What's in a name?

"What's in a name? That which we call a rose
By any other name would smell as sweet."

Ja, så säger Julia till Romeo; hon älskar inte familjen Montague, inte namnet "Montague" utan någon som råkar heta så. Han, å andra sidan, avsvär sig sitt namn för att i stället anta det performativa namnet, Den Som Älskar Julia. Jag tycker att det är vackert. Jag tycker att man ska få välja det namn som stämmer överens med den person man gör, med den värld man upplever genom sin kropp, med upplevelsen av att befinna sig i det flyende nu som var gårdagens framtid och är framtidens dåtid, med den levda verklighet som är alla teoriers yttersta grund.

Jag kan förstås uttrycka det mycket enklare: det är var och ens förbannade ensak vad man vill heta. Alltså bör namnlagen rivas upp. Men se det tycker inte Johan Wennström i SvD i dag. För

[n]är ett litet avantgarde ifrågasätter rådande normer gör man inte den breda gruppen homosexuella en tjänst. Istället bygger man höga barriärer mot vanligheten och riskerar att spä på det främlingskap som många tyvärr fortfarande känner inför hbt-personer.

Oj, jag tillhör visst ett litet avantgarde för att jag förespråkar att man ska få heta Maria även om man har framtarm. Att det råkar vara vanligt i spansktalande länder hör inte hit. Men okej då: Berit. Vore det fel av mig att kalla mig Berit om jag råkade vilja det? Eller skulle det få den svenska graniten att smälta, trottoarerna att förångas - eller skulle alla sillsvansar och midsommarstänger begravas under kilometertjock inlandsis? Kanske inte. Kanske skulle bara den stora tystnaden breda ut sig över oss. Kanske skulle vi finna oss knalltransporterade tillbaka till våra förfäders rökiga pörten i skogen. Barn skulle nog gråta, hundar skulle säkert bli rabiata som Timbroskribenter och grodorna, grodorna skulle regna från skyn.

"I mötet med andra människor har det egna namnet stor betydelse", skriver Wennström. Alltså ska man inte få välja det fritt, tycks han mena, för då inträder det undergångscenario jag skisserar ovan. Nej, "[d]et är en första spillra av information som säger något om oss själva, ett smörjmedel i våra inledande relationer". Huga. Tänk så fel det kan bli. Tänk om Jörgen blir kallad till en anställningsintervju - och så är Jörgen en brud!

Wennström är så snäll som bryter en lans för det helt vanliga homosexuella patrask som numera får gifta sig. De tycker ju att namnfrågan är larvig, det känner han på sig. Och därmed sällar han sig till alla som passar på att positionera sig som "HBT-vänliga men ändå förnuftiga" i dessa Pride-tider. Att namnfrågan inte handlar om sexuell läggning har han förstås inte en susning om, men åsikter tillåter han sig ändå på ledarplats.

"Du känner det namn de gav dig, men inte det namn du har", skriver José Saramago i inledningen till "Alla namnen", en av hans allra finaste romaner. Jag hoppas att Wennström aldrig läser den boken, för det förtjänar han inte. Eller... Äsch, han skulle ändå inte fatta nåt.