Den vite mannens börda

Islam ses i dag av många europeer som ett växande hot, något som kommer att ta över och i grunden förändra vårt tryggt välbekanta samhälle och dess demokratiska traditioner. Ett utslag av den här diskursen är slöjförbudet i franska skolor och att Fredrik Reinfeldt svävar på målet om huruvida man bör förbjuda burka; läs mer om det här i Veronica Svärds Allianspolitik, islamofobi och rasism.

Men islam som hot är inte precis något nytt. Så här skriver Edward Said i "Orientalism":

Islam var på många sätt en verklig utmaning. Det låg obehagligt nära kristendomen, både geografiskt och kulturellt. Det hämtade näring ur den judisk-hellenistiska traditionen, det lånade på ett kreativt sätt från kristendomen och det kunde berömma sig av oöverträffade militära och politiska framgångar. Och inte nog med det. De islamiska länderna finns alldeles i närheten av Bibelns länder, ja, de täcker dem. Dessutom har hjärtat i det islamiska området alltid varit den region som legat närmast Europa, det som har kallats Främre Orienten eller Mellanöstern. Arabiska och hebreiska är semitiska språk och tillsammans disponerar och omdisponerar de material som är av avgörande betydelse för kristendomen. Från slutet av sexhundratalet fram till slaget vi Lepanto 1571 hade islam i dess arabiska, osmanska eller nordafrikanska och spanska gestalt dominerat eller effektivt hotat den europeiska kristenheten. Att islam överträffade och överglänste Rom kan inte ha undgått någon europé vare sig tidigare eller då.

Så länge Västerlandet kunde beforska Orienten som ett geografiskt "område" (tänk er motsatsen: österlänningars studier av Occidenten), så länge man kunde invadera och besätta den, gräva fram dess rötter och därigenom använda den "klassiska Orienten" som rättesnöre för den moderna var väl allt ganska lugnt. Ja, påvens sändebud kunde säga så här vid invigningen av Suezkanalen 16 november 1869:

Jordens ytterligheter närmar sig varandra, och när de närmar sig varandra erkänner de varandra, och när de erkänner varandra upplever alla människor, barn av en enda och samma Gud, den vibrerande höjden att vara varandras bröder! O Västerland! O Orient! Närma er varandra, betrakta, erkänn, hälsa och omfamna varandra!

Sen hade Nasser oförskämdheten att överta kanalen 1956. Han ville visst inte omfamna oss, den rackaren. Och om man är i min ålder minns man karikatyrbilderna från oljekrisens dagar av flinande kroknästa shejker bakom sina bensinpumpar. Så länge orientalen höll sig på mattan var han helt okej, rentav kittlande. Tänk dessa beslöjade haremsdamer! Som västerländska äventyrare kanske kunde få befria ur deras despoters klor - och få lite nuppa på köpet. Men nu var den tiden tydligen förbi.

Ja, man kan tycka att haremsdamen, orientalen, shejken och den blomdoftande arabiska poesins dagar tillhör en svunnen tid. Liksom. Man kan tycka att den vite mannens börda att upplysa de primitiva och barnsliga vildarna borde vara anakronism i dag. Men synen på de Andra är en kvarleva från kolonialtiden som inte visar några större tecken på att försvagas. Det postkoloniala samhället definieras fortfarande mot något annat, som upplyst, modernt och framåtsträvande till skillnad från de Andras samhällen. Och i Europa positionerar vi oss också mot det ytliga och historielösa USA. Europa är fin gammal skit med Orestien på en iPad. Härifrån kommer Upplysningen, den industriella revolutionen, blixtlåset och eh...koncentrationslägren (en brittisk uppfinning för att hålla imperiets bruna undersåtar i schack). Det ska ingen försöka ta ifrån oss, allra minst några papperslösa flyktingar. Därför ska vi stärka Frontex och bekämpa de cyniska människosmugglarna, vi ska hjälpa traffikingoffren och förbjuda muslimska kvinnor att dölja sina fagra anleten. Lite modernitet, tack! Att Europa efterfrågar oorganiserad, underbetald arbetskraft till de skitigaste jobben eller utomeuropeiska kvinnor till sina bordeller eller som pigor i rika familjer hör inte hit. Åtminstone tänker vi inte tala högt om det. (Att den nuvarande påven, ni vet den där tysken i Rom, anser att sexuell avhållsamhet är da shit för att motverka aids är kanske inte så helt modernt, det heller, apropå Upplysningen och så.)

Islamofobi är inte bara rädslan för militanta muslimer, den är en del av xenofobin, hela den skräck för det annorlunda, det Andra, som tar sig uttryck i främlingsfientlighet, diskriminering på våra arbetsplatser och krav på obligatorisk språkundervisning för människor från andra länder som söker sig hit. Bakom kravet på slöjförbud kan man dessutom ana ett begär för den exotiska skönheten - ungefär som när män stod på barrikaderna för p-piller och fri abort. Bränn behån, tjejer! Sa de i går. Ta av er slöjan så att vi får se hur ni ser ut! Säger man i dag. Av någon anledning är det av yttersta vikt att alla visar sina ansikten. Följaktligen borde man förbjuda solglasögon. Men de här kvinnorna bär ju inte sina slöjor eller burkor av fri vilja, säger Reinfeldt. Vi måste befria dem. Okej, jag är emot allt tvång. Ingen ska behöva bära burka mot sin vilja. Eller kostym. Men i vårt senmoderna Sverige där gränsen mellan det privata och det offentliga blir alltmer utsuddad kan man kanske förstå att den som kommer från ett samhälle där gränsen är skarp - i alla fall för kvinnor - inte i första taget vågar bryta mot det man har fått lära sig sen barnsben. Att då med våld rycka av dem deras bärbara murar är, som någon skrev i Neo nyligen, som att sminka över kvinnors blåmärken för att komma tillrätta med kvinnomisshandel. Följden kan bara bli att de kvinnor som har burka tvingas stanna hemma.

För övrigt föreskriver islam ett sedesamt beteende även för män. Att som så många män ohöljt (!) glo på kvinnor i offentliga rum, att klä av dem med blicken, är helt enkelt inte okej. Det tycker jag att vi kunde lära oss något av. Och så kunde moderata politiker kanske presentera ett förslag på hur man ska nå de kvinnor som man säger sig vilja befria. Att med ena handen förbjuda dem att vistas utanför hemmet och med den andra erbjuda dem hjälp är dömt att misslyckas.

Den dröm om en enad värld som påvens sändebud gav uttryck för vid invigningen av Suezkanalen var en dröm som utgick från Västerlandet, som skulle förverkligas på Västerlandets villkor. Den dröm om ett alltigenom vitt och modernt Europa som Sarkozy och Reinfeld presenterar är precis lika eurocentrisk, rasistisk och kolonialistisk.

Fem perspektiv på kärlek - del 4

Här fortsätter min impopulära serie om kärlekens mysterium, denna gång ur ett slags intersektionalistiskt perspektiv, med betoning på "ett slags". Om min serie är impopulär är det kanske för att inläggen är så långa och tja...teoritunga, kunde jag kanske säga om jag ville smickra mig själv. Egentligen är det kanske rättvisare att beskriva dem som rätt taffliga försök till populärvetenskap. De har handlat mer om perspektiven (hittills: hermeneutik, fenomenologi och sociala representationer) än om själva det ämne som dessa verktyg ska analysera, och det beror på att jag ville reda ut dessa perspektiv inför mig själv. Om alltså själva serien är impopulär är intersektionalitet däremot ett ganska populärt begrepp nuförtiden, men ofta lika slarvigt och vagt använt som "diskurs". Så jag fortsätter min tradition att börja med att försöka reda ut vad det här teoretiska verktyget egentligen har för beståndsdelar.

Men först ett caveat och mea culpa: jag skriver ofta långt. I dessa distraktionslägrens dagar bör ett blogginlägg kunna läsas på max två minuter om skribenten vill få många läsare. Det struntar jag i. Mina längsta inlägg har säkert färst (just det!) läsare, men det gör mig inget. Jag behöver få ur mig vissa saker och kan bara göra det på mitt sätt. Eller rättare sagt, jag njuter av att slippa begränsa mig till 2 A4-sidor, Times 12 p, 1,5 radavstånd. Det där får jag nog av i akademin. Det här är ingen akademisk text, även om den innehåller spår av Homi Bhabha. Att jag njuter av att slippa begränsa mig är dock inte samma sak som att jag förhåller mig helt okritisk till mina egna inlägg, inte heller att jag älskar att se mina egna formuleringar och tankar. Tvärtom är jag ofta kritisk till mina alster i efterhand. Men jag tänker genom att skriva. Marty kan på stående fot formulera sig så att man tror sig höra ett väl inövat manus som någon har filat på under lång tid - bl.a. värper hon uttryck som "distraktionsläger" på löpande band. Sån är inte jag. Jag måste skriva för att tänka, och därmed blir mina texter ofta vindlande. Så där. Nu blev texten ännu längre. Åter till ämnet.

Intersektion betyder korsning, och intersektionalitet beskrivs ofta som studiet av hur olika maktordningar korsar varandra. Vi har alltså Könsvägen som korsar Klassgatan, eller Funktionsgränd som löper samman med Invandrarsmygen. Ja, ni hajar. Vitsen är alltså att ett liv, en situation, kan beskrivas med avseende på flera olika parametrar samtidigt - knappast en särskilt kontroversiell idé. Och inte är den ny. Man kan till exempel påminna sig att socialistiska eller marxistiska feminister studerade hur kön och klass samverkar långt innan begreppet intersektionalitet kom i svang någon gång på nittiotalet, eller hur svarta feminister i USA påpekade för sina vita systrar att hudfärg kanske kunde vara viktigare än kön ibland. Men begreppet uppstod alltså för inte så länge sedan, och i Sverige har det bara använts i knappt tio år.

Här borde jag skriva något om postkolonialism som en av de viktiga källorna till intersektionalitetsteori, kanske en rad om just Homi Bhabha eller Gayatri Spivak. Det skulle säkert imponera på vissa. Men jag hoppar över det för att i stället gå in på de kunskapsteoretiska och metodologiska problem som intersektionalitetsbegreppet bär med sig.

Om vi tänker oss att olika maktordningar löper samman i en korsning eller varför inte rondell (Brommaplansrondellen har sex anslutande vägar) så blir det - fel. Bilden av flera interagerande parametrar är väl ganska bra, men om vi backar ut från korsningen så kan vi liksom bara ta en väg i taget. Samma sak gäller efter korsningen: vi kan inte ta Funktionsvägen och Klassgränd samtidigt. Alltså: kön är inte en väg som går att studera isolerat, inte heller sexualitet eller etnicitet/"ras" eller generation o.s.v. Därför är egentligen korsningen en usel metafor, och inte nog med det: tanken på interaktion mellan olika maktordningar är inte heller bra, som om de fungerar opåverkade av varandra. Om detta skriver Nina Lykke i KvT i en av de första artiklarna om intersektionalitet i Sverige. Nej, vi kanske hellre skulle tänka oss kemiska ämnen, färger, vattendrag eller kanske ingredienser i ett bakverk (min liknelse). Det är ju inte så att bakpulvret sammanfaller och samverkar med mjölet, sockret och äggen. Nej, det blir en smet som är oerhört svår att separera i sina beståndsdelar även om det är teoretiskt möjligt. Kön påverkar klass och vice versa - och båda parametrarna förändras därmed. Det här brukar också påpekas av alla som skriver om intersektionalitet.

Trodde ni att problemen var slut där trodde ni fel; det finns fler. Ett är att man riskerar att gapa över så mycket att man mister hela stycket, det som Judith Butler ironiskt har kallat "epistemologisk imperialism". Ska man ta med varenda parameter kräver det inte bara mer djupgående kunskaper i en mängd olika discipliner än de allra flesta besitter, det riskerar också att bli en menlös sockerkakssmet. Och förresten: det kanske är intressant att se att Bobo genomkorsas av sinsemellan ofta motstridiga diskurser, men vem är att klandra? Ska vi verkligen bara "läsa texten" eller ska vi försöka urskilja textens upphov? Själv tycker jag att forskning om människors villkor ska vara emancipatorisk, alltså ge redskap som möjliggör förändring - kalla mig aktivist. Men det blir väldigt svårt om man sitter där med en enda rinnig smet. Det blir svårt om man inte höjer blicken från det enskilda ödet till generella maktstrukturer, från poststrukturalistiskt navelskåderi till knytnävshöttande materialism.

Okej, då bestämmer vi att vi ska begränsa oss till maktordningarna Ägg, Socker och Matfett, så blir det inte så oöverskådligt. Ähum, det blev visst inte heller så lyckat. Hur ska vi kunna upptäcka varför sockerkakan blev så platt om vi på det här viset utesluter bakpulvret? Vi kan inte på förhand avgränsa oss på måfå oss utan att riskera att missa något viktigt; det blir bara pannkaka av alltihop om ni ursäktar de blandade metaforerna. Om man i stället bestämmer sig för att vissa maktordningar alltid är viktigare än andra, då? Nej, det blir inte heller bra - i alla fall blir det inte intersektionalitet. Det blir t.ex. feminism med två teskedar queer och ett kryddmått etnicitet. Vi måste bära oss åt på nåt annat vis.

Addition är inte heller bra, bruka intersektionalister framhäva. Om jag ska ta mig själv som exempel så är jag inte sexbarnspappa plus bisexuell plus vit plus slampa plus medelklass plus svensk plus sekulariserat kristen (och så vidare) - jag är alltihop på en gång. Min sociala ställning bygger på att jag är klädd i näbben, har medelklassbakgrund, är akademiker och så vidare. Men den undergrävs, åtminstone i viss mån, av att jag är bisexuell, slampig och fattig. Hade jag haft gott om stålar, fin bil, sommarställe och pensionsförsäkring skulle jag få högre status på ett föräldramöte, till exempel (i den mån det här är kända fakta för de andra föräldrarna). Och skulle jag berätta om mina sexuella äventyr eller ens att jag är tvestjärt och har ett öppet förhållande skulle mina aktier rasa ytterligare. Om jag kom ut som buddhist skulle jag bli betraktad som underlig, om jag i stället kom ut som djupt troende och flitig besökare i Svenska kyrkan skulle jag inkassera beundran av vissa, förakt av andra. Att jag har så många barn är lite suspekt bara det. Men att jag kommer från Bromma gör å andra sidan att jag slinker igenom nätet. Att jag har haft en kristen uppväxt gör att jag kan identifiera bibelord, att jag har läkare i släkten gör att jag nästan kan tas för en ibland (det har hänt) och så vidare. Det går alltså inte att se alla komponenter och ingredienser isolerade; de påverkar och påverkas av varandra på olika komplicerade vis. Och då är inte jag särskilt komplicerad.

Åter till det där med att studera texten men inte skribenten. Om vi nu tar Bobo som exempel igen - är det inte viktigt att se inte bara hur hon påverkas av att tillhöra arbetarklassen utan även att granska det system som placerar henne i den positionen? Jag tycker det. Vi ska alltså inte glömma att göra en materialistisk/strukturell analys också, inte bara fokusera på individer eller grupper av individer och vilka diskurser som styr dem. Vem håller i vispen, så att säga. Vem äger ugnen? Vem har bestämt att vi ska göra sockerkaka och vem har bestämt att det heter just "sockerkaka"? (Jag tänker inte gå in på glasyr och tårtljus eller assietter.) Men det här låter sig inte göras med en förenklad klassanalys à la marxismen. Visst, man kan säga att den ekonomiskt dominerande klassens tankar också är den rådande diskursen. Man kan säga att basen bestämmer överbyggnaden. Men att göra en schablonartad kategorisering av människor i över- medel- och underklass är väl ändå rätt passé? Här håller jag i stället en slant på Bourdieus analysredskap och på omfattande kvantitativa och kvalitativa undersökningar. Då kan man till exempel studera universitetsprofessorer eller körskolelärare eller hantverkare och se vad som är unikt för dem - och hur de olika grupperna skiljer sig åt och förenas av olika slags kapitalarter. Å andra sidan duger det inte att enbart sortera och kategorisera, intersektionalitet handlar om raka motsatsen till en sådan skillnadstänkande, positivistisk vetenskap. Ägnar man sig åt den sortens arbete i Linnés efterföljd sitter man sen där med ett antal stelnade och essentialiserade kategorier. Intersektionalitet handlar om både-och, inte antingen-eller, som Paulina de los Reyes och Diana Mulinari skriver i sin bok "Intersektionalitet".

Nej, jag tror att jag slutar med teoridelen här. Som ni har förstått förespråkar jag ett slags förutsättningslösa undersökningar där man inte ser maktordningar som additativa och inte heller enkelt interaktiva. Vilka av dessa som ska studeras får man undersöka på plats, men vissa kommer säkert för det mesta att vara i spel, som könsmaktsordningen. Så nu kan vi ge oss in på kärleken ur ett slags intersektionellt perspektiv.

Låt oss säga att kärleken verkligen är som en sockerkaka. Av det följer att den bara kan vara en sockerkaka om alla ingredienser (och bara dessa) finns med, annars är det inte en sockerkaka utan något annat. Man kan provsmaka den för att skilja den från en sandkaka som är bakad med potatismjöl och konjak. För att inte analysen ska bli för rigid kanske vi kan se varianter som sandkaka som tillhörande familjen Sockerkaka. Ja, jag tror att vi kör på det, kärleken som familjen Sockerkaka med underarterna silverkaka, sandkaka etc. Men vissa ingredienser slipper man inte undan. Mjöl, till exempel. För att inte tala om ugnen och formen och grytlappen. Så nu ska jag gå över till ingredienserna. Observera att jag det här handlar om kärlek mellan någorlunda eller helt och hållet vuxna, inte om syskonkärlek, egenkärlek, kärlek till en gud, till barn, föräldrar, husdjur, prästost eller så. Observera vidare att jag listar ingredienserna utan inbördes rangordning och att jag hoppar över flersamma relationer. Men det går nog att applicera det mesta även på polysar och RA:are.

1. Attraktion
Antagligen det första man kommer att tänka på som nödvändig ingrediens. Kärlek är svår att tänka sig utan någon form av attraktion. Attraktion förväxlas ibland med kärlek. Dä ä synn. Kärlek kan orsaka attraktion (Aftonbladet-rubrik), men det omvända sker inte alltid.

2. Igenkänning
En viktig ingrediens. Man kan lägga huvudet på sned och fånle för att någon är så typiskt sig själv. Eller uppröras av att någon inte är sig lik.

3. Överraskning
Man kan känna kärlek till någon för att den ständigt uppvisar nya sidor. Det behöver inte strida mot 2. Å, älskling, varje dag med dig är ny! (Men snart orkar jag inte engagera mig längre i alla dina själsliga krumsprång. Särskilt inte när Sverige möter Danmark i handboll, som nu.)

4. Gemenskap a
Det är vi mot världen. Därför håller vi oss till varandra på den där festen och har skittråkigt.

5. Gemenskap b
Vi är så lika varandra. Vi ser till och med likadant på kärleken och att vara lika varandra. Därför blir varje utveckling eller nytänkande ett hot.

6. Underordning
Å, vad jag älskar dig, lilla du! Bit i kudden, för nu flyttar jag upp ett pinnhål.

7. Överordning
Du store tid, vad jag älskar dig, din gigant där! (Är du färdig snart?)

8. Pålitlighet
Du är den klippa på vilken jag ska bygga min församling. Att droppen urholkar stenen tar vi en annan dag.

9. Trohet
Du har inga andra gudar jämte mig. Det gör dig så kär för mig. (Du skulle bara veta vilken gud jag knäföll inför i går.)

10. Stolthet
Alla pratade om dig efteråt och sa vilken fin människa du är! Min nya fixed gear-hoj är också ett populärt samtalsämne.

11. Offervilja
Du gör verkligen allt för mig. Nästan för mycket ibland. Därför älskar jag dig. Eller kvävs av dina förbannade skuldmissiler.

12. Stimulans-celibat
Jag behöver bara dig och du behöver bara mig. Tillsammans har vi det kul så det räcker. Om man skriker i kudden hörs det inte lika mycket.

13. Pengar/makt
Jag älskar dig för att du är en sån trygghet för mig. Nu när jag har offrat min karriär, mitt sociala liv och mina sacroiliacleder.

Ja, så där kan man nog fortsätta ett bra tag till. Allt det här är möjliga, men inte alltid självklara eller nödvändiga ingredienser. Om man koncentrerar sig på maktperspektivet så är det väl 6, 7, 9, 11 och 13 som utgör de tydligaste exemplen, alltså över- och underordning, trohet, offervilja och pengar/makt. Det går förstås att invända att ingenting av det här borde spela någon roll - och för många gör det inte heller det. Men som man t.ex. kan läsa sig till genom Bourdieu vill de flesta kvinnor (i Frankrike) ha en man som är äldre och längre än dem själva. De vill i alla fall definitivt inte ha någon som är kortare och yngre. Det känns märkligt att det ska vara så - har vi inte kommit längre? Finns det fortfarande vita prinsar på lager? Jag skulle tippa att den tendensen är mindre tydlig i Sverige, men den finns även här. En naturlig följdfråga när det gäller den här sortens begärsmönster är förstås varför längre män gärna vill ha kortare kvinnor och så vidare. För att befästa sin överordning? Hm. Det låter inte helt omöjligt. Liksom.

Jag skulle också vilja sammanföra trohet (9) med pålitlighet (8), gemenskap (4 och 5) och stimulans-celibat (12). Tillsammans utgör de monogam parsamhet med lite igenkännbarhet (2) och pålitlighet (8). Och först nu upptäcker jag att jag inte har skrivit en rad om sex. Men det har jag tjatat så mycket om i andra inlägg så jag hoppar över det här, liksom de här stela uppställningarna. I stället ska vi tillsammans sätta tänderna i ett exempel ur verkligheten. Så här skriver signaturen "Adam", som har ledsnat på sin korkade fru, till DN:s hjärtespalt:

[V]ill jag verkligen leva resten av mitt liv tillsammans med en person som jag inte älskar, och som jag inte riktigt känner respekt för och inte heller är stolt över? Så fort vi har en diskussion om något annat än det rent vardagliga känner jag att jag måste sänka mig till hennes nivå, och det ger sällan mig något. Jag älskar att se lite mer sofistikerade filmer, men det är poänglöst att göra med henne, eftersom hon inte hänger med. Vi umgås sällan med mina vänner, eftersom hon känner sig dum i deras sällskap. Hennes vänner å andra sidan är mer ”svenssonaktiga”, och jag har inget större utbyte av dem. ... Det jag känner är ”du är för korkad för mig”, men det kan jag rimligen inte säga till henne.

Relationsrådgivaren Anders Rimsten, som jag har skrivit om i Den heterosexuella komedin, svarar så här till en början:

Hej. Man kan säga att utgångspunkten för ditt äktenskap var en kompromiss mellan vad du ville ha och vad du kunde få. Trots detta tvivlade du inte på att du valt rätt de första tio åren av ert äktenskap.

Åhå. Så i tio år tyckte Adam att Eva var stimulerande och hennes vänner likaså? Fast bara i brist på bättre? Han behövde inte sänka sig till den lilla dumsnutens nivå, och att hon inte begrep sofistikerade filmer (låt mig gissa: "Sliding Doors" eller nåt i den stilen där flera människors öden sammanstrålar och Fasader Rämnar) gjorde inte så mycket? Tillåt mig tvivla. Adam föraktade Eva från första stund. Men han gick igång på sin överordning (apropå varför längre män dras till kortare kvinnor). Han kände sig duktig som kunde prestera "kärlek" (look mummy, no hands!), mogen (man kan inte få allt här i världen) och ridderlig (jag lyfter upp henne till min nivå - så gott det nu går). Vilken maktordning som uttrycks här behöver man inte heta Paulina de los Reyes för att räkna ut.

Men om nu denna "40-åriga storstadsman" hade trivts bra som han påstår så vände alltihop när han mötte en arbetskamrat som hade allt det hans fru saknar. Det var ju det här han ville ha! Och såna kvinnor fanns alltså på riktigt! Fan, fan, fan. Där sitter han med villa och fru och tre barn och känner sig snuvad på konfekten. Så nu skriver han till en familjerådgivare. Han uppsöker inte en terapeut, vilket säger en hel del. Mig säger det i alla fall att han egentligen redan har bestämt sig och bara vill ha bekräftat att han har rätt att välja bort lilla frugan. Och han får som han vill:

Eftersom du ägnat så mycket tid åt att fundera över hur du ska göra utan att komma fram till något, och således inte heller verkar redo att agera, är en variant att du under en period flyttar ut från det gemensamma huset och skaffar en egen bostad. På så sätt får du i bästa fall tid och utrymme att tänka och känna efter hur du vill ha det, utan att du för den skull tvingas fatta ett alltför definitivt beslut i den ena eller andra riktningen

Det här är nog ett av de sämsta råd man kan ge, det är som att bo i Bergen och tänka att "om jag spänner upp mitt paraply så slipper jag bli blöt". Visst, det låter logiskt. Men man har knappt fällt ihop det efter regnskuren innan nästa kommer, för i Bergen regnar det jämt. En relation förändras naturligtvis inte ett jota genom att man tar en time-out; så fort man är tillbaka börjar samma gamla regnväder. Alltså får man kräkas där man står - eller bita ihop. Det bästa vore att Adam började kommunicera, tycker jag. Och nej, du behöver inte säga att Eva är för korkad för dig. Men du kan släppa in henne på banan, låta henne ta ställning till om hon vill fortsätta leva med dig trots att du är en självupptagen, föraktfull mansgris hon inte är din jämlike. Oddsen kanske inte är så goda om du lägger korten på bordet. Men det finns ju en liiiten chans att du upptäcker att din fru inte är så jävla dum ändå. Eller att kostnaden för barnen blir för stor. Själv är inte alltid bäste dräng, herr Storstadsman - ens by hårgeléproxy.

Hegemonisk maskulinitet är rätt visset, eller hur? Adam som trånar efter sin arbetskamrat har insett att hon inte vill ha honom och känner sig underlägsen:

Jag är retfullt lik Annas man i många avseenden, bara det att han är ”bättre” (längre, snyggare, smartare). Varje gång jag hör Anna berätta uppskattande om honom, känns det som om jag får en kniv i hjärtat, och jag känner mig nedvärderad.

Det går ju inte att göra så mycket åt. Visserligen kan man förlänga benen, men det är en smärtsam och långvarig process som landstinget i din hemkommun kanske inte vill subventionera - det är en teori jag har. Du kan försöka bli lite snyggare - odla lite skäggstubb och ha gelé i håret som din rådgivare, till exempel. Men det kanske inte heller funkar. Däremot tror jag att du kan bli lite smartare - av några års terapi. Den kanske också kunde förklara varför du alltid har haft svårt att få kontakt med kvinnor trots att du "borde vara attraktiv (ser okej ut, är vältränad, har ett högstatusjobb och god inkomst)".

Något annat som kan få vem som helst att sloka är tanken på hur ens intet ont anande fåntratt till partner har försakat karriär, pensionspoäng och lite annat för ens skull. Det kvinnan i det här fallet också har försakat, utan att veta om det (heller) är att hitta någon som verkligen älskar henne och är bra mot henne. Jag kan förstå att Adam har dåligt samvete. Men det väger lätt jämfört med den smäll som kommer att drabba hans fru när hon inser hur han egentligen ser på henne, den totala brist på uppriktighet och respekt han har givit prov på under tio års tid. Jag har svårt att se hur hon ska kunna få tillbaka sitt förtroende för honom om han lägger benen på ryggen och dessutom råkar säga varför - vilket han kommer att göra om han blir tillräckligt upprörd och irrationell. Risken är nog överhängande att han inte kommer att ta emot hennes anklagelser utan att ge igen med vilken korkad jävla... Som ALDRIG har fattat... Och så vidare.

Adam vill ändå förstå sin fru:

När vi träffades hade min fru ett avancerat jobb som ekonom, men efter att ha varit hemma med barnen halkade hon ur arbetsmarknaden, och har bara haft mindre kvalificerade jobb eller varit arbetslös, så vi är helt beroende av min inkomst. Om vi skulle skiljas skulle vi troligen tvingas att sälja huset och flytta till var sitt betydligt mindre boende i ett sämre område.

Dessutom skulle det kännas både som ett enormt personligt misslyckande för mig och som ett svek mot min fru: i och med att hon är arbetslös (och har dåligt självförtroende när det gäller att kunna skaffa sig ett nytt jobb) förstår jag inte hur hon skulle klara sig ekonomiskt. Hon har också tagit ett betydligt större ansvar för barnen, och på så vis uppoffrat sig yrkesmässigt, vilket gjort att jag kunnat göra karriär.

Hurra, så insiktsfullt. Du har stått på hennes axlar, nu känns det lite kymigt att säga tack för kaffet, liksom. Att hon har "dåligt självförtroende" kanske kunde uttryckas så här: hon har dåligt förtroende för andra, på goda grunder. Hennes värde på arbetsmarknaden är nämligen lågt eftersom hon har tre barn. Man skulle ju kunna tycka att detsamma borde gälla även en 40-årig storstadsman med tre barn. Men äsch, jag glömde. Han behöver ju inte ta hand om dem. Gissa vem som är mest värd på arbetsmarknaden, en frånskild trebarnsmor eller en frånskild trebarnsfar. Gissa vem som är mest värd, den som har offrat sin karriär eller den som har offrat sin partner för att göra karriär. Och för att fortsätta gissningsleken: Gissa om en viss storstadsman ser sin fru som storstadskvinna eller förortskärring?

Behöver jag tillägga att Anders Rimsten inte verkar ha så bra koll på feminism och såna tjejprylar? Men det är klart, han är ju bara familjerådgivare. Varför ska han bry sig om samhälleliga strukturer? Det vore ju att blanda in politik i något som är personligt. Nej, han nöjer sig med att visa lite empati med den stackars plågade brevskrivaren och sen råda honom att dra, hellre än att gå omkring och vara missnöjd.

Jag låter kanske hård mot Adam. Är det så konstigt att man ger sig in i ett förhållande utan att riktigt veta varför? Nej, men det blir ju inte bättre av att bara fly fältet - fortfarande utan att riktigt veta varför. Till hans heder får väl framhållas att han trots allt har dåligt samvete och att han ännu inte har flytt sin kos (d.v.s. när han skriver till DN). Visst tycker jag synd om honom på flera vis, men det är trots allt en västanfläkt i jämförelse med hur synd det är om hans fru som intet ont anande tuffar på i en vardag som bara är en stor lögn.

Okej, då kanske det är dags att återknyta till intersektionalitet som analysverktyg (nota bene: detta är fortfarande inte renlärigt; snarare använder jag intersektionalitet metaforiskt här). Vilka är alltså de maktordningar som är i spel i Adam och Evas liv, hur samverkar eller motverkar de varandra, hur påverkas de av varandra och hur påverkas de närmast sörjande i denna äktenskapliga sörja?

När det gäller Adam konstaterar man snabbt att han är överordnad sin i sitt tycke sämre hälft: han är man och därmed sedd som pålitlig arbetskraft; han är "storstadsman" vilket nog ska betyda att besitter ett inte oansenligt symboliskt kapital (han är liksom nere mer prylar som "sofistikerade filmer" vilket höjer hans status); han är som man gynnad i förhållande till kvinnor i allmänhet både ute i samhället och hemmavid. Han ser sig också som någon som råder över sitt liv och sitt förhållande. Att han har råkat hoppa i galen tunna är förstås lite genant, men ska kanske gå att fixa. Å andra sidan naggas hans självbild i kanten av sin kollegas man som är längre, snyggare och smartare. Och han gruvar sig för att det ska bli svårt att hitta rätt tunna efter den felaktiga, eller som han så finkänsligt uttrycker saken: "Jag är helt enkelt rädd för att jag som frånskild 40-åring med tre barn inte skulle kunna hitta någon bättre."

Adams fru hade alltså ett avancerat jobb, men efter åren hemma med barnen "halkade hon ur arbetsmarknaden", skriver han. Smaka på den formuleringen. Det låter som en olyckshändelse, men så är knappast fallet. Det var den överenskommelse som paret gjorde - eller den förhandling som hon förlorade, skulle man kunna säga - som sänkte hennes arbetskrafts värde. Värdet avgörs av den allsmäktiga och rättvisa Marknaden, en marknad som i allt högre grad bygger på deltidsanställningar, tillfälliga anställningsformer och bemanningsföretag. En medelålders trebarnsmor får leta länge efter en tillsvidareanställning.

Men det är inte bara arbetskraftens värde som är i spel här. Lönearbete i sig anses utgöra själva grunden för vad som kan räknas som en fullvärdig medborgare. Hur ska vi "integrera våra invandrare"? Jo, genom arbete. Hur ska kvinnor bli jämställda? Genom arbete. Arbete är alltså centralt för individens självkänsla och identitet, vilket är lätt att konstatera genom att läsa valfri intervju med någon som är arbetslös (en ständig favorit i våra medier). Obetalt arbete som vård av anhöriga, hushållsarbete eller barnomsorg värderas följaktligen lågt. Samhället är uppbyggt på en tvåförsörjarmodell som har den heterosexuella parsamheten som bas, och där kvinnorna oftare jobbar deltid med lågbetalda arbeten och dessutom gör huvudparten av hushållsarbete och barnomsorg - även om de jobbar heltid. Men Eva drabbas dubbelt av sin arbetslöshet och sina år som markservicepersonal åt sin man: hon får inget jobb eftersom hon inte har haft nåt jobb, och skiljer de sig rasar hennes värde på marknaden ännu mer. Dessutom räknas hon inte som en riktig människa eftersom hon inte arbetar. På könsmarknaden är hon inte heller speciellt het, medan en frånskild trebarnsfar säkert kan få napp. Inte att undra på att hon har "dåligt självförtroende".

Man kan ju tycka att Adam borde kompensera sin fru för hennes pajade karriär och låga pensionspoäng. Det är trots allt hon som har möjliggjort denne storstadsmans karriär. Det finns också bestämmelser i Äktenskapsbalken som stadgar att han ska se till att hon har lika hög standard som han själv. Men i realiteten lär det här inte inträffa. Skiljer de sig blir det bodelning och hon får då rätt till hälften av deras tillgångar. Men hennes pensionspoäng kan hon se sig i månen efter, liksom någon kompensation för sin markservice. Fast det är klart, det är ju viktigt för Adam med intellektuell stimulans, så det får hon väl hacka i sig. Här ser jag Anders Rimsten göra en empatisk gest, som Mandrake. Men jag tror inte att hon behöver just tröst. Att det är bättre att gå skilda vägar om man inte drar jämnt kan hon nog ställa upp på. Men de har det ju ganska bra, åtminstone om man får tro storstadsmannen: "vi bråkar sällan och har ett okej sexliv. Vi har tre pojkar, 7, 9 och 11, och ett fint hus i ett område vi trivs i och där barnen har lekkamrater." Ja, då är väl allt ganska bra, även om hon har märkt att det är nåt vajsing på honom. Även om de har tagit upp en gemensam hobby och "kommit överens om" att de ska får mer tid för sig själva.

Nu har det här inte handlat så mycket om kärlek som om relation. Men det som blev tungan på vågen för Adam var att han kärade ner sig i en arbetskamrat. Den kärleken har emellertid varit improduktiv, till hans förtvivlan. Hade känslorna varit besvarade hade han nog inte funderat så länge innan han hoppade ner i just den tunnan. Här fanns ju äntligen någon som inte var en sån förbannad bimbo. Jag minns en intervju med Horace Engdahl som berättade hur oerhört förvånad han blev när det visade sig att Ebba Witt-Brattström var hans intellektuella jämlike. Något liknande kanske drabbade Adam, stackarn. Här har han gått omkring och varit överordnad i alla dessa år, när han hade kunnat ha ett jämlikt förhållande! Återigen: jämrans.

Kärlek kan bygga på igenkännande, men jag tror att Adam snarare känner leda. Kärlek kan bygga på attraktion, men Eva har bara varit ett näst bästa-val. Deras sexliv är "okej", vilket inte låter särskilt spännande, och så är hon för korkad för honom, vilket han vill säga men inte törs. Kärlek kan bygga på att man ständigt överraskad av sin partner, men det är inte fallet här. Och så stryker vi det där med gemenskap och stolthet över sin älskade. Kvar finns mest ingredienser som över- och underordning, pålitlighet och offervilja. Det är inte mycket att bygga ett förhållande på, så ingen blir väl förvånad om Adam drar, utom möjligtvis hans fru. Vad ska hon göra nu? Börja gå på Cinemateket? Hon behöver ju lära sig uppskatta annat än "Reine och Mimmi i fjällen".

Jag skrev tidigare att olika maktordningar samverkar och påverkas av varandra. Exakt hur de här kärleksingredienserna påverkar varandra överlåter jag åt läsaren att fundera över. Skriv gärna en uppföljare eller kommentar om just det, det vore kul! Men jag tror att vi får betrakta just den här sockerkakan som ett hopplöst fall, lika värdelös som vissa relationsrådgivare.

Kvinnoförtryck i bild

Varning: det här är plågsamma fotografier av kvinnor som fått sina ansikten förstörda sedan de på olika sätt misshagat eller utmanat rådande normer och maktstrukturer. (Länken kommer från TantAgnes på Twitter.) Kommentarer är överflödiga.

Inte vilket jobb som helst

Jag läser vad Neonbibeln och Glitterfittorna skriver om prostitution och funderar på var jag själv gjorde det. Jag hittar inget inlägg (kanske finns det där), men så minns jag min långa debatt med dåvarande Blogge Bloggelito. Ni hittar den i kommentarsfältet under Gud skapar, Blogge sorterar.
Ett kort utsnitt följer nedan. Om ni inte vill läsa gammal skåpmat (jag har själv inte läst igenom allt) så rekommenderar jag som sagt inläggen ovan!

---

Jag tror att många prostituerade mår dåligt. Varför hoppar annars så många av när de erbjuds hjälp? Visst, man kan säga att de är vuxna människor och måste kunna veta sitt eget bästa. Men det är inte alltid man gör det. Det är inte ens alltid man vill sitt eget bästa. Det finns naturligtvis prostituerade som mår ganska bra, men bilden av den lyckliga horan tror jag inte mycket på. Risken är desutom ganska stor att även en lycklig hora gör något som hon egentligen inte vill, för pengarnas skull. Hon borde tacka nej till den där torsken, men när han nu erbjuder dubbel betalning så…okej. Det kan hända fler gånger, gränserna kan förskjutas, men då är det så dags.

Jag tror inte att kroppen är ett rent instrument som man kan disponera helt oberoende av sitt övriga liv. Jag tror att sexualitet och nakenhet för de flesta av oss är något som sitter ihop med vår känsla av integritet. Jag tror att den känsla av fysiskt obehag som uppstår av att arbeta i ett kallt slakteri skiljer sig från den som uppstår av att suga av en otvättad kuk i en hiss eller få en flåsande fet gubbe som vältrar sig över en. Jag tror inte att jag skulle må bra av att prostituera mig. Jag skulle nog tycka att det var jobbigt att säga till mina barn att pappa ska få ett antal snoppar i stjärten för att vi ska kunna åka på semester i sommar.

Hva er en mann?

Vad är en man? Är jag en? Tja, om man med dikotomin kvinna-man avser ett oproblematiserat uppdelande av mänskligheten i två kön är jag man. Men kanske bör man problematisera. Jag kan inte komma på några ”manliga” egenskaper som jag kan tänkas besitta, särskilt inte några positiva sådana. Jag hatade män, på goda grunder, långt innan jag definierade mig som feminist, och min avsky för det Marty kallar ”mannen som asocial konstruktion” kvarstår: män står för nästan allt våld i världen, för att bara ta ett exempel.

Jag är inte kvinna. Jag äger inte en kvinnas kropp, inte hennes historia, och jag har tillgång till de flesta av den vite medelklassmannens privilegier, vad jag än tycker om den saken. Jag har upplevt världen genom en pojkes kropp, sedan genom en mans. På så vis är jag man. Men jag begär män, alltså är jag ingen riktig karl i riktiga karlars ögon, inte heller om man placerar mig i den heterosexuella matrisen. Och jag är inte på långa vägar lika maskulin som vissa män som har kraftigare skäggväxt och kroppsbehåring, snyggare underarmar etcetera - men är födda som kvinnor. Jag anser att den som känner sig som en man är en man, och med "känner sig som" avses inte lite vaga föreställningar om maskulinitet utan en stark upplevelse, sånt man brukar kalla könsidentitet. Om nu kön bara är en social skapelse borde inte den som är transsexuell bråka så mycket om att få förändra sin kropp genom hormoner och kirurgi, eller hur? Men det gör hen, med rätta.

Toril Moi beskriver i ”Hva er en kvinne?” hur Robert Stoller introducerade uppdelningen i biologiskt respektive socialt kön på 1960-talet, först i samband med forskning kring transsexualism (och då snarare som dikotomin biologiskt kön – könsidentitet), senare i kategorierna biologiskt kön, socialt kön, könsidentitet och könsroll. Gayle Rubin använde samma fyra begrepp i ”The Traffic in Women” 1975, men i politiskt syfte, för att bekämpa den inneboende sexismen i ”det biologiskt/sociala könssystemet”. Numera känns begreppet könsroll förlegat, och begreppet socialt kön har fått ge vika för genus. Att se kön som en delvis (eller helt) social konstruktion låter oss studera det i sig eller som ingående i en av flera maktordningar. Genusbegreppet har fått stort genomslag och öppnat fältet för mängder av viktig forskning.

Men vinner man något på den här uppdelningen, eller är den en teoretisk återvändsgränd? Själva uppdelningen i kön och genus har sedan länge ifrågasatts. Problemet med en sådan uppdelning är nämligen att biologiskt kön ses som det ursprungliga, "äkta" och primära medan det sociala är konstruerat och därmed så att säga väger lättare. Genus skulle alltså vara en funktion av kön, men det är ju precis det som man vänder sig emot. Judith Butler vill i stället se även det biologiska könet som en social konstruktion. Hon försöker sedan bevisa sin tes med ett synnerligen invecklat resonemang som en del filosofer är mindre imponerade av. (Med "filosof" menar jag vem som helst som på allvar kan sägas förstå allt Butler skriver och dessutom förmår kritisera det - det vill säga enbart filosofer av professionen.) Är det vettigt att konstruera så invecklade teorier eller går det att hitta en enklare väg?

Själv lutar jag åt att Toril Moi i ”Hva er en kvinne?” har rätt: uppdelningen i (biologiskt) kön och (socialt etc.) genus är ofruktbar, och inte blir vi mindre deterministiska av att se även kön som konstruerat – eller automatisk befriade av tanken på fem kön, à la Anne Fausto-Sterling. I stället, anser Moi, bör vi återgå till Simone de Beauvoirs fenomenologiska syn på den levda kroppen. För mig känns det rätt. Kroppen finns inte i rummet eller i tiden, den är till rummet och tiden (har en intentionalitet), den ”bebor rummet och tiden” som Maurice Merleau-Ponty skriver i ”Kroppens fenomenologi”. Kroppen är inte ett kärl för ett medvetande utan en helhet av upplevda betydelser. (Den som har gott om tid och är nyfiken på vad fenomenologi är kan läsa mitt inlägg om kärleken ur ett fenomenologiskt perspektiv.)

På samma sätt förhåller det sig med könet, tycker jag: det är omöjligt att skilja från kroppen, är ingen ”egenskap” eller ”kategori”. Att tala om kön innebär inte med nödvändighet att ge uttryck för biologism eller essentialism. För mig har analytiska kategorier som genus eller maskulinitet sitt värde, för de har låtit oss göra studier på ett lidelsefritt vis, utan att släpa på gammal deterministisk bråte. Men ändå: de känns doftlösa som papperssvalor i jämförelse med synen på den levda kroppen, går inte att på samma sätt förankra i en individuell jaguppfattning. Kroppen är även könet, och att hävda att det finns (till övervägande del) två kön är, som Moi påpekar, inte att vara determinist: Beauvoir ger ju mängder av exempel på motsatsen. Den stora faran är alltså inte det utslitna begreppet "essentialism" utan just determinismen, tanken att "du är kvinna, alltså ska du..." eller liknande. För Beauvoir skulle uppdelningen i socialt och biologiskt kön ha tett sig helt främmande.

Merleau-Ponty liknar den blindes käpp eller bilförarens bil vid en förlängning av kroppen. Men i en bil kan man också vara passagerare, vilket inger vissa en smula obehag. Bilföraren ser direkt - utan att "se" - att bilen t.ex. kan passera mellan två föremål, precis som vi själva inte behöver mäta oss för att veta att vi inte ska slå skallen i en dörrpost. Men för passageraren är inte bilen en förlängning av kroppen. Såklart. Detta är en bra liknelse för könsdysfori, tycker jag: den som är transsexuell färdas så att säga i passagerarsätet, i en kropp som känns främmande, som inte är den egna. Transsexuella upplever alltså inte kroppen som ett biologiskt opåverkbart faktum, som det primära, oföränderliga, essentiella, utan som något som går att fixa till (åtminstone någorlunda) för att de därmed ska känna sig hemmastadda, hela, i förarsätet. Detta visar att det går bra att använda begreppet kön och levd kropp utan att vara ”biologistisk”. För övrigt, skriver Moi, kan man faktiskt se synen på att allt är en social konstruktion som potentiellt precis lika hämmande: hur ser t.ex. Judith Butlers syn på aktörskap ut? Består det bara i queer parodi? I så fall kan man som Martha Nussbaum i The Professor of Parody genmäla att svaret på en outbildad, fattig och utnyttjad kvinnas behov knappast är att parodiskt iscensätta sin brist på utbildning, sin fattigdom eller exploatering. Och består den i de symboliska systemens inneboende instabilitet i att de kräver ett ständigt iscensättande av genus? Personligen tycker jag nog att de verkar tämligen orubbade än så länge. Och ska vi verkligen bara "läsa texten" eller ska vi försöka urskilja textens upphov? Själv tycker jag att forskning om människor ska vara emancipatorisk, alltså ge redskap som möjliggör förändring - kalla mig aktivist.

Jaha, med allt detta sagt tänker jag säga nåt om huruvida "hen" och "henom" är bra pronomen. Själv använder jag sällan henom, däremot ganska ofta hen. Jag gör det av bekvämlighet; för mig är inte det här en stor sak. Det är skönt att slippa skriva "han/henne", "(s)he" eller så. Jag är medveten om att det är få som skriver så och att hen knappast kommer att bli etablerat i allmänt språkbruk än på mycket länge, om någonsin. Å andra sidan går det knappast att missförstå, så varför inte? Att som Lisa Magnusson ösa galla över hen-skrivare är att röra upp en storm i ett vattenglas. Så himla viktigt är det faktiskt inte, tycker jag.

Veronica Svärds inlägg Att bryta särskiljandets makthierarkier är det senaste jag har läst i debatten, här finner ni alla länkar ni behöver. Hon (!) skriver om hen-skrivande som motståndshandling, och visst. Det kan det absolut vara. Och naturligtvis formar språket vår uppfattning om omvärlden - det går så att säga inte att tänka sig en omvärld utom genom språket. Men jag anser också att vår förreflexiva upplevelse av livet faktiskt är just det: något som föregår reflexionen och språket. Könet är en del av den levda kroppen som i sin tur sitter ihop med omvärlden i form av andra existenser. Att man inte föds till kvinna utan blir det betyder att man gradvis ackumulerar både kroppsliga, språkliga och sociala erfarenheter i sin kropp. Femininitet och maskulinitet är användbara analytiska begrepp, men säger ingenting om hur det känns att vara människa och - i mitt fall - man. Hur det känns inpå bara skinnet. Så även om jag inte känner mig speciellt manlig eller maskulin, är jag otvetydigt man. Kalla mig gärna "fröken" eller "hon", som min kompis J. brukar göra. Så kallar jag dig det du vill bli kallad. Det är dock knivigt att helt klara sig utan personliga pronomen, tycker jag. Och förresten vägrar jag att skriva "en" i stället för "man" som vissa gör. Jag är för fan inte från provinsen.

Om man har sugit av en Sd-politiker

Om man någon gång har vippat med foten till "Oops, I Did it Again" kan man inte kritisera Britney Spears för att hon visade upp ärret efter sitt bikinisnitt på den där bilden där hon kliver ur en bil utan ha trosor på sig. Inte för att jag gör det senare, men ändå: logiken är ju glasklar. Jag ska ta några exempel till:

Om man har sugit av en Sd-politiker kan man inte vara kritisk till deras politik.

Om man har druckit kaffe med Ingvar Oldsberg kan man inte tycka att hans skämt är dåliga.

Om man har kastat ett batteri i sopnedkastet ska man inte yttra sig om global uppvärmning.

Ja, ni förstår. Ens handlingar hänger oupplösligt samman med ens åsikter. Pim Fortuyn hade flera gånger knullat med marockanska män, alltså kunde han inte vara invandrarfientlig. Detta framförs på fullt allvar av en representant för tankesmedjan Liberal Enfald, Philip Wendal.

Briljant, eller hur? Ännu en anledning att inte logga in på Krussan mer.

Är pedofilen alltid bara Pedofil?

Jag läser Tanja Suhininas inlägg Pedofil betyder... och håller med henne om det mesta. Pedofili är ett tändningsmönster, som hon uttrycker saken; det är inte synonymt med att man begår övergrepp eller vill göra det. Att ropa: "Kastrera alla pedofiler!" etc. är att helt bortse från vilka konsekvenser det får för personer som lider av sina fantasier om sex med underåriga:

I dagens Sverige lever homofobin kvar, men det är åtminstone på pappret okej att vara gay. Det finns framtid att hoppas på, även om man är lesbisk flicka i stereotypaste småstan ni kan tänka er. Tänder man på barn är det någonting man måste bära med sig hela livet. Man kan gå genom livet utan att utöva sin läggning, men kommer det ut kan man vänta sig ett socialt helvete. Så man får bita ihop, inte berätta för någon, aldrig, någonsin, utom kanske någon man känner att man kan lita på (och tänk om den personen sedan inte håller sitt ord), utom kanske anonymt på Internet. Leva med att hela tiden bli dömd för handlingar man inte gjort, för tändningsmönster man inte valt, att ständigt höra att man är det lägsta som finns, att man förtjänar att kastreras, brännas, lynchas.

Det är inte nog med att den här lynchmentaliteten orsakar lidande, den riktar också uppmärksamheten bort från verkligheten. Barn som utsätts för sexuella övergrepp gör det bara undantagsvis för att de har stött på Pedofilen. Eller som Christian och Eva F. Diesen (2009) skriver i "Övergrepp mot kvinnor och barn - den rättsliga hanteringen":

Flertalet förövare är emellertid biologiska fäder, styvfäder och andra barnet närstående män. Det är svårt att hitta någon gemensam nämnare mellan dessa förövare, men Sutorius & Kaldal talar om "män med en snedvriden kvinnosyn och därmed också en snedvriden sexualsyn, behov av makt i kombination med en känsla av maktlöshet, allmän alienation och känslomässig frustration (exempelvis i samband med en separation från barnets mor), hämndbehov (där barnet utnyttjas som ett instrument), behov av att bekräfta sig som man (d.v.s. sin makt) i sexuella sammanhang, alkoholpåverkan och, framför allt, bristande impulskontroll i en situation av normal intimitet med ett barn".

Tyvärr går det inte att räkna ut vilka barn som löper risk att utsättas för övergrepp. Det finns riskfaktorer, det finns en viss överrepresentation för dysfunktionella familjer, men de flesta är alltså för svaga för att vara till någon nytta. Tyvärr.

Tanja Suhinina skriver också att "Pedofil betyder inte att man konsumerar barnporr, vare sig fotografisk, tecknad eller textuell". Det är förstås också sant, däremot misstänker Diesen & Diesen att

[g]enom konsumtion av barnpornografi sänks, hos vissa, den mentala spärren mot att utnyttja barn sexuellt. Allt fler barn hamnar på så sätt i riskzonen. Det viktigaste som kan göras idag är därför att se till att dokumenterade sexuella övergrepp mot barn försvinner från Internet (kursivering i original).

Att barnporr är just detta, dokumenterade sexuella övergrepp, är solklart. Att barnpornografi därför måste bekämpas är lika klart. Att konsumtion av sån porr kan sänka den mentala spärren låter också rimligt, tycker jag, men den forskning som Diesen & Diesen åberopar ger inget entydigt stöd för en sån slutsats. Det har visats att de som konsumerar allra mest porr också konsumerar mer porr med inslag av våld eller sexuella övergrepp mot djur och barn, och att det finns ett samband mellan detta och en ökad grad av aggressivitet (Disen & Diesen 2009 s. 185-186). Att av det dra slutsatsen att den sortens porrkonsumtion leder till fler övergrepp mot barn ställer jag mig tveksam till. Återigen: det låter rimligt, men det finns inget solklart samband.

I "Övergrepp mot kvinnor och barn" sägs det också att förhörstekniken är viktig:

En auktoritär, moralistisk eller anklagande stil kommer förmodligen bara skapa en igelkottseffekt; den hörde sätter ut taggarna och vägrar kommunicera på ett givande sätt. Särskilt förövare som saknar pedofil läggning värjer sig oftast mycket kraftfullt mot att bli stämplade som just "pedofiler" och finns det ett inslag av sådan anklagelse i förhöret kommer också förnekelse att bli resultatet.

Jag antar att författarna har rätt. Här finns alltså ännu en anledning att vara försiktig med att kalla folk pedofiler. Jag ska återkomma till det här, men vill bara inskjuta att det förstås är väldigt viktigt att den rättsliga hanteringen av övergrepp mot barn förbättras, och det kraftfullt. Den är nämligen undermålig i dag genom hela kedjan polisanmälan-åtal-domstolsförhandling. En av anledningarna till detta är tyvärr att Sverige tar större hänsyn till barnet än i andra europeiska länder. Tanken är god: att inte i onödan utsätta barnet för påfrestande förhör och därmed förlänga det psykiska lidandet. Men i praktiken väger några korta videoinspelade förhör alltför lätt i rätten mot ett dynamiskt vittnesmål av den vuxne misstänkte. Han (undantagsvis hon) kan modifiera sin utsaga på stående fot, men barnets vittnesmål är statiskt. "Man kan alltså fråga sig om inte barnets skyddsintresse har drivits för långt i Sverige", skriver författarna. Ja, kanske det. Frågan är vad som är bäst för barnet i längden.

Tillbaka till vem som kan kallas pedofil. Är man inte pedofil om man begår ett sexuellt övergrepp mot ett barn? Det kan låta som hårklyverier, men jag tror att distinktionen är viktig. Personer som har detta "tändningsmönster" är i minoritet när det gäller själva övergreppen - men finns det ändå inte en sexuell dimension när övergreppet begås? Jo, såklart, precis som våldtäkt visserligen mest handlar om makt, men inte uteslutande. För att belysa frågan från ett annat håll kan man fråga sig om någon som har begått en våldtäkt är en Våldtäktsman med stort "v". Det är inte så helt lätt att reda ut, tycker jag. Jag skulle tro att en tonårskille som förgriper sig på en utslagen tjej på en fest (kul fest, liksom) kan drabbas av svår ruelse efteråt - särskilt om han blir polisanmäld. Han har gjort sig skyldig till ett övergrepp som han i normala fall inte skulle ha gjort, fallit offer för ett impulsgenombrott (som jag har lärt mig av Fru Zophie Klon att det heter). De flesta av hans ull skulle aldrig ligga på lur i buskarna vid en motionsslinga i väntan på ett lämpligt offer. De kan tvärtom skriva under på att man ska kastrera såna typer med en slö skridsko. Nej, i hans fall var det liksom "tillfället gör tjuven" som gällde, vilket han ångrar. Detta är knappast någon ursäkt. Förhoppningsvis skulle en majoritet killar i hans situation inte förgripa sig på tjejen. Men något triggade just honom i just den situationen - vad? Och om han nu är en våldtäktsman, ska man inte kastrera honom med en slö skridsko? Även om han är din son, din klasskamrat, din kollega?

Det finns Hagamän, tyvärr. Det finns män som drivs att under våldsamma former våldta okända kvinnor, men de är gudskelov ganska få. Det finns också män som plågas av starka och återkommande fantasier om våldtäkter utan att omsätta dem i praktiken - de kanske inte ens konsumerar våldspornografi. Jag tycker att man bör skilja dem åt, precis som man bör skilja på pedofiler och personer som utsätter barn för sexuella övergrepp. Ibland sammanfaller kategorierna, men det betyder inte att de kan likställas. Frågan kvarstår dock: är våldtäktsmannen Våldtäktsman, är den som har förgripit sig på ett barn Pedofil? Jag vill ställa en tredje fråga: Är den som utsatts Offret? För att reda ut det måste man ställa frågor om identitet.

Pedofili är ingen sexuell läggning, lika lite som zoofili. Att ha våldtäktsfantasier är inte heller en läggning; jag ser det här som störningar. Däremot kan man fråga sig vad en sexuell läggning är och hur den hänger ihop med vår identitet. Det finns t.ex. en kategori män som besöker videoklubbar utan att definiera sig som homo- eller bisexuella. De är heterosexuella. De kan bada bastu med sina kompisar utan att det har någon sexuell laddning; de blir enbart attraherade av och kära i kvinnor; de skulle aldrig kyssa en man; de har aldrig haft ömma känslor för en man och så vidare. Men i just den här situationen blir de sexuellt upphetsade. Men, säger ni, har inte praktiken en liten, liten bäring på vem som ska kallas bög eller bi? Och handlar det inte om grad och frekvens? Om man bara vill ha brevidlekar är det liksom inte samma sak som att man blir avrunkad. Att bli avsugen i ett gloryhole är inte samma sak som att själv suga av någon. Att sätta på någon i ett darkroom är inte samma sak som att själv bli påsatt. Att gå en gång på videoklubb är inte samma sak som att gå dit en gång i veckan, kanske i åratal. Visst har jag tänkt så själv. Men jag undrar om det egentligen finns några sexuella läggningar.

Det brukar sägas att "vår sexuella läggning är en viktig del av vår identitet" (jag har själv sagt det). Med identitet menas då "känslan av vem man är" eller så. Identitet är något man har, något man bär med sig, en kärna. Man kan läsa böcker eller gå kurser för att "hitta sig själv". Har man väl hittat sig själv är man att gratulera; nu kan man vara "trygg i sig själv" och bära med sig sin identitet resten av livet som rättesnöre och probersten. Härav följer att allt som strider mot ens identitet är av ondo. Om man får sitt ansikte förstört av en brännskada förlorar man en del av sin identitet. Samma sak gäller om man drabbas av en svår förlust eller ett sexuellt övergrepp: ens identitet rubbas och man grubblar över vem man egentligen är. Att det går att komma igen behöver jag väl knappast påpeka: världen är full av överlevare, självbiografer och föredragshållare. Men av någon anledning finns det vissa ränder som visst aldrig anses gå ur. Är man bög så är man. Har man blivit våldtagen så är man ett våldtäktsoffer. Har man utsatts för sexuella övergrepp som barn så är man själsligen kantstött.

Anta nu att det här är fel; stryk hela det föregående stycket. Anta att identitet inte är något vi har utan något vi gör. Ja, då börjar vi kanske närma oss sanningen även om det finns massor kvar att reda ut - så mycket att jag inte kan göra det här. Eller se identitet som något vi kan urskilja genom ett slags dynamisk skiktröntgen (jag har lånat termen från Marty). I ett skikt, på en viss plats, i en viss situation, genom en viss handling är vi en viss människa. Men bara där och då. I en mycket speciell historisk och geografisk situation, under en viss period i mitt liv, med den kropp jag hade då, men de samlade erfarenheter jag hade gjort och genom det sätt jag där och då agerade utifrån dem på det jag utsattes för var jag ett våldtäktsoffer. Det här skiktet är oerhört svårt att se i dag; den enda som äger den nödvändiga skiktröntgenapparaten - eller är det ett svepelektronmikroskop? - är jag själv. Visst, det kan göra lite ont ibland, men den verkliga smärtan har avklingat för längesen. Jag tjatar om det i min blogg, som ni som brukar läsa den säkert har lagt märke till, men det är bara för att de där dygnen är ett bra exempel. Jag har slutat att vara Våldtäktsoffer och tagit makten över mitt eget liv, även om det tog många år. Roy och jag hör ihop numera, han är en del av mig.

På samma sätt är alltså mannen som älskar kvinnor möjligtvis bög i sin praktik, men bara på motsvarande vis: just där, just då, med just den biten av sig själv (och då menar jag inte kuken), men inte annars. Våldtäktsmannen var en våldtäktsman i praktiken just där och just då, våldtäktsoffret var våldtäktsoffer just där och just då. Men de behöver inte vara det resten av livet. Torteraren plågar sitt förtvivlade offer i en kal cell. Några timmar senare sitter han i tv-soffan med sina barn och rörs till tårar av Bambi. Det senare ursäktar inte det förra, men det förra förklarar inte det senare. Han är både torterare och en bra pappa - och om det pillret känns beskt att svälja ber jag om ursäkt, men det är inte jag som har uppfunnit det.

Parallellen mellan en våldtäktsman och en pedofil är inte precis klockren, som ni märker. Hela vitsen med Tanja Suhininas inlägg var att visa att pedofili är "när man tänder på barn och inget annat". Hon vänder sig också mot ett inlägg av Genderrorist som kallade förövare för "aktiva pedofiler":

Skulle man någonsin kalla en man som våldtog en kvinna för "aktiv hetero"? En kvinna som våldtog en kvinna för "aktiv homosexuell"? Visst är det inte helt rättvis jämförelse, man kan utöva tändningsmönster på vuxna människor på ett lagligt sätt, men kallar man personer som förgripit sig på barn för pedofiler drar man likhetstecken mellan brott och tändningsmönster.

Bra där. Att det finns pedofiler som begår övergrepp mot barn är en annan sak. Hela vitsen med mitt inlägg har varit att försöka problematisera identitetsbegreppet och dess koppling till sexuell läggning eller böjelse, att utveckla varför det inte går en rät linje mellan praktik och identitet och tillbaka (eller ens mellan praktik och praktik) samt att antyda att tiden kan förändra en hel del. Jag hoppas att den som ser sina sexuella fantasier - eller praktiker - som en belastning söker hjälp för det. Och jag föreslår att vi andra hoppar ner från våra höga hästar och beväpnar oss med lite empati med alla berörda parter. Den slöa skridskons retorik är ju så meningslös, och mest till för att framhäva talarens förträfflighet.

Jag ska inte trötta ut er med en långrandig avslutning om pedofilen som Pedofil. Men jag hoppas att det jag har skrivit ska stimulera till egna tankar om vad som är vad. Ni kommer säkert att dra intressanta slutsatser. Om inte annat får ni väl gå till er själva - vad nu det kan innebära.

Att gråta med halva ansiktet

I dag fick jag höra att Karin Kavli kunde gråta med halva ansiktet. Jag vet inte riktigt vitsen, men hon kunde alltså stå i profil mot publiken och gråta - medan ansiktshalvan som var vänd in mot fonden var neutral. Kavli var född 1906 och stod på scenen till 1988. Två år senare var hon borta, och på hundraårsdagen av hennes födelse...hände ingenting. Hon är bortglömd av de flesta.

I kväll läste jag "Kan du vissla, Johanna?" av Ulf Stark för en flicka som föddes 98 år efter Karin Kavli. Den handlar om hur en pojke skaffar sig en morfar på ett ålderdomshem, och hur mötet lyser upp bådas liv. Pojken vill lära sig vissla som sin morfar, vars sedan länge döda hustru hette just Johanna, och gamlingen försöker lära honom. Men en dag råkar han säga till pojken att "Nästa gång vill jag höra dig vissla", vilket denne tolkar bokstavligt. Han håller sig undan i flera veckor tills han har lärt sig det - och när han kommer tillbaka för att visa att han kan vissla är hans nyvunna morfar död. Men han går på begravningen, och vid kistan framför han den trudelutt som morfar lärt honom.

Min dotter lyssnade uppmärksamt, men tog förstås bara till sig historien ur ett barnperspektiv. Själv fick jag lite svårt med andningen vid de sorgliga passagerna. Efteråt låg hon och krafsade i min nacke som hon brukar göra när hon ska sova, och jag grät liksom med halva ansiktet. Det är ju jämt så där: den totala lyckan och den totala sorgen förenas i en evig pas de deux. Så här skriver Nationalencyklopedin om den dansen: "I ett pas de deux avstannar handlingen och alla känslor uttrycks i stället med ren dans". Just så: handlingen avstannar, som för att ögonblicket ska kunna etsas in. Jag tänkte mig fem år framåt. Då kommer det ligga en annan femåring där, vars rödhåriga storasyster har börjat i tredje klass. Det är väldigt svårt att föreställa sig, lika svårt som att tänka sig hennes syskon då.

Jag gick upp, satte på kaffe och märkte att mjölken var slut (katastrof i morgon bitti: ingen varm choklad). Butikerna i Vällingby centrum hade stängt så jag tog tricken en hållplats och handlade i ett lika stort som ödsligt Coop Forum några minuter före stängningsdags. Jag var glad att jag hann, men avskyr det där plejset även på dagtid. Det är för stort, de säljer för många saker och jag känner mig fattig och utnyttjad. Jag säger inte att det är rationellt, men så känns det. På vägen ut låste två väktare ytterdörren, för nu skulle ingen komma och tro att man kunde smita in och KÖPA nåt. Liksom. Den känslan är inte heller rationell, lika lite som min känsla att de där fjuniga glinen är någon sorts auktoriteter som är äldre än jag. Ja, och så åkte jag - förvånande nog - hem igen en hållplats. Gick nerför en trappa som jag väldigt ofta går uppför men nästan aldrig tar åt andra hållet. Det förstärkte min overklighetskänsla, liksom tystnaden, den starka kölden och alla träd som dignar av rimfrost. Vackert, ja. Men ångestframkallande av någon anledning. Jag tycker inte om naturen, tror jag, och den tycker inte om oss. Eller snarare, den skiter i oss. Den finns bara där. Den stora eken på vår gård kommer att överleva mig och det har jag svårt att förlåta den.

Jag tror knappast att någon kommer att fira hundraårsdagen av min födelse, utom kanske Marty om hon lever då (det gör hon förmodligen) och mina barn och möjligtvis barnbarn. Det är faktiskt helt okej, jag klarar mig utan världsberömmelse. Om ytterligare hundra år finns det nog inte en kotte som minns mig, och alldeles säkert inte om 500 eller 1 000 år, 10 000 år... När jag var ung fyllde såna tankar på universums likgiltighet mig med samma fasa som nu, men på den tiden drog jag fel slutsats: livet var meningslöst. I dag tänker jag snarare att jag vill klamra mig fast vid vartenda ögonblick, verkligen prägla in allt vackert och fantastiskt i min hjärnbark. Det kommer en dag när jag med stor säkerhet kan säga att bebisen jag håller i är min sista. Jag vill inte tänka på det, för det är outhärdligt, men det måste ju bli så. Det känns som att det är där döden på allvar kommer att börja bita sig fast i mig. Och JAG VET - det är irrationellt att tänka så. Barnen finns ju kvar, de utvecklas och man gläds oerhört över att se alla deras framsteg. Men den sista bebisen blir stor en dag och flyttar hemifrån och sen är det för evigt slut på en tillvaro som är så nära fulländning jag kan föreställa mig, tillvaron med barnen. Vad gör man då - skaffar hund? Det gör jag i och för sig gärna, men det kommer att kännas som ett sorgligt substitut ibland.

Jag borde kanske inte grotta ner mig i det här. Jag har det ju så bra varenda dag. Men ibland måste man få gråta en skvätt, om än bara med halva ansiktet. I morgon ska jag återigen ha roligt med min lilla dagkompis som nu har fått två små piggar i underkäken. Hon ler sannerligen med hela ansiktet - ja, hon fröjdas med hela kroppen när hon är glad. Sånt tröstar en pappa.

Guardians läslista - och en egen

Tydligen sprids det en lista på Fejan just nu med "BBC:s 100 bästa böcker" eller nåt i den stilen. Det här läste jag om hos Isobels text och verkstad och blev nyfiken. Och en smula besviken tills jag insåg att det här inte var någon lista över "bäst genom tiderna" utan en popularitetslista, vilket inte nödvändigtvis är samma sak. Nå, här ser ni den ursprungliga listan från The Guardian. Jag har markerat vilka jag har läst med ett "x" och såna jag vill läsa med asterisk. Dessutom är lästa böcker som jag verkligen gillar försedda med ett plustecken. Därefter följer en alternativ lista på skönlitteratur som är värd att listas som kvalitetslitteratur.

1 Pride and Prejudice Jane Austen x

2 The Lord of the Rings JRR Tolkien x

3 Jane Eyre Charlotte Bronte x+

4 Harry Potter series JK Rowling x

5 To Kill a Mockingbird Harper Lee x

6 The Bible + (Nåja, kanske inte vartenda ord, men snudd på).

7 Wuthering Heights Emily Bronte x+

=8 Nineteen Eighty-Four George Orwell x

=8 His Dark Materials Philip Pullman

10 Great Expectations Charles Dickens x+

11 Little Women Louisa M Alcott x

12 Tess of the d'Urbervilles Thomas Hardy x

13 Catch-22 Joseph Heller x

14 Complete Works of Shakespeare William Shakespeare Nej, för helvete - vem har läst ALLT?

15 Rebecca Daphne Du Maurier

16 The Hobbit JRR Tolkien

17 Birdsong Sebastian Faulks

18 Catcher in the Rye JD Salinger x

19 The Time Traveler's Wife Audrey Niffenegger

20 Middlemarch George Eliot x

21 Gone With The Wind Margaret Mitchell

22 The Great Gatsby F Scott Fitzgerald

23 Bleak House Charles Dickens x

24 War and Peace Leo Tolstoy *

25 The Hitch Hiker's Guide to the Galaxy Douglas Adams x

26 Brideshead Revisited Evelyn Waugh x

27 Crime and Punishment Fyodor Dostoyevsky x+

28 Grapes of Wrath John Steinbeck x

29 Alice in Wonderland Lewis Carroll

30 The Wind in the Willows Kenneth Grahame

31 Anna Karenina Leo Tolstoy *

32 David Copperfield Charles Dickens x

33 Chronicles of Narnia CS Lewis

34 Emma Jane Austen *

35 Persuasion Jane Austen

36 The Lion, The Witch and The Wardrobe CS Lewis

37 The Kite Runner Khaled Hosseini

38 Captain Corelli's Mandolin Louis de Bernières

39 Memoirs of a Geisha Arthur Golden

40 Winnie the Pooh AA Milne

41 Animal Farm George Orwell x

42 The Da Vinci Code Dan Brown

43 One Hundred Years of Solitude Gabriel Garcia Marquez x

44 A Prayer for Owen Meaney John Irving

45 The Woman in White Wilkie Collins

46 Anne of Green Gables LM Montgomery

47 Far From The Madding Crowd Thomas Hardy *

48 The Handmaid's Tale Margaret Atwood

49 Lord of the Flies William Golding x

50 Atonement Ian McEwan

51 Life of Pi Yann Martel *

52 Dune Frank Herbert

53 Cold Comfort Farm Stella Gibbons

54 Sense and Sensibility Jane Austen x

55 A Suitable Boy Vikram Seth

56 The Shadow of the Wind Carlos Ruiz Zafon

57 A Tale Of Two Cities Charles Dickens x

58 Brave New World Aldous Huxley x

59 The Curious Incident of the Dog in the Night-time Mark Haddon x

60 Love In The Time Of Cholera Gabriel Garcia Marquez

61 Of Mice and Men John Steinbeck x

62 Lolita Vladimir Nabokov

63 The Secret History Donna Tartt

64 The Lovely Bones Alice Sebold

65 Count of Monte Cristo Alexandre Dumas x

66 On The Road Jack Kerouac x

67 Jude the Obscure Thomas Hardy

68 Bridget Jones's Diary Helen Fielding

69 Midnight's Children Salman Rushdie

70 Moby Dick Herman Melville x+

71 Oliver Twist Charles Dickens x

72 Dracula Bram Stoker

73 The Secret Garden Frances Hodgson Burnett

74 Notes From A Small Island Bill Bryson x

75 Ulysses James Joyce

76 The Bell Jar Sylvia Plath

77 Swallows and Amazons Arthur Ransome

78 Germinal Emile Zola x

79 Vanity Fair William Makepeace Thackeray

80 Possession AS Byatt

81 A Christmas Carol Charles Dickens

82 Cloud Atlas David Mitchell

83 The Color Purple Alice Walker

84 The Remains of the Day Kazuo Ishiguro *

85 Madame Bovary Gustave Flaubert

86 A Fine Balance Rohinton Mistry

87 Charlotte's Web EB White

88 The Five People You Meet In Heaven Mitch Albom

89 Adventures of Sherlock Holmes Sir Arthur Conan Doyle x

90 The Faraway Tree Collection Enid Blyton

91 Heart of Darkness Joseph Conrad x+

92 The Little Prince Antoine de Saint-Exupery x

93 The Wasp Factory Iain Banks

94 Watership Down Richard Adams

95 A Confederacy of Dunces John Kennedy Toole

96 A Town Like Alice Nevil Shute

97 The Three Musketeers Alexandre Dumas x

98 Hamlet William Shakespeare x

99 Charlie and the Chocolate Factory Roald Dahl x

100 Les Misérables Victor Hugo

Summering: 40 av 100.

Men det finns så många andra böcker som är värda att läsa innan man dör. Här följer ett urval som jag och Marty ställer samman i skrivande stund. Vi kommer säkert att missa många, men det går ju att komplettera sen. Det blir ingen topplista, så den inbördes ordningen är slumpmässig - och inte alfabetisk. Det här är bara skönlitteratur (med vissa gränsfall) och ingen av oss  får ha mer än ett verk per författare (det kan alltså bli två ibland) . Observera att ingen av de här böckerna finns med på Guardians lista. Inga barnböcker (en sån lista kommer senare).

1 Historien om Lissabons belägring José Saramago

2 Livet en bruksanvisning Georges Perec

3 Är detta en människa? Primo Levi

4 The Elephant Vanishes Haruki Murakami

5 Livläkarens besök Per Olov Enquist

6 Koba the Dread Martin Amis

7 A History of the World in 10½ Chapters Julian Barnes

8 Planetariet Nathalie Sarraute

9 Dvärgen Pär Lagerkvist

10 Fyrväktaren Jeanette Winterson

11 Smärtan Marguerite Duras

12 The Rise of Life on Earth Joyce Carol Oates

13 Michael Elfriede Jelinek

14 Nedstörtad ängel Per Olov Enquist

15 The Doctor is Sick Anthony Burgess

16 Slottet Franz Kafka

17 Autisterna Stig Larsson

18 Norwegian Wood Haruki Murakami

19 Bröderna Karamazov Fjodor Dostojevskij

20 Dikter 1945-2002 Wislawa Szymborska

21 The Heart Is Deceitful Above All Things "JT LeRoy"

22 Half of a Yellow Sun Chimamanda Ngozi Adichie

23 Sol och stål Yukio Mishima

24 Ferdydurke Witold Gombrowicz

25 Röd självbiografi Anne Carson

26 Fågeln som pianist Erik Beckman

27 Varför har nätterna inga namn? Göran Palm

28 Mardrömmen Kenzaburo Oe

29 Barnabok Lars Gyllensten

30 Slakthus fem Kurt Vonnegut

31 Naked Lunch William Burroughs

32 Herzog Saul Bellow

33 Trollkarlen från Lublin Isaac Bashevis Singer

34 Stilla flyter Don Michail Sjolochov

35 The Collector John Fowles

36 Brighton Rock Graham Greene

37 Mästaren och Margarita Michail Bulgakov

38 Mulattkvinnan Miguel Ángel Asturias

39 Sveve over vatna Ragnar Hovland

40  Mrs Dalloway Virginia Woolf

41 Billy Budd Herman Melville

42 Lord Jim Josehp Conrad

43 Döda själar Nikolaj Gogol

44 Katarina Ismajlova / Mästersmeden från Tula Nikolaj Ljeskov

45 Makars dröm och andra noveller Viktor Korolenko

46 Den förlorade gatan Gleb Uspenskij

47 Biblioteket i Babel Jorge Luis Borges

48 American Psycho Bret Easton Ellis

49 På spaning efter den tid som flytt Marcel Proust

50 Alla namnen José Saramago

Det blev bara 50! Men en del finns förstås med på den första listan, och en del författare läser man allt av, som Saramao. Fortsättning följer. Kopiera gärna listan och markera vilka ni har läst eller vill läsa - eller absolut inte tänker läsa!