Fem perspektiv på kärlek - del 4

Här fortsätter min impopulära serie om kärlekens mysterium, denna gång ur ett slags intersektionalistiskt perspektiv, med betoning på "ett slags". Om min serie är impopulär är det kanske för att inläggen är så långa och tja...teoritunga, kunde jag kanske säga om jag ville smickra mig själv. Egentligen är det kanske rättvisare att beskriva dem som rätt taffliga försök till populärvetenskap. De har handlat mer om perspektiven (hittills: hermeneutik, fenomenologi och sociala representationer) än om själva det ämne som dessa verktyg ska analysera, och det beror på att jag ville reda ut dessa perspektiv inför mig själv. Om alltså själva serien är impopulär är intersektionalitet däremot ett ganska populärt begrepp nuförtiden, men ofta lika slarvigt och vagt använt som "diskurs". Så jag fortsätter min tradition att börja med att försöka reda ut vad det här teoretiska verktyget egentligen har för beståndsdelar.

Men först ett caveat och mea culpa: jag skriver ofta långt. I dessa distraktionslägrens dagar bör ett blogginlägg kunna läsas på max två minuter om skribenten vill få många läsare. Det struntar jag i. Mina längsta inlägg har säkert färst (just det!) läsare, men det gör mig inget. Jag behöver få ur mig vissa saker och kan bara göra det på mitt sätt. Eller rättare sagt, jag njuter av att slippa begränsa mig till 2 A4-sidor, Times 12 p, 1,5 radavstånd. Det där får jag nog av i akademin. Det här är ingen akademisk text, även om den innehåller spår av Homi Bhabha. Att jag njuter av att slippa begränsa mig är dock inte samma sak som att jag förhåller mig helt okritisk till mina egna inlägg, inte heller att jag älskar att se mina egna formuleringar och tankar. Tvärtom är jag ofta kritisk till mina alster i efterhand. Men jag tänker genom att skriva. Marty kan på stående fot formulera sig så att man tror sig höra ett väl inövat manus som någon har filat på under lång tid - bl.a. värper hon uttryck som "distraktionsläger" på löpande band. Sån är inte jag. Jag måste skriva för att tänka, och därmed blir mina texter ofta vindlande. Så där. Nu blev texten ännu längre. Åter till ämnet.

Intersektion betyder korsning, och intersektionalitet beskrivs ofta som studiet av hur olika maktordningar korsar varandra. Vi har alltså Könsvägen som korsar Klassgatan, eller Funktionsgränd som löper samman med Invandrarsmygen. Ja, ni hajar. Vitsen är alltså att ett liv, en situation, kan beskrivas med avseende på flera olika parametrar samtidigt - knappast en särskilt kontroversiell idé. Och inte är den ny. Man kan till exempel påminna sig att socialistiska eller marxistiska feminister studerade hur kön och klass samverkar långt innan begreppet intersektionalitet kom i svang någon gång på nittiotalet, eller hur svarta feminister i USA påpekade för sina vita systrar att hudfärg kanske kunde vara viktigare än kön ibland. Men begreppet uppstod alltså för inte så länge sedan, och i Sverige har det bara använts i knappt tio år.

Här borde jag skriva något om postkolonialism som en av de viktiga källorna till intersektionalitetsteori, kanske en rad om just Homi Bhabha eller Gayatri Spivak. Det skulle säkert imponera på vissa. Men jag hoppar över det för att i stället gå in på de kunskapsteoretiska och metodologiska problem som intersektionalitetsbegreppet bär med sig.

Om vi tänker oss att olika maktordningar löper samman i en korsning eller varför inte rondell (Brommaplansrondellen har sex anslutande vägar) så blir det - fel. Bilden av flera interagerande parametrar är väl ganska bra, men om vi backar ut från korsningen så kan vi liksom bara ta en väg i taget. Samma sak gäller efter korsningen: vi kan inte ta Funktionsvägen och Klassgränd samtidigt. Alltså: kön är inte en väg som går att studera isolerat, inte heller sexualitet eller etnicitet/"ras" eller generation o.s.v. Därför är egentligen korsningen en usel metafor, och inte nog med det: tanken på interaktion mellan olika maktordningar är inte heller bra, som om de fungerar opåverkade av varandra. Om detta skriver Nina Lykke i KvT i en av de första artiklarna om intersektionalitet i Sverige. Nej, vi kanske hellre skulle tänka oss kemiska ämnen, färger, vattendrag eller kanske ingredienser i ett bakverk (min liknelse). Det är ju inte så att bakpulvret sammanfaller och samverkar med mjölet, sockret och äggen. Nej, det blir en smet som är oerhört svår att separera i sina beståndsdelar även om det är teoretiskt möjligt. Kön påverkar klass och vice versa - och båda parametrarna förändras därmed. Det här brukar också påpekas av alla som skriver om intersektionalitet.

Trodde ni att problemen var slut där trodde ni fel; det finns fler. Ett är att man riskerar att gapa över så mycket att man mister hela stycket, det som Judith Butler ironiskt har kallat "epistemologisk imperialism". Ska man ta med varenda parameter kräver det inte bara mer djupgående kunskaper i en mängd olika discipliner än de allra flesta besitter, det riskerar också att bli en menlös sockerkakssmet. Och förresten: det kanske är intressant att se att Bobo genomkorsas av sinsemellan ofta motstridiga diskurser, men vem är att klandra? Ska vi verkligen bara "läsa texten" eller ska vi försöka urskilja textens upphov? Själv tycker jag att forskning om människors villkor ska vara emancipatorisk, alltså ge redskap som möjliggör förändring - kalla mig aktivist. Men det blir väldigt svårt om man sitter där med en enda rinnig smet. Det blir svårt om man inte höjer blicken från det enskilda ödet till generella maktstrukturer, från poststrukturalistiskt navelskåderi till knytnävshöttande materialism.

Okej, då bestämmer vi att vi ska begränsa oss till maktordningarna Ägg, Socker och Matfett, så blir det inte så oöverskådligt. Ähum, det blev visst inte heller så lyckat. Hur ska vi kunna upptäcka varför sockerkakan blev så platt om vi på det här viset utesluter bakpulvret? Vi kan inte på förhand avgränsa oss på måfå oss utan att riskera att missa något viktigt; det blir bara pannkaka av alltihop om ni ursäktar de blandade metaforerna. Om man i stället bestämmer sig för att vissa maktordningar alltid är viktigare än andra, då? Nej, det blir inte heller bra - i alla fall blir det inte intersektionalitet. Det blir t.ex. feminism med två teskedar queer och ett kryddmått etnicitet. Vi måste bära oss åt på nåt annat vis.

Addition är inte heller bra, bruka intersektionalister framhäva. Om jag ska ta mig själv som exempel så är jag inte sexbarnspappa plus bisexuell plus vit plus slampa plus medelklass plus svensk plus sekulariserat kristen (och så vidare) - jag är alltihop på en gång. Min sociala ställning bygger på att jag är klädd i näbben, har medelklassbakgrund, är akademiker och så vidare. Men den undergrävs, åtminstone i viss mån, av att jag är bisexuell, slampig och fattig. Hade jag haft gott om stålar, fin bil, sommarställe och pensionsförsäkring skulle jag få högre status på ett föräldramöte, till exempel (i den mån det här är kända fakta för de andra föräldrarna). Och skulle jag berätta om mina sexuella äventyr eller ens att jag är tvestjärt och har ett öppet förhållande skulle mina aktier rasa ytterligare. Om jag kom ut som buddhist skulle jag bli betraktad som underlig, om jag i stället kom ut som djupt troende och flitig besökare i Svenska kyrkan skulle jag inkassera beundran av vissa, förakt av andra. Att jag har så många barn är lite suspekt bara det. Men att jag kommer från Bromma gör å andra sidan att jag slinker igenom nätet. Att jag har haft en kristen uppväxt gör att jag kan identifiera bibelord, att jag har läkare i släkten gör att jag nästan kan tas för en ibland (det har hänt) och så vidare. Det går alltså inte att se alla komponenter och ingredienser isolerade; de påverkar och påverkas av varandra på olika komplicerade vis. Och då är inte jag särskilt komplicerad.

Åter till det där med att studera texten men inte skribenten. Om vi nu tar Bobo som exempel igen - är det inte viktigt att se inte bara hur hon påverkas av att tillhöra arbetarklassen utan även att granska det system som placerar henne i den positionen? Jag tycker det. Vi ska alltså inte glömma att göra en materialistisk/strukturell analys också, inte bara fokusera på individer eller grupper av individer och vilka diskurser som styr dem. Vem håller i vispen, så att säga. Vem äger ugnen? Vem har bestämt att vi ska göra sockerkaka och vem har bestämt att det heter just "sockerkaka"? (Jag tänker inte gå in på glasyr och tårtljus eller assietter.) Men det här låter sig inte göras med en förenklad klassanalys à la marxismen. Visst, man kan säga att den ekonomiskt dominerande klassens tankar också är den rådande diskursen. Man kan säga att basen bestämmer överbyggnaden. Men att göra en schablonartad kategorisering av människor i över- medel- och underklass är väl ändå rätt passé? Här håller jag i stället en slant på Bourdieus analysredskap och på omfattande kvantitativa och kvalitativa undersökningar. Då kan man till exempel studera universitetsprofessorer eller körskolelärare eller hantverkare och se vad som är unikt för dem - och hur de olika grupperna skiljer sig åt och förenas av olika slags kapitalarter. Å andra sidan duger det inte att enbart sortera och kategorisera, intersektionalitet handlar om raka motsatsen till en sådan skillnadstänkande, positivistisk vetenskap. Ägnar man sig åt den sortens arbete i Linnés efterföljd sitter man sen där med ett antal stelnade och essentialiserade kategorier. Intersektionalitet handlar om både-och, inte antingen-eller, som Paulina de los Reyes och Diana Mulinari skriver i sin bok "Intersektionalitet".

Nej, jag tror att jag slutar med teoridelen här. Som ni har förstått förespråkar jag ett slags förutsättningslösa undersökningar där man inte ser maktordningar som additativa och inte heller enkelt interaktiva. Vilka av dessa som ska studeras får man undersöka på plats, men vissa kommer säkert för det mesta att vara i spel, som könsmaktsordningen. Så nu kan vi ge oss in på kärleken ur ett slags intersektionellt perspektiv.

Låt oss säga att kärleken verkligen är som en sockerkaka. Av det följer att den bara kan vara en sockerkaka om alla ingredienser (och bara dessa) finns med, annars är det inte en sockerkaka utan något annat. Man kan provsmaka den för att skilja den från en sandkaka som är bakad med potatismjöl och konjak. För att inte analysen ska bli för rigid kanske vi kan se varianter som sandkaka som tillhörande familjen Sockerkaka. Ja, jag tror att vi kör på det, kärleken som familjen Sockerkaka med underarterna silverkaka, sandkaka etc. Men vissa ingredienser slipper man inte undan. Mjöl, till exempel. För att inte tala om ugnen och formen och grytlappen. Så nu ska jag gå över till ingredienserna. Observera att jag det här handlar om kärlek mellan någorlunda eller helt och hållet vuxna, inte om syskonkärlek, egenkärlek, kärlek till en gud, till barn, föräldrar, husdjur, prästost eller så. Observera vidare att jag listar ingredienserna utan inbördes rangordning och att jag hoppar över flersamma relationer. Men det går nog att applicera det mesta även på polysar och RA:are.

1. Attraktion
Antagligen det första man kommer att tänka på som nödvändig ingrediens. Kärlek är svår att tänka sig utan någon form av attraktion. Attraktion förväxlas ibland med kärlek. Dä ä synn. Kärlek kan orsaka attraktion (Aftonbladet-rubrik), men det omvända sker inte alltid.

2. Igenkänning
En viktig ingrediens. Man kan lägga huvudet på sned och fånle för att någon är så typiskt sig själv. Eller uppröras av att någon inte är sig lik.

3. Överraskning
Man kan känna kärlek till någon för att den ständigt uppvisar nya sidor. Det behöver inte strida mot 2. Å, älskling, varje dag med dig är ny! (Men snart orkar jag inte engagera mig längre i alla dina själsliga krumsprång. Särskilt inte när Sverige möter Danmark i handboll, som nu.)

4. Gemenskap a
Det är vi mot världen. Därför håller vi oss till varandra på den där festen och har skittråkigt.

5. Gemenskap b
Vi är så lika varandra. Vi ser till och med likadant på kärleken och att vara lika varandra. Därför blir varje utveckling eller nytänkande ett hot.

6. Underordning
Å, vad jag älskar dig, lilla du! Bit i kudden, för nu flyttar jag upp ett pinnhål.

7. Överordning
Du store tid, vad jag älskar dig, din gigant där! (Är du färdig snart?)

8. Pålitlighet
Du är den klippa på vilken jag ska bygga min församling. Att droppen urholkar stenen tar vi en annan dag.

9. Trohet
Du har inga andra gudar jämte mig. Det gör dig så kär för mig. (Du skulle bara veta vilken gud jag knäföll inför i går.)

10. Stolthet
Alla pratade om dig efteråt och sa vilken fin människa du är! Min nya fixed gear-hoj är också ett populärt samtalsämne.

11. Offervilja
Du gör verkligen allt för mig. Nästan för mycket ibland. Därför älskar jag dig. Eller kvävs av dina förbannade skuldmissiler.

12. Stimulans-celibat
Jag behöver bara dig och du behöver bara mig. Tillsammans har vi det kul så det räcker. Om man skriker i kudden hörs det inte lika mycket.

13. Pengar/makt
Jag älskar dig för att du är en sån trygghet för mig. Nu när jag har offrat min karriär, mitt sociala liv och mina sacroiliacleder.

Ja, så där kan man nog fortsätta ett bra tag till. Allt det här är möjliga, men inte alltid självklara eller nödvändiga ingredienser. Om man koncentrerar sig på maktperspektivet så är det väl 6, 7, 9, 11 och 13 som utgör de tydligaste exemplen, alltså över- och underordning, trohet, offervilja och pengar/makt. Det går förstås att invända att ingenting av det här borde spela någon roll - och för många gör det inte heller det. Men som man t.ex. kan läsa sig till genom Bourdieu vill de flesta kvinnor (i Frankrike) ha en man som är äldre och längre än dem själva. De vill i alla fall definitivt inte ha någon som är kortare och yngre. Det känns märkligt att det ska vara så - har vi inte kommit längre? Finns det fortfarande vita prinsar på lager? Jag skulle tippa att den tendensen är mindre tydlig i Sverige, men den finns även här. En naturlig följdfråga när det gäller den här sortens begärsmönster är förstås varför längre män gärna vill ha kortare kvinnor och så vidare. För att befästa sin överordning? Hm. Det låter inte helt omöjligt. Liksom.

Jag skulle också vilja sammanföra trohet (9) med pålitlighet (8), gemenskap (4 och 5) och stimulans-celibat (12). Tillsammans utgör de monogam parsamhet med lite igenkännbarhet (2) och pålitlighet (8). Och först nu upptäcker jag att jag inte har skrivit en rad om sex. Men det har jag tjatat så mycket om i andra inlägg så jag hoppar över det här, liksom de här stela uppställningarna. I stället ska vi tillsammans sätta tänderna i ett exempel ur verkligheten. Så här skriver signaturen "Adam", som har ledsnat på sin korkade fru, till DN:s hjärtespalt:

[V]ill jag verkligen leva resten av mitt liv tillsammans med en person som jag inte älskar, och som jag inte riktigt känner respekt för och inte heller är stolt över? Så fort vi har en diskussion om något annat än det rent vardagliga känner jag att jag måste sänka mig till hennes nivå, och det ger sällan mig något. Jag älskar att se lite mer sofistikerade filmer, men det är poänglöst att göra med henne, eftersom hon inte hänger med. Vi umgås sällan med mina vänner, eftersom hon känner sig dum i deras sällskap. Hennes vänner å andra sidan är mer ”svenssonaktiga”, och jag har inget större utbyte av dem. ... Det jag känner är ”du är för korkad för mig”, men det kan jag rimligen inte säga till henne.

Relationsrådgivaren Anders Rimsten, som jag har skrivit om i Den heterosexuella komedin, svarar så här till en början:

Hej. Man kan säga att utgångspunkten för ditt äktenskap var en kompromiss mellan vad du ville ha och vad du kunde få. Trots detta tvivlade du inte på att du valt rätt de första tio åren av ert äktenskap.

Åhå. Så i tio år tyckte Adam att Eva var stimulerande och hennes vänner likaså? Fast bara i brist på bättre? Han behövde inte sänka sig till den lilla dumsnutens nivå, och att hon inte begrep sofistikerade filmer (låt mig gissa: "Sliding Doors" eller nåt i den stilen där flera människors öden sammanstrålar och Fasader Rämnar) gjorde inte så mycket? Tillåt mig tvivla. Adam föraktade Eva från första stund. Men han gick igång på sin överordning (apropå varför längre män dras till kortare kvinnor). Han kände sig duktig som kunde prestera "kärlek" (look mummy, no hands!), mogen (man kan inte få allt här i världen) och ridderlig (jag lyfter upp henne till min nivå - så gott det nu går). Vilken maktordning som uttrycks här behöver man inte heta Paulina de los Reyes för att räkna ut.

Men om nu denna "40-åriga storstadsman" hade trivts bra som han påstår så vände alltihop när han mötte en arbetskamrat som hade allt det hans fru saknar. Det var ju det här han ville ha! Och såna kvinnor fanns alltså på riktigt! Fan, fan, fan. Där sitter han med villa och fru och tre barn och känner sig snuvad på konfekten. Så nu skriver han till en familjerådgivare. Han uppsöker inte en terapeut, vilket säger en hel del. Mig säger det i alla fall att han egentligen redan har bestämt sig och bara vill ha bekräftat att han har rätt att välja bort lilla frugan. Och han får som han vill:

Eftersom du ägnat så mycket tid åt att fundera över hur du ska göra utan att komma fram till något, och således inte heller verkar redo att agera, är en variant att du under en period flyttar ut från det gemensamma huset och skaffar en egen bostad. På så sätt får du i bästa fall tid och utrymme att tänka och känna efter hur du vill ha det, utan att du för den skull tvingas fatta ett alltför definitivt beslut i den ena eller andra riktningen

Det här är nog ett av de sämsta råd man kan ge, det är som att bo i Bergen och tänka att "om jag spänner upp mitt paraply så slipper jag bli blöt". Visst, det låter logiskt. Men man har knappt fällt ihop det efter regnskuren innan nästa kommer, för i Bergen regnar det jämt. En relation förändras naturligtvis inte ett jota genom att man tar en time-out; så fort man är tillbaka börjar samma gamla regnväder. Alltså får man kräkas där man står - eller bita ihop. Det bästa vore att Adam började kommunicera, tycker jag. Och nej, du behöver inte säga att Eva är för korkad för dig. Men du kan släppa in henne på banan, låta henne ta ställning till om hon vill fortsätta leva med dig trots att du är en självupptagen, föraktfull mansgris hon inte är din jämlike. Oddsen kanske inte är så goda om du lägger korten på bordet. Men det finns ju en liiiten chans att du upptäcker att din fru inte är så jävla dum ändå. Eller att kostnaden för barnen blir för stor. Själv är inte alltid bäste dräng, herr Storstadsman - ens by hårgeléproxy.

Hegemonisk maskulinitet är rätt visset, eller hur? Adam som trånar efter sin arbetskamrat har insett att hon inte vill ha honom och känner sig underlägsen:

Jag är retfullt lik Annas man i många avseenden, bara det att han är ”bättre” (längre, snyggare, smartare). Varje gång jag hör Anna berätta uppskattande om honom, känns det som om jag får en kniv i hjärtat, och jag känner mig nedvärderad.

Det går ju inte att göra så mycket åt. Visserligen kan man förlänga benen, men det är en smärtsam och långvarig process som landstinget i din hemkommun kanske inte vill subventionera - det är en teori jag har. Du kan försöka bli lite snyggare - odla lite skäggstubb och ha gelé i håret som din rådgivare, till exempel. Men det kanske inte heller funkar. Däremot tror jag att du kan bli lite smartare - av några års terapi. Den kanske också kunde förklara varför du alltid har haft svårt att få kontakt med kvinnor trots att du "borde vara attraktiv (ser okej ut, är vältränad, har ett högstatusjobb och god inkomst)".

Något annat som kan få vem som helst att sloka är tanken på hur ens intet ont anande fåntratt till partner har försakat karriär, pensionspoäng och lite annat för ens skull. Det kvinnan i det här fallet också har försakat, utan att veta om det (heller) är att hitta någon som verkligen älskar henne och är bra mot henne. Jag kan förstå att Adam har dåligt samvete. Men det väger lätt jämfört med den smäll som kommer att drabba hans fru när hon inser hur han egentligen ser på henne, den totala brist på uppriktighet och respekt han har givit prov på under tio års tid. Jag har svårt att se hur hon ska kunna få tillbaka sitt förtroende för honom om han lägger benen på ryggen och dessutom råkar säga varför - vilket han kommer att göra om han blir tillräckligt upprörd och irrationell. Risken är nog överhängande att han inte kommer att ta emot hennes anklagelser utan att ge igen med vilken korkad jävla... Som ALDRIG har fattat... Och så vidare.

Adam vill ändå förstå sin fru:

När vi träffades hade min fru ett avancerat jobb som ekonom, men efter att ha varit hemma med barnen halkade hon ur arbetsmarknaden, och har bara haft mindre kvalificerade jobb eller varit arbetslös, så vi är helt beroende av min inkomst. Om vi skulle skiljas skulle vi troligen tvingas att sälja huset och flytta till var sitt betydligt mindre boende i ett sämre område.

Dessutom skulle det kännas både som ett enormt personligt misslyckande för mig och som ett svek mot min fru: i och med att hon är arbetslös (och har dåligt självförtroende när det gäller att kunna skaffa sig ett nytt jobb) förstår jag inte hur hon skulle klara sig ekonomiskt. Hon har också tagit ett betydligt större ansvar för barnen, och på så vis uppoffrat sig yrkesmässigt, vilket gjort att jag kunnat göra karriär.

Hurra, så insiktsfullt. Du har stått på hennes axlar, nu känns det lite kymigt att säga tack för kaffet, liksom. Att hon har "dåligt självförtroende" kanske kunde uttryckas så här: hon har dåligt förtroende för andra, på goda grunder. Hennes värde på arbetsmarknaden är nämligen lågt eftersom hon har tre barn. Man skulle ju kunna tycka att detsamma borde gälla även en 40-årig storstadsman med tre barn. Men äsch, jag glömde. Han behöver ju inte ta hand om dem. Gissa vem som är mest värd på arbetsmarknaden, en frånskild trebarnsmor eller en frånskild trebarnsfar. Gissa vem som är mest värd, den som har offrat sin karriär eller den som har offrat sin partner för att göra karriär. Och för att fortsätta gissningsleken: Gissa om en viss storstadsman ser sin fru som storstadskvinna eller förortskärring?

Behöver jag tillägga att Anders Rimsten inte verkar ha så bra koll på feminism och såna tjejprylar? Men det är klart, han är ju bara familjerådgivare. Varför ska han bry sig om samhälleliga strukturer? Det vore ju att blanda in politik i något som är personligt. Nej, han nöjer sig med att visa lite empati med den stackars plågade brevskrivaren och sen råda honom att dra, hellre än att gå omkring och vara missnöjd.

Jag låter kanske hård mot Adam. Är det så konstigt att man ger sig in i ett förhållande utan att riktigt veta varför? Nej, men det blir ju inte bättre av att bara fly fältet - fortfarande utan att riktigt veta varför. Till hans heder får väl framhållas att han trots allt har dåligt samvete och att han ännu inte har flytt sin kos (d.v.s. när han skriver till DN). Visst tycker jag synd om honom på flera vis, men det är trots allt en västanfläkt i jämförelse med hur synd det är om hans fru som intet ont anande tuffar på i en vardag som bara är en stor lögn.

Okej, då kanske det är dags att återknyta till intersektionalitet som analysverktyg (nota bene: detta är fortfarande inte renlärigt; snarare använder jag intersektionalitet metaforiskt här). Vilka är alltså de maktordningar som är i spel i Adam och Evas liv, hur samverkar eller motverkar de varandra, hur påverkas de av varandra och hur påverkas de närmast sörjande i denna äktenskapliga sörja?

När det gäller Adam konstaterar man snabbt att han är överordnad sin i sitt tycke sämre hälft: han är man och därmed sedd som pålitlig arbetskraft; han är "storstadsman" vilket nog ska betyda att besitter ett inte oansenligt symboliskt kapital (han är liksom nere mer prylar som "sofistikerade filmer" vilket höjer hans status); han är som man gynnad i förhållande till kvinnor i allmänhet både ute i samhället och hemmavid. Han ser sig också som någon som råder över sitt liv och sitt förhållande. Att han har råkat hoppa i galen tunna är förstås lite genant, men ska kanske gå att fixa. Å andra sidan naggas hans självbild i kanten av sin kollegas man som är längre, snyggare och smartare. Och han gruvar sig för att det ska bli svårt att hitta rätt tunna efter den felaktiga, eller som han så finkänsligt uttrycker saken: "Jag är helt enkelt rädd för att jag som frånskild 40-åring med tre barn inte skulle kunna hitta någon bättre."

Adams fru hade alltså ett avancerat jobb, men efter åren hemma med barnen "halkade hon ur arbetsmarknaden", skriver han. Smaka på den formuleringen. Det låter som en olyckshändelse, men så är knappast fallet. Det var den överenskommelse som paret gjorde - eller den förhandling som hon förlorade, skulle man kunna säga - som sänkte hennes arbetskrafts värde. Värdet avgörs av den allsmäktiga och rättvisa Marknaden, en marknad som i allt högre grad bygger på deltidsanställningar, tillfälliga anställningsformer och bemanningsföretag. En medelålders trebarnsmor får leta länge efter en tillsvidareanställning.

Men det är inte bara arbetskraftens värde som är i spel här. Lönearbete i sig anses utgöra själva grunden för vad som kan räknas som en fullvärdig medborgare. Hur ska vi "integrera våra invandrare"? Jo, genom arbete. Hur ska kvinnor bli jämställda? Genom arbete. Arbete är alltså centralt för individens självkänsla och identitet, vilket är lätt att konstatera genom att läsa valfri intervju med någon som är arbetslös (en ständig favorit i våra medier). Obetalt arbete som vård av anhöriga, hushållsarbete eller barnomsorg värderas följaktligen lågt. Samhället är uppbyggt på en tvåförsörjarmodell som har den heterosexuella parsamheten som bas, och där kvinnorna oftare jobbar deltid med lågbetalda arbeten och dessutom gör huvudparten av hushållsarbete och barnomsorg - även om de jobbar heltid. Men Eva drabbas dubbelt av sin arbetslöshet och sina år som markservicepersonal åt sin man: hon får inget jobb eftersom hon inte har haft nåt jobb, och skiljer de sig rasar hennes värde på marknaden ännu mer. Dessutom räknas hon inte som en riktig människa eftersom hon inte arbetar. På könsmarknaden är hon inte heller speciellt het, medan en frånskild trebarnsfar säkert kan få napp. Inte att undra på att hon har "dåligt självförtroende".

Man kan ju tycka att Adam borde kompensera sin fru för hennes pajade karriär och låga pensionspoäng. Det är trots allt hon som har möjliggjort denne storstadsmans karriär. Det finns också bestämmelser i Äktenskapsbalken som stadgar att han ska se till att hon har lika hög standard som han själv. Men i realiteten lär det här inte inträffa. Skiljer de sig blir det bodelning och hon får då rätt till hälften av deras tillgångar. Men hennes pensionspoäng kan hon se sig i månen efter, liksom någon kompensation för sin markservice. Fast det är klart, det är ju viktigt för Adam med intellektuell stimulans, så det får hon väl hacka i sig. Här ser jag Anders Rimsten göra en empatisk gest, som Mandrake. Men jag tror inte att hon behöver just tröst. Att det är bättre att gå skilda vägar om man inte drar jämnt kan hon nog ställa upp på. Men de har det ju ganska bra, åtminstone om man får tro storstadsmannen: "vi bråkar sällan och har ett okej sexliv. Vi har tre pojkar, 7, 9 och 11, och ett fint hus i ett område vi trivs i och där barnen har lekkamrater." Ja, då är väl allt ganska bra, även om hon har märkt att det är nåt vajsing på honom. Även om de har tagit upp en gemensam hobby och "kommit överens om" att de ska får mer tid för sig själva.

Nu har det här inte handlat så mycket om kärlek som om relation. Men det som blev tungan på vågen för Adam var att han kärade ner sig i en arbetskamrat. Den kärleken har emellertid varit improduktiv, till hans förtvivlan. Hade känslorna varit besvarade hade han nog inte funderat så länge innan han hoppade ner i just den tunnan. Här fanns ju äntligen någon som inte var en sån förbannad bimbo. Jag minns en intervju med Horace Engdahl som berättade hur oerhört förvånad han blev när det visade sig att Ebba Witt-Brattström var hans intellektuella jämlike. Något liknande kanske drabbade Adam, stackarn. Här har han gått omkring och varit överordnad i alla dessa år, när han hade kunnat ha ett jämlikt förhållande! Återigen: jämrans.

Kärlek kan bygga på igenkännande, men jag tror att Adam snarare känner leda. Kärlek kan bygga på attraktion, men Eva har bara varit ett näst bästa-val. Deras sexliv är "okej", vilket inte låter särskilt spännande, och så är hon för korkad för honom, vilket han vill säga men inte törs. Kärlek kan bygga på att man ständigt överraskad av sin partner, men det är inte fallet här. Och så stryker vi det där med gemenskap och stolthet över sin älskade. Kvar finns mest ingredienser som över- och underordning, pålitlighet och offervilja. Det är inte mycket att bygga ett förhållande på, så ingen blir väl förvånad om Adam drar, utom möjligtvis hans fru. Vad ska hon göra nu? Börja gå på Cinemateket? Hon behöver ju lära sig uppskatta annat än "Reine och Mimmi i fjällen".

Jag skrev tidigare att olika maktordningar samverkar och påverkas av varandra. Exakt hur de här kärleksingredienserna påverkar varandra överlåter jag åt läsaren att fundera över. Skriv gärna en uppföljare eller kommentar om just det, det vore kul! Men jag tror att vi får betrakta just den här sockerkakan som ett hopplöst fall, lika värdelös som vissa relationsrådgivare.