Jag är rasist, men...

Ja, vi borde hellre säga så än den uttjatade motsatsen med alla dess varianter som "Jag har inget emot homosexuella, men..." För vad är det dessa utsagor vill kratta för? Jo, att det går alldeles utmärkt att generalisera om en viss grupp. Inte för att alla är såna, o nej. Det finns ju väldigt trevliga svartskallar, bögar som aldrig skulle kladda på en, muslimer som faktiskt inte är galna terrorister. Man ska inte dra alla över en kam. Så: fritt fram för vidrigheterna! Vi har ju lagt in den där brasklappen, ergo kan ingen anklaga oss för att vara homofober/rasister/sexister etc.

Underförstått i "Jag är inte X, men..." är också tankevurpan "Det här får man inte prata om" - när vi fan inte gör annat. En populär formulering av samma idé är "Vi måste våga prata om X" där X exempelvis står för invandrares brottslighet eller bristande anpassning till svenska seder och bruk eller di homosexuellas tröttsamma tjat om diverse krav eller feministers eviga tutande om bristande jämställdhet och sexuella övergrepp. Nej, jag ska inte fortsätta uppräkningen. Det går inte utan att förlora sig i ett det illa genomtänktas och fördomsfullas stinkande sargassohav.

Så vad sägs om att byta fot, säga oss att visst fan har vi fördomar? För det har vi så länge vi inte har tillräckliga erfarenheter av personer med cp-skador, somaliska tonårstjejer, danskar, swingers, barndomsdöva, transsexuella, kristdemokrater, afatiker, gravt överviktiga etcetera, etcetera och etcetera. Behöver jag påpeka att de här grupperna inte har mycket med varandra att göra? Nej. Men snart sagt vilken grupp som helst kan drabbas av andras fördomar. Det har liksom inte med de inre kvaliteterna att göra. Det har att göra med att man av någon anledning är annorlunda, d.v.s. avviker från en eller annan historiskt och geografiskt situerad norm, är en minoritet. Det kan alltså hända vem som helst. Vem det drabbar här och nu, i Sverige i nådens år 2012 bestäms alltså av vad den tysta majoriteten, verklighetens folk (de där som av någon anledning alltid sitter vid ett köksbord) tänker och tycker. Av vad folkviljan vill. Av hur normen ser ut. Av vilken politik eller ideologisk tankeström som just nu och här drar igenom vårt jävligt avlånga land. Just nu är strömmen obehagligt brun, som om den har sina källflöden i 1930-talets krisande Europa. Eller dagens.

All right, så jag har fördomar och du har fördomar. Hur gör man för att motarbeta dem? Till att börja med måste man bli varse dem. Att se andras är lätt. Det är också lätt att skriva under på myten om Sverige som det fördomsfria landet, och visst är svenskens inställning till invandrare eller hbt-personer rätt så hyvens om man jämför med många andra länder. Men attityder i en eller annan SOM-undersökning är en sak, praktiken en annan. Fråga bara någon som inte heter Axelsson utan Madrak hur det går med jobbansökningarna. Fråga den som är synskadad hur ofta den har blivit avvisad från krogkön. Fråga ett nyförälskat bögpar hur ofta de kysser varandra på spårvagnen. Eller fråga hur det är att vara medelklass, högutbildad, tala utan minsta lilla brytning och vara lika rotad i svenska traditioner och sedvänjor som vem som helst - men råka ha adopterats från Kina. Att hudfärg, hårfärg eller formen på näsan och ögonen inte spelar någon roll är en myt. Det spelar roll - fast inte för oss som har runda ögon, klen pigmentering och så vidare.

Så kanske ska vi ställa just den frågan. Hur känns det att ha god syn och hörsel, heta Axelsson, vara man, heterosexuell, medelklass, arbetsför, neurotypisk och aldrig ha sett spårvagnen åka ifrån dig för att du är rullstolsburen? Jag tror att många skulle bli lite nervösa inför såna frågor. "Vad menar du - jag är väl ingen särskild? Jag är som folk är mest." Ja, just det, du ser inte normen, för du ser genom normen (förlåt om jag ännu en gång drar upp den där sentensen). Normen är till synes lika naturlig och osynlig som luften vi andas. Så vi behöver ett slags queerperspektiv här.

Jag tar trappan upp till torget i Vällingby i språng, två steg i taget och njuter av att jag kan göra det. Jag är trevlig i affären, för jag har ett språk att vara trevlig med. Jag har skrivit till några lärare i skolan att de inte får bryta mot skollagen och inte låta sex elever vara med på diskot. Jag fick rätt. När jag talar brukar folk lyssna, för jag utstrålar nåt slags auktoritet och är ju man. Jag vill gärna åka till min vän i San Francisco och behöver inte då oroa mig för att utsättas för särskilda säkerhetskontroller på vägen. Jag slipper den ständiga frågan om jag inte egentligen tycker att det är okej att säga "negerboll". Och när jag tar tunnelbanan hem från SLM oroar jag mig inte för att min klänning är för kort och jag är för full för att känna mig trygg. Ser bra gör jag också. Ja, där har ni ett litet axplock ur mina privilegier.

Hur det känns? Det känns finfint, tackar som frågar. Och riktigt ruttet. Jag ser ju kontrasterna. Jag föresätter mig att hålla käften så länge som det bara är mänskligt möjligt för att mina kurskamrater ska få tala fritt. Och jag märker ju hur smarta och roliga de är. Så varför talar så många av dem med små bokstäver? Jag irriterar mig i smyg, vill säga: "Men kom igen! Sitt inte där och pip - sjung ut! Du är ju jättebra." Lyckligtvis håller jag inne även med det...

Ja, jag ser kontrasterna, överallt. I skolan, på Coop, på universitetet, på tunnelbanan. Tro inte att jag inte är glad att jag är normalviktig eller vit eller medelklassman, det är jag. Men jag hatar det här segregerade klassamhället. Framför allt hatar jag såna som Paulina Neuding och andra av hennes ull: proppmätta, privilegierade och trångsynta som vill införa språktester eller som yrar om att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. De borde veta bättre, de borde granska sig själva lite. Höhöande homofober hatar jag också, men har ändå lättare att förstå den som inte faktiskt inte vet bättre, som lever i för snäva cirklar. Det är ju det som är botemedlet mot fördomar, föga förvånande med tanke på ordets konstruktion. Man dömer först, men det går ju att lära om. Som den där vit makt-bruden som tog jobb på dagis och blev så fäst vid lille Ahmed som satt i hennes knä. Inte kunde hon hata honom. Ja, det finns solskenshistorier, otaliga exempel på hur fördomsfulla människor tänker om när de möter verkligheten. Som den australiska dokumentär jag just översätter, där en samling privilegierade får byta plats med de där avskydda båtflyktingarna. Så visst är det möjligt att omvända till och med en Sd-sympatisör. Fast de mest är vidriga, korkade och obildade skåningar - en fördom jag har.

Det finns experiment där man har belagt att utbytta ord kan motverka fördomar. Den amerikanska försvarsmakten har framgångsrikt bekämpat motsättningar mellan olika etniska grupper, motsättningar som har fått dödliga konsekvenser tidigare. Det finns massor man kan göra. Därför blir jag lite trött när stolpskott som det nuvarande @sweden-kontor på Twitter skämtar om aidsbögar och omvärlden applåderar. Hon är ju så befriande ärlig, liksom! Nej, det är inte befriande, tvärtom. Det är beklämmande, vilket Christofer Laurin har beskrivit så bra i Från enfald till mångfald.

Vi behöver verkligen mindre enfald just nu, just här. Så upphör genast med de där debila "Jag är inte X, men..." är ni snälla. Ta en titt på er själva i stället och tänk att ni kanske tillhör den majoritet som är minoritetens miljö.