50 miljoner om dagen

50 miljoner om dagen (v. 4)


Av Niklas Hellgren

En ung kvinna i en lägenhet. Natt.
Hon övar på ett telefonsamtal:

"Hej, det är jag. Du, jag har tänkt på en sak. Jag måste gå ifrån dig.
Det jag säger, att jag måste gå ifrån dig, för jag...orkar inte längre.
Nej, jag vill inte träffa dig. Nej, jag klarar inte det!
Ja, då får du väl tycka det."

Äh. Fan...

"Ja hej, det är jag. Jag har lite bråttom, men jag ville bara säga en grej.
Jag klarar inte av vårt förhållande längre.
Vad jag menar med det? Jag menar precis det jag säger:
jag klarar inte av vårt förhållande längre.
Jo, det kan jag visst - det hör du väl. Ja, jag tycker att vi ska ta det här
på telefon; jag har ingen lust att träffa dig.
Det har inget med feghet att göra, det handlar om självbevarelsedrift.
Jag mår så jävla dåligt, och du får faktiskt förstå att jag..."

Nej, nej... Inte gå i försvarsställning. Jag lägger bara fram det här,
rakt på sak, så enkelt som möjligt.

"Hej, det är jag. Jag ringer bara för att säga..."

Börjar om:
"Hej, det är jag. Jag klarar inte av vårt förhållande längre,
så nu går vi skilda vägar. Hej då."







Börjar om:
"Jag tänker inte vara med dig längre. Det är slut nu. Adjö."

Så får det bli. Bara klippa rätt av. Klart det gör ont, men det blir inte bättre av
att jag håller på och lindar in det. Förresten finns det ingenting
att diskutera, jag har redan bestämt mig. Och jag kan inte stå där
med snaran i ena handen och kopp varm choklad i den andra.
Han kan ta sig i häcken.

Nä... Lilla gubben. Jag hatar honom inte, jag orkar bara inte höra
den där dammsugaren mer. Och jag behöver ingen lapp på min hylla
där det står "trosor" - jag ser att det ligger trosor där.
Och, gud förbjude, en och annan strumpa och behå. Tur att Gud inte finns.

Ändå, som sagt - eller har jag inte sagt det? - älskar jag dig. Ja, inte Gud alltså.
Och du har aldrig gjort mig illa.
Det är jag som är ett svin. Är det bara fittan som ska få styra?
Ja, i så fall är det ju klappat och klart. För Aron får fart på mina bartholinkörtlar, han är ingen fetknopp med sömnapné.
Nej, fy fan vad taskigt! Det där rår du heller inte för, och jag har oroat mig så
för dig. Men ditt snarkande eller din bettskena... Jag pallar inte.

Så jag är klart frestad att göra säga upp kontraktet. Och ja: jag har pippat med honom. Men det vet inte du. Jag ska tala om det så snart jag kan.
Ska vi säga tisdag förmiddag, halv tio?

Det gäller att vara rationell, annars får man ingenting gjort. Om man till exempel
vill göra slut med nån får man inte styras för mycket av sina känslor, för då
vet man aldrig var det slutar. Känslor har en förmåga att klavbinda en.
Moral handlar inte om känslor, utan om förnuft.
Min moral säger mig till exempel att otrohet är fel. Ändå har jag varit otrogen,
och varför då? För att jag lät min kåthet styra. Kättja är en känsla,
en av de mäktigaste, dessutom. Livsfarlig.

Så där led mitt förnuft ett svidande nederlag, och vad blev resultatet?
En hel storm av motstridiga känslor innanför pannbenet. Och jag som har en tenta i gasdynamik om två veckor. Rätt åt mig. Jag borde inte ha varit otrogen,
utan följt min moral.

Nu får jag försöka göra det bästa av situationen och slå dövörat till
när de där vättarna försöker ta över mitt psyke. Jag måste vara rationell.
Min moral vill köra, inte sitta i baksätet, äta Dumle och fråga: "Är vi inte framme snart? Jag är kissnödig!" - "Kör själv, unge!" - "Okej. Du bad om det."
Nej, nu har vi tagit en kisspaus och bytt förare. Moralen håller hårt i ratten
och akta’re vilken fart han har satt upp.

Alltså: har man varit otrogen så får man berätta det. Annars släpper man ju inte in
den andre på banan. Jag måste alltså, fast det smärtar mig, kära du, berätta sanningen för dig, och sanningen är att jag har gökat med min kurskamrat Aron.
Fan vad ont det gör, hörru. Att tänka sig din min när jag lättar mitt hjärta.

Näh... Jag är nog inte så rationell som jag inbillar mig, eller skulle vilja vara.
Mina känslor kanske jag kan bortse från, men inte dina.
Jag vill inte göra illa dig, jag vill inte...göra. Dig. Illa.


Du finner dig.
Du finner…mig.
Du uppfinner Oss.









Förresten så kan man undra vad man som är vunnet med att berätta.
Ja, om det är en engångsgrej, alltså. Och det var det ju med Aron,
det är jag så gott som säker på. Är det däremot något pågående så kanske man
inte ska ägna sig åt det, men ett enstaka snedsteg... Det är faktiskt förlåtligt. Vi kan ju säga oss att vi satte lite guldkant på tillvaron, krama om varandra och sen skiljas åt. Fast det gör ont att byta ut bedrägeriets lätta huvudvärk mot avskedets yxhugg. Och det måste jag ju, om det här inte ska vara nåt pågående.

Vilket jag egentligen vill.

Alltså: varför berätta? Jag var ju medveten om att jag begick ett svek. Att berätta om det gör inte sveket mindre. Jag var inte ärlig mot dig. Varför skulle jag annars ha så förbannat dåligt samvete? Jag lät fittan styra mig ännu en gång. Fittjävel.
Var det verkligen värt det? Nej.
Och...jo...ja. På sätt och vis.
Det var faktiskt rätt upphetsande, kanske för att det var så förbjudet.
Okej... Om jag nu vore så moralisk som jag inbillar mig så skulle jag
ha ringt dig: "Hej, det är Frida. Du, jag följer med Aron hem på en kopp te.
Risken är nog överhängande för att vi knullar, det ligger liksom i luften.
Jag ville bara att du skulle veta det."
Right.

Nähä. Är det scenariot så omöjligt att tänka sig, alltså? Tydligen. Och varför det?
Jo, för jag kan ju inte vara så kall och...såra dig. Med flit. Det här hände liksom bara, det var inte meningen. Det bara blev så.

Jag bara råkade ta av mig trosorna. Jag särade på låren av en ren impuls, och vips var han där med sin manslem. Det var ju inte så att vi hade sett varandra djupt i ögonen hela kvällen. Det var inte så att jag hade råkat snudda vid hans arm med mitt bröst. Det var inte så att jag hade låtit mitt lår vila mot hans.
Och när han tände min cigarett så kupade jag mina händer runt hans enbart
för att det skulle bli lä. I snålblåsten inne i pubens rökrum.


Förresten var det bara sex. Inga känslor inblandade här, inte. Det där som man brukar erfara när man knullar var som bortblåst. Extasen, lyckan över att…tja, smälta samman och så. Kärleken till den andras varma kropp, upptäckarglädjen, rysningarna. Av det fanns det inte ens en homeopatisk dos. Och när jag låg på hans arm efteråt och han smekte min kind…

…kände jag absolut ingenting, inte ett vitten! Så du ska inte vara ledsen. Det var bara lite ryckningar, inget att bry sig om. Annars hade jag såklart inte ljugit för dig. Varför skulle jag såra dig i onödan? Du kunde ju få för dig att det var nåt mer.


Små, sträva fjäll
Varma fåror mot min mun
Fjunen vid ditt vänstra nyckelben
Där, vid födelsemärket
Uppstod jag


Jag kan inte ljuga för mig själv. Det kan ingen. Ljuga för dig går däremot bra,
det är alldeles uppenbart. Och nu tänker jag alltså fortsätta med det. Det är sånt
som kallas moral. I alla fall förnuft. Mitt förnuft frågar sig vad som vore vunnet med att berätta. Det enda som kommer att hända är att du tappar förtroendet för mig - med rätta. Jag vill att du ska ha förtroende för mig, nåt annat skulle kännas hemskt. Du måste kunna lita på mig. Vilket du alltså inte kan, det har jag ju bevisat. Men bara för mig själv. Så länge du tror att du kan ha förtroende för mig är allt okej, åtminstone för dig. För mig är det allt annat än okej.

Men det är mitt problem. Det är en kostnad som jag får ta på mig.
Bussigt, va? Jag är så självuppoffrande, gör allt för dig. Som att dras med mitt dåliga samvete över att jag har knullat med nån annan, allt för att inte belasta dig!
Det här är inte det lättaste, märker jag. Men jag tror att det får bli så, att jag kniper käft om den där natten i Kärrtorp, i hans tvåa med utsikt mot...vad det nu var. Jag hade aldrig satt min fot i Kärrtorp, så jag vet inte vad vägen heter.

Tallar. Såna där bastanta som man ser i varenda femtiotalsförort
med självaktning: Blackeberg, Högdalen, Bagarmossen...
En tant som går och kvällskissar sin tax. Lite snö på balkongräcket,
som snart ska töa bort. Ja, inte räcket alltså. Snön.
Det är betonggolv på balkongen och jag blev blöt om strumporna
när jag var ute och rökte.

Tvärsöver den där lilla gräsplätten med en asfalterad gångväg där tanten vallar sin tydligen inte alltför pissnödiga hund står ett likadant hus som Arons. Vad är det
de kallas för, nu igen? Matrishus? Nej. Jag minns inte. Rappade i såna där dova bruna, gråblå och gula kulörer. I en av de bruna rutorna är det tänt hos en man som tydligen kokar nåt, för fönstret har immat igen.
Nu tar han ett par danssteg i sin ensamhet.


Sömnlös, rådlös, hudlös, gudlös
Idélös, värdelös, orkeslös, håglös
Vinglös, poänglös, tandlös
Märglös, tanklös, formlös

Trolös.
Namnlös.
Tidlös. Rumslös.

Kedjad, bespejad och klövjad
Utfrågad, nedsågad, kuschad

Pådyvlad känslor jag inte har
Planhyvlad, borttingad, betvingad
står jag kvar




Himlen har den där djuplila novembernyansen och jag ser bara fyra...fem-sex-sju...åtta stjärnor, några av de banalaste. Det känns ensamt som fan.

Lamellhus. Så var det.

Och nu är jag här igen. Har just släpat mig tillbaka från 7-Eleven, kaffe och brownie. Jag som alltid har brukat gå i så rask takt. Såg mig själv i spegeln i hissen upp och lutade mitt huvud mot mitt huvud. Det värmde inte.

Vad har han som du inte har? Herregud, vilken banal fråga. Allt, givetvis.
Och inget. Ni är ju helt olika. Jag söker ingenting hos honom. Det är inte nån brist hos dig som gör att jag står här nyknullad och har megaångest för att jag vet
att du har bakat bullar i kväll. Dina specialare med kardemumma och vaniljkräm. De smälter i munnen. Om man inte sätter dem i halsen.

Gullis. Du gör de godaste bullarna i världen. Och så står det här jävla svinet. I Kärrtorp. Och filosoferar över natthimlen. Vilket as. Vilket fruktansvärt as.

Jag älskar dig så.

Vad nu det ska betyda. Fagra ord i all ära, men skulle det inte sitta fint med en och annan kärleksgärning också? Jo, det kan vår Herre hoppa upp och klappa sig i arslet på. Men nähä, då. Jag ska minsann tentaplugga och kan-jag-inte-få-en-minut-för-mig-själv! och träffa mina kurskamrater över en öl, slappna av lite
för en gångs skull! Kan jag få det? Tack. Nej, jag vet inte när jag kommer hem.
Det blir väl vid... Jag vet inte! Hurså? Gå och lägg dig, sitt inte uppe och vänta på mig. Och skit i disken, jag tar den i morgon bitti.

Ha! Det kunde han förstås inte, vilket jag visste mycket väl. Skulle Morgan gå och lägga sig utan en skinande ren diskbänk? Så där skyfflade jag över ytterligare
lite hushållsarbete på min snälle älskling.



Snäll...

Jag vet inte varför folk säger: "Men han är ju så snäll." Det är korna med.
Jag älskar kor, i och för sig. "Det finns mer ro i en ko än i hela svenska kyrkan", för att citera Runa Brar. Men de är inte särskilt upphetsande att umgås med.
Nån tjur är Morgan definitivt inte. Oxe..?
"Oxen är kalvens farbror" fick min mormorsmor lära sig i skolan.

Nej, nu är jag orättvis. Men ligger med varandra gör vi alltså inte längre. Sista...senaste...sista gången var på hans födelsedag för två år sen. Det var inget planerat. Ja, jag hör själv hur det låter. Men det var det faktiskt inte; det var ingen födelsedagspresent, det bara blev så. Faktiskt. Den gången. När jag kom på det här lite senare skämdes jag. Jag vill inte idka välgörenhet - och det gjorde jag inte heller! Men Morgan trodde nog det. Och tog tacksamt emot gåvan.

Så där - nu fick jag lite mer dåligt samvete. Och så får jag dåligt samvete för att han mest är ett dåligt samvete för mig nuförtiden. Det var inte det jag föll för
hos honom; jag tänder inte på skuldkänslor.

Vad var det, då?
Kanske hans stillsamma humor, hans eftertänksamhet...mognad. Den mogne mannens charm, haha. Eller också är det inte alls "haha". Det är faktiskt
rätt sexigt. Och det är väldigt sällan jag träffar mogna män i min egen ålder,
för att inte säga aldrig. Ibland ska man säga aldrig. Nu har jag gjort det.
Och så gillade jag hans utseende. Det var otillgjort, utan manus..
Lite mage, men än sen? Hår på bröstet, det har jag alltid gillat, och lugna, bruna ögon.

Ja, jag vet: fadersgestalt, och bla bla. Som när den kände skådespelaren blir tillsammans med en 25 år yngre kvinna och alla ojar sig och ser henne som ett
offer och honom som en medelålderskrisande mansgris. En omogen mansgris
som inte klarar av en kvinna i sin egen ålder utan måste ha nån bimbo
som får honom att känna sig yngre.
Och så tror de att de har sagt nåt klokt - tala om kvinnoförakt! Vad är det för bild de har av henne? Är hon bara ett rö för vinden? Räknas inte hennes intellekt? Tydligen inte.

Men tillbaka till Morgan. Bullbakaren. Diskaren. Icke-älskaren.
Han är faktiskt väldigt, väldigt fin. Jag älskar honom supermycket. Jag vill inte
gå ifrån honom. Men det börjar luta åt att jag måste, och när jag tänker på det
går jag i tusen bitar. För han är inte enbart ett dåligt samvete, inte bara snäll,
inte enbart nån som jag kör med...för att jag kan det och för att jag är så utled
på våra mönster. Han är min älskling också. Jag tycker om att ligga på hans arm
och fläta in fingrarna i hans päls. Jag känner mig trygg då.
Han är så jävla gripande. Utom när han snarkar, herregud. Då vill jag bara kasta ut honom genom fönstret eller hoppa själv.

Men det är faktiskt inte därför.
Och det är inte för att vi aldrig ligger med varandra, inte för att han ger mig dåligt samvete och inte för alla de där andra, uppenbara skälen.

Det är inte därför. Det är för den andres skull. Honom rår jag inte på,
honom går det inte att stå emot. Jag orkar knappt tänka på det, men så är det.


50 miljoner om dagen.
Tyst löser de upp sin skrud för att ge plats åt de livsdugliga.
Ska jag vara sämre?









Vi lever i parallella universa, Morgan och jag. Det är ett problem.
Och så nu det här, de här båda...grejerna. Det blir så starka kontraster.

Ångrar jag mig? Ja, det är klart. Fast...så fort jag börjar tänka bort vissa delar av mitt liv märker jag hur det skenar i väg åt nåt annat håll, det lilla livet.
Och det universum - eller det jag - som är bekant förvandlas till ett annat.
Alltså måste jag fråga en annan variant av mig om jag ångrar mig, en som aldrig har funnits annat än som tankemodell. Så det går inte att gräma sig. Det är i alla fall inte meningsfullt.

Jag är den ständigt pågående berättelsen om mitt liv och existerar lika mycket
i imperfekt som i futurum. Presensvarianten står här och drömmer sig bort
medan nuet förflyktigas. Nu försvann det, till exempel.
Och nu försvinner det igen. Och igen och igen och igen.

Jag minns när mormor dog, det var en torsdag. På fredagen vaknade jag
av en mardröm, och hoppade ur sängen för att söka tröst hos henne.

Innan jag kom på att någon tröst inte fanns att få. Innan jag kom på att den här dagen skulle bli en mardröm. Innan jag kom på att jag inte borde ha vaknat.
Innan jag kom på att hon aldrig mer skulle vakna.
Så det finns faktiskt en konstant: döden.
Minnet är inte konstant, men vår erfarenhet säger oss att så som tillvaron såg ut
i går, så ska den se ut i dag med. Det är bra att minnas att det bor en sabeltandad tiger i grottan där. Ja, där! Bakom miljöstugan.
Den bodde där i går, så den bor nog där i dag. Bäst att vara försiktig.
Men den här livsnödvändiga trögheten lurar oss. Jag vet inte hur många gånger det första året som jag tänkte: "Oj, det här måste jag berätta för mormor!"





Man föds - jag föddes - ur ingenting, precis som Big Bang. Innan dess fanns det inget rum och ingen tid och det är omöjligt att föreställa sig, meningslöst att försöka definiera i termer av tid och rum. Sen fyra år är mormor bortom tid
och rum. Är det samma bortom som jag befann mig i innan jag fanns?
Och var befinner jag mig nu? I ett megaversum där jag finns i oändligt många upplagor. Ja. En och annan kan gott stryka med.

Jorden är tredimensionell, en sfär, men ytan kan man beskriva i två dimensioner: longitud och latitud. På samma sätt kan vi likna vår värld vid en tredimensionell beskrivning av en fyrdimensionell verklighet. Och det stannar inte vid det: strängteorin laborerar med sju dimensioner. Först då går alla ekvationer jämnt ut, kan man säga. Det är precis som med kärleken eller livet. Eller nåt.
Men inte nog med det: vårt universum är bara ett av många. De andra märker vi
bara genom gravitationen. 95 % av gravitationen står ju mörk materia för. Och den är helt enkelt materia på ytan av dessa andra världar.
Mörk materia. Ja. Men vi vet att den finns för att den påverkar oss.
Vi vet att kärleken finns för att den påverkar oss.
Effekten av något som inte är identifierbart är inte mindre bara därför.

Hon sätter sig vid pianot och börjar framföra "I Loves You Porgy,
men avbryter sig efter ett par takter.


Den spröda grusbädden är havande med syllar, krönt med okysst räls, och där
i ena änden håller loket tyst minut. Före avfärd kommer sorg och eftertanke, dags att hedra det som varit, rama in det bakom repfritt glas och inte låtsas höra knackningarna inifrån. Bevara minnet av ett plagg som aldrig omslöt helt, där ryggens fjun försökte skapa värme, resa sig som en motettkör i november.
Men kören sjöng så jävla falskt att den förfrös och sprack. Adjöadjö, adjöadjö, adjöadjö, nu startar loket, eller är det världen som börjar glida bakåt? Det är dags, det börjar bli dags, det är dags nu.



Egentligen skiter jag fullständigt i Aron. Vad har han som du inte har?
Allt, sa jag förut. Snarare ingenting. Han betyder ingenting för mig,
som det brukar heta, som man brukar säga när man vill bli tagen till nåder.
Men det är just det jag inte vill. Jag vill bara bort. För varje gång du säger att du älskar mig och med det menar att du äger mig. För varje gång du undrar varför ditt sällskap inte duger vill jag fly skrikande upp i bergen, vilt fäktande för att bli kvitt alla förebråelser som viner runt öronen.

Aron har trots allt börjat betyda väldigt mycket för mig. Han har alltid hjälpt mig
när jag har kört fast, alltid ställt upp när jag har varit ledsen. Det behöver inte alls
vara av egennytta, var inte så cynisk. Han får mig att känna mig sedd som kvinna. Du och jag lever som bror och syster, det där har vi ju diskuterat. Men du vägrar ändå att släppa mig fri. Jag vet inte om det är för att du inte tror att du kan få nån annan. Så jävla frånstötande är du väl inte?

Förresten är inte vitsen med ett öppet förhållande att få knulla när man vill, men jag står inte ut med att du bevakar mig. Det är inte heller för att jag inte ”ids vårda en relation” eller är rädd för att känna mig kvävd. Jag älskar ju dig så mycket och vill inte kasta dig på sophögen bara för att du inte kan ge mig allt. Jag vill att den jag älskar ska vara så lycklig som möjligt. ”Kärlekens väsen är också dess mål: du, inte jag” som en klok man har sagt. Men det där vill du inte lyssna på.

Det här mellan Aron och mig är... Ja, det låter fjantigt, men det är faktiskt
en passion. Vi har blivit hopplöst förälskade i varandra. Jag menar, han har ju också ett förhållande. Med Neime, jag vet inte om du känner henne.

Vad ska jag göra? Vad fan ska jag göra?







Inbillar jag mig, eller ser jag daggen? Små ljusa streck mot de mörka tallarna
på andra sidan gatan. Ett otydligt, men förnimbart fallande. Är det så näthinnan uppfattar ett spöke?
Snälla, låt mig få behålla mina kära, du som inte finns.
Lås inte in mig bland geriatriska pissdofter och saftsoppa, låt inte en kallfingrad sköterska plocka mig med otålig min. Tvinga mig inte att ta farväl, ta inte min näsa, min tunga, mitt struphuvud med din allätande malignitet. Jag vill vara hemma. Alltid, varje dag, varje sekund. Stanna tiden. Låt vardag följas av vardag
och mer vardag, halv tio på morgonen en tisdag - där vill jag stanna.


Jag minns när vi träffades. Du hade en helt annan infallsvinkel på tillvaron och överraskade mig ständigt, lika ständigt som du nu tråkar ut mig med samma gamla attityd, samma argument som jag har hört tusen gånger - håll käften, det räcker! Men jag älskar dig fortfarande och står inte ut med att göra dig så ledsen.
Kan du inte vara lite modern, för helvete, vi lever faktiskt på tjugohundratalet nu. Jag skulle ju inte ha nåt emot att du hade en älskare eller ens älskarinna, det vore helt okej. Varför kan du inte bjuda på samma sak?

Jag har sagt till dig att jag hatar parsamheten, i alla fall den del av den som verkar oundviklig: den kontrollerande och förebrående. Den ömsesidiga tävlingen om vem som har det jobbigast. Den lilla sucken, det höjda ögonbrynet som effektivare än ord torpederar ens goda humör. Är vi inte två fria människor? Nähä, inte det.
Okej, jag kan förstå om du inte vill veta av att jag har nån vid sidan av,
men hur mycket beror det här på din uppfostran och gammalmodiga moral?
Och vad fan är moral? Makt. Det är makten som dikterar moralen.
Men fatta då att den som bryter mot moralen gör det av väldigt starka skäl.






Du står där barfota och tafatt i vattenbrynet, i dina fula bruna byxor och med den där hopplösa tröjan. Det blåser en svag frånlandsvind och det börjar klarna upp
nu när dagen ljudlöst glider över i kväll.
En gråtrut kastar en blick på oss men tappar snart intresset och seglar vidare
med en elegant vickning. Och jag driver allt längre ut till havs.
Nej, gå inte ner i vattnet, det är ingen idé. Sätt dig på den där gamla stocken,
borsta bort sanden från fötterna, ta på dig strumpor och skor och gå sen hem.
Ta en kopp kaffe. Det finns visst några havreflarn i skåpet ovanför diskbänken,
om du inte har ätit upp dem. Du kan väl titta på den där fotbollsmatchen,
du ville ju det.
Och du? Gråt inte.


Kan vi se varandra, verkligen se varandra när vi är bundna?
Kan jag se dig, kan jag se Aron, när han stavar sitt efternamn "Förbjuden"?
Det handlar inte om mig. Det här är, hur konstigt det än kan låta, en kärleksförklaring. Just nu händer det något mycket märkligt och unikt med mitt liv. Just nu är insatserna mycket höga. Just nu är tanken på att vårt förhållande en dag skulle kapsejsa alldeles outhärdlig.
Just nu är det så det måste bli.


Ingen följer alltid din väg. Du är molande mol allen.
Ensam mitt i livets ström med nån satans hjärtans kär, ensam går du och svär, ensam bär du dina tankar och din ränsel. Ensam äter du ikapp med jätten, förtärs av oro över vad du glömt, och i en lortig lampas gula sken slår dig tanken att du kanhända valde fel, att du la ut nätet där det inte var nog strömt, att dina fingrar saknar känsel.

Ensam tar en dag i sänder, ensam bäddas ner en sista gång av flinka händer. Ensam rosslar tyst och slocknar innan ronden återvänder.



- Jag älskar dig så fruktansvärt, sa du häromnatten när vi hade grälat.

Ja, fruktansvärd är kärleken kanske, värd att frukta. Den gör oss värnlösa när vi erkänner den, beroende. Ska man stanna hos någon som har hamnat i ett hopplöst underläge? Säg att du vurpar med din motorcykel och blir tetraplegiker.
Då kommer du aldrig att kunna fråga "Älskar du mig?", för du vet vad jag måste svara.

Nej, det är bättre att vi skils vi åt. Vi kan förbli vänner. Men vi skils åt.

Fast inte av just den anledningen.
Utan på grund av den andre.
Snälla, icke-existerande Gud i himlen. Snälla, låt honom inte ta mig.


I stället för Gud. I stället för nomenklaturan som håller oss i sin järnhårda famn och dödar oss när den påstår sig föda oss. I stället för pappa,
i stället för mamma. Av rädsla för tomheten, döden, den mörka skogen, den kalla gatan kastar vi oss in i det dödsdömda projektet kärleken, och klamrar oss fast vid varandra, intalar oss att du och jag är vi fast vi vet bättre. Försöker smälta samman, försvinna, glömma. Men morgonsolen lyser på två ensamma människobarn i samma säng, lika omslingrade som fjärran från varandra.


Aron och jag. Morgan och jag. Han är min, jag är hans. De är mina, jag deras.
Jag har alltid hatat det där.
- Hej, det här är min fru.
- Anders. Det här är min tjej.
- Hej, jag är ett bihang.
- Och här är mina barn. De är också bihang. Rätt dekorativa, eller hur? Hon är
så söt när hon sitter och kissar. Ja, min fru alltså, Mona. Och ibland blir hon så orimligt kåt på fredagskvällarna, efter räkorna och vinet, och överfaller mig med ett näpet litet morrande: "Nu biter jag dig i snoppen! Grrr!"
- Ja, hon är jättefin. Verkar lättskött. Men vad tycker du om min fästmö?
Visst klär hon i det där puderrosa jumpersetet? Det får henne att se så feminin ut. Men du ska se henne när hon är nyvaken och osminkad.
- Riktiga små grisögon har du, lilla hjärtat! Och dålig andedräkt, det är därför
jag inte vill pussas på morgonen. Det är därför vi aldrig pussas på morgonen,
jag och min fästmö.

Själv är jag inte särskilt lättskött, tvärtom är jag nog rätt svårhanterlig; det är det inte bara Morgan som har tyckt. Panikångest hit, agorafobi dit… Det blir så tjatigt och tungrott i längden. Det är förstås mycket bättre sen jag började med Zoloft, men ändå. Man måste ju förstå honom.
Visserligen klagar han aldrig, men jag ser på hans näsa vad han egentligen tycker.
Kunde jag inte bara sätta mig över det där, ta mig i kragen eller så? Jag önskar att det vore så enkelt, det gör jag verkligen. Skulle inte du kunna sätta dig över ditt snarkande, förresten? Eller din dödsskräck? Äga dina problem, liksom. Det är väl inte för mycket begärt.

Jotack är världens lön, det är ungefär så likgiltigt vi tar emot den när den kommer springande med en pinne i munnen och undrar hur vi mår. Jo tack. Så där.
Måste du ha sån hög svansföring, måste du vara så entusiastisk, det blir lite genant. Jag vill inte regna på din parad, men vi försöker faktiskt jobba här borta. Jobba på att hålla masken, doppa fingrarna i underkylt vigvatten och stänka på tillvaron så att den inte blir så påträngande livfull.

Men alltså... Allt det där är ju överspelat, eller snarare aldrig uppspelat.
Ett öppet förhållande - stryk det. Hänsyn, respekt, kärlekens väsen etcetera... Jag är så resonabel och klok och underbar och har en sån djup insikt i människans
psyke, och så använder jag alltihop till att rättfärdiga mig själv. Men nu ingick sidoknull inte i kontraktet, och inte fan har jag orkat omförhandla, inte fan har jag släppt in dig på banan. I stället har jag bedragit dig, fast jag vet att det skulle kunna bli dödsstöten för vårt förhållande. Eller snarare just därför, för att göra dig illa, för att visa dig vilket as jag är. Jag är ett as och när du inser att jag är ett as
så kommer du att hata aset. Det är rätt åt mig, och det är rätt åt dig - jag är så jävla trött på alltihop och på dig och din förbannade helgongloria; kan du inte ta av dig den en minut?! JAG HAR KNULLAT MED ARON, FATTAR DU?!

Medan du stod hemma och bakade dina förbannade bullar och lekte Hushålls-Hitler med koppar och fat, medan du sorterade tvätten och våttorkade golven på nåt miljövänligt sätt, snällt och självuppoffrande och utan
att klaga. Det är liksom bara underförstått och inte ens det - det får inte så mycket som antydas! - att du därmed kapar åt dig martyrpoäng och inte bara putsar fönster utan också glorian.

Men vet du vad? Far åt helvete. Stoppa upp dina kardemummabullar i arslet, med vaniljkrämen som glid. Jag vill inte ha dem! Jag vill hinka i mig öl tills jag är skitfull och sen bli knullad i alla hål av nån med stake, som Aron. Ja, i alla hål, i röven med, Aron knullade mig i röven och det kändes bara bra, tackar som frågar. Det är bara du som inte får sätta på mig där, fast du ville det en gång i världen och omedelbart bad om ursäkt för det, bussig och förstående som alltid. Jag stoppade in ett finger i Arons röv när jag sög av honom, det var jävligt häftigt. Jag kände hans puls slå. Jag tog emot kuken långt ner i halsen - det du. Och sen knullade vi i nästan två timmar och det gick för mig när jag red honom, och under tiden tänkte jag på dig och hånskrattade. Rätt åt dig, din jävla, feta, hyggliga mespropp. Stick och runka!
Jag vill inte vara med dig längre, är det så jävla svårt att fatta?!
Försvinn ur mitt liv, jag hatar dig!

Apoptos. Programmerad celldöd. Allt livs förutsättning.
Fostret har små paddlar till en början, sen smälter liksom simhuden bort
och fingrarna skulpteras fram. Utan celldöd skulle vi gå omkring med paddlar.
Utan apoptos skulle kroppens organ inte kunna förnyas. Nu byter vi ut alltihop
gradvis, och efter sju år finns inga gamla celler kvar - med undantag för nervcellerna som bara delvis nybildas. Och balansen mellan blivande och döende celler är känslig, såklart. Rubbas den går det åt helvete.

Sju år, ett magiskt tal. Sjuårskris, en sån där som Morgan skojar om att vi går igenom. Han vet inte hur rätt han har.
Om man lever i sjuttio år så har man alltså dött tio gånger, kan man säga.
Döden är en pågående process, inget som bara förintar oss på slutet.
Den är ständigt närvarande, vår kompis och följeslagare.
Tjenare, är du här nu igen. Ja, du är så välkommen så. Nej, du stör inte.
Men du? Jag tänkte på en sak... Du kan inte ägna dig åt nån annan ett tag? Jag har gäster som jag måste underhålla. Ja, en gäst då. Morgan, ja du vet. Och så tentan om två veckor... Ja, fast så fort går det väl inte. Minst ett halvår, har de sagt.
Okej, bussigt. Jamen, då gör jag den, så får vi se sen. Nej, Morgan vet inte.


Världen kantrar långsamt, ljudlöst blödande
Polstjärnan tar på sig rocken och går hem
Årets flugor äts av årets fåglar
men din gamla stig har grott igen
Träden något större, skogen dövare
Regnet återvunnet, faller kallt som gift
över alla hus som vuxit upp när du var borta

Ingen värld är din värld längre
Allas andning doftar svagt av slem


Det är inte utslocknandet i sig, utan avskedet, det yttersta utanförskapet...
Jag ska inte få vara med längre, inte få förundras över allt det vackra,
inte tråkas ut av trivialiteter, läsa löpsedlarna, trängas på bussen, köpa Pressbyråkaffe med kanelbulle – 20 kronor – Tack. Röra mig framåt i tiden i takt med en hel mänsklighet. Alla andra får ju det.

Men de lever i en illusion.

De stora hyreshusen är dödsmaskiner som ingen kan överleva. Man flyttar in, tapetserar om, snyter ungar och steker fiskpinnar i samma lägenhet där Berta låg död tills grannarna började klaga över stanken. Nu luktar det rostat bröd och kaffe på morgonen, Ajax på dagen, fiskpinnar och bajsblöjor på kvällen
och andedräkter på natten, men snart bärs ni ut till ambulans eller likbil,
det är bara en fråga om tid.
Det är dags för nya tapeter och ska vi inte be att få spisen utbytt?
Jag tycker det, jag vet inte vad käringen har gjort med den.


Även om du sitter hos mig ända till slutet är det min hand
som släpper taget om din. Hur tätt du än trycker dig mot mig
kan du inte värma mig. Jag ska inte somna mer, men det måste du göra,
natt efter natt efter natt, resten av ditt liv.
Hej då.


Jag är mina upplevelser.
De kräver en tid, ett rum, något att förnimma med.
Det är ingen lång kravlista.

Avsaknad av upplevelser går inte att uppleva ens i tanken; det är väl därför
vi uppfinner himlar och helveten, så att vi har nånstans att ta vägen.
Sen. Flytta har man ju gjort förr. Det ska bli skönt att slippa tapetsera den här gången. Och det är förresten inte så kinkigt. Något slags rumtid,
vilken som helst, duger.

Morgan tror inte på Gud, säger han, men han tror på nåt. Allt kan ju inte bara vara en slump - vad ska man då förundras över? Se bara på ekosystemen,
så otroligt fiffigt de är konstruerade. Minsta organism har sin funktion!
Tyvärr, Morgan, men så är det inte. Det finns en massa evolutionärt slask,
skräpkod, stickspår. Som ditt snarkande. Eller det där paret på tre trappor.
Exakt vilken funktion fyller de? En överårig, fet fotbollshuligan och hans alkade moatjé med IQ som en takfläkt. Jag hoppas verkligen att de får leva
och ha hälsan, föra mänskligheten vidare, liksom.
Grattis, mänsklighet. Du kan stå lull i flera sekunder, det är inte så illa pinkat.




Varför just jag?
Frågan är felställd. Varför inte även du? Eller har du slutit en pakt med Gud?
De brukar inte bli så värst långlivade, ska du veta.
Se bara på Job: "Suckan har blivit mitt dagliga bröd och såsom vatten strömma
mina klagorop", du vet. Det gick åt helvete för honom med, fast han var så snäll. Snällare än Morgan.
Men det var ju bara ett slags beta-test. Nu är Människa 6.0 kanske inte så olik
betaversionen, eller alfaversionen, för den delen; det är därför vi envisas med
såna där stupida frågor och vrider våra händer när olyckan slår till.
För det gör den, oförberett, oförutsägbart, utan att vi hinner gardera oss.

Inte hade man räknat med att man en dag skulle skrika av leda när samma gamla
konflikt tydligen måste vevas ett varv till. Inte hade man räknat med att den där
alfahannen skulle visa sig vara en betaversion.
Sluta oja dig, mänska. Se dig omkring. Du är i gott sällskap.

Jo, jag vet allt det där. Det hjälper inte. Jag kan inte sova på nätterna,
för den svarta materian påverkar mig - och dig. Du vet inte vad det är, inte än, men effekten är inte mindre bara därför. Jag kan inte stänga av om jag inte super mig full eller tar några Atarax, och det vill jag inte, det kostar för mycket.

Förr i världen brukade jag säga att jag ville dö långsamt för att kunna förbereda mig och mina anhöriga, ta avsked.
Nu önskar jag mig helt egoistiskt ett piano i skallen, bli en skugga på en husvägg efter att vätebomben fallit. Morgan är fortfarande inne på den ädelmodiga linjen.

Det står en flicka på ett fik.
”Ursäkta, kan jag få byta en liten leverpastejsmörgås till en stor?”

Ursäkta, kan jag få byta en heroisk livshållning mot en ömklig?
Ursäkta, kan jag få byta en utdragen död mot en hastig?
Jag har ångrat mig.


Du vet inte du, min älskling. Lika bra det. Jag har letat efter rätt tillfälle;
jag kunde ju inte förstöra din jul. Efter det var det skidresan till Sälen. Och sen tog det liksom emot så mycket häromkvällen. Rätt tillfälle verkar aldrig infinna sig.
Du kan väl få vara glad så länge som möjligt, gå där med din dammsugare
och planera nya sätt att sortera våra ägodelar. Överraska mig med
tomatsoppa och nybakt bröd som vanligt. Planera rätt tidpunkt för "vår första
graviditet" som du säger. Jag har inte hjärta att ta ifrån dig alla dina illusioner
på ett bräde. Du behöver nån att pyssla om - fast inte på det här sättet.
Det finns ju ingen framtid i det.

Jag ska berätta om den andre. Sen. Jag lovar. Innan det börjar synas alltför mycket på mig. Men jag ska inte berätta om Aron. Du skulle ändå inte gå ifrån mig, även om det vore din första impuls. Du skulle dra dig tillbaka ett tag, kanske till och med låta disken stå över natten. Sen skulle du förlåta mig.

Nej, det vore grymt och meningslöst. Och jag behöver din kärlek nu, behöver få ligga på din arm. Jag längtar efter dig. Jag älskar dig, din fyrkantiga, pedantiska snällis. Jag längtar till och med efter dina snarkningar i nattmörkret.
Jag har blivit så van vid dem.

Hon spelar färdigt "I Loves You, Porgy”.

SLUT

Prat för en

Jag har tagit bort den korta presentationstext som varje blogg med självaktning anses behöva. Jag minns inte hur jag framställde mig själv den dag jag startade den, eller på min förra och nedlagda blogg. Klart är i alla fall att jag har ändrat den ofta. Den senaste varianten gick ut på att jag var utled på presentationstexter och att man kunde sluta sig till vem jag var om man tyade läsa mina texter. Sen piffade jag upp hela bloggen inför dess treårsjubileium och tog helt sonika bort det där pratet. För utled var och är jag.

Det finns en väldigt bra barnpsykolog och relationsrådgivare, Malin Alvén, som vid ett tillfälle på tv gjorde en gest i luften för att illustrera "pratet", det som är viktigt för oss människor i en relation. Men prat mellan två är inte detsamma som prat för en. Monologer tenderar att bli tjatiga. Så ibland tröttnar man på att höra sig själv orera om sina käpphästar, vilket jag tror att alla bloggare, skribenter och författare (notera den stigande rangordningen) kan hålla med om. Ja, utom kanske Kissie. Eller Peter Birro. Eller Jan Guillou. Men alltså, människor som har åtminstone en homeopatisk dos självkritik.

Man tröttnar kanske inte på att skriva om saker som engagerar en, men man tröttnar på sin egen röst, på det sammantagna intryck som texterna ger av sina dagars upphov. Är man verkligen den där präktiga, eller rabulistiska, eller roliga, eller kloka, eller- Ja, vad är man - egentligen? I alla fall något som är större än summan av ens krior. Hoppeligen. Så man frestas att lägga ner hela projektet. Ibland gör man det verkligen, som när jag stängde min gamla blogg. Men det är inte alltid en så lyckad lösning även om det vore befriande med lite mer tystnad i vårt bananlånga land. Lite färre banaliteter, är det för mycket begärt? Nä.

På den tiden när jag var engagerad i Qruisern hade jag sajtens överlägset längsta presentationstext. Det var inte för att jag hade så mycket att säga om mig själv, utan mest på skoj. Det var också ett effektivt filter mot de allra slöaste nätraggarna, de där som bara orkar skriva "Läget?" eller "Knulla?" eller "Vad gillar du?" "Allt som gör livet glatt", brukade jag svara de senare. De förra ignorerade jag. Ty för mig var tant Krussan inte primärt ett raggställe. Ingen skugga över alla för vilka den funktionen är den viktiga, men det var liksom inte min handväska.

Men jag tröttnade på mig själv även där. Min nätpersona blev inaktuell understundom, eftersom något hände i köttvärlden. Det började skorra och skava. Jag ändrade texten. Jag ändrade mig själv. Jag ändrade båda. Till slut, efter ganska många år, fimpade jag mitt konto helt. Nu fanns ju alla som jag kände där på Facebook. Dags för en ny nätpersona, alltså. Klyftiga formuleringar, roliga statusuppdateringar, ett knippe litterära och musikaliska favoriter att beundra för omvärlden. Och sen tröttnade jag mer och mer på mig själv, på mitt Facebook-jag. Jag skar och skar. Jag ifrågasatte varför jag var FB-vän med den och den. Jag märkte hur folk bjöd in mig till evenemang som jag aldrig i livet skulle vilja gå på, och att den enkla förklaringen till det var att de bjöd in alla. Till slut hade jag tröttnat färdigt och tog bort mig. (Google Plus ska vi inte tala om - maken till meningslöst nätverkande får man leta efter. Där var jag bara i ett halvår, i ständig väntan på att vitsen med det hela skulle uppenbara sig.)

Jaha, så nu är jag alltså trött på mig själv - igen. Jag orkar inte läsa alla mina förnumstiga relationstexter, mina politiska utgjutelser, mina halvsmälta genusanalyser, mina eländiga försök att vara rolig. Jag är svårt frestad att ta ut det gamla öket på stallplanen och trycka en slaktmask mot dess panna. Men det ska jag inte. Nog. Än. Får se. Jag kommer säkert att ångra mig om jag gör det.

Och nu, efter åtskilligt monologiserande i vanlig ordning, ska jag komma till mitt egentliga ärende för i dag: Hur undviker man att tröttna på sig själv? Tja, man kanske kan leka att man är tillsammans med sig själv och att det har gått slentrian i förhållandet. Vad skulle man helst se för förändring, hur skulle man kunna bli attraktiv för sig själv igen? Har man fallit i den klassiska fällan att hasa omkring i solkiga underkläder och raggsockor eftersom man har sitt på det torra? Har man blivit vrång och gubbgrymtande, står man där med det feta håret på ända och utslungar ukaser och edikt och bannbullor som en lönnfet småpåve i en morgonrock från Åhléns? Ja, då blir det till att skärpa sig, för vem vid sina sinnens fulla bruk vill vara med en sån? Eller vara en sån?

Man kanske inte gör så roliga saker med sig själv nuförtiden. Man får för lite yttre stimulans. Förhållandet mellan mig och mig själv blir syrefattigt. Jämt ska jag jobba och när jag inte jobbar sitter jag och tuggar i mig saker framför datorn. Och kan jag inte köpa ett par nya jeans nån gång? Börja träna? Få lite muskeltonus, sluta röka, göra en sensationell romandebut eller åtminstone bli misshandlad av ett gäng skinnskallar när jag kommer ut från en gayklubb? Nähä. Inte ens det. Man har blivit bekväm av sig, ser jag. Och samma saker skriver jag, om och om igen. Den här texten är inget undantag, lilla gubben.

Man kanske skulle ge sig ut och resa. Då skulle man få lite perspektiv på tillvaron och sig själv. Tänk så fattigt de där hottentotterna hade det, och så går jag här och suckar över omogen avokado. Tänk så livsbejakande och Kustorica-mustiga de där sicilianarna var, och här står jag och rakar röven till just ingen nytta. Tänk vilka galdhöpigga friskusar de där norrmännen var med sina hytteturer, tänk vilka sexuellt frigjorda äppelfläskätare de där danskarna var - och här går jag och är osund på fel sätt, liksom lutherskt, som det sämsta av alla skandinaviska världar. Tänk vilka könsöverskridare de där brassarna var som rånade mig i Rio, och här går jag och är bisexuell som en annan fåne.

Fast... Nä. Jag hatar ju att resa. Jag tycker inte ens om inre resor. Jag kanske ska anlägga ett hemligt liv? Ett där jag gör allt som jag i normala fall inte står för. Fixa en liten knullgris av valfritt kön som jag lovar guld och gröna skogar och sen överger hånskrattande. Vara taskig mot pensionärer. Tatuera mig. Äsch, det är så gjort. Eller kanske just därför. Som någon skrev på Twitter: "Inga tatueringar är det nya tatueringar." Alltså ska jag tribalgadda mig, lyfta skrot och ta ryssfemmor tills mina testiklar blir små som russin och jag har finnar över hela ryggen och ett fasansfullt humör. Sen ska jag knacka bög, tycka att Sverigedemokraterna är mesiga och råna närbutiker.

Nej, det duger inte. Jag tror att jag nöjer mig med att börja läsa genusvetenskap igen. Det kanske finns nån liten kurvig genusvetare där som jag kan panga på. I min fantasi. Fantasin är nog det enda som kan rädda mig, men inte i form av några jävla resor, tack. I stället ska jag drömma om att hela världen står stilla och jag med den. Då vore det ju övermaga att kräva att jag varierade mig eller slutade skriva prat för en.

Så minns jag 2011

Det var en ständigt rinnande flod. Inget ovanligt med det; en stillastående flod är svår att tänka sig. Men kanske om man griper tag om jordklotet och vickar på det som när man försöker få en minimal stålkula att hamna i ett litet hål i en plastleksak. Då kanske man kunde få floden att avstanna, lite beroende på handstadigheten. Ett stilla skvalpande fram och tillbaka är nog det mesta man kunde hoppas på, ja Gud fader allena kan stoppa floder. Så floden flyter fram, och i dess vatten kan man bara nedstiga en gång.

Till floder kan man bara förhålla sig på två sätt: man står och betraktar dem från strandkanten, eller man hoppar i och låter sig föras med. Jag såg - eller översatte, jag minns inte - en dokumentär om världens främste flodsimmare som tidigare hade besegrat Mississippi och Nilen. Nu skulle han ge sig på Amazonasfloden. Han var lite eljest redan från början, och under resans gång blev han allt galnare. Han rymde från bevakningsbåten, anförd av sonen. Han slöt sig, drack sig allt fullare, brändes av solen, muttrade och var till slut helt okontaktbar. Förmodligen hade han drabbats av en parasit som hade slagit sig på hjärnan. Jag vet inte om han lever, men jag ser honom i en eländig lägenhet, beväpnad med sprit och missmod och minnen, fast i rösternas herravälde, pank, slocknad och förbrukad. Floden besegrade honom även om han lyckades följa hela dess lopp från källflöde till utlopp.

Man kan förstås ta sig ett hastigt dopp och sen vederkvickt stiga upp igen. Man kan bränna lik, tvaga sig rituellt, fiska, ta båtfärder. Men det är bara krafs på ytan i ett längre perspektiv. De där små liven som sprattlar en stund är snart borta, alla sina storslagna tankar till trots. Floden överlever oss alla. En dag ska den rinna fram i en värld utan tjattrande och megalomana köttbitar. Exoskeletten tar över. Sköldpaddorna. Kackerlackorna. Allt som uppstår och dör och uppstår och dör, om och om igen medan månen långsamt fjärmar sig från oss. En dag har den hamnat så långt bort att dess stabiliserande kraft på vår jord upphör. Då får vi floder som inte precis står stilla, men som skvalpar hit och dit på ett oberäkneligt vis. Inget människoliv blir längre möjligt.

Ja, det är så jag minns 2011. Som en flod. Titta så stora barnen har blivit. Titta så gammal jag har blivit. Jag står på strandkanten och ser på. Titta vad som händer i världen: jag dyker ner i Twitterflödet och känner mig som en del i en gemenskap. Jag har snart 800 följare, varav jag har träffat en handfull i köttvärlden. Det förra är en liten glädje, det senare ingen stor sorg. Det storvulna, ja egocentriska och pinsamma uttrycket existentiell ensamhet har detta år fått en konkret innebörd för mig. Att uppleva den fordrar en viss självupptagenhet. Orimliga krav, skulle vissa säga. Vad fan begär han? Mitt svar: Jag begär inte mycket. En viss stabilitet, bara. Den har jag nu fått, tills vidare. Sen får floden rinna på, för vad kan jag göra åt det? Torrskodd är bäst.

Men om jag

Men om jag säger vad jag vill och du säger vad du vill, så möts vi på mitten? Om vi mäter upp vårt köksbord och drar ett streck precis i mitten så den ena halvan blir din och den andra min? Om vi delar allting lika: ekonomi, reproduktiva sysslor, om vi delar med oss av våra tankar i samma utsträckning, om vi visar våra känslor lika ofta och på samma vis, om du ligger överst halva tiden och jag halva? Om vi enas om att lämna våra barndomsupplevelser bakom oss och bli vuxna på riktigt, om vi återberättar våra negativa erfarenheter från 18.00-19.59 (du) respektive 20.00-21.59 (jag) och därefter diskuterar dem från kl. 22.00? Med lika mycket talutrymme och en gemensam vokabulär?

Om vi diskuterar vad jag gjorde mot dig och vad du gjorde mot mig, och genom en noggrann analys av händelseförlopp, tidsspann och graden av själviskhet därefter utdelar svinpoäng som är viktade med hänsyn till graden av känslighet för mottagaren under just denna tid, och därefter bestämmer att du leder eller jag leder eller det står lika? Om jag fäller tårar och det påverkar dig så att du fäller tårar, om vi därefter tar en liten bensträckare innan vi byter roller? Blir det lika då?

Om jag tar bort luddet från torktumlaren och torkar upp den utspillda lemonaden medan du läser två barnböcker och sätter ihop en legofigur. Blir det lika då? Kanske känner jag mig förnärmad som bara får göra tråkiga saker medan du leker med barnen? Ja, då byter vi så att du plockar in i diskmaskinen och sorterar tvätt medan jag tar barnen till McDonald's. Då blir det väl lika? När sedan kvällen kommer och jag sitter och arbetar medan du läser en roman så får vi ta med det i beräkningen på det att jag nästa dag må träffa en vän på ett kafé medan du hämtar på dagis. Visst blir det lika då? Om du träffar dina vänner när du vill och jag träffar mina vänner när jag vill, om du går ut på fredagen och jag på lördagen, blir det lika då?

Eller ska vi skita i alla ekvationer? Ska vi tillämpa parollen "Av vad och en efter förmåga, åt var och en efter behov"? Eller kommer det att börja skava så småningom? Det kan ju hända att vi har olika stora behov och olika förmågor. Jag kan överdriva mina behov, du underskatta dina förmågor, och så blir det olika igen. Jag kanske inte orkar gå ut på lördagen, trots allt. Då har jag den till godo. Tycker jag, men det tycker kanske inte du. Jag hade ju chansen; att jag inte tog den är väl inte ditt fel? Men det tycker jag, så nu bestämmer jag att nästa helg ska jag gå ut både på fredagen och lördagen, säger vi. Men det finns ett litet aber, och det är att X som du inte har träffat på evigheter bara är i stan på lördagen och visst hade vi kunnat träffa X tillsammans, men det har jag ingen lust med. Så då har jag två kvällar inställda och utestående, och det är fan inte rättvist.

Å andra sidan har du tre (minst) fler traumatiska barndomsupplevelser bakom dig än jag, och det känns ogörligt att spola tillbaka bandet och låta mig utsättas för nåt liknande. Det vore inte bara knepigt, allt tal om kosmiska maskhål och parallella universa till trots, det vore grymt med tanke på vilka konsekvenser såna upplevelser ofta får i framtiden. Att liksom ge sig in i det med öppna ögon, kasta ut det där barnet till rovdjuren, bara för rättvisans skull. Så nu kan du inte tillgodogöra dig din halva av köksbordet, men ska det verkligen vara mitt problem? Vi har ju delat det på mitten, och jag tänker utnyttja min del till fullo genom att breda ut en tidning där och ställa fram en skål med yoghurt och en bärbar dator och en kaffekopp och en pelargon, medan det på din halva bara ligger en liten halväten Plopp. Inte mitt problem. Eller också är det mitt problem.

Om du gjorde illa mig förut och jag gör dig illa nu så är det heller inte samma sak, för det egenartade med smärta är att den avklingar med tiden även om det är svårt att tro när man är mitt uppe i den. Det blir ojämlikt nu, för din smärta är akut medan min nästan går att ruska av sig om man låter bli att pjoska och ömka sig så förbannat. Alltså får jag bara göra dig illa litegrann. Alternativet är att din smärta är värre nu, men sen får vi vänta ett par år tills även den har avklingat. Fast vid det laget har min avklingat ännu mer, så någon riktig rättvisa blir det förstås inte. Det var ju synd att du inte så att säga slog tillbaka, åsamkade mig samma smärta på direkten. Ja, det kan man ju tycka, om det nu inte vore så att min situation just då var unik, precis som din är det nu i förhållande till mig, och vi alltså gör varandra illa på olika sätt, i olika zoner, med olika åtföljande känsloamplitud. Och förresten är jag mycket bättre än du på syssla A, vilket innebär att om jag åtar mig den varannan gång blir det ändå jobbigare för dig. Alltså måste vi hitta en syssla B där förhållandet är det omvända, men det finns inga garantier för att det ska lyckas. Inga garantier alls. Förresten kanske du inte har några vänner. Förresten kanske jag aldrig vill ligga överst. Förresten kanske du är som Anna Wahlgren och hatar att läsa för barnen.

Så hur gör man?

Min forne terapeut brukade säga att den kanske allra vanligaste parkonflikten gick ut på att båda kände sig utnyttjade och överkörda. - Jag gör ju allting för dig, medan du... - Du?! Det är ju jag som... Ad nauseam. Vad gör man i ett sånt läge - går skilda vägar? Hans råd när det gällde ett förhållande som hade nått den absoluta bristningsgränsen, ett där konlikterna hade ställts på sin spets och föreföll olösliga var att säga sig: "Finns det någon ytterligare eftergift jag kan göra?" Om svaret på den frågan är nej kan man tacka för kaffet och konstatera att det här gick visst inte. Man behöver ju inte slå ihjäl varandra för det.

Men innan dess går det nog att göra ett och annat. Man kan försöka se till att det inte blir så tillspetsat, och det kan man bara göra genom att ge varandra lagom mycket utrymme. För det är ju lika illa att ge dig för mycket utrymme som att ta för mycket utrymme själv. Det kanske inte låter som mycket till råd. Men jag tror att man måste lägga ansvaret på sig själv. Jag måste kräva det utrymme jag behöver. Och jag måste ge dig det du behöver, men inte mer. Det här kommer att orsaka konflikter eftersom vi inte alltid kan enas om vem som behöver vad eller vem som bör ge efter. Men det är det enda sättet. Det absolut sämsta vi kan göra är att tiga. Det värsta jag vet, om jag får bli lite personlig, är när någon bjuder mig på nåt och sen skickar räkningen i form av grymtanden eller andra skuldmissiler. Säg nej på en gång, då. Offra dig inte om du inte kan göra det utan att gnöla (det här gäller naturligtvis inte bara i ett kärleksförhållande). Men jag kan själv göra mig skyldig till just det beteendet, trots att jag inser hur orimligt det är. Man vill ju vara kärleksfull och generös, man vill inte bromsa den andra, man önskar tvärtom den andra all tänkbar lycka. Och så blir man irriterad när vederbörande, inte ont anande, eller rentav på grund av spelad okänslighet eller något annat machiavelliskt judotrick bara tackar och tar emot! Mitt generösa erbjudande skulle ju uppskattas men förkastas, hade jag tänkt. Eller inte precis tänkt, men ändå. Det är faktiskt rätt komiskt.

Ja, vi är rätt komiska. Det där med kommunikation är rentav löjeväckande komplicerat ibland, som en gammal fransk sällskapsdans där turerna är så många att man blir snurrig i huvudet. Mitt enkla råd - till mig själv - är alltså: krångla inte till det så förbannat! Jag tänker inte ge er samma råd, ty jag är ingen relationsrådgivare. Och vem vet; er kärleks vind kanske blåser så starkt att alla småttigheter far bort som torra höstlöv. I alla fall tills vidare. Skönt att höra! Då får jag önska er en trevlig resa. Glöm inte Ploppen, för den går ju att dela i två lika stora bitar. Eller nja, bara nästan. Ta varsin, vetja. Och ät dem samtidigt.

Att komma hem

Jag sitter och översätter en irländsk hymn om att vara en resenär på en stenig väg som bär uppåt, att vara omvälvd av mörka moln men i fjärran se de gyllene ängder där man ska få träffa sin sanna fader. Det är plågsamt på så många vis: banaliteterna, mina försök att klä texten i svenska ord med slutrim på varannan rad, kören och prästen och musikerna och de levande ljusen och gemenskapen som går ut på innerlighet, allvar och tro. Detta maskspel och att den mikrob av ärlighet som ändå finns där skyms av allt kringverk. De menar så väl, förstås. De vill verkligen förmedla nåt. Men jag känner bara en fullständig tomhet.

Samtidigt: en längtan. En längtan hem. Minnen av en far som försvann i förtid, föga hjälpt av sin gud. Minnen av en mor som fortsatte ensam under så många år innan hon äntligen fick dö. Längtan efter att få slockna på samma sätt, bara ge upp, bara få slippa, bara få vila. Men jag ser inga fjärran, gyllene ängder. Det finns ingen sann fader som väntar på mig och i vars famn jag får vila, ingen kör som tvättats ren av Jesu blod, inget land på andra sidan Jordanfloden, ingen älskad som sträcker ut sin hand mot mig: Kom!
Bara förintelse.

Denna isande ensamhet. Denna egoism som driver dig från mig och mig från dig. Denna självcentrering, denna förbannade autonomi, egenart och "identitet", detta bagage, denna trånad, denna frihetslängtan får oss att driva allt längre ifrån varandra. Denna personliga utveckling, detta gränsdragande eller brist på gränsdragande. Denna falska och äkta och falska och äkta gemenskap, dessa samtal, dessa mejl, dessa sköldar och svärd, denna envig. En kort stund är vi tillsammans, korta stunder upplever vi svindlande lycka i varandra. Sen börjar vi färdas i allt snabbare takt åt varsitt håll, varför vet ingen. Kanske drivs vi av en mörk energi, den ingen kan ta på eller förklara. Men att vi inte kan identifiera den innebär inte att vi inte påverkas av den.

Universum är tomt. Bara fyra procent är materia så som vi känner den, resten är mörk materia och mörk energi som får universum att expandera fortare och fortare på väg mot totalt mörker. Som en familj som gradvis upplöses.

Det går inte att komma hem, för hem finns inte längre. Det går bara att gå vidare. Jag vet inte hur länge jag ska orka, men jag vet att jag måste rannsaka mig själv gång på gång, vidgå mina synder, bekänna min längtan, redovisa mina drömmar. Jag älskar mina barn så och varken vill eller kan överge dem. Jag måste låta dem överge mig, vilket några av dem redan är på väg att göra, om än med nästan omärkliga fjät. Jag hoppas att de ska driva mot ljuset, mot en tillvaro utan alltför mycket sorg. Men man vet aldrig. Jag kommer inte att kunna hålla min hand under dem.

Ingenting är konstant, vilket är en välsignelse och förbannelse. Det skenbart varaktiga visar sig vara en hägring. En som alltid har funnits i mitt liv är nu på väg in i mörkret, och det är så outhärdligt sorgligt. Andra har dött eller försvunnit ut i en periferi som expanderar allt hastigare, en lever men är förlorad för mig sen många år. Jag är helt hjälplös inför det.

Jag är så ledsen och så ensam och så rädd, för det är ju livets villkor, lika för alla. Men jag får inte låta det påverka barnen. De måste få känna att allt är bra, allt är som vanligt, allt är tryggt. Och i liten skala är det verkligen så, för ännu har inte den mörka energin tagit över. Den stora världen skrämmer mig. Den lilla världen är det enda jag lever för.

Katrin och barnflickan

Det är bara att läsa vad Lisa Magnusson skriver här och vad Veronica Svärd skriver här. Mer behöver inte sägas om denna beklämmande historia. Jo, en sak kanske: etiketten på det här inlägget är "Maktordningar".

Gråt inte - klicka!

Johan Hilson har skrivit en engagerad artikel om ett slött engagemang i Expressen, Tears for queers: delandet på Facebook av videor med gråtande HBT-personer. Det gäller alltså kampanjen "It gets better" som drogs igång i USA och senare fick en uppföljare i Sverige, Det blir bättre. Här vittnar hbt-personer om sin utsatthet och kampen för erkännande. Meningen är inte bara att redogöra för allsköns misär; vitsen är att unga hbt-personer ska känna sig styrkta. "Har du det svårt? Då ska du veta att du är i gott sällskap, men livet kan ändå gå vidare. Det blir bättre, ska du se."

Det låter ju positivt, men Hilton är kritisk:

Det problematiska, ur gaypolitiskt hänseende, är det rent symptomatiska: att frågor som handlar om strukturell över- och underordning fragmenteras och förminskas till apolitiska berättelser om enskilda fall.

Ja, man ser inte skogen för bara träd, skriver han, och det beror på vår beröringsskräck för det hemska begreppet "struktur". Det senare håller jag med om. Den som vågar tala om en könsmaktsordning eller heteronorm får sig genast en lång rad "motexempel" till livs. Fråga bara en genusföreläsare hur många gånger nån i publiken har räckt upp handen och berättat att han minsann tvättar sina strumpor själv. I vår nyliberala tid översköljs vi med budskap om autonomi och individuellt ansvar; vi ska inte tolerera "multikulturalism" eller kräva positiv särbehandling. Feminismen är överspelad, liksom allt tal om heteronormen. Mönster? Det finns bara exempel. Går diskursen.

Men har verkligen vårt engagemang alldeles atomiserats och reducerats till slacktivism, där vi klistrar in solidaritetssymboler i våra bilder på Facebook och delar videoklipp med dagens gråtande bög? Det vore beklämmande. Men det är knappast de klädsamt toleranta heteropersonernas delningar och gillor av Det blir bättre-videor som är problemet. Jag väljer att tolka dem som ett uttryck för att vi faktiskt har kommit en bit på väg. Däremot väcker ordet fragmentering en viss oro. Är det här det nya och enda sättet att gestalta heterosexism ligger vi illa till. Är det den enda kamp som bedrivs - o fasa. Men själv tror jag att träden i bästa fall kan bli en skog - och det finns dessutom fler skogar.

En sån är #prataomdet. Samma invändningar kan förstås framföras även mot den kampanjen: det är bara enskilda som ältar sina negativa erfarenheter - igen! Ja, den är "en angelägenhet för "storstadens medieelit med hangarounds" och har gått den breda allmänheten förbi, skriver Ann Heberlein i #vemprataromdet? i Sydsvenska Dagbladet. Och inte nog med det; kampanjen befäster stereotypa föreställningar om manlig och kvinnlig sexualitet. Det är "Så fruktansvärt tröttsamt att kvinnors diskuterande av traditionellt kvinnliga ämnen belönas [med Stora journalistpriset, min anm.]. Ja. Bra. Fortsätt så, liksom. Lämna krigen, politiken och ekonomin till männen."

Heberleins starkaste invändning mot #prataomdet är dock att den problematiserar i onödan:

Med risk för att låta brutal menar jag nog att det där som många av dessa pratiga bekännelser handlar om – missförstånd och misstolkningar – är en oundviklig del i vägen mot sexuell erfarenhet och säkerhet. Så är det i alla mänskliga aktiviteter: vi missförstår varandra, inte bara i sängen utan på arbetsplatsen, vid köksbordet, i affären. Missförstånden är en del av det mänskliga. Det måste vi naturligtvis tala om och försöka hantera, men något övergrepp är det inte att bli missförstådd.

Hilton å sin sida anser att "Det blir bättre" är ett uttryck för en krisande hbt-rörelse:

Enklare därför för en rörelse utan självförtroende att - i denna tid som hyser en naiv tilltro till punktinsatser, där begreppet identitetspolitik ifrågasätts allt mer och där de politiska analyserna lyser med sin frånvaro - vädja till majoritetssamhällets känsloliv. Med resultatet att viktiga kampanjer riskerar att mätas i antal fällda heterotårar, snarare än de politiska resultat som de faktiskt uppnått.

Alltså: fel strid - fel resultat. Kvinnor bör dels frigöra sig från de gamla trötta kvinnoämnena, dels sluta oja sig över nåt som inte är "riktiga" våldtäkter. HBT-personer bör torka tårarna och gå vidare. För inte vill vi väl vara som det där gråtande barnet på tavlan?

Jag är kanske orättvis, men jag tycker mig känna lukten av den famösa offerkoftan, ni vet, den man ikläder sig och sen inte kan släppa. Eller för att använda Karin Westman Bergs berömda appell: ”Gråt inte – forska!” Men om man inte gråter, varför forskar man? Ur det egna engagemanget kan stiga en mäktig rörelse. Jag tror att Johan Hilton skulle kunna hålla med mig här. Han anser bara att gråtandet är en farlig väg i längden, för att det

a) implicit bekräftar det heterosexistiska likhetstecknet mellan annorlundaskap och sorg, b) skymmer sikten för strukturerna och c) skapar ett kampanjklimat där metoderna till slut måste bli allt mer emotionellt utstuderade för att få genomslag.

Är inte det att överdriva riskerna en smula? Kraften i en kampanj som "Det blir bättre" eller #prataomdet är att de individuella rösterna blir en kör, ett samlat vittnesbörd om över- och underordning. Men det kräver förstås någon som vågar se skogen och ge den ett namn. Så var det när kvinnolitteraturen och analysen av densamma gav upphov till mer feministisk teoribildning och kamp. Så var det när Maria-Pia Boëthius "Skylla sig själv" blev startskottet för krav på en ny lagstiftning i våldtäktsmål, en där offrets agerande inte längre skulle tillskrivas någon roll. Det är inte precis att "skymma sikten för strukturerna" eller lipa över spilld mjölk.

Judith Butler har delvis vänt på steken när det gäller "det heterosexistiska likhetstecknet mellan annorlundaskap och sorg" i sin förklaring av hur heterosexualitet förutsätter ett förnekande av begäret till det egna könet och hur detta orsakar melankoli. Att just det exemplet i grunden är ett psykoanalytiskt villospår kan vara detsamma. Detta är ändå queerperspektivets kärna: att problematisera det självklara och förgivettagna, att visa hur den som tillhör normen är blind för normen eftersom den ser genom normen. Analogt med det kan man läsa #prataomdet inte bara som vittnesbörd om underordning, utan även om den överordnades blindhet för sitt eget beteende - och, för all del, om hur den drabbade vid tillfället ofta delade detta icke-seende. Gråzoner, ni vet.

Antag att det finns en gräns för när vi ska sluta gråta och i stället agera. Var drar vi den? När har vi #pratatomdet tillräckligt? Den dag vi inte har någon anledning längre att fälla tårar, skulle jag vilja påstå - det vill säga aldrig. Men gråten och analysen utesluter inte varandra, tvärtom: det är att gå från enskildheten till mönstret och tillbaka i en dialektisk rörelse där vi ibland värderar enskildheter efter att ha begrundat mönster, ibland reviderar analysen eftersom den framstår som ofullständig i skenet av enskildheterna.

Låt oss inte glömma vilken betydelse "It gets better" eller #prataomdet kan få för den som känner sig ensam och utsatt. Kan vi ingjuta mod i unga hbt-personer, kan vi få människor att sluta klandra sig själva för att de inte sa nej, är väldigt mycket vunnet. Det primära är inte ömkandet utan insikten att man inte bara är ett träd: man är en del av en skog.

Nej, vi ska inte lämna "kriget, politiken och ekonomin åt männen". Och vi ska inte tro att tears for queers förändrar ett jota. Men det är heller inte nödvändigt. Att delta i RFSL:s asylkampanj står inte i motsättning till att politisera det personliga. Och vi kan #prataomdet parallellt med att kämpa för kvinnors lika löner eller en individualiserad föräldraförsäkring. Det är i alla fall mitt förslag.

Gaydar, en sorglustig historia

Jag har en välutvecklad gaydar efter ett antal år i "branschen". Den slår väldigt sällan fel, vilket kan vara underhållande, men egentligen mest är sorgligt. Eller är det tvärtom glädjande?

"Gaydar" kan översättas med "bög-radar" ("bögdar"?), vilket är talande. På engelska står nämligen "gay" i allmänhet för just "bög", som i förkortningen LGBT; man gör en åtskillnad mellan "Lesbian" och "Gay" här till skillnad från vårt svenska HBT. Bisexuella och transpersoner klumpas ihop som hos oss, men även om "gay" har kunnat betyda "homosexuell" i största allmänhet används det sällan om kvinnor. Vilket innebär att även när det används könsneutralt, som "Gay Pride", får det en slagsida åt karlarna. Och så är det förstås även i praktiken, se bara på andelen bögar respektive flator på gayställen runtom i världen.

Men nog om det; jag ska nu förklara varför det är sorgligt att ha en gaydar. (Och därefter varför det kanske inte är så sorgligt när man tänker närmare på saken.) Det är sorgligt för att dess tillförlitlighet är beroende av stereotyper. Ta rösten, till exempel. Påfallande många bögar talar med ljus röst utan bukstöd. Det har jag verkligen ingenting emot, men påfallande många, för att inte säga de flesta heteromän, använder Mörka Rösten. Alltså låter en med ljus stämma "feminint" i deras öron; det feminint kodade är lika med att bögen egentligen är kvinna, det vill säga underordnad. Att tala med ljus röst innebär att positionera sig och bli positionerad i en underordnad ställning: kuksugarens, kvinnans, slavens, barnets ställning i patriarkatet. De höhöande karlakarlarna som hellre skulle dö än erkänna att de ibland fantiserar om ett manligt famntag, eller rentav praktiserar det i lönndom, ser den bukstödslöse som en "fjolla", en man inte behöver räkna med och så vidare. Och det kan för all del straight-actingbögarna också göra; det finns ju en hierarki även bland bögar vilket jag har skrivit om här.

Jag såg en intervju i nån morgonsoffa häromdagen. Intervjuobjektet var en ung kvinna som skulle uppträda i Melodifestivalen. Hon lade huvudet på sned när hon skrattade. Hon var ofarlig och söt och en smula tillgjord. Hon kastade med håret då och då, talade med ljus röst, nickade och log när hon fick en fråga. Efteråt testade jag att härma hennes stil framför spegeln. Perfekt: en riktig ärkefjolla. Ja, ni hajar. Visst är det sorgligt att vår beteenderepertoar ska vara så stelnad, en sån perfekt spegel av vår sociala position, så svår att variera? (Jag vet inte om ni har sett Carina Rydberg på tv nån gång, men om man skulle instruera henne att härma den här sångerskan skulle resultatet bli helt bisarrt.)

Ja, stereotypen av en "bög" är alltså en man som inte riktigt är en man. Så har det varit ända sen Freuds dagar, för han förklarade homosexualitet med att man så att säga är taskigt vaggad: man har fått det där med vem man ska identifiera sig med om bakfoten. En pojke identifierar sig med sin far och vill bli som han, men han vill även ha det pappan har: mamman, alltså en kvinna. Råkar grabben, ve och fasa, identifiera sig med modern i stället blir konsekvensen att han resten av livet kommer att begära män. Säger Freud. Att vara heterosexuell är alltså inte bara att ha rätt identitet och rätt utseende/beteende utan också att ha rätt begär. Orkar ni så kan ni läsa en utförlig analys av det här.

Jag skrev ovan att det var talande att det heter "gaydar" och inte exempelvis "homodar". Ja, för det är i allmänhet svårare att identifiera flator. Visst, tjejer med gällivarehäng, nyckelkedja och tuppkam som håller varandra i handen behöver man inte vara nåt geni för att identifiera som homosexuella, men i regel är det alltså knepigare, åtminstone för mig. (Vill ni testa er gaydar kan ni göra det här.) Vad kan det bero på att flator så att säga är osynligare? Troligtvis för att det är mer okej för en kvinna att anamma vissa maskulina drag än vice versa. Kvinnor kan ha kostym, till exempel. Män har sällan klänning, tyvärr. Småpojkar ska inte ha rosa, småflickor kan trots allt ha blått ibland utan att nån ropar på genuspolisen. En och annan tror nog fortfarande att homosexuella kvinnor är manhaftiga manshatare, men så ser inte verkligheten ut. Liksom. De flesta av mina lesbiska vänner är inte särskilt butchiga, men är de inte så feminina innebär det ändå inte att de automatiskt blir stämplade som flator.

Om det är något som är sorgligt så är det det alltså könsmaktsordningen, heteronormen och det trötta gamla skillnadstänkande som går igen överallt. Den är inte bara ekonomiskt och socialt förtryckande för kvinnor, det är utanförskapande för hbt-personer och snävar in barns möjlighet att själva välja hur de vill uppföra sig och se ut.

Det icke-sorgliga, då, som jag flaggade för inledningsvis? Jo, ta en titt utanför Sveriges gränser. Åk till exempel till Moskva och slå på er gaydar. Den kommer nog inte att ge utslag i första taget. I denna fantastiska stad (jag menar det) är homofobin monumental. Ryska män är inte fjolliga så det stör, för det har de inte råd med. Men i Sverige finns det trots allt ett stort antal homosexuella män som kanske inte precis har slappa handleder men som ändå går lätt att identifiera som bögar. För vi lever i världens kanske mest homovänliga, sekulära och individualistiska land, se till exempel The WVS Cultural Map of the World:

Om min gaydar funkar så pass bra kan man alltså se det som ett tecken på att det helt enkelt är tillåtet att vara lite fjollig här i den fjällhöga nord. Visst, det återstår massor att göra. Hatbrott mot homosexuella är ett utbrett fenomen, liksom diskriminering. (Jag har bara sett två män kyssa varandra på tunnelbanan en enda gång: efter att ett stort gäng från Lino vällde på i Gamla Stan tidigt på morgonen.) HBT-ungdomar från landsorten blir ofta så förtvivlade att de försöker ta livet av sig, transpersoner blir utstirrade, kommenterade och bespottade, flatpar får höra idiotiska kommentarer från fulla heteromän på krogen och så vidare. Men ändå: attityderna från det övriga samhället har förändrats väldeliga. Så hurra för fjollan, säger jag. Hurra för den som tillåter sig själv att inte vara så traditionellt maskulin - eller feminin. Det kräver ändå ett visst mod.

Gaydar kan vara lite kul. Det kan vara lite sorgligt. Jag kan skrocka åt att folk i min omgivning inte klykar att den där tjejen har tagit bussen åt andra hållet för längesen. Och jag kan undra när jag ser en gift fru och man: "Men kära du, vet du verkligen vad din man har för sig när han blir "sen på jobbet"? Det finns en fantastisk scen ur Angels in America (spola fram till 8:40 om ni är otåliga) där Louis, en öppen bög, träffar en man som inte vill kännas vid sin homosexualitet, mormonen och republikanen Joe. Tala om gaydar. Det är både sorgligt och roligt, precis som hela denna fantastiska film.

Men något som ändå är en smula beklämmande är att Joe är antingen eller. Han är först heterosexuell, men som vi alla förstår är det bara på ytan. Sen blir han det han egentligen är, d.v.s. homosexuell. Det är effektivt i filmens värld, men i verkligheten är det nog betydligt vanligare att människor faktiskt är bisexuella, eller att deras läggning varierar över tid. Någon "bi-dar" gives icke, och det är fortfarande utomordentligt viktigt för vissa män att dölja sin fäbless för lite kuk emellanåt. Vore det inte befriande om de kunde stiga ner från sina maktpositioner som hyllade skådespelare, ishockeyspelare eller så, och helt odramatiskt berätta att de inte är såna genuina häradsbetäckare som man kan tro? Jag tycker det. Men de vågar inte, för det skulle vara en sån oerhörd prestigeförlust. Jag skulle unna dem ett sånt möte som i "Angels in America", och jag drömmer om en värld där inte utseende, frisyr, kroppsspråk, klädsel och röst automatiskt placerar en i ett fack. En värld utan gaydar.

Aristoteles och äldrevården

Ingen har väl undgått hur skandalerna inom äldrevården avlöser varandra. På Koppargården i Falun sattes till exempel en döende man att tillbringa sina sista timmar framför teven. Ensam, med ångest och svåra smärtor. Det blev billigare än att kalla in extrapersonal, nämligen. Verksamhetschefen Helene Sundgren ville inte kommentera händelsen, skriver Expressen, så jag ska låta Aristoteles göra det i stället.

Vem ska sköta äldrevården? Det effektivaste privata vårdbolaget? Kommunen? De anhöriga? Aristoteles skulle säga att det är den bäst lämpade som bör göra det. Det kan tyckas självklart, men är något som fartblinda politiker tydligen har tappat ur sikte. Så här skriver Aristoteles i "Politiken" om ett så annorlunda område som flöjtspelande (fritt översatt från The Internet Classics Archive av mig):

När ett antal flöjtspelare är lika skickliga, finns det ingen anledning att de som är av högre börd ska få bättre flöjter. De kommer nämligen inte att traktera flöjten bättre, och det bästa instrumentet ska reserveras till den som är den yppersta musikern. Om det jag säger fortfarande är oklart, kommer det snart att bli tydligare. Om det fanns en överlägsen flöjtspelare som var avgjort mer underlägsen när det gällde börd och skönhet, även om dessa kvaliteter må vara viktigare och stå i större kontrast till andras börd och skönhet än flöjtspelarens skicklighet står i kontrast till andra flöjtspelares, ska han ändå ha den bästa flöjten, såvida inte fördelarna i form av förmögenhet och börd bidrar till skickligheten i flöjtspel, vilket de inte gör.

Det här jämförelsen kan tyckas något märklig. Någon kan alltså vara en bättre flöjtspelare än någon annan är vacker. Men det Aristoteles är ute efter är att göra adekvata jämförelser. Den goda flöjtspelaren ska ha den bästa flöjten, inte för att man då får den bästa musiken, den som kan glädja flest åhörare. Nej, han ska ha den, för det är det flöjter är till för: att skapa god musik. Aristoteles gör en jämförelse med idrott och distributiv rättvisa: "För om någon är långsam och en annan snabb finns det ingen anledning att den ena ska ha lite och den andra mycket; det är i idrottstävlingar sådana färdigheter ska belönas."

Vad är målet, syftet, eller det Aristoteles skulle kalla telos med äldrevården? Jo, det är att ge den bästa vården åt våra gamla. Den som är skickligast på att göra det ska alltså ges uppdraget, för detta är äldrevårdens mål och mening. Att ett vårdbolag kan bemanna en avdelning med lägre personaltäthet är inget giltigt skäl. Att Carema är större än Attendo eller vice versa är irrelevant. Att kostnaderna för kommunal äldrevård må vara högre spelar heller ingen roll. Det som räknas är hur väl vårdens syfte uppnås. Den skickligaste vårdgivaren ska få uppdraget, precis som den skickligaste flöjtspelaren ska få flöjten.

Någon som helt bortser från det här är vår äldreminister Maria Larsson. Hon har inte ens brytt sig om att införa kontroller av de privata "vårdgivarna". Det viktiga för henne är, som Johannes Forssberg skriver på ledarplats i Expressen, de ideologiska skälen. Vården ska vara "konkurrensutsatt", för det leder på ett närmast magiskt vis till att vården blir bättre och billigare. Man kan ju tycka att detta borde verifieras, men icke. Larsson slår ifrån sig kritiken med att det förekommer missförhållanden även i kommunalt styrd äldrevård. Men som Johannes Forsberg påpekar finns det en viss skillnad. Visst finns det snåla kommunalråd och idiotiska omsorgchefer, men

Däremot har ingen kommun osynliga ägare med postbox i skatteparadis som kräver årliga vinster på 10 procent av omsättningen. Ingen kommunchef belönas, som varit fallet i Carema, med bonus för att hon gjort så stora nedskärningar på ett boende att verksamheten ger saftiga överskott.

Maria Larsson är så full av beundran för sitt eget verk att hon har invigt fyra Attendoboenden de senaste åren. Forssberg skriver att hon "borde reglera företagen, inte föra PR för dem". Så sant. Men det skulle ju kräva att hon på allvar brydde sig om äldrevårdens telos. Kristdemokrater brukar ju svänga sig med att deras rättesnören är den kristna etiken och omsorgen om det allmänna bästa. Aristoteles etik är förstås inte kristen - den är förkristen. Men Maria Larsson borde lära sig lite av honom. Hennes agerande är oetiskt på fler än ett sätt, precis som Caremas är det.

Att maka lite på sig

Jag har vissa privilegier. De är inte mina på grund av förtjänst, meriter, dygd. Nej, jag särbehandlas positivt enbart på grund av mitt kön. Det ligger nära till hands att utnyttja det, och det har jag förstås gjort ibland. Jag har gjort det för att jag har kunnat, och för att jag inte har reflekterat över det. Men det här ska inte handla om mig. Jag ville bara påpeka att även jag, Feministen, Genusvetaren, Queerpersonen inte alltid har varit så jävla fantastisk ur alla synvinklar. Jag är det fortfarande inte. Det är svårt både att bli varse och avsäga sig den manliga privilegierna. De är ju medfödda och ingrodda. Alltså behövs det någon som kan tända lampan och bjuda på lite kaffe så att man vaknar ordentligt. Jag försöker hålla mig vaken.

Män har av hävd särbehandlat varandra positivt. Drastiskt uttryckt har män i alla tider kvoterat in varandra, till exempel i storföretagens styrelser eller inom akademin. Gamla Grabbars Nätverk är en inte oviktig del av könsmaktsordningen. Har du livmoder minskar chansen drastiskt att du ska få en våning för ca 30 miljoner på Strandvägen av Nordea. Detta är ett aktuellt exempel, men särbehandlingen är ett historiskt faktum, en historisk orättvisa. Vore det inte mer än rätt att vända på steken, att kompensera kvinnokollektivet för att de har diskriminerats? Att särbehandla kvinnor positivt för en gångs skull?

Jag tycker det, som ni kanske anar. Men frågan är hur man ska gå till väga, hur man kan försvara det vid behov samt vad målet är. Det sista är lätt att besvara om man ser det på lång sikt: målet är förstås ett samhälle där ingen diskrimineras, där kön, etnicitet och sexuell läggning verkligen kvittar. Målen på kortare sikt återkommer jag till.

Det kompensatoriska argumentet som jag skisserar här känns rätt (för mig), men det finns invändningar. Vem är det som gynnas och missgynnas i dag av positiv särbehandling? Kollektivt sett är svaret självklart. Men på ett individualplan riskerar man att missgynna män som kanske inte bär någon skuld till de historiska missförhållandena, samtidigt som man förmodligen inte gynnar just de kvinnor som tidigare missgynnats. Det är också ständigt individen som framhävs av motståndare till positiv särbehandling. Varför ska någon missgynnas på grund av faktorer som den inte råder över? Ska en gruvarbetarson från Kiruna behöva kliva åt sidan för en professorsdotter från Djursholm?

Mot det kan man anföra att de män, de individer, som i dag skulle missgynnas, på ett övergripande plan förmodligen har gynnats och kommer fortsätta att gynnas inom andra områden just för att de är män. Och de kvinnor som i dag skulle gynnas har missgynnats tidigare och kommer även i fortsättningen att missgynnas av sitt kön, bara inte i just det här fallet. (Då hamnar vi ett slags cocktail av individ och kollektiv.) Man kan också hävda att det kvittar vem som drabbas eller gynnas. Vill vi ha en jämnare könsfördelning ska vi gynna det missgynnade könet, punkt slut. Om professorsdottern tillför något på grund av sitt kön tar vi in henne.

Det historiska, kompensatoriska argumentet är kanske inte det allra starkaste kortet i leken. Men det finns andra, som mångfaldsargument. Ett universitet eller en högskola kan åberopa sitt sociala åtagande, ungefär så här: "Vi som utbildar poliser anser att det är viktigt att sammansättningen av våra elever återspeglar befolkningens sammansättning i stort. Vi behöver fler kvinnliga poliser så att fler kvinnor kan få mötas av andra kvinnor när de har blivit misshandlade eller våldtagna. Vi behöver också fler poliser med utländsk bakgrund, av samma anledning. Därför är det en merit att vara kvinna eller ha utländsk bakgrund."

Eller så säger man sig att mångfald berikar. Människor med olika perspektiv och livserfarenheter gör helt enkelt utbildningen bättre, inte minst för dem som tillhör majoriteten. Det argumentet har kritiserats i USA, där debatten om positiv särbehandling har varit livlig sen början av 1970-talet. Folk ur minoritetsgrupper har betackat sig för att agera som nåt slags lärare för majoriteten. Det luktar som nåt slags exotism och missriktad välvilja. (Se för övrigt hur rasister i Sverige använder ordet "kulturberikare".)

Själv tycker jag att mångfald berikar, men det är ju jag, det. Jag kan tänka mig att många gärna slipper besvärliga kvinnor på filosofiska fakulteter. Eller kvinnor som inte begriper sig på det subtila slick-spark-spel som utövas vid företagens möten. Eller obegripliga utisar som chefer. Argumentet att kvinnor tillför ett mervärde på en arbetsplats i kraft av sitt kön kan också tyckas unken även för kvinnor. Lite lätt nedlåtande, sådär. "Å, det är så trevligt med ett kvinnligt perspektiv! Och kvinnor blir ju så annorlunda som chefer. Lyssnande, inkännande." Att kvinnliga chefer ofta blir väldigt utsatta glöms lätt bort i en manligt homosocial chefsvärld.

Så om berikarna inte vill berika och de utarmade inte vill bli berikade kan man tänks sig ett visst motstånd mot positiv särbehandling av mångfaldsskäl, och att röster höjs för ett rent meritokratiskt system - återigen, ett av motståndarnas paradargument. Platsen ska gå till den som förtjänar den!

I Sverige, där debatten främst gäller genus, hör man ibland att det behövs fler män på våra förskolor, för "barn behöver både manliga och kvinnliga förebilder". I linje med det borde man alltså se till att fler män blev barnskötare eller förskollärare. Kunde man inte tillämpa positiv särbehandling här? Jag tycker inte det. Visserligen är den kvinnliga dominansen på våra dagis förkrossande, men fler män betyder inte per automatik någon förbättring. Risken är stor att männen blir fotbollsspelande, fixande och "smågalna killar" som bara permanentar gamla könsmönster. Det vi behöver är framför allt en genusmedveten personal, sen kan det kvitta vad man har mellan benen. Målet, att barn ska få större frihet att välja hur de skapar genus, motiverar inte en större andel män.

Å andra sidan kan man tänka sig att fler män på förskolan skulle innebära en statusökning av yrket med åtföljande generella lönelyft - precis som när ett tidigare mansdominerat yrke börjar tas över av kvinnor och statusen, och i slutänden lönen, börjar dala. Men det borde gå att höja ett yrkes status (eller hindra det från att sjunka) på andra sätt än genom att kapitulera för ingrodda mönster, eller hur?

Men trots det ovan sagda känns ändå mångfaldsargumentet hållbart, och då särskilt i sammanhang som det med poliserna. Det blir lättare att genomföra ett socialt åtagande om yrkeskåren återspeglar befolkningens sammansättning. Och om nu hälften av befolkningen är kvinnor, vad vore väl naturligare än att även hälften av alla chefter etc är kvinnor? Frågan är bara om det här går att tillämpa fullt ut. Ska t.ex. en viss procent av alla riksdagsledamöter ha irakisk bakgrund, ska tre av tio landstingsråd vara bisexuella, bör bokförlagens redaktioner ha minst en person med en funktionsnedsättning? Nja. Men å andra sidan kan man ifrågasätta om det verkligen är okej med ett riksdagsparti där hela partistyrelsen är blond. Det går liksom inte att komma ifrån att någon har särbehandlats här trots ivriga bedyranden om att det är rätt man (just det) på rätt plats. Mångfaldsargumentet har också sin grund i ett antidiskrimineringstänkande. Just för att exempelvis kvinnor eller personer med utländsk bakgrund diskrimineras bör vi göra nåt. Gör vi ingenting riskerar vi att permanenta mönster som så att säga lever på sitt eget bränsle: en helt manlig filosofisk fakultet, till exempel. En vit läkarkår. Vårdande kvinnor och producerande män.

Den vanligaste och kanske starkaste invändningen mot positiv särbehandling är, som jag har antytt ovan, den meritokratiska. Den som har bäst meriter ska ges företräde, för målet med verksamheten är ju ändå att den ska vara så bra som möjligt, målet med utbildningen är att de bäst lämpade ska gå den. Ingen förtjänar att särbehandlas negativt bara för att den råkar ha ett visst kön eller en viss hudfärg. Härifrån är inte steget långt till att vända på resonemanget: "Jag har ju lika bra, eller bättre meriter än X. Jag förtjänar den här platsen."

Men är det verkligen så? Om du köper en lott och har ett vinnande nummer förtjänar du onekligen vinsten. Men nu har vi ett livets lotteri. Om du har råkat födas in i en akademisk familj som uppmuntrar dig i dina studier och ger dig en bra studiemiljö så kan du skatta dig lycklig - om det nu är plugga du vill. Om du råkar ha föräldrar som har flytt från Irak och råkar vara trångbodd och råkar ha en neuropsykiatrisk variant som avviker från den vanliga och råkar gå i en skola med dåliga resurser och otillräckligt utbildad personal - förtjänar du en sämre utbildning då? Du har ju sämre meriter. Eller tänk dig att du är den där tioåriga tennisbegåvningen som har valsat runt i medierna på sistone, han som tränar jämt och har föräldrar som gör allt för att han ska lyckas. En dag släpps du ner med fallskärm till en samlar- och jägarkultur på Borneo där ingen bryr sig om att du har en vinnande forehand. Förtjänar du att bemötas sämre då? Ditt tennisracket är inte särskilt användbart, liksom.

Det är här nånstans resonemanget om förtjänst i relation till fördelning slår slint. Att någon har bättre meriter beror inte nödvändigtvis på den egna dygden. Alltså förtjänar den inte platsen. Det här är snarare ett skäl att tillämpa positiv särbehandling: som en kompensation för exempelvis sämre grundskoleutbildning. Om det första kompensatoriska argumentet, att gottgöra historiska orättvisor, kan kännas svagt är det här starkare. Tycker åtminstone jag. Men problemet är även här hur man ska tillämpa det. Ska betyg och provresultat vid antagning till högskolestudier viktas efter den sökandes bakgrund? Tillämpat fullt ut får vi då en synnerligen krånglig apparat, och man kan bara tänka sig vilken ström av överklaganden som skulle bli resultatet. Det är nog bättre att skippa argument om såväl förtjänst som kompensation.

Innan jag avslutar den här översikten vill jag bara säga några ord om den missgynnade individen, offret för en regel om positiv särbehandling. Frågan om varför just jag är faktiskt lite ohistorisk. Samhället har alltid bett oss om vissa uppoffringar för det allmänna bästa. Fiskare får inte alltid dra upp så stora fångster som de skulle vilja. Jordbrukare förbjöds använda det fantastiska insektsmedlet DDT. Och har ni hört talas om värnplikten? Det sker under ett visst gnölande, men ingen utom möjligtvis libertarianer ifrågasätter det på allvar. Och ingen tar väl libertarianer på allvar. Så det är inte orimligt att man får maka på sig lite ibland.

Slutligen: I Sverige har regeringen ändrat i högskoleförordningen så att positiv särbehandling numera är förbjudet. Ni kanske minns debaclet när Centrum för rättvisa hävdade att tusentals kvinnor hade gått miste om högskoleplatser. Man drev en kollektiv talan mot Sveriges Lantbruksuniversitet och vann. Man hävdade också att många män hade blivit diskriminerade av Polishögskolan, men det ledde ingenvart. (Polishögskolan omfattas för övrigt inte av högskoleförordningen.) Diskrimineringsombudsmannen var kritisk i sitt remisssvar till det dåvarande förslaget, som alltså blev lag. Man skrev att

Enligt DO fanns det inte tillräckliga motiv för att avskaffa metoden positiv särbehandling, eftersom den rätt använd kan vara en bra metod för att komma till rätta med sned könsfördelning inom högskoleutbildningar.
DO framhöll att det som varit föremål för domstolens prövning var viktad lottning vid antagning i folkhögskolekvoten. Det var fråga om en stark form av positiv särbehandling som är att jämställa med kvotering och alltså otillåten. Av det borde inte regeringen dra slutsatsen att den positiva särbehandlingen måste avskaffas, vilket ändå skedde.

Men intressant nog påverkas inte Diskrimineringslagen, som säger att det är tillåtet med positiv särbehandling vid högskoleintagning - en lag går före en förordning, nämligen.

DO menar fortfarande att positiv särbehandling kan vara ett bra sätt att främja jämställdhet, men

Förutsättningen är att det sker i enlighet med EU-rätten:
• Urvalet får inte ske med automatik utan ska göras efter en objektiv bedömning av meriter och personliga förhållanden i varje enskilt fall.
• Skillnaden i meriter får inte vara för stor.
• Tillämpningen av positiv särbehandling ska sammantaget leda till en positiv effekt, även om enskilda sökande drabbas.

Positiv särbehandling – att göra ett urval efter en jämförelse mellan personer som har lika eller näst intill lika meriter – kan alltså vara tillåtet. Kvotering – att på förhand bestämma att en viss andel antagna till en anställning eller utbildning ska ha en viss egenskap – är inte tillåtet.

Den som vill läsa mer har hela DO:s text om positiv särbehandling här.

Jag tenderar alltså att särbehandlas positivt på grund av mitt kön. Det är oacceptabelt för mig som feminist, och jag försöker motverka det. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, Fråga inte vad feminismen kan göra för dig, finns det mycket man kan göra. Min uppmaning till andra feministiska män att sluta oja sig över hur svår denna kombination är, och i stället göra nåt konkret, har inte alltid fallit i god jord. Men jag menar verkligen inte att vara föraktfull. Jag förstår att det kan vara svårt att vara en manskatt bland kvinnohermelinerna, att försök att peka på hur även män påverkas negativt av våra könsmönster inte alltid möts av särskilt stor entusiasm. Men ändå. Jag tycker att man får hacka i sig det. Om jag skulle söka till en utbildning eller tjänst och bli bortprioriterad på grund av min kromosomuppsättning skulle jag nog bli besviken, rentav förgrymmad. Men det är faktiskt sånt man får hacka i sig om man är feminist och man. Man får maka på sig på fler sätt än ett. Det är inte mer än rätt.

Mindlessness

Jag läser om hat i DN. Det är viktigt att erkänna hatet, säger en expert i ämnet, känna hur det känns i lilla kroppen. När man på så vis observerar vad hatet gör med en är man redan på god väg att bli kvitt det. För man ska ju inte fastna i hat.

En annan expert säger, om jag minns rätt, att hat inte är en av de primära känslorna. Det var i alla fall nåt i den stilen; kungspudlar hata icke. Det måste vara nåt slags sociala byggjobbare i farten här, för vi människor hatar ju så det står härliga till.

Vi hittar alltså på en känsla, "hat", och sen går vi omkring och hatar. På samma vis uppfinner vi bitterhet, avund och andra emotioner av lyxkaraktär. Varför är vi bittra? För att vi har råd med det, liksom. Vi är utvecklade sociala varelser, för fanken, inga kungspudlar. Ergo går vi omkring och myser i vår hatpäls, vår avundsmink, vår bitterhets stola. Men har vi råd med det? Svaret är nej. Det kostar för mycket. Vi måste göra nåt åt det här.

Den billigaste lösningen vore kanske att vi antog en resolution i FN eller något annat världsomspännande organ som inte har nåt annat särskilt för sig: "Vi, mänskligheten, avskaffar härmed hatet." (Ja, och så en lång lista med besläktade emotioner, attityder och beteenden som vi fan kan vara utan. Misstänksamhet, nostalgi, pessimism...) Å andra sidan är såna processer rätt tidsödande. Länder som Rysssland, Sudan och Kina kommer att blockera processen ända tills fördragstexten har blivit så urvattnad att den varken gör från eller till. Och då har ju hatets förkämpar vunnit på walk-over.

Det finns dyrare lösningar, men fördelen med dem är att de skapar sysselsättning och inte belastas av strukturella analyser à la Nya Moderaternas nya feminism, den som Maria Ludvigsson så kraftfullt och klokt mal ner i en kvarn av nyliberalt hån. Förlåt sidospåret; det var ju hat det skulle handla om. Men jag blev så tagen av den artikeln. Äntligen någon som vågar moderera de skränande hoparna av nya marxistmoderater.

Alltså: lösningen: kurser i mindfulness. Åtta veckor ger ett bevisat resultat! Man sover bättre, får rosigare kinder, bättre aptit och en ny spänst i lemmarna. Peristaltiken som tidigare saktat av skjuter åter fart. Man formligen skiter ur sig hatet. Nostalgin. Bitterheten. Det är en underbar känsla. Eller nej, det är där är ju ingen egentlig känsla. Men ändå. Plötsligt förstår man verkligen uttrycket "glad som en nyskiten hund".

Ja, låt oss skita i hatet. Låt oss skita ut det. Den som verkligen är intresserad av dess restprodukter kan alltid gå en kurs i tarmsköljning och bajskorvsanalys under ledning av en man och kvinna som är helt klädda i ekologiskt odlat linne. Vi andra som kanske inte vill göra en sån djupdykning med hjälp av kroppåsjälens vvs-tekniker kan väl nöja oss med att läsa en och annan artikel i Aftonbladet Wendela. Läsa oss till hur man vilar i nuet, hur man släpper det förgångna. Slutar älta. Slutar sura och vrenskas. Och bara, liksom, finns till. Det enda som krävs är ett Plus-abonnemang.

Bra, då säger vi det. Jag ser fram emot en värld utan hat. En värld av individuella lösningar, positiva attityder och fri företagsamhet. Ska bli skönt.

Förskolan, en kärleksförklaring

Kära förskola, du ger oss så mycket. Tack vare dig kan vi gå till våra arbeten, trygga i förvissningen om att du tar hand om våra barn på bästa sätt. Några av oss kunde stanna hemma med dem i stället, arbeta när de sov. Men vi är så få; de allra flesta av oss är helt beroende av dina omsorger. Du har fått generationer av kvinnor att ge sig ut på en arbetsmarknad som var mer eller mindre stängd för dem innan du fanns. Du har fått generationer av män att börja vänja sig vid tanken på kvinnor som likvärdiga samhällsmedborgare. (Snart har de säkert vant sig, det är bara en tidsfråga.) Du har fått generationer av barn att förstå att ett hem, en nära relation, en vuxen inte bara är de egna föräldrarna. Du är ett stort stöd för familjer som har det svårt, hem där barnen inte skulle må bra av att bara vara hemma. Du ger barnen nya vänner, du följer deras utveckling i smått och stort, du slår larm när något inte är som det ska.

Förskolan är som samhället i stort. Hur skulle det kunna vara på nåt annat sätt? Även här återfinns de trötta genusmönster som genomsyrar vår tillvaro i den stora världen. Pojkar och flickor leker på olika sätt, bildar grupper på olika sätt, rör sig olika långt bort från pedagogerna, kläs olika av sina föräldrar, bildar sig uppfattningar om manligt och kvinnligt och för dem vidare till andra barn. Men det som mest är tjusiga teorier och stolta deklarationer om likabehandling och antidiskrimingeringsarbete ute i samhället går faktiskt att genomföra på förskolan. Hit når sällan Pär Ström och hans gelikars galna och bakåtsträvande agenda. Hit når inte Elise Claessons hatspråk om förskolan som förvaring, fängelse och indoktrineringsanstalt. De allra flesta som arbetar på förskolan genomskådar enkelt den sortens billig retorik.

Som förälder älskar man sina barn besinningslöst. Det är förstås bra, men barnen kan behöva andas lite också. Det är bra för dem att vara någonstans där kärleken till dem och omsorgen om dem är stor men inte omåttlig. De lär sig att fungera tillsammans med andra, inser med tiden att de inte ensamma kan diktera villkoren alla gånger. Och all forskning tyder på att barn mår mycket bra av det här. Det auktoritära samhället hade en förlegad och ofta skrämmande hård syn på barnuppfostran. Men de flesta föräldrar är numera auktoritativa i sin uppfostran: är förebilder och gränssättare, men använder inte bestraffningar, hot och våld. De låter i stället barnen få vara med och bestämma, inom rimliga gränser. Och ju fler generationer som växer upp i dessa familjer och på dessa förskolor, desto bättre blir samhället. Det är min starka tro. Förskolan må alltså vara som ett samhälle i minitatyr, men det påverkar samhället i stort.

Ja, jag hade nog kunnat vara hemma med mina barn för det mesta. Men jag ville inte det. Jag har velat ge mina barn förskolans gemenskap, som en present. Därför har de fått börja redan tidigt, eftersom jag vet att forskningen säger att det är bra för dem och eftersom jag märker hur bra de mår av att gå på dagis. Jag ser dem utvecklas på oväntade områden, jag får i samtal med pedagogerna diskutera sånt som man som förälder ofta blir hemmablind för. Hur är det med finmotoriken, till exempel? Tålamodet med att sitta och pilla med saker? Hur är det med grovmotoriken om man jämför med jämnåriga barn? Och, inte minst, hur fungerar mitt barn bland andra? Fler gånger än en har jag blivit förvånad, fler gånger än en har jag fått mig en tankeställare och delvis lagt om rodret här hemma. Men vem upplyser en förälder som är hemma med sitt barn om sånt? Vilken förälder har en utarbetad plan för att stimulera alla barnets färdigheter, uppmuntra till nya aktiviteter, stärka mindre utvecklade sidor? Jag tror att det är en sällsynthet.

Förskolan är inte perfekt - tack och lov för det. Den kräver heller inte perfektion av mig eller av mina barn. Däremot är den bra mer ordnad än tillvaron här hemma, och barnen gör sånt som att städa undan leksaker, äta den mat som serveras utan knot och mycket annat som känns smått overkligt för en luttrad förälder. Visst, det handlar till viss del om grupptryck, om att inte vara helt bergsäker på att vara lika älskad som man är av sin förälder. Men det handlar också om att pedagogerna är just det - pedagogiska. De har en plan. De har en utbildning och behöver inte enbart förlita sig till sin intuition. Dessutom har de varandra att diskutera med, alltså andra utbildade personer som varje dag ser samma barn. Och när arbetsdagen är slut går de hem - ofta till sina egna barn. Men när de jobbar med barn jobbar de. Det är faktiskt helt ovärderligt, och om ni undrar var någonstans barn "bara förvaras" så skulle jag nog vilja påstå att det oftast är i hemmet, där jäktade föräldrar ska sköta hushållsgöromål och parkerar ungarna framför teven.

S kära förskola, i dina händer överantvardar jag mina telningar. Odla dem åt mig ett tag medan jag ägnar mig åt lönearbete. Sen får vi det så mycket roligare tillsammans, för jag orkar vara en bättre förälder och barnen är mer nöjda och utvecklade barn. Och samhället blir ett bättre samhälle. Tack!