söndag 3 juni 2012

Ibland har majoriteten rätt

Jag har en bekännelse: Jag kastade ett papper i korridoren på gymnasiet där jag gick. Det låter kanske inte så farligt, men en klasskamrat sa åt mig att plocka upp det. Det gjorde jag inte. Han var scout, ägnade sig åt klättring och var en allmän tönt, tyckte jag. Han brukade till exempel slå upp fönstren i klassrummet för att släppa in frisk luft - till allas förtret. Vi ville att det skulle vara så där muggigt som vi var vana vid.

FF till tv-serien "The Wire" som jag översatte det mesta av. I en scen får Prez, f.d. snut, numera lärare, veta att det är bättre om fönstren är stängda, för då blir eleverna lagom slöa och mer lätthanterliga.

REW till skolkorridoren. Min upprörde klasskamrat drog till med en vanlig variant av Kants kategoriska imperativ efter att jag sagt nåt om att det ju fanns städare: "Tänk om alla gjorde som du!" Jag svarade spontant: "Då vore jag väl dum om jag gjorde annorlunda." Plats för skratt bland de andra kamraterna. Ett noll till Niklas mot tönten.

Ja, sen gick det en tid. Tönten fick det lite svårare, och inte bara han. Några av killarna började bli riktigt jävla otrevliga och stämningen i klassen rasade. Jag ville hoppa av skolan och gick till kuratorn. Ett av de skäl jag anförde var den dåliga stämningen i klassen. Kuratorn ställde lite fler frågor och det kröp fram att vissa helt enkelt betedde sig oacceptabelt. Hon kallade dem till samtal. Mobbningen upphörde innan den hade tagit riktig fart (det är i alla fall så jag minns det). Jag hoppade av i alla fall, bytte tillbaka till min gamla skola, gick om höstterminen - och hoppade av igen. Det var nog hela skolsituationen som var felet. Nå, det ordnade sig till det bästa, för jag tentade av alla ämnen och var sen fri att göra... Vad det nu var. Ingenting särskilt, tror jag.

FF igen, en hel massa år: Min klasskamrat besteg, som en av mycket få svenskar, Mount Everest. Undrar vad de där "balla killarna" tänkte när de fick läsa om det i tidningen. Själva blev jag glad å hans vägnar och stolt över att en gång ha känt honom - och mindre stolt över det där kastade papperet och min "kvicka" replik. Han hade förstås rätt. Felet var bara att han resonerade som en vuxen bland omogna barnrumpor.

Nu ska jag komma till saken och försöka diskutera det rubriken flaggar för: när majoriteten har rätt. Hur vet man när majoriteten har rätt? Den har ju ofta fel, och ett resonemang i stil med "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag" låter tjusigt men ställer rätt höga krav på individens styrka. Det är alltid lättare att tillhöra normen, vilket leder till att många faller för grupptryck, faller för starka ledare som representerar gruppen och normen, sätter sin etik åt sidan och exempelvis begår krigsbrott. Efteråt säger man: "Jag lydde ju bara order." Men det har visat sig att exempelvis tyska soldater under andra världskriget faktiskt ofta kunde vägra att mörda utanför protokollet utan att för den skull bli skjutna som förrädare. Man ska inte alltid bara lyda order - såklart.

Hur gör du om du är polis och får beskedet att du ska bistå vid en vräkning? Familjen har förverkat sin hyresrätt och ska nu avhysas. Socialtjänsten har försökt hjälpa dem - eller inte - och befarar, på goda grunder, att det kommer att bli upprörda scener när flyttgubbarna packar in familjens ägodelar och kör dem till ett lager. Familjen har barn. De har ingen lösning på sin bostadssituation utan blir helt enkelt hemlösa. Det borde inte få hända, barn borde inte få vräkas, men det är ett faktum.

Tja, du kan ju säga dig att det här tänker jag fan inte medverka till, för det är ju inte klokt! Samtidigt vet du att du därmed bara skyfflar över det här smutsiga görat till en kollega. Familjen kommer att bli vräkt med eller utan din medverkan. Du kommer att kallas till ett samtal med en överordnad som ifrågasätter din lämplighet som polis. Det kan bli tal om disciplinåtgärder. Ska du ändå följa ditt samvete? Eller ska du ge dig dit med tungt hjärta och föresätta dig att göra vad du kan för att trösta, för att skydda och ställa till rätta det lilla du kan? Kanske kan du hjälpa familjen på nåt sätt.

Det finns ju annat du kan göra, efteråt. Du kan skriva en ögonvittnesskildring av en situation som egentligen inte borde få finnas och försöka få den publicerad. Du kan diskutera med dina kolleger - tänk om ni gemensamt kan bilda en grupp, "Poliser mot vräkning" eller så? Opinionsarbete är inte förbjudet för en polis. Ja, eller också kan du säga upp dig. Det går väl att hitta ett annat jobb.

Jag är glad att jag inte är polis. Hur skulle jag göra i en sån här situation? Hur skulle jag göra om dagens uppgift var att lyfta bort demonstranter utanför ett av Migrationsverkets förvar så att de där iranska bögarna kunde utvisas? Hur känns det att "bara lyda order" inför en grupp upprörda medmänniskor som har lyxen att följa sitt samvete och demonstrera mot demokratiskt fattade beslut, som vågar bedriva civil olydnad, som visar sin solidaritet med de där livrädda stackarna som man själv sympatiserar med? Tja, antingen förhärdar man sig väl och säger sig att utvisningsbeslutet är fattat av Migrationsverket på ett rättssäkert sätt, eller så... Ja, vad? Ordervägrar man? Hoppar man av? Slutar som polis? Kräver av ledningen att få slippa vissa arbetsuppgifter som strider mot ens etik?

Eller anta att du själv är bög eller flata. Du har kommit ut inför dina kolleger och gått med i Gaypolisen. Du får utstå gliringar, kanske diskriminering och negativ särbehandling. "Passa er för att duscha med X, haha." Men du biter ihop och står på dig. För första gången går du i Prideparaden. Och så möts du av det här:


Hur känns det? Du ifrågasätts nu inte bara av dina kolleger, utan av några som borde vara din ingrupp. Du är inte välkommen i Familjen. Och hur är det nu, har du medverkat till att utvisa flyktingar, och i så fall varför?

Jag skrev tidigare om lyxen att följa sitt samvete. Här har vi ett exempel på det. Anarcho Prides deltagare är inte poliser och slipper därmed de dilemman som de jag har skisserat ovan. De skulle aldrig söka till Polishögskolan, för de ser hur polisen är en del av den repressiva maktapparat som diskriminerar och utvisar. Polisen är fienden, maktens hantlangare.

Har de rätt eller fel? Om de har rätt, ska ingen polis finnas, eller en annan polis? Organiserad av vem, lydande vilka regler?

Det finns andra som inte delar deras maktanalys, som inte ser polisen som fienden, men som gång på gång blir diskriminerade av enskilda poliser, för många gånger för att det ska vara en ren slump eller "enskilda rötägg". Det finns poliser som letar problem där de anser att de bör finnas, det vill säga bland invandrare. Och den som söker skall finna. Om man gör 100 raider bland invandrarungdomar och 3 mot ungdomar i Djursholm kommer man att hitta fler brott i den förra gruppen, vilket motiverar fler ingripanden och bekräftar teorin att invandrare begår fler brott. Det syns ju i statistiken, liksom. Att de vanliga, hyggliga och trevliga medelklassungdomarna oftast går fria blundar man för, liksom att invandrare diskrimineras i hela rättskedjan.

Så ja, det finns problem med strukturell diskriminering. Detta måste bekämpas. Polisen måste jobba med utbildning och antidiskrimineringsarbete. Visst finns det rasister och homofober bland polisen som i alla andra yrkesgrupper. De ska lägga ner, eller lyftas bort. Men själv tycker jag nog att vi på det stora hela kan vara glada att vi har de poliser vi har. Och om vi nu anser att ett utvisningsbeslut är fel ska vi inte skjuta budbäraren. Vi kan inte kräva av enskilda poliser att de ska gå emot ledningsbeslut eller vara fria att följa sitt samvete, för då måste samma princip gälla homofoba, kvinnofientliga eller rasistiska poliser.

Men det återstår ändå ett problem, det om majoriteten har rätt eller inte. Sverige är en representativ demokrati. Vi har valt Alliansen - tyvärr. (Och om vi nu får ett regeringsskifte vid nästa val kommer ett gäng folkpartister etc. att känna samma sak, men bita ihop.) Ytterst, och i teorin, är varje avvisning ett resultat av folkviljan. Vi har ju valt de politiker som har utformat den lagstiftning Migrationsverket har att verkställa. Under förutsättning att de enskilda miggorna följer verkets riktlinjer borde vi inte ha rätt att protestera.

Men det känns lite magstarkt att dra det så långt, eller hur? Så ytterligt demokratiskt kanske vi inte bör resonera. Upphör vårt samhällsansvar, vår solidaritet med våra medmänniskor, vid valurnorna? Knappast. Regeringar och myndigheter kommer alltid att fatta beslut vi inte hade kunnat förutse eller önskat. Hur folkviljan ser ut är inte så enkelt att avgöra. Om alla vore fullt informerade om hur långtgående diverse FRA-lagar och Ipreddirektiv kränker vår integritet skulle knappast riksdagen kunna genomföra dem.

Och det behövs alltid människor som väcker opinion, demonstrerar, genomför civil olydnad - eller ytterst bryter mot lagen om dess konsekvenser hotar människoliv. Det behövs väckarklockor, det behövs strukturella analyser. Det finns massor att göra, som att se till att inga barn vräks, att ingen utvisas till ett land den har haft tungt vägande skäl att fly. Men skjut inte på budbärarna, för det är både kontraproduktivt och politiskt omoget. Revolutionen är inte nära, kamrater. Den kanske aldrig kommer. Vi kanske kommer att få leva med en representativ demokratis fördelar och nackdelar under överskådlig tid. Det känns troligt.

Så rikta er vrede mot rätt personer, ni som har lyxen att än så länge fullt ut leva som ni lär. Det är ju inte helt säkert att ni alltid kommer att följa er politiska övertygelse i er vardag och ert jobb. Och kanske står då era barn där med en liknande banderoll.

4 kommentarer:

AndersWinckler sa...

Det här är mycket bra. Tack för denna genomtänkta och balanserade text.

Elina✿ sa...

I USA så var det en polisgrupp som skulle vräka occupy någonstans ifrån, men väl där valde de att i stället försvara och skydda demonstranterna.

Anonym sa...

Tack Niklas. Det är svårt att hitta vettiga röster online.

Farah Yesayan sa...

Tack för en otroligt läsvärd text.