Inte mera än en flugskit

Min far ägde en gammal upplaga av "Världsrymdens under" som han ofta läste i och alla meningsskiljaktigheter klippte han av med citat ur den. Han framhöll ständigt människans obetydlighet gentemot världsalltet och gladde sig åt att hans husbonde ur geologisk, biologisk och många andra synpunkter inte betydde mer än han.- Han blir inte större jordkoka än jag, sade han.Vad betyder en människa? Inte mera än en flugskit!Och han såg triumferande på barn och maka.

ur "Lars Hård" av Jan Fridegård

Jag läste boken när jag var tonåring och, om ni ursäktar en sliten klyscha, vilsen. Det var i samma veva som jag läste Vainö Linnas torpartrilogi "Här under polstjärnan" och Émile Zolas "Den stora gruvstrejken". Jag minns inte exakt varför jag fängslades så, men det var nåt med slitet, med människans tid på jorden. Vilhelm Mobergs utvandrarböcker, Eyvind Johnsons fyra romaner om Olof. Man växer upp, så där som alla gör som inte dör på vägen. Man undrar över världsalltet samtidigt som man brottas med det mest jordbundna, man sätter sig själv i relation till den gigantiska gruppen de Andra. Alla tycks de ha en självklar plats i den där urverksapelsinen - och har man det inte, kan man tvingas in i den, som Anthony Burgess Alex. Han har levt för våldtäkt, ultravåld och Beethoven, åker fast och tvingas genomgå en ny rehabiliteringsbehandling som gör honom hjälplös inför den ondska han tidigare varit en del av. Ingen slipper undan. Hur ska jag förhålla mig till det? Jag är ju inte heller här för att jag ville det, och vad jag vill är tydligen inte så intressant. Kände jag då och känner jag i viss mån än i dag.

Himlen välver sig över oss, gigantisk och stum. Världen är ett svagt sluttande plan: mer behövs ju inte. Titta, där är mänskligheten som långsamt dräller över kanten i ett hedonistiskt lämmeltåg, skrålande, grälande, knullande, mördande, skapande, glömsk och glömd. Det är det enda som är säkert: det timliga som håller oss i ett järngrepp. Ibland avundas jag mina föräldrar som ligger säkert förankrade ett par famnar under jorden intill Bromma kyrka. 

Så jag förstår den som söker det permanenta, någon eller något att hålla i handen. Själv saknar jag all talang för den sortens tankar och upplevelser - det är väl nåt med min otrygga barndom, tänker jag. Eller så tänker jag att det inte har ett skvatt med den att göra och kan du sluta ömka dig. Det är bara så det är, för alla. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli. Och så är jag tillbaka där på min utsiktsplattform och ser jorden myllra av människor som vrider sig av existentiell vånda precis som jag. Men allra mest förströr de sig. De bygger hus och argumenterar på nätet och skapar teaterföreställningar och mode och politiska visioner, de älskar och slår ihjäl med samma varma själ som det står i Fänrik Stål. Och så hämtar de tröst i bilder på Einstein eller Gandhi med citat i stil med "Ta vara på tiden, för den kommer aldrig åter".

Sen kan man ju leva för varandra. En fin tanke eller en svensktoppstext: Man ska leva för varandra / och ta vara på den tid man har / Man ska leva för varandra / för en dag finns bara minnen kvar.
Och en dag finns inte den som bara har minnen kvar kvar. Det går ett par generationer, sen är vi alla jordkokor, bortglömda av våra barnbarns barnbarn. Och det perspektivet är ändå väldigt kort, sett ur ett geologiskt perspektiv som är väldigt kort sett ur ett kosmiskt dito. Alltså är hela vitsen med att leva för varandra och ta vara på den tid man har att göra det här och nu. Försöka finna tröst och glädje i det, mitt upp i allt detta elände med påminnelsefakturor från inkassobolag och vad fan ska vi äta till middag och har jag inte lite ont i höften och herregud alltså, kan de inte sluta med sina angrepp på identitetspolitiken och varför står det "Kallelse till föräldrar möte" - lärare som inte kan skriva!

Ja, så där håller det på, det lilla livet. Det är därför vi knarkar och deltar i Vätternrundan och skriver hur mycket vi saknar Prince fast vi aldrig lyssnade på honom medan han levde, eller går på teater och i kyrkan och på bastuklubbar och så där: förströelse. Finare och fulare hedonism, vad som helst, bara vi slipper känna det timligas järngrepp, bara vi slipper höja blicken som det så vackert heter och se sammanhangen, strukturerna. För den yttersta strukturen kan bara förmedla att fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet säger Predikaren. Men ingen skugga över dig för att du håller på så där. Vi är alla lika och man ska leva för varandra. Inte för att det finns någon yttre mening med det, men vad fan gör man, liksom. Hellre det än att betänka Shakespeares ord:

Så kryper det så sakta dag från dag
Till sista stavelsen av livets bok;
Och varje gårdag har lyst fram en narr
Till dunkel grav. Ut, ut, du korta ljus!
En skugga blott, som går och går, är livet;
En stackars skådespelare som larmar
Och gör sig till en timmas tid på scenen
Och sedan ej hörs av. Det är en saga,
Berättad av en dåre; låter stort,
Betyder intet.

Fast man kan ju ha rätt kul ändå. Bara man inte tänker på evigheten och såna tunga grejer; det är inte bra för en annan. Seså, gå nu och handla på Coop. Ska jag köpa en burk frystorkad lök för fem spänn? Jag köpte ju två i förra veckan när de kostade tio kronor styck (lömska jävlar), och de räcker ju i en evighet. Eller nja, kanske inte riktigt så länge.