När Horace lärde sig ryska

2006 kom Horace Engdahl ut och meddelade att Orhan Pamuk hade fått Nobelpriset i litteratur. Först läste han upp motiveringen på svenska, därefter på engelska, franska, tyska och ryska.
Jag kände mig stolt när jag såg det där, lite fånigt ställföreträdande stolt som när Björn Borg vann över John McEnroe i Wimbledonfinalen 1980. Tänk att Sverige har en sån person! Men alla tycker förstås inte som jag. Många ser Horace Engdahl som en högfärdig typ som ska briljera med sina språkkunskaper. Obegripliga essäer skriver han också. Han både tillhör och har kommit att personifiera en akademisk elit som många fryner på näsan åt.

Men Björn Borg, då? Han tillhör (tillhörde) ju också en elit. Och han blev det genom sitt eviga bollande mot sina föräldrars garagedörr, sen genom att fortsätta att träna, tävla, träna och tävla tills han nådde det absoluta toppskiktet och blev en av Sveriges allra största idrottsmän genom tiderna. Men ingen hade väl kommit på tanken att kritisera honom för att han tillhörde eliten. (Att han var folklig kanske spelar in - hade han hetat Wallenberg eller varit kronprins skulle det möjligen ha blivit annat ljud i skällan.)

Så vad är skillnaden? Horace Engdahl är liksom inte född med sina språkkunskaper, han har fått kämpa sig till dem. Om jag inte minns fel gjorde han lumpen i tolkskolan, och språkundervisningen där kräver "pannben" som idrottare säger. Man drillas dagarna i ända i glosor och verbböjningar och rysk realia, och den som inte håller måttet åker ut fortare än kvickt. Engelskan är vi marinerade i sen barnsben, så det kanske inte imponerar lika mycket. Men tyskan, som har fyra kasus (två färre än ryskan), och den omöjliga och snobbiga franskan... Det kräver arbete, och jag undrar hur många år Horace Engdahl har fått lägga ner för att behärska sina språk så bra som han gör. Eller hur många timmar i bassängen den fantastiska elitsimmaren Sara Sjöström har bakom sig.

Ja, pannbenet måste vara hårt när man kör skallen i väggen, vilket alla idrottare gör med jämna mellanrum. Eller när man cyklar 230 mil från Treriksröset till Smygehuk - fastande. Det gjorde Simon Gustavsson nyligen; jag hörde en lång intervju med honom i dag, kolla här om ni vill lyssna. För att använda en annan metafor, denna gång från simmarvärlden, måste man köra ända in i kaklet.

Och är inte det ganska fascinerande? Att man fortsätter trots smärtan, värken, med ben som känns som bly och lungor som hotar att sprängas. Varför gör folk så med sig själva? Det är knappast bara den hägrande äran. Vore målet enbart att bli berömd eller bäst i världen skulle nog ingen satsa så hårt, för alla vet att det är ytterst få som kommer att står där överst på prispallen av alla de tusenden som ägnar sig åt ens sportgren. När det gäller språk finns för övrigt knappast någon sådan förstaplats alls. Man kan bli bäst i klassen, men vem är världsmästare på franska? Så oavsett om grenen är fysisk eller intellektuell är det något annat som driver oss.

Kroppen är en ganska lat figur. Om man t.ex. gör en bicepscurl med en skivstång som man knappt klarar att få upp mer än tre-fyra gånger, är det väldigt lätt hänt att man fuskar. Man gör det omedvetet genom att kränga bakåt så att rörelseenergin hjälper en att få upp den där järnklumpen. Detsamma gäller många andra övningar i gymmet. Kroppen är inte skapad för att arbeta med isolerade muskelgrupper utan med samverkande. Alltså "fuskar" den, hjälper till. Och om man går till gymmet och gör samma övningar med samma belastning vecka efter vecka händer inte ett skvatt. (Om man vill bli bättre,vill säga. Man kan förstås nöja sig med att hålla sig i form, inget fel med det.) Man måste öka, utmana sig själv, göra det man egentligen inte orkar. Samma sak gäller när jag springer. Jag har en sån pingislunga att jag inte orkar kuta några längre sträckor, utan måste gå mellan varven (men vänta bara...). Och om jag inte ser upp blir jag bekväm och går lite längre än jag behöver för att pulsen ska gå ner och benen ska kännas någorlunda pigga.

Så det är ingen skillnad. Vill man lära sig klassisk grekiska, sa en svensk professor i en intervju, så går det ju att göra det ungefär som när man lär sig turistspanska. Med åren blir man riktigt bra. Fast med grekiskan tar det sisådär 25 år. Nej, det finns bara en vettig väg, och det är råplugg, utantillärning. Det här protesterar förstås kroppen, d.v.s. hjärnan, också mot. Koncentrationen tar slut, man börjar tänka på annat. Och FAN, nu glömde jag ju den här verbböjningen som jag trodde satt! Så man tar en paus och en kopp kaffe och sträcker på benen, och så sätter man sig och börjar banka in kunskaper igen. Inte för att jag har läst grekiska, men ryskan har jag nosat på och tragglat med och blivit riktigt nybörjarbra på - innan jag glömde bort hela rasket. Det går fort. Språkkunskaper är en färskvara.

Okej, ni fattar. Att lära sig saker är att övervinna motstånd, och det gäller allt. Inlärning kan vara en lek också, men om man så bara löser kakuro hamnar man understundom i lägen där man vill kasta ut boken genom fönstret. Övning ger färdighet, d.v.s. ökade kunskaper, men även färdighet i att lära sig. På gymmet lär man sig att göra sina repetitioner strikt, alltså i rätt form, utan fusk. Elitidrottare lär sig hur den egna kroppen fungerar och förfinar den hela tiden som instrument. En akademiker lär sig studieteknik och att överföra kunskaper från område A till område B (kanske inte den bästa bild av akademin som någon har åstadkommit...). En poet lär sig vad som fungerar och vad som bara låter banalt. En schackspelare lär sig enorma mängder spelöppningar och varianter av dessa, vilket är inpluggat även det, men det räcker ju inte på långa vägar. Man blir ingen Alechin eller Fischer utan att kunna tänka nytt och kreativt. Som en poet.

Det jag ville ha sagt med alla dessa ord hade jag säkert kunnat göra med färre. Men här har ni det:
1) alla normalt fungerande människor kan lära sig allt annat som andra normalt fungerande människor kan, 2) begreppet elit är onödigt värdeladdat när det gäller sånt som hjärnan, inte kroppen, lär sig och 3) både kroppen och hjärnan vill egentligen bara sitta i soffan och kolla på Netflix. Förresten, jag lägger till en fjärde punkt: det är roligt att bli bättre, att känna att man behärskar sånt man inte kunde förut, och att övervinna sig själv, kämpa ner motståndet från den bekvämlighetstörstande kroppen och hjärnan.

Sen kan man förstås komplicera det här lite och dra in sånt som klass, socialt, kulturellt och intellektuellt kapital och lite smått och gott i ekvationen. Man inte bara kan, man bör göra det. För så himla enkelt är det förstås inte. Vem som helst kan i teorin lära sig allt som Horace kan om man börjar tidigt, men det är lättare om man inte är barn till en missbrukare eller är ensamstående mamma eller så. Och alla har inte en garagedörr att bolla mot. Liksom. Men det här är ämne för en egen epistel och nu ska jag nog kolla lite på Netflix.

Mazetti och fotbroms

Någon la upp en bild på Mazettis kakao på Twitter, och jag kastades tillbaka till min barndom lika omedelbart som vissa dofter skapar blixtbilder i huvudet. Nostalgi? Ja, men själva smärtan, algin, är inte så stark. Jag minns köket, hur jag hoppade upp mot diskbänken och drack vatten ur kranen när jag var för kort för att dricka stående. Jag minns gasspisen med den inbyggda brödrosten där man var tvungen att vända på skivorna när de blivit tillräckligt bruna på ena sidan. Frysen i hallen utanför, med ett glasspaket där jag i smyg hade öppnat flikarna på kortsidan och nallat några skedar. I frysen brukade det också ligga ett paket spenat med en bild av en pojke med indianfjädrar på huvudet och en böjd arm med en liten bula på - för äter man spenat får man muskler. Jag avskydde spenat men kände att jo, såna muskler borde man väl ha. Fast inte till priset av spenatätning.

Nu satt jag nyss på balkongen och såg svalorna svirra omkring husen och ibland dyka in i ett bo under en taknock, och tänkte: "tornseglare". I hela mitt liv har de varit svalor, och när jag hör ljudet eller ser deras flykt känner jag "svalor". Det är det fenomenologerna kallar det förreflexiva, vår omedelbara upplevelse av världen, av oss själva, av oss själva i världen. Men jag korrigerar mig alltså genast. Det där är inga svalor, det är tornseglare. Jag vet inte om jag en dag kommer att känna "tornseglare" förreflexivt, men jag tvivlar på det.

Vem är det som ser på dig från kakaopaketet? Det brukade jag undra över. Men det är en vuxen person, det känner jag förreflexivt. Kanske är det en förälder. Den vakande, kontrollerande blicken är dock märkvärdigt neutral, nästan som om paketet bara förmår se, inte agera och banna ("Ta inte för mycket nu - chokladen blir för stark! Eller...gör som du vill, jag är ingen människa, bara ett paket.") Men mors blick var ofta där. Mammor hade ögon i nacken. Far var liksom mer disträ, upptagen av tankar, inte lika sträng. Kanske tänkte han på sina kartor över den där älven som Vattenfall skulle bygga ut och vilka konsekvenser det skulle få för lapparna. Ibland företrädde han dem, ibland företrädde han Vattenfall. Han var både lantmätare och advokat med vattenrätt och expropriation som specialitet. Fast då är vi där igen. Inte får man säga lappar, det heter samer. Och det har jag inga problem med, utom kanske om jag tänker på Lapp-Lisa. För hon bebor en tid som inte finns längre, och hon sjunger den hjärtslitande sången om den lilla flickan på barnsjukhuset https://www.youtube.com/watch?v=wbAI21DPsIE som aldrig får komma hem till mor. Nej, nu så vilar hon i graven, skild från sjukdom och från mor. Hon är hemma hos sin Jesus, där som ingen sjukdom bor.

Vilar i graven gör även Anna-Lisa Öst, min mor och far och hela min barndom. De finns bara kvar inom mig som allt mer bleknande minnen, tillsammans med Mazetti, lukten av blå Bugg, min Monark med fotbroms och magkälken som man styrde med en stång. Men då och då kastas jag tillbaka dit, och det är som att vandra omkring i ett drömlandskap. Jag är hemma, men i ett hem som inte finns längre, på en gata som ser ungefär likadan ut men där det nu bara bor främlingar. Man kan inte nedstiga i samma flod två gånger, som bekant, och det beror inte bara på att floden förändras för varje sekund. Även vi förändras varje sekund. Apoptosen tar kål på gamla celler samtidigt som nya bildas, och nästan hela vår kropp byts ut med jämna, om än långa, mellanrum. Så ingen permanens gives. Tanken är smärtsam, smått skrämmande, samtidigt som den inger hopp - jag brukar kalla såna känslor hoppinjagande.

Jag vill ha en cykel med fotbroms, så att man kan sladda. Det var längesen jag sladdade, men jag vet precis hur jag gör, och skulle jag sätta mig på en hoj skulle jag kunna göra det utan att reflektera det allra minsta. Sladden är lika förreflexiv som känslan svalor. Och jag själv bebor min kropp som bebor världen på samma självklara och förbryllande vis. Det är liksom inte kroppen här och världen där - allt sitter ihop. Kroppen är vårt perspektiv på världen, som också är full med andra kroppar, andra perspektiv. Och vårt medvetande, fortsätter fenomenologerna, sträcker sig automatiskt någonstans: utåt, bortåt, mot varandra, mot världen - det är intentionellt. Vad det nu hjälper när man sitter och tänker på Ögon-Cacao och fotbromsar. Det kanske är det som ändå gör mig lite sorgsen just nu. Jag sträcker mig efter något som inte längre finns där.

Men jag finns ju här och nu. Alltid något. Och i mina barns ögon är jag lika självklar som att solen går upp eller att inte heller de gillar spenat. En dag ska de sitta och minnas hur de spelade Pokémon Go, använde Kik och Snapchat och Musical.ly och XBox 360 eller headset framför WoW, Clash of Clans och annan hopplöst föråldrad teknik. Jag hoppas att de ska tänka att jag var närvarande, för jag försöker verkligen vara det. Och jag hoppas att jag en dag ska kunna ta det där klivet ner i graven utan att vara alltför rädd. Tänk om jag får återse min gamla cykel där? Jag jonnar på, fortare, fortare, fortare, och så stannar jag i gruset med en sista sladd innan mörkret faller.

Vill du åldras eller bli äldre?

Barn blir äldre - vuxna åldras. Men det måste inte vara så. Mitt mål är att bli äldre precis som barn, d.v.s. att "levla", nå en högre nivå.

Visst blir man luttrad med åren. Visst kan man se tillbaka på ett liv smockfullt av misstag och återvändsgränder. Visst blir kroppen mindre vig och tilltalande. Visst inser man att den där drömmen man hade aldrig blev nåt av. Men jag säger som min forne terapeut: "Bitterhet är en lyx vi inte har råd med."

 Att åldras är, som jag ser det, att inskränka sitt liv, inte våga pröva nya saker "för det är ändå ingen idé, jag är för gammal". Att förkasta saker på förhand, för "det där har jag prövat och det funkade inte", eller  för att man inte tycker att man behöver lära sig nåt. Det senare är ju bara arrogans. Och just för att man har misslyckats så många gånger med A, B och C vet man hur misslyckandet känns. Det kanske inte är så farligt? Man överlevde ju, gick vidare. Att anklaga hela världen för att ens liv är si eller så gör bara en galning. Att anklaga sig själv för att man är ett sånt misslyckat praktarsle är precis lika ofruktbart, eller att anklaga sin partner för att hen har förstört ens liv.

Det är meningslöst att önska att man haft sina misstag ogjorda. Utan dem hade man ju levt i en annan värld, och hur ska man kunna veta att den vore bättre? Så ja, att vältra sig i bitterhet är just det: en form av lyx. Man unnar sig att tänka så. Men det kostar mer än det smakar, för bitterheten gör en klavbunden till en tröstlös verklighet - som kanske inte alls är så tröstlös om man höjer blicken lite.

Jag brukar säga till mina äldre barn att de har ett långt liv av misslyckanden och kraschlandningar framför sig, men att man lär sig av sina misstag. Det vore ju trevligt om man kunde undvika dem, men det går inte. Så man gör ett misstag, lovar sig att inte göra om det, och så gör man samma misstag en gång till, och kanske en gång till. Till slut börjar det ändå ringa en klocka nånstans: "Hm, kan jag se ett mönster i det här, tro? Jag kanske borde undvika det här? Ja, jag ska försöka." Och så blir man lite klokare, i alla fall på just den här fronten.

Till mindre barn som försöker lära sig nåt brukar jag säga ungefär så här: "Ingen kan det här från början. Ingen som aldrig har cyklat eller simmat klarar att göra det på första försöket." Nej, man måste pröva sig fram, och det finns inget rätt eller fel, ingen "trial and error" - det finns bara trial. Så du kan inte "misslyckas", du kan bara försöka tills det går, ungefär som med ett spel på telefonen.

Det här kanske låter outhärdligt snusförnuftigt, och jag kan höra dig säga: "Gosse, du har ingen jävla aning om hur jag har det." Nej, jag har ju inte det, och det som gäller för mig gäller inte nödvändigtvis för andra. Liksom. Det är en teori jag har. Men jag försöker ändå generalisera lite med mina erfarenheter som bokstöd, berätta hur just jag ser på det här. Framför allt är det här mitt sätt att hantera det oundvikliga, nämligen resan mot slutpunkten. Om jag ändå ska dit kan jag väl försöka göra färden lite mer trivsam?

Det finns ett åldrande som inte beror på diverse dystra, vrånga eller uppgivna attityder. Det beror i stället på rädsla. Eftersom livet är som det är bär vi på en massa plågsamma erfarenheter, erfarenheter som förmodligen präglar oss mer än de positiva. Det här negativa, smärtsamma går liksom inte att snacka bort. Det har skapat sår som vi ogärna vill peta i. Rädsla. En tröst för tigerhjärtan är att den här mekanismen är nödvändig för oss som art. Hade vi inte lärt oss att undvika det som är farligt, skrämmande och skadligt hade mänskligheten dukat under i ett litet nix (som Astrid Lindgren skulle säga - älskar det uttrycket). Men det innebär ju inte att det känns bra. Och det som inte känns bra undviker vi mer eller mindre instinktivt. Bra där. Men eftersom vi är funtade som vi är drar vi också vissa mindre lyckade slutsatser av våra plågsamma erfarenheter. Så här till exempel: "Eftersom det gick åt helvete i går kommer det att gå åt helvete i morgon med - bäst att jag undviker det."

Ja, man både kan och bör undvika det man vet är skadligt, eller ta sig ur situationer och relationer som bara gör en svagare, räddare och trasigare. Men man kanske kan hejda sig en smula innan man börjar undvika saker som inte nödvändigtvis är skadliga, utan mer...obehagliga? Jobbiga? Krävande? För annars riskerar man att snäva av sin tillvaro i onödan. Jag kanske undviker A för att det är så frustrerande (varför fixar jag aldrig det här?!) eller B för att det inte passar en i min ålder (vuxna karln, vem tror du att du är?) eller C för att det verkar läskigt (kan jag inte bara sitta hemma och titta på Netflix i stället?). Och så krymper tillvaron: det är riskminimeringens pris.

Det här passar inte mitt kynne. Jag har en idé - kanske är det bara fåfänga - att tillvaron bör öppna sig i stället. Att vi ständigt kan upptäcka, lära oss nya saker och kanske märka att vi kunde mycket mer än vi hade trott. Och då är vi tillbaka till det här med att bli äldre kontra att åldras. För barnet är världen som en blomma som slår ut. Är inte det en vackrare bild än en värld som långsamt sluter sig medan nån jävel står och skruvar ner ljuset i rummet med en reostatströmbrytare? Jag tycker det, kalla mig barnslig.

Riktiga män som våldtar

Jag vet inte om den där rörelsen "Riktiga män våldtar inte" lever kvar eller inte. Men bland många män som upprörs över sexuella övergrepp cirkulerar nog ändå den här föreställningen. Så vad betyder den? Och är den med sanningen överensstämmande?

Tanken att en riktig man inte våldtar är ett förstås ett avståndstagande, men den upprättar även en dikotomi: "Vi (som inte våldtar) är inte som ni (som våldtar)." Om alltså Vi är riktiga man betyder det att Ni inte är riktiga män. Ni förtjänar inte att kallas män, för ni är ena ömkliga kräk. Och ja, det senare är ju lätt att hålla med om. Men omvänt kan man då undra vad en riktig man är. Och för att reda ut det behöver vi veta vad en man är - först då kan vi ta reda på vem som tillhör den kategorin. 

Är det så enkelt att en riktig man är en som inte begår sexuella övergrepp? Tja, då är ju saken klar. Men det liknar mest ett värdeomdöme och ett cirkelresonemang, i stil med att en "riktig bil" har vissa egenskaper till skillnad från en rishög med klen motor som ingen riktig karl skulle vilja köra. Jag misstänker att de som definierar sig som riktiga män lägger in något mer i begreppet. Så frågan kvarstår: Vad är en man?

Jag ska inte här gå in på en mer teoretisk diskussion om biologiskt och socialt kön etcetera; vill ni läsa mer om det kan ni i stället läsa mitt inlägg om vad som är en man. Nej, jag nöjer mig tills vidare med att försöka se saken ur de riktiga männens perspektiv. Alltså: vad är - ur deras synvinkel - en man och hur skiljer man honom från en oriktig man? Ska vi ta en punktlista? Ja.

1/ En man är inte en kvinna.

Lätt som en plätt, eller hur? Vill man formulera det lite tjusigare kan man säga att en man är en som definierar sig som man. Om vi frågade män i gemen vad det här betyder skulle nog de flesta svara att en man har en kuk medan kvinnor har en fitta. En man har procentuellt mer muskelmassa och lägre andel kroppsfett och så vidare. 

Det här handlar om biologi, och ännu en dikotomi: man/kvinna. Man kan kalla den tvåkönsmodellen eller en binär könsuppdelning.

2/ En man har vissa (sociala) egenskaper.

Män är aktiva, initiativtagande, är goda ledare. Män är också psykiskt stabila, tjafsar inte i onödan, löser konflikter genom förnuftiga diskussioner och följer därefter fattade beslut. Män är lösningsorienterade. Gillar läget. Kollar på bandy. Runkar till våldsporr. Nej, hoppsan! Nu ska vi inte bli såna. Men låt oss konstatera att män liksom är typiska män. Och riktiga män kan också se det lite grann så där från ovan och konstatera att de slänger sina smutsiga strumpor överallt, inte kan sy och tycker att det är pinsamt att fråga efter vägen. 

Det här skulle man kunna kalla det maskulint kodade, sociala föreställningar om män eller med ett gammalt uttryck "könsroll".

3/ En man kan, trots sina fysiska och psykiska egenskaper, vara snäll.

Jo, vi män brusar upp lätt. Vi har ju en massa testosteron. (Att det inte finns någon koppling mellan testosteron och aggressivitet säger vetenskapen, men skit i det.) Men vi kan behärska oss. Vi kan vara omvårdande, jättebra pappor och ömsinta makar. De enda gånger vi verkligen vill slå nån på käften är när höga vederbörande är ett riktigt svin - som en våldtäktsman. Eller om nån lallare gör anspråk på vår dotter.

Här ser vi en variant av det maskulint kodade, föreställningar om "mansrollen" som delvis avviker från äldre, konservativa föreställningar. Det var inte så länge sen män aldrig sågs med en barnvagn, trots allt. Men den moderne, svenske mannen känner sig annorlunda än sin pappa och farfar.

4/ En man begår inte brott.

Hm, nu blir det knepigare. Det är ju trots allt så att män som grupp begår ca 80 % av alla brott och 97 % av alla våldtäkter. Men återigen, frågar vi män i gemen kommer de att säga att de flesta män inte begår brott. Och det är alldeles sant, gudskelov. Men om vi nu delar in mänskligheten i män och kvinnor är det riktigare att påstå att kvinnor inte begår brott. Visst, en del kvinnor begår bedrägerier, knarkar, stjäl, mördar, och hamnar på Hinseberg. Men när det här diskuteras brukar man sällan höra "inte alla kvinnor", eller hur? Så något skaver här. Om det är sant att män i allmänhet inte begår brott är det ännu mer sant att kvinnor i allmänhet inte begår brott. Så icke-kriminalitet duger inte som definition av "man" - och därmed är vi tillbaka till ruta 1, frågan om vad en Riktig Man är.

Jag tror att de Riktiga Männen behöver tänka så här: även en riktig man kan begå en våldtäkt. Din granne och arbetskamrat, din skötsamme son, din svåger som är en sån snäll pappa, den schyste tränaren i korplaget, killen på K-Rauta som alltid är så hjälpsam: alla kan de vara riktiga män för det mesta och oriktiga män, det vill säga riktiga kräk, ibland. Det är inte enbart den som har missbruksproblem, är kriminellt belastad och kanske har ett utomeuropeiskt ursprung som våldtar - det är han som blir fälld i rätten, visar statistiken. Och därmed är han ett undantag, för av alla som anmäls är det bara han som är "den ideale gärningsmannen" - se gärna min gamla artikel i Bang om ni vill veta mer om statistiken. Medan de trevliga, yrkesarbetande och hederliga prickarna (se ovan) går fria.

Varje gång man börjar prata om "vi" skapar man automatiskt ett "de andra". För mig är det tydligt att de riktiga männen inte bara definierar de oriktiga, det är lika mycket de oriktiga som definierar de riktiga. Det är väldigt svårt att undvika den här sortens dikotomier, och jag begär inte att män i allmänhet ska vara så vidsynta och teoretiskt bevandrade att de kan förkasta könsdikotomier, referera till Anne Fausto-Sterling, vara insatta i könsdysfori och transsexualism, tala om ett "tredje kön" som man gör i många kulturer, vara pålästa i genusvetenskap, vara feminister och så vidare. Men det kan vara bra att inse att även om män i allmänhet inte våldtar är det i gruppen män man hittar våldtäktsmännen. Och de här männen ser just i allmänhet inte ut som du riktige man tror: det är inte de som får braskande rubriker, det är inte de som begår överfallsvåldtäkter utomhus eller omringar tjejer på musikfestivaler och tafsar. Det är dina bröder och grannar och jobbarkompisar.

Inte alla män. Nej. Men förfärande många män. Män som du och jag. Och vi som tillhör gruppen män måste ta vårt ansvar för att motverka det här. I förlängningen kanske vi en dag kan börja kalla oss riktiga människor.

Kära hatade kropp

Mitt uppe i läsningen av Susie Orbachs "Bodies" stannar jag till ett ögonblick och funderar över min egen kropp. Den är mig kär - och en källa till missnöje. Men så har det inte alltid varit, och jag undrar hur påverkad jag är av samtidens skönhets (hade tänkt skriva "skönhetsideal", men det är just en hets).

Orbach skriver om skiftet från kroppen som präglad av kroppsarbete eller frånvaron av detsamma. Förr var muskulösa män arbetare och deras grova kroppar hade förstås ingen status hos de högre klasserna - tvärtom. I dag har i stället den muskulösa kroppen blivit en statussymbol även bland medel- och överklassmän, och inte bara det: en markör för den hälsomedvetna, moderna och självdisciplinerade mannen. Från att ha blivit ett tecken på arbete har kroppen blivit själva arbetet.

Det här gäller i ännu högre grad kvinnokroppen, som både kan och bör modifieras för att duga. För små bröst? För stora bröst? Ridbyxlår? För långa inre blygdläppar? Dubbelhaka? Rynkor? Bristningar? Listan är snart sagt oändlig, och för varje upplevt problem finns en lösning, alltifrån hudkrämer och andra undergörande skönhetsprodukter via dieter och kosttillskott till träningsprogram för den perfekta rumpan och ytterst plastikkirurgi. Gör om mig!

Ja, allt går att fixa, och i vår iver att se bättre ut, att "ta hand om oss själva", utstråla hälsa och bromsa åldrandet lägger vi ner enorma summor på den industri som så framgångsrikt har fått oss att känna skam över en kropp som likt ett orenoverat gammalt kök säger att dess innehavare är en lat och odisciplinerad typ. Förmodligen lite smådum, rentav - om det nu går att fixa, varför inte fixa det?
Gissa vem som äger Viktväktarna, förresten? Heinz. Och de är förstås inte ensamma om att å ena sidan sälja skitmat och å den andra slå på trumman för lightprodukter eller bantningsprogram.

Men vi känner oss inte manipulerade. Inte tusan är jag påverkad av de där skönhetsidealen, inte är väl jag lurad? Det är att förolämpa min intelligens. Jag vet ju hur modellerna stylas och photoshoppas för att se så där perfekta ut. Men enligt Orbach har vi internaliserat idealen. Vi värjer oss mot tanken på att vår defekta kropp är ett senmodernt påfund som går hand i hand med explosionen av bilder på den perfekta och bildmanipulerade. I stället ser vi det som en självklarhet att vara "hälsomedvetna" till exempel. Att medicinsk forskning gör troligt att den som har ett högre BMI än idealet bättre klarar av sjukdomar får inte mycket uppmärksamhet. Och att själva begreppet BMI är vilseledande är vi oftast omedvetna om. (För att ta ett personligt exempel så blev jag vägd och mätt inför en läkarundersökning, varpå sköterskan noterade mitt BMI med ett par godkännande ord. Hade jag haft tio kilo muskler till på kroppen hade mitt BMI varit "för högt"...)

När jag var ett litet barn var min kropp ett glädjeämne när den inte var ett mer eller mindre osynligt redskap. Jag sprang, klättrade, åkte kälke. Jag blev rusig av farten på min cykel. De enda gånger kroppen gjorde sig påmind på ett negativt sätt var när jag var sjuk. Skolgymnastiken förstörde mycket av det här senare, som för så många andra. Vi spelade fotboll, vilket jag aldrig gillat, och hade redskapsgymnastik som jag avskydde. Inte för att jag var så usel på någotdera, det var bara inte min grej. Men de negativa aspekterna förstärktes. Jag ville inte hoppa över den där plinten och kunde inte klättra uppför det där repet. Det fanns ingen aspekt av lek i det här, bara prestation. Så jag började underprestera och hamnade i sällskap med de andra som inte kunde, vågade eller ville. Min kropp dög inte, där och då. Utanför den förbannade gymnastiksalen var allt som vanligt. Jag kunde hoppa från den högsta delen av det där flyttblocket så att det skallrade i tänderna när jag landade. Jag klättrade utan problem uppför det där berget där man fick kämpa för att hitta fäste för fingrar och fötter. Men ändå. I mina sportigare klasskamraters ögon var min kropp inget att ha.

Skolan tog gudskelov slut en dag, och med den gymnastiken. Jag slapp känna att jag inte dög. Jag återtog min kropp. Den blev mer eller mindre osynlig igen. Och åren gick utan att jag ägnade kroppen en tanke. Den dög precis som den var - att den skulle ha några defekter slog mig helt enkelt inte.

En dag när jag var i 25-årsåldern påpekade en f.d. flickvän som jag inte sett på länge att jag såg "manlig" ut. Jag fattade ingenting. Men jag var alltså inte längre så tanig, jag hade "fyllt ut" kroppen, intygade även hennes bror. Utan att tänka på det hade jag tydligen lagt på mig lite muskler och kanske lite kroppsfett, så jag vägde inte längre 60 kilo som jag gjort sen jag vuxit färdigt på längden. Jaha. Okej, då är jag väl "man" nu då, om ni envisas, tänkte jag. Och kände mig lite stolt. Några år senare började jag träna lite styrka på ett gym, mest på skoj. Och en kväll när jag låg i sängen kände jag att det var nåt konstigt med min överarm. Den var liksom hård? Aha, jag har visst en muskel där. Tanken på kroppen började vakna. Kroppen kan åtgärdas.

Så nu är jag här, 2016. Jag tränar på Sats, jag har börjat springa i skogen igen, vilket jag tog upp en gång i tiden men la ner lika raskt. Och det är mig en stor glädje. Jag springer nedför en utförslöpa, fortare, fortare, fortare! Och blir nästan chockad över den eufori jag känner, får minnesbilder av när jag var sju år och cyklade så fort att jag nästan vurpade. På gymmet kan jag öka vikterna och jag ser hur mina muskler växer. Jag har gått ner nästan åtta kilo i vikt, för när jag tränar försvinner suget efter skitmat. Jag kan gå förbi chokladhyllan på Coop utan att ens tänka på det.

Ja, då borde väl allt vara bra? Nej. Visst, jag är nöjd över hur min kropp förändras till det bättre. Mitt mål med träningen är inte enbart estetiskt, säger jag mig. Jag vill framför allt bli starkare, piggare och friskare, och blir det också. Och inte heller är träningen ren disciplin, för då skulle jag ha tröttnat för länge sen. Nej, jag tycker att det är genuint roligt, och eftersom jag är som jag är nördar jag ner mig i träningslära och fysiologi, läser på om muskelfibrer, proteinintag (jag tar kaseinpulver för att få i mig tillräckligt med protein, och kreatin för att få bättre muskelork - vetenskapligt väldokumenterade och ofarliga tillskott). Jag struntar i vågen och kollar i stället min fettprocent visuellt - genom att se mig i spegeln, helt enkelt. Jag känner mig stolt över att ha blivit smalare och starkare. Skitbra, eller hur?

Men jag är ändå inte nöjd. Jag vill fortfarande deffa bort det där sista kilot magfett så att mina rutor blir synliga. Jag jämför mig med andra på gymmet och blir avundsjuk, inte på muskelbergen - så enormt mycket tid vill jag inte lägga ner, och inte är de snygga heller - men på de riktigt vältränade. Okej, jag kunde ofta vara deras pappa eller farfar, men ändå. Jag vill också ha så där snygga armar! Min röv är fortfarande på tok för platt - ett resultat av bristande träning och alla år på kontorsstol. Så jag har långt kvar, men tänker inte ge upp. Börjar jag bli ortorektisk? Nej. Men jag märker hur lätt det är att trilla dit. Om det vore ofarligt att ta ryssfemmor och någon erbjöd mig såna, skulle jag kanske frestas att dopa mig. Gudskelov är jag påläst även på den fronten och skulle aldrig dopa mig. Men jag förstår så väl att andra gör det. Det tar ju tid att bygga muskler.

En annan, väldigt osympatisk, sida av det här är att jag också har börjat titta på män som är allt annat än vältränade. Medelålders farbröder - min åldersgrupp - med tjocka magar och pinniga ben. Och så känner jag ett visst förakt, fast jag försöker låta bli. "Hur kan du vilja gå omkring så där? Gud, så skönt att jag inte ser ut som om jag är i sjunde månaden", tänker jag - och skäms. Jag som aldrig har brytt mig om hur andra ser ut, vad håller jag på med? Det där är inte jag som tänker, hoppas jag, det är bara nån halvt skämtsam tvångstanke. Mm, jättekul. Och jag hoppas att de ger blanka fan i sitt utseende och inte lider av samma kroppsdysmorfi som snart sagt varenda kotte mellan elva och sjuttio år. Om nu de gränserna ens räcker. Ja, även jag har internaliserat de där förbannade sjuka normerna. Och även om jag en dag känner mig nöjd med min LBM, (lean body mass, fettfri massa) och har sexpack och imponerande armar med mera finns det annat att förbättra. Hänger inte mina ögonlock? Jo. Jag borde låta fixa det, fast det kostar över 20 000 kronor. Är inte mina tänder för gula? Jo. Det ska jag fixa och det är inte riktigt lika dyrt.

Var tar det slut? Jag vet inte, men jag försöker vara på min vakt. Jag försöker tänka på min kropp som ett instrument, en glädjekälla och självklarhet, inte som ett problem och ett ständigt pågående renoveringsprojekt. Jag hatar vår tids kroppsfixering lika mycket som du. Men inte slipper jag undan. Och då är jag ändå väldigt lyckligt lottad i jämförelse med så många andra. Jag avviker inte från normen, jag har inget kroppsligt stigma och inga funktionsnedsättningar. Jag får ofta höra att jag ser tjugo år yngre ut än min biologiska ålder - det borde väl glädja mig? Tja. Båda ja och nej. Jag ser hellre ung ut än som en gammal farbror. Det ger ju högre status. Jag kan fortfarande vara ett sexualobjekt (med lite god vilja). Men ibland vill jag bara att folk skulle sluta tjata om det där. Ibland vill jag vara den där 80-årige farbrorn i simhallens omklädningsrum som går där med sin hängmage och sin lilla knapp till fettinbäddade snopp och verkligen inte bryr sig ett jävla dugg. Det verkar så befriande. Kanske är man bara fri i sin kropp som mycket ung och mycket gammal. Vi andra stackars lurade jävlar får gå omkring och noja.

Män som har sex med män – och hatar bögar

Spekulationerna kring Omar Mateen som sköt ihjäl ett femtiotal personer på gayklubben Pulse är många. Vad drev honom att begå detta fasansfulla massmord? Han beskrivs i medierna som en som mobbats i skolan på grund av sitt afghanska ursprung och för att han varit knubbig. Han sägs ha varit muslim, men egentligen inte särskilt troende. Han sägs å andra sidan också ha hyllat IS i det larmsamtal han ringde innan han gav sig in på klubben. Och var han inte bög egentligen? Han hade ju besökt klubben flera gånger tidigare och fanns också på appen Jack’d, som kallar sig ”the largest and fastest growing dating app for guys looking to meet guys”.

Att attentatet var ett hatbrott mot hbtq-samfundet är tydligt, alltså bör Mateen ha varit i garderoben och lidit av internaliserad homofobi, hävdar många. Men är det verkligen så? Jag har förstås inga svar, men jag vill ändå diskutera det där med att Mateen ”egentligen var bög”. För vad exakt menas med det?

I boken ”Not Gay – Sex Between Straight White Men” beger sig Jane Ward ut på en resa i en av den manliga sexualitetens många utmarker. Det hela började när Ward, som är docent på institutionen för kvinnostudier på University of California, fick höra talas om de initiationsriter som är vanliga på amerikanska studentföreningar. En av dem kallas ”The Elephant Walk” och går ut på att ett gäng nakna förstaårselever bildar en cirkel där var och en har ena tummen i munnen och den andra i röven på mannen framför. I andra riter låtsas de sätta på varandra medan de ger uttryck för sin avsky för bögar, när de inte suger av eller penetrerar varandra på riktigt.

Och det här är inget unikt för ”frat boys”; i ett kapitel går Ward igenom de initiationsriter som sjömän i den amerikanska flottan utsätts för när de första gången passerar ekvatorn. Dessa är väldokumenterade och ännu grövre: man blir insmord med köksavfall, får fett insprutat i analen, tvingas äta saker ur baken på varandra och så vidare. Ritualerna sker med flottans goda minne, men vare sig sådant här äger rum till sjöss eller bland ”bros” i en studentkorridor anses det stärka den manliga samhörigheten. Förutom att vara förnedrande är det här homosexuella sexakter – så är männen ”egentligen homosexuella”?

De akademiska studier som vill förklara fenomenet brukar hävda att nej, de är inte alls smygbögar, bisexuella eller så. I stället handlar ritualerna som sagt om att stärka en manlig, heterosexuell gemenskap. Tål man den här behandlingen visar man att man kan ”ta det som en karl”. Ward är inte heller ute efter att ifrågasätta den analysen, i stället vill hon utvidga resonemanget. Hon menar att ”homosexualitet ofta är en osynlig men inte desto mindre avgörande ingrediens – en bestämmande faktor – i den heterosexuella maskuliniteten. Med utgångspunkt i sexuella kontakter mellan strejta vita män är mitt syfte att erbjuda ett nytt sätt att tänka kring heterosexuell subjektivitet – inte som motsatsen till eller frånvaron av homosexualitet, utan som ett eget, unikt sätt att utöva homosexuellt sex, ett som karakteriseras av låtsaslekar, avståndstagande och heteronormativt engagemang. Jag kommer närmare bestämt att hävda att när strejta vita män närmar sig homosexuellt sex på ’rätt’ sätt – när de visar att de tål det, påtvingar andra det och tar avstånd från det – stärker det inte bara deras heterosexualitet, utan även deras maskulinitet och vithet" (min översättning). Intressant att notera är att den förnedring som de här grabbarna går igång på, sperman i ansiktet, de hårda tagen, rövknullen som gör ont – är kvinnornas vardag. Sexualiseringen av kvinnor går hand i hand med förakt och våld mot dem, och mot män som är som kvinnor. Bögar, till exempel.

Ward beskriver hur psykologer traditionellt brukat tala om ”situationsbundet sex”, ”sexuell nöd”, ”passa på-sex” (opportunistic sex) etc. i syfte att skilja det från ”äkta” homosexualitet. Samma sak gör alltså de inblandade männen, och det är fascinerande att följa allt från initiationsriter till ”hazing-filmer” (en hel porrkategori som iscensätter dem) via mc-gäng där medlemmarna trotsigt kysser varandra, till anonyma möten i pissoarer längs motorvägen eller kontaktannonser från män som söker sex med män. Nedan följer ett par autentiska exempel från de många sådana annonser på det amerikanska Craigslist (en större motsvarighet till Blocket) som Ward studerat:

Straight Dude Drunk and Horny - 27

Any str8 bud wanna jack? Here’s the deal. Went out drinking and clubbing, thought I’d hook up with a chick, but didn’t pan out. I’m buzzed, horny, checking out porn. Is there any other straight dude out there who would be into jacking while watching porn? I’d rather hook up with a chick, but none of the CL [Craigslist] chicks ever work out.

What happened to the cool bi/str8 dude circle jerks? - 33

What happened to a group of masc[uline] dudes just sitting around stroking, watching a game, drinking some brews, jerking, showing off, swapping college stories, maybe playing a drinking game and see what comes up?

Ni ser: de här männen definierar sig som ”str8”. De kan till och med skriva ”Sorry, no gays.” Och att de är vita är viktigt för dem själva att framhålla, liksom att de bara vill ha sex med andra vita. De icke-vita männens sexualitet anses ju hotfull och den vite, amerikanske man som har sex med dem är ”verkligen bög”. Exempelvis är hela hazing-kategorin inom porren i princip renons på män med svart eller brun hud, och om någon av de vita annonsörerna i Craigslist söker sånt är det för att bli dominerade av ”giant black cock” eller så.

Åter till det här med definitioner. Om det nu inte är sexualakten som avgör om man är homo- eller bisexuell (eller, i hippare kretsar, ”heteroflexibel”) - vad är det? Varför är de heterodefinierade männen hetero? Svaret ger Ward genom att analysera den heterosexuella identiteten. De heterodefinierade män som har sex med andra män älskar heteronormen och avskyr queernormen. ”Skillnaden mellan mig som är STR8 och dig som är GAY är att mitt sex med män enbart äger rum under vissa premisser, i vissa situationer där det inte räknas - medan du som är bög har sex i sovrummet och inte bara det: du blir också kär i andra män, går på gaybarer och så vidare”, skulle den heterodefinierade kunna säga. Eller som man säger på ubåtarna: ”It’s only queer when you’re tied to the pier.” Det är alltså sammanhanget som avgör. Anilingus i en säng är homosexuellt, blir man rimmad i en studentkorridor är det heterosexuellt. En avsugning på en rastplats är heterosexuellt, samma sak mellan två män som lever med varandra är det inte.

Bakom det här resonemanget ligger ett annat, som kan summeras med Lady Gagas låt ”Born This Way”: att vår sexuella läggning är medfödd. Numera har heterosamfundet tagit till sig det här budskapet, och de som räknar sig som moderna och toleranta hyllar gärna de homosexuella paren med budskap som att ”all kärlek är bra kärlek”. Men, märk väl, då avses samkönad kärlek och tvåsamhet, inte queera praktiker som bdsm, lesbisk performance med flator med rakade skallar eller arenor som exempelvis bastuklubbar. I stället för heteronormativ parbildning har vi homonormativ. Den hotar ju ingen, alltså kan den omfamnas.

Men om nu homosexualitet är medfödd bör även heterosexualitet vara det. Alltså gör lite samkönat sex ingen skillnad för gruppen heterodefinierade msm – se där ännu ett argument som kan ge dem råg i ryggen. Historiskt sett har också mannens sexualitet ansetts stabil, rentav statisk, medan kvinnans ansetts lite flytande. Ni vet, lite fniss under täcket är ju bara ”tjejmys”. Det här håller långsamt på att förändras så att även heteromän numera kan visa sig lite heteroflexibla utan att stigmatiseras. ”I’m straight, but shit happens”, som en del gillar att uttrycka saken. Men de män som har sex med män i Wards bok ser sig inte som heteroflexibla. De är heterosexuella, för deras sex med andra män bestäms av sammanhanget och inte minst av syftet. ”Jag hade sex med andra män i fängelset, för det fanns ju inga brudar där” och så vidare. Och genom att på så vis allt tydligare dra en gräns mellan vad som är vad bidrar också strejta män till att definiera bögarna och vad homosexualitet ”egentligen” är. Ni vet, den som inte behöver några ursäkter, sammanhang eller särskilda syften. Vilka är för övrigt alla de forskare som har givit dem eldunderstöd? Strejta, vita män.

Born This Way har blivit så inpräntat i oss att det väckte ett ramaskri när Cynthia Nixon (från Sex and the City) sa sig ha valt att bli lesbisk. Inte kan man välja sånt – vi är ju födda så här! Senare backade Nixon, klargjorde att hon var bisexuell och att det inte var ett val, medan att leva i lesbiskt förhållande var det.

Men det är inte nog med det. Det här med ”Jag är född sån” - luktar inte det lite ursäkt? ”Jag kan faktiskt inte rå för det. Om jag kunde byta och vara som ni så skulle jag göra det, men tyvärr. Ni får acceptera mig som jag är.” Och som Ward skriver: ”På många sätt kan bögar och lesbiska anses utföra ett slags obetalt arbete åt de strejta genom att de förkroppsligar den symboliska och romantiserade bilden av äkta homosexualitet, medan de förstärker normaliteten hos dem vars homosexualitet är ”oseriös” och ”meningslös”. ”Born this way” och ”All kärlek är bra kärlek” bidrar alltså till att skapa en standard för hur homosexuell kärlek ska se ut, en homonormativ standard som de har att rätta sig efter: en domesticerad, foglig och normal relation, gärna i ett litet radhus. Intressant nog innebär denna domesticering att de heterosexuella numera har fått friare tyglar att ägna sig åt det ”perversa”, spännande och experimenterande, som bdsm, partnerbyten, swingersklubbar och anonyma knull – kanske till och med med någon av samma kön! Den maskulint djärva heteroflexibiliteten och det tillfälliga och anonyma, det knapplösa knullet om man så vill, går hand i hand med dessa fogliga och obotligt romantiska homosar som man kan hylla på sociala medier för att få en guldstjärna. Allt det queera har liksom målats över i bilden av de fina hbtq-personerna som går där i sin prideparad.

Jane Ward beskriver hur tropen om medfödd sexuell läggning även är kopplad till föreställningar om manligt och kvinnligt. Män som föds homosexuella anses t.ex. ha fått en hormondusch i moderlivet som gjort dem mer kvinnliga, ergo homosexuella. De kvinnliga fostren får också ”fel” hormondusch. Föga anar de att, när de väl trängt ur ur födelsekanalen, de kommer att bli kära i och kåta på kvinnor. Men är det inte lite tröttsamt att dra en rak linje från manlig femininitet eller kvinnlig maskulinitet till en homosexuell läggning? Forskningen på området är heller inte särskilt entydig eller övertygande, så frågan om vi föds med en viss sexuell läggning är knappast avgjord trots att man lagt pannan i djupa veck och undersökt ringfingrarnas längd i förhållande till pekfingrarna med mera. (De bisexuella ställer också till med problem som vanligt för forskarna.)

Ward påpekar också att innan man försöker forska om sexuell läggning vore det kanske en god idé att definiera exakt vad man menar med begrepp som heterosexuell/homosexuell. Begreppsparet har för övrigt bara lite drygt hundra år på nacken (kring 1905 dök ordet ”homosexuell” för första gången upp i svenska tidningar). Samkönat eller olikkönat sex i alla dess former har förstås alltid funnits, men förr definierades ingen utifrån sin längtan, kärlek eller sina sexuella praktiker. Och faktum är att heterosexualitet ursprungligen betecknades som en avvikelse; den som hela tiden ville ha sex med det andra könet var pervers, för sexualitet är bara till för fortplantning inom äktenskapet. Vem är alltså homosexuell/bisexuell/heterosexuell? Det avgörs ytterst av det kulturella och historiska sammanhanget. Sexuella identiteter (som heterosexuell och homosexuell) existerar helt enkelt inte ”utanför de kulturella omständigheter som ger namn och form åt dem”, som Ward skriver.

Om man betänker all den forskning som ägt rum kring det binära paret homo-hetero, alla dessa debatter, artiklar, åsikter och diskurser som det senaste århundradet har fått så mycket uppmärksamhet, så inser man lätt att vi har oerhört svårt att frigöra oss från dem, eller från det andra begreppsparet praktik-läggning. På samma sätt är det svårt att slippa undan såväl heteronormen som homonormen för den som likt Ward definierar sig som queer. När hon efter att ha haft relationer till män till sist tröttnade och blev ihop med en kvinna skyndade sig hennes heterovänner att säga hur mycket de beundrade henne för hennes mod att komma ut ur garderoben, medan hennes bögvänner insisterade på att hon ”egentligen” alltid hade varit bisexuell och först nu ”upptäckt” det. Men hon betackar sig för alla hyllningar om ”kärlek är kärlek” eller när strejta väninnor säger att ”Å, jag önskar att jag kunde vara lesbisk!” eller när organiserade bögar och flator anser att hon är skyldig dem volontärarbete för deras idoga kamp för att normalisera såna som en lesbisk docent. För att inte tala om hur irriterad hon blir när strejta avfärdar sina homosexuella eskapader som meningslösa eftersom de vid tillfället hade bara hade varit fulla, kåta eller passat på tillfället.

Ward menar inte att hon talar för alla som definierar sig som queer, men så här beskriver hon sin resa: ”Det som drog mig till en queer livsstil var inte vaginor eller ett ’konstant sug’ efter kvinnor … utan löftet om ett liv utanför de förutsägbara skrankor som omgärdar heteronormativiteten. Och det var sannerligen inte fantasin om att få slå sig till ro med en underbar fru. I stället kände jag det som José Muños kallar ’queerness pull’, en längtan efter att få slippa genusordningen och sexualitetsordningen som den ser ut, och att få vara bland andra som skådar mot den avlägsna queera horisont där sex i sig självt kunde vara något man aldrig kunnat föreställa sig. Jag upptäckte att föremålet för mitt begär inte var en person eller ens en grupp (som kvinnor eller män), utan queera utrymmen, queera idéer och queera möjligheter. … Jag upptäckte att jag varken var strejt eller homo eller bisexuell – jag var queer.”

Nej, alla kan säkert inte välja. För vissa kanske den självupplevda läggningen verkligen är huggen i sten. För andra kan den variera över tid och för åter andra känns den irrelevant, som ett spöke, frammanat av en kultur som kräver att man väljer sida. Heteronormen är stark och genomsyrar oss till den grad att vi inte kan ignorera den (ungefär som kungahuset) – vi kan bara förhålla oss till den och definiera oss gentemot den. Vilka vi ”egentligen” beror på hur vi själva ser på oss i förhållande till hur samhället konstruerar oss. Det är komplicerat, för att använda en Facebook-status.

Några sista ord om Orlando och Omar Mateen: Är det så intressant om han ”egentligen var bög”, om han var en mer eller mindre sekulär muslim eller om han i sista stund såg sig som en fundamentalist som var IS vapen mot det dekadenta och förtryckande Väst? Vad jag kan förstå tar IS gärna åt sig äran av det här massmordet, men det verkar osannolikt att det skedde på en direkt order från dem, av vad som hittills har framkommit. Jag såg rubriker i aftontidningarna i dag om att Anna Kinberg Batra hade kallat attentatet ”ett angrepp mot oss alla”. Och till och med Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thoor ska gå i Prideparaden i Stockholm i sommar. Vackert så, men det var inte ett angrepp ”mot oss alla”, utan mot hbtq-samfundet. Det var en queerfobisk attack, i brist på bättre uttryck. Allt tal om en ”psykiskt instabil” gärningsman eller islamisk terror får inte skymma det faktum att detta var ett hatbrott. Det handlar inte om det fria västerlandet kontra förtryckande islam, det handlar om att en grupp som historiskt sett varit ständigt utsatt för såväl samhällelig som individuell repression angreps. (Och låt oss heller inte stigmatisera de ”psykiskt instabila” - de brukar liksom inte mörda 50 personer på en gayklubb.)

Bögar, bin och flator trakasseras och misshandlas hela tiden. Transpersoner mördas världen över i förfärande omfattning och hatbrotten mot queersamfundet i Sverige har inte minskat, utan tvärtom ökat de senaste åren. Att i det läget liksom blunda lite bussigt för våra queera praktiker, tala om att ”all kärlek är bra kärlek”, propagera för ”kärlek, inte hat”, säga ”alla är vi människor” och ”alla drabbas vi av det här” är att osynliggöra oss. Det är hat som ligger bakom. Hat mot en viss grupp. Hat som har sin grund i och får sin näring ur heteronormen och cisnormen och predikanter som Stanley Sjöberg eller iranska mullor och fundamentalister av samma sort världen över. Omar Mateen var inget offer för de här strukturerna, även om han varit omöjlig utan dem. Han var en förövare och offren var inte vilka som helst. De hade bara valt – eller inte valt – att leva utanför normen.

P.S. Kom just på att jag förstås skrivit mest om amerikanska förhållanden, så jag gjorde en sökning på Qruiser - ett svenskt hbtq-community. Där finns för närvarande 211 män som kallar sig heterosexuella och söker sex med män.

Jag - en patriot - på skoj - eller?

Jag skrev några rader på Twitter häromdagen om att jag och min 16-åring hade varit ute och kutat i Grimstareservatet. Det var så fint där, med den uppvuxna skogen, fågelkvittret och de väl underhållna elljusspåren. Och det kostar inte en spänn, tvärtom är det tillgängligt för alla - visst är det fantastiskt? (Jag fick mängder av retweets på det, så det slog visst an ett bekant ackord.) Jag är så glad att jag bor just här och inte i ett land där i princip all mark är inhägnad och försedd med skyltar om "NO TRESPASSING". Naturen är min och din, i alla fall till stora delar. Vi har förstås eländiga granåkrar och kalhyggen och andra områden där industrin bedriver rovdrift och anlägger monokulturer, men det är en västanfläkt jämfört med Tysklands brunkolsfält eller Nederländernas fullproppade nejder där den enda skogen är ungefär lika stor som Kungsträdgården, fast fulare. Heja Sverige! Fast det får man väl inte säga i det här landet. Eller får man det?

Ja, jag är faktiskt patriot, i ett slags fallande skala. Jag älskar Vällingby där jag bor. Älskar det! Det är tyst och ren luft och mycket natur, men ändå ett stenkast (om man är en jävel på att kasta) in till stan. Barnen är fullkomligt trygga här och jag kan släppa ut dem i förvissningen om att de aldrig behöver korsa en trafikerad gata. Blandningen av folk känns också bra, med massor av hyreslägenheter å ena sidan och puttenuttiga radhus å den andra, med en ungdomsmottagning och en dagverksamhet för utvecklingsstörda och ett gruppboende och en ungdomsgård i våra kvarter och med grannar som till största delen inte har -sson-namn och en skola där mina barn har kompisar vars familjer härstammar från hela jorden utom kanske Australien eller Nordamerika. När jag var barn fanns det kanske en pojke i klassen som härstammade från Finland, sen var det slut med det internationella. Så vi har hela världen här, fast i svensk tappning. I dag är det nationaldagen, och Vällingby firar det bl.a. genom att Dogge ska uppträda. Försök med det på 1960-talet...

Så. Jag älskar Vällingby och jag är väldigt fäst vid Stockholm där jag är född och uppvuxen. Jag gillar resten av Sverige med, även om jag aldrig skulle vilja bo i nån småstad eller ens Göteborg eller Malmö, för att inte tala om glesbygden. Men Sverige är så fint med sin allemansrätt och världens lägsta barnadödlighet och gratis mediciner och tandvård för barn, med vårdcentraler och Folktandvård och sjukhus dit man kan komma även om man saknar sjukförsäkring à la den svindyra, ineffektiva och extremt ojämlika amerikanska sjukvården. För vi har högkostnadsskydd och ett akutbesök är inte heller ruinerande. Visst är det fantastiskt? Jag tycker det. 

Vi bor också i en demokrati med allmän rösträtt och fred sen flera hundra år. Vi har inga farliga djur om man inte räknar enstaka björnar som blivit förbannade på jägare med hund. Vårt farligaste djur är väl getingen om man är allergisk, sen fästingen. Det är överlevbart. Trattminörspindlar och skorpioner och giftormar lyser med sin frånvaro (jaja, huggormen... Men vem dör av den?). Så om jag vill, vilket jag inte vill, kan jag gå ut i ett par badbyxor i skogen mitt i natten och det enda som kommer att hända är att jag fryser. Jag blir inte heller ihjälskjuten av nån galen vit makt-jeppe och hans familj som övar sig på att försvara sig mot Staten. Och risken att bli mördad eller rånad eller utsatt för andra brott är också mycket låg och alltmer sjunkande sen lång tid tillbaka. Sverige är ett tryggt land. Med vissa undantag, såklart. Kvinnor blir t.ex. utsatta för sexuella övergrepp i en förfärande omfattning, och nazister och annat slödder gör sitt bästa för att bränna ner flyktingförläggningar och trakassera alla som de tror inte hör hemma här. De kallar sig patrioter och viftar med svenska flaggan och tror att de representerar det svenska, när ingenting kan vara osvenskare.

Så jo. Man måste modifiera det där med patriotism och heja Sverige, det förstår väl varenda kotte utom de hopplösa fallen. Och inte är vi så värst jämlika när det skiljer över tio år i medellivslängd på båda ändarna av röda linjen. Inte kan vi kalla oss särskilt jämställda med vår extremt könsuppdelade arbetsmarknad och låga livslöner och pensioner för kvinnor i förhållande till män. Inte borde kostymsnubbarna i storfinans och kapital tjäna dessa groteska löner medan byggnadsarbetare dör i jobbet och vårdpersonal sliter ut sig. Visst är Sverige ett riktigt skitland i vissa avseenden? Jag tycker det.

Men ändå. Jag är fäst vid Sverige. Jag kan inte låta bli. Norge och Danmark och Finland är nog bra, och visst skulle jag till nöds kunna bo där. Men bara till nöds. Absolut, jag kunde bo i Berlin om jag leker att jag skulle sakna familj. Men jag vill inte. Orka lära sig tyska, orka sätta sig in i deras kultur, orka vara Svensken. Jag känner mig väldigt främmande i Storbritannien och är enbart turist i länder som Spanien, Grekland eller Bulgarien. Men Europa är ändå på sätt och vis hemma för mig. Om det fanns en tävling där Europa skulle tävla mot Asien i fotboll skulle jag heja på Europa. Fånigt? Såklart. Men jag kan inte låta bli. Jag är lokalpatriot i allt vidare cirklar, liksom. Så jag kommer att heja på Sverige i fotbolls-EM.

Nej, jag dansar inte runt midsommarstången. Jag äter inte sill eller surströmming, och kräftkalas var det länge sen jag var på. Det kryllar av svenska traditioner som jag ger fan i. Det vimlar av svenskar som jag inte kan identifiera mig med. Jag försöker så långt det är möjligt att ignorera fåntrattarna i kungahuset, även om det är svårt. Det är ju som att försöka ignorera heteronormen: det går inte. Man tvingas förhålla sig till den på något sätt. Men monarkisterna får väl hållas, det gör mig inget att monarki är en odemokratisk institution och att den kostar mig lite kaffepengar. Låt dem hållas, och låt folk gå i folkdräkt och vifta med vår ärligt talat ganska fula flagga - bara jag slipper.

Sverige är lite grann som en kyrka för mig. Jag tycker att kyrkor ofta är vackra, och jag kan en rad psalmer och är någorlunda bibelkunnig, så att min 16-årings klass ska ha skolavslutning i kyrkan stör mig inte. (När jag var barn hade vi morgonbön på fredagarna och fick lära oss psalmer utantill. Det var faktiskt överlevbart, liksom kristendomsundervisningen, även om jag avskydde den.) Men jag är inte troende för fem öre. Kyrkan är bara ett slags kuliss som känns väldigt bekant och lite trygg och lite främmande och konstig på samma gång. Att sjunga nationalsången känns lika märkligt som att stämma in i diverse trygga räkor i kyrkan. Jag gör det inte. Men jag svär heller inte i kyrkan. Det är komplicerat, för att använda en Facebook-status. Sverige är det land jag älskar och har starka invändningar emot och vill bo i och hejar på och ser utifrån som en liten bananrepublik, det är alltihop på en gång. Fast varmare än i en genomsnittlig kyrka, och i den får man ju inte röka eller ta sig en gin &tonic.

Det kan inte hjälpas. Jag blir stolt när PO Enquist översätts till femtioelva språk eller First Aid Kit gör succé i amerikanska pratprogram och Sarah Sjöström spöar världseliten i fjärilsim. Jag är stolt över att Zlatan är svensk och kan till och med förlåta honom hans Volvoreklam. Jag är patriot när allt kommer omkring. Det är mest på skoj, för inte tycker jag att det är så viktigt. Men det är också på allvar, för jag tycker att Sverige är världens bästa land att bo i. För mig. Naturen är min och vården är min och skolan är min och omsorgen är min och Drottninggatan upp mot Odenplan är min. Vällingby är mitt och det rena kallvattnet ur kranen är mitt och Kanaanbadet är mitt. Så är det förstås inte för alla svenskar, tro inte att jag inte känner mig privilegierad. Det är jag - groteskt privilegierad. Men jag älskar Sverige, warts and all. Bara jag slipper flytta till Totebo, för hellre ligger jag strypt i närmaste grustag.

Inte mera än en flugskit

Min far ägde en gammal upplaga av "Världsrymdens under" som han ofta läste i och alla meningsskiljaktigheter klippte han av med citat ur den. Han framhöll ständigt människans obetydlighet gentemot världsalltet och gladde sig åt att hans husbonde ur geologisk, biologisk och många andra synpunkter inte betydde mer än han.- Han blir inte större jordkoka än jag, sade han.Vad betyder en människa? Inte mera än en flugskit!Och han såg triumferande på barn och maka.

ur "Lars Hård" av Jan Fridegård

Jag läste boken när jag var tonåring och, om ni ursäktar en sliten klyscha, vilsen. Det var i samma veva som jag läste Vainö Linnas torpartrilogi "Här under polstjärnan" och Émile Zolas "Den stora gruvstrejken". Jag minns inte exakt varför jag fängslades så, men det var nåt med slitet, med människans tid på jorden. Vilhelm Mobergs utvandrarböcker, Eyvind Johnsons fyra romaner om Olof. Man växer upp, så där som alla gör som inte dör på vägen. Man undrar över världsalltet samtidigt som man brottas med det mest jordbundna, man sätter sig själv i relation till den gigantiska gruppen de Andra. Alla tycks de ha en självklar plats i den där urverksapelsinen - och har man det inte, kan man tvingas in i den, som Anthony Burgess Alex. Han har levt för våldtäkt, ultravåld och Beethoven, åker fast och tvingas genomgå en ny rehabiliteringsbehandling som gör honom hjälplös inför den ondska han tidigare varit en del av. Ingen slipper undan. Hur ska jag förhålla mig till det? Jag är ju inte heller här för att jag ville det, och vad jag vill är tydligen inte så intressant. Kände jag då och känner jag i viss mån än i dag.

Himlen välver sig över oss, gigantisk och stum. Världen är ett svagt sluttande plan: mer behövs ju inte. Titta, där är mänskligheten som långsamt dräller över kanten i ett hedonistiskt lämmeltåg, skrålande, grälande, knullande, mördande, skapande, glömsk och glömd. Det är det enda som är säkert: det timliga som håller oss i ett järngrepp. Ibland avundas jag mina föräldrar som ligger säkert förankrade ett par famnar under jorden intill Bromma kyrka. 

Så jag förstår den som söker det permanenta, någon eller något att hålla i handen. Själv saknar jag all talang för den sortens tankar och upplevelser - det är väl nåt med min otrygga barndom, tänker jag. Eller så tänker jag att det inte har ett skvatt med den att göra och kan du sluta ömka dig. Det är bara så det är, för alla. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. Och så är jag tillbaka där på min utsiktsplattform och ser jorden myllra av människor som vrider sig av existentiell vånda precis som jag. Men allra mest förströr de sig. De bygger hus och argumenterar på nätet och skapar teaterföreställningar och mode och politiska visioner, de älskar och slår ihjäl med samma varma själ som det står i Fänrik Stål. Och så hämtar de tröst i bilder på Einstein eller Gandhi med citat i stil med "Ta vara på tiden, för den kommer aldrig åter".

Sen kan man ju leva för varandra. En fin tanke eller en svensktoppstext: Man ska leva för varandra / och ta vara på den tid man har / Man ska leva för varandra / för en dag finns bara minnen kvar.
Och en dag finns inte den som bara har minnen kvar kvar. Det går ett par generationer, sen är vi alla jordkokor, bortglömda av våra barnbarns barnbarn. Och det perspektivet är ändå väldigt kort, sett ur ett geologiskt perspektiv som är väldigt kort sett ur ett kosmiskt dito. Alltså är hela vitsen med att leva för varandra och ta vara på den tid man har att göra det här och nu. Försöka finna tröst och glädje i det, mitt upp i allt detta elände med påminnelsefakturor från inkassobolag och vad fan ska vi äta till middag och har jag inte lite ont i höften och herregud alltså, kan de inte sluta med sina angrepp på identitetspolitiken och varför står det "Kallelse till föräldrar möte" - lärare som inte kan skriva!

Ja, så där håller det på, det lilla livet. Det är därför vi knarkar och deltar i Vätternrundan och skriver hur mycket vi saknar Prince fast vi aldrig lyssnade på honom medan han levde, eller går på teater och i kyrkan och på bastuklubbar och så där: förströelse. Finare och fulare hedonism, vad som helst, bara vi slipper känna det timligas järngrepp, bara vi slipper höja blicken som det så vackert heter och se sammanhangen, strukturerna. För den yttersta strukturen kan bara förmedla att fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet säger Predikaren. Men ingen skugga över dig för att du håller på så där. Vi är alla lika och man ska leva för varandra. Inte för att det finns någon yttre mening med det, men vad fan gör man, liksom. Hellre det än att betänka Shakespeares ord:

Så kryper det så sakta dag från dag
Till sista stavelsen av livets bok;
Och varje gårdag har lyst fram en narr
Till dunkel grav. Ut, ut, du korta ljus!
En skugga blott, som går och går, är livet;
En stackars skådespelare som larmar
Och gör sig till en timmas tid på scenen
Och sedan ej hörs av. Det är en saga,
Berättad av en dåre; låter stort,
Betyder intet.

Fast man kan ju ha rätt kul ändå. Bara man inte tänker på evigheten och såna tunga grejer; det är inte bra för en annan. Seså, gå nu och handla på Coop. Ska jag köpa en burk frystorkad lök för fem spänn? Jag köpte ju två i förra veckan när de kostade tio kronor styck (lömska jävlar), och de räcker ju i en evighet. Eller nja, kanske inte riktigt så länge.

"Bucket list"? Nä.

"Å, innan jag dör måste jag se Lissabon, skriva en roman, öva in den där fugan av Bach så att jag kan spela den perfekt, testa den där sexuella varianten och..." Exemplen är väl lika många som antalet individer i den del av världen där vi har råd att drömma om sånt - och inte bara har fullt sjå med att försöka tillgodose människans elementära behov. Det kallas "bucket list", har jag förstått. En önskelista - eller är det en kravlista?

Jag har ingen sån. Jag längtar inte bort, struntar i vilken sorts mat man kan äta i Rio de Janeiro eller hur det ser ut när ett isberg kalvar. Om livet skulle ta slut inom ett halvår eller år skulle jag inte a) jaga runt för att få göra x, y eller z innan jag dör eller b) gräma mig över allt det där jag aldrig hann med. Jag skulle fortsätta som vanligt med vardagen. En sak skulle kanske förändras, och det har att göra med framtida hälsorisker. Om de blir satta ur spel kan man ju missköta sig hur mycket man vill. "Jag har en hjärntumör, men se det från den ljusa sidan: nu slipper jag oroa mig för lungcancer. Här ska rökas så det står härliga till!" Man kan bli mer hedonistisk.

Nej, jag har ingen sån prognos. Jag kommer väl att leva tills jag blir 79, plus minus några år, för det är medellivslängden för män. Och inte är jag nedstämd, överansträngd eller utmattad. Jag har det som vanligt. Och det är så jag vill ha det. Jag är fäst vid min vardag, gillar att gå till Coop, vara med min familj, glo lite på nån tv-serie, ta en cigg på balkongen, natta barn, sova, ta en kopp kaffe, följa dem till skolan... Inga märkvärdigheter. Men det är en tillvaro där jag får massor av kärlek.

Så livet kunde ta slut nu utan att det skulle vara någon katastrof i sig. Jag skulle förstås bli oändligt ledsen av att tvingas ta farväl av allt det jag älskar. Jag vill vara mer med min familj, och jag vill inte att mina barn ska mista sin pappa för tidigt. Men döden i sig? Nej, den vore okej. Och själva döendet skrämmer mig inte heller. Jag tänker mig att det är som när man blir sövd. Det snurrar till lite, sen slocknar man. Fast den här gången vaknar man aldrig, men det vet man ju inte om. Att däremot plågas svårt, fjättrad vid en sjukhussäng, vore nog rätt besvärligt. Men det går väl det med. Det tar ju slut sen.

Att vila vore hyvens. Jag skulle gärna vila mer, göra ingenting särskilt. Bara sitta i sängen och läsa en bok. Eller kanske ta en gin & tonic på Side-Track och sen åka hem igen. Ta en Pressbyråkaffe med kanelbulle och kolla lite på Twitter på tuben. Sånt är okej. Men det blir tråkigt i längden. Om jag aldrig skulle jobba och gnöla över en annalkande deadline, aldrig skulle ägna mig åt hushållsbestyr utan verkligen bara slappa, skulle jag bara bli rastlös. Det är ju meningslöst att vila om man inte har något att vila från. Jag är baske mig ingen zenbuddhist och att liksom bara Vara med stort "V", att uppgå i alltet och hela det där köret... Nej, det intresserar mig inte. Då lagar jag hellre köttbullar åt barnen. Det är också kul att lära sig nya saker, sånt gör jag gärna. Jag har t.ex. börjar lära mig att mixa musik, men det är för mitt höga nöjes skull och inget jag skulle vilja jobba med. Att leva är att lära sig, barn! Nej, det är det inte. Men kul är det.

Jo, jag har kanske en sak jag önskar mig: att få vara någorlunda frisk. Att vara sjuk, även om det bara är en banal åkomma som min nuvarande yrsel, är distraherande. Jag blir lite gnällig av sånt, tycker synd om mig själv och det går ut över min omgivning. Men att vara frisk kan jag knappast sätta upp på en "bucket list".

Annars var det bara det. Eller "Jahapp, det var bara det" - kan man säga om livet i backspegeln. Jag åstadkom inget särskilt, upplevde inga revolutioner, vållade inte så många krusningar på ytan. Men det var helt okej ändå. Varför skulle livet vara så märkvärdigt för just mig? Och så tänker jag om mitt liv just nu. Det är bra som det är. Det innehåller glädje och smärta, vila och vånda. Det är ingen jämntjock smet, det är inte "lyckligt" men absolut inte olyckligt heller. Det varierar. Det ska nog vara så, tänker jag. En dag tar det slut, och det är också som det ska. 

Nu tror jag att jag ska göra en kladdkaka, för två av fyra barn som sov här i natt är hemma från skolan. De blir glada av kladdkaka, och det blir jag med.

Både både och och, eller två tankar i huvudet

Nu är det socialdemokraternas gymnasie- och kunskapslyftsminister, Aida Hadžialić, som dömer ut hudfärg som en relevant parameter i diskussionen om lika rättigheter Så här, t.ex:  

"Bara att det finns en diskussion om vilken hudfärg människor har inom vänstern är djupt problematiskt. I stället borde man fokusera på det som är viktigt – hur man bygger vidare på ett starkt samhälle och ser till att människor utbildar sig och att fler jobb skapas."

 Men är det så? Finns det ett "i stället"? Har vi fått "en debatt om kultur och identitet som inte leder nånvart"? Tja, själva debatten finns ju. Den har funnits mycket länge och är inte begränsad till just hudfärg eller ursprung. Den handlar om parametrar som en klassisk klassanalys ofta har missat och fortfarande missar när den just är "klassisk", det vill säga tämligen endimensionell. Bara det att definiera vad som är klass är problematiskt. Att undersköterskor, fritidspedagoger och brevbärare tjänar bra mycket mindre än överläkare, rektorer och generaldirektörer är en sak. Men var hör byggnadsarbetare eller renhållningsarbetare hemma? Att köra sopbil är överraskande lönsamt, och byggjobbare tjänar också bra med stålar i allmänhet. Att de inte tillhör överklassen är dock självklart. Och ofta har manliga yrken, eller snarare kategorier, ställts mot kvinnliga i avtalsrörelserna med välkänt resultat. På samma sätt står den allmänna sektorn mot den privata när det gäller löneläget. Så om man ska definiera vilka som står på vilken sida måste man bena ut vad som är vad, och då måste man ta med en parameter som kön.

Men det slutar ju inte där. Allt kapital är inte ekonomiskt. Man kan vara en röst i det offentliga samtalet men sakna gymnasieutbildning. Man kan vara högutbildad men lågavlönad. Man kan ha en hyfsad månadslön på papperet men tvingas till deltid för att man vårdar en anhörig, eller bara jobba förmiddagar och eftermiddagar eftersom Lindex endast bemannar butiken fullt ut när det är gott om kunder. Till skillnad från Teknikmagasinet. (Gissa vilket kön som dominerar på de här respektive arbetsplatserna. Ni gissar rätt.) Och om man vänder på steken så kan man granska hur en sån som jag gynnas av att jag är man och vit och har medelklassbakgrund och känner att skolan och vården och omsorgen på ett självklart sätt är min.

Det här var bara ett litet axplock och absolut ingen bred analys, som ni förstås inser. Men det verkar som om debatten om klass kontra identitetspolitik också saknar en bred analys och i stället hamnar i ett antingen-eller. Antingen för vi en klasspolitik eller så för vi en identitetspolitik. Och identitetspolitiken har länge varit en tacksam måltavla. Kolla, nu pratar de om hudfärg igen! Eller kolla, nu kommer de dragande med sina homogejparoller. Vi måste sluta definiera människor efter parameter A, B och C! I stället ska vi alla definera oss efter parameter X, Y och Z! Först då kan något hända på allvar.

Men om man nu är rullstolsburen eller får stryk för att man har "fel" könsuttryck eller blir nekad i krogkön för att man är synskadad eller aldrig får en huvudroll i en teateruppsättning för att man är tjock eller nekas att adoptera för att man är en man som bor med en man eller ständigt är den som tullarna intresserar sig för eller aldrig går på föräldramöten för att skolan tillhör någon annan, eller är papperslös, eller... Fortfarande ett litet, litet axplock. Och fortfarande något annat än typiska klassfrågor. Alltså duger det inte med grova penseldrag allena. Vi behöver mer finfördelade analyser, till exempel en intersektionell sådan. Och vi behöver en diskussion inte bara om hur olika identiteter ofta medför hur person A diskrimineras medan person B gynnas. Vi behöver också försöka bena ut vilka ekonomiska konsekvenser det här får utöver de sociala - till exempel. Och hur de kan gå i arv (eller inte). Vi behöver skilja på ekonomiskt och socialt och kulturellt kapital. Det är inte världens enklaste analys, men varför skulle den vara enkel? Världen är det inte.

 Men det går faktiskt att förena övergripande analyser med finfördelande analyser. Det finns ingen inbyggd motsättning mellan kamp för högre kvinnolöner och hbtq-personers rättigheter, för att bara dra ett par kort ur högen på måfå. De enda som tjänar på att personer och grupper i underordnad ställning är i luven på varandra är personer och grupper i överordnad ställning. Om ledarskribenter från högern pucklar på och förhånar det de kallar identitetspolitik, kan inte det vara en liten ledtråd? Något som säger oss att vi som definierar oss som vänster inte borde göra samma sak? Jag tycker det. Jag tycker att vi kan hålla två tankar i huvudet. Det måste gå.