Livets bruksanvisning

Jag har just fått Erik Beckmans samlade dikter av min älskling. Det ska bli så fantastiskt att läsa den. I går satt jag och babblade om världens kanske allra bästa filmsekvens, den i "Pianisten" där Isabelle Huppert är på videoklubb. Och om min absoluta favoritförestälning på teater, nämligen Martys uppsättning av "Huset": de magiska, MAGISKA bilderna spungna ur hennes hjärna och för evigt fastetsade i min. Om en installation på Galleri Arton A (var det Sarah Schwartz?): ett litet rum helt täckt i bivax; på väggarna lappar med personliga berättelser från ett slumpmässigt antal människor fastnålade; i golvet, under vaxet, fler lappar; i fonden ett akvarium med två sniglar och ett kålhuvud. Den är också för alltid inbränd i min hjärna. För att den talade till mig som om jag vore ett vuxet spädbarn, på ett obegripligt språk men ändå så oändligt bekant och betydelsedigert. Ja, eller dessa skräckmättat vackra avsnitt ur Bartoks musik, eller Maya Eizins silkscreentryck eller stämningen som uppstod i mig när jag började läsa "Livet en bruksanvisning": små punkter som blir strängar som ljudlöst börjar vibrera innerst inne i benmärg och amygdala. Man anar dem bara. Men med tiden börjar de suddas ut, växa, fläta ihop sig och förflytta sig tills de bildar ett slags mentalt Bose-Einstein-kondensat som kan bromsa själva ljusets strålar. Och detta tröstekoncentrat är livet och kan i sin oförklarlighet förklara det man inte visste att man inte förstod.

Eller som Erik Beckman skriver:

Inte orden, inte det de pekar på
men själva näsorna de pekar med är meningen.