Riktiga män som våldtar

Jag vet inte om den där rörelsen "Riktiga män våldtar inte" lever kvar eller inte. Men bland många män som upprörs över sexuella övergrepp cirkulerar nog ändå den här föreställningen. Så vad betyder den? Och är den med sanningen överensstämmande?

Tanken att en riktig man inte våldtar är ett förstås ett avståndstagande, men den upprättar även en dikotomi: "Vi (som inte våldtar) är inte som ni (som våldtar)." Om alltså Vi är riktiga man betyder det att Ni inte är riktiga män. Ni förtjänar inte att kallas män, för ni är ena ömkliga kräk. Och ja, det senare är ju lätt att hålla med om. Men omvänt kan man då undra vad en riktig man är. Och för att reda ut det behöver vi veta vad en man är - först då kan vi ta reda på vem som tillhör den kategorin. 

Är det så enkelt att en riktig man är en som inte begår sexuella övergrepp? Tja, då är ju saken klar. Men det liknar mest ett värdeomdöme och ett cirkelresonemang, i stil med att en "riktig bil" har vissa egenskaper till skillnad från en rishög med klen motor som ingen riktig karl skulle vilja köra. Jag misstänker att de som definierar sig som riktiga män lägger in något mer i begreppet. Så frågan kvarstår: Vad är en man?

Jag ska inte här gå in på en mer teoretisk diskussion om biologiskt och socialt kön etcetera; vill ni läsa mer om det kan ni i stället läsa mitt inlägg om vad som är en man. Nej, jag nöjer mig tills vidare med att försöka se saken ur de riktiga männens perspektiv. Alltså: vad är - ur deras synvinkel - en man och hur skiljer man honom från en oriktig man? Ska vi ta en punktlista? Ja.

1/ En man är inte en kvinna.

Lätt som en plätt, eller hur? Vill man formulera det lite tjusigare kan man säga att en man är en som definierar sig som man. Om vi frågade män i gemen vad det här betyder skulle nog de flesta svara att en man har en kuk medan kvinnor har en fitta. En man har procentuellt mer muskelmassa och lägre andel kroppsfett och så vidare. 

Det här handlar om biologi, och ännu en dikotomi: man/kvinna. Man kan kalla den tvåkönsmodellen eller en binär könsuppdelning.

2/ En man har vissa (sociala) egenskaper.

Män är aktiva, initiativtagande, är goda ledare. Män är också psykiskt stabila, tjafsar inte i onödan, löser konflikter genom förnuftiga diskussioner och följer därefter fattade beslut. Män är lösningsorienterade. Gillar läget. Kollar på bandy. Runkar till våldsporr. Nej, hoppsan! Nu ska vi inte bli såna. Men låt oss konstatera att män liksom är typiska män. Och riktiga män kan också se det lite grann så där från ovan och konstatera att de slänger sina smutsiga strumpor överallt, inte kan sy och tycker att det är pinsamt att fråga efter vägen. 

Det här skulle man kunna kalla det maskulint kodade, sociala föreställningar om män eller med ett gammalt uttryck "könsroll".

3/ En man kan, trots sina fysiska och psykiska egenskaper, vara snäll.

Jo, vi män brusar upp lätt. Vi har ju en massa testosteron. (Att det inte finns någon koppling mellan testosteron och aggressivitet säger vetenskapen, men skit i det.) Men vi kan behärska oss. Vi kan vara omvårdande, jättebra pappor och ömsinta makar. De enda gånger vi verkligen vill slå nån på käften är när höga vederbörande är ett riktigt svin - som en våldtäktsman. Eller om nån lallare gör anspråk på vår dotter.

Här ser vi en variant av det maskulint kodade, föreställningar om "mansrollen" som delvis avviker från äldre, konservativa föreställningar. Det var inte så länge sen män aldrig sågs med en barnvagn, trots allt. Men den moderne, svenske mannen känner sig annorlunda än sin pappa och farfar.

4/ En man begår inte brott.

Hm, nu blir det knepigare. Det är ju trots allt så att män som grupp begår ca 80 % av alla brott och 97 % av alla våldtäkter. Men återigen, frågar vi män i gemen kommer de att säga att de flesta män inte begår brott. Och det är alldeles sant, gudskelov. Men om vi nu delar in mänskligheten i män och kvinnor är det riktigare att påstå att kvinnor inte begår brott. Visst, en del kvinnor begår bedrägerier, knarkar, stjäl, mördar, och hamnar på Hinseberg. Men när det här diskuteras brukar man sällan höra "inte alla kvinnor", eller hur? Så något skaver här. Om det är sant att män i allmänhet inte begår brott är det ännu mer sant att kvinnor i allmänhet inte begår brott. Så icke-kriminalitet duger inte som definition av "man" - och därmed är vi tillbaka till ruta 1, frågan om vad en Riktig Man är.

Jag tror att de Riktiga Männen behöver tänka så här: även en riktig man kan begå en våldtäkt. Din granne och arbetskamrat, din skötsamme son, din svåger som är en sån snäll pappa, den schyste tränaren i korplaget, killen på K-Rauta som alltid är så hjälpsam: alla kan de vara riktiga män för det mesta och oriktiga män, det vill säga riktiga kräk, ibland. Det är inte enbart den som har missbruksproblem, är kriminellt belastad och kanske har ett utomeuropeiskt ursprung som våldtar - det är han som blir fälld i rätten, visar statistiken. Och därmed är han ett undantag, för av alla som anmäls är det bara han som är "den ideale gärningsmannen" - se gärna min gamla artikel i Bang om ni vill veta mer om statistiken. Medan de trevliga, yrkesarbetande och hederliga prickarna (se ovan) går fria.

Varje gång man börjar prata om "vi" skapar man automatiskt ett "de andra". För mig är det tydligt att de riktiga männen inte bara definierar de oriktiga, det är lika mycket de oriktiga som definierar de riktiga. Det är väldigt svårt att undvika den här sortens dikotomier, och jag begär inte att män i allmänhet ska vara så vidsynta och teoretiskt bevandrade att de kan förkasta könsdikotomier, referera till Anne Fausto-Sterling, vara insatta i könsdysfori och transsexualism, tala om ett "tredje kön" som man gör i många kulturer, vara pålästa i genusvetenskap, vara feminister och så vidare. Men det kan vara bra att inse att även om män i allmänhet inte våldtar är det i gruppen män man hittar våldtäktsmännen. Och de här männen ser just i allmänhet inte ut som du riktige man tror: det är inte de som får braskande rubriker, det är inte de som begår överfallsvåldtäkter utomhus eller omringar tjejer på musikfestivaler och tafsar. Det är dina bröder och grannar och jobbarkompisar.

Inte alla män. Nej. Men förfärande många män. Män som du och jag. Och vi som tillhör gruppen män måste ta vårt ansvar för att motverka det här. I förlängningen kanske vi en dag kan börja kalla oss riktiga människor.