Dags att uppdatera presentationstexten

"Jag är en bisexuell fembarnsfar, socialistisk feminist, översättare, gubbslampa, dramatiker och neurotypisk pedagogikstudent", har det stått länge nu på min sida. Är det verkligen en sann bild av Niklas Hellgren? Vad är "en sann bild", förresten, och är en sådan ens nödvändig eller önskvärd för läsaren? Vem riktar jag mig till? Vilka riktar ni er till, alla ni som presenterar er på klatschigast möjliga vis? Är de här eviga mini-självbiografierna inte mest till för att kamma hem några poäng hos era närmaste vänner och medbloggare? Vem är kreddigast, liksom, vem kan formulera något lagom cyniskt, utlämnande och roligt? Inte är det jag i alla fall. Och inte kan jag skriva rubriker som "Mina fem bästa aborter", vilket nog är den bästa jag någonsin läst.

Nåja. Jag ska börja med enkla fakta, basinformation som från BB Stockholms patienthotell där vi just har tillbringat en natt (ett hotell där Sodexho uppmanar en att spara på tvätten och därmed rädda miljön - och göra dem rikare).

1/ Jag är bisexuell. Jo, det stämmer fortfarande.

2/ Jag är fembarnsfar. Nej, nu är jag sexbarnsfar.

3/ Jag är socialistisk feminist. Det är väl en tautologi? Nej, inte om man med feminism menar ett gynocentriskt perspektiv i största allmänhet - i så fall är även Sarah Palin feminist, hon vars största hobbies är helikopterjakt och amning som Robin Williams säger. Nina Björk skriver också, i ett svar till Malena Rydell, att det är viktigt att skilja på "kan" och "bör" när det gäller just den här frågan. För mig känns det ändå omöjligt att separera begreppen. Jag är socialist och kan inte vara det utan att vara feminist, och ingen feminism utan ett socialistiskt perspektiv känns vettig.

4/ Jag är översättare. Ja, tyvärr. Jag är fruktansvärt trött på det här jobbet som under många års tid har blivit allt sämre betalt och allt mer infekterat av dumskallar utan den ringaste kunskap i svenska. Presenterar man sig som medieöversättare får man genast höra exempel på hårresande felöversättningar. Vissa är ankor ("Beam me up, Scotty" översatt med "Slå mig på käften Scotty" är ett exempel: frasen har aldrig uttalats i Star Trek). Men ofta är det faktiskt alldeles sant att översättaren har haft huvudet under armen. Alla mina fantastiska och mångkunniga kolleger som dag efter dag värper texter av yppersta kvalitet lägger ingen märke till. Så jag är väldigt trött på att titulera mig översättare, men jag måste. Jag kan inget annat. Jag har inte ens kvar mitt busskort eftersom det skulle kosta 2 000 pix att genomgå fem minuters undersökning av syn och lite annat.

5/ Jag är en gubbslampa. Tja, det epitetet fastnade. Det är lite kul. Och visst är jag lösaktig, men det är inte precis mitt livsinnehåll.

6/ Jag är dramatiker. Kan man vara det efter att bara haft premiär på en pjäs? Ja, jag tycker det. På Qruisern döpte nån mig till "prettodramatiker", det tyckte jag var kul. Jag vill ha pretentioner - varför skulle man annars skriva ens en rad? Jag vill förändra saker genom min dramatik. Och vänta bara när min nästa pjäs har premiär. Då jävlar.

7/ Jag är neurotypisk. Det kan jag inte förneka, lika lite som jag kan förneka att jag är hyresgäst. Det är inget jag yvs över, men jag ville liksom påpeka att jag är medveten om min överordnade majoritetsställning här. Jag är vit också (ska ta och läsa lite om vithetsforskning) och man, intellektuell med övre medeklassbakgrund. Och fattig, eller i alla fall skuldsatt upp över öronen utan hopp om någon bättring.

8/ Jag är pedagogikstudent. Nej, inte längre. I höst ska jag läsa genusvetenskap, sen får vi se.

Vi tar det en gång till. Bisexuell, smaka på det ordet. Vad betyder det? Att jag ingår i en underart? Eller är det något jag bara råkar känna och göra? Min sexualitet har aldrig varit huggen i sten, tvärtom har den skiftat väldeliga under årens lopp. Hade jag inte varit hållits fången i ett hotellrum i Tilbury i två och ett halvt dygn av en viss sjöman från Portsmouth, hade jag kanske varit bög i dag. Hade jag inte varit manshatare under så lång tid hade jag kanske inte flytt in i heteronormen. Hade jag inte lekt dörrmatta under så många år, hade jag kanske inte börjat bejaka mina sodomitiska lustar. Jag vet inte, jag. Men okej, i brist på bättre epitet. "Pansexuell" låter så förbannat larvigt.

Sexbarnsfar. Nej, det stämmer inte. Jag har avlat sex barn, men jag är bara pappa till fem - till min stora förtvivlan. Pappa är ett verb, och jag har inget sådant performativt förhållande till min äldsta dotter sen över tio år tillbaka. Jag hoppas att vi en dag ska kunna hjälpligt reparera det här, men jag hoppas inte för mycket, för det gör för ont. Människor är inte utbytbara, särskilt inte barn. Min enorma glädje över mina barn som jag verkligen är pappa åt förtar inte sorgen över det nu vuxna barn som jag har förlorat. Jag var pappa åt henne, jag höll henne i min famn precis som jag nu håller mitt alldeles nyfödda barn. Jag sjöng Trollmor för henne precis som jag gör nu. All den tid vi fick tillsammans är något jag ständigt bär med mig, och jag pratar ofta om den. Hennes syskon tar alltid med henne när de räkna upp sina syskon i skolan eller så. Det är både rörande och smärtsamt och jag kan inte förklara på något bra sätt varför hon aldrig kommer hit, inte utan att det faller en skugga över hennes mamma. Jag vill inte tala illa om henne inför dem.

Och så det där med "gubbslampa"... Den som inte känner mig, inte känner Marty, aldrig har sett oss tillsammans, får säkert negativa konnotationer av det där ordet. Det är omgärdat av så många förbehåll att det nästan är meningslöst. Mitt livs stora kärlek, den i vars sällskap jag aldrig någonsin vantrivs, den som jag längtar efter när vi inte har setts på några timmar, den som jag flamsar med från morgon till kväll, den som jag inte är symbiotisk med trots att vi delar nästan allt, den som får det att ila och värka i mig av ett ofattbart lyckorus... Är inte hon viktigare än att ibland få knulla med andra? Naturligtvis är hon det. Jag vill dö i hennes armar, bortsett från att jag inte vill dö. Lyckligtvis råder det ingen som helst motsats mellan det ena och det andra, och lyckligtvis är även hon BISEXUELL och LÖSAKTIG, de där båda stämplarna som vi har i pannan. Vi är inte Simone och Jean-Paul. Faktiskt. Men vi ger varandra obegränsad frihet, vilket för oss är detsamma som obegränsad trygghet. Det existerar ingen över- och underordning, ingen är den andras dörrmatta, ingen skickar skuldmissiler, ingen kväver, äger och begränsar. Det handlar om kärlek och respekt och kommunikation och överenskommelser som är självklara utan att vara skrivna med hjärteblod. Att vi varken är poly eller RA beror inte på att vi så att säga är mer begränsade än så i vårt öppna förhållande - det beror på att vi ser de där rörelserna som begränsande i sig.

Jag ska väl skriva om den där rutan. När jag har hittat nåt lagom kreddigt och klatschigt. Jag borde verkligen gå och lägga mig nu, men adrenalinet från förlossningen vill inte riktigt lägga sig, trots att det nu var 25 timmar sen. Jag är trött, och lycklig. Det är så fantastiskt att ännu en gång få se in i ett litet sovande ansikte som genomfars av alla dessa miner, skiftande som molnen på himlen. Jag älskar den där lilla skrutten så mycket, liksom jag älskar alla mina barn.