tisdag 27 juli 2010

Mina minnen av andra världskriget

Johan Wennström skriver i dag i SvD om "ideologens på en gång döda och brinnande blick". Han känner igen den, skriver han. Så gripande och klart skildrat! Så kan bara en gammal man uttrycka saken, en som har skådat ondskan i världen med sina egna ögon. Fast nu har Wennström knappt trampat ur barnaskorna, så han måste mena nåt annat. Kanske menar han att han såg ett tv-program om Goebbels när han gick på mellanstadiet, och att det gjorde ett outplånligt intryck på honom. Så nu vet han hur en ideolog ser ut.

Jag gjorde det, såg såna program på mellanstadiet. Vrålande retorik, förbränningsugnarna i Auschwitz. Och på gymnasiet, när jag var med i Vietnamrörelsen, såg jag en japansk journalfilm där vietnameser begravdes levande. Jag såg en amerikansk soldat döda en vietnames med sin eldspruta. Det är fruktansvärda bilder, men de säger ingenting om ideologi, lika lite som bilder på mördare avslöjar annat än att de ser ut som vem som helst. Skräckbilder från Nankingmassakern, Dödens fält, Song My eller Rwanda skymmer i själva verket mer än de avslöjar. De må vara nödvändiga för att väcka en slumrande omvärld, men sen ska vi nog lägga dem åt sidan.

Jag vet inte hur en ideolog ser ut. Som Johan Norberg, kanske? Söt? Ja, han är en riktig liten prins som man bara vill sätta i sitt knä och kittla under hakan. Men hans ideologi stinker.

Ideologi driven till sin spets, demagogi, besinningslös hets mot verkliga och inbillade fiender, som under McCarthytiden. Mekanismerna är inte en enda ideologis.

Wennström och Norberg är naturligtvis inte Goebbels och Mao. De är två fagra unga män på högerkanten i en kapitalistisk demokrati. Men för att reda ut vad nazismen eller kommunismen eller kapitalismen egentligen står för behövs mer än nötta bilder.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vilken förvirrad artikel.

Christina sa...

wennström är så extremt märklig. vill han vara hundra år? har han uppfostrats av hundraåringar? eller är han kanske bara fabulöst lillgammal av sig själv?