The old whites' network

Först (jag ska snart komma till ämnet som anges i rubriken):

Det finns flera vanliga argument för varför kvinnor bör ha lika representation i olika samhälleliga organ och i näringslivet. Ett är rättviseargumentet: kvinnor utgör 50 % av befolkningen och det förhållandet ska förstås återspeglas i representationen. Ett annat är att kvinnors erfarenheter är unika och därför är just kvinnor bäst lämpade att driva kvinnofrågor. Ett tredje är att kvinnor är annorlunda till sin natur och att denna annorlundahet är berikande. Kanske bör det här sista argumentet förtydligas; i exempelvis näringslivet anser många att kvinnliga chefer har mer empati, är mer inställda på att samarbeta etc, till skillnad från sina manliga kolleger som pekar med hela handen. Ett fjärde argument är att kvinnor som grupp särbehandlas negativt och att man bara kan komma tillrätta med det genom större kvinnorepresentation.

Det saknas förstås inte motargument. Att kvinnor utgör hälften av befolkningen är i sig inget skäl att de ska ha motsvarande representation, säger motståndaren. Hur organiserar man t.ex. en riksdag om personer av utländsk härkomst, personer med funktionsnedsättningar, hbt-personer och andra ska representeras i proportion till sin befolkningsandel? Ju mer man delar upp samhället i undergrupper, desto mer problematiskt blir en sådan princip.

Man kan också ifrågasätta att kvinnors erfarenheter gör dem bäst lämpade att föra sin egen talan. Kan inte en man sätta sig in i ämnet och driva feministisk politik lika framgångsrikt? Eller, analogt med det; Kan inte heterosexuella driva hbt-frågor?

Mot det tredje argumentet kan man invända att kvinnor sannerligen inte är annorlunda till sin natur och att de "kvinnliga" egenskaper man eftersöker hos chefer är en produkt av en falsk och svartvit uppdelning av mänskligheten i män och kvinnor. De så kallat kvinnliga egenskaperna är i själva verket allmänmänskliga och manliga chefer kan vänja sig av med att peka med hela handen, kanske om man belönar dem med en Frolic varje gång de gör rätt.

Antifeminister som Pär Ström kan mot det fjärde argumentet hävda att det i själva verket är män som är en utsatt grupp i vårt statsfeministiska samhälle - medan en feministisk organisationsforskare skulle påpeka det självklara, att även om antalet murvor är lika stort som antalet snoppar i en organisation är det ingen garanti för en jämställd politik eller policy. Att räkna kön är en bra början, inte mer.

Ni får ursäkta om min framställning av argumenten ovan dels är ofullständig, dels grovt förenklad. För det är den sannerligen, och de här frågorna har diskuterats på en mycket avancerad nivå under många år av tänkare som jag inte ens når till fotknölarna. Mitt syfte är inte att föra den diskussionen vidare eller ens redovisa den på ett tillfredsställande sätt. Nej, men jag vill ta upp en liten aspekt av det här med representation, nämligen vithet.

Så för det andra (efter det här stycket lovar jag att gripa mig an ämnet i rubriken):

När krav framförs på kvotering till storföretagens bolagsstyrelser hävdar motståndarna att tanken är absurd: det måste vara kompetensen som styr. Kvoterar vi in kvinnor gör vi dels företagen en otjänst eftersom de inte får den optimala styrelsen, dessutom gör vi de inkvoterade kvinnorna en otjänst. Hur ska de kunna försvara sin position inför omvärlden? Men det resonemanget kan man vända på. Män kvoterar in män och det har de alltid gjort. Men män behöver sällan försvara sin position; det tas för givet att de har fått uppdraget eftersom de är kompetenta. Att män rekryterar andra män skulle vissa hävda beror på en medveten strategi från patriarkatet. Och visst kan det ligga nåt i det, visst finns det ett kvinnohat. Men ofta beror det här på att män är så vana vid att en chef ska vara manlig att de inte vet hur de ska förhålla sig till en kvinnlig dito. De oroar sig för att något ska gå förlorat i dynamiken, kanske att hon ska ställa en massa jobbiga frågor och haka upp sig på ovidkommande punkter under styrelsemötena.

Och så kan det också vara, sett ur männens perspektiv. Jag läste en fenomenologisk studie i ämnet som var väldigt intressant. I den framkom det att styrelsemötena var en ritual som i hög utsträckning handlade om att bekräfta och delvis omförhandla rådande maktstrukturer. Själva sakfrågorna ägnades inte mycket tid eftersom det rådde en konsensus kring dem, nej det viktiga var när och hur länge varje person talade, hur han presenterade sig själv och sin position i rangordningen och så vidare. Ett korrekt beteende belönades och förstärktes därför, och efteråt gick de flesta nöjda därifrån. Men så satt där en nytillsatt kvinna som inte begrep spelets regler och naivt trodde att sakfrågorna var det viktiga och att mötet skulle utmynna i något konkret. Det är lätt att tänka sig alla kvävda eller halvkvävda suckar från de insatta.

Men det är inte bara en rädsla för det annorlunda som får män att rekrytera andra män. Det handlar om the old boys' network. De här männen har gått i samma skolor, gjort karriär på liknande vis under samma tid etc. Har du inte gått på Lundsberg och läst på Handels, tillhör du inte rätt familj, bor du inte i rätt område, har du inte rätt kostym och armbandsur och så vidare så bryr sig ingen om dig. Det här är så starka mekanismer att de inte går att bryta upp i första taget. Det finns förstås undantag, men de är få. Och kvinnor som ändå blir chefer kan vittna om hur svårt det är att verka i en manligt kodad och dominerad miljö. Det finns kvinnliga chefsorganisationer, men inte något old girls' network på samma sätt. Väl på arbetsplatsen är den kvinnliga chefen - alltså inte mellanchefen, för såna finns det ganska gott om - tämligen ensam.

Nu, äntligen, över till the old whites' network. I går bevistade jag "Makt och inflytande i hbt-rörelsen", ett samtal på Pride House som arrangerats av Arabiskt initiativ och MENA-gruppen. Och jo, vitheten inom exempelvis RFSL är besvärande, medgav dess ordförande Ulrika Westerlund. Tidigare initiativ som "Blatteflickorna" och "Blattepojkarna" rann ut i sanden, men i dag finns ungdomsverksamheten Egalia, där ca halvdelen av besökarna har utländsk bakgrund. Men ändå. I själva organisationen är allting vitt, vitt, vitt. Vad beror det på?

Svaret är väl uppenbart. RFSL eller hbt-rörelsen i stort återspeglar just den vithet som präglar hela det svenska samhället. Och där kunde jag sluta. Att majoriteten utesluter minoriteten är föga förvånande, och mekanismerna är liknande dem som får män att rekrytera män. Tillhör man inte det vita nätverket från början ska det mycket till innan man knackar på dörren. Och det vita nätverket är också ett nätverk som utesluter personer med funktionsnedsättningar, ett annorlunda könsuttryck eller fel sexuell läggning. Vitheten som norm är som luft, lika osynlig som heteronormen. Om man tillhör normen ser man inte normen, för man ser genom normen.

Jag ska ta ännu ett exempel från Pride House, programpunkten "Schyman & flatorna". Här frågade Sandra Dahlén Gudrun Schyman hur det känns att omges av så många flator. - Jo, det känns bra, svarade hon. Men Dahlén var inte nöjd. Var det möjligtvis inte så att allas vår Gudrun möjligtvis var lite, lite attraherad av flator? Så sa hon inte, men det var andemeningen. Och brukade Gudrun titta "Sex and the City"? Där gick vi. Här hade Gudrun Schyman satt av en timme av sin tid och så fick hon såna idiotfrågor. Det var pinsamt. Men det illustrerar också vitheten. Tänk er motsvarande fråga: "Hur känns det att vara omgiven av så många araber? Är det inte lite pirrigt, så där?" Det handlade om flator, vita flator, i en feministisk organisation, en vit feministisk organisation. En minoritet inom en minoritet - och ändå inte.

Jag känner inte till FI:s etniska sammansättning, ska tilläggas. Kanske har 20 % utländsk bakgrund. Men jag betvivlar det. Och jag undrar hur många som har arbetarklassbakgrund eller funktionsnedsättningar. Det är kanske bättre här än hos alla andra svenska organisationer, men det är i så fall ett undantag. Regeln står kvar: det vita nätverket styr, det svenska samhället är segregerat. Män tjänar mer än kvinnor, även i hbt-världen. Flator är inte snåla, som många hävdar; de är helt enkelt kvinnor. En enda vecka om året ser man massor av icke-heterosexuella kvinnor, sen blir de osynliga igen. En enda vecka om året ser man någon som heter Ali prata på Pride House. En enda vecka om året ser man hbt-personer med funktionsnedsättningar.

Den dag vi har en kukfödd kvinna eller fittfödd man som statsminister, en finansminister som är rullstolsburen flata och fyra statsråd som inte har svenska efternamn kan vi börja tala om ett integrerat samhälle. Det kan vara värt att påminna om det i den allmänna Pride-yran.

Och fram till dess anser jag att vi behöver normer och regler om lika representation. För det är det enda sättet att förhindra att normen kvoterar in normen. Argumenten för och emot kommer att se ungefär likadana ut som när det gäller kvinnlig representation, men gör inte frågan mindre angelägen.

Mina minnen av andra världskriget

Johan Wennström skriver i dag i SvD om "ideologens på en gång döda och brinnande blick". Han känner igen den, skriver han. Så gripande och klart skildrat! Så kan bara en gammal man uttrycka saken, en som har skådat ondskan i världen med sina egna ögon. Fast nu har Wennström knappt trampat ur barnaskorna, så han måste mena nåt annat. Kanske menar han att han såg ett tv-program om Goebbels när han gick på mellanstadiet, och att det gjorde ett outplånligt intryck på honom. Så nu vet han hur en ideolog ser ut.

Jag gjorde det, såg såna program på mellanstadiet. Vrålande retorik, förbränningsugnarna i Auschwitz. Och på gymnasiet, när jag var med i Vietnamrörelsen, såg jag en japansk journalfilm där vietnameser begravdes levande. Jag såg en amerikansk soldat döda en vietnames med sin eldspruta. Det är fruktansvärda bilder, men de säger ingenting om ideologi, lika lite som bilder på mördare avslöjar annat än att de ser ut som vem som helst. Skräckbilder från Nankingmassakern, Dödens fält, Song My eller Rwanda skymmer i själva verket mer än de avslöjar. De må vara nödvändiga för att väcka en slumrande omvärld, men sen ska vi nog lägga dem åt sidan.

Jag vet inte hur en ideolog ser ut. Som Johan Norberg, kanske? Söt? Ja, han är en riktig liten prins som man bara vill sätta i sitt knä och kittla under hakan. Men hans ideologi stinker.

Ideologi driven till sin spets, demagogi, besinningslös hets mot verkliga och inbillade fiender, som under McCarthytiden. Mekanismerna är inte en enda ideologis.

Wennström och Norberg är naturligtvis inte Goebbels och Mao. De är två fagra unga män på högerkanten i en kapitalistisk demokrati. Men för att reda ut vad nazismen eller kommunismen eller kapitalismen egentligen står för behövs mer än nötta bilder.

För en moralisk politik och en politisk moral

Det slog mig när jag läste en kommentar till mitt förra blogginlägg om JK:s genomgång av sexköpslagen att så många, kanske alla, prostitutionsliberaler är förbluffande fientligt inställda till politiker. Politiker ska minsann inte lägga sig i två vuxna människors förehavanden och yada yada. Politiker ses som några som stiftar lagar över folks huvuden, ja strängt taget borde de inte stifta lagar alls, de jävlarna. Lustigt, jag som trodde att det var just det vi har politiker till. Och senast jag kollade var Sverige en representativ demokrati, vilket innebär att de där klåfingriga lagstiftarna är valda av oss som väljer att rösta, vilket de flesta gör. Men de har väl blivit förblindade av sina privilegier. Väl vid maktens köttgrytor gör de som de vill och kör över folkviljan i fyra år. Sen åker hela bunten ut på arslet, för så dags har det svenska folket vaknat och rest sig som en man: aldrig mer!

Eh... Det är nåt fel på det resonemanget, tror jag. Vad jag har märkt har vi ungefär samma politiker mandatperiod efter mandatperiod, även om balansen mellan de olika partierna förändras något. Nej, förklaringen är nog en annan. Så här måste det vara: eftersom samtliga riksdagspartier inte tycker att prostitution är en sån kanonidé på det stora hela utgör de en illiberal pakt! Det finns inget parti som vill slopa sexköpslagen, alltså får vi vanmäktigt vrida våra händer och rasa över det moralistiska, paternalistiska och statsfeministiska tjyvsamhälle som inte låter oss köpa oss en hora i lugn och ro respekterar vuxna människors fria val. Läget är kort sagt förtvivlat. Och inte nog med att politikerna håller på och sjåpar sig över prostitutionen, de allra flesta svenskarna gör också det. Typiskt.

Jag kanske ska säga nåt om paternalism. Så här skriver Nationalencyklopedin efter att ha redogjort för ordets ursprung och historik:

Paternalism kan också betyda lagar och myndighetspolitik som begränsar medborgarnas frihet "i deras eget intresse", t.ex. förbud mot narkotika eller tobaksrökning och ingrepp i föräldrars handhavande av sina barn.

Nej, Sveriges medborgare är inte fria att köra bil utan bälte eller motorcykel utan hjälm. Eller fria och fria, visst kan man dra en repa med sin HD med vinden i håret och leka att man är Peter Fonda eller Dennis Hopper i "Easy Rider". Men om Onkel Haffa ser en får man böta. Förresten vill man nog inte vara Dennis Hopper, för han är ju död, liksom man själv om man råkar vurpa lite olyckligt på sin donatorcykel. Men ändå, någon total frihet råder alltså inte här. Och inte får man köra hur fort man vill, ens om man är ensam på vägen. Inte får man köpa och sälja knark och inte aga sina ungar heller. Detta är paternalismen i sin prydno. Politikerna, de där som envisas med att stifta lagar, tror inte folk om att kunna råda över sina egna liv. Man får inte röka på krogen, för krogpersonalens skull. Men de kan väl ta nåt annat jobb? Ingen tvingar dem att stå i en bar eller jobba i servisen. Cancer hit och cancer dit, det känns så jävla moraliserande och provinsiellt. (Om nu halva västvärlden är en provins.)

Men är det inte svårt att komma ifrån att lagar är ett utslag av moral? Hur skulle man bära sig åt i Svea rike för att slippa moraliserandet? De flesta tycker nog att det är omoraliskt att döda, för att bara ta ett exempel. Men det är klart, en ny brottsbalk skulle kunna bygga på, säg, ekonomiska principer. Mord är allvarligt eftersom den mördade får svårt att jobba och därmed försörja sig. Nu behöver ju inte lik någon försörjning att tala om, men ändå. Mördaren kunde åläggas att betala gravskötseln och kanske den mördades familj om han hade haft oturen att välja fel offer i stället för en änkeman i Norrbottens inland. Men ingen skulle kunna muttra nåt om att vissa typer bär sig åt hur som helst.

Jag tänker på den där tysken som ville ha sin snopp avklippt. Han satte ut en annons och fick genast napp. I kravspecifikationen ingick att de tillsammans skulle tillreda en festmåltid på Herr Lem, men det gick visst inget vidare. Penisar bör kanske ligga i marinad en längre tid, eller gravas, vad vet jag. Till slut flamberade de det sega eländet och tuggade i sig pitten under tystnad, föreställer jag mig. Ja, och sen dog den penislöse som planerat och kan ni tänka er: hans partner ställdes inför rätta! Tala om paternalism.

Fast jag tycker nog att det får finnas gränser för vad man får tillfoga varandra, kalla mig moraliserande. Permanenta och svåra skador känns inte okej, och jag tror att jag har med mig BDSM-folket där. Lite kärlek och hänsyn, är det för mycket begärt? Jag tycker inte det. Och i analogi med det tycker jag inte att man ska få utnyttja eller skada andra. Alls. Någonsin, och då menar jag såklart utanför BDSM-sessionen.

Eller anta att du säger till mig: "Jag tar hand om allt hushållsarbete och all barnpassning. Det är helt okej! På nätterna arbetar jag för att försörja oss båda, och på dagarna lever jag på rester och slattar, går klädd i en av mina två träningsoveraller och sticker aldrig näsan utanför dörren utom för att handla - och då tar jag förstås med mig barnen så att du får vila öronen lite. Men du är fri att göra vad du vill, knulla vilka du vill hur ofta du vill, gå på lyxrestaurang, spela på kasino och sen komma hem till lite nattvickning som jag trollar fram, tillsammans med dina tofflor och en Gammeldansk." Så skulle ansvaret vara mitt och bara mitt om jag vore vansinnig nog att ta dig på orden. Det skulle inte förta ett uns av min skuld.

Ja, ni förstår nog vart jag vill komma vid det här laget. Jag menar att vår lagstiftning inte bara kan, utan bör bygga på moraliska överväganden. Precis som vårt privatliv gör det. Moralen är till sin natur politisk, d.v.s. den går att generalisera. Alla våra lagar kanske inte känns lika engagerande och vissa har måhända kommit att hamna i otakt med det som brukar kallas det allmänna rättsmedvetandet. Tjuvfiske upprör nog inte särskilt många numera, och om polisen upptäcker att den där mördade änkemannen hade en hembränningsapparat skulle det knappast ses som en förmildrande omständighet. Liksom. Jag tycker trots det ovan sagda att lagar måste vara rimliga och straffen proportionella. Lagar bör inte stiftas i panik - ett avskräckande exempel är bastuklubbslagen. Jag anser också att smittskyddslagen bör förändras eftersom informationsplikten för hiv-smittade får orimliga konsekvenser och eftersom rättssäkerheten sätts ur spel när någon som misstänks kunna sprida smitta kan tvångsisoleras på lösa boliner. Det finns fler exempel. Vänsterpartiet vill t.ex. som ensamt parti avskaffa straffet för narkotikabruk. Det tycker jag är bra. Jag är för sprutbytesprogram för narkomaner, eftersom det antagligen räddar liv eller åtminstone hindrar några från att smittas med hiv och hepatit. Men det är jag, det. Jag är inte den svenska opinionen eller riksdagsmajoriteten.

Gillar man inte en viss lag får man undersöka vilket parti eller kanske vilka ledamöter som står på ens sida, man får rösta efter sin övertygelse, bedriva opinionsarbete, demonstrera eller vad man nu tycker bäst gagnar ens syfte. Men att oja sig över att Politiker, Makthavare eller Staten "moraliserar" när de inte tycker som man själv är faktiskt bara larvigt. Klart att lagar bygger på moral - du vill ju själv påverka andra enligt din moral. Så det är bara att bita i det sura ollonet.

Att lyssna på de prostituerade, del 1 006 254

Vem bryr sig om de prostituerade?, frågar sig Paulina Neuding i SvD i dag. Tja, alla som inte vill att människor far illa och utnyttjas. Dit hör t.ex. våra riksdagspartier och den majoritet av det svenska folket som är emot prostitution. Men på något märkligt vis är det att inte bry sig om de prostituerade.

Några andra som bryr sig om de prostituerade är prostitutionsliberalerna, alltså de personer som betonar att prostitution är en transaktion vilken som helst mellan två vuxna människor vilka som helst. Deras hjärtan blöder för dessa lyckliga kvinnor som skambeläggs och ses som offer av en pekpinnebemängd folkhop. T.ex. det svenska folket i gemen, bland annat representerade av de politiska partierna. Förlåt! Jag menar förstås ÖVERHETEN, staten eller med ett annat ord: feministerna. För som bekant är det feministerna som bestämmer allt i Sverige, därav termen "statsfeminister".

Sen finns det en ofta bortglömd grupp som också bryr sig om de prostituerade, nämligen sexköparna, hallickarna och människohandlarna. Deras omsorg om dessa fria, fritt väljande och välmående kvinnor kanske av en cyniker skulle kallas instrumentell, ungefär som när man ser till att slaktboskap ska ha goda villkor, men nu ska vi inte vara petiga. Inte kan man jämföra prostituerade med slaktboskap. Inte forslas de t.ex. mellan olika länder i jakt på största möjliga lönsamhet. Eller...eh, de gör visst det. Men ändå. De väljer fritt att låta ett antal män skava mot deras slemhinnor varje dag. Pengar är egentligen inte huvudsaken, nej det handlar om kvinnor vilkas sexualitet inte bör beläggas med skam. Även kvinnor kan ju vara kåta och vilja knulla med många, som bekant. Detta begriper förstås inte statsfeministerna, d.v.s. majoriteten av det svenska folket, ty här i vårt karga land är vi i regel sexualfientliga. Se bara på all reklam - inte en bit naken hud så långt ögat når! Inte en tutte på tv! Inga tillfälliga sexuella kontakter, inget sex före äktenskapet. Sex ses som något fult, fult, fult.

Anna Skarhed är justitiekansler och har utrett effekterna av vår sexköpslag. Vill ni läsa denna enligt Neuding magra utredning så är det bara att klicka här så har ni PDF-filen på ett litet kick. Så där. Nu kan ni själva granska Neudings och andra prostitutionsliberalers argument, ett i taget. Jag ska nöja mig med ett eller två för att inte bli långrandig.

Neuding skriver om Brooke Magnanti som inte bara är forskare, hon är lycklig hora (ungefär som i tandkrämsreklamen). Eller snarare var; under 14 månader prostituerade hon sig och sen skrev hon en populär blogg om det och det blev en film och Magnanti blev rik. Kanske blev hon inspirerad till sitt lönsamma sidoknäck efter att ha träffat några av sin pappa Pauls 150 prostituerade, det är i alla fall hans teori: Jag visade henne sexhandelns "mänskliga ansikte". Lyssnar ingen på de prostituerade? Att döma av hur populära Magnantis skildringar av en lycklig hora har blivit kan man nästan tro motsatsen. Eller vilket genomslag Petra Östergrens "Porr, horor och feminister" fick. Men Anna Skarhed har minsann inte intervjuat mer än sju prostituerade, skriver Paula Neuding. Att hon har lyssnat till såväl PRIS (Prostituerades revansch i samhället) som Rose Alliance hör liksom inte hit. Eller vad socialarbetare och poliser som har stor kännedom i ämnet säger. Ingen bryr sig om de prostituerade. Liksom.

Men är det inte en viss skillnad på att ha en etablerad ställning som forskare, ha förmågan att skriva en mycket uppmärksam blogg etc och på att komma till Norden från Thailand eller Nigeria, ofta med skulder till människosmugglare (s. 140-141)? Kalla mig naiv, men jag tycker det. I Danmark är hälften av de prostituerade kvinnorna utländska, i Norge två tredjedelar. Jag undrar hur noga prostitutionsliberalerna lyssnar på dem.

Att kvinnor som väljer att stanna kvar i prostitution är mer positiva till verksamheten än de som har lyckats ta sig ur den är kanske inte så förvånande. Neuding citerar några av de nöjda: "Kriminaliseringen har förstärkt det sociala stigma det innebär att sälja sex; prostituerade jagas av polisen, och de upplever sig vara omyndigförklarade, eftersom deras vilja och val inte respekteras."

Men det finns en fortsättning på citatet:

De som tagit sig ur prostitutionen beskriver att kriminaliseringen av köparnas gärningar har givit dem styrka. De har därmed kunnat sluta att skuldbelägga sig själva och i stället kunnat känna att det är köparna som gör fel och har ansvaret för de själsliga sår och svåra minnen som de tvingas leva med resten av livet. Personer som klarat att ta sig ur prostitution är därför genomgående positiva till förbudet. Särskilt framhåller de att det är köparna som lockar ungdomar in i prostitution och att det inte finns någon frivillig prostitution utan att det alltid handlar om att köparen har makten och att den som säljer sin kropp blir utnyttjad, men att detta är något som man inte vill se eller förstå så länge man utnyttjas.

Att inte se något som man inte vill se verkar vara ett utbrett fenomen hos prostitutionsliberaler. Och tror ni mig inte så kan ni läsa hela utredningen, som punkterar alla myter om sexköpslagen kontra den lyckliga horan.

Identitet? Sicken blås!

Efter att ha läst pedagogik i tre terminer och genusvetenskap i två har jag inte längre någon aning om vad begreppet identitet betyder. Det är rätt skönt. Jag har formligen marinerats i olika identitetsteorier; studerat barndomspsykologi, hegemonisk maskulinitet, meningsskapande, stigmatisering, lärande, socialkonstruktivism, socialkonstruktionism, postkolonialism, fenomenologi, poststrukturalism, olika feminismer, queerteori, narrativ teori, diverse socialpsykologiska skolor, genealogi à la Foucault, intersektionalitet och så vidare. Oerhört intressant, alltihop, och allt har bäring på en eller annan fnorm av identitetsbegrepp. Och ju mer jag läser och lär mig desto mindre vet jag om vad tusan identitet ska betyda. Kanske ingenting? Det är måhända bara ett av alla dessa buzzwords, som "diskurs"? Så nu ska jag försöka reda ut för mig själv vad identitet förmodligen inte betyder.

Identitet är till att börja med ingenting man har eller bär med sig som, låt säga, ett bälte av krokodilskinn eller ett par njurar. Det borde betyda att man heller inte kan förlora sin identitet, och det låter ju betryggande. - Var inte skraj, Lasse! Din identitet kan de i alla fall inte ta ifrån dig! För du har ju ingen.

För det andra är identiteten, den där som man varken har eller bär med sig, föränderlig. Det kan tyckas ointressant. Om jag inte har ett bälte av krokodilskinn (vilket nästan ingen har utom möjligen Crocodile Dundee, men här avser jag ett bälte av läder eller lämpligt syntetmaterial som är präglat så att det ska efterlikna krokodilens sköldar och fjäll) så är jag sannolikt ointresserad av om sagda bälte förändras. Och det gör det: med tiden blir det nött. Kanske tvingas man stansa ett nytt hål i det om man magrar eller lägger ut. Men det är "man", det - inte jag. Dock! mina kära vänner, dock! har det ändå en viss betydelse. För man vet ju att det finns nåt som kallas identitet. Den gör livet intressantare, för man kan iaktta andras identitet. Men identiteten som lättjefullt flyter runt på rygg någonstans ute i universum är inte riktigt sig själv alla gånger. Bögidentiteten, till exempel. Det ska fan vara bög nuförtiden, kanske du hör Tobbe yttra. Därefter suckar han lätt, uppfylld av minnen från den gamla goda tid då han var hela kontorets maskot och Katja från Personal klappade honom på flinten och frågade hur han och Bjarne hade haft det i Sitges på semestern. Den lilla charaden fyllde två syften: den var identitetsskapande för Katja som framstod som härligt vidsynt, och det gav honom uppmärksamhet. Han kände sig unik. Visserligen lite väl unik för att skulle kännas riktigt bra, men ändå; hellre det än att vara vem som helst. Och ensam.

Kanske måste jag ta tillbaka: identiteten är i själva verket en accessoar. Då återstår bara att ta reda på vem det är som släpar runt på den. Men bara för det måste man ju inte tala om identitet. Den som till exempel är en pansexuell traversförare kanske kan definieras som blott ett kärl. På mödravårdscentralen är hon inte ett dugg pansexuell och bara i viss utsträckning traversförare. Nej, här är hon gravid, en gravid kvinna som snart ska bli mamma. Symfys-fundusmåttet är som det ska och hjärtljuden ligger på 154. Det kommer hon att minnas när hon tänker tillbaka på när hon var på smällen. Och när hon sedermera har blivit 98 år och är ganska vimsig och har brutit lårbenshalsen när hon skulle ta ner en karott från ett skåp och därför stått på en stol är hon sannerligen ingen traversförare. Mamma är hon inte heller, för barnet dog redan vid ett års ålder och nu har det gått så många år sen dess att minnena har bleknat. Sjukvårdspersonalen anar inte att hon en gång hade barn, de vet bara att ingen anhörig går att kontakta för att berätta att hon ska opereras. Själv känner hon sig ungefär som hon alltid har känt sig: hon är Julia. Hon tänker på sin lammunge som hon fick på sin femårsdag och på sin röda klänning som hon hade på sig när hon föreläste på en tjejjour i Umeå ett par decennier senare. Den var väldigt fin, hon kände sig lite som en annan människa i den, djärvare.

Ägodelar kommer och går, liksom identiteter. Bara själva kärlet består, och knappt det. Kroppen förändras väldeliga på sikt men är liksom ändå densamma, bara en smula olika från dag till dag. Ena dagen är man barn, nästa har man till sin fasa en jättestor kuk och dagen därpå har man till sin stora lättnad sluppit den. Om man nu ska komprimera lite. Man har ändå en stark känsla av att man alltid har varit den man är, fast måhända i fel kärl under en olycklig period. Det är inte så mycket märkvärdigare än de där sensationella artiklarna med bilder på Gunnel före (116 kg) och efter (67 kg). Tack, GI-metoden! Tidningen envisas med att båda de där personerna är Gunnel, för artikeln är skriven ur hennes perspektiv. Men hade de frågat folk på bussen hade 116-kilosvarianten varit en tjockis, ja groteskt fet, mer ett fenomen än en människa. Efter bantningskuren är hon i stället en kvinna vem som helst och i viss mån även en människa. Rätt schyst röv, tänker mannen på det nedfällbara sätet vid barnvagnsplatsen. Han brukar sitta där när det är sommar, för då hamnar man lägre och kan studera kvinnoben i korta klänningar utan att verka som en gluttare. Själv är han absolut heterosexuell, har aldrig skänkt en tanke åt penisar annat än i omklädningsrum och så. Man jämför ju, det gör man.

Ja, Gunnel är precis samma Gunnel som hon alltid har varit, men fettet maskerade henne. Skymde sikten, kan man säga. På samma sätt skymmer jättestora tuttar sikten, då hör man hemma i ett kuriosakabinett lika mycket som den som är ovanligt tjock eller saknar ben eller är afatiker. Vissa lyten har bara högre status. Men det jämnar ut sig. En dag är de där pupporna som alla ville beskåda och klämma på två mjölsäckar som tantaloran visserligen är ganska fäst vid, precis som de är fästa vid henne, men mest till besvär varma sommardagar på bussen. Och på äldreboendet Alopesian är det inget märkvärdigt att sakna ben eller inte kunna få fram ett vettigt ord fast man försöker. Kroppsdelar kommer och går, liksom själsförmögenheter.

Med tanke på att vi upplever världen genom våra kroppar är det kanske inte så konstigt att vi tänker oss en inre kärna, det somliga kallar själ. Något slags konstant verkar finnas där inne, oavsett om man är religiöst lagd eller inte. Man kan gå kurser för att hitta den, eller bli analysand under många år eller träffa ett medium eller Hans Scheike eller en Hare Krishnamunk på gatan, och vips är ens liv förändrat! Det gäller nämligen att vara sig själv - och hur ska man kunna det om man inte vet vem man är? Att vara osann mot sitt rätta jag är en synd och en fasa. Det är okej om man i vissa lägen blir utom sig, men förr eller senare måste man krypa tillbaka, likt en dyngbagge som pustar ut i förnan efter väl förrättat värv: ännu en gödselboll trillad till lagom storlek och lagd till handlingarna. Men tänk om man aldrig hittar hem? Kanske bygger man sig en primalskrikslåda för att inte störa grannarna, eller så deltar man i en kram- och massagesession ute i Guds fria natur. Genom att återuppväcka känslor eller minnen från barndomen kan den vuxna människan möta nuet och därefter vandra in i framtiden, ständigt sneglande över axeln för att kontrollera att kärnan hänger med och inte har satt sig i dikesrenen med sina apelsiner och mackor med messmör. Ja, då har man en enhetlig identitet. Lite bräcklig, men vad fan.

Själv var jag mest intresserad av pojkar när jag var pojke och av ynglingar när jag var yngling. Tjejer var så annorlunda och lite skrämmande. Jag var väl inte direkt bög, men nåt åt det hållet, fast det hade jag aldrig vidgått om någon frågade mig. Och visst fantiserade jag om mogna kvinnor som alla andra ynglingar. Sen kom den där olycksalige sjömannen och knep min oskuld fast jag knep allt jag kunde. Men det värsta var att han knep den lilla tilltro till andra som jag hade klamrat mig fast vid i min ensamhet. Bryskt utkastad ur min barndom sökte jag mig nu till kvinnor och fick tjejkompisar som jag allt var lite lönnkåt på. Men det viktigaste var att jag kunde vara mig själv med dem - vem nu det var. Jag försökte ta reda på det. Vilken var min identitet? Inte var jag väl bög trots att den jäveln hade sugit av mig en gång, liksom för att få mig att känna att jag minsann hade varit med på alltihop från början. Nej, jag var banne mig heterosexuell, fast utan några synbara bevis därpå. Föreställ er den lättnad jag kände när jag äntligen blev med flickvän, och föreställ er det triumftåg genom diverse feminint kodade slemhinnor jag några år senare inledde när vi hade gjort slut. Jag var nu en tjejtjusare av format, och dessutom hade jag ett rockband - se där ännu en vidhängande identitet.

Ja, jag vilade ut i den heterosexuella famnen under några decennier ända tills jag kände hur greppet liksom hade hårdnat och jag fann mig kippande efter andan. Min manshat i allmänhet och min rädsla för män i synnerhet hade lindrats något, och återstoden skurade jag nu bort på ett sätt som KBT-terapeuter skulle nicka gillande åt: jag hade anonymt sex med andra män. Var jag alltså bög nu? Nej då. Jag såg mig som heterosexuell, fast min identitet som sådan började glida. Jag bestämde mig för att komma ut som bisexuell, men med vissa förbehåll. Var jag kanske monoemotionell? Jag blev ju aldrig kär i män. Nåja, även det förändrades, och jag tänkte att nu jävlar ska jag vara bög. Det gick så där. Jag ska inte trötta ut er med detaljer och tidpunkter, men i dag definierar jag mig som bisexuell om någon ber mig legitimera mig.

Men alltså: det är inte bisexuell jag är, det är inte min identitet. Jag har inte en enda identitet utan bär omkring på olika handväskor vid olika tillfällen. Detta är inget sensationellt konstaterande, precis: så är det väl för alla. Vi skiftar med blixtens hastighet från det ena till det andra till det tredje. Vi identifierar oss med vissa parametrar i vår omgivning, finner likheter med andra traversförare, barnmorskor, personalassistenter, bögar, tjockisar, benlösa och åldringar. Råkar man snudda vid en nymålad vägg får man färg på kläderna, helt enkelt. Det är inte märkvärdigare än så. Jag tror att det är vad jag tycker om identitet. Förmodligen kommer jag att se saken annorlunda en annan gång. Jag hoppas det.

Så ha en trevlig Pridevecka, hörni. Uttryck er könsidentitet, ert könsuttryck, er sexualitet och så vidare bäst ni kan, medan ni kan. En dag sitter ni där förvirrade i er säng och är ett benbrott, en aortaruptur eller ett livmoderframfall. Och inte så mycket mer, även om personalen är hur kompetent och omtänksam som helst. Ni är det bara...eh, inom er. I bästa fall.

En riktigt mysig tv-kväll

Illvilliga tungor säger att det bara är skräp på tv under sommaren. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Ja, utom möjligtvis föreställningen att det är möjligt att leva i 25 år utan att äta. Eller att Egyptens pyramider efter år av diplomatiska strider äntligen ska återbördas till Hyllie, där de en gång uppfördes av Jonnes Bygg (1923-25). Vid närmare eftertanke finns det en hel rad saker som är eller kan tänkas vara mer felaktiga än påståendet att det är tråkigt att se på sommaren, vad än Johan Croneman påstår. Men jag vill ändå ge en motbild till denna hegemoniska diskurs, och därför ska jag nu gå igenom vad vi kan kolla på i soffan i kväll. Eller kanske inte i själva soffan, men medan vi sitter i soffan. Jag vill skynda mig att tillägga att man mycket väl kan sakna soffa och ändå se på tv. Så där.

Alltså: i dag vill jag se "Hemma hos Vanna Rosenberg", del 3 av 5. Jag läser att Vanna njuter av svensk husmanskost, älskar att sjunga jazz och gillar att flyga drakar. Och det här är bara del 3! I del 4 av "Hemma hos Vanna Rosenberg" får vi se henne klippa tånaglarna på sitt eget, fiffiga sätt (slut på problemet med vassa nagelrester på badrumsgolvet!), höra henne spela "Hang down your head Tom Dooley" på blockflöjt och berätta om sin nya sovrumstapet. Del 5 ska vara en överraskning, säger SVT. Jag har tjatat och tjatat, men det enda producenten vill avslöja är att Vanna tänker "bjuda på nåt gott". Det kan ju vara vad som helst! (Tyvärr missade jag de två första delarna, men man kan inte få allt här i världen.)

Vad är egentligen tv? Pierre Bourdieu har kallat det "Une pivotte faux chaud" (ung. 'en liten falskt uppvärmd bakelse') i sin longitudinella studie över mellanstadielärare från Bretagne 1965-2000, "Tout les tubbies" (2001 s. 224 ff). Jag tycker att det är en briljant iakttagelse, men kanske behöver bilden filtreras genom radikalfeministen Sheila Jeffreys svidande kritik av detta partogena medium i "Unfolding Queer Television". Jag ska inte gå in närmare på vad jag menar, för då blir jag aldrig klar med det här blogginlägget, men bara så att ni vet. Det här är inte byggt på nåt löst tyckande från min sida: tv är, kort sagt, jättekul.

Åter till ämnet. 21.00 får ni inte missa "Mästaren från Sogn og Fjordane" där vi följer den nu 83-årige fotografen Svein-Kjetil Søndagsangst som har vigt större delen av sitt liv åt att dokumentera sällsynta nötter från hela världen. Det kanske inte låter så rafflande, men ni skulle bara veta allt denne man har gått igenom; han får Thor Heyerdahl att framstå som en mesig fikus. (Här vill jag skynda mig att tillägga att jag alls inte har något emot mesiga fikusar, jag känner flera stycken.) Tyvärr krockar slutet av programmet med kvällens höjdpunkt, thrillern "Falsely Murdered" från 1977 som börjar 21.50. Men jag väljer ändå att byta kanal, för slutet på "Mesteren" har jag sett så många gånger sen jag spelade in programmet på min VHS (videobandspelare) 2005.

I "Falsely Murdered" möter Dorothy (spelad aven ung Meg Ryan) Drab (Tom Selleck), en detektiv med ett mörkt förflutet och massor av hår på bröste. Ja, han får Burt Reynolds att framstå som en fjantig s.k. twink. Inte för att jag har nåt emot twinks, min farbror var en. Hursomhelst, Meg börjar ana oråd när hennes kylskåpsmagneter gradvis ersätts av demoniskt klotter - vem är gärningsmannen? Harvey Keitel (Dunk) har ett passionerat kärleksförhållande med sig själv och visar stjärten hela elva gånger under slutscenerna, ett rekord som endast Helen Mirren har slagit - något för kalenderbitarna! Det är kort sagt, en mycket tillfredsställande rulle, som vi skämtsamt kallar långfilm här i Upplands Bros filmklubb.

Ja, sen trodde ni kanske att det roliga är slut. Icke! Nu kan vi nämligen avrunda med ett repriserat avsnitt av "CSN Miami", "Godbitar från Jägersro" med Benny Haag och "Grabbarna från Strömsholm", det numera legendariska avsnitt där Göran Skytte avslöjar att han egentligen aldrig ville spela tvärflöjt med Michael Wiehe. Heta bastuscener utlovas.

Så kom inte och klaga på tv-programmet! Jävla Johan Croneman. Det här kommer att bli en riktigt mysig tv-kväll.

(P.S. Tack för namnet på Svein-Kjetil, Felmoftan!)

Britta och Anna och Lasse och Bosse

Britta och Anna har bott ihop i några år nu. De är gifta och har två barn. Men lesbiska är de inte.
Lasse och Bosse bor ihop utan att vara gifta. De är inte heterosexuella.

Nu är frågan: Hur många män krävs för att gräva ett hundra meter långt dike i pinnmon utanför Rögle? Nej, frågan är vad Britta och Anna är om de nu inte är lesbiska. Som om det spelar nån roll. Men ändå. Jo, de är förstås bisexuella, tänker ni. Fel.

Lasse och Bosse är bästa vänner och har känt varandra sen ett fotbollsläger när de var 12 år. De är absolut inget bögpar, men älskar varandra ändå. Jamen, då är väl i alla fall de här grabbarna bisexuella. Fel igen.

Svaret hittar ni säkert i något tält under Priden i sommar: t-shirts eller knappar med texten "I'm not a lesbian, but my girlfriend is" eller "I'm not gay, but my boyfriend is." Britta och Bosse är bisexuella, de övriga är homosexuella.

Anna och Lasse har lite besvär med sina homosexuella vänner. De ifrågasätter hur någon kan vilja vara tillsammans med en tvestjärt. De är ju så opålitliga, eller så är deras bisexualitet bara en övergångsfas eller så måste de knulla med andra eftersom alla bin är polyamorösa eller åtminstone otrogna som katter. Fejkflator och låtsasbögar, usch.

Tror ni att jag skojar? Tyvärr inte. Så här ser verkligheten ut för många bisexuella och deras partner. Om detta har Elin Grelsson skrivit bra i dag - läs hennes artikel och skäms sen om du är homo och känner dig träffad. Pride vore så mycket roligare för oss bin om inte homonormen var så stark. Det är faktiskt en av anledningarna till att jag är ganska trött på att hänga i Prideparken. Där sitter jag och min älskade med våra barn. Varken hon eller jag är ett dugg heterosexuella, men det syns ju inte. Och jag känner många bisexuella som har blivit mer eller mindre utmobbade från vår kärälskade "familj", tyvärr. Det är dags för lite Bi Pride.

Jag har förresten en vän som är bög och som länge var partnerskapad med en man som han delade en pytteliten lägenhet med under många år. Ibland var den andre mannens flickvän där, men han var inte bisexuell, nej han var och är straight as an arrow. "I'm not heterosexual, but my husband is" hade min vän kunnat ha som t-shirt. Samma t-shirt kunde en bisexuell kvinna ha om hon vore gift med en heteroman. Allt är inte vad det ser ut att vara. Men den där söte mannen på bilden ovan som ser ut som sir Ian McKellen är verkligen just det.

Some people are bisexual. Get over it!

Mångkulturalism utan kultur

”Mångkulturalism”/”multikulturalism”/”kulturell mångfald”… Kärt barn har många namn. Men det här barnet är inte särskilt älskat nuförtiden, utan ses i bästa fall som naivt och i sämsta fall som ett hot mot samhället. Så här skriver t.ex. Natan Schachar i artikeln ”Multikulturalism leder till elände” (Dagens Nyheter 2008-04-18):

Rasismen och multikulturalismen har olika avsikter, men de utgår från samma grundantagande: Att du, och dina eventuella rättigheter, är en funktion av din grupptillhörighet. De bägge ideologierna har samma rötter och de leder mot samma elände: segregation, extremism och slöseri med mänskliga resurser.

Dilsa Demirbag-Sten sällar sig till raden av mångkulturmotståndare i Expressen och menar att "liberalismen är den ideologi som sätter individuella fri- och rättigheter i främsta rummet". Hon kritiserar såväl vänstern som högern för att "kollektivt klumpa ihop muslimer till en kropp med gemensamma intressen, behov och mål" där högern fixerar sig vid de militanta islamisterna medan vänstern "indirekt tar ställning för islam" eftersom den ser USA som den store satan.

Sverigedemokraterna å sin sida skriver så här på sin webbplats: ”Den mångkulturella samhällsordningen är i dag ett allvarligt hot mot den inre sammanhållning och stabilitet som utgör grunden för hela den solidariska svenska välfärdsmodellen.” Utöver denna kritik av mångkulturalismen som blind för individen eller balkaniserande, splittrande för samhället, förekommer feministisk kritik som går ut på att överdriven respekt för kulturella grupper tenderar att gå ut över kvinnor. I Sverige har t.ex. debatten rasat om vården bör bistå unga invandrarkvinnor med så kallade hymenrekonstruktioner. Är det inte att ge efter för kvinnoförtryck? I Belgien och nu senast Frankrike har man förbjudit niqab och burka på offentlig plats, Storbritannien och Danmark har särskilda åldersgränser för giftermål med personer utanför EU. Samtidigt har motsättningar mellan majoritets- och minoritetskulturer hårdnat i Europa, och islamofobin breder ut sig på ett skrämmande vis. Det finns anledning att granska hur vi bäst ställer oss till det här problemkomplexet. Kan man motverka rasism utan att hänfalla åt ett mekaniskt sorterande av människor i grupper, eller bör man fokusera på individen som Dilsa Demirbag-Sten vill? Jag tror att det är för tidigt att skrota mångkulturalismen, för det är att kasta ut barnet med badvattnet. Men den behöver nyanseras, och därför måste vi först bena ut vad vi menar med kultur.

Ordet kultur har som bekant en väldigt vid användning. Det kan beteckna kulturella yttringar (och delas in i exempelvis finkultur och populärkultur) eller användas som synonym för ”rörelse”, ”grupp”, ”tänkesätt”, ”strömning” etc. I dag får kultur ofta ersätta begrepp som etnicitet, religion eller nationell tillhörighet. Seyla Benhabib skriver i ”Jämlikhet och mångfald” (2004) att det i politiken, medierna eller våra domstolar förutsätts ”att varje grupp av människor ’har’ ett visst slag av ’kultur’ och att gränserna mellan dessa grupper och grunddragen i deras kulturer kan specificeras och är relativt lätta att beskriva”. Benhabib kallar detta en ”reduktionistisk kultursociologi” som bygger på några felaktiga premisser:

(1) Att kulturer är klart avgränsbara helheter; (2) att kulturer sammanfaller med befolkningsgrupper … och (3) att även om det inte råder en full överensstämmelse mellan kulturer och grupper … så utgör detta inget problem för den politiska teorin eller praktiken.

En sådan reduktionistisk kultursociologi gör det svårt för oss att tänka klart när det gäller frågor om orättvisor och mångfald, skriver Benhabib. Detta för att den är essentialistisk: den gör kultur till något statiskt, stelnat och medfött. Den överbetonar också olika kulturers särart och avgränsning men även deras inre homogenitet, vilket kan leda till krav på konformitet från de dominerande inom gruppen.

Även Thomas Hylland Eriksen påpekar i sin pamflett "Kulturterrorismen – en uppgörelse med tanken om kulturell renhet" (1999) att kultur inte är ett ting.

Men ideologer och politiska entreprenörer av många slag [har] kastat sig över detta kulturbegrepp. ”Kultur” och kulturell identitet har faktiskt under loppet av de senaste åren blivit viktiga redskap för att uppnå politisk legitimitet och inflytande i världssamhället. Det används politiskt både av dem som lägger stor vikt vid att de själva har en stolt och rik kultur, och av dem som hävdar att andra har en mindervärdig och skurkaktig kultur.

Susan Moller Okin skriver i "Is Multiculturalism Bad for Women?" (1999) att tanken på att assimilera minoritetsgrupper numera ses som förtryckande (av personer som inte är rasister, alltså). I stället försöker man ta hänsyn till varje kulturell grupps särart. Detta ser Moller Okin som en olycklig utveckling eftersom man då riskerar att glömma bort kvinnorna. Alla kulturer är mer eller mindre patriarkala, men minoritetskulturerna är det ofta i högre utsträckning. När samhället försöker tillgodose dessa kulturella gruppers krav bör man därför fråga sig vem som tjänar och förlorar på det inom gruppen. Moller Okins svar är att det ofta är de äldre männen som får ökad makt på de yngre kvinnornas bekostnad. Och nu ska jag låta Moller Okin definiera mångkultur, inte för att jag ställer mig bakom hennes tankar helt, men för att definitionen är rätt bra:

Multiculturalism" is harder to pin down, but the particular aspect that concerns me here is the claim, made in the context of basically liberal democracies, that minority cultures or ways of life are not sufficiently protected by ensuring the individual rights of their members and as a consequence should also be protected with special group rights or privileges.

Denna definition av mångkulturalism är tämligen okontroversiell. Men för att mångkulturalismen ska vara försvarbar kräver alltså Moller Okin att man måste beakta gruppens inre maktstrukturer. Det räcker inte att som Will Kymlicka, en av mångkulturalismens främsta banerförare, kräva att en grupp inte ska diskriminera inom sig för att åtnjuta statens stöd. De orättvisor som drabbar kvinnor äger nämligen ofta rum inom familjens ram och är därför svårare att få syn på.

Anne Phillips skriver i "Multiculturalism without Culture" (2007) att Moller Okins feministiska kritik av mångkulturalismen är befogad. Okin har dock anklagats för att inta ett västerländskt etnocentriskt perspektiv, som om icke västerländska kulturer automatiskt måste vara patriarkala. Phillips finner även denna kritik befogad, men menar att den har avskräckt många från att falla i samma fälla så att deras kritik av minoritetskulturer nästan har tystnat. Ingen vill framstå som den som kommer utifrån med pekpinnar och talar om för minoriteten hur den bör uppföra sig. Ett annat problem som Phillips identifierar beskriver hon som i det närmaste en spegelbild av det första: att till synes feministisk kritik av minoritetsgrupper framförs för att demonisera dem.

People not previously marked by their ardent support for women’s rights seemed to rely on claims about the maltreatment of women to justify their distaste for minority cultural groups. … But with the equality agenda hijacked to promote cultural stereotypes, and feminists curbing their criticisms in order not to support this move, it looked as if things were going badly wrong.

Det Anne Phillips ser som en av de största farorna med ett mångkulturellt synsätt är frånvaron av en syn på aktörskap: individer från icke-västerländska kulturer framställs som om de är sin kulturs marionetter. ”A defensible multiculturalism will put human agency much more at its center; it vill dispense with strong notions of culture.” En ”mångkulturalism utan kultur” står både i motsättning till gamla assimilationstankar och till den framväxande nationalismen och uppdelningen i Vi och Dem som har accelererat efter elfte september.

Jag håller med Dilsa Demirbag-Sten om att synen på individer från minoritetskulturer är förvrängd. Kvinnorna konstrueras som oupplysta, snärjda i primitiva hederskulturer, ”styrda av vidskeplighet och dogmer” som när Eduardo Grutzky, en självutnämnd "expert på hederskultur" skrev om hymenrekonstruktion i Expressen 2008. Ja, de är svaga och rädda offer för patriarkala strukturer. Och är de inget av detta ses deras manifestation av sin religion som ett potentiellt hot mot ordningen eller som en provokation. Att kvinnor kan bära huvudduk av pietetsskäl och fri vilja framkommer sällan i debatten, eller att den kan vara ett sätt att slippa bli betraktad som ett sexualobjekt.

Att olika patriarkala maktordningar är en realitet (män behöver t.ex. inte vara oskulder på bröllopsnatten) hindrar inte att kvinnor alltid äger ett visst mått av autonomi. Att vissa unga kvinnor pressas att gifta sig mot sin vilja, bära huvudduk eller visa upp blodiga lakan innebär inte att alla gör det. Jag anser i likhet med Anne Phillips att vi måste försöka urskilja vad som är tvång, vad som är fritt val och vad som kanske är en form av begränsad valfrihet. Att kvinnor uppvisar aktörskap i en patriarkal struktur innebär däremot inte att strukturen inte existerar och bör bekämpas. Det är alltså lika illa att hemfalla åt voluntarism, alltså att överbetona överbetona individens valfrihet.

Att se minoritetskulturer som homogena och skarpt avgränsade från majoritetskulturen gör oss blinda för deras inre variationsrikedom och det manöverutrymme som kan finnas för individerna. Man måste inte se dem som slitna mellan två kulturer. I stället kan man se hur deras hybriditet (”bindestrecksidentitet”) berikar deras liv. Eller, som Hylland Eriksen skriver, ”Det största problemet för dem som ’lever i två kulturer’ ligger i att en samlad offentlighet avkräver dem en kulturell identitet” Detta är svårt att få syn på om man bara framställer dem som de Andra. Att dessutom exempelvis likställa oskuldsbegreppet med islamsk sed är att blunda för att flera andra kulturella och religiösa grupper också kräver att kvinnan ska vara oskuld på bröllopsnatten.

Citaten från politiker och debattörer som uttalar sig om ”hederskulturer” och ”patriarkat” andas en otålighet med det mångkulturella tänkandet. Den svenska idédebatten kan bland annat representeras av antologin ”Befria oss från mångkulturalism” (red. Rasoul Nejadmehr, 2008). I den skriver t.ex. Dariush Moaven Dust att mångkulturalismen inte är en lösning på något problem utan tvärtom själva problemet. Ett annat exempel är Aleksander Motturis ”Etnotism” (2007) som skrevs i samband med Mångkulturåret 2006 och kritiserar mångkulturtänkande som ett förtäckt skillnadstänkande, en ”postrasism”. Det är alltså knappast så som Dilsa Demirbag-Sten hävdar, att mångkulturalistiska tankar är på väg att bre ut sig i Europa - tvärtom. Och i praktiken återspeglas denna reträtt från mångkulturalismen genom de regler som försvårar för kvinnor från minoritetskulturer att exempelvis få gifta sig med utomeuropeiska medborgare (se exemplet Danmark), eller att manifestera sin religiositet eller få en hymenrekonstruktion betald via landstinget. Sverige har inte infört burkaförbud på allmän plats som Belgien och Frankrike. Riksdagens konstitutionsutskott har också motsatt sig ett sådant förbud. Men många, t.ex. Sd önskar sig förstås ett sådant förbud. Att Skolverket låter rektorer förbjuda burka och niqab i skolan kan enligt min mening förstärka den sortens intolerans.

Kritiken mot det mångkulturella tänkandet kommer som sagt inte bara från feminister som Susanne Moller Okin. Värnandet om utsatta kvinnor från minoritetskulturer kan ofta maskera främlingsfientlighet och intolerans. Att feminister här får oönskade ”sängkamrater” för tankarna till de amerikanska radikalfeminister som fann sig stå sida vid sida med den kristna högern i kampen mot pornografi. Den feministiska kampen är knappast betjänt av den sortens reduktionistiska kultursociologi som Seyla Benhabib kritiserar.

2007 var Chandra Mohanty i Sverige för att tala om sin bok ”Feminism utan gränser”. I en intervju med Stefan Jonsson får hon ge sin syn på slöjdebatten: Hur hanterar hon den oheliga alliansen med konservativa västerlänningar som plötsligt upptäckt slöjan och tolkar den som tecken på hela den muslimska världens barbari?

- Jag upprepar, gå till kärnan. Det första vi måste inse är att saken handlar om specifika kvinnor. Det andra vi måste inse är att debatten skrivs på dessa kvinnors kroppar. Det blir allt svårare, ja, nästan omöjligt att höra vad dessa kvinnor själva önskar sig, därför att andra är så snara att tala om vad de vill, hur de känner sig eller hur förtryckta de är. Dessa kvinnor är i dag en förevändning för en större kamp mellan olika ideologier. … Just därför ska vi avvakta med utslaget tills vi åtminstone hört de kvinnor som är berörda. Och innan vi hört dem kan vi fråga oss själva varför vi plötsligt är intresserade av slöjan? Varför har den seglat upp som en storpolitisk fråga? I vilkas intressen?

Ja, varför? En sak framstår i alla som klar för mig: det är inte främst i kvinnornas intresse debatten förs. Att peka ut minoritetskulturer som väsensskilda från vår, kanske hävda att de ges privilegier (som ”onödiga medicinska ingrepp”) och kräva absolut likhet inför lagar, förordningar och normer gör inte samhället mindre polariserat, tvärtom. Självklart bör vi ta avstånd från förtryck där det förekommer. Men som Seyla Benhabib skriver: ”Vi kan ogilla någon aspekt av deras moraliska, etiska eller evaluativa praktiker utan att avfärda eller ringakta deras livsvärldar helt och hållet”.

Diskursen om den Andre som fångad i och bestämd av sin kultur har sin antites i synen på Oss som befriade från omoderna tankemönster, som rationella och autonoma. Konstruktionen av det normala och förnuftiga kräver en stigmatisering av annanheten. Att detta sammanfaller med en reträtt från mångkulturalismen som tar sig uttryck i heltäckande förbud mot exempelvis slöja eller särskilda åldersgränser för giftermål med en partner utanför EU är knappast en slump.

Dilsa Demirbag-Sten kritiserar vänstern i Sverige för att "se mellan fingrarna med religiöst förtryck", vilket jag ställer mig frågande till. Det borde inte finnas någon motsättning mellan att kämpa mot diskriminering och kolonialistiska synsätt på de Andra och att vägra att godta religiöst förtryck. Liberalismen, å andra sidan, mässar om de universella värdena, skriver hon, "men förmår sedan inte att stå upp för dem och försvara dem, inte heller att presentera ett alternativ till den identitetspolitik som får allt starkare fäste i hela Europa." Kanske det. Men anledningen till liberalismens allt svagare inflytande inom exempelvis feminismen beror på den svaga maktanalysen. Det duger inte att enbart hålla individer ansvariga för sina egna handlingar men inte andras för att motverka diskriminering. Man måste kunna se att personer ur minoritetsgrupper särbehandlas negativt på sätt som är typiska för just den gruppen. Att lösa problemet genom en förlegad form av mångkulturalism tror jag knappast att "vänstern" (vilka nu det är) förespråkar. Men kanske behöver denna vänster fortsätta och förnya den feministiska debatten om strukturellt förtryck kontra aktörskap, en debatt som sannerligen inte är ny, se till exempel Lois McNays "Gender and Agency" (2000) för en översikt om hur Judith Butler och Pierre Bourdieu kan användas för att analysera frågan.

Så jag håller med debattörer som Demirbag-Sten att olika religiösa grupper exempelvis inte ska ges rätten att själva avgöra skilsmässoansökningar och krav på underhåll. Liberala förespråkare för mångkulturalism, som Will Kymlicka, ansåg att det var en framkomlig väg, vilket hon verkar ha glömt. Nej, däremot måste vi motverka de strukturella, institutionaliserade former av förtryck som drabbar vissa grupper. Kampen mot diskriminering, rasism och islamofobi måste föras parallellt med en kamp mot patriarkala, sexistiska och homofoba maktordningar. Här har partier som Feministiskt initiativ eller Vänsterpartiet väldigt mycket mer att komma med än välvilliga högerkrafter eller liberaler. Att som Demirbag-Sten hävda att "den minsta minoriteten i ett samhälle är individen" är faktiskt en riktigt usel analys. För övrigt undrar jag hur påläst en så kallad samhällsdebattör är som kan döpa om Paulina de los Reyes till "Rejes". Man tar sig för pannan.

Finkulturens personliga assistenter

Någon pratar högt på min gård, fast ordlöst. Att man kan uttrycka mycket utan ord vet den som har haft spädbarn, men all kommunikation kräver avkodning. Ju mer idiosynkratiskt någon uttrycker sig, desto större personlig kännedom krävs. Vissa människor har också en talang för att uppfatta mönster och strukturer där andra överväldigas av brus; det är som musikalitet eller språkbegåvning, två områden som föga förvånande hänger ihop. Jag tänker mig att den som råmar ute på gården förstås av sina föräldrar om de nu lever, eller av en personlig assistent eller motsvarande. Men förutsättningen är alltså den personliga relationen och ett intresse av att tolka. Som förälder tolkar man sin alldeles nyfödda bebis oupphörligt; det är livsavgörande. Och det fortsätter förstås, tolkandet upphör inte i och med språkinträdet. Jag ser på en bråkdel av en sekund hur något av mina barn mår, om något är fel, om det har hänt något som jag ännu inte har fått veta. Ibland övertolkar jag förstås, precis som hundägare begår antropomorfa felslut och läser in en tanke eller känsla som faktiskt är omöjliga för hunden att hysa, för att inte tala om att uttrycka. Men hellre det, mycket hellre det än motsatsen. Jag önskar alltså att den utvecklingsstörde på min gård har tillgång till någon som förstår vad han uttrycker. ”Oj, vad det blåser!”, till exempel. Eller att det här är roligt – men inte det där. Det här vill jag ha, hit vill jag gå. Och nu blev jag ledsen, men inte arg. Nu är jag frustrerad, för du förstår mig inte, din dumme satan.

Det är som med kultur. Kristdemokraterna vill sänka momsen för att göra dansbandskulturen mer tillgänglig. I dag tvingas man som bekant uppsöka skumma små stånd i Västerås souk för att komma över en cd med Lasse Stefanz. Men finkultur, den ser man fan överallt. (Fast ”fan” skulle nog kristdemokraten bara tänka för sig själv.) Ja, det finns en rädsla för finkulturen; den är obegripligt råmande, kaotisk och potentiellt aggressiv; den går inte att avkoda utom för dess personliga assistenter och närmast anhöriga.

Jag läser just nu Patricia Cornwells senaste bok, ”The Scarpetta Factor”, en som vanligt mycket rafflande, trovärdig och psykologiskt inträngande historia. Jag tar minsta tillfälle i akt att kasta mig över den igen, för jag vill veta hur det går. I morgon har jag nog till min stora förtret läst ut den, men det kan inte hjälpas; spänningslitteratur bör slukas. Samtidigt väntar mig läsning av en annan sort: Per Olov Enquists ”Ett annat liv”, Marcel Prousts ”Swanns värld” och Nancy Frasers ”Adding Insult to Injury – Nancy Fraser Debates her Critics”. Ingen av dem vill jag sträckläsa.

Enquists självbiografi gör mig helt salig. Precisionen i språket är så oerhörd och väcker så många tankar och associationer i mig att jag måste lägga ifrån mig den efter ett par sidor för att samla tankarna. Att plöja den vore som att gå på en fantastisk restaurang och kasta i sig deras sjurätters avsmakningsmeny på tio minuter. Extremfallet på närläsning är när jag tog över ett år på mig med ”Historien om Lissabons belägring” av Saramago, en bok som blev mitt livs största litterära kärlek. ”Ett annat liv” har inte riktigt den digniteten, men spelar ändå på samma olympiska arena, en där banorna är minutiöst välskötta och gräset vårdas som vore det ett spädbarn.

Så vad är det för skillnad mellan ”The Scarpetta Factor” och någon av böckerna i min väntande trio? Handlar det inte bara om genrer? Nej, jag kan inte riktigt nöja mig med det lakoniska konstaterandet. Cornwell är en spänningslitteraturens mästare, kanske den allra bästa vid sidan av Michael Connelly och möjligen Jeffery Deaver. Hennes sinne för detaljer är fenomenalt, som när hon beskriver förkolnade fönsterramar som ”alligatored” eller frammanar lukten av brandrök, glödgad asfalt och bränt människokött så att man på ett ögonblick förflyttas till brottsplatsen, känner fasan när dr Kay Scarpetta inser att den svårt sargade, oigenkännliga spillra av en människa som ligger där är hennes älskade. Men Cornwells skildringar går rakt in i mig, motståndslöst. Hon trycker på knappar i mitt psyke på ett sätt som nästan kunde kallas manipulativt. Det är inget fel med det – tvärtom är det en stor styrka. Jag har läst ca två rader av pseudonymen Lars Keplers ”Paganinikontraktet” som går som följetong i DN i sommar, och var tvungen att återupplivas med luktsalt och därefter våldtäktsduscha i en timme efteråt. Något så till den milda grad pinsamt var det i jämförelse med Cornwell. De trycker inte på en enda knapp, och språket lämnar mig helt likgiltig. Att bunta ihop all spänningslitteratur är lika trubbigt som att dela upp litteratur i kategorierna populär och fin.

”Swanns värld” är som bekant den första delen i ”På spaning efter den tid som flytt”, en romansvit som anses ha hög imponatorfaktor. Tänk att ha läst hela den! Men jag kan faktiskt inte ta någon hänsyn till det. Inte vet jag om jag kommer att läsa hela sviten, men hittills är jag djupt fascinerad. Precis som i ”Ett annat liv” är språket makalöst, men där Enquist är sparsmakad är Proust framvällande. I en passage beskriver han klocktornet på en kyrka sida upp och sida ner. Det borde inte vara möjligt, det borde bli långrandigt. Jag häpnar under läsningen; jo, det fortsätter faktiskt! Och fortsätter och fortsätter. Lyckan är total, inte minst över hur någon vågar ta en sån fabulös risk i sitt skrivande. Jag uppslukas och försvinner bort till en annan tid, en annan plats, ett annat temperament. Men även här märker jag att jag måste ta en paus då och då för att smälta intrycken. Och Saramago ska vi bara inte tala om. Jag har aldrig fröjdats så mycket som i hans knä, men likt ett barn blir jag ibland överstimulerad av den roliga leken och måste göra nåt annat.

Vad är det här? Hur kan någonting vara så bra på så totalt olika sätt?

Nu tänker ni kanske att det har att göra med tolkning. Litterära alster som lirar i Nobelklassen måste läsas av någon som har förmågan att tolka dem, som besitter en viss förförståelse, kanske rentav har läst litteraturvetenskap. Det senare hör man faktiskt i litteraturdebatten ibland. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Finkulturens personliga assistenter finns bara som en fantasi hos dess belackare. Det finns inget facit, för det är att förväxla språket med individen. Eller för att uttrycka sig med Martys ord: den goda boken är som en människa. Ja, den lever sitt eget liv, obekymrad av kristdemokrater och dansband. Att den kanske inte är omedelbart tillgänglig är inte en svaghet utan en styrka. Vem förväntar sig att förstå och lära känna en medmänniska efter ett ögonkast eller ens ett par timmar? Ändå är det så många vill ha sin litteratur, sin konst, sin musik. Det här blir ännu tydligare när vi talar om en viss sorts poesi eller konst. Ta ”Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med” av Marcel Duchamp. Konstverket åtföljdes av en grön låda med instruktioner för hur det ska läsas, men de är tvetydiga och fulla med ordvitsar. Ta världens mest avancerade superdator och mata in alla kända fakta om konstverket. Det kommer inte att resultera i ett jota. Men ta en konstkritiker som Ulf Linde och låt honom skriva ”Spejare” så får vi en tolkning som är rena detektivhistorien och väldigt övertygande. Linde har just den där musikaliteten jag beskrev i början. Men det är fortfarande bara en tolkning av tusentals möjliga. Konstverket står kvar där på Moderna museet och är antingen slutet eller öppet för betraktaren. Slå er ner framför det en halvtimme. Inte behöver ni ha läst ”Spejare” för att umgås med det. Det finns inga rätta svar.

Erik Beckman har skrivit några rader som jag har som mitt motto på Facebook: ”Inte orden, inte det de pekar på men själva näsorna de pekar med är meningen.” För mig är det helt genialt, men jag tänker inte berätta varför. Jag vet inte om jag kan, eller snarare, jag vill inte omformulera Beckmans ord, av rädsla för att något då dör. Men det individuella konstverket, den enskilda dikten, boken eller teaterpjäsen är inte bara en uppdiktad individ, den är högst verklig. Den kanske råmar nåt som ni inte förstår. Det går ändå an att känna på dess näsa.

Så långt skönlitteraturen, men jag hade ju en tredje bok, Nancy Frasers. Vill jag inte sträckläsa den heller? Nix. Jag vill faktiskt inte sträckläsa någon akademisk litteratur, men tyvärr tvingas jag göra det under terminerna. ”Adding Insult to Injury” är gudskelov inte kurslitteratur, däremot är den akademisk litteratur när den är som bäst. Jag ska inte ge mig in på dess innehåll, för då blir jag aldrig färdig med det här blogginlägget. Men långsamt bör denna bok läsas, för även den kräver att man smälter innehållet i lagoma portioner. Till skillnad från de skönlitterära verken är den inte en solitär. Fraser står på någons axlar, och dessa axlar tillhör tänkare vilkas teorier i sin tur vilar på andras. Man kan utan besvär följa linjen bakåt till de första liberalerna och marxisterna om man vill, eller fortsätta läsa där Frasers bok slutar. Den akademiska traditionen är fantastisk på så sätt: den är helt genomskinlig och vem som helst som har tid och tålamod kan sätta sig in i den. ”Adding Insult to Injury” kräver inte mycket mer än att man är hyfsad på engelska. Skillnaden mot exempelvis Judith Butler eller Iris Marion Young är milsvid.

”Solitär”, skrev jag. Det är nu inte helt sant. Visst ingår Enquist i en tradition, och det gör även Proust. Men det är ändå mycket mer sällsynt att en akademiker skapar något helt nytt, och framförallt måste det hen skriver ingå i det vetenskapliga cocktailpartyt, annars blir verket på sin höjd en kuriositet. Jag undrar just vad Göran Hägglund skulle tycka om Nancy Fraser. Han skulle förmodligen reagera ungefär som jag reagerar på Lars Kepler, med avsky. Han skulle stå främmande inför själva grundförutsättningarna i hennes teser, eftersom hans verklighetsbild är en helt annan. Hägglund är kanske inte anti-intellektuell, men hans inställning till den så kallade finkulturen är djupt problematisk.

Lasse Stefanz, slutligen. Behöver de en lägre momssats för att klara sig, och vem skulle tjäna på det? De själva, förmodligen, men även alla de utvecklingsstörda som älskar dem. För av någon anledning är det mest Lasse Stefanz et al. som gäller när FUB anordnar dans. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske tänker de utvecklingsstördas föräldrar att dansband är det mest normala som finns och vad kan väl då vara bättre lämpat en dansafton? Att Lasse Stefanz har enkla melodier med enkla texter innebär också att vem som helst kan lära sig dem utantill. Men den house jag brukar dansa mig halvt fördärvad till på diverse gayklubbar är inte precis som en stråkkvartett av Bartók. Jag gissar alltså att det handlar om normaliteten, men kanske har jag fel – det kan faktiskt kvitta. För det här gör ju inte dansbandsmusik sämre.

Tanken att det till synes lättillgängliga är lika mycket värt som det till synes svårtillgängliga är alltså inget jag kan invända mot. Men bakom Kristdemokraternas dansbandsvurm ligger förstås föreställningen om verklighetens folk, viket är direkt förolämpande mot dansbanden, de utvecklingsstörda och andra som diggar den musiken – och mot såna som jag som ibland föredrar ”finare” kulturyttringar. Det är den andra sidan av idén om kultur som kräver förkunskaper, om konst med ett facit och om finkulturens personliga assistenter och närmast anhöriga. Ja, det är ett ohöljt förakt mot Proust-läsarna, konstmusikälskarna och källarteaterpubliken, mot de intellektuella och tillgjorda, de som liksom vill vara förmer än andra. Kristdemokraterna ser sig som pojken som avslöjar att den queere och normbrytande kejsaren är naken. Och bakom dansbandsmomsens avskaffande döljer sig en nyliberal agenda. Kulturutövning ska vara folklig, annars ska den inte stödjas. Tecknet på att den är folklig är att den är självbärande. Endast självbärande kulturyttringar har ett existensberättigande; om en teater inte går runt på sina biljettintäkter får den skylla sig själv och inte springa till staten för stöd. Allt hänger ihop: verkligheten är lika med det lättfattliga och omedelbart igenkännliga medan det svårpenetrerade (som inte alls behöver vara det) är ett utslag av tillgjordhet och hotande normupplösning, vilket inte har något verkligt stöd eftersom det kräver livsuppehållande åtgärder för att alls finnas. Det har, kort sagt, gått för långt med vårt samhälle.

Det lustiga, påpekar Marty som jag diskuterar det här med, är att källarteatrarnas repertoar må vara av det svårare slaget: ”Caligula” av Albert Camus, ”Artauds rekviem” etc. Men vad säger regissören och skådespelarna? Jo, det ska vara rått, direkt och drabba publiken som en smäll i solar plexus. Efter att ha sett en föreställning fick hon en gång frågan: ”Hur såg publiken ut efteråt? De verkade väl inte lyckliga?” Nej, teatermänniskor är för det mesta inte intellektuella för fem öre. De är tvärtom just det verklighetens folk som Hägglund tänker sig ska lyssna på dansbandsmusik. Queera är de bara undantagsvis, även om få av dem röstar på Kd. Men de är alltså parasiter på samhällskroppen lik förbannat, tänker den som är värdekonservativ, nyliberal – och historielös. Om vi bara ser till kortsiktiga vinster och det kommersiellt bärkraftiga kommer den teater, konst och litteratur som inte genast bär sig att självdö. Kvar blir då Lars Kepler, Lasse Stefanz, och ”My Fair Lady” på Oscars. Skulle inte den kosten kännas en smula ensidig i längden? Jag tycker det. Jag tycker att det är bra synd att kristdemokrater och andra i stort sett oemotsagda får fortsätta att sprida myter om vad kultur är och bör vara bara för att de själva har en sån beröringsskräck och nattstånden kultursyn. Den repertoar vi ser på institutionsteatrarna i dag vore inte möjlig utan källarteatrarna, den konst vi kan se på Moderna hade inte funnits om allt alltid skulle ha varit kommersiellt gångbart. Marcel Proust och Marcel Duchamp känns kanske varken svåra eller farliga nuförtiden, men en gång hade de större likheter med Sarah Kane eller Anna Odell än vad en kristdemokrat skulle gilla. Och Lasse Stefanz hade varit bespottade rebeller 1950.

Alla dessa prostituerade män

På flera håll hävdas det att prostitution minsann inte är något som bara kvinnor ägnar sig åt, nej det är lika vanligt bland män. Ibland hänvisar man då till en undersökning bland gymnasieungdomar från 2004. Den ingår som bilaga 5 i SOU 2004:71 och visar att av 3 344 18-åringar har sammanlagt 60 sålt sex någon gång, och det är en liten övervikt för pojkarna. Jag är ingen statistiker men skulle nog akta mig väldigt noga för att generalisera till befolkningen i dess helhet. Den som inte har SOU som källa hänvisar i stället till rapporten "Prostitution i Norden". Där, på sidan 376, kan man läsa att fyra män och fem kvinnor har sålt sex, av sammanlagt 732 tillfrågade. Och de fyra männen hävdar att de har sålt sex till kvinnor, vilket inte låter särskilt trovärdigt. (I Ungdomsstyrelsens rapport om sexualvanor bland nätanvändare från 2009 är andelen kvinnor som säger sig ha köpt sex väldigt låg, för att nu bara ta ett exempel.) Som sagt, att generalisera är vanskligt. Regeln är att alla resultat "endast kan generaliseras till den population utifrån vilken man hämtat sitt sampel", för att nu citera Alan Brymans "Samhällsvetenskapliga metoder". Men såna finesser ska man nog strunta i om man vill driva en tes. Bengt Held skriver t.ex. först i ett inlägg att det är lika vanligt att hbt-personer köper sex som att heterosexuella gör det:

När man gjort enkäter har det visat sig att det är ungefär 14-15 % både bland homomän och heteromän som köpt sex. Men det budskapet tiger givetvis Feministiskt initiativ, radikalfeminister och för övrigt även en del politiker från riksdagspartierna om. För det skulle "förstöra" deras teorier om att prostitution främst handlar om att män vill förtrycka kvinnor.

Lite senare korrigerar han sig efter att ha läst om rapporten han refererar till men tillägger: "Och radikalfeminsterna har fel trots det här. För de låtsas som att bara heterosexuella män köper sex, jag vet själv många bögar som berättat att de köpt sex och andelen är nog som bland heterosexuella, 14 %." Mm, andelen är "nog". Och han "vet många som". Man tar sig för pannan. Nu är Bengt Held i allmänhet en hyvens prick och har under lång tid bedrivit opinionsarbete för hbt-personer, inte minst i form av egna enkäter till våra riksdagspartier som han redovisar på sin blogg. Men här trampar han rejält snett.

Om Bengt Held trampar snett är det dock ingenting i jämförelse med Isabelle Ståhls praktvurpa som ni kan avnjuta här: Sexsäljaren inget offer. Även Ståhl använder sig av anekdotisk bevisföring; hon har nämligen träffat "flera män i högt uppsatta positioner" som har sålt sex både till kvinnor och andra män. Ja, tänka sig. Själv är jag f.d. klasskamrat med en man som är vd för ett av Wallenbergsfärens toppföretag. Han var rätt tjålig mot mig i andra klass en gång, vilket bevisar min tes att bristande empatisk förmåga hos unga pojkar ses som en tillgång i storfinansen. Turligt nog använder sig Ståhl även av kalla fakta; hon är en av dem som lutar sig mot de fyra männen i "Prostitution i Norden". Så män säljer sig skitofta, liksom, och mår inte dåligt av det, för det säger Isabelle ståhl:

Till skillnad från kvinnor som säljer sex så är de tydligen inte alls rädda för att bli betraktade som offer som säljer sin värdighet. Det tyder på att samhällets så kallade omsorg om prostituerade kvinnor snarare är unken, skuldbeläggande moralism som stigmatiserar.

Den enda riktigt intressanta studien jag har hittat, sexmänsäljer.se/x - nöje blir funktion av Niklas Eriksson och Hans Knutagård är en kvalitativ undersökning om fyra homosexuella män och en bisexuell och deras aktiviteter. Jag har bara hunnit skumma den, men en sak är ganska tydlig, och det är att informanterna visst är "rädda att bli betraktade som offer som säljer sin värdighet". Ingen av dem kan vara öppen med sin verksamhet som är stigmatiserande, och samtliga har upplevt trakasserier på nätet. En har blivit våldtagen fem gånger under kort tid, en annan har haft en hallick som har behandlat honom illa, flera vittnar om hur deras kunder försöker gå över gränsen på olika sätt, t.ex. genom att kyssa dem trots att kyssar inte ingår. Även om männen i studien på många sätt avviker från gamla negativa bilder av prostituerade män sitter horstigmat kvar. Stigmat uppfanns liksom inte i och med den svenska sexköpslagstiftningen, vilket många prostitutionsliberaler vill låta påskina - det har funnits där i långeliga tider.

Hur många är alla dessa prostituerade män? Det går faktiskt inte att säga. Förmodligen är de fler än vad man tidigare trott. Få eller inga män går på gatan i Sverige, och de sociala myndigheterna och polisen har inte samma inblick i verksamheten. Eriksson och Knutagård påpekar att det är svårt att dra några säkra slutsatser av undersökningarna jag refererar till ovan (som de också beskriver kortfattat). Mer forskning behövs alltså. Men frågan är om det spelar så stor roll. Antag att det finns ett ganska stort antal prostituerade män som säljer sex till män. Antag att deras situation delvis skiljer sig från deras kvinnliga motparter. Antag att de i allmänhet mår bättre. På vilket sätt påverkar det vår bild av de kvinnliga prostituerades situation? Rubbas heterosexuella normer och patriarkala maktordningar av "den lyckliga böghoran"? Förändras könsköpande heteromäns kvinnosyn? Jag kan inte inse att det skulle vara så. Så här skriver Ståhl:

I vår kultur finns det en idé om att män vinner och kvinnor ger upp något när de har sex. Att kvinnor frivilligt kan välja att sälja sina kroppar betraktas som otänkbart eftersom sex ju är så heligt och speciellt för dem, något som de bara kan ge bort till särskilda personer som de har känslor för.

Visst är det hög tid att demontera bilden av kvinnors och mäns väsensskilda sexualitet - men vad har det med prostitution att göra? Det är inte feministiskt att ha en moraliserande syn på "lösaktiga kvinnor" - och det är heller inte därför (de flesta) feminister är emot prostitution. Det är inte feministiskt att frånkänna kvinnor autonomi och aktörskap. Det är inte feministiskt att hävda att ingen kvinna frivilligt skulle kunna sälja sex. Men det är banne mig inte feministiskt att bortse från maktstrukturer heller. Och det är bra korkat att tro att vår sexualitet, vår integritet, vår nakenhet och våra könsdelar inte skulle ha någon särskild laddning alls. Är det så svårt att förstå?

Nu ska jag citera Bengt Held igen:

Sedan ÄR prostitution ofta ett socialt problem. Mycket tyder på att majoriteten prostituerade använder droger och-eller har blivit sexuellt utnyttjade och har svårt att avgöra sexuella gränser.

Men det betyder inte att alla egentligen skulle vilja lämna sexsäljandet. Det är paternalistiskt och oförskämt att låtsas som att de sexsäljare (män och kvinnor) som gillar sitt jobb inte vet sitt eget bästa och ljuger.

Right on. Låt oss inte frånkänna individer aktörskap. Men återigen: är detta ett argument för prostitution? Ska vi inte tänka efter lite vilka konsekvenser prostitutionen i stort har, eller vilken människosyn den är ett uttryck för? Ska vi tänka bort de utländska kvinnor som prostituerar sig i Sverige? Ska vi strunta i att för varje "lycklig hora" går det hundratals olyckliga? Ska vi låtsas som om valfriheten aldrig har begränsningar, att det som på ytan ser ut som ett "fritt" val inte är så fritt alla gånger?

Prostitutionens förespråkare älskar att leka att vår lagstiftning gör livet till ett helvete för de duktiga och starka kvinnor som väljer att sälja tillgång till sina kroppsöppningar. Men de håller väldigt tyst om att de företräder någons rätt att köpa sig denna tillgång. De vill liksom inte se att prostitution till syvende och sist handlar om att allt ska vara till salu. Kajsa Ekis Ekman beskrev det här väldigt bra en gång. Om jag går på krogen, kan jag då säga till servitrisen: "Du, jag vill nog inte ha den där biffen. Kan jag inte få spotta dig i ansiktet i stället?" Kan jag inte få köpa vad som helst - din fitta, din röv, din mun?

Prostitution är inte vilken affärsverksamhet som helst. Det är inte vilka som helt som köper sex. Visst är det heteronormativt att blunda för att det förekommer homosexuell prostitution, så låt oss belysa även den. Men i grund och botten förändrar inte (det osäkra antalet) bögar som säljer sex samhällets patriarkala strukturer. Att, som Isabelle Ståhl påstår, en kvinna skulle ta makten över sin situation genom att ta betalt för det sex hon annars "gav bort" frivilligt är en väldigt märklig logik. "Alla som utför arbete säljer sin kropp. Varför ska sex betraktas som något heligt, upphöjt som måste hållas utanför arbetets domän med samhällets våldsapparat?", frågar sig Ståhl. Tja, gå och sug av en gubbe i en hiss om det nu inte är nåt särskilt. Det kan väl bli en bra artikel.

Uppdatering: Nu har Gudryn Schyman skrivit ett svar till Isabelle Ståhl. Den som ifrågasätter min uppgift om hur många olyckliga det går på en "lycklig hora" kan här få lära sig något.

Inte med en smäll, utan med en snyftning

Captain Frock - he dead

A penny for the Old Guy

Vi är de ihåliga sägs det; vi är därför de uppstoppade. Denna tomhet plågar oss sen barnsben, dovt ilande som en fantomsmärta, ett minne av en förlorad pastoral. Detta är vår tragedi: vi förblir ihåliga, amputerade, drömmande om en helhet som aldrig blir vår. Som Kapten Klänning, eller nu senaste Kapten Arbetsmarknad. Något viktigt måste saknas sådana män. Ingen kvinna kan förstå dem, därför måste de tolkas av någon som visserligen inte är kvinna, men som genom idog självrannsakan kan passera som hel: en så kallat god eller riktig man. Ni vet, i brist på äkta infödingar kan man alltid fråga en Ostindienfarare. Ja, det är egentligen bättre, ty de inföddas munart kunna vi icke förstå.

Plats på scen alltså för en manstolk. Han förklarar:

Män har en gång varit pojkar. Pojkar har svårare än flickor för att knyta an. De får ofta inte gosa, så de brottas. Sen blir de tonåringar och förnekas ännu gosandet. I stället ska de lära sig analsex. Analsex är fel och gör ont. Flickor och sedan kvinnor blir bara njutningsmedel, objekt att behärska och instrument att spela på. Men längtan, ack! Den värker i de eviga pojkarnas bröst. Eller för att nu bli lite mindre högtravande: Lindberg fick inte fortsätta som länspolismästare i Uppsala. Då blev livet tråkigt. Därför sökte han spänning i form av sexuella eskapader och så gick det som det gick. Littorin mådde dåligt på grund av en utdragen strid med sitt ex, därför tröstade han sig med sex och så gick det för honom. Som för Lindberg.

De stora rubrikerna i Lindbergs fall beror inte enbart på att han är polis. Nej, det är för att han i sin egenskap som Kapten Klänning har engagerat sig starkt i jämställdhetsarbete. Det här tolkas i våra medier som att han har varit en dubbelnatur. Inte kan man vara feminist och torsk på samma gång? Inte kan man vara för kvinnors lika representation och samtidigt knulla med minderåriga eller begå andra sexuella övergrepp? När det gäller Littorin undrar allmänheten hur man kan vara högt uppsatt politiker och inte respektera våra lagar.

Men för det första finns det en hel del feminister som inte är emot prostitution, i varje fall inte som princip. Jag tycker att deras argument är dåliga, men tänker inte ge mig in i den diskussionen just nu. För det andra tror jag inte att det ena behöver utesluta det andra. För att ta ett extremt exempel: man kan tortera en fånge med skendränkning på dagen och läsa saga för sina barn på kvällen. Det innebär inte att man lider av något slags personlighetsklyvning. Att man torterar någon gör en inte till en alltigenom ond människa, lika lite som sagoläsning gör en till en alltigenom god dito Man kan alltså vara feminist och prostitutionskund även om kombinationen känns lite svårsmält - i alla fall för mig. Men frågan är om allt det goda Lindberg har gjort nu har förlorat sitt värde. Jag tycker inte det. Däremot har både han och Littorin gett uttrycket "det personliga är politiskt" en ny innebörd.

Jag tror att man vet vad man gör när man ger sig in i diverse sexuella eskapader, och vad omgivningen skulle säga om man blir avslöjad. Men man låter sig falla för frestelsen, för belöningen i stunden är starkare än rädslan för eventuella konsekvenser i framtiden. Jag tror inte på teorin att man måste vara ensam och tom för att fly in i ett destruktivt sexliv. Människor är inga tillbringare som kan eller måste fyllas med ett innehåll. Tanken att sex är nåt man tar till för att (fyll i vad ni vill) är faktiskt rätt mossig. Däremot är det en finfin ursäkt, framförd av män med hjälp av manstolkar. Jo, jag mådde så jävla dåligt och då började jag gå till horor. Det var liksom inte själva det sexuella som var viktigt. - Nähä, så du hade lika gärna kunnat gå på ishockey? Titta på lampor på Belysningshuset vid Fridhemsplan? Spela bingo? - Nej, du fattar inte! Man är liksom ihålig och då försöker man fylla tomrummet med sex. Man är ångestriden och då blir man så omåttligt pilsk fast inte på det vanliga viset utan man blir liksom kåt utan att vara kåt, det är svårt att förklara. - Mm, det är visst det. Det låter inte särskilt övertygande. Förresten tror jag att du hade varit i farten långt innan du drabbades av den där stora krisen.

Och snälla, kom inte och säg att du "lurade dig själv". Vi kan inte lura oss själva; vi kan bara lura andra. Nog fan vet vi vad vi håller på med. Att vi inte alltid har kontroll över våra beteenden är en annan sak. Jag inbillar mig att alla former av beroendeskapande beteenden riskerar att leda till tillvänjning. Man behöver alltså starkare grejer för att fortsätta reagera, till exempel med sexuell upphetsning. Den kicksökande kan alltså hamna i en situation när kicken inte vill infinna sig. Då gör man avkall på allt vad heder och samvete vill säga, får sin kick och därefter dåligt samvete. Det är inte vackert, men det är ganska mänskligt. Detta om Lindberg, alltså. När det gäller Littorins påstådda sexköp kanske det inte är något accelererande kicksökande det handlar om. Det kan vara bekvämlighet, eller kanske bara en fetish för köpesex. Det var straffbart, men är preskriberat. Det var ett utslag av dåligt omdöme men mänskligt. Det är klandervärt men inte nödvändigtvis diskvalificerande för en politiker. Politiker har åkt dit för rattfylla och fått fortsätta.

Jag läser just nu "Punishment and Culture" av Philip Smith. Han vill ta tillvara på och modernisera några av Emile Durkheims teorier om bestraffningens kulturella och meningsskapande avspekter. Durkheim såg inte straffet primärt som ett sätt att bestraffa brottslingen eller återupprätta disciplin och ordning. Nej, han såg det som ett slags samtal som samhället för med sig självt. Det är performativt, en talakt. Tvärtemot vad Foucault hävdar har inte allmänhetens inflytande över rättskipningen avtagit i takt med att bestraffningarna gått över från att vara offentliga till privata. Straffen är inte bara samhällets sätt att disciplinera sina medlemmar, det är inte bara så att vi integrerar domstolarna inom oss som Foucault säger. Nej, vi påverkar i hög grad vad som ska vara straffbart, och straffet är ett sätt att markera vilken konsensus som råder just nu. Brottet rubbar tillfälligt ordningen, som därför måste återställas - så har det ju alltid varit. Ett samhälle vill skapa ett visst överskott av ordning, kan man säga. Att kampen ofta får märkliga följder är en annan sak, som att en förseelse blir ett brott i ett samhälle av änglar, som Durkheim skrev.

Vi har en konsensus kring vad sexualitet bör vara och inte bör vara i Sverige. Här är idealet den goda sexualiteten. Lindbergs (påstådda, får jag väl säga för att gardera mig) fetisch för SM-sex är inte acceptabel här. Män som dominerar och kvinnor som är undergivna är inget svensken vill kännas vid. Är rollerna omvända är det kanske lite lättare att svälja såna sessioner,  men bara lite. Själv har jag inga synpunkter på det. Jag tycker inte att det är queer, jag tycker att det är att sexualisera en maktordning, det är inget som jag kan identifiera hos mig själv. Men folk får förstås binda och plåga varandra om det gör dem lyckligare. Däremot har jag synpunkter på tvång som inte är resultatet av en sån överenskommelse. Det finns inga flytande gränser eller utrymme för tolkning. Känns det som ett övergrepp är det ett övergrepp. Och sex med minderåriga... Jag borde inte behöva skriva ut att jag är emot det, men kanske ska jag ha det som underrubrik till min blogg:

JAG ÄR EMOT ALLT SOM ÄR NEGATIVT.

Det är bara det att gränserna blir flytande helt i onödan när kvällstidningar och andra samhällsbärare börjar slaska med det här. Littorin hade sexchattat, minsann. Oj, oj, oj! Och vad hade Kapten Klänning i sin väska? Handklovar! Piskor! Ja, just det, precis som vilken domina eller master som helst på Kinks & Queens. Kan vi inte hålla isär tillåtna sexuella fetischer och otillåtna sexuella praktiker blir det omöjligt att föra en vettig diskussion om det här. Kan vi inte se att den halvt religiösa straffmentaliteten och förbudsivern tenderar att göra förseelser till brott (och då menar jag inte att förringa sexköp) så får vi just ett samhälle med fler änglar och fler brottslingar. Drömmen om det totalt goda och homogena samhället är i bästa fall kontraproduktiv, i sämsta fall fascistisk. Drömmen om den homogena människan är lika falsk den. Det finns inget förlorat urtillstånd att gå tillbaka till. Den västerländska civilisationen skapar inte tomma människor, vad T.S. Eliot än påstår. Men det är klart att det låter tjusigt att världen ska gå under i en snyftning, i ett kvidande och inte med en smäll. Stackars alla ihåliga män.

Och lyllo dig om du har hittat din nisch som manstolk. Du kommer att ha jobb till döddagar.

Chartermonster

Jag ser henne bakifrån på planet från Arlanda till Grekland. Två mycket solbrända händer med tjocka fingrar och gulrosa nackellack krafsar i håret. Kliar det? tänker jag ett ögonblick men ser att det är en frisyråtgärd. Håret ska stå rakt ut och därför klöser hon liksom ut det från skalpen. "Gulrosa" skrev jag - finns den färgen ens? Den ser barnslig ut, godisaktig, tjock och halvblank. Men det är ingenting emot håret som är svartvitt på något slags hårdrockaktigt vis, men 20 år för sent och totalförstört av upprepade blekningar och färgningar. Svart med vita rötter och vitt med svarta rötter och så sprej eller gelé eller vax eller alltihop. Krafs, krafs. Det reser sig en sista gång, utmattat som en nästan förintad här på ett antikt slagfält innan spartanerna hugger ner allt motstånd.

Sen vänder hon huvudet i profil och jag ser att hon är medelålders. Det ultrabruna fejset säger nåt till grannen tvärs över gången - jamen, det är ju han! Såklart är det han som luktade sprit redan vid incheckningen före klockan sex. Liksom Stikkan Andersson med charterbränna och slokmustasch fast levande (nåja, bara nätt och jämnt). Såklart. Linne, håriga axlar som är ja, just det, solbrända. Så in i helvete.

Paret dricker nu gin & tonic och därefter öl. Det är en mycket tidig morgon. Han har ring i örat och är nog 58 år och egen företagare. Det är hon med, vem skulle anställa henne, ett chartermonster? Hon trimmar hundar eller säljer prydnadssaker, han säljer bilar eller är VVS-entreprenör. De bor i ett obehagligt hus på landet med emaljerade tavlor och en skitstor plasmateve och egen bar som de kommer att fylla på lite mer när de kommer hem från Grekland igen.  Den här gången blir det femtjärnig metaxa som smakar lika mycket rakvatten som den nollstjärniga. Eller oljig ouzo i en förpackning som ska föreställa en grekisk gud i form av en klocka i form av en katt i form av en väderkvarn i form av en sjöjungfru med en PHALLOS heter det som sticker ut, sa guiden.

De tycker att folk har det för bra i våra fängelser. Det är ju inget riktigt straff. I morgon om en vecka kommer Jeanette och Robin, ja dottern och mågen alltså. Flintastek blir det och så ouzo och metaxa. Jävla långsam bagageutlämning, Fotios och Spiros gick väl och tog en röka och en bira efter de första 25 väskorna, tänkte: "Turistjävlarna kan gott vänta". Såna är grekerna, det är lite manjana över dom. Fin du är i håret i dag. Tack, och du är jättebrun.

Ja, eller så är det helt enkelt så att det handlar om smak. De ser inte ut som och beter sig inte som mina vänner eller andra som jag känner eller tycker är lagom hippa och intellektuella och twittrande. De kanske är fördomsfulla och inskränkta - eller inte. De kanske bygger något som kommer många till glädje. Emaljtavlor hit eller dit spelar faktiskt ingen roll. Och varför skulle de inte ta en drink fast klockan är sju på morgonen? De har inte småbarn i knät och de har semester. Han står och håller om henne i nästa incheckningskö en vecka senare. Det är gulligt och han har snälla ögon och låg hipphetsfaktor. Lyssnar säkert på musik som jag inte står ut med. Det är fullständigt okej, och ömsesidigt. Det är för sorgligt med det där håret, tycker jag. Men det tycker inte hon.