Är kanske inte det tillräckligt?

Stackars Göran Skytte. Han har lite svårt att hänga med när Ulrika Milles och Louise Epstein diskuterar Carl-Johan Vallgrens bok Kunzelmann & Kunzelmann i Nya vågen i P1. Boken sågas rejält, vilket Skytte inte har något emot, skriver han. Däremot tycker han att det är hemskt att recensenterna i fråga ifrågasätter Vallgrens kvinnoideal. Så här skriver Åsa Linderborg i AB:

Mer sympatisk är författarens tro på kärleken, men ska den övertyga måste den gestaltas så den drabbar läsaren. Den kvinna som Joakim till slut väljer är lika anonym som Henriette i Den vidunderliga kärlekens historia, en tillbedd Amanda eller Beatrice som älskas för att hon är klok, vacker och ”återhållsam på en harmonisk människas vis; rädd om sin kropp och sina känslor”. När det väl gäller är alltså inte den originella personligheten ett ideal, i alla fall inte om hon är kvinna.

Romanen utspelas i Tredje riket och i ett nutida Sverige, och så här skriver Skytte:

Och det är inte slut än. För nu kommer samtalet in på hur den här unge mannens kvinna är, barnets moder, hans hustru.

Milles: ”Slutvinjettens drömbild av den rena kvinnan…

Epstein avbryter: ”Hon vill inte göra ’det’ första kvällen, hon vill vänta (fniss)”.

Milles citerar boken: ”Hon är återhållsam på en harmonisk människas vis, rädd om sin kropp och sina känslor.”

Sedan kommenterar hon: ”Då är vi ju tillbaka i Tredje Riket.

Herregud, tycker Göran Skytte, ska barndop och kyska kvinnor höra hemma i Tredje riket? Nej, Skytte, det var inte så Epstein menade. Hon menade att en bok som trevar efter något "äkta" i dagens samhälle, men bara finner svaret i en svunnen tid är reaktionär. Det är inte särskilt svårt att begripa - tycker jag.

Vallgren skrev en sågad pjäs som hette Radio Love 84,7 MHz, och den framfördes i Tornrummet på Dramaten. Någon recensent (jag hittar inte recensionen nu, tyvärr) skrev då att målgruppen föreföll vara "medelålders, intellektuella män i slitna kavajer", och det är väldigt träffande. Vallgren är just en sådan man som skriver om Kvinnan, precis som Ulf Lundell. Reaktionärt? Ja, det kan ni hoppa upp och klappa er i arslet på.

På slutet citerar Göran Skytte Strindbergs "Esplanaden". Så här lyder den (citatet från Project Runeberg):

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra

Och snart i sky
stod damm och boss,
då plank och läkt
de bröto loss.

Det ruttna trät,
så torrt som snus,
det virvlar om
med kalk och grus.

Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.

Och skrapan rev
och tången nöp,
att taket föll
och skorsten stöp.

Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås,
allt brytes ner.

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.

-- "Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?"
-- "Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!"

-- "Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? -- Det är förskräckligt~"
-- "Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?"

"Man längtar efter luft och ljus", skriver Skytte, som inte minns vem som skrev dikten. Han tycker att det är hemskt att några Kvinnor, eller, som han kallar dem "kulturkritiker", (citationstecknen i original) "leverera[r] slentrianmässigt fördömande och avståndstagande. Istället för undersökande öppenhet får vi en dos politiskt korrekt poserande och hånfullheter."

Så jag undrar vad det är för luft och ljus Skytte trånar efter. Menar han att kritikerna bara vill riva upp utan att bygga nytt? Eller menar han att det är "kulturkritikernas" gamla murkna byggen som bör rivas? Ja, i så fall har han lika få alternativ till en ny byggnad som Vallgren. För den nya byggnaden är just den där kvinnan inte är Kvinnan, där hon är ett subjekt och inte ett objekt för en trånande manlig blick. Skytte vill som vanligt vrida klockan tillbaka till en tid när kvinnor höll på sig, en tid när den kristna kärnfamiljen var samhällets fundament. Han intar här kvasidissidentens ståndpunkt som så många gånger annars. Han är ensam om att se att kejsaren är naken. Han är en ropande röst i queeröknen. Stackars Göran!

Äntligen en riktig tjejkanal

TV7 ska återlanseras den 14 februari, nu som "tjejkanal". Det tjejiga består av "telenovelas" (sydamerikanska såpor), romantiska komedier och serier som Head Case (om kändisar som går i terapi) och Paradise Falls, vilket beskrivs som ett slags Desperata Hemmafruar fast värre. Eller om det är sämre, jag vet inte.

Det finns inte så många hemmafruar kvar i Sverige. Men i tevens underbara värld kan man ännu skåda denna rest från Jura. Lite lyx, lite piffiga tjejer i medelåldern, lite relationskrisande. Och blir det inte desperat nog kollar man in en sydamerikansk dagsåpa. Nej, desperationen finns snarare hos mediemagnater in spe, såna som Ignas Scheynius som till varje pris vill utstråla konstnärliga ambitioner - samtidigt som man säljer skit åt käringarna. Undrar just vad Git tycker om sin mans kvinnosyn.

Märkbart dummare barn

Duktiga och intelligenta Tanja Suhinina har liksom jag kommenterat de nya elitklasserna här och fått många svar, bland annat av mig. Nu följer hon upp det med det här inlägget.

Suhininas ursprungliga inlägg var en reaktion på en artikel i DN där "en ledande forskare inom området särbegåvade", Roland S. Persson, berättar om sin undersökning av hur särbegåvade barn upplever sin skolsituation. Tyvärr går det inte att läsa den i fulltext på Högskolans i Jönköping webbplats (kunde inte motstå Konungens av Danmark bröstkarameller-parafrasen), för den är bara publicerad i Mensas medlemstidning, Legatus Mensae. Följaktligen går det inte att uttala sig om dess validitet eller generaliserbarhet, men låt gå: den är säkert vetenskaplig. Jag antar att Persson är medlem i Mensa och att bakgrunden till hans rapport är att se "Hur vi mensaner har upplevt vår skolgång". Personligt engagemang är en bra drivkraft för forskning; Persson har också gjort en studie, med sig själv som informant, om hur kroppsbyggare bemöts av samhället. De har det inte så lätt, framgår det - i alla fall inte han (apropå generaliserbarhet).

Mensa riktar sig till dem som klarar ett standardiserat intelligenstest så att de placerar sig bland de översta två procenten av befolkningen. Vem som ska räknas som intelligent är delvis är en klassfråga, vilket jag har skrivit om här. Perssons rapport heter SESoFuS. Studien om folket vid slutet av normalfördelnings kurvan (+IQ131).: Om svenskt utbildningsväsende och intellektuell utveckling, vilket visar att även om man är ohyggligt intelligent så kan man särskriva "normalfördelningskurvan", och undervisa på en högskola i Jönköping. Men vafan, nu ska jag inte bli elitistisk.

Jag ska komma till skott nu, jag lovar. Jag ska försöka redogöra för varför spetsklasser och obs-klasser är en dålig idé:

De är det för att de begränsar barns möjligheter att utveckla en identitet som bygger på mer än "duktighet" och "intelligens". Barn har rätt att slippa hänga upp sin identitet på hur väl de klarar av sin skolgång. Att särbehandla och stigmatisera dem som är "märkbart dummare" är obra, det kan nog de flesta utom Jan Björklund hålla med om. Eller kanske till och med han. Men att särbehandla (om än inte direkt stigmatisera) dem som är "märkbart smartare" är inte heller bra. Barn och ungdomar - och vuxna - är flerdimensionella. Vi är inte det och det, vi är olika beroende på miljö, plats och tid. Våra skolor är dock urusla på att förmedla det, i stället trummar de in budskapet att vi exempelvis är pojkar (och "smarta" om vi klarar svåra mattetal) eller flickor (och "duktiga" om vi klarar samma svåra mattetal). Och pojkarna spelar fotboll och pingis på fritids medan flickorna trär pärlor, ritar och leker affär. År 2009. Kan det inte räcka med alla de dikotomier som våra barn blir infösta i utan att vi dessutom ska kalla dem "smarta" respektiva "dumma"? Jag tycker det. Jag tycker att skolan ska ge breda kunskaper, inte specialiserade. Och med kunskaper menar jag inte bara inlärning av skolämnena utan respekt för varandras olikheter. Skolan ska skapa gemenskap. Faktiskt.

Det är onödigt med särskilda klasser. Med tillräckliga resurser och tillräckligt små elevgrupper kan lärare och speciallärare hantera hela spektrumet, tillvarata allas unika begåvning och faktiskt bidra, om än i det lilla, till ett samhälle där människor inte diskrimineras på grund av sin klass, sexuella läggning, hudfärg, religion, sitt kön och så vidare. Ja, skolan som samhällsbyggare, skolan som samhällsgrund. Det låter som en utopi, men vi behöver utopier. Ett värdegrundsarbete värt namnet försvåras om vi godkänner godtyckliga uppdelningar i "smarta" och "dumma". Vi behöver vidga normalitetsbegreppet, inte snäva in det.

Tanja Suhinina skriver så här:

Men på individnivå tror jag att man blir mindre elitistisk (om man med "elitistisk" menar att man tror att man är smartare än alla andra) om man dagligen får träffa barn som är ungefär lika smarta som man själv, istället för att dagligen omges av barn som är märkbart dummare än man själv.

Det är beklämmande att någon som läser psykologi uttrycker sig så föraktfullt. Jag har alltid trott att "intelligenta och duktiga" i bloggnamnet omgavs av något slags underförstådda citationstecken. Jag trodde också att uttrycket "märkbart dummare" i citatet var en smula ironiskt. Men nu tvivlar jag.

Kulturstöd, nationalism och fri migration

Ja, vi diskuterade det i går kväll. Eller natt, för vi skippade väl Connections snålblåstbemängda kö vid halv ett eller så, efter tio minuters tandskallrande. Vi tog en taxi till Haga och satt där och babblade fram till halv femtiden. Ytterst trivsamt på Stockholms äldsta men kanske mest okända gayställe som under en lång period har invaderats av packade heteromän, detta eftersom undervåningen ägnas åt sex och inte bara MSM utan flator och heteropar borvlar loss där. Strejtingarna vill såklart glo och gärna tafsa om de bara får minsta chans, även om det är flator som utnyttjar någon av sängarna och trots att röda rep sätts upp för att hålla tafsarna på avstånd. Men nu motas Olle i grind sen en tid tillbaka, medlemskap är obligatoriskt och stämningen har blivit väldigt mycket trevligare.

Men en sak förstår jag inte, apropå taxifärden: Hur i hela friden kan man få taxikort utan att ens kunna stadens innerstadsgator?! Det hade varit uteslutet på min tid. Vi skulle inte bara hitta överallt för att gå godkänt på provet (t.ex. kunna räkna upp alla tvärgator till Sveavägen), vi skulle kunna alla sjukhus, polisstationer och hotell samt en hel del annat. Hade man sen frågat en kund var Hagatan låg skulle man åkt på en utskällning. Visst, de flesta har GPS i dag, men vissa elementera kunskaper måste man väl för fanken ha ändå! Själv kunde jag minsta gränd i stan, visste vilka gator som var enkelriktade och hittade till så gott som alla större gator ute i förorterna. Bah. Jag antar att det är så här man utvecklas till en grinig gammal gubbe.

Barnhat

Suzanne Osten satte 1981 upp kabarén Barnhat, vilket var en rolig sammanställning av småbarnsföräldrars vedermödor och drömmar om allt de skulle vilja göra av sina liv i stället för att slava i blöjträsket - om jag nu minns rätt. Jag tror det, och jag vill minnas att skådespelarna fick en chans att förverkliga sina privata drömmar på scen, bl.a. framförde Philip Zandén Flamingo. Det var faktiskt väldigt kul.

Mindre kul är den evighetslånga barnhats-kabaré som regisseras av Svenska Dagbladet. Dagishataren Elise Claesson får här gestalta sina alarmistiska feberdrömmar och snurriga teorier om hur illa våra barn far för att de inte får var hemma med lilla mamsan. Major Björklund och hans dresserade shetlandsfår bräker fram "Din vilja växer i skogen". Per Gudmundson yrar om att tusen års evolution minsann får flickorna att välja syslöjd och Sanna Rayman tycker inte att skolungar ska få vara med och bestämma om klassresor och gardinmönster.

Men den verkliga showstoppern är numret Låt föräldrarna bestämma själva. Visserligen är nog folk lite trötta på det, som när hemmatrubaduren inte vill sluta spela efter några öl för mycket, men ledarskribenterna frågar alltid varandra: "Ska vi inte ta den där gamla godingen igen?". Förääldrarna måhåste få bestähämma sjää-äälva... Den är trösterik, gemensamhetsskapande och går alltid att skråla med i.

Och så kommer moderaterna och förstör stämningen! Den arbetsgrupp som har vågat fundera på om inte föräldraförsäkringen borde ses över om nu inte pappabonusen fungerar får ledarredaktionen att härskna till i dag:

Att få bestämma själv brukar annars vara ett mål för moderater som Gunnar Axén, Per Bill och Henrik von Sydow. Men nu vill de alltså konfiskera beslutanderätten över val som rör människors vardag. Partisekreterare Per Schlingmann tycker att det är för tidigt att gå vidare innan vi sett resultatet av jämställdhetsbonusen, men applåderar ändå de nya tankegångarna. Det är en styrka att ”vi vågar vända på stenar som vi inte gjort tidigare”. Nu när det är gjort kan man lägga stenarna tillbaka på sin plats.

De pappor som skiter i sina barn måste naturligtvis vara fria att göra det; det ska inga lagstiftare komma och peta i! Bort med tassarna från den heliga familjen, alltså. Att det går ut över barnen är inte vårt problem. Och om mammorna självmant väljer att avstå från karriär och inkomst så är det deras ensak. De får väl säga ifrån om de inte trivs! Feminism är så passé, liksom.

Ja, så pågår det, år efter år. Jämställdheten har gått för långt. Barnen har fått för mycket att säga till om. Det är, kort sagt, dags att återta makten över käringar och snorungar. Det är en mycket maskulin kabaré.

Konsten att läsa en rapport

Rädda Barnen har en ny rapport ute, ni hittar den här. Av den framgår att det en majoritet av våra skolelever önskar sig mest är att ha inflytande över hur skolans pengar ska fördelas. 24 % av rektorerna är positiva till detta (varav 2 % mycket positiva). 50 % "håller med ganska lite" och 22 % håller inte med alls. Skolpolitikerna är mer positiva: 35 % håller med helt eller ganska mycket, 47 % ganska lite och 16 % inte alls. Annars är skolpolitiker i regel mindre positiva till elevinflytande än rektorerna, med partimässiga variationer, såklart. Och "Det enskilda parti som i undersökningen framstår som mest negativt till elevinflytande är folkpartiet, vars skolpolitiker i minst utsträckning av alla partirepresentanter håller med om att elever ska kunna vara med och påverka i så gott som samtliga frågor." Såklart.

Men Sanna Rayman i SvD hakar upp sig på det här med ekonomin:

Är det meningen att jag ska förfasa mig över den onda fjärdedelen? Förlåt, men det går inte. Snarare undrar jag hur det är möjligt att en hel fjärdedel kan förklara sig redo att ge skolbarn makt över skolans pengar? Skollagen må tala om barns rätt till inflytande, men jag tror inte att det är budgetmakt som avses.

Jag tror inte att hon har läst rapporten, eller så har hon läst den slarvigt. Av den framgår det ju att det är en ganska hög andel av rektorerna som nog kan tänka sig ett visst elevinflytande över ekonomin. Och det framgår också att ju äldre eleverna blir, desto mindre får de att säga till om, vilket kan synas paradoxalt: i skollagen står ju att inflytandet ska vara avhängigt elevernas ålder och mognad. Att de har en smula naiv syn på vad det ekonomiska inflytandet skulle innebära framgår också, men det beror snarare på frågan:

"Vad skolans pengar ska gå till.
Till exempel hur mycket man ska satsa på att köpa datorer, städa och fixa lokalerna,
pengar till skolmat eller skolresor?"

Det handlar alltså inte om hur mycket av budgeten som ska gå till elever med särskilda behov, om man ska dra in skolsköterskan eller lägga ner biblioteket. Det handlar inte om någon egentlig "budgetmakt", som Rayman vill ha det till. Hon avslutar: "Sluta dyrka barn som vore de allvetande väsen! De är barn och bör få vara det." Hur allvetande ska man vara för att få tycka till om städning eller skolresor? Inte särskilt, skulle jag vilja påstå.

Kolla, vilket sexigt skrev!

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

En provins med små grodor i ryggen

Är all nationalism av ondo? Ja, det tycker jag i princip, även om vissa uttryck är tämligen harmlösa, som att heja på Lena Ph eller andra svenskar i det europeiska schlagereländet. Att leka "små grodorna" är visserligen en vämjelig sedvänja, men knappast uttryck för ondskan inkarnerad. Däremot skadar det inte att fråga sig vilka minnen Du tronar på, eller vad de fornstora dagarna innebar för dem som inte diggade att den blågula krigsfanan vajade över ruinerna av deras hem. Men okej, även jag tycker om Sverige. Det är något rörande med den svenska vanligheten, och vår obetydliga nordiska munart (för att citera Marty) är ett språk jag älskar - delvis just för att det är så litet.

Här har ni ett utdrag ur läroplanen för förskolan och det obligatoriska skolväsendet:

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.

Ja, det låter väl bra? Jag kan ställa upp på det. Men sen kommer följande passus:

I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.

"Den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism"? Det här stycket vill Feministiskt Initiativ stryka, och man inser lätt varför. Det osar av samma sorts etnocentricitet och patriarkala brösttoner som Kungasången. Dessutom rimmar det illa med nästa mening: "Undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell". Om den nu är det undrar jag varför dagiset ska gå till kyrkan för "kyrkskoj" eller att grundskolan ska fira advent. Något moskélattjo eller synagoglajban ser man inte röken av, liksom, inte heller ett besök hos Humanisterna.

Men en gemensam etik måste vi väl ha? Ja, men inte den kristna, muslimska, judiska eller shintoistiska. Och inte en etik som är sprungen ur en fana med vidhängande blodbad på europeiska slagfält eller påhittat urgamla anor och traditioner. Så låt oss föra en debatt om vad vi kan enas om i det (tämligen) gamla och (hyfsat) fria Sverige, och sedan rensa bort allt annat. Vi har en gemensam lagstiftning, och den bör diskuteras, liksom vi i EU bör diskutera "[e]tt arbete för immigrerade kvinnors fri- och rättigheter, att abort ska erkännas som en mänsklig rättighet, att motverka militäriseringen av EU samt få ett slut på människohandeln för sexuella ändamål", som Veronica Svärd skriver.

Och nu, slutligen, till Sanna Raymans inlägg på SvD:s ledarblogg. Ovan har jag nog gjort exakt det som hon riktar sig mot: "Så snart någon andas något om att på ett eller annat sätt understryka vissa ideal eller grunder, så finns det andra som känner ett pockande behov att trasa sönder dessa ideal", detta apropå diverse debatter om språktest eller moderata uttalanden om "svenska värderingar". Men långt viktigare än sånt bjäbb är frågan om religionsfrihet och avståndstagande från inte bara kristen fundamentalism utan även muslimsk sådan. Artikeln handlar mest om Ayaan Hirsi Ali som lever under ständigt dödshot på grund av att hon satt islamiskt kvinnoförtryck under luppen.

Ja, i skenet av hennes livsöde kan debatter om språktest framstå som lappri. Men ingenting hindrar att man håller två tankar i huvudet. Ingenting hindrar att man ser hur samma gamla ruttna nationalism och religiösa fanatism sticker upp näsan i olika hög grad och med olika allvarliga konsekvenser. Att leka att vi måste "prata om något viktigare" är att blanda bort korten. Låt oss föra debatten om över- och underordning när det gäller alla dess aspekter, som ras, nationalitet, kön, ålder, funktionshinder, sexuell läggning, klass och mycket annat. På alla plan, från det triviala till det livsavgörande. Vår isiga göl må vara liten, men för den sakens skull behöver vi inte kväka i korus.

Slutord i debatten om "Gömda"

Ingen summerar den eländiga mediesoppan kring Marklund/Antonsson så klockrent som Qatt, i inlägget Konsten att bråka om färgen på köksgardinerna medan huset brinner upp:

Att lägga hela sin själs styrka i att kämpa för sin egen inbillade förträfflighet i ljuset av det bottenlösa lidande som är den kuliss mot vilken detta trams utspinner sig vittnar om en oförmåga att känna empati och respekt som är gastkramnde. Att använda Mias helvetiska berättelse som svepskäl för och slagträ i en vettlös träta om inget alls och i inget annat syfte än att pissa revir, pråla med sin imaginära överlägsenhet och valsa runt i media är inget som kommer att väcka framtidens respekt och beundran.

Det kunde inte sägas bättre. Men läs nu hela inlägget. Seså.

Hur man får elever att sluta rulla tummarna

Det händer att en eller flera elever i en klass ligger långt före de andra. Kanske är de särskilt motiverade på grund av storslagna framtidsplaner, eller så har de ett specialintresse för ett eller flera ämnen. Gemensamt för dem är nog att de har stort stöd hemifrån, har någonstans där de kan göra sina läxor i fred, har högutbildade föräldrar och ofta bor i sociala miljöer med hög status. Det brukar liksom hänga ihop. Bor man i en sliten etta i Rågsved med en lågutbildad och ensamstående mamma så kanske det blir lite svårare, vad vet jag. Det låter inte helt orimligt.

Hursomhelst, dessa elever blir lätt uttråkade när de har har räknat ut hela matteboken eller så. Vad gör skolan? Ofta ingenting, ofattbart nog. Och anledningen är såklart bristande resurser och för stora klasser där läraren måste lägga mest krut på att hjälpa dem som presterar sämst. Speciallärare finns, men i alldeles för lite utsträckning. Rektorn är maktlös eftersom hen har en politiskt beslutad budget att rätta sig efter. Ingen skulle behöva bli uttråkad om det bara fanns stålar. Ingen skulle behöva halka efter om bara resurserna fanns, men de finns alltså inte.

Regeringens recept? Elitklasser. En sådan i matematik finns redan på Norra Reals gymnasium i Stockholm. Men nu ska andra "spetsutbildningar" introduceras på gymnasier över hela Sverige. Ja, inte i Rågsved, såklart. Men här har ni listan på de tio skolorna, om ni vill ge era stortelningar chansen. DN berättar att på Polhemsskolan i Lund har fyra av fysiklärarna doktorerat, vilket såklart ledde till att det plugget valdes ut.

Jan Björklund är överförtjust. "Vi måste göra oss kvitt den socialdemokratiska jantelagen i skolpolitiken. Även duktiga elever har rätt att utvecklas i sitt eget tempo. De ska inte behöva sitta och rulla tummarna för att vänta in sina kamrater", sa han när Norra Real drog igång sin verksamhet.

Jantelag? Är alltså målet för socialdemokraternas skolpolitik att ingen ska få vara bättre än någon annan? Nja, av deras webbplats att döma är det snarare att ingen ska behöva halka efter på grund av sämre förutsättningar. Det låter ju bra, tycker jag. Men de har haft några decennier på sig att förverkliga den målsättningen. En sak är i alla fall klar: man behöver inga elitklasser om skolan ges större resurser. Och en satsning på att fånga upp "särskilt begåvade" elever måste gå hand i hand med en satsning på dumskallarna från Rågsved de svagpresterande. Och den ska påbörjas långt tidigare än på gymnasiet om syftet ska ha kännas trovärdigt. Men det skulle förstås kosta en massa pengar och kommunerna som numera styr över skolan kanske hellre ger pengarna till något annat behjärtansvärt ändamål, varför inte en golfanläggning?

Långt vanligare än "Du ska inte tro att du är någon" är "Du är ingen, för du är dum. Du har inte råd att åka till Thailand och din morsa är kokerska och förresten är du ju blatte/muslim/tjej/homo/rullstolsburen/alltihop det där (ge stryk åt den som inte önskas). Dig ska vi inte hjälpa. Vi satsar på våra specialbegåvningar i stället."

Flator.se

Ser att det numera finns en community för lesbiska och bisexuella kvinnor på nätet, nämligen Flator.se Jag önskar dem lycka till! Ni som har tröttnat på Qruisern kan väl migrera dit. Kanske slipper ni dreglande heteromän där, även om säkert en och annan reggar sig under falsk flagg. Queerbook på Fejan är däremot en stendöd applikation, lika meningslös som Kasta ett gosedjur i väggen för Annelie Johansssons infertilitet eller Vi som är emot tunnelbanan i Stockholm.

En liten text om främlingskap

Jag har börjat Twittra så smått, men så såg jag just att det finns en helsvensk service som heter Bloggy, så nu ska jag testa den ett tag. Färre användare borde göra att den känns mer relevant. Annars är jag nyss hemkommen efter en fyratimmarstenta i Vardagskunskap, d.v.s. de teoretiska perspektiven fenomenologi, social representationsteori och narrativ teori. Mycket, mycket intressant och bitvis väldigt snårigt. Jag kopplade av med att läsa en bok om Heidegger på tunnelbanan hem, men somnade vid Alvik. Och nu ska jag nog sova en liten stund till. Nedanstående text är ett utsnitt av något jag värpte jag i går, eftersom jag hade missat ett seminarium. Jag vet inte om det är så skoj att läsa, men köp en dubbelnougat så ska nog även texten slinka ner.

Alfred Schütz Främlingen från 1944 beskriver hur ”grupplivets kulturmönster” är att likna vid en topografisk karta där bergstopparna är våra explicita kunskaper om vissa fenomen som vi måste behärska. Längre ner på sluttningarna ligger det vars validitet vi inte behöver reflektera över utan bara kan ta för givet, med utlöpare som är höljda i mer dimma: områden för antaganden och förhoppningar för vilka vi egentligen inte har någon täckning. Slutligen har kartan vita områden som alltså är kunskap som inte är tillgänglig för oss. Liknelsen beskriver hur bristfälliga våra kunskaper egentligen är om vår livsvärld; vi följer hela tiden vissa kulturellt nedärvda och kulturspecifika ”recept” eller ”bruksanvisningar” vilkas tillförlitlighet vi inte behöver ifrågasätta. Vi vet, t.ex. i vår interaktion med andra, att om vi vill få A att gå oss till mötes så bör vi använda recept X.

Våra kunskaper, skriver Schütz, är osammanhängande som landskapet ovan, de är ”bara delvis klara”, d.v.s. till stor del oreflekterade, och de är inkonsistenta eftersom vi samtidigt kan genomkorsas av motstridiga diskurser (för att nu bli lite anakronistiskt poststrukturalistisk). Ändå, skriver Schütz, är kunskaperna tillräckligt sammanhängande för att de ska duga som kompass. Kulturmönstren förenklar vår tillvaro och utgör en stor del av vår livsvärld/vardagsvärld, men bara under vissa förutsättningar. En främling som försöker närma sig en grupp kommer att finna att den gamla kartan inte längre stämmer, att hens föreställningar och kunskaper om närmandegruppen är inadekvata, få svårt att generalisera och hitta mönster: kort sagt, upptäcka att snart sagt alla forna livsvärldens kunskaper, recept och scheman inte är applicerbara, vilket leder till en kris innan främlingen har lyckats finna sig tillrätta.

Främlingens situation går att jämföra med de förändringar i livsvärlden som t.ex. drabbar den som blir svårt sjuk eller handikappad, vilket fenomenologiska studier som t.ex. Gunnar Karlssons ”Att leva som blind visar”.

Det är slående hur aktuella Schütz tankar om främlingskap är i dag, och man kunde önska sig att vår kärälskade integrationsminister kunde ta den till sitt hjärta. Och kanske hälsa moderatkollegerna att de ska sluta krysta ur sig en massa dumheter om att "ställa krav på våra invandrare".

Kinks and Queens

Ja, det blev visserligen en del gjort i går, men än återstår mycket. På kvällen belönade jag mig för mina heroiska insatser under dagen (vilka de nu var, jag minns inte riktigt) med att träffa min kära gamla vän Growly-Jump som hade återkommit från andra sidan gölen. Vi hade en totalt utflippad kväll som vanligt och slutade på Kinks and Queens 15-årsjubileum. Oj, säger jag bara, vilken underbar blandning av människor i alla åldrar, från dilamm till lädertackor, från kilt till galaklänning, från tubsockan i behån till djupaste dekolletaget. Stockholms tjusigaste transor, kinky-ballerinor, dominor och så en och annan läderbög, glitter och gala och sunk och en och annan piska och och och... En man blev vakuumförpackad på scenen, vilket bara ägnades ett förstrött intresse från dansgolvet där bara magar och halvnakna rumpestumpar virvlade runt i timme efter timme.

Jag avvek ändå redan vid ett eftersom jag skulle upp tidigt i morse. För några timmar sen ringde Growlis och berättade om sina fortsatta eskapader som är så urtypiska för henne. Jag skulle kunna berätta i timtal om henne, men det gör jag inte, för hon är min älskade vän och trogna vapendragare i den varma och något stinkande bukhåla som utgör det normalas antites.

Alltså, det kanske inte är så smart?

Alltså, det kanske inte är så smart att börja skriva sin B-uppsats dagen innan den ska lämnas in? Visst, jag har fnulat på den länge och gjort många genomläsningar, men man måste liksom sätta sina tankar på pränt också. Så nu blev den rumphuggen och med många intressanta citat, men med föga analys.

Alltså, det kanske inte är så smart att tro att man inte behöver söka C-kursen bara för att man slapp söka B-kursen? Och det kanske inte är så smart av institutionen att inte skicka ut en liten påminnelse om det via studentnätet? Bara några ord: "Kom ihåg att ni måste söka C-kursen före den 14 november." Att man måste söka till den tredje terminen beror på att institutionen har begränsade handledarresurser till C-uppsatsen. Men jag gjorde en sen anmälan och kom in ändå. Tack för det!

Alltså, det kanske inte är så smart att tro att man kan läsa heltid på universitetet, jobba och dessutom slösa bort tid på att blogga? Alltså, om man har barn som behöver försörjas och en hyra som måste betalas och en sambo som inte heller precis badar i pengar. Nej, det är inte smart alls, och mina inkomster har mycket riktigt sjunkit kraftigt, trots mina föresatser att studierna inte skulle påverka jobbet. Men nu jävlar i min lilla låda ska jag arbeta i vår. Och undervisningen i metodkursen är slut redan i mars, sen återstår bara uppsatsen.

Alltså, det kanske inte är så smart att tänka att man ska jobba av bara satan samtidigt som man skriver en C-uppsats? Men jag är inte smart, däremot full av goda föresatser. Något som definitivt inte är smart är att vara full av goda försatser, och därför ser jag till att ha någorlunda säkert sex. Det är oerhört smart att använda kondom vid rövsex, eller egentligen inte: det är fanimej elementär självbevarelsedrift.

Jag är inte smart alls, vare sig street smart eller indoors smart, om nu det senare uttrycket existerar. Jag är impulsiv och optimistisk och tror att allt ska fixa sig på något magiskt vis. Mycket fixar sig förstås, men inte precis genom någon deus ex machina - och ekonomin är så omagisk att det är rent komiskt. Om man nu inte väljer att gråta över den. Varje riktigt bra komedi bygger som bekant på tragedi och vice versa, så jag antar att det är okej att både skratta och gråta, och får jag välja så ser jag hellre vår ekonomi som en fars än som nån mardrömspjäs skapad av Sarah Kane. Hur bra hon än är. Jag drömmer ofta, kanske en gång om dagen eller så, att jag ska skrapa fram en tiomiljonersvinst på Triss eller få en ingivelse och köpa nån sån där travpåse eller vad de nu kallas, nåt slags lotteriernas Big Mac, och kamma hem sjuttio millar. Inte för att jag köper lotter, utom undantagsvis, och då är de undantagslöst nitlotter. Är jag smart där, eller osmart? Visst är det enda sättet att få pengar i det här tjyvsamhället att arbeta sig till dem, trots att jag verkligen borde undantas från den prosaiska plikten. Men tänk om man ändå vann en skrälldus med pengar? Då skulle man ju slippa jobba. Fast om jag ska vara ärlig så tycker jag nog att det kanske inte är så smart att tänka att det är helt okej att åka flygplan trots en låg men dock risk att åka i backen med en smäll, samtidigt som man tänker att en lott kan jag alltid köpa, trots att chansen att vinna på den är ännu mer försvinnande liten än risken att planet ska störta. Inte för att jag flyger nånstans nuförtiden. Man är väl klimatsmart, d.v.s. fattig. För övrigt så hatar jag att resa i allmänhet och att flyga i synnerhet, inte för att jag är rädd för att flyga utan för att jag är rädd för att vantrivas, trots de lukulliska anrättningar man trakteras med, och trots att stolen är så skön och trots att det är omöjligt att sträcka på benen om man inte vill förena sig med den inkontinensparad som startar omedelbart efter att den där överkorsade cigarettan har släckts. Inte för att man får röka i kabinen numera: se där ännu en anledning att hata flygplan. Jag ska nog ändå köpa en lott och vinna en relativt blygsam summa. Sedan kommer jag att investera den med mitt osvikliga väderkorn för aktiekurser, råvarumarknader och diverse skarpslipade finansiella instrument som på mindre än ett år gör mig till Sveriges rikaste dagdrömmare. När jag tänker närmare på saken så kanske jag redan är det. Vi dagdrömmare brukar ju inte vara så rika, precis, utom på febriga fantasier, och på att lata oss och hoppas på det bästa, ni vet - det där som aldrig infinner sig. Det kanske inte är så smart, men man har åtminstone kul i några minuter innan man får brakångest av att ännu en dag har pilat bort och gömt sig bland lösgodiset på 7-Eleven. Ännu en dag utan att man har dragit sitt strå till stacken.

Nä, jag kommer att förbli fattig, det är bara att fejsa det. Fejsa att jag för evigt är fejs-sittad av en smällfet moderat med kånkelbär som killar mig i näsan. Men jag har min älskade, älskade älskling och mina älskade, älskade barn och det är en större rikedom än allt smör i Småland, alla blodiga biffar i Texas och alla nedladdningbara ringsignaler i Singapore. Dit jag inte heller vill åka, men Shanghai vore kul. Jag kan till och med åka till Gran Canaria för deras skull, fast jag gladeligen skulle tillbringa resten av mitt liv i Vällingby, med någon avstickare in till stan ibland. Och till Pedagogiska institutionen, fast det inte blir så kul att åka dit på fredag och få min uppsats mosad av min opponent. Son coses de la vida som man säger på Kanarieöarna när José Saramago en dag blir påkörd av en moped och trillar av pinn. Man får ta det med jämnmod. Det är nog rätt smart. Jag önskar att jag kunde sätta punkt snart för den tiradan, och gå och lägga mig. Jag ska. Jag slutar nu och kryper ner till en hostig och varm liten sippa som inte bryr sig ett vitten om att hennes pappa är en sån oduglig dagdrömmare. God natt på er alla! I morgon är en ny dag. Och då jävlar.

Bevisa att du är bög!

Den homosexuelle yngling som vill slippa göra sin militärtjänst i Turkiet tvingas "bevisa" att han är bög. Armén tillåter inte homosexuella, men vill å andra sidan inte att folk ska smita undan värnplikten. Alltså utsätts bögar för förnedrande undersökningar, långa förhör och i värsta fall måste de producera bildbevis. Om detta skriver tidskriften Re:publik service i sitt senaste nummer. Hittar ni inte tidskriften (som även innehåller ett skrämmande reportage om diskriminering av flyktingar i ett bostadshus i Stockholm, där "svenskarna" har egna portkoder och egen tvättstuga) så kan ni läsa Human Rights Watchs rapport om situationen för HBT-personer i Turkiet, "We Need a Law for Liberation" här.

Årets svensk

Per Gudmundson skriver i SvD:s ledarblogg om en palestinier som skjutit två israeler i Odense. Gärningsmannen var för några år sen "så väletablerad att han för några år sedan var affischnamn i en kommunal marknadsföringsinsats: en förebild med utbildning och arbete. Att han aldrig hymlat med sitt judehat, som Fyens Stiftstidende noterar, tycks inte ha besvärat kampanjen."

Nej, det kanske inte är så lätt alla gånger att se vem som är värd hyllningar och vem som inte är det. Här är några som blivit utsedda till Årets svensk och hyllade i våra medier, däribland Svenska Dagbladet:

1985 - Refaat El-Sayed, finansman
1986 - Hans Holmér, länspolismästare
1988 - Ebbe Carlsson, förlagsredaktör
1999: Ludmila Engquist, friidrottare

Gudmundson skriver vidare, (nu apropå brandattentat mot en judisk-ägd fastighet i Helsingborg): "Oaktat det måste vi vara uppmärksamma på risken att den väpnade konflikten används som ursäkt för etniskt, politiskt eller religiöst färgat våld här. Det ska nämligen inte få vara möjligt". Jag är, precis som Gudmundson, emot våld. Men jag undrar lite över den sista formuleringen. "Ska inte få vara möjligt"? Men det händer ju hela tiden. Varenda dag drabbas människor i vårt land av våld med just de förtecknen. Ja, här i vår fordom så kritvita och genomtrygga Nord. Varenda dag, Gudmundson.

Vilda och tama bögar

Jag har alltid undrar över begreppet vildand. I går var jag och J. och såg Ibsens drama från 1884 på Stadsteatern. Vildand? Kollar i NE... Jo, det är samma sak som gräsand. Inte för att jag någonsin har hört någon kalla gräsand för vildand, men för all del. Då borde det finnas tamand också. Och NE ger besked igen: "Anka, tamform av gräsand". Så då var det utrett. Att sen diverse nötter slentrianmässigt översätter "duck" med "anka" när man ser en gräsand i bild är en annan sak.

Ja, det var ett jävla tjatande om änder, men föreställningen var faktiskt mycket bra. Den hade varit ännu bättre om man hade hört alla repliker, men Thommy Berggren har bestämt sig för en naturalistisk uppsättning, och då får väl hörbarheten stryka på foten. Men att han lägger scenerier som Hjalmars sammanbrott längst in mot fonden gör inte saken bätre. Och så kunde han ha lagt lite krut på att få Hedvig (Josefin Ljungman) hörbar - hennes repliker försvann till ca 50 %. Jösses. Och hon som var så bra i allt annat. Jag inser att han inte ville ha ett drama där karaktärerna skanderar övertydligt och teatraliskt, men man måste väl för tusan höra vad de säger? Ingvar Hirdwall var det lysande undantaget: han hördes till minsta lilla stavelse trots att han inte talade högre än någon annan.

Johan Rabeus var bra, men inte har han gjort sig förtjänt av Lars Rings hyllning; då var Peter Andersson intressantare. Rabeus tappade dessutom koncentrationen ett ögonblick och kunde inte låta bli att snegla ut mot publiken när han inte var i spel - en dödssynd. Och så undrar jag hur man kan spela en duett där tenoren är Jussi Björling (sopranen var Hjördis Schymberg, tror jag). Det är väl skitsamma vilka som sjunger, egentligen, och inspelningar från 1800-talet kan liksom vara lite svåra att hitta. Men Jussi är så lätt att identifiera, så det blir en anakronism. Nåja, bra var det ändå. Den stora dramatiken var dock inte det mest gripande, utan de små skeendena. Så inte heller där håller jag med Ring, som annars är min favoritkritiker.

Klockan var bara halv fem när föreställningen var slut. Vad gör man så tidigt en lördagskväll? Det fick bli Torget, där vi gnassade lite, sen blev det Pigalle för några drinkar - oerhört trivsamt, faktiskt! Jag är glad att de har öppnat igen. Ja, och så en promenad till SideTrack och diverse drickande och babblemang där innan J. föreslog att vi skulle försöka komma in på SLM. Ingen av oss hade varit där och vi var en smula nervösa över hur det skulle gå, men det var inga som helst problem. Jag fick köpa en svart t-shirt och J. fick låna ett par kängor, sen var det bara att köra. Jag ska gå dit fler gånger, för SLM var verkligen supertrevligt. Det slår visst aldrig fel: de till synes hårdaste läderbögarna är alltid de raraste.

Hur israeler "knackar på taket"

Den israeliska armén uppmanar alla i Gaza att lämna sina hem, uppger DN. Nu är det ingen nyhet att de förvarnar ibland. Men Haaretz skriver inte att det är alla som varnas, utan "tusentals", och fortsätter så här:

The IDF has also used what they are calling "roof knocking" operations, in which they inform the residents of suspected buildings that they have 10 minutes to leave the premises. In some cases, residents of suspected houses have been able to prevent bombing by climbing up to the roof to show that they will not leave, prompting IDF commanders to call off the strike. In these cases, Channel 10 reported Thursday, the IAF sometimes launches a relatively harmless missile at the corner of the roof, avoiding casualties but successfully dispersing the crowd.

Ja, en "relativt ofarlig missil". Som liksom får de där bråkmakarna att flytta på sig. Så att de kan bomba sönder deras hus. Verkligen hyvens, eller hur?

Men terroristerna, då? Självmordsbombarna, stenkastarna, de desperata galningarna? Tja, man kanske kan förstå dem med, skriver Hossi Sarid i samma tidning:

Young people who have no future will easily give up their future, which they can't see on the horizon. Their past as guttersnipes and their present as cursed unemployed idlers lock the opening to their hope: Their death is better than their life, and their death is even better than our life, as their oppressors - that is how they feel. From the day they are born to the day they leave this earth, they see their land ahead, to which they will not come as free people.

There are no good and bad peoples; there are only leaderships that behave responsibly or insanely. And now we are fighting those whom a goodly number of us would be like, had we been in their place for 41 and a half years.

Den ondskefulla trions nyhetsorgan?

Haazareth Three är en ond trio i Marvel Comics.
Haaretz är en israelisk tidning.
Svenska Dagbladet kan inte skilja på dem. Det säger en del om hur världsnyheterna förmedlas till oss.