Jag bläddrar under stigande obehag igenom Jon Rafmans bildgalleri som han satt samman från Googles evigt cirkulerande kamerabilar. Det är något som skrämmer mig här, men vad? Kanske det dubbla lagret cynism. Detta är bilder tagna av en utomstående betraktare, ett främmande, niohövdat väsen utan allt engagemang i de människor som befolkar fotografierna. Detta är ett urval gjort av en betraktare med samma iskalla blick, men nu med ett stänk av förakt: "Titta, här råkade hydran ta folk på bar gärning." Ja, människorna är ömkliga: fångna i sina lustar, sin misär, sin vrede, sin fattigdom och trötthet. De prostituerade i gathörnen, gängmedlemmarna upptryckta mot väggen av polisen, fåntrattarna som roas av ett fångat djurs krumsprång. Och naturen är ingen natur. Den är stendöd, ett stilleben. Det här är jorden strax före en apokalyps. Så här såg vi ut, detta byggde vi, detta raserade vi. Vi förstod inte vår plats, vi förintade vår värld. Aldrig har väl fotografikonstens starka inslag av död varit tydligare. Allt är nature morte.
Men jag skräms också för att alla dessa platser saknar mening för mig. Husen framstår som de dödsmaskiner de egentligen är. Deras funktion är att ett tag hysa levande varelser som sprattlar till under några ögonblick och sedan är borta. Maskburkar, akvarier, cirkusar. Här levde en gång några människor. De kokade kaffe, målade väggar, bytte blöjor på sina barn, såg på tv, åt middag, insjuknade och fördes till vidare till nästa anhalt - ett sjukhus, ett vårdhem, en grav. Nu blev en cell i dödsmaskinen visst ledig. Nya varelser flyttar in, kokar kaffe, målar väggar, byter blöjor på sina barn, insjuknar och bärs ut.
Det finns ingen mening, ingen alls. Ändå ilar folk förbi, fullt upptagna av sina planer, målinriktade och därför hemma i en miljö där jag vore en anomali, en utomstående betraktare, ett kameraöga. Kanske sitter de och betraktar mig, främlingen. De kommenterar mina kläder som omisskännligt är från en annan del av världen. De funderar på vad jag gör där. Kanske kan vi klämma honom på en slant? Kan vi utnyttja honom, leka med honom, hetsa upp honom, mörda honom? Han hör inte hemma här.
Att se denna bildsvit är att inte se sin egen kropp, att inte känna igen sig, att inte höra till, att inte förstå språket, symbolerna, vardagen, betydelsen av en gest som är välkänd för alla i dessa kvarter. Det är att ta en väg rakt ut på en iskall tundra och ana att om bensinen tar slut kommer man att frysa ihjäl, för ingen hjälp finns att få. Men förevigad kan man bli där man ligger vid vägrenen utan att se, känna eller höra hur den niohövdade hydran stannar till ett ögonblick, och klick, klick, klick. Sen kör bilen vidare.
tisdag 21 februari 2012
onsdag 15 februari 2012
När goda råd verkligen är dyra
Förfäras ej, du lilla hop, fast fiendernas larm och rop från alla sidor skalla.Så sjöng den svenska hären en dimmig morgon 6 november 1632. Jag är en sån där offerkoftebärare, ni vet, det är därför jag citerar fältpsalmen. Jag känner mig som en del i en rätt liten hop, och dimman ligger fanimej tät över Sverige. Men här kommer kavalleriet: Bo Rothstein som manar vänstern till självrannsakan och P.J. Anders Linder som bjuder in oss till en konstruktiv debatt. Okej, jag ska sluta gnälla och försöka vara konstruktiv nu. Jag lovar. Och jag ska ägna mig åt självrannsakan, så får vi se hur det går.
Rothstein har reagerat på Maria Svelands artikel om sin politiska depression. Det har jag också gjort här, så jag ska inte gå närmare in på den nu. I stället ska jag se var Rothstein och jag eventuellt är överens och var vi skiljer oss åt. Är hans råd till vänstern goda, och vilken grund bygger de på?
Rothstein menar att socialdemokratins stora framgångar under 1900-talet beror på att den avstod från "konfrontationsretorik" och tog itu med problem som förut "varit tabu för vänstern". Genom att vara sakliga och inrikta sig på förhandlingslösningar blev socialdemokratin liksom tagen på allvar. (I Spanien manade kommunisterna till klasskamp, och orsakade därmed Francos seger, verkar Rothstein hävda. Jag vet inte vad en historiker skulle säga om den analysen - eller jämförelsen med folkhemstanken.) Men den skandinaviska modellen byggde alltså på gradvis reformation, kollektivatal och att våga ta i de svåra frågorna som de ständiga strejkerna. Dessutom fick Per Albin Hansson snilleblixten att propagera för ett folkhem. Detta, säger Rothstein, var ett samlande nationellt projekt som vred vapnen ur händerna på högerextremister och högern i allmänhet. När sen Gustav Möller gjorde befolkningsfrågan till sin var saken biff: vänsterns samhällssyn blev hegemonisk. Ja, ungefär så, ni kan ju läsa själva vad han skriver.
Men i dag är vänstern synnerligen okammad, menar Rothstein. Vi törs inte tala klarspråk:
Beröringsskräcken att på något sätt förknippas med rasism och främlingsfientlighet har gjort att vänstern valt att blunda för de faktiskt existerande problem som människor ser i sin vardag och som dessvärre driver en del av dem in i högerextremismens famn.Något som "folk ser i sin vardag" är enligt Rothstein att invandrare är överrepresenterade i brottsstatitiken. Eller nja, han säger inte så direkt, utan att "åsikten att varje utfall där invandrare kommer sämre ut än etniska svenskar skall betraktas som ett utslag av rasism". Ja, som bekant missgynnas invandrare i hela rättskedjan, vilket visas av en stor studie ledd av professor Christian Diesen. Diesen sammanfattar så här:
[P]ersoner av utländsk härkomst särbehandlas negativt i rättskedjans alla led: Personer med invandrarbakgrund anmäls oftare, åtalas oftare, fälls oftare, får strängare straff och behandlas sämre inom kriminalvården. Särskilt tydlig är denna negativa särbehandling när det gäller invandrare från länder utanför Västeuropa, den kategori som polisen kallar blattar.Ja, jag ser detta som ett problem, och att exempelvis Svenska Dagbladet fortsätter att sprida uppfattningen att "invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken" ser jag också som ett problem. Men det var kanske inte så Rothstein menade när han skrev "kopplingen mellan vissa typer av invandring och kriminalitet".
Bo Rothstein talar också om vänsterns svek "mot unga muslimska kvinnor (och en del män) som tvingas in i en förtryckande kultur". Det är alltså bara mitten-högern som vågar tala om detta svek. Att Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh vill förbjuda föräldrar att undanta sina barn från viss undervisning måste i så fall vara ett undantag från regeln som säger att de politiskt korrekta belägger alla med munkavle. Att den förra socialdemokratiska regeringen avsatte 180 miljoner för ungdomar i farozonen för hedersrelaterat våld är ett annat undantag. Fast Rothstein likställer kanske inte socialdemokratin med "vänstern" - just här. Var gränsen går verkar lite oklart.
När Rothstein talar om "den feministiska vänsterns långvariga förnekelse av hedersrelaterat våld" bygger han bland annat vidare på myten att Gudryn Schyman skulle ha jämställt talibaner med svenska män. När hennes tal handlade om att se våld mot kvinnor i ett större sammanhang, att se hur våld mot kvinnor är strukturellt och att vi inte får bli blinda för våra "pursvenska" strukturer för att nu citera Ulf Nilson. Men Rothstein har sedan länge en gås oplockad med såväl feminister som genusvetare. Hur han läste utredningen "Slagen dam" är en klassiker på området, och hur han anklagade Eva Lundgren för forskningsfusk en annan. I båda fallen hade han fel, men det bekymrar honom kanske inte. Hans bild är ändå klar: feminister förnekar det alla vi andra ser. Ja, det är sorgligt. Han låter rentav politiskt deprimerad.
Rothstein må ha rätt i att det har rått en socialdemokratisk hegemoni i vårt land, en uppslutning kring mål som jämlikhet, jämställdhet och vård och skola för alla. Jag vet inte exakt när den upphörde, men socialdemokratins bas i Sverige och i övriga Europa var ju de stora kadrerna av industriarbetare och fackföreningsanslutna. Nu utgör dessa "klassiska arbetare" bara en femtedel av väljarna, och deras barn jobbar i servicesektorn - utan att vara med i facket, utan att ha råd med a-kassan. Och visst kan många av dem "se problem i vardagen" som de ger sossarna skulden för. Globalisering, EU-direktiv, arbetskraftsinvandring och flyktingmottagning, avindustrialisering, arbetslöshet och avfolkning av glesbygden kan få folk att känna att allt var bättre förr. Artiklar och tv-debatter om offerkoftor och politisk korrekthet, krigsrubriker om SCUM-manifestet, smutskastning av kvinnojourerna... Allt bidrar till en känsla av att vänsterfeministböginvandrarmaffian styr. Högerextrema partier överallt i Europa lockar till sig förbittrade före detta socialdemokrater och till och med f.d. kommunister i länder som Frankrike och Italien. Visst ser jag problem. Visst måste vänstern formulera goda strategier, men en sådan är inte att göra sig "rumsreen" eller "sanningssägande" som dessa högerns kvasidissidenter.
Slutligen vill jag citera P.J. Anders Linder, som alltså efterlyser en konstruktiv debatt:
Den borgerliga idé om integration som nu tar form i samhällsdebatt och politik går bland annat ut på snabbare introduktion, friare arbetsmarknad och mer av arbetskraftsinvandring. Där finns också ett nytt och starkare fokus på språkets och medborgarskapets betydelse. Har vänstern ett motbud? Hur ser det ut?Att vara konstruktiv är alltså bl.a. det Tobias Billsröm har kallat att "ställa krav på våra invandrare" för att de ska integrera sig snabbare och bättre. Återigen: Vi törs liksom inte ställa krav. För då kan vi beskyllas för att vara rasister. Den berömda munkavlen är allestädes närvarande. Men "en friare arbetsmarknad" borde vänstern kunna vara med och diskutera konstruktivt. Alltså en arbetsmarknad utan LAS och annat tjafs som sossarna drev igenom en gång i världen. En arbetsmarknad där löneskillnaderna är större, ty detta är en morot för ekonomin och en bot mot arbetslöshet. Ja, i alla fall om man får tro Svenskt Näringsliv. De vill inte se några låglönesatsningar, tack, av ren omsorg om okvalificerad arbetskraft. Det är vad jag kallar konstruktivt.
Men jag misstänker att vänstern har en annan syn på vad som är en konstruktiv diskussion om arbetsmarknaden. De kanske skulle tolka Svenskt Näringslivs "Lönen till en anställd måste kopplas till värdet av den utförda arbetsinsatsen" som att en undersköterskas arbetsinsatser är snudd på ovärderliga och borde ge mer än medianlönen 19 700 kronor i månaden - för den som arbetar heltid, vill säga. Det är ju en omöjlighet för många, inte minst på grund av förskolornas begränsade öppettider. Men nu är vi där igen i det gamla feministiska vänsterperspektivet, offerkoftan. Jäklar. Jag tror inte att vi någonsin kommer att kamma till oss på det sätt som Rothstein och Linder tänker sig. Men det beror nog mindre på att vi inte vill ägna oss åt självrannsakan eller vara konstruktiva. Det beror helt enkelt på att deras råd är dimridåer som bör skingras. Vi vill ju inte att det ska gå som slaget vid Lützen.
lördag 11 februari 2012
Kulturvänsterfeministböginvandrarnas fiender förenar sig - också
Maria Svelands krönika i DN om hat och politisk depression blev raskt kritiserad på Twitter för att vara "svepande", "förenklad" och så vidare, även om många även hyllade den. Jag har också vissa invändningar, som att hon kallar Pelle Billing extremist. Pär Ström är rätt extrem. Men Billing är inte helt onyanserad, utan erkänner till exempel att det finns strukturella orättvisor som missgynnar kvinnor. Den som tvivlar kan läsa Edda Mangas intervju med honom i Feministiskt Perspektiv.
Men mest kritik fick Svelands artikel alltså för att den saknade djup och nyanser, att den buntade ihop Breivik med Timbro med högerextremister med 30-tal och så vidare. Ja, Breiviks manifest bottnar i något slags grumlig liberalkonservatism, och han ondgör sig över det "politiskt korrekta" men han var och är en vettvilling och extremist. Den svenska högern är faktiskt inte odemokratisk eller öppet främlingsfientlig. Däremot har forna liberala tankar om åsiktsfrihet och att samhället med nödvändighet måste bestå av grupper med sinsemellan motstridiga behov, önskningar och kultur gradvis hamnat i debattens periferi. I stället verkar diskursen om mångkulturalismens faror dominera, och vissa högerdebattörer verkar helt besatta av "det muslimska problemet". Därifrån är det långt till skräckvisionen av ett Eurabaia som extremister som Breivik för fram, men bekymmersamt är det. Demokratins fiender skjuter ju med delvis samma artilleripjäser - hur ska gemene man uppfatta nyanserna? Risken är att berättigade och resonabla invändningar mot exempelvis islams kvinnosyn tas till intäkt för rasistiska påhopp på muslimer i allmänhet. Ni vet vad man säger om såna "vänner" - då behöver man inga fiender.
Sveland tycker sig se 1930-talet återuppstå. Jag förstår hennes känsla, men delar inte hennes analys. Hon drar för stora växlar på den antifeminism och främlingsfientlighet som onekligen finns. Själv minns jag när juntan i Grekland föll, när Spanien och Portugal blev fria. Jag minns hur Sydamerikas folk gradvis kastade av sig oken från alla de militärdiktaturer som med benäget bistånd från USA hade hållit en hel kontintent i sitt järngrepp I Sverige får samkönade par numera gifta sig, de får vara fosterföräldrar och adoptivföräldrar (i alla fall på papperet), två kvinnor kan få hjälp med ivf-behandling. Visst återstår det mycket att göra, som att avskaffa tvångssterilseringarna av transsexuella, men jämför med den våg av steriliseringar som drabbade "svagsinta", "sexuellt promiskuösa" och så vidare ända fram till 1975. 30-tal? Skulle inte tro det. Inte heller 40-tal eller 50-tal. Inga transittåg rullar genom vårt land. Jämställdhet är inskrivet i Moderaternas partiprogram. Visst finns det nazister och rasister, men de är marginaliserade.
Ändå: hänger inte liksom allt ihop? Går det inte en linje mellan exempelvis antifeminism, rasism och homofobi? Jo, på ett diskursivt plan. Rasisten ser hur den pigmenterade penisen sprutar in sitt gift inte bara i "våra svenska kvinnor" utan i själva samhällskroppen, i fäderneslandet. Denna våldtäkt är den perfekta metaforen. Och våldtäkten är möjligt för att våra gränser har blivit porösa och för att ingen vågar säga som det verkligen är. Diskursen om de politiskt korrekta som belägger modiga dissidenter med munkavle är högst levande, och vi har rasister, men på ett annat sätt. 1930-talets rasism riktades mot judar, romer och andra "lägre stående raser" och individer. I dag har vi en rasism utan ras för att citera Etienne Balibar. Och ett av dess vapen som den delar med icke-extrema och demokratiskt sinnande högerpersoner är tyvärr begreppet politiskt korrekt. Vi har till och med en rasistisk webbplats som heter "Politiskt inkorrekt".
Nej, det är inte 30-tal, långt därifrån. I Sverige har till exempel jämställdheten kommit ganska ganska långt. Men vi har också sen ett antal år en märkbar backlash mot feminism och mot hbtq-personer. Hatbrotten mot de senare minskar inte, som man kunde tro i vårt senmoderna samhälle, de ökar. Feminister angrips av personer som Pär Ström och i kommentarsfält på nätet. Hbtq-rörelsen är på samma gång accepterad och starkt ifrågasatt av folk som tycker att vi har tillskansat oss ett talutrymme som inte tillhör oss. Så visst förstår jag att Maria Sveland känner sig politiskt deprimerad. Men även vi "kulturmarxister" bör rannsaka oss. Är vi själva delvis ansvariga för denna moteld? Jag tror tyvärr det, och anledningen är att vi inte har en feminism - vilket vi egentligen aldrig har haft - eller en hbtq-rörelse eller en antirasism. Världen har blivit mer komplicerad än så, på gott och ont. Inte heller fienden är lika lätt att urskilja som när kapitalisten bar cylinderhatt. Man kan peka på faror med mångkulturalismen i likhet med Susan Moller Okin utan att för den skull vara ett högerspöke.
I takt med att strukturella orättvisor har kommit att uppmärksammas har vi också sett en motvilja mot att tala klarspråk om detta. Motståndet kommer dels från dem som ser sina privilegier hotade, sina cirklar rubbade. Det kommer från politiskt håll i form av motstånd mot ny lagstiftning, t.ex. en samtyckeslagstiftning vid sexualbrott, det kommer från dem som tycker att identitetspolitiken har gått för långt, från dem som anser att vi redan lever i ett idealsamhälle - egentligen. Det här lägret är starkt emot att t.ex. identifiera män som grupp. Kvinnor må vara en, men män? Nej, de är individer. Det är individer som slår och våldtar. Det är individer som inte har hängt med på jämställdhetens tåg, tagit steget in i moderniteten. Alltså duger inga strukturella förklaringar, för att inte tala om begrpp som könsmaktsordningen.
Men motståndet kommer också från feminister som anser att kvinnor som grupp inte har något att vinna på att utpekas som underordnad. För bara detta att problematisera kvinnors position i samhället kan ses som ett svaghetstecken, och för övrigt finns det ingen grupp "kvinnor". Det är alltså kontraproduktivt, bidrar till förtrycket i stället för att motverka det. Men att definiera en grupp som underordnad är inte samma sak som att ge den en diskursivt konstruerad och enhetlig identitet som "offer". Själv tycker jag att begrepp som "individualfeminism" är en paraodox. Men dessa i-feminister och andra av deras ull vänder sig t.ex. mot att betrakta prostitution som något annat än en ren affärsöverenskommelse mellan två vuxna individer. I linje med det kan man naturligtvis inte heller tycka att positiv särbehandling av kvinnor är bra, att kvotering till bolagsstyrelser är bra, att en individualisera föräldraförsäkring är bra. Jag antar att feminismens motståndare gnuggar händerna av förtjusning när "feministerna bråkar".
Samma sak gäller queerrörelsen. Queerteori är bra på många sätt, men ska vi motverka förtryck på grund av sexuell identitet eller ska vi upplösa alla identiteter? Kanske bör vi fixa de värsta orättvisorna först, är min enkla tanke, även om jag gärna ser ett samhälle där vi alla tillerkänns rätten att inte definiera oss, ett där falska dikotimer som man-kvinna, hetero-homo och så vidare har upplösts. Många som definierar sig (!) som queera är i mina ögon häpnadsväckande sexistiska eller ska vi säga likgiltiga inför könsförtryck som det uttrycks i prostitution eller surrogatmödraskap. De har liksom marscherat baklänges in i borgerligheten.
Så nej, jag ser inte människor som offer. Men i likhet med Kajsa Ekis Ekman vill jag påstå att man kan falla offer för något lik förbannat. Kvinnor faller offer för våld och sexuella övergrepp. Hbtq-personer faller offer för diskriminering och hatbrott. Svenskar av utländsk härkomst faller offer för samma sak, fast av delvis andra anledningar. Långtidssjukskrivna eller på andra sätt socialt sårbara faller offer för hjärtlösa "reformer". Är jag verkligen så gammaldags när jag tycker att alla orättvisor bör motverkas utan att folk ska börja yla om offerkoftor? Jag är ju feminist av samma anledning som jag är antirasist: jag är emot orättvisor, strukturellt förtryck.
Det finns en uppgivenhet inom identitetspolitiken som jag tycker är alldeles obefogad. Visst finns det en fara med att definiera sig som grupp och sedan kräva sin rätt. Risken är, som Nancy Fraser har påkekat, att man med tiden kommer att uppfattas som gnällig och bortskämd. Vi får liksom aldrig nog, vi kravmaskiner. Men vad är alternativet? Att kapitulera inför den andra diskursiva identitetsformationen, den av oss alla som autonoma individer med fullt aktörskap? Nej, det måste gå att peka på strukturer utan att glömma bort individuella variationer. Identitetspolitiken är inte död, den bara luktar konstigt, för att travestera Frank Zappas ord om jazzen.
Slutligen: Kan det ligga något i begreppet politiskt korrekt, trots allt? Både ja och nej. Att slentrianmässigt bunta ihop sina ideologiska motståndare som företrädare för hatets diskurs, att lättvindigt sätta likhetstecken mellan Axess, Pelle Billing, Sverigedemokraterna och Breivik är att vara politiskt korrekt på fel vis. För visst bör vi vara politiskt korrekta i så motto att vi inte säger "negerboll", t.ex. Visst kan vi slå vakt om våra källarteatrar och vara motståndare mot nyliberal kulturpolitik. Visst kan och bör vi vi definiera strukturella orättvisor, det är politiskt korrekt. Att tillskriva oss "politiskt korrekta" makt över det offentliga samtalet är bara korkat och ett sätt att tysta oss, på samma vis som med talet om offerkoftor och stendöd identitetspolitik eller med talet om att mångkulturalister är i bästa fall politiskt naiva. Men att som Aftonbladet ledare hävda att Maria Svelands artiklar fick folk att "ropa på censur" är att ta i. Det är att göra debatten en otjänst och sälla sig till dem som per automatik tycker att all kritik av borgerligheten är lika bra. Det är den inte. Vi måste tänka lite djupare, erkänna våra brister - och framför allt inte bli politiskt deprimerade. Det finns alldeles för mycket att göra, för kulturvänsterfeministböginvandrarnas fiender förenar sig - också - och de är starka.
Men mest kritik fick Svelands artikel alltså för att den saknade djup och nyanser, att den buntade ihop Breivik med Timbro med högerextremister med 30-tal och så vidare. Ja, Breiviks manifest bottnar i något slags grumlig liberalkonservatism, och han ondgör sig över det "politiskt korrekta" men han var och är en vettvilling och extremist. Den svenska högern är faktiskt inte odemokratisk eller öppet främlingsfientlig. Däremot har forna liberala tankar om åsiktsfrihet och att samhället med nödvändighet måste bestå av grupper med sinsemellan motstridiga behov, önskningar och kultur gradvis hamnat i debattens periferi. I stället verkar diskursen om mångkulturalismens faror dominera, och vissa högerdebattörer verkar helt besatta av "det muslimska problemet". Därifrån är det långt till skräckvisionen av ett Eurabaia som extremister som Breivik för fram, men bekymmersamt är det. Demokratins fiender skjuter ju med delvis samma artilleripjäser - hur ska gemene man uppfatta nyanserna? Risken är att berättigade och resonabla invändningar mot exempelvis islams kvinnosyn tas till intäkt för rasistiska påhopp på muslimer i allmänhet. Ni vet vad man säger om såna "vänner" - då behöver man inga fiender.
Sveland tycker sig se 1930-talet återuppstå. Jag förstår hennes känsla, men delar inte hennes analys. Hon drar för stora växlar på den antifeminism och främlingsfientlighet som onekligen finns. Själv minns jag när juntan i Grekland föll, när Spanien och Portugal blev fria. Jag minns hur Sydamerikas folk gradvis kastade av sig oken från alla de militärdiktaturer som med benäget bistånd från USA hade hållit en hel kontintent i sitt järngrepp I Sverige får samkönade par numera gifta sig, de får vara fosterföräldrar och adoptivföräldrar (i alla fall på papperet), två kvinnor kan få hjälp med ivf-behandling. Visst återstår det mycket att göra, som att avskaffa tvångssterilseringarna av transsexuella, men jämför med den våg av steriliseringar som drabbade "svagsinta", "sexuellt promiskuösa" och så vidare ända fram till 1975. 30-tal? Skulle inte tro det. Inte heller 40-tal eller 50-tal. Inga transittåg rullar genom vårt land. Jämställdhet är inskrivet i Moderaternas partiprogram. Visst finns det nazister och rasister, men de är marginaliserade.
Ändå: hänger inte liksom allt ihop? Går det inte en linje mellan exempelvis antifeminism, rasism och homofobi? Jo, på ett diskursivt plan. Rasisten ser hur den pigmenterade penisen sprutar in sitt gift inte bara i "våra svenska kvinnor" utan i själva samhällskroppen, i fäderneslandet. Denna våldtäkt är den perfekta metaforen. Och våldtäkten är möjligt för att våra gränser har blivit porösa och för att ingen vågar säga som det verkligen är. Diskursen om de politiskt korrekta som belägger modiga dissidenter med munkavle är högst levande, och vi har rasister, men på ett annat sätt. 1930-talets rasism riktades mot judar, romer och andra "lägre stående raser" och individer. I dag har vi en rasism utan ras för att citera Etienne Balibar. Och ett av dess vapen som den delar med icke-extrema och demokratiskt sinnande högerpersoner är tyvärr begreppet politiskt korrekt. Vi har till och med en rasistisk webbplats som heter "Politiskt inkorrekt".
Nej, det är inte 30-tal, långt därifrån. I Sverige har till exempel jämställdheten kommit ganska ganska långt. Men vi har också sen ett antal år en märkbar backlash mot feminism och mot hbtq-personer. Hatbrotten mot de senare minskar inte, som man kunde tro i vårt senmoderna samhälle, de ökar. Feminister angrips av personer som Pär Ström och i kommentarsfält på nätet. Hbtq-rörelsen är på samma gång accepterad och starkt ifrågasatt av folk som tycker att vi har tillskansat oss ett talutrymme som inte tillhör oss. Så visst förstår jag att Maria Sveland känner sig politiskt deprimerad. Men även vi "kulturmarxister" bör rannsaka oss. Är vi själva delvis ansvariga för denna moteld? Jag tror tyvärr det, och anledningen är att vi inte har en feminism - vilket vi egentligen aldrig har haft - eller en hbtq-rörelse eller en antirasism. Världen har blivit mer komplicerad än så, på gott och ont. Inte heller fienden är lika lätt att urskilja som när kapitalisten bar cylinderhatt. Man kan peka på faror med mångkulturalismen i likhet med Susan Moller Okin utan att för den skull vara ett högerspöke.
I takt med att strukturella orättvisor har kommit att uppmärksammas har vi också sett en motvilja mot att tala klarspråk om detta. Motståndet kommer dels från dem som ser sina privilegier hotade, sina cirklar rubbade. Det kommer från politiskt håll i form av motstånd mot ny lagstiftning, t.ex. en samtyckeslagstiftning vid sexualbrott, det kommer från dem som tycker att identitetspolitiken har gått för långt, från dem som anser att vi redan lever i ett idealsamhälle - egentligen. Det här lägret är starkt emot att t.ex. identifiera män som grupp. Kvinnor må vara en, men män? Nej, de är individer. Det är individer som slår och våldtar. Det är individer som inte har hängt med på jämställdhetens tåg, tagit steget in i moderniteten. Alltså duger inga strukturella förklaringar, för att inte tala om begrpp som könsmaktsordningen.
Men motståndet kommer också från feminister som anser att kvinnor som grupp inte har något att vinna på att utpekas som underordnad. För bara detta att problematisera kvinnors position i samhället kan ses som ett svaghetstecken, och för övrigt finns det ingen grupp "kvinnor". Det är alltså kontraproduktivt, bidrar till förtrycket i stället för att motverka det. Men att definiera en grupp som underordnad är inte samma sak som att ge den en diskursivt konstruerad och enhetlig identitet som "offer". Själv tycker jag att begrepp som "individualfeminism" är en paraodox. Men dessa i-feminister och andra av deras ull vänder sig t.ex. mot att betrakta prostitution som något annat än en ren affärsöverenskommelse mellan två vuxna individer. I linje med det kan man naturligtvis inte heller tycka att positiv särbehandling av kvinnor är bra, att kvotering till bolagsstyrelser är bra, att en individualisera föräldraförsäkring är bra. Jag antar att feminismens motståndare gnuggar händerna av förtjusning när "feministerna bråkar".
Samma sak gäller queerrörelsen. Queerteori är bra på många sätt, men ska vi motverka förtryck på grund av sexuell identitet eller ska vi upplösa alla identiteter? Kanske bör vi fixa de värsta orättvisorna först, är min enkla tanke, även om jag gärna ser ett samhälle där vi alla tillerkänns rätten att inte definiera oss, ett där falska dikotimer som man-kvinna, hetero-homo och så vidare har upplösts. Många som definierar sig (!) som queera är i mina ögon häpnadsväckande sexistiska eller ska vi säga likgiltiga inför könsförtryck som det uttrycks i prostitution eller surrogatmödraskap. De har liksom marscherat baklänges in i borgerligheten.
Så nej, jag ser inte människor som offer. Men i likhet med Kajsa Ekis Ekman vill jag påstå att man kan falla offer för något lik förbannat. Kvinnor faller offer för våld och sexuella övergrepp. Hbtq-personer faller offer för diskriminering och hatbrott. Svenskar av utländsk härkomst faller offer för samma sak, fast av delvis andra anledningar. Långtidssjukskrivna eller på andra sätt socialt sårbara faller offer för hjärtlösa "reformer". Är jag verkligen så gammaldags när jag tycker att alla orättvisor bör motverkas utan att folk ska börja yla om offerkoftor? Jag är ju feminist av samma anledning som jag är antirasist: jag är emot orättvisor, strukturellt förtryck.
Det finns en uppgivenhet inom identitetspolitiken som jag tycker är alldeles obefogad. Visst finns det en fara med att definiera sig som grupp och sedan kräva sin rätt. Risken är, som Nancy Fraser har påkekat, att man med tiden kommer att uppfattas som gnällig och bortskämd. Vi får liksom aldrig nog, vi kravmaskiner. Men vad är alternativet? Att kapitulera inför den andra diskursiva identitetsformationen, den av oss alla som autonoma individer med fullt aktörskap? Nej, det måste gå att peka på strukturer utan att glömma bort individuella variationer. Identitetspolitiken är inte död, den bara luktar konstigt, för att travestera Frank Zappas ord om jazzen.
Slutligen: Kan det ligga något i begreppet politiskt korrekt, trots allt? Både ja och nej. Att slentrianmässigt bunta ihop sina ideologiska motståndare som företrädare för hatets diskurs, att lättvindigt sätta likhetstecken mellan Axess, Pelle Billing, Sverigedemokraterna och Breivik är att vara politiskt korrekt på fel vis. För visst bör vi vara politiskt korrekta i så motto att vi inte säger "negerboll", t.ex. Visst kan vi slå vakt om våra källarteatrar och vara motståndare mot nyliberal kulturpolitik. Visst kan och bör vi vi definiera strukturella orättvisor, det är politiskt korrekt. Att tillskriva oss "politiskt korrekta" makt över det offentliga samtalet är bara korkat och ett sätt att tysta oss, på samma vis som med talet om offerkoftor och stendöd identitetspolitik eller med talet om att mångkulturalister är i bästa fall politiskt naiva. Men att som Aftonbladet ledare hävda att Maria Svelands artiklar fick folk att "ropa på censur" är att ta i. Det är att göra debatten en otjänst och sälla sig till dem som per automatik tycker att all kritik av borgerligheten är lika bra. Det är den inte. Vi måste tänka lite djupare, erkänna våra brister - och framför allt inte bli politiskt deprimerade. Det finns alldeles för mycket att göra, för kulturvänsterfeministböginvandrarnas fiender förenar sig - också - och de är starka.
måndag 6 februari 2012
Sexuella konstruktioner
Man kan leva ett helt liv utan sex. Vissa gör det frivilligt, andra under ett visst knotande och ytterligare andra tänker inte ens på det. Sex är alltså inget behov, man behöver inte knulla eller masturbera för att överleva. Däremot behöver vi som art förmodligen göra det, för än så länge är det rätt knepigt att göra barn med hjälp av diverse pipetter. Det är dock fullt görbart, som tur är, och i takt med att tekniken utvecklas kanske vi får se en klar nedgång i det världsvida vurmandet för vulva och snopp i valfri kombination. Men på ett individualplan väljer vi faktiskt själva. En del betecknar sig som asexuella, andra som superdupersexuella. Man har rätt att kalla sig vad man vill, och ingen ska peka finger åt en för det, är min enkla åsikt.
Den som knullar jättemycket eller får sina ryckningar framför datorn brukar det dock frynas på näsan åt. Så jävla angeläget kan det ju inte vara. Om vederbörande dessutom ägnar sig åt det här i lönndom är saken klar: man är sexmissbrukare. Det här är också en bekväm diagnos för den som t.ex. har bedragit sin partner under längre tid: "Älskling, jag är sexmissbrukare. Förlåt. Eller, förlåt och förlåt... Det finns egentligen inget att förlåta, för jag är ju sjuk. Mitt ständiga skvättande i buskarna är ett missbruk precis som alkoholism. Min hjärnas belöningssystem är sjanghajat av murvmaffian. Jag kan bara inte låta bli. Eller, jag har inte kunnat låta bli. Men nu har jag kommit till insikt och vill slippa ifrån kättjans bojor. Ska vi inte ta och pipa förbi förbi Dysberoendekliniken?"
Sagt och gjort, paret söker hjälp, både denkåta och otrogna beroende och den friska. Efter ett halvår eller så är saken mer eller mindre biff. Nu har de såta tu hittat tillbaka till varandra, ja de har Vuxit Andligt och har nu en gemenskap på ett högre plan. Det fina i kråksången är dessutom att sexmissbrukaren inte behöver avsvära sig knulla för all framtid, för sex och alkohol är trots allt inte riktigt jämförbart. Men det ska hållas inom förhållandet, punkt slut.
Jaha, än sen då? Tänker kanske en och annan som läser det här. Det var ju ett sjukt beteende. Men vilket var grundproblemet - och är det verkligen löst? Eller har man bara gnuggat sig lite mot ytan? Själv ser jag inget fel i att den som verkligen lider av sitt sexmönster söker hjälp. Det kan ju vara jobbigt om man försakar familj och arbete och umgänge i glada vänners lag för ett gäng anonyma Cum Sucking Sluts dagarna i ända. Man får ju ingen riktig kontakt med de senare. Det kanske inte heller är så bra att jufsa med kreti och pleti bakom sin älskades rygg. Om tankarna på sex eller utövandet därav blir till ett tvång, till något man gör utan glädje, till ett måste när man utsätts för diverse stressorer är det inte bra. Som sagt, så himla kul är det ju inte.
Så långt är jag alltså med. Visst kan man missbruka sex som så mycket annat. Och det finns vissa vetenskapliga studier av substanslösa beroenden, som spel på enarmade banditer eller kleptomani. Dessa antyder ett samband mellan beteendet och en hjärna marinerad i dopamin, ja det kanske är befogat att tala om "behavioural addiction". Men man ska nog akta sig för att dra alltför långtgående slutsatser av dem, att alltför lättvindigt patologisera mångknullaren, mästermasturbatören, buskskvättaren och hans kvinnliga motsvarighet. För som vanligt är det ju främst män det handlar om. Nej, jag tror att man bör ha Ockhams rakkniv som rättesnöre: finns det en enklare förklaring är det åtminstone klokt att pröva den först.
Vilken är då den enkla förklaringen till att folk ägnar så stor uppmärksamhet åt sina underliv? Varför i hela friden kan man inte nöja sig med en partner, till exempel? Och varför knullar vi så gärna i lönndom? Tja, vi knullar för att det är skönt. Liksom. Det skänker hugsvalelse. Man får bekräftelse (fast kanske inte av just nätporr, utan bara i köttvärlden - ett ovanligt träffande uttryck i det här sammanhanget). Det är en form av närhet, en av närhetens många emanationer. Och varför man gör det i lönndom är för att det blir roligare så. Den förbjudna frukten, ni vet. Att otrohet är en dålig idé har jag skrivit om tidigare, så ta inte de här raderna till ursäkt. Men det är förståeligt. Och ingenting av det här är sjukligt. Det kan bara vara sex. Att sex sen inte är så bara är en annan sak.
Jag tror alltså att diagnosen "sexmissbruk" är en smula överanvänd, om jag ska uttrycka mig försiktigt. Och om man ändå känner att ens knullah skaver, bör man verkligen överantvarda sin brunst åt Dysberoendekliniken? Efter att ha studerat deras webbplats känner i alla fall jag att jag hellre skulle söka mig till en helt vanlig, legitimerad terapeut. Men det kan ju vara en försvarsmekanism, gubevars. Jag är ju en sån som borde söka deras hjälp, om man får tro mina sju (var det väl) poäng på självtestet för män. För jag är t.ex. ofta upptagen av sexuella fantasier - so shoot me. Mina föräldrar hade säkerligen "problem med sex eller romantik i sin relation" - vilka har inte haft det? Så det kryssade jag i. Ja, jag besöker "sexuellt relaterade klubbar" understundom; jag var t.ex. på SLM för nån vecka sen. Jag har haft problem med att behålla intima relationer när de första "sexuella upptäckterna" är över. Eller kanske snarare varit ointresserad av det. Eller drabbats av samma ointresse. Jag har varit otrogen ibland, fast inte i mitt nuvarande förhållande. Jag blev våldtagen som barn - för ett barn var jag även om jag hade fyllt sexton. Inte för att det har haft någon bäring på mitt sexualliv annat än att jag blev rädd för män under många år, men ändå. Jag har slarvat med kondom och drabbats av ruelse efteråt (men aldrig åkt på någon exotisk sjukdom). Nej, jag har aldrig haft sex med minderåriga eller så. Läsaren kan känna sig lugn. Men den sista punkten på listan skulle jag gärna ha svarat ja på: "Har du någonsin uppehållit dig vid offentliga toaletter eller parker i jakt på tillfälliga sexuella förbindelser med främlingar?" Tyvärr har jag aldrig upplevt sån lite mer old-style cruising. Det är annars en gammal fin tradition. Men uppenbarligen fel enligt den heteronormativa Dysberoendekliniken. Och om sanningen ska fram har jag nog längtat efter att den där tråkiga festen ska ta slut så att jag får gå iväg och knulla.
Så jag är ett fall för kliniken - är du? Faktum är att jag blir riktig frestad att uppsöka den för att göra lite fältstudier. Fast jag misstänker att jag skulle få svårt att hålla masken när de kommer dragande med sina gottköpspsykologiska klyschor. Sa jag heteronormativ? Ja, men det slutar inte där. De är också könsnormativa, för se hur självtestet för kvinnor ser ut. Det första jag undrar över är varför inte frågan om föräldrarnas relation finns med. Det kanske bara glömde det? Eller så antar de att pojkar påverkas av sånt, men inte flickor. Logiken känns inte precis glasklar. Men kolla på fråga 2: "Köper du regelbundet romantiska tidskrifter eller tidskrifter som har en tydlig sexuell inriktning?" Romantiska tidskrifter? Herre min skapare. Jag ska fatta posto vid Coops tidskriftshylla som är märkt "Kvinna" och dra mina slutsatser. Eller ta fråga 14: "Har du perioder av sexuellt utagerande..." Åhå, det är så det kallas när kvinnor knullar. De är utagerande. Det som kommer sen, "...som följs av perioder av total avhållsamhet" skulle väl passa in på vilket par som helst. Man har inte lust ibland. Eller frågan "Har du haft flera romantiska relationer samtidigt?" Varför står inte den frågan i min lista? Och menar verkligen Dysberoendekliniken att flersam kärlek är en tänkbar varningssignal? Jag bockar av "mononormativ" på min diagnoslista. Samma invändningar gäller fråga 21: "Deltar du regelbundet i sado-masochistiska aktiviteter?" BDSM-utövare, beware. Samma normativitet här - och inte heller BDSM finns med på manslistan. FYI, Dysberoendekliniken, visar den största studien som har gjorts över BDSM-utövares psykiska välbefinnande att de i allmänhet mår alldeles prima. Men frågan finns inte med i männens checklista. Det är alltså ett problem för kvinnor allena.
Jag skulle kunna fortsätta. Jag skulle till exempel kunna raljera ytterligare över de idiotiska formuleringarna och bakomliggande tankarna om Andlig utveckling. Men jag avstår. I stället ska jag formulera ett annats slags självtest:
1/ Deltar du inte alltid helhjärtat i din och din partners sexuella samvaro?
2/ Tänker du att många andra ägnar sig för mycket åt sex?
3/ Brukar du köpa populärvetenskaplig litteratur/självhjälpsböcker/tidskrifter som handlar om personlig utveckling?
4/ Får du i allmänhet en etta på Bristolskalan?
5/ Tycker du att din livserfarenhet gör dig lämpad att hjälpa andra?
6/ Plågas du ibland av tanken på att aldrig mer få ha sex med andra än din partner?
7/ Tjänar du gärna en hacka på andras problem?
8/ Har du en mer eller mindre diffus bild av att "allt hänger ihop"?
Svarar du ja på fler än tre av de här frågorna bör du öppna en privatklinik för sexberoende.
Och ni andra som lever flersamt eller tvåsamt, ni som gärna knullar ofta och/eller med många, gillar att masturbera till nätporr, som ibland har anonymt sex, som ägnar er åt dominanslekar, dogging, går på fetischklubb, parklubb, videoklubb, raggar i parker och på offentliga toaletter, har trekanter, klär ut er till french maids, ägnar er åt pony play, går till jobbet med en rövplugg... Ha det så kul! Men gå inte bakom ryggen på varandra.
Den som knullar jättemycket eller får sina ryckningar framför datorn brukar det dock frynas på näsan åt. Så jävla angeläget kan det ju inte vara. Om vederbörande dessutom ägnar sig åt det här i lönndom är saken klar: man är sexmissbrukare. Det här är också en bekväm diagnos för den som t.ex. har bedragit sin partner under längre tid: "Älskling, jag är sexmissbrukare. Förlåt. Eller, förlåt och förlåt... Det finns egentligen inget att förlåta, för jag är ju sjuk. Mitt ständiga skvättande i buskarna är ett missbruk precis som alkoholism. Min hjärnas belöningssystem är sjanghajat av murvmaffian. Jag kan bara inte låta bli. Eller, jag har inte kunnat låta bli. Men nu har jag kommit till insikt och vill slippa ifrån kättjans bojor. Ska vi inte ta och pipa förbi förbi Dysberoendekliniken?"
Sagt och gjort, paret söker hjälp, både den
Jaha, än sen då? Tänker kanske en och annan som läser det här. Det var ju ett sjukt beteende. Men vilket var grundproblemet - och är det verkligen löst? Eller har man bara gnuggat sig lite mot ytan? Själv ser jag inget fel i att den som verkligen lider av sitt sexmönster söker hjälp. Det kan ju vara jobbigt om man försakar familj och arbete och umgänge i glada vänners lag för ett gäng anonyma Cum Sucking Sluts dagarna i ända. Man får ju ingen riktig kontakt med de senare. Det kanske inte heller är så bra att jufsa med kreti och pleti bakom sin älskades rygg. Om tankarna på sex eller utövandet därav blir till ett tvång, till något man gör utan glädje, till ett måste när man utsätts för diverse stressorer är det inte bra. Som sagt, så himla kul är det ju inte.
Så långt är jag alltså med. Visst kan man missbruka sex som så mycket annat. Och det finns vissa vetenskapliga studier av substanslösa beroenden, som spel på enarmade banditer eller kleptomani. Dessa antyder ett samband mellan beteendet och en hjärna marinerad i dopamin, ja det kanske är befogat att tala om "behavioural addiction". Men man ska nog akta sig för att dra alltför långtgående slutsatser av dem, att alltför lättvindigt patologisera mångknullaren, mästermasturbatören, buskskvättaren och hans kvinnliga motsvarighet. För som vanligt är det ju främst män det handlar om. Nej, jag tror att man bör ha Ockhams rakkniv som rättesnöre: finns det en enklare förklaring är det åtminstone klokt att pröva den först.
Vilken är då den enkla förklaringen till att folk ägnar så stor uppmärksamhet åt sina underliv? Varför i hela friden kan man inte nöja sig med en partner, till exempel? Och varför knullar vi så gärna i lönndom? Tja, vi knullar för att det är skönt. Liksom. Det skänker hugsvalelse. Man får bekräftelse (fast kanske inte av just nätporr, utan bara i köttvärlden - ett ovanligt träffande uttryck i det här sammanhanget). Det är en form av närhet, en av närhetens många emanationer. Och varför man gör det i lönndom är för att det blir roligare så. Den förbjudna frukten, ni vet. Att otrohet är en dålig idé har jag skrivit om tidigare, så ta inte de här raderna till ursäkt. Men det är förståeligt. Och ingenting av det här är sjukligt. Det kan bara vara sex. Att sex sen inte är så bara är en annan sak.
Jag tror alltså att diagnosen "sexmissbruk" är en smula överanvänd, om jag ska uttrycka mig försiktigt. Och om man ändå känner att ens knullah skaver, bör man verkligen överantvarda sin brunst åt Dysberoendekliniken? Efter att ha studerat deras webbplats känner i alla fall jag att jag hellre skulle söka mig till en helt vanlig, legitimerad terapeut. Men det kan ju vara en försvarsmekanism, gubevars. Jag är ju en sån som borde söka deras hjälp, om man får tro mina sju (var det väl) poäng på självtestet för män. För jag är t.ex. ofta upptagen av sexuella fantasier - so shoot me. Mina föräldrar hade säkerligen "problem med sex eller romantik i sin relation" - vilka har inte haft det? Så det kryssade jag i. Ja, jag besöker "sexuellt relaterade klubbar" understundom; jag var t.ex. på SLM för nån vecka sen. Jag har haft problem med att behålla intima relationer när de första "sexuella upptäckterna" är över. Eller kanske snarare varit ointresserad av det. Eller drabbats av samma ointresse. Jag har varit otrogen ibland, fast inte i mitt nuvarande förhållande. Jag blev våldtagen som barn - för ett barn var jag även om jag hade fyllt sexton. Inte för att det har haft någon bäring på mitt sexualliv annat än att jag blev rädd för män under många år, men ändå. Jag har slarvat med kondom och drabbats av ruelse efteråt (men aldrig åkt på någon exotisk sjukdom). Nej, jag har aldrig haft sex med minderåriga eller så. Läsaren kan känna sig lugn. Men den sista punkten på listan skulle jag gärna ha svarat ja på: "Har du någonsin uppehållit dig vid offentliga toaletter eller parker i jakt på tillfälliga sexuella förbindelser med främlingar?" Tyvärr har jag aldrig upplevt sån lite mer old-style cruising. Det är annars en gammal fin tradition. Men uppenbarligen fel enligt den heteronormativa Dysberoendekliniken. Och om sanningen ska fram har jag nog längtat efter att den där tråkiga festen ska ta slut så att jag får gå iväg och knulla.
Så jag är ett fall för kliniken - är du? Faktum är att jag blir riktig frestad att uppsöka den för att göra lite fältstudier. Fast jag misstänker att jag skulle få svårt att hålla masken när de kommer dragande med sina gottköpspsykologiska klyschor. Sa jag heteronormativ? Ja, men det slutar inte där. De är också könsnormativa, för se hur självtestet för kvinnor ser ut. Det första jag undrar över är varför inte frågan om föräldrarnas relation finns med. Det kanske bara glömde det? Eller så antar de att pojkar påverkas av sånt, men inte flickor. Logiken känns inte precis glasklar. Men kolla på fråga 2: "Köper du regelbundet romantiska tidskrifter eller tidskrifter som har en tydlig sexuell inriktning?" Romantiska tidskrifter? Herre min skapare. Jag ska fatta posto vid Coops tidskriftshylla som är märkt "Kvinna" och dra mina slutsatser. Eller ta fråga 14: "Har du perioder av sexuellt utagerande..." Åhå, det är så det kallas när kvinnor knullar. De är utagerande. Det som kommer sen, "...som följs av perioder av total avhållsamhet" skulle väl passa in på vilket par som helst. Man har inte lust ibland. Eller frågan "Har du haft flera romantiska relationer samtidigt?" Varför står inte den frågan i min lista? Och menar verkligen Dysberoendekliniken att flersam kärlek är en tänkbar varningssignal? Jag bockar av "mononormativ" på min diagnoslista. Samma invändningar gäller fråga 21: "Deltar du regelbundet i sado-masochistiska aktiviteter?" BDSM-utövare, beware. Samma normativitet här - och inte heller BDSM finns med på manslistan. FYI, Dysberoendekliniken, visar den största studien som har gjorts över BDSM-utövares psykiska välbefinnande att de i allmänhet mår alldeles prima. Men frågan finns inte med i männens checklista. Det är alltså ett problem för kvinnor allena.
Jag skulle kunna fortsätta. Jag skulle till exempel kunna raljera ytterligare över de idiotiska formuleringarna och bakomliggande tankarna om Andlig utveckling. Men jag avstår. I stället ska jag formulera ett annats slags självtest:
1/ Deltar du inte alltid helhjärtat i din och din partners sexuella samvaro?
2/ Tänker du att många andra ägnar sig för mycket åt sex?
3/ Brukar du köpa populärvetenskaplig litteratur/självhjälpsböcker/tidskrifter som handlar om personlig utveckling?
4/ Får du i allmänhet en etta på Bristolskalan?
5/ Tycker du att din livserfarenhet gör dig lämpad att hjälpa andra?
6/ Plågas du ibland av tanken på att aldrig mer få ha sex med andra än din partner?
7/ Tjänar du gärna en hacka på andras problem?
8/ Har du en mer eller mindre diffus bild av att "allt hänger ihop"?
Svarar du ja på fler än tre av de här frågorna bör du öppna en privatklinik för sexberoende.
Och ni andra som lever flersamt eller tvåsamt, ni som gärna knullar ofta och/eller med många, gillar att masturbera till nätporr, som ibland har anonymt sex, som ägnar er åt dominanslekar, dogging, går på fetischklubb, parklubb, videoklubb, raggar i parker och på offentliga toaletter, har trekanter, klär ut er till french maids, ägnar er åt pony play, går till jobbet med en rövplugg... Ha det så kul! Men gå inte bakom ryggen på varandra.
fredag 3 februari 2012
Bortskämdhetens geometri
Inte för att jag begriper mycket av Euklides geometri eller icke-euklidiska eller pseudo-eklidiska geometrier, men tydligen behöver två parallella linjer inte förbli parallella i all evighet. Men det trodde alltså Euklides, även om han inte kunde bevisa det. Och det känns ju logiskt, sunda förnuftet säger oss att det måste vara så. Det sunda förnuftet säger oss också att jorden är platt, för att citera någon lustigkurre från förr. Men den grekiske matematikerns geometri byggde på ett antal postulat eller axiom, som att man kan dra en linje mellan två punkter, eller att "Givet en rät linje och en punkt som ligger utanför linjen, kan man dra en och endast en rät linje som går genom punkten och är parallell med linjen". Någon matematiker får gärna rätta mig här.
Men ett axiom är alltså en grundsats, den mest elementära byggstenen i en teori. Den är så självklar att den inte behöver bevisas - den kanske inte ens kan bevisas. Ett axiomatiskt påstående är självklart sant. Men man ska inte tro på allt som är sant, lär Nietzsche ha sagt. Han hade säkert älskat hur Einsteins teorier välte den bekanta världen över ända. Nog om detta; jag är sannerligen ingen idéhistoriker, vetenskapshistoriker eller så, utan blott en enkel funderare. Och jag har funderat på det där med att vi har det alldeles för bra, är bortskämda. För så är det ju, hävdar David Eberhard i skrift efter skrift. Det är ett axiom. Eberhard har sett sig runt i det senmoderna Sverige och konstaterat det. Utifrån detta axiom bygger han så en bortskämdhetens geometri.
Nu kan man tycka att den eberhardska geometrin är rena magin. För samtidigt som inkomstklyftorna och arbetslösheten i Sverige ökar har vi alltså fått det alldeles för bra. Samtidigt som hatbrotten mot hbt-personer ökar har samma personer som genom ett ingripande av Sigfrid & Roy kommit att bli de nya makthavarna. Ja, samtidigt som villkoren för a-kassa har gjort det allt svårare för skådespelare att fortsätta jobba som just skådespelare, samtidigt som frilansande journalisters arvoden har stått stilla i många år, samtidigt som fria teatergrupper går omkull och samtidigt som Timbros inflytande över vad som står i våra tidningar växer har kulturvänsterns samhällsanalys blivit hegemonisk. Och samtidigt som Sverige år efter år ligger i topp när det gäller antalet innovationer är det den "flumskola" dessa innovatörer har gått i som hotar vår framtid.
Jag tror inte på magi. Det tvingar mig att söka andra verklighetsbilder än Eberhards. En som ligger nära till hands, kalla mig prosaisk, är att hans axiom helt enkelt inte stämmer. Vi kanske inte alls har fått det för bra. Låt mig ta ett exempel. Eberhard konstaterar att svenska elvaåringar mår tip-top i internationella jämförelser. Men våra femtonåringar mår piss, säger samma jämförelser. Eftersom svenskarna är bortskämda bör detta uppseendväckande ras i det psykiska välbefinnandet bero på att femtonåringarna plötsligt har upptäckt att livet inte är en räckmacka. Vi har tutat i dem en räkmackig världsbild, vi har skyddat dem från tillvarons realiteter, inte satt gränser, inte ställt krav. Nu står de där. Och de är inte ensamma om sin vilsenhet. Vuxna personer söker sig till psykakuten för att de har det lite motigt på jobbet. Folk dillar om posttraumatiskt stressyndrom medan andra, folk som utsatts för Verkligt Lidande™, slutar lipa, tar sig i kragen och går vidare. Jag använder här Eberhard som exempel, men han är långtifrån ensam om att förakta detta daltande och kräva hårdare tag, i skolan, mot brottsligheten och i äldrevården.
Fast kanske går jag för fort fram? Axiomet om svenskarnas bortskämdhet är kanske snarare ett teorem? Så här definerar NE ordet:
Jag säger inte att detta är helt galet. Att som Mats Odell påstå att flickor i Malmö våldtas på löpande band är en klar överdrift. Däremot är det sant för flickor i andra delar av världen, som Kongo. Svenska byggjobbare drabbas av många arbetsplatsolyckor, flera med dödlig utgång. Men jämför bara med sydafrikanska eller kinesiska gruvarbetare; där kan man tala om olycksfallsfrekvens! Axiomet "det är alltid mer synd om någon annan" är alltså sant intill en viss gräns. Skulle det vara en hundraprocentig sanning bör det någonstans på jordens rund gå omkring en, men bara en, människa som är världens olyckligaste.
Det stora felet med Biaframodellen är dock inte att lidande inte är mätbart och jämförbart. Det stora felet är att den används på fel sätt. Fiskpinnarna blir inte godare av Biaframodellen. En deppig generaldirektör blir inte mindre nedstämd. För vi kan inte ständigt ha hela världen i åtanke. Svenska byggjobbare som mist sin kompis när de skulle montera ett vindkraftverk gläds inte åt hur bra de tjänar i jämförelse med uskorna på demensboendet. De tänker att det var jävligt fel att bolaget snålade så. Är de bortskämda? Det tror jag inte ens att David Eberhard skulle säga. Men det blir ändå den logiska konsekvensen av lidande-teoremet, av Biaframodellen.
Ni har antagligen hört talas om Maslows behovstrappa. Han konstruerade den nån gång på 1950-talet och den ser ut så här: 1) kroppsliga behov, 2) trygghetsbehov, 3) gemenskaps- och tillgivenhetsbehov, 4) behov av uppskattning och 5) behov av självförverkligande. Hans tanke var att först när behoven i t.ex. 2) var tillfredsställda kunde man börja sukta efter 3). Även denna konstruktion känns intuitivt sann, även om det går att diskutera rangordningen. Men axiomatisk? Nja. Det går att hitta andra modeller.
Ett alternativt sätt att förstå hela den här problematiken är att ställa upp följande teori: Negativa upplevelser har alltid högre uppmärksamhetsvärde än positiva. Jag tror, med betoning på tror, att det är så. Det förefaller logiskt, sett ur ett överlevnadsperspektiv även om jag inte är utvecklingsbiolog. För om vi inte undanröjer det som plågar oss får vi svårt att överleva, eller fungera väl, rentav skapa en meningsfull tillvaro. Analogt med detta kan man säga att våra negativa erfarenheter bestämmer oss mer än de positiva. För att komplettera teorin kan man också ta in vår inbyggda tröghet, den som säger oss att så som livet såg ut i går, kommer det att se ut i morgon. Även detta har ett överlevnadsvärde. Vi hör att det prasslar i gräset, och i nästa ögonblick ser vi en giftorm eller en tiger. Det är liksom bra att komma ihåg. Nästa gång det prasslar reagerar vi redan innan vi har identifierat faran. Hade det inte varit så hade nog människan som art inte blivit långlivad. Men det gör alltså att vi stundom reagerar på en primitiv nivå, inte genom att reflektera.
Men problemet med denna tröghet är att den gör det svårt att lära om. När någon som vi älskar har dött borde vi ju liksom haja det. Men gång på gång reagerar vi som om den levde, bara för att drabbas av ett smärtsamt uppvaknande. Jag känner en äldre kvinna som brukade springa in till sin granne när något hade hänt. Sen dog grannen, och vad blev hennes första impuls när hon fick beskedet? Att springa in till sin granne och berätta det.
Ja, att lära sig nåt går fort, som i gräsprasselexemplet ovan. Men att lära om tar tid, om det alls är möjligt. (Försök lära dig att inte kunna cykla så får du se.) Vi associerar vissa negativa erfarenheter med omständigheterna kring deras uppkomst. Har man som barn befunnit sig i ett trängt läge med en skoningslös förälder är risken stor att andra trängda lägen blir ångestdrivande. Man kan t.ex. inte åka hiss. Detta är förstås inte "rationellt". Hissar är inte farliga utom i undantagsfall. Men säg det till den som får hjärtklappning och andnöd av blotta tanken. Den personen har alltså lärt sig att trängda lägen är farliga. Den negativa upplevelsen av hissfärden går inte att tänka bort, för den pockar på uppmärksamhet genom att sätta igång kroppens alla alarmklockor. Klaustrofobikern behöver lära om. Men hur? KBT, hör jag en enhällig kör ropa. Och visst, det kan fungera, åtminstone tillfälligt. Men upplevelsen av det trängda läget i barndomen finns ändå kvar där i botten. Jag tror att man behöver komma åt den också, men det görs inte på en kafferast. Man behöver prata om det, förta laddningen i det, sätta det i ett perspektiv innan det kan börja avklinga. Ja, eller ta sig i kragen, om man ska tänka lite som David Eberhard.
Vad har klaustrofobi med 15-åringars låga psykiska välbefinnande att göra? Jo, jag ville bara ta det här som ett exempel på några saker: Något som förefaller irrationellt (rädsla för trånga utrymmen som hissar eller tunnelbanevagnar) kan ha en alldeles logisk förklaring. Vissa personer har kanske en förhöjd beredskap för farliga situationer, i det här fallet trängda lägen - på goda grunder. Det lönar alltså föga att vädja till deras förnuft eller be dem skärpa sig. Det duger inte att hänvisa till att alla andra uppenbarligen klarar att åka hiss eller tunnelbana. För övrigt kan man fundera över hur pass naturligt det är att färdas i ett slutet, bullrigt utrymme under jord. Att vi klarar det utan att klättra på väggarna eller slå ihjäl varandra är ett smärre under. Gör tankeexperimentet att fösa in 150 troglodyter i samma tunnelbanevagn. Det enda som skiljer oss från dessa grottmänniskor är ju vår civilisation. På en primitiv nivå fungerar vi exakt likadant, ja likadant som många andra arter.
Om nu våra 15-åringar tycker att världen är skit, är det inte lite lättvindigt att avfärda det med att de är bortskämda, dåligt härdade som växthusblomster? Man skulle ju kunna tänka sig att de mår dåligt för att de faktiskt har det dåligt. Men för att gå till botten med det duger det inte med enkäter, det behövs kvalitativa studier av deras situation och upplevelser. Det är det ena. Det andra är att de enligt Maslows synsätt kanske har mått prima på elvaåringens trappsteg. Elvaåringar kräver faktiskt inte så mycket av livet. Men nu har det gått några år och de vill vidare. Och finner att nästa trappsteg är bra mycket högre. De är på väg in i vuxenvärlden med allt vad det vill säga av känslostormar, gryende sexualitet och ett intellekt som är på topp men en personlig mognad som släpar långt efter. Är det att vara bortskämd? Bör de tänka att andra har det sämre? Ska man be dem att kamma sig och växa upp? Jag tycker inte det. Jag tycker att man bör behandla dem efter deras förutsättningar och med hänsyn till det samhälle de omges av, ett samhälle som de vet faktiskt är ganska skoningslöst mot förlorarna, eftersläntrarna, de "obegåvade". Man kan fråga sig om de inte har goda skäl att ha en förhöjd beredskap för katastrofer.
Eller ta generaldirektören som jag nämnde förut. Detta är en nedstämd person. Nedstämdheten går inte över. Kanske är vederbörande överansträngd, kanske är kroppen marinerad i stresshormoner, kanske har vår gd drabbats av sorg. Kanske har familjens femtonåring tagit livet av sig. Kanske är trappan fortfarande för brant och benen trötta. Alla pengar och tjänstebilar och fina bostäder i världen inte är någon tröst. Och kanske är det inte alls någon generaldirektör utan en undersköterska på ett demensboende. Båda kan lida och lidandet kan vara likvärt även om det inte är liktydigt.
Se nu denna människa i ögonen och säg så här: "Problemet med dig är att du har det alldeles för bra. Tänk på hur folk har det i Kongo. Du får fan ta och kamma till dig." Hur känns det att säga så? För mig känns det obra, kalla mig blödig. Jag tycker nog att man kan hålla två tankar i huvudet samtidigt, rentav föra en kamp både mot orättvisor och förtryck i alla dess former och samtidigt ha en gnutta empati med 15-åringen eller den som har panikångest eller är utbränd. Det är en i mitt tycke skönare geometri, för den tar hänsyn till att vi varken är alltigenom rationella varelser eller kan stålsätta oss mot alla negativa upplevelser. Det är en också en geometri som räknar med dolda faktorer.
Ja, vi har det bra i Sverige om man jämför med många andra länder, kanske med de allra flesta. Innebär det att vi blir oförmögna att känna lidande? Inte precis. Står vi högst upp på Maslows trappa och gnäller som bortskämda barn över struntsaker som könskodade orättvisor eller, ännu värre, att SVT:s bevakning av Håkan Juholts avgångstal fallerade? Nej, jag tror inte att vi har tappat allt sinne för proportioner. Jag tycker inte att vi är bortskämda. Vi kan vara glada över allt vi har och hur långt vi har kommit på många områden. Det tror jag också att de flesta av oss är. Men det finns liksom utrymme för en och annan förbättring också. Så låt oss utvecklas ännu lite till, är mitt råd. För om inte vi kan göra det, här i vårt relativt privilegierade land, var ska det då göras? Inte i länder där flickor faktiskt våldtas på löpande band, i alla fall.
Den som föraktar den här sortens finlir är säkert välkommen att arbeta som volontär. Eller varför inte skänka överskottet från sin bokproduktion till Rädda Barnen?
Men ett axiom är alltså en grundsats, den mest elementära byggstenen i en teori. Den är så självklar att den inte behöver bevisas - den kanske inte ens kan bevisas. Ett axiomatiskt påstående är självklart sant. Men man ska inte tro på allt som är sant, lär Nietzsche ha sagt. Han hade säkert älskat hur Einsteins teorier välte den bekanta världen över ända. Nog om detta; jag är sannerligen ingen idéhistoriker, vetenskapshistoriker eller så, utan blott en enkel funderare. Och jag har funderat på det där med att vi har det alldeles för bra, är bortskämda. För så är det ju, hävdar David Eberhard i skrift efter skrift. Det är ett axiom. Eberhard har sett sig runt i det senmoderna Sverige och konstaterat det. Utifrån detta axiom bygger han så en bortskämdhetens geometri.
Nu kan man tycka att den eberhardska geometrin är rena magin. För samtidigt som inkomstklyftorna och arbetslösheten i Sverige ökar har vi alltså fått det alldeles för bra. Samtidigt som hatbrotten mot hbt-personer ökar har samma personer som genom ett ingripande av Sigfrid & Roy kommit att bli de nya makthavarna. Ja, samtidigt som villkoren för a-kassa har gjort det allt svårare för skådespelare att fortsätta jobba som just skådespelare, samtidigt som frilansande journalisters arvoden har stått stilla i många år, samtidigt som fria teatergrupper går omkull och samtidigt som Timbros inflytande över vad som står i våra tidningar växer har kulturvänsterns samhällsanalys blivit hegemonisk. Och samtidigt som Sverige år efter år ligger i topp när det gäller antalet innovationer är det den "flumskola" dessa innovatörer har gått i som hotar vår framtid.
Jag tror inte på magi. Det tvingar mig att söka andra verklighetsbilder än Eberhards. En som ligger nära till hands, kalla mig prosaisk, är att hans axiom helt enkelt inte stämmer. Vi kanske inte alls har fått det för bra. Låt mig ta ett exempel. Eberhard konstaterar att svenska elvaåringar mår tip-top i internationella jämförelser. Men våra femtonåringar mår piss, säger samma jämförelser. Eftersom svenskarna är bortskämda bör detta uppseendväckande ras i det psykiska välbefinnandet bero på att femtonåringarna plötsligt har upptäckt att livet inte är en räckmacka. Vi har tutat i dem en räkmackig världsbild, vi har skyddat dem från tillvarons realiteter, inte satt gränser, inte ställt krav. Nu står de där. Och de är inte ensamma om sin vilsenhet. Vuxna personer söker sig till psykakuten för att de har det lite motigt på jobbet. Folk dillar om posttraumatiskt stressyndrom medan andra, folk som utsatts för Verkligt Lidande™, slutar lipa, tar sig i kragen och går vidare. Jag använder här Eberhard som exempel, men han är långtifrån ensam om att förakta detta daltande och kräva hårdare tag, i skolan, mot brottsligheten och i äldrevården.
Fast kanske går jag för fort fram? Axiomet om svenskarnas bortskämdhet är kanske snarare ett teorem? Så här definerar NE ordet:
teore´m (grek. theō´rēma, av theōre´ō 'betrakta', 'begrunda'), (läro)sats, bevisat påstående, t.ex. inom logiken. I en matematisk teori är teorem en benämning på ett av teorins huvudresultat. I axiomatiska framställningar härleds alla teorem från ett antal grundsatser, axiom, som anförs utan bevis.Ja, vi backar bandet lite. Det verkliga axiomet, det mest grundläggande postulatet, är nog att lidande är mätbart. Detta förefaller självklart, och återspeglas t.ex. i vår lagstiftning eller i de tabeller enligt vilka förlust av handens fingrar ersätts med ett visst belopp medan den som blir enbent kan casha in en högre summa. Det andra axiomet är alltså att lidande är jämförbart. Vi kan också kalla det Biafra-modellen: "Ät upp din mat, unge. Tänk på de svältande barnen i Biafra." Ja, så sa många när jag var liten. Det är alltid värre för någon annan. Se där ett tredje axiom. De verkar följa på varandra.
Jag säger inte att detta är helt galet. Att som Mats Odell påstå att flickor i Malmö våldtas på löpande band är en klar överdrift. Däremot är det sant för flickor i andra delar av världen, som Kongo. Svenska byggjobbare drabbas av många arbetsplatsolyckor, flera med dödlig utgång. Men jämför bara med sydafrikanska eller kinesiska gruvarbetare; där kan man tala om olycksfallsfrekvens! Axiomet "det är alltid mer synd om någon annan" är alltså sant intill en viss gräns. Skulle det vara en hundraprocentig sanning bör det någonstans på jordens rund gå omkring en, men bara en, människa som är världens olyckligaste.
Det stora felet med Biaframodellen är dock inte att lidande inte är mätbart och jämförbart. Det stora felet är att den används på fel sätt. Fiskpinnarna blir inte godare av Biaframodellen. En deppig generaldirektör blir inte mindre nedstämd. För vi kan inte ständigt ha hela världen i åtanke. Svenska byggjobbare som mist sin kompis när de skulle montera ett vindkraftverk gläds inte åt hur bra de tjänar i jämförelse med uskorna på demensboendet. De tänker att det var jävligt fel att bolaget snålade så. Är de bortskämda? Det tror jag inte ens att David Eberhard skulle säga. Men det blir ändå den logiska konsekvensen av lidande-teoremet, av Biaframodellen.
Ni har antagligen hört talas om Maslows behovstrappa. Han konstruerade den nån gång på 1950-talet och den ser ut så här: 1) kroppsliga behov, 2) trygghetsbehov, 3) gemenskaps- och tillgivenhetsbehov, 4) behov av uppskattning och 5) behov av självförverkligande. Hans tanke var att först när behoven i t.ex. 2) var tillfredsställda kunde man börja sukta efter 3). Även denna konstruktion känns intuitivt sann, även om det går att diskutera rangordningen. Men axiomatisk? Nja. Det går att hitta andra modeller.
Ett alternativt sätt att förstå hela den här problematiken är att ställa upp följande teori: Negativa upplevelser har alltid högre uppmärksamhetsvärde än positiva. Jag tror, med betoning på tror, att det är så. Det förefaller logiskt, sett ur ett överlevnadsperspektiv även om jag inte är utvecklingsbiolog. För om vi inte undanröjer det som plågar oss får vi svårt att överleva, eller fungera väl, rentav skapa en meningsfull tillvaro. Analogt med detta kan man säga att våra negativa erfarenheter bestämmer oss mer än de positiva. För att komplettera teorin kan man också ta in vår inbyggda tröghet, den som säger oss att så som livet såg ut i går, kommer det att se ut i morgon. Även detta har ett överlevnadsvärde. Vi hör att det prasslar i gräset, och i nästa ögonblick ser vi en giftorm eller en tiger. Det är liksom bra att komma ihåg. Nästa gång det prasslar reagerar vi redan innan vi har identifierat faran. Hade det inte varit så hade nog människan som art inte blivit långlivad. Men det gör alltså att vi stundom reagerar på en primitiv nivå, inte genom att reflektera.
Men problemet med denna tröghet är att den gör det svårt att lära om. När någon som vi älskar har dött borde vi ju liksom haja det. Men gång på gång reagerar vi som om den levde, bara för att drabbas av ett smärtsamt uppvaknande. Jag känner en äldre kvinna som brukade springa in till sin granne när något hade hänt. Sen dog grannen, och vad blev hennes första impuls när hon fick beskedet? Att springa in till sin granne och berätta det.
Ja, att lära sig nåt går fort, som i gräsprasselexemplet ovan. Men att lära om tar tid, om det alls är möjligt. (Försök lära dig att inte kunna cykla så får du se.) Vi associerar vissa negativa erfarenheter med omständigheterna kring deras uppkomst. Har man som barn befunnit sig i ett trängt läge med en skoningslös förälder är risken stor att andra trängda lägen blir ångestdrivande. Man kan t.ex. inte åka hiss. Detta är förstås inte "rationellt". Hissar är inte farliga utom i undantagsfall. Men säg det till den som får hjärtklappning och andnöd av blotta tanken. Den personen har alltså lärt sig att trängda lägen är farliga. Den negativa upplevelsen av hissfärden går inte att tänka bort, för den pockar på uppmärksamhet genom att sätta igång kroppens alla alarmklockor. Klaustrofobikern behöver lära om. Men hur? KBT, hör jag en enhällig kör ropa. Och visst, det kan fungera, åtminstone tillfälligt. Men upplevelsen av det trängda läget i barndomen finns ändå kvar där i botten. Jag tror att man behöver komma åt den också, men det görs inte på en kafferast. Man behöver prata om det, förta laddningen i det, sätta det i ett perspektiv innan det kan börja avklinga. Ja, eller ta sig i kragen, om man ska tänka lite som David Eberhard.
Vad har klaustrofobi med 15-åringars låga psykiska välbefinnande att göra? Jo, jag ville bara ta det här som ett exempel på några saker: Något som förefaller irrationellt (rädsla för trånga utrymmen som hissar eller tunnelbanevagnar) kan ha en alldeles logisk förklaring. Vissa personer har kanske en förhöjd beredskap för farliga situationer, i det här fallet trängda lägen - på goda grunder. Det lönar alltså föga att vädja till deras förnuft eller be dem skärpa sig. Det duger inte att hänvisa till att alla andra uppenbarligen klarar att åka hiss eller tunnelbana. För övrigt kan man fundera över hur pass naturligt det är att färdas i ett slutet, bullrigt utrymme under jord. Att vi klarar det utan att klättra på väggarna eller slå ihjäl varandra är ett smärre under. Gör tankeexperimentet att fösa in 150 troglodyter i samma tunnelbanevagn. Det enda som skiljer oss från dessa grottmänniskor är ju vår civilisation. På en primitiv nivå fungerar vi exakt likadant, ja likadant som många andra arter.
Om nu våra 15-åringar tycker att världen är skit, är det inte lite lättvindigt att avfärda det med att de är bortskämda, dåligt härdade som växthusblomster? Man skulle ju kunna tänka sig att de mår dåligt för att de faktiskt har det dåligt. Men för att gå till botten med det duger det inte med enkäter, det behövs kvalitativa studier av deras situation och upplevelser. Det är det ena. Det andra är att de enligt Maslows synsätt kanske har mått prima på elvaåringens trappsteg. Elvaåringar kräver faktiskt inte så mycket av livet. Men nu har det gått några år och de vill vidare. Och finner att nästa trappsteg är bra mycket högre. De är på väg in i vuxenvärlden med allt vad det vill säga av känslostormar, gryende sexualitet och ett intellekt som är på topp men en personlig mognad som släpar långt efter. Är det att vara bortskämd? Bör de tänka att andra har det sämre? Ska man be dem att kamma sig och växa upp? Jag tycker inte det. Jag tycker att man bör behandla dem efter deras förutsättningar och med hänsyn till det samhälle de omges av, ett samhälle som de vet faktiskt är ganska skoningslöst mot förlorarna, eftersläntrarna, de "obegåvade". Man kan fråga sig om de inte har goda skäl att ha en förhöjd beredskap för katastrofer.
Eller ta generaldirektören som jag nämnde förut. Detta är en nedstämd person. Nedstämdheten går inte över. Kanske är vederbörande överansträngd, kanske är kroppen marinerad i stresshormoner, kanske har vår gd drabbats av sorg. Kanske har familjens femtonåring tagit livet av sig. Kanske är trappan fortfarande för brant och benen trötta. Alla pengar och tjänstebilar och fina bostäder i världen inte är någon tröst. Och kanske är det inte alls någon generaldirektör utan en undersköterska på ett demensboende. Båda kan lida och lidandet kan vara likvärt även om det inte är liktydigt.
Se nu denna människa i ögonen och säg så här: "Problemet med dig är att du har det alldeles för bra. Tänk på hur folk har det i Kongo. Du får fan ta och kamma till dig." Hur känns det att säga så? För mig känns det obra, kalla mig blödig. Jag tycker nog att man kan hålla två tankar i huvudet samtidigt, rentav föra en kamp både mot orättvisor och förtryck i alla dess former och samtidigt ha en gnutta empati med 15-åringen eller den som har panikångest eller är utbränd. Det är en i mitt tycke skönare geometri, för den tar hänsyn till att vi varken är alltigenom rationella varelser eller kan stålsätta oss mot alla negativa upplevelser. Det är en också en geometri som räknar med dolda faktorer.
Ja, vi har det bra i Sverige om man jämför med många andra länder, kanske med de allra flesta. Innebär det att vi blir oförmögna att känna lidande? Inte precis. Står vi högst upp på Maslows trappa och gnäller som bortskämda barn över struntsaker som könskodade orättvisor eller, ännu värre, att SVT:s bevakning av Håkan Juholts avgångstal fallerade? Nej, jag tror inte att vi har tappat allt sinne för proportioner. Jag tycker inte att vi är bortskämda. Vi kan vara glada över allt vi har och hur långt vi har kommit på många områden. Det tror jag också att de flesta av oss är. Men det finns liksom utrymme för en och annan förbättring också. Så låt oss utvecklas ännu lite till, är mitt råd. För om inte vi kan göra det, här i vårt relativt privilegierade land, var ska det då göras? Inte i länder där flickor faktiskt våldtas på löpande band, i alla fall.
Den som föraktar den här sortens finlir är säkert välkommen att arbeta som volontär. Eller varför inte skänka överskottet från sin bokproduktion till Rädda Barnen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
