Den manliga erfarenhetens epiker

Egentligen är det rätt åt Doris Lessing att Horace kallade henne ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”, tänker jag när jag läser dagens intervju med henne i DN. Hon säger där att hon alltid har avskytt ”den feminism som föddes på 60-talet”. Kan tänka. Hon är liksom mera liberalfeminist. Det sunda förnuftets apostel: Kvinnor är också rationella varelser, så varför inte bereda oss plats? Det finns ju ingen vettig orsak att förneka oss detta.

Nu är inte jag så såld på delar av radikalfeminismen heller, som särartstänkandet, att vända på det essentiella perspektivet. Men det är fan så mycket roligare att liksom mensa ner hela Mensa, och betydligt mer produktivt att tala om patriarkat än att som Ellen Key propagera för ”samhällsmoderlighet”. Lessing låter så förtrytsam när hon säger att 60-talisterna ”inte brydde sig om sin historia, om alla dem som gått före dem”. Men det kanske är svårt att lugnt och nyanserat argumentera för sin sak när man har en kuk i munnen och två tummar om luftstrupen. Liksom.

Ja, sen är det en lång artikel om Hemingway, apropå rubriken på den här bloggen. Jag orkade inte riktigt läsa den och har aldrig orkat med Ernests macholitteratur, men inledningen till "Farväl till vapnen" som citeras i början är fantastisk. Vilket får mig att än en gång tänka på det obehagliga faktum att även vedervärdiga personer kan skapa stor konst, sen må de vara den manliga eller kvinnliga erfarenhetens epiker. Om man nu ska envisas med den där gamla trötta dikotomin. Jag tycker inte det - kalla mig konstruktionist.