som honom. Jag hoppar över Oidipus och fadermord här, men detta är alltså grundstenen i Freuds tanke om den narcissistiska kärleken, eller om man vill kalla den identifikatorisk.

Den anaklitiska kärleken, till modern och senare andra kvinnor, bygger inte på identifikation utan på idealisering. Vad är det pappa har, tänker pilten, om inte mamma? Om jag ska bli som pappa måste jag också ha det han har, det vill säga mamma. Det innebär i sin tur att jag inte kan eller får vara som hon; identifikation med fadern kräver disidentifikation med modern. Klär man det i Judith Butlers språkdräkt kan man säga att det som krävs för att vara en begriplig individ är att begära ett idealiserat objekt som är icke-jag / icke-mitt kön. Att vara sitt kön innebär därför att ge upp möjligheten att se andra av sitt kön som objekt för sin kärlek. Och så blir vi så där melankoliska av denna förlust, jämrans. Men det är väl smällar de heterosexuella får ta. De vill ju inte vara perversa som de där individerna som liksom är taskigt vaggade och därför har blivit homo. Den underbara, förlösande kärleken bör alltså uttryckas på rätt sätt och plats. För att vara begriplig måste man ha rätt begär till rätt kön, det motsatta.

Ja, Freud var snillrik, får man säga. Han var först med att komplicera det till synes enkla i vår identitet och våra begär, att ifrågasätta bilden av mannen som av naturen heterosexuell, till exempel. I själva verket är manligheten ett komplicerat bygge (den som vill fördjupa sig i det kan jag rekommendera att läsa nåt av Raewyn Connell). Men flickan, kvinnan? Tja, hon slipper liksom aldrig ur den narcissistiska fållan. Hon identifierar sig med mamman och därmed att vara föremålet för andras begär snarare än att själv begära. Hon lär sig att älska att bli älskad medan män älskar att älska kvinnor som älskar sig själva. Puh. Jag tror vi skippar det här spåret, va? För hur ska vi översätta Freuds tankar till en tid när hemmafruarna sen länge är utrotade och kvinnorna inte självklart är de primära vårdnadsgivarna, till en tid där andra vuxna, i form av förskolans personal, har en kanske lika viktig roll som föräldrarna, en tid där kvinnor till och med tillåts vara subjekt ibland, inte enbart objekt?

Freuds syn på kärlek, identifikation och begär är nog för snillrik. Som om den gode doktorn kunde se in i barnens huvuden och formulera det de själva saknar ord för, som om deras utveckling är linjär, likartad och utspelad i en laboratorieliknande miljö, inte utsatt för en hel omvärlds komplikationer. Freud hade naturligt nog inte en susning om barns psykologiska utveckling såsom den förstås av dagens pedagoger och psykologer, och hans tankar om vårt omedvetna, om bortträngning och allt som hör till det idékomplexet har kritiserats starkt, för att uttrycka saken milt. Vi kan ju ta det där med rädsla och hundar, till exempel. Utsätt en hund för en plågsam upplevelse och den glömmer den aldrig. Varför skulle vi vara så kapitalt annorlunda? Vore det så skulle knappast människan ha överlevt som art. Freuds idéer om kärlek och sexualitet förutsätter inte bara att människor i vitt skilda kulturer och tider fungerar likadant, de bortser från att vår sexualitet inte är huggen i sten utan är föränderlig och att kärlek och kättja ofta drabbar blint – eller ska vi säga primitivt? Modellen med oidipuskomplex och så vidare har för övrigt visat sig ha noll predikativt värde för utvecklandet av psykiska störningar hos vuxna, I’m sorry to say. Så vi skiter i Freud och kanske ska vi också läsa Judith Butler med en stor nypa salt, även om hon också har många snillrika teorier och inte minst i Freuds efterföljd har en fantastisk förmåga att ifrågasätta det sällan ifrågasatta, som heterosexualiteten.

Det som ändå är av värde är att se hur svårt det är att analysera så till synes självklara saker som känslor. Ändå vet vi ju alla så mycket om dem, tänker vi oss. Men hur vet vi till exempel att vi är just ledsna? Jamen, det vet man ju, säger ni. Tårarna trillar och det gör liksom ont i hjärtat. Men lek med tanken att ni hade växt upp utan föräldrar som hade sagt: ”Nej, men är du ledsen? Kommer tårar…! Stackars dig!” Tänk er att ni inte hade något ord för tårarna, skulle ni fortfarande ”vara ledsna” då? Nej, vi lär vi oss sen barnsben att hitta en lämplig etikett för det vi känner. Förresten, varför har man ont just i hjärtat, om inte på grund av en massa referenser till just den muskeln i diverse skönlitterära skildringar? Förr i världen ansågs levern hysa känslorna, och så är det fortfarande på sina håll. Men få av oss känner nog ända in i levern hur sorgsna vi är; det skulle betraktas som högeligen osvenskt.

Jag ska strax ta upp tråden om civiliserad primitivitet, men först lite mer om det här med vad känslor är - egentligen. De flesta av oss tänker sig nog att känslor är något som vi bär inombords. Det skal som omger dem är i och för sig inte hermetiskt tillslutet; alla vet vi väl hur en lätt suck eller en viss blick kan punktera ens goda humör. ”Vad är det nu, då?!”, liksom. ”Hurså, jag har ju inte sagt nåt?” är det vanliga svaret. Nej, du sa inget, men det behövs heller inte. Du går och retar dig på nåt jag gör eller är, tro inte att jag inte märker det. Du är fanimej ett känslomässigt Wikileaks.

Men om skalet alltså inte är så hårt som vi kan inbilla oss är det ändå skillnad på ett allmänt småpysande och ett stort utbrott. När vi blir riktigt förtvivlade eller vredgade har känslorna sluppit ut ur tryckkokaren och löper nu amok: vi är ”utom oss”, ”ifrån oss” och så vidare. Vi är inte oss själva och därför är vi obegripliga och omöjliga att relatera till. I mindre skala, som när vi visar ömhet, blir rörda till tårar eller är ser deppiga ut är känslorna i stället ett slags pingismatch mellan individer. Mina känslor påverkar dig och dina påverkar mig. Ibland har den ena företräde; det är som ett slags emotionernas högerregel. Om du gråter och gråter kan ju inte jag gärna göra detsamma. Jag får vänta tills du har bölat färdigt innan jag kan testa mina tårkanaler. Men om du säger att du älskar mig är det kutym att säga detsamma, även om man kanske tänker på att den där dokumentären börjar om två minuter och nu blir det inget kaffe. Så man säger som i alla amerikanska filmer: ”Och jag älskar dig.” Sen kan man sätta på bryggaren.

Själv tycker jag att modellen med känslor som något vi bär inom oss utom när de ”kommer ut” och därmed blir till en pingismatch mellan dig och mig är en smula ensidig. Det är snarare så att känslor även är kulturella och sociala praktiker. Chewongfolket, som jag har skrivit om tidigare, premierar t.ex. passivitet och skygghet inför främlingar. Och de anser apropå hjärta och smärta att sätet för personligheten är just levern. En aktiv lever är väl tolerabel och inte så mycket att göra åt, men en lugn lever är ändå modellen.

Om Darwin hade sett dokumentären jag översatte nyligen om fjolliga män på bögklubb - i 1700-talets London - hade han säkerligen ryst. Så primitivt! Tyvärr ser man fortfarande hur en sån rysning genomfar såväl heteronormativa män (och kvinnor) som maskulinitetsnormavita bögar. Mönstret grundläggs redan på bebisstadiet med ”ledsna” flickbebisar och ”arga” pojkbebisar, och börjar cementeras på dagis där killar inte har tjejkläder och inte visar tjejkänslor. Pojkar fostras till att bli män, att bli ”rationella”, d.v.s. skära bort mjukhet och tårar ur sin offentliga känslorepertoar. Att bråka och skrika går däremot bra, vilket mina söner bland annat lär sig av mig när jag flippar ut, även om min repertoar gudskelov är lite bredare än så. Och det är mycket därför jag skulle önska att min stresströskel vore högre än Kaknästornet. Men det här tydliggör också att det inte enbart handlar om att visa rätt känslor vid rätt tillfälle; vi måste lägga till parametern ”rätt person”.

Hur var det nu – kan vi vara primitiva på ett civiliserat sätt? Jag tycker det, men det kräver att vi löser oss från en massa ingrodda föreställningar om vad primitiv och civiliserad innebär. Så länge vi kopplar ihop ”känsla” med ”primitiv” (i Darwins bemärkelse) med (heterosexuellt) ”kvinnlig” är detta inte möjligt. Och om vi inte försöker dekonstruera den motsatta linjen mellan ”förnuft”, ”civilisation” och (heterosexuellt) ”manlig” leder aldrig så många tårar under fikarasten inte till någon förändring värd namnet. Vore det inte rätt befriande att tänka sig känslor som en del av vår repertoar som vi delar med andra arter – utan att ställa dem i motsats till den särpräglat mänskliga repertoaren av språk, samhälle, civilisation? När jag talar om att vara civiliserad menar jag ungefär det som avhåller oss från att bita halsen av varandra om vi skulle finna oss hopträngda i ett litet, bullrigt utrymme långt under jord. Men försök att proppa en tunnelbanevagn full med schimpanser eller sankt bernhardshundar får ni se. Att så många av oss klarar det stresspåslaget är ett under, och det finns sannerligen ingen anledning att se ned på människor som får panikkänningar.

När det gäller förnuftsbegrepp har jag skrivit utförligt om dess överanvändning här. Det ska inte tolkas som om förnuft inte behövs, lika lite som att vetenskaplighet inte behövs. Men även vetenskapen är något av en mädchen für alle. Evolutionsläran innebar naturligtvis ett enormt framsteg jämfört med tidigare föreställningar om skapelsen, men den användes för att befästa föreställningar om ”kopplingen” mellan hudfärg och kultur. Antropometrin som växte fram under mitten av 1800-talet förklarade t.ex. att västerländska kvinnor och afrikanska män var mer lika varandra än västerländska respektive afrikanska män, apropå kolonin som kvinnligt kodad. Och Darwin skrev i ”Om arternas uppkomst” att folkutrotning var en följd av ”tävlan mellan olika stammar och raser”, och att ”när civiliserade nationer kommer i kontakt med barbarer blir kampen kort”. Känns det här avlägset kan man påminna om det svenska institutet för rasbiologi som bildades 1922 med stöd av bl.a. Hjalmar Branting. Institutet skulle utreda "de djupare liggande orsakerna till brottslighet, vanart, alkoholism, sinnessjukdom" och andra ”undermåligheter”. Ja, man skulle försöka etablera en "fast teoretisk grundval för en exakt rashygien och en rationell befolkningspolitik". Institutet fanns kvar ända till 1958, då det bytte namn Institutionen för medicinsk genetik.

När jag hävdar att våra primitiva sidor förenar oss med andra arter är det förstås en förenkling, och dessutom vanskligt: en biologist kan ta det här som stöd för att medfödda skillnader mellan män och kvinnor både förklarar och försvarar genusolikheter som uppdelningen av arbetsliv och barnomsorg, till exempel. Jag bör nog betona att jag varken tycker att människor är djur (eller ens som djur) eller att vår sexualitet ser i princip likadan ut som makakernas. Vi är så väldigt mycket mer än så, och hur vi upplever, tolkar och uttrycker våra och andras känslor är inte bara en fråga om biologi. Det styrs av kulturella föreställningar, av individens placering i olika hierarkiska maktordningar och allehanda manus på såväl individ- som makroplan. Hur står det t.ex. till med den kollektiva sorg som utbryter med jämna mellanrum när någon som Olof Palme eller prinsessan Diana dör? Är den bara ett slags masspsykos? Eller vad betyder det att en antiabortorganisation kallar sig ”Ja till livet” och att Sverigedemokraterna säger sig älska vårt fädernesland? Är det ett äkta uttryck för kärlek eller är det bara ett sätt att göra sig svårangripbar? Den som inte älskar den som älskar något måste ju per definition vara hatisk. ”Kärleken som valuta”, sa Marty när vi pratade om det här fenomenet, och det tyckte jag var träffande. Jag älskar Sverige, om än med rätt starka invändningar, men när någon sjanghajar kärleken för politiska syften blir kärleksbägaren full med smolk och omöjlig att dricka ur. Det är inte så konstigt att man ibland är alldeles oförmögen att säga vad exempelvis kärlek är. Inte för att det brukar hindra diverse poeter, svensktoppssångare, sexrådgivare, reklammakare, rasister och fikarumsfilosofer från att ge sin definition. Känslan är lika mycket som vetenskapen allas lilla piga - och svartsjukan och äganderätten hennes onde brorsa som med sina vredesutbrott försöker klavbinda den som vill vara fri.

Till sist: om jag väsnas och vrenskas går det snart över. Barnen har för längesen genomskådat mig och väntar bara på att jag ska bli snäll, ungefär som en lejonunge som har bitit sin mamma i svansen lite för hårt och tillfälligt hukar sig. Vi kramas och jag ber om förlåtelse. Försoningsprocessen tar lite längre tid när barnen bråkar sinsemellan, men den är lika ofrånkomlig. Vi älskar ju varandra, genuint, starkt och ovillkorligt. Man får vara primitiv ibland, men banne mig med måtta. Det civiliserade består inte enbart i ett absolut förbud mot våldsamheter eller kränkningar, utan i respekt och kommunikation. Att vara förälder är inte bara att administrera sina barn. Det ingår förstås, liksom gemensamma aktiviteter, men pratandet, filosoferandet och flamsandet kring attityder och normer känns oerhört viktigt för oss. Det innebär ett ständigt medvetandehöjande för alla inblandade parter, det är ett gemensamt projekt som svetsar oss ännu närmare samman och höjer allas våra stresströsklar. Det är att vara civiliserad.