fredag 29 juni 2012

Det är så roligt att komma ut lite

”Det är så roligt att komma ut som HBTQ att när man väl har gjort det fortsätter man hela livet, gång på gång på…” skrev jag på Twitter i natt. Jag utgick från att de flesta skulle förstå ironin, men säker kan man aldrig vara, så här följer en liten komma ut-epistel.

Anja Pärson kom ut som flata i ”Sommar” för några dagar sen. Det var glädjande, tyckte jag; idrottsvärlden är i regel ganska homofob och könsnormativ, så det behövs förebilder. Inslaget fick blandade reaktioner. En av de mest förutsägbara kommer från Storsint_Hetero86 eller så: ”Jag bryr mig väl inte om vem hon ligger med.” Så vadan detta ståhej? Har ni inte kommit längre, liksom.

En annan vanlig reaktion är ”Det där har vi vetat länge”, vilket man skulle kunna kalla Peter Jöback-ryckningen. Avsändaren vill med detta visa att hen är nere med allt aktuellt skvaller, kanske rentav känner den nyblivna homogejkändisens grannes tandhygienist som redan år 1066 visste att berätta om Läggningen.

Så långt inget nytt under solen. Att den som tillhör normen inte inser att det finns nackdelar med att stå utanför den är inte så överraskande, lika lite som attityden ”Vi accepterar dig, trots att…” Det kan tyckas en smula historie- och fantasilöst, men okej – ni menar så väl. Klappa oss på huvudet om det får er att växa en smula. Vi accepterar ju er trots att ni är hetero.

Men vad var det Anja Pärson sa egentligen? Vad betydde hennes utkomst (och då menar jag inte pengarna hon tjänat på att åka utför)? Jo, precis som höjdhopparen Kajsa Bergqvist berättade hon att hon hade funnit Kärleken. Den drabbar blint, det vet vi alla, alltså kan ingen klandra oss för att föremålet för lågan inte är det förväntade. Anja Pärson upptäckte att en annan kvinna gjorde henne knäsvag, vilket hon annars har tjänat en skrälldus pengar på att inte vara. Men nu är det som det är: amor vincit det mesta. Inte mitt fel. Jag är bara sån.

Så egentligen ljög jag en smula i inledningen: hon kom inte ut som lesbisk utan som en som upptäckt att hon hade blivit kär i en kvinna. Det var inte ”Jo, jag har ju sprungit på gayklubbar i rätt många år och fått en och annan pudding på kroken.” Det vore ingen anledning att ta fram näsduken, liksom. Nej, det här handlar inte om något så banalt som att man begär kvinnor i största allmänhet och därmed är flata. Det handlar om att man gör, eller i det här fallet snarare görs. Det är med andra ord ingen identitet, eller snarare: det är att behålla sitt kvinnligt kodade begärsmönster så att man slipper bli associerad med de där som knullar runt, d.v.s. män eller kvinnor som beter sig som män: flator.

Anja Pärson vädjade också om att vi inte ska göra henne till nåt slags ikon nu. Hon vill inte stå i rampljuset, inte för det där. Mark Levengood kommenterade det lite syrligt på Twitter med att man på hans tid hade en annan vädjan när man kom ut: ”Slå inte ihjäl mig!” Hennes vädjan innebär att vi ska låta henne vara just så privat som hon önskar, och inte begära att hon framträder på gaygalor eller Pridefestivaler, ställer upp för intervjuer om homofobi i idrottsvärlden eller så. Hon vill nog helt enkelt inte bli associerad med oss andra som står utanför normen. Det behövs ju inte, för hon råkade ju bara. Hon blev antagligen glad över ”spelar ingen roll-reaktionen”.

Jag förstår att kända idrottare inte gärna kommer ut medan de är aktiva. Inte nog med att man får utstå gliringar i omklädningsrummen eller ännu värre (fotbollstränare har för vana att säga till pojkspelare att de inte ska spela som käringar eller bögar) – det stjäl ju också fokus från det man egentligen vill ägna sig åt. Man riskerar att prestera sämre för att man inte är i psykisk balans efter en homofob kommentar och man vill bli uppmärksammad för det man har ägnat tusentals och åter tusentals timmar åt att finslipa. Det är lite grann som när skådespelare visar sig nakna på en teaterscen: det ska mycket till för att inte publiken ska tappa koncentrationen på text och framförande. Alltså kommer höjdhopparen och skidåkaren ut först efter avslutad karriär. Och till er vill jag säga: Väl bekomme, det är ju skönt att slippa ljuga och smyga. Men skänk gärna en tanke åt alla som har gått före er, som har gjort er nyblivna öppenhet möjlig. Om ni inte vill bli idoliserade för ert mod, för er förmåga att älska någon av samma kön, om ni inte vill stå i fokus för att ni är Såna Där – tänk då på alla ”vanliga” människor vilkas läggning sätts i fokus av en heteronormativ omvärld.

Att komma ut är en livslång process, som sagt. Att inte komma ut kan också vara en livslång process. Anledningen är förstås att heterosexualitet är det normala i betydelsen det förgivettagna och för det allra mesta önskvärda. Just i dag sitter en undersköterska vid fikabordet och svarar undvikande på frågan om vem hon ska åka på charterresa med. Just i dag drar en pappa tillbaka sin sons anmälan till scoutlägret – en av de manliga ledarna har ju visat sig ha en pojkvän. Just i kväll berättar jag för en man på gayklubben om mina barn och min fru och känner mig tvungen att inflika att hon också är bisexuell. Vi kommer ut, gång på gång på gång, eller så håller vi käften av en högst befogad rädsla för att bli mätta, vägda och befunna för lätta.

Alla vi som inte är Eva och Efva, Jonas och Mark eller vinner Let´s Dance eller har gjort oss en förmögenhet på att åka skidor kommer ut eller stannar kvar i garderoben. Vi blir liksom inga ikoner, och skönt är väl det. Men vårt mod är lika stort – eller sviktande – som ditt, Anja. Så vänd oss inte ryggen.

1 kommentar:

Bloggerskan sa...

Spot on! Precis så. Jag har inte hört hennes sommarprogram men reagerade över att hon verkar vilja fjärma sig från dem som gjort det möjligt för henne att komma ut utan att få mer än en axelryckning som reaktion. Sen har jag självklart rätt mycket åsikter om Pärsons skattemoral men det är kanske en annan fråga. (Kan man anta att det väntade barnet kommit till genom skattefinansierad vård?)