torsdag 14 januari 2010

Att gråta med halva ansiktet


I dag fick jag höra att Karin Kavli kunde gråta med halva ansiktet. Jag vet inte riktigt vitsen, men hon kunde alltså stå i profil mot publiken och gråta - medan ansiktshalvan som var vänd in mot fonden var neutral. Kavli var född 1906 och stod på scenen till 1988. Två år senare var hon borta, och på hundraårsdagen av hennes födelse...hände ingenting. Hon är bortglömd av de flesta.

I kväll läste jag "Kan du vissla, Johanna?" av Ulf Stark för en flicka som föddes 98 år efter Karin Kavli. Den handlar om hur en pojke skaffar sig en morfar på ett ålderdomshem, och hur mötet lyser upp bådas liv. Pojken vill lära sig vissla som sin morfar, vars sedan länge döda hustru hette just Johanna, och gamlingen försöker lära honom. Men en dag råkar han säga till pojken att "Nästa gång vill jag höra dig vissla", vilket denne tolkar bokstavligt. Han håller sig undan i flera veckor tills han har lärt sig det - och när han kommer tillbaka för att visa att han kan vissla är hans nyvunna morfar död. Men han går på begravningen, och vid kistan framför han den trudelutt som morfar lärt honom.

Min dotter lyssnade uppmärksamt, men tog förstås bara till sig historien ur ett barnperspektiv. Själv fick jag lite svårt med andningen vid de sorgliga passagerna. Efteråt låg hon och krafsade i min nacke som hon brukar göra när hon ska sova, och jag grät liksom med halva ansiktet. Det är ju jämt så där: den totala lyckan och den totala sorgen förenas i en evig pas de deux. Så här skriver Nationalencyklopedin om den dansen: "I ett pas de deux avstannar handlingen och alla känslor uttrycks i stället med ren dans". Just så: handlingen avstannar, som för att ögonblicket ska kunna etsas in. Jag tänkte mig fem år framåt. Då kommer det ligga en annan femåring där, vars rödhåriga storasyster har börjat i tredje klass. Det är väldigt svårt att föreställa sig, lika svårt som att tänka sig hennes syskon då.

Jag gick upp, satte på kaffe och märkte att mjölken var slut (katastrof i morgon bitti: ingen varm choklad). Butikerna i Vällingby centrum hade stängt så jag tog tricken en hållplats och handlade i ett lika stort som ödsligt Coop Forum några minuter före stängningsdags. Jag var glad att jag hann, men avskyr det där plejset även på dagtid. Det är för stort, de säljer för många saker och jag känner mig fattig och utnyttjad. Jag säger inte att det är rationellt, men så känns det. På vägen ut låste två väktare ytterdörren, för nu skulle ingen komma och tro att man kunde smita in och KÖPA nåt. Liksom. Den känslan är inte heller rationell, lika lite som min känsla att de där fjuniga glinen är någon sorts auktoriteter som är äldre än jag. Ja, och så åkte jag - förvånande nog - hem igen en hållplats. Gick nerför en trappa som jag väldigt ofta går uppför men nästan aldrig tar åt andra hållet. Det förstärkte min overklighetskänsla, liksom tystnaden, den starka kölden och alla träd som dignar av rimfrost. Vackert, ja. Men ångestframkallande av någon anledning. Jag tycker inte om naturen, tror jag, och den tycker inte om oss. Eller snarare, den skiter i oss. Den finns bara där. Den stora eken på vår gård kommer att överleva mig och det har jag svårt att förlåta den.

Jag tror knappast att någon kommer att fira hundraårsdagen av min födelse, utom kanske Marty om hon lever då (det gör hon förmodligen) och mina barn och möjligtvis barnbarn. Det är faktiskt helt okej, jag klarar mig utan världsberömmelse. Om ytterligare hundra år finns det nog inte en kotte som minns mig, och alldeles säkert inte om 500 eller 1 000 år, 10 000 år... När jag var ung fyllde såna tankar på universums likgiltighet mig med samma fasa som nu, men på den tiden drog jag fel slutsats: livet var meningslöst. I dag tänker jag snarare att jag vill klamra mig fast vid vartenda ögonblick, verkligen prägla in allt vackert och fantastiskt i min hjärnbark. Det kommer en dag när jag med stor säkerhet kan säga att bebisen jag håller i är min sista. Jag vill inte tänka på det, för det är outhärdligt, men det måste ju bli så. Det känns som att det är där döden på allvar kommer att börja bita sig fast i mig. Och JAG VET - det är irrationellt att tänka så. Barnen finns ju kvar, de utvecklas och man gläds oerhört över att se alla deras framsteg. Men den sista bebisen blir stor en dag och flyttar hemifrån och sen är det för evigt slut på en tillvaro som är så nära fulländning jag kan föreställa mig, tillvaron med barnen. Vad gör man då - skaffar hund? Det gör jag i och för sig gärna, men det kommer att kännas som ett sorgligt substitut ibland.

Jag borde kanske inte grotta ner mig i det här. Jag har det ju så bra varenda dag. Men ibland måste man få gråta en skvätt, om än bara med halva ansiktet. I morgon ska jag återigen ha roligt med min lilla dagkompis som nu har fått två små piggar i underkäken. Hon ler sannerligen med hela ansiktet - ja, hon fröjdas med hela kroppen när hon är glad. Sånt tröstar en pappa.

5 kommentarer:

Anonym sa...

så splittrat ... så vackert ...

F ö går filmen "Kan du vissla Johanna" varje hjulafton precis efter monsieur Duque ... full av vackra sorgsna roliga detaljer ...

/Dan

Péter sa...

Det här inlägget är helt klart NSFW. Man kan ju inte sitta och lipa på jobbet! Kanske om jag gör det med halva ansiktet...

Heléne Björklund sa...

Hej, jag vet inte vad jag vill, bara berätta... att jag hittat hit. Hej!

Eldra ♥ sa...

Vackert så det gör ont...

Niklas sa...

Tack så mycket, alla ni som kommenterat!